Mer information
Kaelan Mikla + support
Göteborg
Musikens Hus Stora Scenfredag, 1 februari 2019 kl:21:00
Koloni och jonk.sehar genom åren arrangerat hundratals gig på diverse spelställen i stan men de har aldrig arrangerat något tillsammans. Vad passar då bättre än att göra det första samarrangemanget på just Musikens Hus som var det första spelstället som Christian Pallin från Koloni arrangerade på efter flytten till Göteborg!
KAELAN MIKLA (ICE) – på scen 00.00
Anton Lindskog på Hymn skrev en sån bra recension av Kaelan Mikla att jag nu skrotade mina 3 försök till en presstext som är värdig dom o saxar hans recension rätt av. Hatten av till Anton!
Med risk för att exotifiera dem, har jag svårt att tänka mig något som låter mer ”genuint isländskt” än Kælan Mikla. Det är musik som omisskännligen har sitt ursprung i en plats där vintrarna är obarmhärtigt mörka och kalla. Där melankoli går hand i hand med extrema väderförhållanden. Där naturen kan döda dig.
Fem år har gått sedan de tre tjejerna i Kælan Mikla (namnet kan översättas ungefär ”Det Stora Kalla”) började recitera poesi över enkla postpunkkomp och vann ett poetry slam på biblioteket hemma i Reykjavík. Det var dock när trummisen Sólveig Matthildur Kristjánsdóttir (som parallellt med bandet har inlett en solokarriär som elektronisk avantgarde-artist i Berlin) sadlade om till keyboards och Laufey Soffia började sjunga de poetiskt mörker- och naturromantiska texterna, som Kælan Mikla blev den mycket egensinniga darkwave-akt vi känner idag.
Nótt eftir Nótt är deras tredje album. Mycket har hänt under de två år som gått sedan föregångaren. Trots att de hållit kvar vid modersmålet har genomslaget varit betydligt större än vad som är brukligt för band inom kategorin ”konstig musik på främmande språk”. De har bokats flitigt av goth- och postklubbar runt om i Europa (första Sverigebesöket blev på fjolårets upplaga av Kalabalik på Tyrolen) och handplockades av ingen mindre än självaste The Gothfather himself – Robert Smith från The Cure – när han kuraterade sommarens Meltdown Festival.
De erfarenheterna – och det stärkta självförtroendet som följt – märks på Nótt eftir Nótt. Albumets första hälft är iskall men rå darkwave-perfektion från industriellt sakrala öppningen ”Gandreið” till EBM-nerviga ”Andavaka”. ”Nornalagið” och ”Hvernig kemst ég upp?” som ryms däremellan är båda uppvisningar i suggestivt postpunk-driv, gotiskt stämningsbyggande och känsla för vackra, melankoliska melodier. Bakom de storslagna synthmattorna och den högt uppskruvade Joy Division-basen ljuder isande vindar och väsande viskningar från osaliga andar(?).
Trion, som bland annat har kallats för ”Icelandic little Banshees”, har (utan att ha särskilt mycket gemensamt med Sisters of Mercy), skapat något av det mest gotiska som blivit till på isländsk mark sedan Hallgrímskirkja byggdes. Under albumets, något mindre intensiva, andra halvlek vittnar främst vackra ”Næturblóm” (som har sitt ursprung i en dikt som Laufey gav till Sólveig på hennes 20-årsdag) om musikalisk mognad.
SOME EMBER (US) – på scen 23.00
Some Ember har figurerat länge i Oaklands undergroundscen och i många olika former – ett solo dreampop bedroom projekt, en gothrockkvartett, senare en hardware-baserad synth duo och sen tillbaka igen. Efter att ha släppt Crash Symbols, Night-People och Ascetic House på kassettband så släppte bandet sin första LP ”Dream” 2014. Under 2015 flyttade Travis, och den långvariga samarbetspartnern Nina Chase, till Berlin. Efter två tumultartade år (med ytterligare kassettsläpp av ”Dream, DEBTS OF LOVE”) släpper bandet ”SUBMERGING THE SUN” med tillhörande kasett, ”SUBMERGED”, på Third Coming Records i November 2018. SUBMERGING THE SUN, den 2:a LPn av Some Ember, är en slags dagbok över klimatsorgen, intim sårbarhet och transcendent melankoli.
ANNA ÖBERG – på scen 22.00
Anna Öberg tar med sig bandet Härsk i livesituationer. Bandet med Linnea Mossberg på Simmonstrummor och Adam Olsson på distad baritongitarr tar syntpopen, industriljuden och de upproriska svenska texterna ett steg till. Anna spelar äv
KAELAN MIKLA (ICE) – på scen 00.00
Anton Lindskog på Hymn skrev en sån bra recension av Kaelan Mikla att jag nu skrotade mina 3 försök till en presstext som är värdig dom o saxar hans recension rätt av. Hatten av till Anton!
Med risk för att exotifiera dem, har jag svårt att tänka mig något som låter mer ”genuint isländskt” än Kælan Mikla. Det är musik som omisskännligen har sitt ursprung i en plats där vintrarna är obarmhärtigt mörka och kalla. Där melankoli går hand i hand med extrema väderförhållanden. Där naturen kan döda dig.
Fem år har gått sedan de tre tjejerna i Kælan Mikla (namnet kan översättas ungefär ”Det Stora Kalla”) började recitera poesi över enkla postpunkkomp och vann ett poetry slam på biblioteket hemma i Reykjavík. Det var dock när trummisen Sólveig Matthildur Kristjánsdóttir (som parallellt med bandet har inlett en solokarriär som elektronisk avantgarde-artist i Berlin) sadlade om till keyboards och Laufey Soffia började sjunga de poetiskt mörker- och naturromantiska texterna, som Kælan Mikla blev den mycket egensinniga darkwave-akt vi känner idag.
Nótt eftir Nótt är deras tredje album. Mycket har hänt under de två år som gått sedan föregångaren. Trots att de hållit kvar vid modersmålet har genomslaget varit betydligt större än vad som är brukligt för band inom kategorin ”konstig musik på främmande språk”. De har bokats flitigt av goth- och postklubbar runt om i Europa (första Sverigebesöket blev på fjolårets upplaga av Kalabalik på Tyrolen) och handplockades av ingen mindre än självaste The Gothfather himself – Robert Smith från The Cure – när han kuraterade sommarens Meltdown Festival.
De erfarenheterna – och det stärkta självförtroendet som följt – märks på Nótt eftir Nótt. Albumets första hälft är iskall men rå darkwave-perfektion från industriellt sakrala öppningen ”Gandreið” till EBM-nerviga ”Andavaka”. ”Nornalagið” och ”Hvernig kemst ég upp?” som ryms däremellan är båda uppvisningar i suggestivt postpunk-driv, gotiskt stämningsbyggande och känsla för vackra, melankoliska melodier. Bakom de storslagna synthmattorna och den högt uppskruvade Joy Division-basen ljuder isande vindar och väsande viskningar från osaliga andar(?).
Trion, som bland annat har kallats för ”Icelandic little Banshees”, har (utan att ha särskilt mycket gemensamt med Sisters of Mercy), skapat något av det mest gotiska som blivit till på isländsk mark sedan Hallgrímskirkja byggdes. Under albumets, något mindre intensiva, andra halvlek vittnar främst vackra ”Næturblóm” (som har sitt ursprung i en dikt som Laufey gav till Sólveig på hennes 20-årsdag) om musikalisk mognad.
SOME EMBER (US) – på scen 23.00
Some Ember har figurerat länge i Oaklands undergroundscen och i många olika former – ett solo dreampop bedroom projekt, en gothrockkvartett, senare en hardware-baserad synth duo och sen tillbaka igen. Efter att ha släppt Crash Symbols, Night-People och Ascetic House på kassettband så släppte bandet sin första LP ”Dream” 2014. Under 2015 flyttade Travis, och den långvariga samarbetspartnern Nina Chase, till Berlin. Efter två tumultartade år (med ytterligare kassettsläpp av ”Dream, DEBTS OF LOVE”) släpper bandet ”SUBMERGING THE SUN” med tillhörande kasett, ”SUBMERGED”, på Third Coming Records i November 2018. SUBMERGING THE SUN, den 2:a LPn av Some Ember, är en slags dagbok över klimatsorgen, intim sårbarhet och transcendent melankoli.
ANNA ÖBERG – på scen 22.00
Anna Öberg tar med sig bandet Härsk i livesituationer. Bandet med Linnea Mossberg på Simmonstrummor och Adam Olsson på distad baritongitarr tar syntpopen, industriljuden och de upproriska svenska texterna ett steg till. Anna spelar äv
Datum / Tid
fredag, 1 februari 2019 kl: 21:00Plats
Göteborg, Musikens Hus Stora ScenKarta (Google)
Typ
ÖvrigtKostnad
140
