Få inspiration till evenemang i Göteborg!


Vet du inte vad du ska göra i Göteborg? Behöver du inspiration och kanske hitta nya artister du inte visste fanns?
Då är du på rätt sida! Nu väljer vi ut några slumpmässiga låtar/filmer här nedan på artister/event som kommer i Göteborg framöver.

Klicka runt och lyssna/titta. Uppdatera sidan för att få mer inspiration och klicka på namnet för att se nästa evenemang här i Göteborg.

Klicka här för inspiration för hela Sverige

Gunnebo Slott

Gunnebo slott är beläget i nordöstra delen av Mölndals kommun i Fässbergs socken, mellan Mölndal och Pixbo.


Det ligger nära Rådasjön och Stensjön. Gunnebos historia kan följas tillbaka till 1397, då namnet för första gången uppträder på en storgård med tillhörande kvarn. Sedan dess har gården varit i kunglig, kyrklig och frälse ägo.


Den 18 december 1963 förklarades Gunnebo slott som byggnadsminne (enligt 1960 års byggnadsminneslag). Huvudbyggnaden, trädgårdsanläggningarna, parken och ett större friluftsområde, registrerades som byggnadsminnesmärke och skyddades som naturreservat redan 1949 enligt lagen av den 12 juli 1942.


Gunnebo slott och trädgårdar ägs av Mölndals kommun sedan 1949 och förvaltas av Gunnebo Slott och Trädgårdar AB.


Namnet kan spåras i de skriftliga källorna till Gunnobodher 1397, vidare Gunnerbo 1533, Gunnebodh 1609 och Gunnebo 1881. Förleden Gunne- anses komma av det fornsvenska kvinnonamnet Gunna eller det likväl fornsvenska mansnamnet Gunne. Befolkningen kallades här i äldre tider (1659) för Gunneboer.


Gunnebo uppfördes som sommarvilla av en icke-adlig familj och bör i den meningen inte kallas för slott. Ordet slott gällde ursprungligen alla kungliga byggnader, men i slutet av 1800-talet började stora herrgårdar att kallas för slott. Gunnebo kallades redan under tillkomstperioden för det lilla fagra träslottet och man skrev, att träbyggnaden är som ett litet slott.


1929 började ägarinnan Hilda Sparre att marknadsföra Gunnebo som ett slott och sedan dess har det av tradition kallats så. Dagens verksamhet vid Gunnebo drivs av Gunnebo slott och trädgårdar.


Huset är uppfört i slutet av 1700-talet i italiensk-fransk stil och är byggt i trä furu och gran från norra och mellersta Sverige. Motsvarande praktbyggen i Europa uppfördes främst i sten på den tiden. Den norra fasaden har fyra kolonner i fasaden och den södra fasaden har en monumental trappanläggning mot södra stilträdgården.


Huvudbyggnaden är på 900m2 och har 25 rum, där 11 rum finns i paradvåningen och 11 rum finns på övervåningen. Källarplanet hyser ekonomiavdelning med kök och förrådsutrymmen. I huvudvåningen finns makarna Halls bostadssviter, matsal samt den stora salongen. Den övre våningen består främst av gästrum. Därutöver sträcker sig en vindsvåning över hela byggnaden. Gunnebo är ett uttryck för tidig nyklassicism i sin arkitektur, den fasta inredningen och möblerna.


Frånsett huvudbyggnaden är samtlig övrig bebyggelse på Gunnebo tillkommen senare. Flertalet byggnader har rekonstruerats de båda flyglarna, drivhuset och tjänstefolksbostaden (nuvarande kaffehus och krog) uppfördes under 1990- och 2000-talet och ligger på samma plats som de ursprungliga 1700-talsbyggnaderna. Arrendatorsbostaden Solbacken uppfördes vid lantgården under 1800-talet och hyser idag administrativa lokaler. Sedan slutet av 2013 pågår rekonstruktionen av Gunnebos rikt utsmyckade orangeri. Ytterligare några byggnader återstår att återuppföra innan 1700-talets anläggning är helt återställd, som exempelvis ett litet eremitage vid norra tvärskeppet.


Gården Gunnebo förekommer under medeltiden i förteckningar över Skara domprosteris egendomar, men övergick 1396 i kronans egendom. 1582 överlät Johan III gården till sin kusin Erik Gustavsson Stenbock, men redan 1599 drog hertig Karl in gården till kronan. 1609 förlänas dock Erik Gustavsson Stenbocks änka, Malin Sture, Gunnebo. Gården går sedan i arv inom Stenbockska ätten fram till 1711, då manufaktören Hans Coopman erhöll Gunnebo. Efter dennes död tog hans söner över egendomen och sålde den 1774 till packhusinspektören Joakim Ulrik af Ditmer. Redan fyra år senare sålde af Ditmer Gunnebo till handelsmannen John Hall d.ä. för 4 500 riksdaler.


Det nuvarande Gunnebo uppfördes av den förmögne köpmannen John Hall d.ä.. Hall lät den dåvarande stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, omdana egendomen och skapa byggnader, möblemang och trädgårdar. Merparten av Carlbergs originalritningar till Gunnebo finns bevarade på Röhsska museet.


Carlberg hade kommit hem från en lång resa i Europa och var inspirerad av italienaren Andrea Palladios (1508–1580) representativa villor med symmetrisk planlösning och monumentala fasader, som bröt mot renässansens harmonilära och bebådade barocken.


Carlberg gjorde ett utförligt arbete och ritade slottet med trädgårdar och yttre anläggningar som exempelvis tjänstefolksbyggnaden, Orangeriet, Eremitaget och Drivhuset. Därutöver ritade han hela inredningen från möbler och statyer och kakelugnar till mönstringen i parkettgolven och blomkrukor. I den anslutande engelska parken fick landskapet träda fram i organiska former.


Stommen till slottet restes 1784 och 1796 kunde familjen Hall intaga sin första middag där, men först runt 1800 var det färdigbyggt.


Innan alla planer för Gunnebo var förverkligade avled John Hall 1802. Sonen John Hall d.y. ärvde Gunnebo och efter några år av vanvård, började anläggningen förfalla. 1807 gick John Hall d.y.:s handelshus i konkurs. 1828 såldes inredningen på auktion. Fastigheten var då sedan några år begärd i kvarstad. 1832, två år efter John Hall d.y.:s död, såldes Gunnebo på auktion till den förmögne slaktarmästaren Johan Carlsson. Carlsson ägde även landeriet Götaberg vid nuvarande Vasakyrkan i Göteborg. Han sålde stora delar av slottets inventarier: möbler, skulpturer och antikviteter. Genom att sälja koppartaket fick han igen hela den köpesumma han hade erlagt för slottet. Carlssons handlande har gått under benämningen Gunnebos förnedring. 1833 brann slottets flygelbyggnader ned.


1838 sålde Carlsson Gunnebo för 16 666 riksdaler till John Barclay och dennes hustru Martina Lamberg. Barclay var en av många britter, som flyttade till Sverige omkring sekelskiftet 1800. Under den stora koleraepidemin 1861–1862 gick Barclay, hans hustru och en son bort inom loppet av ett par månader. James Alexander Gibson, gift med Barclays dotter, blev ägare till Gunnebo, sedan han löst ut de övriga i familjen Barclay. Gibson sålde snart Gunnebo till apotekaren Arthur Cavalli, som med tre söner ägde stället till 1888.


Wilhelm Denninghoff köpte Gunnebo 1888 för 90 000 kr. På slottet bosatte sig dennes nygifta dotter Hilda och hennes make friherre Carl Sparre. På Gunnebo föddes parets två barn, Britta (1890–1963) och Margareta (1900–1985).


Wilhelm Denninghof lät uppföra en ny byggnad på Gunnebos marker, Villa Denninghof vid Rådasjön, där han bosatte sig med sin hustru efter dess färdigställande 1898. Villan bytte senare namn till Slottsviken och fungerade under en tid som värdshus och pensionat.


Wilhelm Denninghof stod som ägare till Gunnebo fram till sin död 1905 och efter det tog hans hustru Jeanna över som ägare fram till sin död. Familjen Sparre blev således ägare först 1922.


Familjen Sparre återförde den forna glansen till Gunnebo och höll ofta stora fester i byggnaden. Båda döttrarnas bröllopsfester hölls på slottet. De kvarvarande byggnaderna rustades upp och parken började återställas.


Carl Sparre dog 1917 och Hilda Sparre kom att bo kvar på Gunnebo fram till sin död 1948. 1946 begärde hon att Gunnebo skulle förklaras som byggnadsminnesmärke. Hon testamenterade Gunnebo till sina båda döttrar. Dessa beslöt att sälja fastigheten till Mölndals stad, vilket skedde 1 juli 1949. Dottern Margareta var den siste av Sparreätten att lämna slottet, i början av 1950.


En genomgripande renovering gjordes under 1950-talet under ledning av Göran Axel-Nilsson och Stig Roth, museichefer på Röhsska Museet respektive Göteborgs historiska museum. Anläggningen invigdes av Gustaf VI Adolf 16 maj 1952 och öppnades för allmänheten två dagar senare. Huvuddelen av inredningen nytillverkades efter originalritningarna. Med hjälp av inventarieförteckningar lyckades man spåra upp ett fåtal möbler och andra inredningsdetaljer, som hade skingrats vid ägarbyten och skiften. Genom åren har fler originalmöbler köpts in och åter placerats i sina ursprungliga rum.


Trappanläggningen i trä hade förfallit på grund av röta och revs redan på 1800-talet. 1960 återuppbyggdes trappan, denna gång i cement och sten. Renoveringarna av Gunnebo slott kompletterades med ett nytt tak på 1960-talet.


Mellan 1996 och 2001 har ett omfattande restaureringsprojekt – Åter till 1700-talet – bedrivits för totalt 35 miljoner kronor. Stilparken har renoverats, köksträdgården har rekonstruerats, tjänstefolksbyggnaden och flyglarna är återuppbyggda efter Carlbergs ritningar och drivhuset har byggts upp efter en gammal teckning av J.A. Beijer. 2002 renoverades blyfrisen på slottet utanför projektet. Den 18 september 2003 invigdes Gunnebo av kronprinsessan Victoria som kulturreservat, det första i Västra Götalands län. Slottet återfick på 1990-talet även den gråa färg som tros vara den ursprungliga. Dessförinnan hade det under en period varit gulmålat.


Den 2 december 2013 invigdes projektet med att återuppföra orangeriet med en ceremoni vid byggplatsen. Ett återskapande av byggnaden var möjlig, då arkitekt Carl Wilhelm Carlbergs ritningar över orangeriet finns bevarade i original. Inför återskapandet av orangeriet gjordes omfattande förstudier kring byggnadens ornamentik och utformning, genom de bevarade ritningarna och annan dokumentation från tiden. Byggnationen utförs med gamla hantverksmetoder och byggarbetsplatsen är en bas för inspiration och forskning 2013–18. Detta skulle fullborda anläggningen enligt arkitekten Carl Wilhelm Carlberg och byggherren John Halls intentioner.


Gunnebo slott har genom åren besökts av bland annat kung Gustav III, bildhuggaren Johan Tobias Sergel, den sydamerikanske frihetskämpen Francisco de Miranda (1787), Mary Wollstonecraft och Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes dotter, Madame Royale Marie Theresia Charlotte.


Författarinnan Sophie Elkan besökte Gunnebo ett flertal gånger när hon skrev sin roman om John Hall d.y. Hon besökte även huset tillsammans med Selma Lagerlöf. Skådespelaren Anders de Wahl var en flitig gäst hos familjen Sparre. Slottet fick även besök av Gustaf V, prins Eugen och förtattarinnan Birgit Th. Sparre under Sparretiden.


I juni 2001 besöktes slottet av gäster vid EU-toppmötet i Göteborg, bland annat USA:s dåvarande president George W Bush, Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson samt Europeiska kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi.


Kronprinsessan Victoria invigde Gunnebo kulturreservat 2003 och prins Daniel besökte Gunnebo våren 2011 under kronprinsparets resa till sitt hertigdöme Västergötland.


1899 utkom Sophie Elkans roman John Hall, en historia från det gamla Göteborg, som handlar om familjen Hall på Gunnebo. 1916 spelades stumfilmen Kärleken segrar in på Gunnebo. I ett avsnitt i andra säsongen av dramaserien Gynekologen i Askim utspelar sig ett bröllop på Gunnebo slott. Serien sändes 2011.


Slottet kan beses invändigt vid guidade turer. Slottet anordnar flera musik- och kulturevenemang och är en viktig del av Mölndals och Göteborgs kulturliv. Slottet har även ett kaffehus och krog samt en butik.


I samverkan med föreningen Westgiöta Gustavianer anordnades under ett flertal år ett slottsspel som var ett av Sveriges främsta och mest heltäckande 1700-talsarrangemang.


Varje sommar sedan 2002 anordnas en sommarteater i slottsparken, där exempelvis Claes Malmberg, Lasse Brandeby, Ulla Skoog, Kent Andersson, Hanna Lindblad, Claes Månsson och Ulf Brunnberg har medverkat.






Elvis

Elvis, That's All Right Mama på Spotify

I Love Rock'n'Roll, Vol. 2 (Greatest Hits)

That's All Right Mama

Elvis, Hound Dog på Spotify

I Love Rock'n'Roll, Vol. 2 (Greatest Hits)

Hound Dog

Elvis, Heartbreak Hotel på Spotify

I Love Rock'n'Roll, Vol. 2 (Greatest Hits)

Heartbreak Hotel



BROLLE

BROLLE, Det är hon på Spotify

Ett hjärta som glöder, som en gång brann

Det är hon

BROLLE, Jag Är Född I En Liten By (I Ett Av Världens Hörn) på Spotify

Best Of

Jag Är Född I En Liten By (I Ett Av Världens Hörn)

BROLLE, The King på Spotify

The King

The King

Brolle, tidigare Brolle Jr, artistnamn för Kjell Junior Wallmark, född 10 november 1981 i Inbyn utanför Boden, är en svensk musiker. Eftersom hans far också heter Kjell, började hans äldre systrar kalla honom för Lillebror vilket så småningom utvecklades till Brolle Jr. Sedan dess har han hetat det, även i skolan. Numera kallar han sig enbart för Brolle i musiksammanhang.


Han upptäcktes i Kanal 5:s talangjakt Popstars 2001 och släppte därefter debutsingeln Playing with fire. År 2002 blev han utsedd till "Årets norrbottning" för att ha satt hemkommunen på kartan. Dessutom nominerades han till det en Grammis i tre kategorier, "Årets nykomling", "Årets pop/rock manlig" och "Årets låt”, samt till flera andra priser, bland andra Rockbjörnen, NRJ Awards och Swedish Hit Music Award. Brolle gick på Naturbruksgymnasiet i Kalix, på jakt- och naturguideprogrammet.


Under uppväxten spelade Brolle biljard och det var i biljardhallen som musikintresset tog fart. Han hade spelningar på olika klubbar och auktioner i Norrland och sjöng ofta Elvis-, Cornelis Vreeswijk- och Dan Andersson-sånger.


Under 2008 deltog Brolle i TV4:s program Körslaget med en kör från Boden. Brolles lag slutade på andra plats i tävlingen.


Under hösten 2008 medverkade Brolle i musikalen Footloose på Wallmans Intiman i Stockholm. Han tog över rollen som "badboy" Tommy efter Måns Zelmerlöw. Våren 2009 spelade han Buddy Holly i The Buddy Holly Musical på Göta Lejon i Stockholm och på sommaren turnerade han med Diggiloo-turnén.


Under hösten 2010 deltog Brolle i showen "Ladies Night" på 18 platser i Sverige. Han deltog också i julshowen "On Stage". Brolle valdes av tidningen "Veckorevyn" till "Sveriges sexigaste man 2010".


År 2011 deltog han i Melodifestivalen med låten "7 Days and 7 Nights", där han gick vidare till final. Han kom på sista plats, med totalt 29 poäng.






Kamelot

Kamelot, When The Lights Are Down på Spotify

The Black Halo

When The Lights Are Down

Kamelot, The Haunting (Somewhere In Time) på Spotify

The Black Halo

The Haunting (Somewhere In Time)

Kamelot, March Of Mephisto på Spotify

The Black Halo

March Of Mephisto

Kamelot är ett progressive power metal-band från Florida, USA. Bandets musik har även inslag av symphonic metal och progressive metal. Thomas Youngblood och Richard Warner grundade bandet 1991 i Florida och ett år senare skrev det ett skivkontrakt med Noise Records. 1995 utkom deras första album, Eternity, som enligt press var en av de mest lovande debuterna genom tiderna. 1997 lämnade Warner och Vanderbilt bandet, och ersattes av Roy Khan och Casey Grillo. Deras fjärde succéalbum The Fourth Legacy var det som skulle klassas som Kamelots verkliga rivstart på metal-karriären. De har hittills släppt tio studioalbum; Epica och The Black Halo är centrerade runt de poetiska verken Faust, del ett och två. Sångaren Tommy Karevik är från Sverige och keyboardisten Oliver Palotai från Tyskland - resterande medlemmar är amerikaner.






Ed Sheeran

Ed Sheeran, Perfect på Spotify

÷ (Deluxe)

Perfect

Ed Sheeran, Shape of You på Spotify

÷ (Deluxe)

Shape of You

Ed Sheeran, Galway Girl på Spotify

÷ (Deluxe)

Galway Girl







Parkway Drive

Parkway Drive, Vice Grip på Spotify

Vice Grip

Vice Grip

Parkway Drive, Wild Eyes på Spotify

Atlas

Wild Eyes

Parkway Drive, Carrion på Spotify

Horizons (Deluxe Edition)

Carrion

Parkway Drive är ett metalcoreband från Australien som bildades år 2002. De tränade i sitt garage i hemstaden Byron Bay och gatan där garaget låg hette Parkway Dr, därav bandnamnet.


Parkway Drive som ibland förkortas PWD, har skapat ett namn i hardcore- och metalkretsar. Deras första album Killing with a Smile som kom ut 2005 slog igenom stort, och bandets karriär tog fart med intervjuer och tidningsomslag. De fick även ett namn utanför Australien och Epitaph kontrakterade bandet och släppte albumet utanför Australien.


Bandets andra album Horizons utkom 2007 och producerades likt debuten av Adam Dutkiewicz från Killswitch Engage. Deras tredje album Deep Blue producerades av Joe Barresi (Queens of the Stone Age, Bad Religion, Tool).






Kevin Hart

Kevin Hart, Does This Make Me Gay? på Spotify

Seriously Funny

Does This Make Me Gay?

Kevin Hart, My Biggest Fear på Spotify

Seriously Funny

My Biggest Fear

Kevin Hart, UFC Fighters på Spotify

Seriously Funny

UFC Fighters

Kevin Hart, född 6 juli 1979 i Philadelphia, Pennsylvania, är en amerikansk skådespelare, producent och komiker. Hart började sin amatörkarriär genom att vinna flera tävlingar på komediklubbar i New England. Han slog igenom år 2000 då han fick rollen av Judd Apatow för en återkommande roll på TV-serien Undeclare. Serien varade bara i ett år, men han fick snart andra roller i filmer som Paper soldiers (2002), Scary moovie (2003), Soul Plane (2004) och Little Fockers (2010). Hans komedi rykte fortsatte att växa till följd av hans första stand up album I'm a Grown Little Man (2008) och medverkade i filmerna Think Like a Man (2012), Grudge Match (2013), Ride Along (2014) och About Last Night (2014). Han släppte även två till komedously Funny år 2010 och Laugh at my Pain år 2011. För nuläget är han med i Real Husbands of Hollywood där han spelar som sig själv.






Blackberry Smoke

Blackberry Smoke, One Horse Town på Spotify

The Whippoorwill (3 Bonus Track UK/EU Edition)

One Horse Town

Blackberry Smoke, Son of the Bourbon på Spotify

New Honky Tonk Bootlegs

Son of the Bourbon

Blackberry Smoke, Let Me Help You (Find the Door) på Spotify

Holding All the Roses

Let Me Help You (Find the Door)

Blackberry Smoke är ett rockband från Atlanta, USA, med Charlie Starr som sångare och gitarrist. Bandet bildades 2000 och släppte 2015 sitt fjärde studioalbum.






Arvingarna

Arvingarna, Eloise på Spotify

Eloise

Eloise

Arvingarna, Semester på Spotify

Semester

Semester

Arvingarna, Kung i stan (The Wanderer) på Spotify

All Included

Kung i stan (The Wanderer)

Arvingarna är ett svenskt dansband från Partille utanför Göteborg som bildades 1989 och som deltagit i den svenska Melodifestivalen 1993, 1995, 1999, och 2002. De framförde 1993 bidraget Eloise, som vann, och fick därmed representera Sverige i Eurovision Song Contest 1993, där bidraget slutade på sjunde plats. År 1999 sjöng de bidraget Det svär jag på och under framträdandet fungerade inte Casper Janebrinks mikrofon, varför gruppen fick framföra sitt bidrag på nytt och då med fungerande mikrofoner.


Maj 2009 medverkade Lasseman på Streaplers 50-års Jubileumsshow live på Liseberg där han bland annat sjöng låten "Bara femton år" och spelade akustisk gitarr på låten "Jag har en dröm".


Tommy Carlsson (född 7 augusti 1968) är trummis och sångare. Han är äldre bror till Kim Carlsson och son till Hasse Carlsson, sångare i Flamingokvintetten.


Casper Janebrink (född 2 januari 1970) är basist och sångare. Han sjöng bland annat låten "Eloise", vinnare i Melodifestivalen 1993. Han är son till Dennis Janebrink, basist i Flamingokvintetten. Han har även en halvbror, Christopher Janebrink, som spelar trummor i det svenska dansbandet Glennartz.






Özz Nûjen

Özz Nûjen, När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden. på Spotify

Dålig stämning

När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden.

Özz Nûjen, Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut. på Spotify

Dålig stämning

Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut.

Özz Nûjen, Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung! på Spotify

Dålig stämning

Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung!

Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i 1,5 år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i ett och ett halvt år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”






Johan Rheborg

Johan Rheborg, Wollie Bollie på Spotify

Wollie Bollie

Wollie Bollie

Carl Johan Rheborg, född 5 juni 1963 i Täby, Stockholms län, är en svensk komiker, skådespelare, manusförfattare samt medlem i humorgruppen Killinggänget. Han är inte utbildad skådespelare men har en juristexamen (jur. kand.) från Stockholms universitet. Innan Rheborg slog igenom som komiker och skådespelare var han aktiv inom reklambranschen.


Rheborgs karriär som komiker började i Killinggänget då han ofta skrev manus tillsammans med Jonas Inde eller ensam. Där slog han igenom som bland annat den dryga och oansvariga affärsmannen Percy Nilegård som syntes i krogshowen I manegen med Glenn Killing, filmen Torsk på Tallinn, tv-serien NileCity 105,6 och många andra produktioner.


Utöver Percy Nilegård spelar han ofta karaktärer som har ett hett temperament eller som förefaller trevliga men som lätt faller över kanten, som exempelvis Kaminmannen i Percy tårar, den aggressiva och temperamentsfulle Örjan Lax i Hjälp! och ensamseglaren Jan Linette från Spermaharen. I filmen Torsk på Tallinn spelade han bland annat en av deltagarna – den väldigt trevliga Magnus - som hela tiden blev full och som vägrade tro på de inspelade scener som visades.


Rheborg har medverkat i en rad olika filmer, tv-serier och teaterföreställningar. Bland annat TV4:s tv-serie Hjälp! (2007–), serien Parlamentet (1999–) på samma kanal och mycket annat. Bland dagens ungdomar är han väldigt känd för sin huvudroll Kenny Starfighter i tv-serien på SVT 1 med samma namn. Kenny Starfighter kom upp som film på bio våren 2009 med namnet Kenny Begins. Dessutom är han även aktiv på humorklubben Norra Brunn. År 2006 medverkade som sommarpratare i Sveriges Radio P1.


Bland de olika teatrarna Rheborg spelat i finns musikalerna Little Shop of Horrors på Chinateatern och Singin' in the Rain som sattes upp på Oscarsteatern. Han har även medverkat i olika draman, till exempel Gifta Vänner, Nattpromenad och Mellanrum på Stockholms stadsteater. Under hösten 2009 medverkade Rheborg på Dramaten tillsammans med de övriga medlemmarna i Killinggänget i föreställningen Drömmen om Herrön.


I Killinggängets första tv-produktion I manegen med Glenn Killing dök Johan Rheborg upp i olika sketcher med sin rollfigur Percy Nilegård. Ett fåtal gånger medverkade han även som de olika gäster som intervjuades av Glenn Killing (Henrik Schyffert).


I NileCity 105,6 spelade Rheborg en av huvudrollerna, Percy Nilegård igen, som också återkom som huvudperson till seriens uppföljare, Percy Tårar. Där hade han ytterligare en rollfigur – Kaminmannen, som är besatt av att elda upp varenda sak i huset, i sin kamin.


Av alla de rollfigurer som Rheborg spelat är alltså Percy Nilegård den som återkommit i andra tv-produktioner av Killinggänget. Sist man fick se Percy var i showen Glenn Killing på Grand.


Johan Rheborg är gift med Kristina Rheborg och tillsammans har de två döttrar. Han befann sig tillsammans med sin familj i södra Thailand när jordbävningen i Indiska oceanen ägde rum 2004.






Guns N´ Roses

Guns N' Roses är ett amerikanskt hårdrocksband som bildades i Los Angeles 1985. Den klassiska uppsättningen av bandet bestod av sångaren Axl Rose, gitarristerna Slash och Izzy Stradlin, basisten Duff McKagan, samt trummisen Steven Adler. Den nuvarande uppsättningen består av; Rose, Slash, McKagan, keyboardisterna Dizzy Reed och Melissa Reese, gitarristen Richard Fortus, samt trummisen Frank Ferrer. Gruppen har givit ut sex studioalbum, som sammanlagt sålt i över 100 miljoner exemplar världen över – vilket gör att gruppen är ett av de bäst säljande banden genom tiderna.


Ett år efter att Guns N' Roses debutalbum Appetite for Destruction (1987) givits ut, gick den upp som etta på Billboard 200 – mycket tack vare succén med singeln "Sweet Child o' Mine" som är bandets enda att nå förstaplatsen på Billboard Hot 100. Albumet har sålt i över 28 miljoner exemplar världen över varav 18 miljoner i USA, vilket gör att det är det bäst säljande debutalbumet någonsin i USA. Debutalbumet följdes av G N' R Lies (1988) som nådde plats två på Billboard 200. Tvillingalbumen Use Your Illusion I och Use Your Illusion II (1991) debuterade på plats två och ett på Billboard 200 och har tillsammans sålt i över 35 miljoner exemplar, varav 14 miljoner bara i USA. Coveralbumet "The Spaghetti Incident?" (1993) var gruppens sista med Slash och McKagan. Efter att ha arbetat i över ett decennium, och med en mängd medlemsbyten, gav Guns N' Roses ut det efterlängtade albumet Chinese Democracy (2008), som uppskattas ha kostat runt 14 miljoner dollar att producera och därmed är det dyraste albumet som någonsin producerats. Albumet gick in som nummer tre på Billboard 200 men sålde mindre än förväntat, trots ett mestadels positivt mottagande. 2016 återvände både Slash och McKagan till bandet.


År 2012 valdes den klassiska uppsättningen av bandet in i Rock and Roll Hall of Fame, tillsammans med de senare medlemmarna Reed och trummisen Matt Sorum. Axl Rose dök aldrig upp på ceremonin och gruppen gick istället upp på scenen med Myles Kennedy som sångare, känd från bandet Alter Bridge och som tidigare också arbetat med Slash. Bland bandets hitlåtar kan nämnas: "Welcome to the Jungle", "Sweet Child o' Mine", "Paradise City", "Don't Cry", "November Rain", och "Civil War".


1984 bodde Hollywood Rose-medlemmen Izzy Stradlin tillsammans med L.A. Guns-medlemmen Tracii Guns. När L.A. Guns behövde en ny sångare föreslog Stradlin sångaren från Hollywood Rose - Axl Rose. Guns N' Roses bildades i mars 1985 av Rose och gitarristen Stradlin från Hollywood Rose, tillsammans med gitarristen Tracii Guns, basisten Ole Beich och trummisen Rob Gardner från L.A. Guns. Namnet uppkom då man slog ihop namnen på de båda grupperna. Andra namn som föreslogs var "Heads of Amazon" och "AIDS". Kort därefter – efter endast två eller tre konserter – sparkades Beich och ersattes av Duff McKagan. Kort därefter lämnade Guns gruppen efter en dispyt med Rose, och ersattes av Slash. Även Gardner lämnade sedan bandet och ersattes av Steven Adler. Stradlin, som var barndomskamrat med Rose, hade tidigare spelat med Slash i Hollywood Rose, medan Slash tidigare spelat med McKagan och Adler i Road Crew.


I juni 1985, endast fyra dagar efter att gruppen stabiliserats, for bandet ut på en kort oorganiserad turné vid USA:s västkust – från Sacramento, Kalifornien till McKagans hemstad Seattle, Washington. Den så kallade "Hell Tour" cementerade Guns N' Roses första stabila uppsättning, och McKagan kommenterade senare turnén: "Denna resa satte en ny riktlinje för vad vi var kapabla att göra, vad vi kunde och skulle sätta oss i för att nå våra mål som ett band."


Guns N' Roses började få uppmärksamhet från stora skivbolag när man oftare och oftare spelade på klubbscenerna i Hollywood – framförallt på The Troubadour och The Roxy. I mars 1986 skrev gruppen på för Geffen Records och fick en förskottsbetalning på 75 000 dollar. I december samma år gav de ut en EP med fyra låtar, Live ?!*@ Like a Suicide, för att hålla intresset kring bandet vid liv under tiden de drog sig bort från klubbscenerna för att arbeta i studion. EP:n innehöll Rose Tattoos låt "Nice Boys" och "Mama Kin" av Aerosmith, tillsammans med de två egenskrivna låtarna "Reckless Life" och "Move to the City". EP:n utgavs för att vara en liveinspelning, men de fyra låtarna var demoinspelningar som blivit dubbade med publik i bakgrunden. 10 000 exemplar av Live ?!*@ Like a Suicide gavs ut av UZI Suicide via Geffen.


Guns N' Roses debutalbum Appetite for Destruction gavs ut den 21 juli 1987. Albumomslaget fick ändras efter att originaldesignen av Robert Williams ansågs vara för kontroversiell. Det nya omslaget gjordes av Andy Engell, baserat på en design av tatueraren Bill White Jr., som designat konstverket för en tatuering som Rose skaffat sig föregående år. På omslaget var de fem bandmedlemmarna avbildade som dödskallar på ett kors.


I USA gavs "Welcome to the Jungle" ut som albumets första singel tillsammans med en musikvideo. I nästan ett års tid gick försäljningen av albumet och singeln trögt. Men Geffens grundare, David Geffen, övertygade MTV att spela "Welcome to the Jungle" på nätterna. Till en början spelades videon endast en gång på söndagsnätterna, men heavy metal- och hårdrocksfans lade märke till videon och började ofta önska låten. Låten skrevs i Seattle, om Los Angeles, och musikvideon spelades in i New York. Enligt Rose är låten inspirerad av ett möte han och en vän hade med en hemlös man då de klev av en buss till New York. Mannen försökte skrämma de båda, och skrek: "You know where you are? You're in the jungle baby; you're gonna die!" Låten var 1988 med i filmen Dödsspelet, där flera bandmedlemmar hade cameoroller.


Texten till albumets nästa singel, "Sweet Child o' Mine", skrevs som en dikt av Rose till hans dåvarande flickvän Erin Everly – Don Everlys dotter. Då låten spelades mycket på radio och musikvideon fick mycket speltid på MTV, blev "Sweet Child o' Mine" en stor hit under sommaren 1988 och blev bandets första – och enda låt – att nå plats ett på Billboard 100. Slash sade senare: "Jag hatade den låten passionerat jättelänge, och den visade sig bli vår största hit, så det visar hur mycket jag vet." Låten gavs ut i Japan som en del av EP:n Live from the Jungle, som också innehöll ett antal låtar från ett liveframträdande i London 1987, vilken var bandets första konsert utanför USA.


Efter succén med "Sweet Child o' Mine", återutgavs "Welcome to the Jungle" som singel och nådde plats sju i USA. Under tiden som "Paradise City" givits ut och nått plats fem i USA, hade Appetite for Destruction nått förstaplatsen på Billboard 200. Albumet har sålt i över 30 miljoner exemplar, varav 18 miljoner i USA, vilket gör albumet till det bäst säljande debutalbumet genom tiderna i USA.


Guns N' Roses gav sig ut på en omfattande turné för debutalbumet, den 16 månader långa Appetite For Destruction Tour. Förutom konserter som huvudakt i både Europa och USA, agerade gruppen förband åt The Cult, Mötley Crüe, och Alice Cooper i Nordamerika under den andra halvan av 1987. 1987 bröt Adler handen i ett slagsmål och ersattes temporärt under åtta konserter av Cinderellas trummis Fred Coury. McKagan missade en konsert i maj 1988 då han skulle gifta sig; Kid Chaos från The Cult ersatte. Det efterföljande året var bandet huvudakt under turnéer i USA, Japan och Australien, och var förband åt Iron Maiden och Aerosmith i Nordamerika. Tim Collin, Aerosmiths dåvarande manager, sade: "Under slutet av turnén var Guns N' Roses enorma. De bara exploderade i princip. Vi blev alla förbannade när Rolling Stone dök upp och skulle göra ett reportage om Aerosmith, men det slutade med att Guns N' Roses hamnade på tidningens omslag. Plötsligt var förbandet större än vad vi var."


Guns N' Roses nästa album, G N' R Lies, gavs ut i november 1988. Den innehöll låtarna från EP:n Live ?!*@ Like A Suicide och fyra nya akustiska låtar. "Patience" var den enda singeln att ges ut från albumet, och nådde plats fyra i USA, medan albumet tog sig till plats två på Billboard 200. Rose fick mycket kritik för låten "One in a Million" och anklagades för rasism och homofobi. Rose förnekade att han skulle vara rasist och försvarade texten med att "det är ett ord för att beskriva någon som är jobbig i ens liv, ett problem. Ordet nigger behöver nödvändigtvis inte betyda svart." Han medgav dock senare att han använt ordet som en förolämpning mot svarta människor som hade försökt råna honom. Som svar på anklagelserna om homofobi, uppgav Rose att han ansåg sig "pro-heterosexuell" och skyllde detta på "dåliga erfarenheter" med homosexuella män.


Gruppens konserter på slutet av 1980-talet var ofta inte bara händelserika för bandets framträdande. Under en konsert i Atlanta i november 1987 anföll Rose en vakt och hölls kvar backstage av polisen, medan bandet spelade med en roddare som sångare. Under två konserter i augusti 1988 blev det nästan upplopp. Samma månad spelade Guns N' Roses på festivalen Monsters of Rock, där två fans krossades till döds under bandets spelning. Under den första av fyra konserter då gruppen var förband till The Rolling Stones i oktober 1989, meddelade Rose att dessa konserter skulle komma att bli Guns N' Roses sista om inte vissa av bandets medlemmar slutade "dancing with Mr. Brownstone" – en referens till deras låt "Mr. Brownstone" som handlar om heroin. Händelser som dessa bidrog till att Guns N' Roses kallades "Världens farligaste band".


"Doug Goldstein kallade in mig på kontoret drygt två veckor senare. Han ville att jag skulle skriva på några kontrakt. Jag fick veta att varje gång jag tog heroin skulle bandet bötfälla mig på 2 000 dollar. Det var en hel hög med papper, med färgade gem överallt där jag skulle signera. Vad dessa kontrakt faktiskt betydde var att bandet betalade mig 2 000 dollar för att lämna bandet. De tog mina royalties, alla mina låtskrivarkredits. De tyckte inte om mig längre och ville bara ha mig väck. Det var därför jag lämnade in en stämningsansökan - för att få allt det där tillbaka."


1990 återvände Guns N' Roses till studion för att påbörja sina hittills mest ambitiösa inspelningar. Adler sparkades från bandet på grund av sina drogproblem, men fick snart återvända till gruppen efter att ha skrivit på ett kontrakt där han lovade att sluta ta droger. Under inspelningen av "Civil War" underpresterade Adler på grund av sina besvär med kokain- och heroinberoende – på grund av detta tvingades bandet att nästan ta 30 tagningar av låten. Alder hävde vid denna tidpunkt att han blivit sjuk efter att ha tagit medel för att bli kvitt sitt beroende. Adler sparkades den 11 juli 1990, och lämnade senare in en stämningsansökan mot bandet.


Till den vakanta positionen som trummis övervägde bandet att rekrytera bland andra Martin Chambers från The Pretenders och Adam Maples från Sea Hags. Den gick dock till Matt Sorum till slut, som tidigare spelat med The Cult. Vid denna tidpunkt sade Slash att det var Sorum som räddade bandet från ett uppbrott.


I en intervju fick Stradlin frågan om Guns N' Roses gått från att vara ett rock 'n' roll-band till ett heavy metal-band efter bytet av trummis, han svarade: "Ja, en stor skillnad musikaliskt. Den första gången jag insåg vad Steve gjorde för bandet var när han bröt handen i Michigan. Försökte slå igenom en vägg och slog sönder handen. Så Fred Coury kom in från Cinderella för konserten i Houston. Fred spelade tekniskt bra och stabilt, men låtarna lät hemskt. De var skrivna med Steve som trummis och hans swingkänsla var det som gav låtarna sin känsla. När det försvann, var det bara... otroligt, konstig. Ingenting fungerade." Ett par månader tidigare blev keyboardisten Dizzy Reed bandets sjätte medlem. Reed hade tidigare spelat med Sorum i Johnny Crash. Bandet avskedade sin manager, Alan Niven, och ersatte honom med Doug Goldstein i maj 1991. Enligt en artikel i Rolling Stone, tvingade Rose fram avskedandet av Niven (trots att flera av bandmedlemmarna ville ha honom kvar) genom att vägra att färdigställa albumen tills han var ersatt.


Då bandet hade tillräckligt med musik för två album, gavs Use Your Illusion I och Use Your Illusion II ut den 17 september 1991. Denna taktik lönade sig då de båda albumen gick in som nummer ett och två på Billboard 200. Guns N' Roses var den enda gruppen att uppnå detta tills rapparen Nelly gjorde samma sak, drygt 13 år senare. Under den första försäljningsveckan sålde albumen i 770 000 (II) respektive 685 000 (I) exemplar. Albumen tillbringade 108 veckor vardera på Billboardlistan. Gruppen spelade in ett flertal musikvideor till albumen, bland annat "Don't Cry", "November Rain" och "Estranged" – som var några av de dyraste musikvideorna som någonsin spelats in. Balladen "November Rain" tog sig in på plats tre på Billboard Hot 100 och med sin längd på 8:57, är låten den längsta som någonsin tagit sig in på topp 10 i USA. "November Rain" blev också den mest önskade videon på MTV och vann en VMA för bästa filmfotografi. Under prisutdelningen framförde gruppen låten tillsammans med Elton John på piano.


Innan albumet givits ut gav Guns N' Roses sig ut på den 28 månader långa Use Your Illusion World Tour. Den blev känd för både de finansiella framgångarna och många kontroversiella incidenter som inträffade på konserterna. Över sju miljoner människor såg de 92 konserter man gjord i totalt 27 länder. Turnén anses vara den "längsta turnén i rockhistorien".


Många av de framgångsrika konserterna under turnén överskuggades ofta av upplopp i pressen, sena starter, och Roses mellansnack. Medan bandets föregående problem med droger och alkohol verkade vara under kontroll, blev Rose ofta irriterad på slapphänt säkerhet kring konserterna, ljudproblem, och bootleging under konserterna. Han använde också mellansnacken för politiska uttalanden eller repliker mot musikkritiker eller kändisrivaler.


Den 2 juli 1991, under en konsert på Riverport Amphitheater utanför Saint Louis, upptäckte Rose ett fan som stod och filmade konserten under låten "Rocket Queen". Efter att ha bett säkerhetsvakterna att ta kameran beslutade sig Rose för att själv ta kameran. Han hoppade ner i publiken och tacklade personen i fråga. Han konfronterade honom innan han angrep honom fysiskt. Efter att ha tagit sig upp på scenen igen sade han: "ja, tack vare den kassa säkerheten, så går jag hem!", och kastade sedan mikrofonen i golvet medan han stormade av scenen. Den arga publiken började ett upplopp och dussintals personer skadades. Allting filmades av Robert John, som dokumenterade hela turnén. Rose blev efterlyst av polisen för anstiftan av upploppet, men polisen kunde inte arrestera honom tills nästan ett år senare, eftersom bandet sedan for utomlands för att fortsätta turnén. Anmälningar gjordes mot Rose, men en domare slog fast att han inte hade hetsat till upploppet. I sitt försvar, sade Rose att Guns N 'Roses säkerhetsteam hade gjort fyra separata förfrågningar till arenans säkerhetspersonal att avlägsna kameran, vilka alla ignorerades, och att andra medlemmar i bandet hade blivit träffade av flaskor från publiken, då säkerhetspersonalen vägrat att genomdriva en dryckesgräns. Som ett resultat av detta, innehöll Use Your Illusion-skivorna en dold text mitt i tack-delen: "Fuck You, St. Louis!"


Stradlin lämnade bandet abrupt den 7 november 1991, efter att ett nytt upplopp nästan startats under en konsert i Tyskland. Varför Stradlin lämnade bandet var en kombination av Roses beteende, hans vanskötsel av bandet, och svårigheter att vistas med Slash, Sorum och McKagan då han nyligen blivit nykter och deras fortsatta alkohol- och drogmissbruk. Stradlin sade senare: "Så snart jag blivit drogfri ställde jag mig själv frågan 'är detta allt?' jag var trött på det; jag behövde hoppa av." Slash om att hitta en ersättare till Stradlin: "När Izzy lämnade, insåg vi att vi behövde hitta en ny gitarrist inom tre veckor, eller ställa in en hel del spelningar. Jag hade ett papper med runt 30 kandidater listade. Duff letade runt och Axl hade några planer, men ingen kändes rätt. Ett tag såg det ut som att Dave Navarro från Jane's Addiction skulle ansluta, men han kunde hålla ihop det, så det skedde aldrig." Stradlin ersattes så småningom av Gilby Clarke från Los Angeles som, enligt Slash, räddade bandet.


Under många konserter under turnén presenterade Rose Clarke, varpå Slash och Clarke spelade en cover av The Rolling Stones låt "Wild Horses". I slutet av 1991 lade gruppen till flera musiker till turnén – en blåssektion och flera körare. Under turnén bröt Clarke armen i en motorcykelolycka 1992 och ersattes under flera veckor temporärt av den förre gitarristen Izzy Stradlin.


I april 1992 framförde gruppen två låtar under The Freddie Mercury Tribute Concert, på Wembley Stadium. Aktivistgruppen ACT UP krävde att Guns N' Roses skulle tas bort från programmet, på grund av den kontroversiella låten "One in a Million", och uppmanade senare övriga artister att undvika gruppen, och publiken att bua ut dem. Queenmedlemmarna ogillade aktivisterna och gitarristen Brian May sade: "Medlemmar av drottningen ogillade aktivister, med gitarristen Brian May anger "Folk verkar så blinda. Förstår de inte att bara det faktumet att Guns N' Roses är här är det största ställningstagandet man kan få?" Slash spelade senare "Tie Your Mother Down" med de kvarvarande medlemmarna av Queen, tillsammans med Def Leppards sångare Joe Elliot, medan Rose framförde "We Will Rock You" och sjöng en duett med Elton John på "Bohemian Rhapsody". När gruppen senare återvände till USA för den andra delen av turnén, agerade Brian May förband. Rose ville till en början att grungebandet Nirvana skulle vara förband, men frontmannen Kurt Cobain vägrade.


Senare under året turnerade Guns N' Roses tillsammans med det amerikanska metalbandet Metallica, och hade Faith No More, Motörhead och Body Count som förband. Under en konsert på Stade Olympique i Montréal i augusti 1992 drabbades Metallicas frontman James Hetfield av andra gradens brännskador på händerna och ansikte efter strul med pyrotekniken. Metallica tvingades avbryta konserten, men lovade att komma tillbaka till Montréal vid ett annat tillfälle. Efter en lång försening, under vilken publiken blev alltmer rastlös, äntrade Guns N' Roses scenen. Men på grund av den korta tiden mellan seten hann inte scenteknikerna avstämma monitorerna tillräckligt, vilket resulterade i att medlemmarna i bandet inte kunna höra sig själva. Dessutom hävdade Rose att han hade ont i halsen, vilket gjorde att bandet lämnade scenen tidigare än väntat. Detta ledde till ett nytt upplopp, med tre poliser och tio åskådare skadade. Polisen gjorde åtminstone ett dussin gripanden i samband med händelsen.


Olyckan med Hetfield finns med i filmen A Year and a Half in the Life of Metallica. I filmen hånar också Hetfield Rose och gör narr av honom då han läser hans personliga rider för turnén. Rose replikerade under en senare konsert och kallade Hetfield för rasist efter att han tagit bort Body Count som förband under turnén, och kallade honom också för en "dum liten kuksugare" samtidigt som han hånade resten av bandet. I en dokumentär på VH1 sade Metallicas trummis Lars Ulrich att gruppen "inte kunde relatera till Axl och hans attityd". Andra medlemmar av Metallica och Rose själv, sade att de båda banden "aldrig riktigt gick ihop".


Use Your Illusion Tour avslutades den 17 juli 1993 i Buenos Aires, Argentina. Turnén satte publikrekord och varade i 28 månader, och 194 konserter spelades. Konserten i Buenos Aires var den sista gången som Sorum och Clarke spelade live med Rose. Det var också sista gången Slash spelade med Rose fram tills han återvände till gruppen 2016 – drygt 23 år senare. I mitten av samma år, löstes den tidigare trummisen Steven Adlers stämning mot bandet utanför domstolen: Adler fick en betalning på 2 250 000 dollar och 15% royalty på låtar som han spelade på.


Den 23 november 1993 gav Guns N' Roses ut coverskivan "The Spaghetti Incident?" med punk- och glamrocklåtar. Izzy Stradlins inspelade gitarrdelar ersattes av Gilby Clarke. Många av låtarna spelades in under samma sessioner som de båda föregående albumen, som ursprungligen var tänkt att vara tre eller fyra album. Till en början var tanken att bandet skulle släppa en EP med covers 1992 eller 1993, men man beslutade sig senare för att göra ett fullängdsalbum och spelade därför in fler låtar. Basisten Duff McKagan sjunger på flera av albumets spår och Hanoi Rocks frontman Michael Monroe medverkar som gästsångare på "Ain't It Fun". Slash beskrev inspelningen av albumet som "spontan och omålad". Albumets titel är ett internt skämt som refererar till ett matkrig som inträffade mellan Axl Rose och Steven Adler. Under sin stämningsansökan mot bandet, beskrev Adlers advokat matkriget som "the Spaghetti Incident". Detta förklarades av trummisen Matt Sorum i en intervju 1994 med Much Music och bekräftades av Slash i sin självbiografi, Slash.


Albumet innehåller en gömd låt – en cover av Charles Mansons "Look at Your Game, Girl". Låten hölls hemlig och skickades inte ut till recensenter innan utgivningen av albumet. Managern Doug Goldstein sade: "det finns ett gömt spår på albumet, men Axl vill att den talar för sig själv" och att "den spelades inte in för kritikerna eller någon annan. Det var en bonus för fansen". Rose hävdade att "anledningen till att vi inte listade den låten på vårt album var för att vi ville tona ned den. Vi ger inte Charles Manson någon kredit på albumet; den är som ett dolt bonusspår". Bandet övervägde att ta bort låten från nya pressningar av albumet, och David Geffen sade i en telefonintervju: "Jag hoppas att om Axl Rose hade insett hur kränkande människor skulle uppfatta detta, så skulle han aldrig ha spelat in låten i från första början. Det faktum att Charles Manson skulle tjäna pengar baserat på berömmelse för att ha begått ett av 1900-talets mest fruktansvärda brott är otänkbart för mig". Slash nämnde att låten spelades in med "klar naiv och oskyldig svart humor från vår del". Rose meddelade att han skulle donera alla royalties från låten till en ideell miljöorganisation. Slash uppgav att gruppen hade för avsikt att ta bort låten, innan de bestämde sig för att behålla den när de fått veta att royalties från låten skulle doneras till Bartek Frykowski, son till Wojciech Frykowski, ett av Mansons offer under Tate-morden. Geffen Records släppte ett uttalande där de meddelade att deras andel av royalties skulle doneras till Doris Tate Crime Victims Bureau. Flera år senare, sade Rose att låten skulle tas bort från nya pressningar av albumet, samtidigt som han hävdade att kritiker och media hade misstolkat hans intresse för Manson. Rose kan ses bära en Manson-tröja i videon till "Estranged" och under en konsert i Milton Keynes, England, 1993. Rose förklarade att han bar tröjan för att "försöka göra ett uttalande" eftersom "en massa människor gillar att få mig att se ut som onda och galna killen. Tyvärr, jag är inte den killen. Jag är inte alls som honom." Trots påståendet att låten skulle tas bort så finns "Look at Your Game, Girl" fortfarande med på pressningar av albumet.


Albumet gick in som nummer fyra på Billboard 200 och sålde under första försäljningsveckan över 190 000 exemplar. Trots att "The Spaghetti Incident?" till en börjans sågs som en succé, lyckades det inte matcha försäljningen av Illusion-albumen, och utgivningen av albumet ledde till ökad spänning inom bandet.


Vid intervjuer med medlemmar av gruppen mellan 1994 och 1996 verkade det som att bandet sporadiskt började skriva och spela in nytt material, varav merparten, enligt Slash, hade skrivits av Rose. Rose påstod dock motsatsen i ett öppet brev på Guns N 'Roses officiella webbplats 2008, och sade att albumet mestadels var ett "Slash-album" och att han knappt fick bidra till albumet. 1996 sade Matt Sorum att bandet hade sju inspelade låtar, och ytterligare sju låtar som man arbetade med, och att man ämnade att ge ut ett album med tio eller tolv låtar under våren 1997. Sorum sade också att Slash's Snakepits debutalbum It's Five O'Clock Somewhere "kunde ha blivit ett Guns N' Roses album, men Axl tyckte inte att det var tillräckligt bra."


I maj 1994 sade Gilby Clarke i en intervju att det inte fanns något nytt Guns N' Roses-album och tillade: "Vi började arbeta på ett, men det skrotades." Om denna tid sade Rose: "vi behövde fortfarande samarbetet i bandet som en helhet för att skriva de bästa låtarna. Inget av detta hände dock och det är anledningen till att materialet fick skrotas." Rose berättade i en intervju 2012 med USA Today att han inte skrev någon musik "i år" i mitten av 1990-talet på grund av kritik från bandmedlemmarna Slash och Duff McKagan, liksom hans före detta fästmö Stephanie Seymour.


I januari 1994 invald Rose Elton John i Rock and Roll Hall of Fame och framförde senare, samma kväll, en duett med Bruce Springsteen på en cover av The Beatles låt "Come Together". Detta var Roses sista offentliga framförande på sex år. 1994 medverkade också samtliga medlemmar i bandet på Gilby Clarkes debutalbum Pawnshop Guitars.


I december 1994 släppte Guns N' Roses en cover The Rolling Stones låt "Sympathy for the Devil". Låten återfinns i filmerna En vampyrs bekännelser och Ondskans spår och gavs också ut separat som singel. Inspelningen är den sista med Slash, Duff McKagan och Matt Sorum. Låten innehöll också Roses barndomsvän Paul Tobias på kompgitarr. Tobias medverkan på låten och i bandet skapade spänningar och enligt uppgift hade Slash både "kreativa och personliga meningsskillnader" med Tobias. I en intervju 2001 avslöjade Slash att han hade berättat för sin bandkamrater i september 1996 att "jag kommer att konfrontera detta. Antingen försvinner Paul, eller ".


Gilby Clarkes kontrakt förnyades inte och han fanns inte kvar i bandet 1995. Slash uppgav i sin bok att Rose sparkade Clarke utan att rådfråga någon och hävdade att Clark bara "inhyrd". Clarke var inte inblandad i inspelningen av "Sympathy for the Devil", och sade "jag visste att det var slutet, då ingen berättade om det för mig. Officiellt så var jag med i bandet på den tiden, och de gjorde låten utan mig". Clarke sade också att Rose kommit fram till honom och sagt "hey, njut av din sista show" innan den sista konserten på Use Your Illusion Tour. Clarke stämde senare bandet då de använt en karaktär som liknade Clarke i ett flipperspel.


Inspelningen av "Sympathy for the Devil", samt spänningar mellan Slash och Rose ledde till att Slash officiellt lämnade bandet i oktober 1996. Rose skickade ett fax där han meddelade MTV om Slash avhopp, vilket Slash svarade med: "Axl och jag har inte kunnat komma överens angående Guns N' Roses under en tid. Vi försökte att samarbeta, men nu är jag är inte längre med i bandet." Han sade också "Axl's hela vision stil, vad gäller hans medverkan i Guns N' Roses, är helt annorlunda mot min. Jag vill bara spela gitarr, skriva ett bra riff, gå ut och spela, i motsats till att presentera en image."


Slash ersattes av Nine Inch Nails turnémedlem Robin Finck, i januari 1997. Finck tecknade ett tvåårigt avtal med bandet i augusti 1997, vilket gjorde honom till en officiell medlem. Finck rekommenderades av Sorum till Rose ett år tidigare som en eventuell andra gitarrist för att komplimentera Slash. Slash avgång följdes kort därefter av Matt Sorum i april 1997. Sorum sparkades av Rose efter att gräl om Tobias medverkan i bandet. Sorum kallade senare Tobias för "Guns N 'Roses Yoko Ono". McKagan var den sista av den klassiska "Appetite for Destruction"-eran att lämna gruppen, då han avgick som basist i augusti 1997. McKagan hade nyligen blev pappa och skrev om hans beslut att lämna bandet i sin självbiografi: "Guns hade betalat hyra på studios i tre år nu-från 1994 till 1997-och hade fortfarande inte en enda låt. Hela operationen var så oberäknelig att det inte kändes som att det passade med mina förhoppningar om föräldraskap och stabilitet. McKagan ersattes senare samma år av Tommy Stinson, som tidigare varit medlem i The Replacements. En faktisk upplösning av Guns N' Roses förekom aldrig då nya medlemmar anslöt då de gamla lämnade. Enligt uppgift köpte Rose de fullständiga rättigheterna till Guns N' Roses namn 1997. Slash hävdade han och bandmedlemmarna tvingades att överlämna namnet: "Axl vägrade att gå på scenen en kväll under Use Your Illusion Tour 1992, om inte bandet undertecknade att ge bort rättigheterna till bandnamnet. Tyvärr så tecknade vi det. Jag trodde inte att han skulle gå på scenen annars". Rose förnekade påståendet: "har aldrig hänt, helt påhittat, villfarelse och fantasi. Inte en enda ensam tråd av sanning i det."


Rose provspelade flera potentiella bandmedlemmar, däribland Chris Vrenna, Zakk Wylde, Dave Abbruzzese och Michael Bland. Rolling Stone rapporterade i april 1997 att den dåvarande uppsättningen av Guns N 'Roses bestod av Rose, McKagan, Tobias, Finck & Vrenna. Josh Freese anlitades till slut för att ersätta Sorum och gick med i bandet under sommaren 1997. I slutet av 1998 hade en ny version av Guns N' Roses dykt upp: sångaren Axl Rose, basisten Tommy Stinson, trummisen Josh Freese, gitarristerna Robin Finck och Paul Tobias, keyboardisten Dizzy Reed, samt multiinstrumentalisten Chris Pitman.


I november 1999 släppte Geffen Live Era '87-'93, en samling av liveframträdanden från olika konserter under Appetite for Destruction och Use Your Illusion Tour. Den tidigare gitarristen Slash beskrev urvalet av låtar på albumet som en "mycket ömsesidig ansträngning".


Det nya Guns N' Roses-albumet hade enligt uppgift varit på gång sedan 1994, med Rose som den enda kvarvarande originalmedlemmen. Moby rapporterades vara Guns N' Roses producent 1997, och hans arbete beskrevs av källor som "annorlunda från det sound du känner igen... definitivt elektroniskt influerad." Mike Clink, som tidigare producerat samtliga av Guns N' Roses album meddelades också som producent i maj 1997. I april 1998 ersattes Moby av Youth, och albumet var fortfarande inte färdigskrivet. I juli 1998 antydde journalisten Neil Strauss att ett "electronicainfluerat" album av en ny uppsättning av Guns N' Roses skulle komma att ges ut 1999. Rolling Stone uppgav att skivbolaget planerade att släppa albumet i slutet av 1999. I augusti 1999 hade bandet spelat in över 30 låtar till albumet, som vid denna tidpunkt hade arbetstiteln 2000 Intentions. I september 1999 ersättes Youth av producenten Sean Beaven.


I november 1999, under en intervju med Kurt Loder för MTV, sa Rose att han hade gjort en nyinspelning av Appetite for Destruction med den nya uppsättningen av bandet, bortsett från två låtar som han hade ersatt med "Patience" och "You Could Be Mine". Under intervjun, meddelade Rose att titeln på den kommande albumet var Chinese Democracy och sade: "det finns en hel del kinesiska demokratirörelser, och det är något som det pratas mycket om, och det är något som kommer att vara trevligt att se. Det kan också vara ett ironiskt uttalande. Jag vet inte, jag gillar hur det låter." Rose nämnde också albumet skulle innehålla "många olika sound. Det finns några tunga låtar, det finns en hel del aggressiva låtar, men de är alla i olika stilar och olika sound. Det är verkligen en smältdegel." Managern Doug Goldstein uppgav i november 1999 att inspelningarna var "nästan färdiga" och att albumet skulle ges ut någon gång under 2000.


I november 1999 släppte bandet en ny låt, "Oh My God", som var med på soundtracket till filmen End of Days. På låten återfanns också Dave Navarro samt Gary Sunshine, Roses personliga gitarrlärare. Rose hävdade att de tidigare medlemmarna Duff McKagan och Matt Sorum "misslyckades med att se potentialen" av låten och hade inget intresse av att spela in eller spela låten.


I augusti 1999 lämnade gitarristen Robin Finck bandet för att turnera med hans tidigare band, Nine Inch Nails. I mars 2000 ersattes Finck av avantgarde-gitarristen Brian Carroll, mer känd som Buckethead. Samma månad lämnade Freese bandet och ersattes av Bryan Mantia, som tidigare spelat i Primus. Mantia hade tidigare arbetat med Buckethead i flera olika band, bland annat Praxis. Finck återvände till bandet i slutet av 2000, för att komplettera Buckethead på gitarr. Under 2000 arbetade Queen-gitarristen Brian May och den tidigare Queen-producenten Roy Thomas Baker med bandet. Då albumet nästan slutförts i mitten av 2000, övertygade Baker Rose om att spela in hela albumet på nytt, vilket försenade albumet ytterligare.


I en intervju med Rolling Stone i februari 2000, spelade Rose flera låtar av det kommande albumet till ett antal reportrar, bland annat "Chinese Democracy", "Catcher in the Rye", "I.R.S.", "The Blues", "There Was a Time" och "Oklahoma".


Rose nämnde att en del av förseningen av det nya albumet var att han "utbildade sig inom den teknologi som har kommit att definiera rock" och tillade: "det är som från början, att lära sig att jobba med något, och inte vilja att det bara är något som du gjorde på en dator." Rolling Stone beskrev albumet som "Led Zeppelins "Physical Graffiti" remixad av Back och Trent Reznor. Rose sade också att kostnaden för albumet inte skulle bli att för stor då inspelningarna gjordes för flera album, inklusive ett album som är mer "industriell och electronicainfluerad än Chinese Democracy". Vid denna tidpunkt hade albumet haft flera olika producenter, däribland Youth, Moby, Mike Clink, Roy Thomas Baker, Eric Caudieux och Sean Beavan – som vid tillfället producerade albumet. Albumet hade blivit ominspelat flera gånger med olika musiker och producenter. I en intervju 2001 beskrev Rose albumet som att den innehöll "alla typer av stilar, många influenser som blues, inblandat i låtarna" och att det "inte är industriellt".


Åtta år efter den senaste konserten av Guns N' Roses gjorde bandet två framträdande i januari 2001 – en i Las Vegas och en på Rock in Rio i Rio de Janeiro. Bandet spelade en blandad repertoar av låtar från tidigare album samt låtar från det då outgivna albumet Chinese Democracy. Under konserten på Rock in Rio gjorde Rose följande uttalande angående gruppens tidigare medlemmar: "Jag vet att många av er är besvikna över att några av de personer som ni lärt känna och älska inte kan vara med oss här i dag. Oavsett vad ni har hört eller läst så har folk arbetat mycket hårt (mina gamla vänner) för att göra allt de kunnat för att jag inte ska vara här i dag. Jag är lika sårad och besviken som ni att, till skillnad från Oasis, vi inte kunde hitta ett sätt så att alla kom överens."


I slutet av 2001 gjorde gruppen ytterligare konserter i Las Vegas. Den tidigare gitarristen Slash hävdade han försökte gå på en av dessa konserter, men blev avvisad vid dörren av vakter. 2001 lämnade Paul Tobias bandet och ersattes av Richard Fortus, som tidigare varit medlem i The Psychedelic Furs och Love Spit Love. Producenten Roy Thomas Baker fick sparken i februari 2002. I juni 2002 meddelade den amerikanska nättidningen Drudge Report att Chinese Democracy planerades ges ut den 2 september 2002.


I augusti 2002 var bandet huvudakt under festivaler och konserter i Asien och Europa, bland annat på Pukkelpop, Summer Sonic Festival, samt Reading- och Leedsfestivalerna. På MTV Video Music Awards den 29 augusti 2002, avslutade Guns N' Roses ceremonin med ett överraskningset på tre låtar: "Welcome to the Jungle", "Madagascar" och "Paradise City".


I november 2002 påbörjades bandets första turné i Nordamerika sedan 1993, med CKY och Mix Master Mike som förband. Öppningskonserten i Vancouver ställdes dock in då Rose inte dykt upp. Enligt bandets ledning berodde detta på att "Axls flyg från LA hade försenats av mekaniska problem". Ett upplopp följde och turnén fick ett medelmåttigt mottagande. Vissa konserter sålde dåligt medan konserter i större städer, såsom New York, sålde slut på bara några minuter. På grund av ett andra upplopp av fans i Philadelphia – då bandet återigen inte dykt upp – ställde turnépromotorn Clear Channel in resten av turnén. Rose sade senare under 2006: "det finns skäl till att jag inte har talat mer om som har varit extremt komplicerat och som än idag bakom kulisserna inte har lösts juridiskt och som möjligen hade kunnat äventyra Guns N' Roses framtid. Rose bad sedan om ursäkt till staden Philadelphia när gruppen spelade där 2012 och tillade: "Jag säger inte att jag är oskyldig".


Bandet hade därefter ett uppehåll tills de hade planerat att spela på Rock in Rio i Lissabon i maj 2004. Gruppen ställde dock in konserten då Buckethead lämnade bandet i mars samma år. Enligt uppgift lämnade Buckethead bandet på grund av "oförmåga att slutföra ett album eller turné". Rose hävdade att "bandet satts i en ohållbar situation av gitarristen Buckethead och hans olägliga avgång. Under sin tid med bandet har Buckethead varit inkonsekvent och oberäknelig i både sitt beteende och engagemang, trots att han skrivit på ett kontrakt, vilket skapat osäkerhet och förvirring och gjort det praktiskt taget omöjligt att gå vidare med inspelning, repetitioner och planer att spela live med tillförsikt. Hans livsstil har gjort det omöjligt för ens hans närmaste vänner att överhuvudtaget ha någon form av kommunikation med honom."


Samma månad gav Geffen ut Greatest Hits då bandet misslyckats med att ge ut ett nytt studioalbum under en period på över tio år. Slash, McKagan och Rose försökte stoppa utgivningen då det släpptes utan tillstånd från vare sig de dåvarande eller tidigare bandmedlemmarna. Albumet gavs ut ändå och certifierades med platina tre gånger i USA. McKagan, Slash och Rose försök också, förgäves, att förhindra utgivningen av albumet The Roots of Guns N' Roses.


2005 tog Geffen bort Chinese Democracy från dess utgivningsschema och slutade finansiera albumet, med motiveringen: "efter att ha överskridit alla budgeterade och godkända inspelningskostnader med miljontals dollar, är det Mr. Roses skyldighet att finansiera och slutföra albumet, inte Geffens." Vid samma tidsperiod sade gruppens manager, Merck Mercuriadis, att "Chinese Democracy-albumet är mycket nära att slutföras". Enligt en artikel från 2005 av The New York Times påstods Rose ha spenderat 13 miljoner dollar i studion på albumet. Mercuriadis släppte därefter ett uttalande och förnekade påståenden som gjorts i artikel och sade att tidningens källor inte hade varit med i projektet på "sex till nio år".


I februari 2006 läckte demoversioner av låtarna "Better", "Catcher in the Rye", "I.R.S." och "There Was a Time" på internet via en fansida. Bandets ledning begärde att alla länkar till MP3-filer och att alla texter till låtarna skulle tas bort från forum och hemsidor. Trots detta började radiostationer lägga till "I.R.S." till spellistor.


Gitarristen Ron "Bumblefoot" Thal provspelade för bandet 2004, efter en rekommendation från gitarristen Joe Satriani, men tackade nej till bandet. Thal anslöt sedan officiellt till Guns N' Roses 2006, då han ersatte Buckethead. Thal livedebuterade med bandet på Hammerstein Ballroom i New York den 12 maj 2006 – gruppens första konsert på över tre år. Bandet spelade fem uppvärmningkonserter i september innan den nordamerikanska turnén påbörjades officiellt. Turnéns första konsert hölls den 24 oktober 2006 i Miami. Trummisen Frank Ferrer ersatte Bryan Mantia som lämnade bandet för att vara med sin fru och sitt nyfödda barn. Ferrer hade tidigare spelat med Fortus i Psychedelic Furs och Love Spit Love. Samtidigt som turnén pågick så var låten "Better" med i en internetannons för Harley-Davidson i oktober 2006. Keyboardisten Dizzy Reed påstod att denna utgivning var ett misstag då två versioner gjorts: en "experimentell version" med en demo av "Better", och en med "Paradise City". Annonsen med "Better" blev felmärkt och laddades upp på internet under en dag innan den byttes ut av den avsedda annonsen med "Paradise City". Samma månad publicerade Rolling Stone en artikel och avslöjande att Andy Wallace skulle mixa albumet. I november 2006 ställdes två konserter in – i Portland och Maine. Rose bad senare om ursäkt i ett uttalande: "vi har valt att ta den offentliga smällen för dessa händelser för att få en ny chans på framtiden med ett nytt album."


I december 2006 meddelade Rose i ett öppet brev till fansen att Mercuriadis sparkats som bandets manager. Han meddelade också att de fyra sista datumen på turnén skulle ställas in så att bandet istället kunde fokusera efterproduktionen av Chinese Democracy. I samma brev rapporterade han också att 6 mars 2007 var satt som ett preliminärt utgivningsdatum för albumet.


Den 23 februari 2007 meddelade Del James att inspelningenprocessen av Chinese Democracy var klar och att bandet nu påbörjat mixningen av albumet: "efter vissa förseningar och svårigheter med schemaläggningen, verkar saker och ting rulla framåt." Samtidigt visade det sig att det preliminära utgivningsdatumet, 6 mars, skulle vara omöjligt att uppnå och albumet hade återigen inget planerat utgivningsdatum. I en intervju i december 2007 hävdade Sebastian Bach att Rose hade planerat att släppa albumet till julen 2007: "jag vet att Axl var mycket seriös om att ge ut något före jul. Han pratade med mig om det. Han talade om att färdigställa text .." Bach sade också att albumets fördröjning kunde vara på grund av affärsproblem: "jag tror att det finns en hel del affärs-skit pågår med honom. Det är inte så lätt. Det är lite mer komplicerat än folk tror..."


I februari 2007 läckte den "färdiga" versionen av "Better" på nätet, och fick positiva recensioner. Den 4 maj 2007 läckte ytterligare tre spår från Chinese Democracy; en uppdaterad version av "I.R.S.", "The Blues" och titelspåret. Samtliga låtar hade tidigare spelats live. 2007 inledde Guns N' Roses Chinese Democracy World Tour i Mexiko i juni, följt av konserter i Australien och Japan. Låtarna "Nice Boys" och "Don't Cry" (som en del av ett instrumentalt solo av Bumblefoot) spelades för första gången sedan Use Your Illusion Tour. Turnén avslutades på tjugoårsdagen av lanseringen av Appetite for Destruction, i Osaka.


I januari 2008 började rykten florera om att Chinese Democracy hade överlämnats till Geffen Records, men hade försenats på grund av att skivbolaget och Rose inte kunde komma överens om marknadsföringen av albumet. Även Eddie Trunk hävdade att Geffen kanske hade albumet: "jag har hört att den nya GNR-CD:n faktiskt är klar, men dröjsmålet med utgivningen beror inte bandet, utan skivbolaget. Det finns så mycket pengar bundet i detta album, att i dagsläget kommer det att vara nästintill omöjligt att vara lönsamt, vilket innebär att skivbolaget kanske vill sälja det men inte kan hitta en köpare, eftersom ingen köper skivor längre. Problem kanske inte är Axl den här gången och kan hålla CD:n i limbo i fler år framöver. Förhoppningsvis löser det sig." I en intervju i februari 2008 uppgav dock Roses manager, Beta Lebeis, att bandet är "i förhandlingar" med skivbolaget och att albumet färdigställdes under julen 2007.


Den 26 mars 2008 meddelade Dr Pepper att man skulle ge alla i USA - förutom bandets tidigare gitarrister Slash och Buckethead - en gratis burk Dr Pepper om bandet gav ut Chinese Democracy innan årets slut. Rose sade att han var "förvånad och väldigt glad" om tillkännagivandet, och tillade: "då en del av Bucketheads inspelningar är med på vår skiva, ska jag dela min Dr Pepper med honom." Då Guns N' Roses tillkännagav ett utgivningsdatum i november 2008, meddelade Tony Jacobs, Dr Peppers vice president för marknadsföring, att man under 24 timmar under söndagen den 23 november kunde lämna in en kupong för att få en gratis läsk. På grund av "tung volym" på Dr Peppers webbplats under hela dagen, var det omöjligt att lämna in en kupong. Den 27 mars 2008, dagen efter Dr Peppers tillkännagivande, meddelade bandet att de hade anställt ett nytt management – lett av Irving Azoff och Andy Gould. Bandet fördömde senare Dr Pepper för dess misslyckade kampanj. I ett brev till Dr Pepper, skrev Axl Roses advokat, Alan Gutman, "det inlösningsprogram ert företag klumpigt genomfört för detta erbjudande var en ren katastrof som lurat konsumenterna och, i fansens ögon, förstört utgivningen av Chinese Democracy." Advokaten krävde också att företaget skulle be om ursäkt på en helsida i The Wall Street Journal, USA Today, New York Times och The Los Angeles Times. I en intervju 2009 uppgav Rose att han uttryckligen sagt tills hans advokater att detta var en icke-fråga, och togs på sängen då dessa handlingar genomfördes, och tyckte att de istället borde fokusera på skivsläppet.


Under april 2008 tilltog rykten om att albumet snart skulle komma att ges ut, nio spår som påstods vara från Chinese Democracy läckte ut på en webbplats den 19 juni 2008, men tog snabbt bort. Sex av dessa spår hade tidigare läckt ut i någon form, medan tre av låtarna var nya. Den 14 juli 2008 meddelade Harmonix, i samband med MTV Games, att en ny låt från Chinese Democracy – "Shackler's Revenge" – skulle ges ut på det nya spelet Rock Band 2. Hela albumet gavs till slut ut till spelet som nedladdningsbart innehåll i april 2009. Låten "If the World" hade premiär den 10 oktober 2008, då den spelades under eftertexterna i Body of Lies av Ridley Scott.


I slutet av augusti rapporterade både Rolling Stone och Billboard om lanseringen av albumet, och uppgav 25 november som utgivningsdatum. Detta bekräftades slutligen den 22 oktober av bandets management och skivbolaget i ett gemensamt pressmeddelande. Chinese Democracy, bandets sjätte studioalbum och dess första sedan "The Spaghetti Incident?" från 1993, släpptes den 22 november 2008 i Europa och Australien, den 23 november i Nordamerika, och den 24 november 2008 i Storbritannien. Albumet kostade uppskattningsvis 14 miljoner dollar att producera, vilket gör den till det dyraste rockalbumet någonsin i musikhistorien. Det debuterade på Billboard 200 på plats tre men sålde mindre än förväntat, trots allmänt positivt mottagande från kritiker. Flera dagar före det officiella utgivningsdatumet gav bandet ut hela Chinese Democracy på gruppens Myspace. Albumet steamades över 3 miljoner gånger och slog därmed rekord på Myspace för det mest streamade albumet någonsin.


I en telefonintervju med Kurt Loder 1999, sade Rose att han och det då nya bandet hade spelat in tillräckligt med material för ett dubbelalbum. I ett informellt samtal med Rolling Stone i februari 2006, sade Rose att bandet hade 32 låtar som de arbetade med. Rose uppgav på ett flertal webbforum i december 2008 arbetstitlar på låtar för ett eventuellt framtida album. Bland dessa titlar nämndes: "Elvis Presley and the Monster of Soul" ("Soul Monster", tidigare känd som "Leave Me Alone"), "Atlas Shrugged", "Seven", "The General", "Thyme", "Ides of March", "Berlin" (tidigare "Oklahoma"), "Zodiac", "Quick Song", och "Down by the Ocean" (som skrevs tillsammans med Izzy Stradlin). Han nämnde också att bryggan i "Soul Monster" som bandets "mest Black Sabbath-ögonblick", och sade att det är "den elakaste delen jag någonsin har sjungit hittills." I en intervju 2007, sade Roses nära vän Sebastian Bach att "The General" hade ett väldigt "tungt" sound med "skrikande sång" och sade också att den var uppföljaren till "Estranged" som gavs ut på Use Your Illusion II. Bach påstod också att Chinese Democracy skulle vara den första delen i en trilogi av nya album, och att Rose hade sagt till honom det tredje, ännu obetitlade, albumet var planerat till 2012. 2001 var den ursprungliga planen för Chinese Democracy att spela in två album, ge ut Chinese Democracy, turnera i ett eller två år, och därefter ge ut ett andra album utan att behöva återvända till studion.


Den 6 februari 2009 gav Rose sin första intervju på nio år när han satte sig ner med Jonathan Cohen från Billboard. Rose sade att det inte fanns någon chans att han aldrig skulle gå med på en återförening med Slash: "Det som är klart är att en av oss två kommer att dö innan en återförening, och hur tråkigt, fult eller olyckligt folk ser det, så är det så det är. Dessa beslut gjordes för länge sedan och upprepades år efter år av en man." Rose var dock öppen för att åter arbeta med Stradlin och McKagan – "jag skulle kunna göra en låt eller så på sidan med Izzy eller ha med honom ut igen. Jag är inte så bekväm med att göra någonting med mer än en av mina alumner. Kanske något med Duff "


I mars 2009 meddelade bandet att DJ Ashba ersatt Robin Finck, som återvänt till Nine Inch Nails. Ashba hade tidigare spelat med gruppens tidigare trummis Steven Adler i Bulletboys 1998. Guns N' Roses headlineade Reading- och Leedsfestivalerna 2010. I Reading äntrade Guns N' Roses scenen 58 minuter för sent, och på grund av ett utegångsförbud var bandet tvingade att avsluta konserten vid midnatt. Bandet hann därför inte slutföra sin konsert, men försökte ändå att spela "Better" och "Paradise City" utan förstärkning, medan publiken sjöng med. Rose sade till sina fans att gruppen inte skulle komma att spela på Leeds Festival, i protest. Men två dagar senare spelade bandet, trots allt, på Leeds Festival – 30 minuter försenade. Till följd av detta ströks flera extranummer och Rose sade till publiken: "Vi kommer hit för att spela för er, men polisen och arrangörerna vill knulla oss i röven. Vi skulle vilja spela några fler låtar för er men vi spelar bara en."


Under en konsert den 1 september, i Dublin, var bandet över en timme försenade. Rose stoppade bandet i mitten av den andra låten, "Welcome to the Jungle" efter att flera flaskor kastats på scenen, och varnade publiken: "en mer flaska och vi åker hem. Det är upp till er. Vi skulle vilja stanna. Vi vill stanna. Vi vill ha lite kul." Efter att ytterligare en flaska kastats lämnade bandet scenen under konsertens fjärde låt. Konserten återupptogs drygt en halvtimma senare. Den 14 oktober 2010 gästade den tidigare basisten Duff McKagan bandet, och stod på scenen med gruppen första gången sedan han lämnade bandet. Han spelade fyra låtar med gruppen – "You Could Be Mine", "Nice Boys", "Knockin' on Heaven's Door" och "Patience". Framträdandet sades vara "nåt som bara hände" då Rose och McKagan stötte ihop när råkade bo på samma hotell. McKagan gästade senare Guns N' Roses under två konserter i Seattle i december 2011, och var också förband med Loaded. Guns N' Roses spelade på Rock in Rio 4 den 2 oktober 2011 under kraftigt regn, och spelade "Estranged" för första gången sedan 1993. Gitarristen Bumblefoot uppgav att på grund av förhållandena, var det den "värsta konsert han någonsin varit med om". Två månader senare, under en konsert i Nashville spelade också "Civil War" för första gången på arton år.


Den 7 december 2011 meddelades det att den klassiska sättningen av Guns N' Roses skulle bli invald i Rock and Roll Hall of Fame and Museum tillsammans med ett flertal andra akter, däribland Red Hot Chili Peppers och The Faces. I en kommentar på Twitter, uttalade sig Rose: "Jag skulle vilja tacka Rock N' Roll Hall of Fame och våra fans. Detta är er seger". Han kommenterade induktionen under en intervju, och sade "jag vet inte vad det innebär i form av mig med det gamla bandet och den gamla uppsättningen", "..." Om vi skulle bli inbjudna så vet jag inte vad de skulle kräva av mig. Det är uppe i luften." Slash kommenterade också: "Jag har ingen aning om hur det är tänkt att gå till. Om Axl, Duff, Izzy och jag själv börjar kommunicera, kan det gå en väg. Om vi inte gör det, så vet bara Gud."


I början av 2012 tillkännagav bandet Up Close and Personal Tour, med konserter i USA och Europa. Turnén var mer avskalad i jämförelse med föregående Chinese Democracy World Tour. Alla konserter i nordamerika ägde rum på mindre klubbar och all pyroteknik hade tagits bort. Den europeiska delen av turnén påbörjades ungefär en månad efter bandets induktion i Rock and Roll Hall of Fame. Gitarristen DJ Ashba pratade om en potentiell uppföljare av Chinese Democracy i en intervju 2012 och sade: "Jag har skrivit och demo:at omkring 12 låtar, tror jag. har hört några av dem och några av dem han har ännu inte . Men jag tror att när vi får lite ledigt, kommer vi förhoppningsvis träffas allihopa och pussla ihop vad vi tror kommer bli nästa bästa grej."


Den 11 april 2012 släppte Rose ett öppet brev till "The Rock and Roll Hall of Fame, Guns N 'Roses Fans och till den det anbelangar", och skrev att han inte skulle delta i induktionen. Han meddelade: "Jag avstår respektfullt min induktion som en medlem av Guns N' Roses till Rock and Roll Hall of Fame" och kallade det en "komplicerad och besvärlig situation." Efter ceremonin, gav Rose ett uttalande på bandets Facebook där han bad om ursäkt till staden Cleveland (där ceremonin ägde rum) och specificerade sina skäl till varför han inte deltog: "jag vet och förstår fortfarande inte exakt vad är eller hur eller varför det inbringar pengar, var pengarna tar vägen, vem som väljer väljarna, och varför någon i denna styrelse beslutar om vem, av alla artister i världen som har bidragit till denna genre, officiellt är tillräckligt "rock" för att vara med i ?"


Den 14 april 2012, återförenades de före detta Guns N' Roses medlemmarna Slash, Duff McKagan, Gilby Clarke, Steven Adler och Matt Sorum på Rock and Roll Hall of Fame.Gruppen framförde "Mr. Brownstone", "Sweet Child o' Mine", och "Paradise City" med Alter Bridges och Slashs bands vokalist Myles Kennedy, i Roses frånvaro. Slash nämnde i en intervju att "när allt kommer omkring så tror jag inte att någon av oss ville vara en del av detta till en början, och trodde inte att någon av oss skulle gå. Det var en nagel i alla – ja, åtminstone en nagel i mitt öga – eftersom jag var upptagen med andra saker. När det slutligen var dags hade Axl dragit sig ur i sista minuten." I samma intervju, pratade Slash om utsikterna för en återförening: "det är inte något jag vill älta. Jag tycker inte ens om att yttra mig, eftersom det slutar med citat som ibland förvärrar problemet. Jag har andra saker som pågår. Jag är mycket, mycket stolt – oändligt stolt – över allt bandet stod för och allt som har skett med det." Slash sade senare, i juli 2012, att " kommer aldrig återförenas". I en senare intervju uppgav den tidigare trummisen Steven Adler att Matt Sorum inte skulle delta i en eventuell återförening, såvida inte Adler själv var inblandad.


I juni 2012 meddelade Richard Fortus att bandet inte skulle spela några fler datum för "Up Close and Personal Tour", då bandmedlemmarna hoppades på att tillbringa mer tid i studion i hopp om att slutföra kommande album i slutet av året. Izzy Stradlin gästade återigen bandet för en överraskning konsert till ett bröllop i Saint-Tropez, Frankrike i juli 2012. Samma månad turnerade bandet i Israel för första gången sedan 1992. NME rapporterade samma år att bandets vakter hade fått i uppdrag av Guns N' Roses ledning att inte släppa in någon som bar en t-shirt med Slash på.


Den 13 augusti 2012 meddelade bandet ett antal konserter i Las Vegas med titeln "Appetite for Democracy", och firade 25-årsjubileumet av bandets debutalbum, Appetite for Destruction, och den fyraårsjumbieumet av albumet Chinese Democracy. Gruppens konsert den 21 november samma år, i Las Vegas spelades in i 3D, och visades på biografer 2014 innan det gavs ut som Appetite for Democracy 3D den 1 juli 2014. I oktober 2012 nämnde Rose att uppföljaren till Chinese Democracy inte skulle ta lika lång tid att ge ut, och sade: "Alla killarna skriver, och vi spelade in en massa låtar genom åren. Vi kommer att räkna ut vad vi mår bäst av. Chinese gjordes styckevis med en person här och en där vid olika tidpunkter." Samma månad spelade Guns N' Roses en akustisk konsert på Neil Youngs Bridge School Benefit. Konserten sågades av kritiker, och Rose hävdade att halsfluss hade försvårat hans sång.


I augusti 2013 läckte en ny låt, "Going Down", ut på nätet. På låten sjunger basisten Tommy Stinson, medan Rose körar. Bumblefoot bekräftade, via Twitter, att låten var legitim.


I början av 2014 inledde bandet en sydamerikansk turné, med konserter i Brasilien och även Portugal. Under ett flertal konserter vikarierade den tidigare basisten Duff McKagan för Stinson, som hade tidigare turnéåtaganden med The Replacements. Gruppen spelade på Revolver Golden Gods-ceremonin, med McKagan på bas, den 24 april 2014. Under ceremonin tilldelades Rose 'Ronnie James Dio Lifetime Achievement Award'. Efter showen upprepade Fortus att bandet arbetade på material och nämnde möjligheten att ny musik skulle komma att ges ut under följande år. Mellan den 21 maj och den 7 juni 2014, återvände bandet till Las Vegas för nya konserter på The Joint, under titeln "No Trickery! An Evening of Destruction". Rose kommenterade gruppens kommande planer i en intervju i juni 2014: "Vi spelade in en massa saker innan Chinese gavs ut. Vi har arbetat mer med några av de sakerna och vi har skrivit en del nya saker. Men i grunden, har vi vad jag kallar den andra halvan av Chinese. Det är redan inspelat. Dessutom så har vi ett remixalbum v låtarna från Chinese. Det har gjorts ett tag också. Men efter Vegas, kommer vi allvarligt att börja titta på vad vi ska göra i detta avseende."


I juli 2014 sade Reed att nästa album var "nästa klart", och tillade att det "bara är en fråga om att plocka ut vilka låtar som kommer att vara med" och att bandet hade en "jävla massa låtar, tillräckligt för ett till album, eller två". Senare samma månad, sade Fortus att bandet jobbar med nytt material och tar en paus från att turnera. Ett år senare nämnde Fortus en potentiell turné för 2016, och sade att nästa album "borde vara ute" vid den tidpunkten. Reed svarade med: "När kommer den släppas? Vi vet inte än. Endast Axl vet, och han är mycket hemlighetsfull. Ha tålamod."


Den 27 juli 2015 lämnade gitarristen DJ Ashba bandet, med hänvisning till sina åtaganden gentemot sin familj och sitt andra band, Sixx: A.M.. I ett uttalande sade Ashba: "Jag har nått en punkt i mitt liv där jag känner att det är dags att ägna mig åt mitt band Sixx: A.M., min fantastiska hustru och familj, och alla de nya äventyr som framtiden har att ge". Ett antal dagar senare, rapporterade journalisten Gary Graff att en källa inom bandet sagt att Bumblefoot lämnat Guns N' Roses turnén 2014. Inga officiella uttalanden från vare sig Thal eller bandet har gjorts kring detta. Därefter lämnade Tommy Stinson bandet, av personliga skäl som höll honom oförmögen att turnera. Frank Ferrer klargjorde bandets status i mitten av 2015: "Guns existerar fortfarande... det finns en hel del saker på gång... allt går framåt."


Den 29 december 2015 rapporterade Billboard att Slash skulle återvända till bandet och att en "återförenad" konstellation skulle komma att vara huvudakt på Coachella 2016. Rose skulle ha medverkat på Jimmy Kimmel Live! den följande veckan för att prata om bandets framtid, men hans medverkan ställdes in på grund av "oförutsedda omständigheter". Guns N 'Roses meddelades officiellt som headliner av Coachella den 4 januari 2016, och radiostationen KROQ rapporterade att Slash och McKagan återvänt till bandet. Detta bekräftades kort därefter av Coachellafestivalen via ett pressmeddelande. Den 25 mars samma år tillkännagav bandet en nordamerikansk turné – Not in This Lifetime... Tour – där gruppen besökte 21 städer. En uppvärmningskonsert ägde rum den 1 april på Troubadour i Los Angeles, och tillkännagavs på morgonen samma dag. Melissa Reese, som tidigare arbetat med gruppens förra trummis Bryan Mantia, ersatte Chris Pitman som lämnat gruppen. Under denna konsert, föll Rose och bröt foten. Rose fick Dave Grohls specialgjorda tron som Grohl använt under ett flertal konserter efter att han brutit benet. Bandets första schemalagda konserter med Slash och McKagan ägde rum på den då nyöppnade T-Mobile Arena i Las Vegas den 8 och 9 april 2016.


Under konserten på Coachella den 16 april 2016, gästades gruppen av AC/DC:s gitarrist Angus Young på två låtar: "Whole Lotta Rosie" och "Riff Raff". Den 6 och 9 juli 2016, i Cincinatti och Nashville, gästade bandets originaltrummis Steven Adler gruppen på låtarna "Out ta Get Me" och "My Michelle". Detta var första gången sedan 1990 som Adler spelade med gruppen. Därefter nådde turnén Latinamerika i oktober och november, där Adler återigen gästade gruppen: denna gång under två konserter i Buenos Aires. Bandet kommer att inleda 2017 med konserter i Asien och Oceanien, innan man i slutet av maj tar turnén till Europa.






Barbados

Barbados, Kom hem på Spotify

Best Of Barbados 1994-2004

Kom hem

Barbados, Sextiotalsmedley på Spotify

Belinda

Sextiotalsmedley

Barbados, Grand Hotel på Spotify

Best Of Barbados 1994-2004

Grand Hotel











Peter Apelgren

Ulf Peter Apelgren, född 13 februari 1959 i Johanneberg i Göteborg, är en svensk komiker och konstnär.



Peter Apelgren har bland annat arbetat på Sveriges Radio P3 med humorprogrammet Rally som bland annat gjorde sig kända för parodier av aktuell musik. Som komiker är han känd för att improvisera och det är oftast denna teknik han använder när han medverkar i olika program. I Kanal Lokal Göteborgs humorprogram Lycka till (ca 2006 - 2008) gjorde han med eget material parodier på olika vardagssituationer. Själva programmet var i stort inspelat hemma i bostaden, medan sketcherna ofta var inspelade i närområdet. Han gjorde 2005 en julshow på Restaurang Trädgårn i Göteborg, Cabaretfantomen på taket. Han deltog i invigningen av Friidrotts-EM 2006 på Götaplatsen, där han på ett fåtal minuter skapade en egen version av en tavla av Picasso. Tillsammans med Hélène Benno vann Apelgren tv-programmet På spåret 2011.










Timbuktu

Timbuktu, Alla vill till himmelen men ingen vill dö på Spotify

Alla vill till himmelen men ingen vill dö

Alla vill till himmelen men ingen vill dö

Timbuktu, Inte stor nog på Spotify

Inte stor nog - från Hokus Pokus Alfons Åberg

Inte stor nog

Timbuktu, The botten is nådd på Spotify

The botten is nådd

The botten is nådd



















Banditos

Banditos, Still Sober (After All These Beers) på Spotify

Banditos

Still Sober (After All These Beers)

Banditos, The Breeze på Spotify

Banditos

The Breeze

Banditos, Waitin' på Spotify

Banditos

Waitin'











Freak Kitchen

Freak Kitchen, Freak of the Week på Spotify

Cooking With Pagans

Freak of the Week

Freak Kitchen, Professional Help på Spotify

Cooking With Pagans

Professional Help

Freak Kitchen, Porno Daddy på Spotify

Move

Porno Daddy

Freak Kitchen är ett hårdrocksband från Göteborg som bildades 1992. Deras avancerade musik kallas ofta progressiv metal eller progressiv rock.


Freak Kitchens influenser är många och spridda. Förutom traditionell hårdrock plockas allt från jazz till pop in i musiken. Deras tredje album bär undertiteln "En fånig liten heavy pop rock latin world jazz avantgarde metal bluesplatta".






IFK Göteborg

IFK Göteborg, lokalt ofta bara IFK (IdrottsFöreningen Kamraterna), även Blåvitt, Änglarna och Kamraterna, är en svensk fotbollsklubb från Göteborg, grundad 4 oktober 1904. Efter att Allsvenskan 2014 avgjorts ligger IFK Göteborg tvåa i Fotbollsallsvenskans maratontabell och har blivit svenska mästare 18 gånger.


Under 1980-talet hade klubben sin storhetstid, och 1982 vann laget samtliga större tävlingar; Allsvenskan, SM-slutspelet, Svenska cupen, Tipscupen, och som första svenska klubb Uefacupen. IFK fick samma år mottaga Fair Play-priset samt tilldelades Hall of Fames hedersomnämnande vid Idrottsmuseet i Göteborg. Under 1980-talet vann klubben Uefacupen ännu en gång, år 1987. Uefacuptitlarna innebar att IFK Göteborg kunde titulera sig som den 32:a bästa klubben i Europa, alltså samma som för dagens Europa League-vinnare. IFK var nära, men lyckades inte riktigt, att ta det sista steget i Europacupen utan åkte snöpligt ut på straffar mot FC Barcelona i semifinalen 1986.


Även under 1990-talet var IFK Göteborg Sveriges mest framgångsrika herrfotbollslag, då laget vann sex titlar i Allsvenskan, 1990–1991 och 1993–1996.


IFK Göteborg grundades den 4 oktober 1904 då ett tjugotal ungdomar samlats på Café Olivedal, i hörnet av Olivedalsgatan och Sveaplan i dåvarande Majornas sjunde rote, där de bildade krets 39 av Idrottsföreningen Kamraterna. Initiativtagare var den unge chalmersingenjören Arthur Wingren, som också blev föreningens första ordförande. Chalmers har för övrigt gamla fotbollstraditioner med Chalmers Bollklubb som bildades 1889. De övriga i styrelsen var Enoch Olsson (vice ordförande), John Säwström (sekreterare), Nils Andersson (vice sekreterare), M. Meyer (kassör), Herbert Johansson (intendent) samt de båda suppleanterna James Andersson och S. Ljunggren.


IFK:s föregångare var IF Kamraterna i Annedal som bildades 1895, men upphörde 1899. Ytterligare två föreningar hade uppstått i Annedal; Idrottssällskapet Kamraterna och Annedals Sportklubb. Medlemmarna i de två föreningarna hade det svårt i början, eftersom det var svårt för arbetare att få tiden att räcka till idrott också. Dessutom möttes idrotten med misstänksamhet och ibland förakt bland grannarna i Annedal, men på försommaren 1904 samlades de drivande krafterna i Idrottssällskapet och Sportklubben då en sammanslagning diskuterades. De beslutade om att ansöka hos Centralstyrelsen för Kamratförbundet om att få bilda en egen krets i Göteborg. Runt om i Sverige fanns redan en rad föreningar med namnet "Kamraterna", men för att bli en av de många kamratkretsarna måste man ha Centralstyrelsens godkännande. De fick dock ett överraskande besked från Centralstyrelsen i Stockholm om att en ansökan från Göteborg redan hade beviljats, insänd av två ingenjörsstuderande på Chalmers tekniska högskola: Arthur Wingren och S. Ljunggren. Eftersom Wingren och Ljunggren bara hade lyckats samla ett fåtal intresserade, hade de inte hunnit få igång någon verksamhet inom kretsen vilket ledde till möte.


Det var strax söder om Linnéplatsen som Karlsrofältet fanns, den första träningsplanen. Här spelade Blåvitt fyra vänskapsmatcher under hösten 1904, och vann med målskillnaden 8–2.


Förebilden var IFK Norrköping, med bland annat namnet och färgerna. På hösten 1904 ändrades namnet till Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg genom en sammanslagning med Annedals Sportklubb. Femtio personer betalade medlemsavgift, och den blåvitrandiga klubbdräkten kom först 1910, innan dess användes vita tröjor och blå byxor. Första lagkaptenen var John Säwström, och den första reguljära fotbollsmatchen spelades mot IK Vikingen som IFK förlorade med 1–2. IFK startade i SM första gången 1907, och i första matchen förlorade de mot Örgryte IS med 0–8. I Sveriges första fotbollslandskamp, mot Norge 1908, deltog tre spelare från IFK; Ove Eriksson, Nils Andersson och Erik Börjesson.


Under åren 1904–1970 vann IFK Göteborg sju svenska mästerskapsguld, det första den 11 oktober 1908 mot IFK Uppsala, som laget besegrade med 4–3 inför cirka 3 000 åskådare på Walhalla idrottsplats. Blåvitts första fixstjärna var Erik Börjesson, som kom från Jonsered drygt ett år före SM-finalen mot IFK Uppsala, i juli 1907. Börjesson spelade cirka 300 matcher för Blåvitt, åren 1907–1910 och 1912–1920. Den andra svenska mästerskapssegern kom 1910 mot Djurgårdens IF med 3–0 inför 5 510 personer, där Erik Börjesson gjorde alla tre målen.


Östra Hamngatan 24 var adressen för IFK:s första klubblokal, som öppnades år 1920 (numera riven). Det tredje SM-guldet vann IFK Göteborg under första världskriget 1918. Detta var IFK Göteborgs första SM-final i Stockholm, på Stockholms stadion, där 6 000 åskådare satt bänkade då IFK Göteborg vann med 5–0 mot Helsingborgs IF. I den första säsongen av Allsvenskan 1924/1925, placerade sig IFK på en andra plats. Filip Johansson blev Allsvenskans första skytteligavinnare när han under denna säsong gjorde 39 mål på 22 matcher, vilket är rekord. Det första allsvenska guldet kom säsongen 1934/1935, då laget tränades av Eric Hjelm. Nästa SM-guld kom 1942, då laget vann med fyra poängs marginal över Gais.


Den första resan som IFK gjorde utanför Norden, var då man 1924 reste till Spanien och den dittills mest omfattande turné som ett svenskt fotbollslag hade gjort. Man spelade fem matcher: dubbelmöten mot FC Barcelona och Bilbao samt gjorde en match mot Atletico Madrid. AIK-aren Rudolf "Putte" Kock var av något skäl inlånad för spel på resan. En annan långresa gick 1949 till Nordamerika. Man hade blivit inbjuden av The Scandinavian Football Committee att spela nio matcher i USA och Kanada mellan 12 juni och 9 juli, med syftet att marknadsföra europeisk fotboll. Fyra ledare och arton spelare följde med på resan, klädda i blå gabardinkostymer, vita skjortor och blåvita sidenslipsar. Spelprogrammet var: 12 juni Belfast Celtic i New York (0–3), 15 juni Newcastle United i Toronto (4–0), 19 juni Newcastle United i New York (3–0), 25 juni Chicago Selects i Chicago (1–3), 1 juli Manitoba All Stars i Winnipeg (1–10), 4 juli Ohio All Stars i Cleveland (0–5), 6 juli National League Stars i Toronto (1–5), 8 juli New England Stars i Ludlow (1–1) samt den 9 juli New York State All Stars i New York (2–7). Vunna, oavgjorda, respektive förlorade matcher samt målskillnad blev: 9, 6, 1, 2, 34–13. Målskyttar var: Dan Ekner (9), Erik Bergqvist (6), Lennart Johansson och Arne Nyberg (4), Holger Bengtsson (3), Holger Hansson och Sven Sjöblom (2) samt Bertil Rylander, Gösta Schmidt och Stig Segerdahl (1). Dessutom ett självmål. Till bästa spelare under turnén utsågs Holger Bengtsson. Den 35 dagar långa turnén hade kostat IFK cirka 30 000 kronor.


Namnet "Änglarna" föddes i mitten av 1950-talet, av kolportören Bengt Nilsson. En söndagskväll kom han inrusande på Gropen, Hotel Palace bakficka – som ofta besöktes av journalister – och skrek: Det finns bara ett ord för dom – Änglarna!
Tidigare på dagen hade IFK Göteborg slagit AIK med 5–3. Bland gästerna fanns den legendariske Ny Tid-tecknaren Gunnar "Bong" Bongberg, som dagen efter ritade sitt dubbelspaltiga Ullevi-reportage med temat "änglarna". Därmed blev tidningsförsäljarens spontana utrop ett begrepp.


Det dröjde till 1958 innan IFK vann Allsvenskan igen, samma år som det spelades VM i Sverige och Ullevi var nybyggd. I laget som tränades av Walter Probst spelade bland andra Bengt "Fölet" Berndtsson, Owe "Fiskar-Owe" Ohlsson och Bertil "Bebben" Johansson. "Bebben" var mycket värdefull för laget och skulle som tränare vinna SM-guld med IFK 1969, och "Fölet" Berndtsson och Owe Ohlsson togs ut i VM-truppen. 1961 invigdes Kamratgården och IFK spelade 5–5 mot de blivande svenska mästare IF Elfsborg i en klassisk match. 1962 anslöt landslagsanfallaren Yngve Brodd från proffslivet i Frankrike till IFK och blev 1963 tränare för laget som han ledde fram till 1966.


1969 tog IFK efter två niondeplatser 1967–1968 SM-guld för första gången på elva år med Bertil "Bebben" Johansson som tränare. IFK-anfallaren Reine Almqvist blev allsvensk skyttekung med 16 fullträffar med andra nyckelspelare i mittbacken Björn Ericsson, lagkaptenen Reine Feldt och kreativa mittfältaren Göran "Pisa" Nicklasson. I samma veva debuterade Nicklasson i landslaget, och blev även uttagen till VM i Mexiko 1970. Laget spelade en enkel fotboll, av "Bebben" Johansson lanserad som "bonnfotboll". IFK var också det lag med högst publiksnitt och hade säsongens högsta publiksiffror i de två derbyna mot Gais. Nästa säsong kom IFK att åka ur. I den sista matchen slog Örebro SK IFK hemma på Eyravallen med 1–0, och därmed åkte IFK ur serien. Publikbråk uppstod då fans till IFK Göteborg rusade in och försökte riva ner målburen i hopp om omspel och matchen avbröts med cirka 8 minuter kvar och IFK-supportrar hamnade i bråk med polis.


Efter IFK Göteborgs guld 1969 åkte klubben ur Allsvenskan 1970. IFK förblev i dåvarande division II (idag Superettan) under ett antal år. Några spelarprofiler under denna period var bland annat Donald Nicklasson, Sten Danielsson och Eddy Magnusson. De första åren i division 2 innebar en värvningskarusell. 1972 spelade 28 spelare i IFK:s A-trupp varav 13 var nyförvärv och 1973 var det 19 nya spelare i truppen. Samtidigt rasade publiksiffrorna och IFK hade dålig ekonomi. Bertil Westblad blev ny ordförande 1972 och 1974 blev Anders Bernmar vice ordförande och klubbdirektör. Bernmar var inte bara en framgångsrik värvare av spelare utan utmärkte sig också med sitt sinne för PR. Bernmar myntade uttryck som "champagnefotboll" och "Folkets lag" i reklam för IFK som bidrog till att intresset för laget ökade rejält, och de blev återigen ett lag som lockade storpublik. 1976 skrev Gert Lengstrand låten Heja Blåvitt och Schytts spelade in den på albumet "Änglalåtar". Låten har sedan dess spelats på IFK:s hemmamatcher. 1976 sattes ett rekord för division II när 50 690 åskådare följde derbyt mot Gais.


Under Westblads och Bernmars ledning inleddes en satsning då Kamratgården intecknades och styrelsen gick i borgen för lån. IFK gjorde flera uppmärksammade värvningar i landslagsspelarna Björn Nordqvist och Ove Kindvall som anslöt 1975 och Ralf Edström som anlände 1977. 1975 kom IFK tvåa i Division II efter Kalmar FF som avancerade till Allsvenskan med en poängs marginal gentemot IFK. Nästföljande säsong kunde IFK säkra återkomsten till Allsvenskan när man vann Division II med åtta poängs marginal framför tvåan Helsingborgs IF. Under comebacksäsongen i Allsvenskan 1977 hade IFK 23 760 åskådare i snitt per hemmamatch, det näst högsta snittet i Sverige genom tiderna. 1978 följde IFK efter Malmö FF och införde "halvproffsverksamhet" där spelare arbetade halvtid och fick mer tid över till träning.


I slutet av 1970-talet kom en ny ung generation spelare fram som skulle lyfta klubben till toppen. Från Jonsered kom anfallaren Torbjörn Nilsson som 1976 debuterade i landslaget. 1975 värvades Conny Karlsson och Jerry Carlsson från IFK Oskarshamn efter tips från Torbjörn Nilsson. Från Hisingen och IF Warta hämtades Glenn Hysén och från Lerkil Glenn Strömberg. 1976 värvades återigen ett brödrapar i Tommy och Tord Holmgren från Gällivare. 1979 blev Sven-Göran Eriksson ny tränare för IFK och implementerade sitt nya spelsystem som skulle komma att lyfta laget till oanade höjder. IFK:s spelsystem har beskrivits av Sven-Göran Eriksson som ett som bygger på kollektiv insats med utrymme för individualism.


Efter ett 1970-tal där Malmö FF dominerat Allsvenskan tog IFK över den rollen under 1980-talet efter Östers IF:s korta tid i toppen av Allsvenskan 1980–1981. En första framgång i Europa fick IFK i Cupvinnarcupen 1980 då IFK tog sig till kvartsfinal men förlorade mot Arsenal. Tack vare andraplatsen i Allsvenskan 1981 deltog IFK i Uefacupen 1981/1982. I de inledande omgångarna vann IFK mot finländska Valkeakoski, österrikiska Sturm Graz samt rumänska Dinamo Bucure?ti och kvalificerade sig för kvartsfinal – där IFK lyckades slå ut Valencia. Den första matchen i Valencia var en vändpunkt och har beskrivits som ett mirakel och en match där IFK:s höga press störde hemmalaget. I returen vann IFK inför 50 108 åskådare med 2–0. IFK tog sedan en finalplats efter att ha besegrat FC Kaiserslautern.


I finalen mötte IFK Hamburger SV i två matcher. Efter en 1–0-seger på Ullevi förväntades Hamburger SV dominera i returen men IFK kom att vinna med 3–0 på Volksparkstadion. IFK Göteborg hade som första svenska lag - och hittills enda - tagit hem en europeisk titel. Segern i Uefa-cupen var oväntad men innebar att klubbens ekonomi kunde räddas, efter en vår av mer eller mindre kaos. Styrelsemedlemmar hade avgått och klubben hade miljonskulder. För att kunna åka till Valencia tvingades Anders Bernmar be sponsorn SKF om ett snabblån. Ordförande Bertil Westblad avgick och Gunnar Larsson valdes till hans efterträdare i mars 1982. I laget spelade inte mindre än fyra Glenn: Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Glenn Schiller och Glenn Holm, ett faktum som gett upphov till den populära ramsan "Alla heter Glenn i Göteborg" av Hammarbys fans under andra SM-finalen 1982 på Söderstadion. Andra profiler i laget var landslagsmålvakten Thomas Wernersson, Ruben Svensson, mittbacken Conny Karlsson, mittfältaren Tord Holmgren och anfallaren Dan Corneliusson.


1982 vann IFK Göteborg även Allsvenskan och segrade i Svenska cupen. I mästerskapsfinalen vann IFK mot Hammarby IF på Söderstadion i den andra finalmatchen med 3–1 och vann därmed med sammanlagt 4–3. I samband med finalmatchen tilldelades Torbjörn Nilsson Guldbollen. IFK hade även stått för en utklassning i semifinalen mot Malmö FF med sammanlagt 8–1. Däremot lyckades IFK inte erövra Bragdguldet, som gick till Mats Wilander efter hans seger i Franska öppna. IFK:s grattistelegram till bragdmedaljören löd:


IFK vann SM-guld även 1983 och 1984 och kunde dessutom försvara segern i Svenska cupen 1983. I Allsvenskan slutade IFK trea 1983 men i dåtidens SM-slutspel kunde IFK ta hem mästerskapet efter 1–1 och 3–0 i finalerna mot Östers IF. 1984 vann IFK Allsvenskan och defilerade i mål som svenska mästare efter sammanlagt 7–1 mot IFK Norrköping i SM-finalen.


Nästa stora internationella framgång för IFK Göteborg kom 1986 då laget nådde semifinal i Europacupen för mästarlag efter segrar över Fenerbahçe och Aberdeen. I laget spelade nu en ung anfallare från Kallebäck, Johnny Ekström som samma år landslagsdebuterade och andra nya spelare efter 1982 var Roland Nilsson och Stefan Pettersson. Dessutom hade Torbjörn Nilsson återvänt efter proffsåren i Kaiserslautern. I den första semifinalen vann IFK mot det spanska storlaget FC Barcelona med 3–0 och såg ut att i det närmaste ha säkrat en finalplats, men Barcelona vann med samma siffror hemma och vann sedan straffsparksläggningen. Torbjörn Nilsson blev turneringens skyttekung med sju fullträffar.


Den framgångsrika säsongen 1986–1987 slutade med SM-guld 1987 efter två dramatiska finaler mot Malmö FF. Säsongens höjdpunkt blev den andra finalsegern i Uefacupen mot Dundee med sammanlagt 2–1. Den stora prestationen i turneringen var kvartsfinalsegern mot Inter där IFK gick vidare efter 1–1 på San Siro. Efter segern i Uefacupen 1987 försvann elva spelare, bland dem Stig Fredriksson, Glenn Hysén (Fiorentina), Peter Larsson (AFC Ajax), Thomas Wernersson och Tord Holmgren (Fredrikstad). Fredriksson och Wernersson utsågs till nya klubbdirektörer. 1988 slutade Blåvitt tvåa i Allsvenskan men åkte ur slutspelet i semifinalen mot Djurgården.


Under 1990-talet fortsatte framgångarna för IFK och laget blev svenska mästare 1990 och 1991. IFK hade värvat bland annat Kennet Andersson och Stefan Rehn. Efter några år som ungdomstränare blev Roger Gustafsson huvudansvarig för A-laget 1990. IFK har sedan början av 90-talet en tradition att äta pyttipanna, så kallad guldpytt, endast i samband med att de vinner Allsvenskan och blir svenska mästare i fotboll.


1993 inleddes en dominans i Allsvenskan när laget 1993–1996 tog fyra raka segrar, och spelade återkommande i Uefa Champions League. I 1992/1993 års upplaga slutade laget tvåa bakom AC Milan i gruppspelet som gällde en finalplats. I Uefa Champions League 1994/1995 vann IFK sin grupp före tvåan FC Barcelona men åkte sedan ut i kvartsfinalen mot Bayern München på bortamålsregeln. Denna period hade IFK bland andra landslagsspelarna Håkan Mild, Thomas Ravelli, Magnus Erlingmark, Jesper Blomqvist, Teddy Lucic, Pontus Kåmark och Joachim Björklund i truppen som alla var med i Sveriges VM-trupp som tog brons 1994. IFK:s senaste deltagande i Champions League följde säsongen 1997/1998 då laget kvalificerade sig genom att slå ut Glasgow Rangers i kvalet med sammanlagt 4–1. I gruppspelet slutade IFK på en sistaplats bakom Bayern München, Paris SG och Besiktas.


1996 köpte IFK Niclas Alexandersson från Halmstads BK och Andreas Andersson från Degersfors IF. Laget slutade tvåa i Allsvenskan efter Halmstads BK vilket efter föregående år sågs som ett misslyckande. De följande åren blev utan framgångar för IFK som året efter slutade på en åttondeplats. För första gången på länge var IFK Göteborg inte heller bästa klubben i staden, i och med att Västra Frölunda IF Fotboll knep en femteplats. Flera spelare lämnade: Jesper Blomqvist och Andreas Andersson blev utlandsproffs och Thomas Ravelli avrundade karriären i USA. IFK gjorde därefter flera värvningar i form av Christian Karlsson, Joakim Persson, Stefan Bärlin och Magnus Pehrsson som hade stora förväntningar på sig men som inte lyckades på Kamratgården. IFK värvade även internationellt genom anfallaren Emmanuel Tetteh. En lyckad värvning blev målvakten Bengt Andersson. Tränaren Mats Jingblad lämnade mitt under säsong efter 0–4 mot Örebro SK och in kom den gamla IFK-anfallaren Reine Almqvist. Almqvist lämnade i sin tur under säsongen 1999 efter en för IFK inte tillfredsställande säsong och Stefan Lundin tog över som tränare.


Inför säsongen 2000 värvades spelartrion Gustaf Andersson, Tomas Rosenkvist och Mikael Sandklef från lokalkonkurrenten Västra Frölunda IF Fotboll. Nyförvärven gjorde succé och IFK låg i toppen av allsvenskan under sommaren, men det blev till slut en fjärdeplats. Vänsterbacken Stefan Landberg skadades och tvingades avsluta sin karriär. 2000 avgick Gunnar Larsson som ordförande efter 18 år på denna post.


2001 kompletterades truppen med hemvändaren Pontus Kåmark, och Martin Ericsson. Med hjälp av juniorerna Fredrik Karlsson/Risp och Sebastian Johansson ledde klubben Allsvenskan i början av juni. Håkan Mild skadade sig på våren, och laget föll således i tabellen. Mild gjorde comeback på hösten och Blåvitt slogs om seriesegern, men efter bortaförlusterna mot GIF Sundsvall och Helsingborg i de sista matcherna slutade säsongen med en ny fjärdeplats i den Stockholmsdominerade tabellen. 2001 hade IFK totalt 20–0 i målskillnad mot Malmö FF, varav IFK:s största segersiffror (10–0) blev ett faktum.


Inför säsongen 2002 var IFK för första gången på länge inte en av förhandsfavoriterna till SM-guldet. Flera spelare såldes och truppen präglades av många skadade spelare, utan att hitta motsvariga ersättare. Förlusterna kom en efter en och 2–5 mot Örgryte IS inför 42 386 personer ingick. Den 29 augusti 2002 avgick Lundin efter förlusten mot FC Zimbru i Uefacupen och ersattes av "guld"-Roger Gustafsson som tillfälligt hoppade in som tränare. I näst sista omgången vann Blåvitt borta mot Hammarby med 1–0 efter ett mål i slutminuterna av Patric "Långås" Andersson vilket blev ett mycket viktigt mål för IFK – då en eller noll poäng hade gett en placering under kvalstrecket inför den sista omgången där Kalmar FF väntade på hemmaplan. Blåvitt förlorade matchen med 0–2 och buades ut av sina egna fans. På grund av förlusten var det inte längre upp till Blåvitt själva om de skulle stanna kvar i Allsvenskan eller åka ur, nedflyttningskonkurrenten IFK från Norrköping hade vid seger i sin sista match gått förbi IFK i tabellen och tagit kvalplatsen. Det ville sig dock inte för IFK Norrköping som hade stolpe ut i matchen borta mot Gif Sundsvall som slutade 1–1. Kontraktet i Allsvenskan säkrades genom vunnet kval mot Västra Frölunda IF.


Under vintern 2002/2003 lämnade Jon-Inge Høiland klubben, och ny tränare i IFK blev Bosse Johansson. Nya förstärkningar kom med Hans Blomqvist, Mamadou Diallo och Martin Crossa. Ingen av dessa tog någon ordinarie plats under säsongen och alla lämnade eller blev utlånade året efter. Hans Blomqvist blev en ny publikfavorit i sin hemmadebut med två mål mot Malmö i 3–0-segern. Andra nämnvärda segrar var 5–2 inför 40 382 åskådare på Ullevi mot ÖIS den 27 maj och 1–0 hemma mot Djurgårdens IF, och IFK slutade på sjunde plats.


2004 firades 100-årsjubileumsåret och IFK slutade på tredje plats efter stora spelarinvesteringar, följt av spelarskador med mera, och några matcher med stora publiksiffror. Den stora investeringen var anfallaren Peter Ijeh som köptes från Malmö FF. Efter Allsvenskans slut spelade IFK Svenska cupen-final mot Djurgården, förlust med 1–3. Efter 2004 lämnade Bosse Johansson klubben och laget behövde en ny tränare, vilken blev norrmannen Arne Erlandsen från Lillestrøm SK.


Inför 2005 hade IFK Göteborg spelat i nystartade Royal League men förlorat finalen mot FC Köpenhamn efter 13 straffsparksomgångar. Oscar Wendt, Karl Svensson, Mattias Bjärsmyr, Pontus Wernbloom, Andrés Vasquez samt bröderna Jonatan och Marcus Berg blev den "nya generationen" som tog över efter alla spelare som var skadade eller lämnade klubben. Ullevi fylldes vid guldstriden i Allsvenskan; DIF vann matchen med 3–1.


På hösten hade klubben blivit anklagad för skattebrott, där Mats Persson och Peter Ijeh hämtades av polis för förhör. Anklagelserna gällde Peter Ijehs och Stefan Selakovics övergångar till klubben. Denna händelse döptes av tidningarna till "IFK Göteborgs omtalade skatteaffärer". Detta gjorde att dåvarande ordförande Bengt Halse, sportchefen Mats Persson och kassören Janne "Plånbok" Nilsson, avgick. Peter Ijeh krävde att få lämna laget och såldes till FC Köpenhamn. Klubben fick också betala 13 miljoner kronor i obetald skatt, samt skattetillägg för Peter Ijeh och Stefan Selakovic. Klubben lyckades dock undvika ytterligare bestraffning, till exempel tvångsnedflyttning, genom att hävda trolöshet mot huvudman vilket gjorde att all skuld lades på de tidiga nämnda aktörerna.


Stig Lundström blev sedan klubbens nya ordförande. Gamla storspelaren Håkan Mild tackade för sig och blev hyllad under sin sista match mot norska Lyn i Royal League, och blev efter detta sportchef för klubben.


Under vintern försökte Blåvitt förstärka truppen genom att värva Magnus Kihlberg, Thomas Olsson, Ali Gerba och Jonas Wallerstedt. De två förstnämnda kom i stort sett gratis till klubben, medan kanadensaren Gerba kostade tre miljoner kronor. IFK placerade sig inledningsvis högt upp i tabellen, men efter VM-uppehållet avgick Arne Erlandsen. Orsaken sades vara att Erlandsen ville köpa in några rutinerade spelare till guldstriden, men det var emot klubbens vilja. Den assisterande tränaren Kjell Petersson tog över.


Under sommaren lämnades IFK av Karl Svensson (för Glasgow Rangers), och Oscar Wendt (FC Köpenhamn, för 8 miljoner) och IFK fick backbrister. Laget slutade till slut på åttonde plats i Allsvenskan 2006.


IFK Göteborg gjorde inför säsongen 2007 klart med en ny tränartrio. På spelarfronten hade inte klubben värvat något känt namn utan fortsatte att satsa på unga spelare.


I augusti såldes Marcus Berg till den holländska klubben FC Groningen för över 30 miljoner kronor. Den tidigare petade mittfältaren Pontus Wernbloom klev fram i den nya rollen som anfallare och blev lagets nya målskytt. Laget provade även 15-årige Nicklas Bärkroth som anfallare i hemmamatchen mot IF Brommapojkarna som därmed blev Allsvenskans yngste spelare genom tiderna. IFK blev svenska mästare för första gången sedan 1996. I sista hemmamatchen mot Trelleborgs FF kom 41 471 åskådare trots ösregn och kyla. Publiksnittet 15 797 åskådare blev det högsta allsvenska publiksnittet sedan 1970-talet.


I Svenska cupen gick IFK Göteborg till final efter segrar mot Ängelholm, Ljungby IF, Gefle IF, Mjällby AIF och Landskrona BoIS. Finalen förlorades borta mot Kalmar FF med 3–0.


Inför 2008 lade Magnus "Ölme" Johansson och Bengt Andersson av sina fotbollskarriärer på elitnivå, Andres Vasquez lämnade klubben för FC Zürich, George Mourad gick till Willem II Tilburg och Ali Gerba till FC Ingolstadt 04. Klubben värvade Nicklas Carlsson från AIK och Daniel Alexandersson (bror till Niclas Alexandersson) från IF Elfsborg. Bengt Anderssons efterträdare blev Kim Christensen från FC Nordsjaelland. Under sommaren värvades Erik Lund från Aston Villa medan Eldin Karisik och Mathias Ranégie lämnade laget för Viborg FF respektive Go Ahead Eagles. I Allsvenskan var IFK på en fjärde plats inför Fotbolls-EM 2008, och kom till slut trea. Säsongens titel kom när IFK Göteborg vann över Kalmar FF med 3–1 i Svenska Supercupen den 23 mars.


Den 15 juli blev det drabbning mot klubben SS Murata från San Marino för att spela den första matchen i första kvalomgången för Uefa Champions League 2008/2009, och vann detta dubbelmöte med totalt 9-0 i målskillnad. Nästa kvalomgång spelades mot FC Basel från Schweiz där IFK Göteborg slogs ut. Den 21 september spelades finalen i Svenska cupen 2008 mellan Kalmar FF och IFK Göteborg, som även var finalister 2007. Matchen spelades mållös, IFK vann på straffläggning och fick sin femte titel i cupen. Den 9 oktober åkte IFK till Bergamo, Italien, för att spela en träningsmatch mot Atalanta BC. Matchen spelades på förfrågan från Glenn Strömberg, och var tillägnad familjen Bortolotti, och slutade 4–0 till Atalanta.


Inför 2009 års säsong värvade klubben tillbaka Karl Svensson, som varit proffs i skotska Rangers och franska klubben Caen. Jonas Wallerstedt såldes tillbaka till sin förra klubb GIF Sundsvall i Superettan. I andra omgången av allsvenskan spelade IFK sin första match på nybyggda Gamla Ullevi och besegrade Djurgårdens IF med 6–0 inför 18 276 åskådare. Laget ledde allsvenskan vid sommaruppehållet, fick en svacka på grund av spelarskador under sensommaren men kom åter upp i toppen, och torskade mot AIK i den sista och avgörande omgången. Den nya arenan blev publikmässigt ett stort lyft för klubben som med 13 813 åskådare per match 2009 ökade pubilksnittet med 40% jämfört med föregående år. Även i svenska cupen tog IFK Göteborg en andraplats efter en finalförlust på Råsunda, också mot AIK.


Den 10 september rankade Föreningen för fotbollshistoria och statistik IFFHS (Federation of Football History and Statistics) Europas mest framgångsrika fotbollsklubbar under 1900-talet. Bakom topp fem (Real Madrid, Juventus, Barcelona, AC Milan och Bayern München), samt en rad europeiska storklubbar, rankas IFK Göteborg som Europas 32:a mest framgångsrika klubb under 1900-talet. Detta tack vare sina framgångar i Uefacupen, Europacupen och Champions League under 1980- och 1990-talet. På den 203 lag långa listan återfinns även Malmö FF som enda andra svenska förening på en 94:e plats, delad med bland andra Manchester City.


Under 2010 års försäsong besegrade klubben lag som FC Moskva, FC Nordsjælland och Aalborg och räknades som en av favoriterna att vinna allsvenskan – men tog endast tre segrar i allsvenskan under våren, och klubben var inblandad i nedflyttningsstriden. Under sensommaren avancerade klubben sig från trettonde till femte plats, och slutade sedermera på en sjundeplats. I Europa League-kvalet åkte IFK ut mot AZ Alkmaar, efter en segermatch men förlusten blev en målskillnadsaffär till IFK:s motgång. Under hösten gjorde klubben sin andra försäljning då Gustav Svensson såldes till turkiska mästarna Bursaspor.


IFK valde att ge Jonas Olsson fortsatt förtroende trots 2010 års misslyckande. Klubben förstärkte med den isländske vänsterbacken Hjörtur Logi Valgardsson och anfallaren Andreas Drugge från Trelleborgs FF. Försäsongen bjöd på en seger över FC Köpenhamn efter straffsparksläggning i träningsturneringen i La Manga men i övrigt blev det endast tre segrar. Starten i Allsvenskan 2011 blev till klubbens sämsta säsongsinledning sedan 1950-talet. Klubben sålde därefter försvarsspelaren Ragnar Sigurdsson till FC Köpenhamn men värvade mittfältaren Philip Haglund från nederländska Heerenveen och försvarsspelaren Emil Salomonsson från Halmstad BK, och målvakten Markus Sandberg byttes ut mot Erik Dahlin i startelvan. Laget hamnade återigen på en sjundeplats i allsvenskan, och missade chansen att ta en av Europa League-platserna. I Svenska cupen gick IFK till semifinal mot Kalmar men förlorade med 3–4 efter förlängning.


Sebastian Eriksson såldes till Cagliari, Andreas Drugge till Häcken, Elmar Bjarnasson till Randers FC och Adam Johansson lämnade för Seattle Sounders. Ersättarna var John Alvbåge från Örebro, Pontus Farnerud från Stabæk IF, norrmannen Kjetil Wæhler från Ålborg BK, Nordin Gerzic från Örebro samt Daniel Sobralense från Kalmar som blev IFK Göteborgs förste brasilianske spelare. Som ny tränare anställdes Mikael Stahre, ett val som vissa AIK-supportrar inte uppskattade.


Klubben blev favorit till den allsvenska seriesegern och döptes till "Real Blåvitt" av media – men bar sig till att IFK bara var en poäng från kvalplatsen efter nio raka matcher utan seger under sommaren. IFK Göteborg slutade återigen på sjunde plats i Allsvenskan.


Allsvenskan bildades 1924/25, dessförinnan avgjordes mästerskapet genom utslagningsturneringar. Allsvenskan fick sin SM-status först 1930/1931, och GAIS var första lag att 1931 vinna SM-guld genom seger i allsvenskan.


1987 slutade man efter full omgång 3:a efter MFF som slutade 1:a, men efter final mot MFF i slutspelet blev man mästare.


Under sommaren 2005 uppdagades omfattande skattebrott bland flera ledare såväl som spelare i IFK Göteborg. Ekobrottsmyndigheten i Göteborg gjorde under sommaren en razzia mot IFK Göteborg och den dåvarande IFK-spelaren Peter Ijeh, och senare under hösten bland annat mot den dåvarande klubbdirektören Mats Persson och den dåvarande IFK-spelaren Stefan Selakovic. Ekobrottsmyndighetens husrannsakan gav bevismaterial som ledde till åtal och rättegång, där Stefan Selakovic friades på alla punkter medan kassören Jan Nilsson och klubbdirektören Mats Persson dömdes till fängelse. Efter beslut av skatteverket tvingades IFK Göteborg att betala 12 miljoner kronor i uteblivna skatter.


Efter en allsvensk match mot Örebro SK 2009 blev IFK Göteborg en världsnyhet när det visade sig att laget hade satt i system att flytta stolparna innan matchens början för att krympa målets storlek. Den dåvarande IFK-målvakten Kim Christensen undslapp böter och avstängning från Disciplinnämnden, som påpekade att den sorters förseelser ska rendera i gult kort. "Taktiken" följdes ändå av en drös med kritik, bland annat från AIK:aren Jos Hooiveld som gick till attack mot IFK Göteborg och kallade det för "patetiskt fusk". Flera stora nyhetssajter som BBC, Times Online och The Sun uppmärksammade fusket, där den sistnämnde publicerade nyheten på förstasidan med rubriken ”Stopper moves the goalposts. See footage as dodgy keeper shrinks goal”.


SVT-programmet "Uppdrag Granskning" gjorde under sommaren 2010 ett reportage om IFK Göteborg och deras stjärnsponsor Prioritet Finans, som avslöjade att factoring-bolaget gjorde affärer med grova ekobrottslingar. Trots att Uppdrag Gransknings reporter helt öppet utger sig för att behöva kontanter till svarta löner är Prioritet Finans villiga att ha honom som kund. Enligt åklagaren Thomas Langrot på Ekobrottsmyndigheten var det fråga om "klockren misstanke om penningtvätt". IFK Göteborg berättade senare i ett pressmeddelande att samarbetet med skandalomsusade Prioritet Finans skulle fortsätta trots Uppdrag Gransknings reportage och Finansinspektionens granskning.


Den traditionella färgen för alla Kamratföreningar är blått och vitt, och IFK Göteborg är inget undantag. Klubbens första dräkter bestod av en blå tröja med ett enda horisontellt vitt streck och en stjärna mitt på bröstet. De nästföljande åren användes vita eller blå tröjor utan streck. År 1910 introducerades en tröja bestående av blå-vita streck om vartannat och blå shorts. Detta har blivit klubbens färger ända sedan dess. Bara ett fåtal andra sponsorer syns på kläderna som tack vare det långa användandet har gjort kitet till en svensk klassiker. Det traditionella borta-kitet är rött och vitt, i olika variationer, även andra färgkombinationer som orange och vitt har använts, mestadels under 1990-talet och början av 2000-talet. Bortastället som introducerades 2005 har återigen färgerna rött och vitt. Ett nästan helvitt tredje kit introducerades under 2007 efter påtryckningar från supportrarna. Matchställsleverantörer till IFK har förutom dagens leverantör Adidas varit Admiral, Reebok, Asics och Sportjohan.


IFK Göteborgs vapensköld har sitt ursprung från staden Göteborgs heraldiska vapen, som i sin tur är baserad på många andra olika vapen. Lejonet på en bakgrund i silver och blått är Folkungaättens heraldiska vapen som håller i de tre kronorna, som används i Sveriges eget vapen. Detta vapen skänktes till staden Göteborg av kung Gustav Adolf. Det som skiljer föreningens och stadens vapensköldar åt är, dels att lejonet vänder sig åt olika håll och dels att skölden med de tre kronorna är vit i föreningens vapen, medan den är blå i stadens.


På herrlagets tröjor är en stjärna adderad ovanför emblemet. Klubben tänker placera en stjärna där för var tionde gång de vunnit titeln svenska mästare i fotboll. Den fyrudigga stjärnan som Idrottsföreningen Kamraterna bar försvann 1910 när laget fick randiga tröjor. År 1919 introducerades emblemet med texten "IFK" ovanför en variant av Göteborgs stafsvapen.


Innan IFK Göteborg hade grundats var den dominanta klubben i Göteborg ÖIS. ÖIS ansågs vara en klubb för medelklassen och senare för överklassen i Göteborg. IFK blev populära bland arbetarklassen och det skapades en rivalitet baserad på social klasstillhörighet. I början av 1900-talet ansågs det att supportrar uppförde sig som gentlemän, som stödde både sitt eget lag och motståndarna. Detta visade sig vara en svår uppgift för göteborgarna. Lokalpatriotism och klasskillnader resulterade då och då i rena slagsmål på läktarna och planen. Pressen pekade genast ut supportrarna som avskummet bland Sveriges fotbollsklubbar.


Efter första världskriget lugnade det ner sig lite och rivaliteten mellan klubbarna ebbade ut. Göteborgssupportrarna blev kända som vänliga och sportsmannaaktiga. Detta gällde däremot bara uppförandet på hemmaplan, när det var dags för bortamatcher uppförde sig supportrarna som förut. Detta beteende växte kraftigt under 1920-talet och nådde sin kulmen 1939, strax efter att Andra världskriget brutit ut, när ungefär 2 000 IFK-fans reste till Borås för att se IFK spela mot IF Elfsborg. Fansen slogs mot Boråspolisen och efter att ha återvänt till Göteborg störde de den Blackout som utförts för kriget.


Som i de flesta andra delarna av världen var decennierna efter världskrigen relativt skonade från fotbollsvåldet. Svensk fotbollskultur började förändras under 1960-talet, och inspirerades av den engelska kulturen. Detta florerade under 70- och 80-talet. Detta gav upphov till Järnkaminerna och supporterklubben Änglarna. Första försöket att grunda en supporterklubb gjordes 1969, men intresset svalnade när IFK åkte ur Allsvenskan året därpå. Supporterklubben grundades inte på nytt förrän 1973, vilket anses som det officiella datumet för grundandet. Änglarna utmärkte sig bland annat genom att låna pengar till den nästan konkurshotade klubben så att laget skulle ha råd att åka till en match i Uefacupen 1982.


När klubben gjorde succé ute i Europa under 1980-talet och 1990-talet, och tusentals supportrar reste till Hamburg, Barcelona, Dundee, Milano, Manchester och München, fick supporterklubben mer inflytande över klubben. Änglarna var även den pådrivande kraften för att flytta tillbaka från Ullevi till Gamla Ullevi 1992. Under tidigt 1990-tal sågs en nedåtgående trend för medlemskap hos supporterklubben, trots att klubben var framgångsrik, men trenden vände i början av 2000-talet och gav klubben de högsta medlemssiffrorna sedan början av 1980-talet.


Under 2000-talet ändrades den svenska supporterkulturen från att ha varit engelskinspirerad till att få mer influenser av kulturen i Sydeuropa. Tifos och Ultras blev populära och vanliga syner på de svenska arenorna. Från att ha synts under en gemensam flagga, supporterklubben Änglarna, började nu separata supporteravdelningar bildas såsom Ultra Bulldogs, Young Lions och West Coast Angelz.


Historiskt sett har IFK Göteborgs hemmaarena varit Gamla Ullevi, där majoriteten av tävlingsmatcherna har spelats. Klubben har spelat där under två separata perioder, mest nyligen är efter 1992 då de lämnade Ullevi. På Ullevi spelas fortfarande publikdragande matcher, såsom derbyn mellan Göteborgslagen Örgryte IS och Gais eller internationella matcher. Gamla Ullevi hade under 2000-talet en publikkapacitet på 18 000, medan Ullevi har en kapacitet på 43 200 åskådare. Gamla Ullevi revs den 9 januari 2007 för att bereda plats åt en ny stadion, nya Gamla Ullevi, med en publikkapacitet på 18 800. Den nya stadion färdigställdes under 2008 men användes inte förrän säsongsstarten 2009. Under byggtiden spelade IFK sina matcher på Ullevi.


IFK Göteborg har använt tre olika stadion som officiella hemma-arenor. Den första var Idrottsplatsen, som användes mellan 1905 och 1916. Den byggdes år 1896 för Göteborgs Velocipedklubb och användes från början till cykelsport. Under 1909 års säsong använde IFK även ÖIS hemmaplan Balders Hage eftersom en konflikt med ägaren till Idrottsplatsen blossat upp. Den tredje stadion var Walhalla Idrottsplats, som användes för under samma tid som Idrottsplatsen för ett antal matcher. En fjärde arena, Slottsskogsvallen, har aldrig varit den officiella hemmaarenan men har ändå använts många gånger för IFK Göteborgs hemmamatcher.


Idrottsplatsen förföll på grund av dåligt ledarskap och en dålig ekonomi under 1910-talet och ett beslut fattades om att totalrenovera arenan med hjälp av sponsorer och utomstående finansiering. Arbetet med den nya arenan började 1915 och man använde samma grund som Idrottsplatsen stått på. Den nya stadion, som från början kallades Ullervi men som senare bytte namn till Ullevi och ännu senare till Gamla Ullevi invigdes 1916. Gamla Ullevi stod som hemmaarena ända fram till 1958 när Nya Ullevi, som byggdes för Världsmästerskapet i fotboll 1958, invigdes.


I IFK Göteborgs ungdomslag medverkar spelare under 19 år. Laget spelar både i Tipselit och Juniorallsvenskan. Ordförande är Stig Lundström och tränare är Eijlert Björkman. Laget grundades 4 oktober 1904.


Sexton av de följande spelarna har antingen blivit utvalda för "Bästa IFK-laget genom tiderna" år 2004 av läsarna i Göteborgs-Posten eller blivit invalda i "Drömlaget" som presenterades i klubbens officiella 100-årsjubileumsbok som publicerades 2004. Två av spelarna har även blivit utvalda efter att ha spelat med landslaget mer än 90 gånger. Årtalen inom parentes visar året de debuterade i laget.


Kristallkulan är ett pris som GT varje år delar ut, till enligt dem årets bästa fotbollsspelare i Västsverige.


IFK Göteborg hade tidigare aldrig bedrivit någon dam- eller flickverksamhet, då man den 26 augusti 2007 startade en fotbollsskola för flickor födda åren 2000 och 2001.


















The Refreshments

The Refreshments, Miss You Miss Belinda på Spotify

It's Gotta Be Both Rock'n'Roll – Best Of The Refreshments

Miss You Miss Belinda

The Refreshments, A Guy Like That på Spotify

It's Gotta Be Both Rock'n'Roll – Best Of The Refreshments

A Guy Like That

The Refreshments, 55 Ford på Spotify

It's Gotta Be Both Rock'n'Roll – Best Of The Refreshments

55 Ford

The Refreshments spelade under de första åren av sin karriär huvudsakligen covers av rock'n'roll-låtar. Bandet hette fram till 1991 The King-Cats. De släppte 1995 sitt första album Both Rock'n'Roll som följdes av Trouble Boys 1997, båda producerade av Billy Bremner som även varit fast medlem i bandet under några år.


Basisten och sångaren Joakim Arnell skriver huvuddelen av bandets låtar. Sedan pianisten och sångaren Johan Blohm anslutit sig till gruppen ingår även en del countrylåtar i repertoaren. Några av bandets största hits är Miss You Miss Belinda och One Dance, One Rose, One Kiss. År 2003 släpptes det storsäljande julalbumet Rock'n'Roll X-Mas. The Refreshments har även arbetat med Dave Edmunds, vilket bland annat resulterat i livealbumet A Pile of Rock. Bandet deltog i Melodifestivalen 2014 med låten Hallelujah, och kom på en femteplats i den andra deltävlingen i Linköping.






























Jill Johnson

Jill Johnson, Oh, vilken härlig dag på Spotify

The Well-known And Some Other Favourite Stories

Oh, vilken härlig dag

Jill Johnson, Going Down To The River på Spotify

Livemusiken från Jills Veranda Nashville

Going Down To The River

Jill Johnson, Kärleken är på Spotify

Discography

Kärleken är

Jill Anna Maria Werner Johnson, folkbokförd Johnsson, född 24 maj 1973 i Ängelholm, är en svensk countrysångerska och låtskrivare.


Jill Johnson är född och uppvuxen i Ängelholm. Som 12-åring antogs hon som vokalist i en countrygrupp, Tomboola Band, som turnerade i Danmark och Norge. Hon debuterade på en countrygala i Danmark vid 14 års ålder. 1986 medverkade hon även i Barnens dags talangjakt, nya ansikten. Några år senare fick hon ett svenskt skivkontrakt som aldrig ledde till några större framgångar. Hon sjöng även på två låtar med dansbandet Jan Andys. Som 20-åring sjöng hon covers med ett band från Helsingborg då hon fick ett skivkontrakt med danska EMI, där samarbetet med den danske producenten Paul Bruun 1996 resulterade i hennes debutalbum Sugartree. Titelspåret blev en hitlåt i Danmark, och albumet gick in på första plats på danska topplistan.


1996 spelade hon in melodin "Kommer tid, kommer vår" i duett med Jan Johansen, och den blev en stor radiohit i Sverige. Med den fick hon för första gången in en melodi på Svensktoppen, och de två for ut på folkparksturné.


1997 uppträdde hon som gästartist med sången ”Hakuna matata” från Disneyfilmen Lejonkungen i TV-programmet Småstjärnorna.


Det stora genombrottet kom med vinsten i den svenska Melodifestivalen 1998, där hon deltog med låten ”Kärleken är”, som vann över melodier från då etablerade artister som Nanne Grönvall och Myrra Malmberg, och slutade på 10:e plats i Eurovision Song Contest 1998. Sångtexten var inspirerad av stämningen efter det att prinsessan Diana omkom i en bilolycka i Frankrike den 31 augusti 1997, vilket fick viss uppmärksamhet i brittisk media. Den 10 maj 1998 släpptes hennes andra album, När hela världen ser på, och en framgångsrik turné följde.


I mitten av 1999 for Jill Johnson till Los Angeles för att skaffa material till sitt kommande album. I Sverige arbetade hon med Andreas Carlsson (som senare utsågs till "ASCAP Writer of the Year 2000"), berömd för att ligga bakom flera hitlåtar, bland annat "That's the Way It Is" av Celine Dion.


Den 30 november 2000 släpptes hennes tredje album, Daughter of Eve, med låtar som "Daughter of Eve" och "Secrets of My Life" och albumet fick bra kritik. Under andra halvan av år 2000 började hon tillsammans med låtskrivare utveckla sina idéer, till ett mer "eget" sound. Hon skaffade sig senare förlagskontrakt i Nashville, Scott Bagget, och 2002 resulterade det i albumet Good Girl. Samma år fick Jill Johnson även ta emot en platinaskiva i Danmark för soundtracket "Promise to Love Me", till den danska filmen Den eneste ene. Danmark är ett land där hon erhållit stor popularitet.


Även om vinnarmelodin i Melodifestivalen 1998, "Kärleken är", var en pop-schlager-ballad är Johnson i första hand en countryartist, vilket märktes 2003 då hon igen deltog i den svenska Melodifestivalen, denna gång med den countryinfluerade pop-schlagerlåten "Crazy in Love". Bidraget slutade på fjärde plats i finalen i Globen, men blev en stor hitlåt, bland annat på Svensktoppen där reglerna ändrats just 2003, så att det tidigare kravet på sång på svenska slopats till förmån för sång på valfritt språk. Den låg också på flera andra radiolistor. Under åren efter det har hon turnerat och spelat in nytt material. Hon har flera gånger rest till den för countrymusik berömda orten Nashville.


I april 2003 släpptes samlingen Discography, med de 20 mest önskade melodierna sedan skivdebuten 1996. Albumet sålde guld på ett par månader, och Jill Johnson mottog även en Grammis för detta album i den 2003 inrättade kategorin "Årets schlager/dansband".


I mitten av 2003 for hon ut på turnén En tokkär turné, som drog mycket folk och fick bra kritik. Nästa framgång blev "Rhapsody in Rock" på Nya Ullevi inför 43 000 personer den 9 augusti 2003. Senare under 2003 for hon till Nashville för att färdigställa albumet Roots and Wings, som släpptes den 26 november 2003. Med sig på den sista resan inför albumsläppet hade hon ett filmteam, som gjorde en dokumentär om Jill Johnson som sändes i TV4 i januari 2004. Albumet fick bra kritik, och sålde guld på mindre än två veckor och platina kort därefter. DVD:n The making of Roots and Wings släpptes vid samma tidpunkt, på vilken tittaren får se från inspelningarna i Nashville.


I april och maj 2004 åkte Johnson och hennes musiker runt på unpluggedturnèn Roots and Wings i konserthus runt om i Sverige. Mycket publik kom, och de fick bra kritik för mixen av country och anekdoter från Nashville. I mitten av 2004 medverkade hon i Robert Wells turné Rhapsody in Rock. Samma år spelade hon även in melodin "Last Thing on My Mind" i en duett med Ronan Keating, och den blev populär i radio.


Senare under 2004 hade Disneyfilmen Home on the Range premiär i Sverige under titeln Kogänget och Jill Johnson sjöng då de svenskspråkiga versionerna av sångerna "Little Patch of Heaven" (som "Mitt paradis på Jorden") och "Will the Sun Ever Shine Again?" (som "Ska det nånsin bli sol igen?").


2005 var hon tillsammans med Mark Levengood programledare för finalen av Melodifestivalen 2005 i Globen. Den 23 mars 2005 släppte hon albumet Being Who You Are, som snabbt sålde guld och singlarna "God Bless a Girl in Love", "A Little Bit More" och "Baby You're Mine" låg länge högt på såväl singellistan som "Music Control". I mitten av 2005, med start den 1 juli i Skellefteå, genomförde hon en turné på 18 platser runtom i Sverige. I december 2005 släppte hon julalbumet The Christmas in You, som spelats in med musiker i Nashville. Albumet innehöll både nyskrivna melodier och hennes egna favoriter. I samband med detta gjorde hon en egen julshow i "Hasses Lada" i Båstad, samt var TV4:s så kallade "julartist" detta år.


År 2006 spelade hon sig själv i långfilmen Heartbreak Hotel av Colin Nutley, och i samband med det släpptes även EP:n med samma namn. I mitten av 2006 for hon ut på turnén Rocktåget med Thomas Ledin och Andreas Johnson.


Den 25 oktober 2006 släppte hon albumet The Woman I've Become, som inledde samarbetet med Nashvilleproducenten Nathan Chapman och hans musiker. Flera låtar skrevs av och med kvinnor, där vardagliga händelser ofta låg till grund för sångtexterna. Inom Nashvilles musikliv var intresset för albumet stort, bland annat medverkade Buddy Miller, Rebecca Lynn Howard, Lauren Lucas, Stephanie Chapman och Pat Mc Laughlin som körsångare. "Cowboy Up" blev första singel ut. En annan låt på albumet hon skrev, "Too Late to Be Drinkin'", har senare fått en text på svenska av Chris Andersen, "För sent för ett glas", som spelats in av dansbandet Sannex.


Den 28 november 2007 släppte hon Music Row, ett coveralbum inspelat i Nashville. Albumet, som sålde guld i Sverige, innehöll tre duetter: "Why'd You Come in Here Looking Like That" med Nina Persson, "Tumbling Dice" med Kim Carnes och "To Know Him is to Love Him" med Lisa Miskovsky. Första singel ut, och den stora hitlåten från albumet, var dock "Angel of the Morning". I samband med albumets utgivning turnerade hon också.


Den 28 oktober 2008 släppte hon albumet Baby Blue Paper, som också det följdes av konsertturné, Baby Blue Paper Unplugged Tour 2009, i början av 2009. Den 28 oktober 2009 släppte hon coveralbumet Music Row II, som följdes av konsertturné 2010. Den 27 oktober 2010 släppte hon samlingsboxalbumet The Well-Known And Some Other Favourite Stories. Den 28 september 2011 släpptes albumet Flirting with Disaster som följs av en konsertturné under våren 2012. 2011 släppte hon även julalbumet Välkommen jul, samt medverkade i SVT:s Luciafirande den 13 december där hon framförde sångerna "Away in a Manger" och "I väntan på julen" ("Greensleeves").


Under sommaren 2012 genomfördes en liten "Sommer Set Tour" baserad på föregående album, men även med nya låtar från kommande album. Den 7 november 2012 släpptes 17:e albumet A Woman Can Change Her Mind. Under våren 2013 gjorde Jill Johnson 8 exklusiva spelningar på åtta specifika orter. I januari 2014 hade Jill Johnsson premiär på sin första egna krogshow Jill på Hamburger Börs i Stockholm. Vid samma tid, i början av 2014, sändes den programserien Jills veranda på SVT> De sex programmen var inspelade i Nashville med Jill som värdinna och svenska artister som gäster. Hon vann Kristallen 2014 som "årets kvinnliga programledare".


Jill Johnson är sedan 21 augusti 1999 gift med musikern Håkan Werner och bor i Vänga i Fristad utanför Borås. Makarna har tillsammans döttrarna Havanna (född 2004) och Bonnie Lee (född 2010).






BK Häcken

BK Häcken, BKH, bildad 2 augusti 1940, är en svensk fotbollsklubb från Hisingen i Göteborg. Klubben har utöver fotboll för herrar och damer även bowling på programmet. BK Häcken spelar i Allsvenskan säsongen 2015.


BK Häcken arrangerar ungdomsturneringen Gothia Cup årligen, vilket genererar pengar till föreningen och gör Häcken till en av de mest ekonomiskt välmående föreningarna inom svensk elitfotboll.


BK Häcken grundades 1940 av några unga män som ville spela fotboll, bland dem Sven-Agne Larsson. Först skulle föreningen kalla sig BK Kick, men det var upptaget så istället döptes föreningen efter den häck man spelade bakom. Under 40-talet vann laget sex raka seriesegrar och klättrade snabbt i seriesystemet. 1951 uppmärksammades Häcken på riksplanet då laget vann dåvarande division 3 och gick upp i en serie där man skulle få möta lag som IFK Malmö, Halmstads BK, Kalmar FF och Landskrona BoIS. Inför premiären i division 2 diskuterade föreningen om man skulle spela sina hemmamatcher på Ullevi eller Rambergsvallen. Valet föll på Rambergsvallen.


1960 invigdes klubbhuset Häckenborg. Tio år senare, 1970, åkte Häcken ned i division 5, men laget vann serien 1971 och tog sig upp i fyran direkt. Kenneth Nyhlén, som fortfarande är klubbens meste målskytt, gjorde 45 av Häckens 122 mål under säsongen.


1975 firade klubben 35-årsjubileum. Den hade då närmare 700 medlemmar, och under jubileumsåret arrangerade klubben den första upplagan av ungdomsturneringen Gothia Cup, ett evenemang som skulle få stor betydelse för BK Häcken. I premiärupplagan deltog 275 lag.


1977 vann BK Häcken sin division 3-serie och fick kvala till division 2. Laget lottades mot IK Brage, Motala AIF och Degerfors IF, och lyckades säkra avancemang genom en 2-1-seger mot Degerfors på neutral plan, i Uddevalla.


Säsongen därpå, 1982, lyckades Häcken till sist nå den högsta serien, efter ett kvalspel där laget besegrade IFK Norrköping i det avgörande dubbelmötet. Efter avancemanget meddelade tränaren Agne Simonsson att han skulle lämna klubben.


Häcken debuterade i allsvenskan 1983 med Reine Almqvist som ny tränare. Laget, som gjorde sitt första allsvenska mål genom Peter Madsen, föll dock raskt ur. Comebacken skulle låta vänta på sig i tio år.


Föreningen gjorde sin bästa säsong i allsvenskan ditintills 1993 när laget placerade sig på sjätteplats, en ovanligt förtjänstfull prestation av en nykomling. Uppvaknandet blev emellertid bryskt, säsongen 1994 slutade med degradering.


Säsongen 1998 var BK Häcken åter uppe i Allsvenskan, men slutade på 13:e plats och föll ur serien.


Säsongen 2000 var Häcken tillbaka i Allsvenskan, denna gång med en ung Kim Källström som det stora utropstecknet i laget. Laget placerade sig på 12:e plats och tvingades därmed försvara sin allsvenska plats i kvalspel mot Mjällby AIF. 2–3 på bortaplan följdes av 3-2 hemma och efter straffläggning blev det 9–8 sammanlagt. Säsongen 2001 slutade Häcken dock på 13:e plats och flyttades således ner till Superettan.


Häcken gjorde återigen comeback i allsvenskan 2005. Klubben hade den här gången storsatsat och gjort storvärvningar i form av Teddy Lucic och Stig Töfting. Därtill hade man redan ett starkt lag som dominerat i Superettan 2004 med profiler som skyttekungen Dioh Williams och Jimmy Dixon. Innan säsongen anställdes en ny sportchef, Carl Fhager, som blev klubbens nya ansikte utåt. Till säsongen 2006 hade skyttekungen Hans Berggren värvats från IF Elfsborg. BK Häcken slutade 2006 på tolfte plats, vilket innebar nedflyttningskval där BK Häcken förlorade båda matcherna mot IF Brommapojkarna och föll ur Allsvenskan.


BK Häcken slutade tvåa i Superettan 2008, och kvalificerade sig därmed för spel i Allsvenskan 2009. Säsongen blev en succé då BK Häcken gjorde sin bästa säsong någonsin då man slutade på en femte plats.


BK Häcken slutade på åttonde plats i allsvenskan Allsvenskan 2010 och är därmed klara för den tredje säsongen i rad i högsta serien.


BK Häcken slutade på en sjätte plats i allsvenskan Allsvenskan 2011 med sina 49 poäng och därmed redo för fjärde raka säsongen i Allsvenskan.


Säsongen 2012 blev den bästa hittills för Häcken i Allsvenskan. Laget slutade tvåa i tabellen och tog därmed det som brukar kallas Stora silvret. Häcken gjorde flest mål av alla lag, sammanlagt 67, vilket var 18 fler än Malmö FF, som kom trea. Häckens Waris Majeed vann skytteligan med 23 mål, varav 5 gjordes i hemmamatchen mot IFK Norrköping den 16 maj.


Efter Stora silvret 2012 tillhörde Häcken favoriterna 2013. Skyttekungen Waris Majeed var nu flyktad till Ryssland och hade ersatts av Moestafa El Kabir. Premiärmatchen, derbyt mot IFK Göteborg, flyttades till Ullevi och förlorades med 0-3. Nye El Kabir bidrog till en början med gott målskytte men skadades sedan. Säsongen blev en missräkning och laget slutade först på tionde plats.


Säsongen 2014 slutade Häcken på femte plats i Allsvenskan. Samtliga hemmamatcher spelades på Gamla Ullevi eftersom Rambergsvallen byggdes om under säsongen. Den temporära flytten från Hisingen medförde ett kännbart publiktapp; publiksnittet 2,820 innebar ett rejält tapp från de tre föregående säsongerna (4,105 2013, 4,348 2012 och 3,249 2011). Säsongen blev likväl en framgång då klubben blev svenska mästare för såväl U-21 som U-19.


Häckens främsta framgång i Svenska cupen noterades 1989/1990 då laget nådde finalen på Gamla Ullevi. Laget förlorade dock finalen mot Djurgården med 1-4. Säsongen 2009 var Häcken nära en ny final. I semifinalen på Råsunda svarade Vinícius Lopes för en sen kvittering mot AIK och gav sedan Hisingslaget ledningen i förlängningen. Stockholmslaget kvitterade dock och sedan avgjorde Markus Jonsson för stockholmarna i förlängningens sista minut.


Häcken spelar sina hemmamatcher på Bravida Arena på Hisingen. Arenan byggdes 2015 och har en kapacitet för 7000 åskådare. Bravida Arena ligger på samma ställe där föregångaren Rambergsvallen låg.


Enstaka hemmamatcher har spelats på Ullevi (bl.a. allsvenska kvalet mot Elfsborg 1981, derbyt mot IFK 2013 och matcher i samband med Gothia Cup) och på Heden (i samband med Gothia Cup).






Summerburst

Summerburst är en svensk musikfestival inriktad på elektronisk musik som äger rum i Stockholm och i Göteborg.


Festivalen skapades 2011 och hölls då under en heldag på Stockholm Stadion i Stockholm. Evenemanget sålde slut, vilket innebar att ca 13 000 personer besökte området. Artister som uppträdde då var bl.a. David Guetta, Avicii och Eric Prydz.


År 2012 utvidgades festivalen till Göteborg och blev även ett två-dagars arrangemang. Stockholm Stadion blev återigen en av festivalens områden och Valhalla IP i Göteborg blev det andra området. Båda städernas festivaler sålde slut och totalt sett hade festivalerna över 65 000 besökare. Artister som uppträdde detta år var bl.a. Deadmau5, Avicii, David Guetta, Tiesto, Alesso, Axwell, Sebastian Ingrosso och Dada Life.


2013 äger festivalen rum precis som föregående år i Stockholm och Göteborg under två dagar på respektive område.


2014 fortsatte Summerburst med slutsålda biljetter i både Stockholm och Göteborg och hade sammanlagt över 100.000 besökare i både städerna.


2015 firar Summerburst fem år och arrangeras på Gärdet i Stockholm samt på Nya Ullevi i Göteborg, dock under nya ägare då Stureplansgruppen under 2015 sålde festivalbolaget Stureplansgruppen Live till Live Nation. Förutom Summerburst är systerfestivalen November Lights en skapelse från Festivalbolaget.






Whitney Rose

Whitney Rose, My Boots på Spotify

My Boots

My Boots

Whitney Rose, Little Piece of You på Spotify

Heartbreaker of the Year

Little Piece of You

Whitney Rose, Be My Baby (feat. Raul Malo) på Spotify

Heartbreaker of the Year

Be My Baby (feat. Raul Malo)







Emma Knyckare

Emma Margareta Knyckare, ursprungligen Andersson, född 14 juli 1987 i Rolfstorp i Halland, är en svensk komiker och programledare i radio.


Knyckare har medverkat i flera radioprogram i Sveriges Radio P3 så som Morgonpasset och Tankesmedjan, i vilket hon var en av de fasta programledarna. År 2013 var hon, tillsammans med Sarah Dawn Finer och Kodjo Akolor, programledare för Musikhjälpen i samma kanal. I slutet på december 2013 meddelades det hon ska lämna Tankesmedjan och få sitt eget radioprogram. Programmet med namnet Knyckare i P3 började sändas den 13 januari 2014.


Knyckare har även medverkat i humorprogram på TV som Telefonpiraterna och Extra! Extra!. Hon uppträder som stand-up-komiker på klubbar som Raw Comedy Club, Bajsnödigt och Oslipat.


Knyckare medverkar i podcasten Åtties Mutant Ninja Komiker! tillsammans med Johannes Finnlaugsson, Nils Lind och Filip Andersson, och är också krönikör i ETC Göteborg.


Efternamnet Knyckare antog hon då hon och hennes dåvarande pojkvän ville ha ett gemensamt efternamn.






Charlotte Perrelli

Charlotte Perrelli, Hero på Spotify

Hero

Hero

Charlotte Perrelli, Bröllopsvalsen på Spotify

Bröllopsvalsen

Bröllopsvalsen

Charlotte Perrelli, Evita: Don't Cry for Me Argentina (radio version) på Spotify

Don't Cry for Me Argentina

Evita: Don't Cry for Me Argentina (radio version)

Anna Jenny Charlotte Jensen Perrelli, född Nilsson den 7 oktober 1974 i Hovmantorp, är en svensk dansbands-, disco- och popsångerska vars låtar vid två tillfällen vunnit Melodifestivalen, 1999 och 2008. 1999 vann hennes låt dessutom Eurovision Song Contest vilket blev den fjärde gången ett svenskt bidrag tog hem vinsten. 2008 kom hennes låt på 18:e plats i samma tävling. Hon har även varit programledare för Melodifestivalen två gånger, dels i en deltävling i 2003, dels under hela festivalturnén 2004. Åren 2005, 2007 och 2009 var hon en av expertjuryns medlemmar i den nordiska samproduktionen Inför Eurovision Song Contest, och hon satt även med och bedömde artisterna under en fredagsfinal i Idol 2008. 2009, 2010 och 2011 var hon en av de tre jurymedlemmarna i Talang på TV4. Perrelli har spelat in åtta album och varit med i flera turnéer, TV-program och konserter. 2015 gifte hon sig med Anders Jensen och bytte efternamn till Jensen Perrelli.


Hon föddes i Hovmantorp, en tätort i Lessebo kommun i Kronobergs län och växte upp på Kåramålatorp strax söder om Hovmantorp.


1987 började Nilsson att sjunga med det lokala dansbandet Bengt-Ingvars i Hovmantorp, som blev Bengt-Ingvars med Charlotte, varefter hon flyttade till Växjö för vidare skolgång, där hon var sångerska i dansbandet Kendix från 1992 och i dansbandet Anders Engbergs 1994–1997. Då Björn Hedström från Anders Engbergs deltog i den svenska Melodifestivalen 1995, medverkade hon i bakgrundskören.


Genombrottet kom 1997 när hon lämnade Anders Engbergs för att bli sångerska i ett annat dansband, Wizex. 1998 var bandet nominerat till en Grammis i dansbandskategorin för albumet Mot nya mål. Sedan det av henne i Melodifestivalen 1999 framförda bidraget Tusen och en natt vunnit, deltog hon för Sverige i Eurovision Song Contest 1999, där låten framfördes på engelska med titeln Take Me to Your Heaven. Efter en jämn omröstning, där ledningen växlade mellan Sverige och Island, stod Sverige som segrare. Senare under 1999 lämnade hon Wizex för att göra solokarriär.


Som dansbandssångerska var hon även med och skrev sångtexter. På Wizex-albumet Mot nya mål 1998 försåg hon Heartbreak Express, ursprungligen inspelad av Dolly Parton 1982, med text på svenska, som blev En enkel biljett , och med Carl-Henry Kindbom på albumet Tusen och en natt av samma band. 1999 skrev hon låten Var är du nu? .


1999 lämnade hon Wizex och dansbandsgenren bakom sig, och som soloartist gled musiken alltmer över åt disco och pop. Samma år släppte hon sitt första soloalbum, betitlat Charlotte. Hon turnerade flitigt över hela Europa, samt Japan och Nya Zeeland. 2001 släppte hon sitt andra album Miss Jealousy, ett pop/rockalbum som bland annat innehöll 20-i-toppsingeln You Got Me Going Crazy, skriven av Mårten Sandén tillsammans med Johan Åberg och Paul Rein, de två sistnämnda berömda för sitt arbete med Christina Aguilera och Victoria Beckham. Sången blev senare debutsingel för den spanska sångerskan Natalia, vars spanskspråkiga version Vas a volverme 2002 sålde i över 200 000 exemplar i Spanien, rekord det året. Albumet innehöll även radiohiten Light of my Life.


2003 och 2004 var hon programledare för Melodifestivalen. I mitten av 2004 släppte hon albumet Gone Too Long, som innehöll låtar av flera av Sveriges samtida topproducenter, bland andra Jörgen Elofsson. Albumet innehöll bland annat hitlåtarna A Million Miles Away, Gone too Long och Broken Heart. Tillsammans med artister som Robert Wells och Jill Johnson for hon ut på turnén Rhapsody in Rock i mitten av året. Detta år var hon även programledare för musikprogrammet Super Troupers i TV4. 2006 spelade hon rollen som Belle i musikalen Skönheten och odjuret på Göta Lejon i Stockholm och den 8 augusti samma år var hon en av sommarvärdarna i Sveriges Radio P1 . Hon släppte 2006 även ett hyllningsalbum tillägnat Monica Zetterlund som hette I din röst.


2007 släpptes hennes två första singlar på svenska, Som du och Jag är tillbaks. De blev dock inga större hitlåtar. Den 11 december 2007 meddelades att hon skulle delta i Melodifestivalen 2008. Bidraget hette Hero och skrevs av Fredrik Kempe och Bobby Ljunggren. Låten direktkvalificerade sig från deltävlingen i Karlskrona till finalen i Globen den 15 mars 2008. Låten vann sedan finalen med 224 poäng, vilket var 18 poäng före balladen Empty Room, framförd av Sanna Nielsen, och fick därför representera Sverige i Eurovision Song Contest 2008 i Belgrad den 22 maj 2008. Detta blev andra gången Charlotte Perrelli representerar Sverige i den internationella finalen. Låten gick vidare från semifinalen till final (tack vare den nya regeln – jurygruppernas val, utan vilken den inte skulle gå vidare), där den två dagar senare slutade på 18:e plats.


Den 31 oktober 2008 var Perrelli gästdomare och coach till de kvarvarande deltagarna i Idol 2008. Perrelli har också varit domare i TV4:s Talang 2009 och 2010, samt medverkade samma år i SVT:s släktforskningsprogram Vem tror du att du är?. Åren 2005, 2007 och 2009 var hon en av expertjuryns medlemmar i den nordiska samproduktionen Inför Eurovision Song Contest, och hon satt även med och bedömde artisterna under en fredagsfinal i Idol 2008.


Den 9 juni 2010 utgavs singeln Mitt livs gemål tillsammans med Magnus Carlsson. Låten är tillägnad Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel och är skriven av Monica och Carl-Axel Dominique. Det var emellertid inte första gången de två sjöng duett – redan i början av 1990-talet spelade de två in en låt påtänkt till Melodifestivalen. I augusti, släppte Perrelli en träningsbok med titeln Kan jag kan du. Boken blev en stor framgång för henne, och en andra bok släpps 2012.


Under sommaren 2011 turnerade hon med Diggiloo. I november blev det klart att Perrelli åter skulle tävla i Melodifestivalen 2012, med låten The Girl, skriven av Fredrik Kempe. Bidraget tävlade i deltävlingen i Malmö, där hon gick vidare till den andra omgången av omröstningen, där hon dock blev hon utslagen av Danny Saucedo med bidraget Amazing och hamnade på en femteplats.


Hon håller också på att spela in ett nytt album i samband med Melodifestivalen 2012. Hösten 2012 spelade Perrelli huvudrollen som presidenthustrun Eva Perón i musikalen Evita på Malmö Opera och fick bejublad kritik.


27 september 2014 hade Charlotte återigen premiär som huvudrollsinnehavaren Eva Peron i musikalen Evita. Blev hyllad till skyarna och spelade hela hösten för fulla hus på Göta Lejon. Succén fortsatte och de förlängde spelperioden under hela våren.


Charlotte Perrelli var 2003–2008 gift med Nicola Ingrosso och de har två barn tillsammans. Hon har även en son, född 2013.


Perrellis syster, Caroline (Kina) Björck, född 1977, är modejournalist och stylist. 2015 gifte hon sig med Anders Jensen och bytte efternamn till Jensen Perrelli.


I oktober 2005 lanserade hon en hudvårdsserie kallad Perrelli by Charlotte Perrelli. Perrelli äger två bolag, Chanille AB och Chita Entertainment AB. Det ena företaget hanterar hennes underhållnings- och skivintäkter, det andra hennes reklamintäkter. 1997 gästspelade hon i rollen som gymtränaren Millan Svensson i såpoperan Vita lögner, som sändes i TV 3. Under 2010 har hon även utvecklat en serie kosttillskott, kallad Fit & Smart by Charlotte Perrelli






Lisa Nilsson

Lisa Nilsson, Innan vi faller på Spotify

Innan vi faller

Innan vi faller

Lisa Nilsson, Himlen Runt Hörnet på Spotify

Samlade Sånger 1992 - 2003

Himlen Runt Hörnet

Lisa Nilsson, Varje Gång Jag Ser Dig på Spotify

Samlade Sånger 1992 - 2003

Varje Gång Jag Ser Dig

My Lisa Karolina Nilsson, född 13 augusti 1970 i Tyresö i Stockholms län, är en svensk sångerska.


Nilsson fick ett stort genombrott med sitt tredje album Himlen runt hörnet 1992. Hon är dotter till Birgit Bokö och Gösta Nilsson, som nu är gift med Monica Borrfors. Nilsson var gift med musikern Henrik Janson 1998–2002.


Vid elva års ålder började Nilsson på Lasse Kühlers dansskola. Hon gick gymnasiet på danslinjen i Uppsala och började därefter på Balettakademins yrkesdansarlinje. Hon var med i gruppen Stage Four tillsammans med Peter Jöback, Andreas Lundstedt och Lizette Pålsson. Via en talangjakt – hon vann 1987 talangtävlingen Stjärnskott – fick Nilsson vara med i Bosse Larssons TV-program Lörda' me' Larssons som sändes i september 1988. Hon fick kontrakt med skivbolagsdirektören Billy Butt på skivbolaget Little Big Apple. Hon deltog även i Melodifestivalen 1989 med låten Du och slutade på fjärde plats. Samma år släpptes duetten Aquarius 1999. Singeln Who's That Boy låg tre veckor på Trackslistan 1990. Nilssons två första skivor var på engelska trots att Butt tyckte att hon skulle sjunga på svenska. Nilsson fick mycket bra kritik för sin röst men de anonyma poplåtarna på engelska fick dålig kritik.


1991 skrevs nytt skivkontrakt med Diesel Music AB, ett nystartat independent-skivbolag startat av Torbjörn Sten, Mauro Scocco och Johan Ekelund. Vintern och våren 1992 spelades hennes genombrottsplatta Himlen runt hörnet in i legendariska Polarstudion i Stockholm. Johan Ekelund var producent och Mauro Scocco låtskrivare. När skivan släpptes fick den 3 getingar i Expressen och tidningens musikrecensent Måns Ivarsson skrev att: "Här växer Lisa med inramningen och slår för första gången fram som en brännande personlighet."


Skivan blev en stor kommersiell framgång i hela Norden och sålde i 450 000 exemplar. Singeln Himlen runt hörnet blev den mest spelade i P3 första halvåret 1992. Singeln Varje gång jag ser dig kom på femte plats. 1993 belönades Nilsson med tre grammisar och Scocco och Ekelund fick en vardera. Sommaren 1992 turnerade hon tillsammans med Tomas Ledin och Eva Dahlgren i turnén Rocktåget.


1994 spelades låtarna från Himlen runt hörnet in på engelska, ommixade av producenten Magnus Frykberg. Det engelskspråkiga albumet Ticket to Heaven släpptes 1995.


I slutet av 1993 inleddes arbetet med nästa album, Till Morelia, och även det producerat av Johan Ekelund och med låtar av Mauro Scocco och Peter LeMarc. När albumet släpptes 1995 jämfördes det med Nilssons genombrottsalbum Himlen runt hörnet. Kritikern Stefan Malmqvist kallade musiken på plattan för amerikansk mjuksoul och ansåg att en del av Mauro Scoccos texter var plattityder och klichéer. I Aftonbladet ansåg Anders Hvidfeldt att Nilsson än en gång gjort en imponerande platta och att skivan var ett hantverk in i minsta detalj. I Göteborgs-Posten ansåg Gabriel Byström att Scoccos texter inte var särskilt intressanta och att slutresultatet var bra men inte häpnadsväckande. Skivan hamnade på andra plats på Tom Hjeltes innelista i Aftonbladet. Skivan sålde i sammanlagt 250 000 exemplar.


Efter Till Morelia ville Nilsson utforska sin egen kreativitet. Vid sidan av låtskrivande gjorde hon ett antal framträdanden där hon fokuserade mer på jazzen. Hon spelade 1996 in låten "Those Who Were" på danske jazzbasisten Niels Henning Ørstedt Pedersens skiva med samma namn, sjöng Nat King Coles "Unforgettable" på prins Bertils begravning 1997, turnerade i Danmark både med DR Big Band och DR Underholdningsorkestret och gjorde Frank Sinatra-konserter med Svante Thuresson. Hon spelade även in en duett med operasångerskan Montserrat Caballé – låten "Friends Again" av Mauro Scocco.


2000 kom Viva. Skivan gavs ut i hela Norden. Även denna skiva var producerad av Johan Ekelund. Nilsson hade själv skrivit texter och, ihop med maken Henrik, musiken till de flesta av låtarna. Där fanns bland annat "Sanna ögonblick" från filmen med samma namn, till vilken paret skrev filmmusiken. Viva innehåller, vid sidan av låtar som "Långsamt" och "Viola", även en låt av Stephen Simmonds, "Tror på dig", som blev en av skivans mest omtyckta låtar.


Sommaren 2000 gav sig Nilsson ut på turnén Karavan tillsammans med Staffan Hellstrand och Thomas di Leva. Nilsson turnerade också i Danmark och Finland. 2001 vann hon åter en Grammis som bästa kvinnliga pop- eller rockartist för skivan Viva.


Nilsson skrev själv egna texter och producerade det följande albumet, Små rum, men hon skrev musiken ihop med sin make. I studion medverkade också Esbjörn Svenssons Trio och Stockholm Session Strings. Texterna är mycket personliga, handlar oftast om kärlek och Nilsson skrev texterna under flera års tid. Idén om ett samarbete mellan Nilsson och Esbjörn Svenssons Trio kom när de 1998 spelade in Telegram för fullmånen för hyllningsalbumet (för Cornelis Vreeswijk) Den flygande holländaren 2. Små rum släpptes i november 2001. Skivrecensenterna gav albumet ett blandat mottagande. I Aftonbladet ansåg Markus Larsson att texterna var ljumma och att Nilsson hade en bit kvar till den nödvändiga skärpan. I Borås Tidning ansåg Stefan Eklund att Nilssons texter var bättre än på Viva. I Östersunds-Posten ansåg Bengt Ola Mattsson att Nilssons texter bar på ett arv från svenska visartister som Jan Johansson, Lars Bagge, Olle Adolphson och Beppe Wolgers samt att hennes röst passade bättre för detta slag av vispop än soulmusiken.


2002 hade Nilsson en mindre roll i Colin Nutleys långfilm Paradiset, där hon spelar Rebecka Björkstig, en kvinna som leder en stiftelse för misshandlade kvinnor. Samma år hade hon en gästroll i komediserien Cleo. Nilsson har förklarat att hon kan tänka sig fler roller men att hon inte vill bli skådespelare.


Efter utgivningen av samlingsskivan Samlade sånger 1992-2003 turnerade Nilsson, och därefter reste hon våren 2004 till Brasilien för några veckors semester. I Rio de Janeiro lärde hon känna en grupp brasilianska musiker och hemfärden sköts upp gång på gång tills hon stannade i ett par månaders tid. I Brasilien lyssnade hon på kända brasilianska låtar från 1960- och 1970-talen. Låtarna i musikstilen tropicalia översatte hon till svenska och med hjälp av gitarristen Joâo Castilho kunde hon bilda ett band som följde med Nilsson på en miniturné i Sverige på våren 2005. Låtarna, översatta till svenska, spelades in i studio i Brasilien i början av 2006.


I Aftonbladet skrev recensenten Markus Larsson att skivan var "tam, lagom, grå, trist och pretentiös". Malin Henrikson i Hallands Nyheter tyckte att det var kompetent utfört men att det borde ha svängt mer. Efter skivsläppet hösten 2006 gav sig Nilsson ut på en liten turné i Sverige tillsammans med det brasilianska bandet Banda Beleza.


"Hon förvaltar de kända brasilianska låtarna med omsorg utan att hennes egna personliga stil försvinner. Däri sitter styrkan. Hon kallar skivan för ett kärleksprojekt och det märks. Värmen för de brasilianska melodierna och poesin är tydlig. Lisa Nilsson levererar nyans, nerv, närvaro och står för produktionen. Låtarna har spelats in med flera brasilianska musiker i Rio och gästas av stora namn som flöjtisten Carlos Malta och cellisten Jaques Morelenbaum (som producerat Caetano Veloso, Badi Assad och Marizas senaste skivor." skrev den brasilianska musikexperten Åsa Da Silva Veghed i Svenska Dagbladet.


2002 spelade Nilsson en biroll i Colin Nutleys långfilm Paradiset. 2008 spelade hon den kvinnliga huvudrollen i den svensk-tyska långfilmen Ett enklare liv.


2012 gjorde hon huvudrollen som Diana i Broadway-musikalen Next To Normal på Stockholms stadsteater; musikteater om psykisk sjukdom och hur den påverkar en familj.


År 1997–2002 var hon gift med musikern Henrik Janson. Tillsammans med musikern och trädgårdsmästaren Niklas Medin har hon två döttrar, födda 2007 och 2011.






Carmina Burana

Carmina Burana, Liquid Base Memories på Spotify

The Apoccryphal Dances

Liquid Base Memories

Carmina Burana, Ifayoywana på Spotify

Cest Le Fin Du Monde

Ifayoywana

Carmina Burana, Por Eso Ti på Spotify

Tenebris Carmina In Domina Serpens

Por Eso Ti











The Kristet Utseende

The Kristet Utseende, Quinna på Spotify

Pang På Pungen i Portugal

Quinna

The Kristet Utseende, Bärs som bärs på Spotify

Sug och fräls

Bärs som bärs

The Kristet Utseende, Kairos fjollor på Spotify

Sug och fräls

Kairos fjollor











David Batra

David Batra, SD på Spotify

Det här var ju tråkigt

SD

David Batra, Vi öppnar plötsligt i september på Spotify

Det här var ju tråkigt

Vi öppnar plötsligt i september

David Batra, Skånsk indier på Spotify

Det här var ju tråkigt

Skånsk indier

David Chandra Batra, född 29 november 1972 i Lund, är en svensk ståuppkomiker och skådespelare.


Batra, född och uppvuxen i Lund till en svensk mamma och en pappa med indisk härkomst, gick under sin gymnasietid på Spyken i Lund och utbildade sig därefter till civilekonom. Sin debut som ståuppkomiker gjorde han i oktober 1994 på hotell Kramer i Malmö. Karriär gjorde han med TV-programmen Räkfrossa och Kvarteret Skatan med bland andra Johan Glans. Det senare är ett sketchprogram som utspelas bland de udda människorna i ett förortskvarter.


Han deltar ofta i radioprogrammet På minuten som den fjärde panelmedlemmen. Våren 2008 ledde han SVT:s humorprogram Morgonsoffan tillsammans med Petra Mede. Sommaren 2008 var han sommarvärd i Sveriges Radios Sommar och berättade om ofrivillig barnlöshet och sina och fruns försök att skaffa barn. 2015 var det dags igen för att sommarprata.


Han är sedan 2002 gift med Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. Tillsammans har de en dotter.














Joe Lynn Turner

Joe Lynn Turner, Dreaming (Tell Me) på Spotify

Odyssey

Dreaming (Tell Me)

Joe Lynn Turner, Nothing Else Matters på Spotify

Metallica The Ultimate Tribute Album

Nothing Else Matters

Joe Lynn Turner, Rockin' Around The Xmas Tree på Spotify

We Wish You a Metal Xmas.. (..And A Headbanging New Year)

Rockin' Around The Xmas Tree

Joseph Linquito eller Joe Lynn Turner, född 2 augusti 1951 i Hackensack, New Jersey, USA, är en amerikansk sångare, känd bland annat som medlem i grupperna Fandango, Rainbow och Deep Purple.


Turner började sin karriär i bandet Fandango i slutet av 70-talet men fick sedermera sitt internationella genombrott när han ersatte Graham Bonnet som sångare i Rainbow 1980. Han medverkade på skivorna Difficult to Cure, Straight Between the Eyes och Bent Out of Shape innan gruppen upplöstes år 1984. Året därpå solodebuterade han med albumet Rescue You.


1988 ersatte Turner Mark Boals som sångare i Yngwie Malmsteens band och medverkade också på dennes album Odyssey som bl.a. innehöll världshiten "Heaven tonight". År 1989 lämnade han Yngwie Malmsteen för att bli sångare i Deep Purple där han medverkade på deras album Slaves & Masters (1990). Turner lämnade bandet strax efteråt då Ian Gillan återvände till gruppen. Turner var inaktiv stora delar av 90-talet men har släppt soloskivor med jämna mellanrum. 2001 slog sig Turner ihop med Glenn Hughes och släppte två studioskivor under namnen HTP (Hughes Turner Project) och HTP2. Skivorna blev uppskattade av kritikerna och sågs som en nytändning för de båda veteranerna. På de två HTP skivorna medverkar den svenske gitarristen JJ Marsh, som även skrivit de flesta av låtarna tillsammans med Hughes och Turner. 2005 återförenades Turner kortvarigt med Ritchie Blackmore då han medverkade på Blackmore's Nights skiva The Village Lanterne.


2006 släpptes plattan Sunstorm med Turner på sång och ett kompband bestående av musiker ifrån bl.a. Pink Cream 69. Plattan innehöll melodiös AOR, dels överblivna låtar ifrån Turners tid i Deep Purple, dels nyskrivet material. Plattan blev hyllad som en återgång till det klassiska Rainbow-soundet och fansen menade att det var den bästa plattan Turner medverkat på sedan guldåren på 80-talet. 2009 släpptes uppföljaren House Of Dreams.


Tillsammans med gamla medlemmar ur Rainbow så bildade Turner bandet Over the Rainbow (musikgrupp) 2009 för en turné.
De spelade på 2009 års upplaga av Sweden Rock Festival. Sommaren 2012 spelade han även på musikfestivalen Golden Times i Degerfors med Legends Voices of Rock.






Rigmor Gustafsson

Rigmor Gustafsson, After The Rain på Spotify

On My Way to You

After The Rain

Rigmor Gustafsson, Call Me Lonely på Spotify

When You Make Me Smile

Call Me Lonely

Rigmor Gustafsson, Let It Go på Spotify

When You Make Me Smile

Let It Go







Ulf Lundell

Ulf Lundell, Öppna landskap på Spotify

Öppna Landskap 7595

Öppna landskap

Ulf Lundell, (Oh La La) Jag Vill Ha Dej på Spotify

Öppna Landskap 7595

(Oh La La) Jag Vill Ha Dej

Ulf Lundell, Kärleken förde oss samman på Spotify

Öppna Landskap 7595

Kärleken förde oss samman

Ulf Gerhard Lundell, född 20 november 1949 i Stockholm, är en svensk musiker, författare och konstnär. År 1975 debuterade Lundell med LP:n Vargmåne. År 1976 släpptes hans första roman, Jack. Därefter har han varit mycket produktiv med ett kontinuerligt flöde av skivor och böcker. På 1980-talet slog Lundell igenom stort med låten "Öppna landskap", en låt som föreslogs som ny nationalsång och spelades senare av vaktparaden.


Lundell har influerats av musiker som Bruce Springsteen, Bob Dylan, Neil Young och författare som Jack Kerouac, Allen Ginsberg och andra från beatnikrörelsen. Han har även haft stort inflytande på den svenska musikscenen, bland annat på singer-songwriters som till exempel Lars Winnerbäck, David Urwitz, Rolf Carlsson och Tomas Andersson Wij.


Ulf Lundells far var smidesarbetaren Gerhard Lundell och modern Ingrid (född Lindström) arbetade bland annat som skolmåltidsbiträde och sömmerska. Familjen bodde först på Södermalm i Stockholm men flyttade 1960 till Saltsjö-Boo, öster om Stockholm. Vid tio års ålder fick han sin första gitarr. Lundell har en två år äldre syster som heter Inger, vars pojkvän lärde honom hans första ackord. Under åren 1967 till 1975 hade Lundell en mängd diversearbeten, bland annat som brevbärare och sjukhusanställd. Under dessa år skrev han låtar och dikter som han skickade in till både skivbolag och bokförlag.


Den 12 september 1980 släppte Lundell skivan Längre inåt landet som spelades in i England. Skivan innehåller bland annat låtar som "Glad igen" och "Stackars Jack". Den sistnämnda var en kommentar på kritiken Lundell fick för att människor influerats av levernet i hans debutroman Jack. Två år senare 1982 släppte Lundell skivan Kär och galen som innehöll hans mest välkända alster, sången "Öppna landskap". Den gjorde honom till en av Sveriges största artister och sålde fyra gånger platina. Andra låtar som blev populära från Kär och galen var titelspåret "Kär och galen" och "När jag kysser havet".


Hösten 2008 turnerade Lundell för första gången på över två år och släppte även sin första studioskiva på tre år. Under turnépremiären i Gävle berättade Lundell att han skulle sluta turnera. Turnén fortsatte 2009 med en på våren och en på sommaren. I samband med dessa erkände han att han ljög och inte kommer sluta turnera. Han har förklarat att han håller på att ta avsked från artistkarriären, men att det är ett långt avsked. 2010 släppte Lundell en ny bok, En öppen vinter, även innehållande en skiva med 11 nyskrivna låtar.


Hösten 2008 turnerade Lundell för första gången på över två år och släppte även sin första studioskiva på tre år. Under turnépremiären i Gävle berättade Lundell att han skulle sluta turnera. Turnén fortsatte 2009 med en på våren och en på sommaren. I samband med dessa erkände han att han ljög och inte kommer sluta turnera. Han har förklarat att han håller på att ta avsked från artistkarriären, men att det är ett långt avsked. 2010 släppte Lundell en ny bok, En öppen vinter, även innehållande en skiva med 11 nyskrivna låtar.


Lundell gifte sig första gången 1977 med Barbro Zackrisson och var 1989-1992 gift med Fredrika Gunnarsdotter Stjärne. Han har tre barn i det första äktenskapet - däribland journalisten Sanna Lundell - och ett i det andra. Under mitten av 1990-talet var han tillsammans med poeten Isabella Nerman och under en period under 2000-talet var han sambo med Ulrika Rickfors, som är systerdotter till Mikael Rickfors. Den 7 mars 2014 gifte sig Ulf Lundell med Sofia Möller.






Mattias Alkberg

Mattias Alkberg, Tjugonde på Spotify

Tjugonde

Tjugonde

Mattias Alkberg, Skända flaggan på Spotify

Mattias Alkbergs begravning

Skända flaggan

Mattias Alkberg, I spenaten på Spotify

Personer

I spenaten







La Luz

La Luz, Call Me in the Day på Spotify

It's Alive

Call Me in the Day

La Luz, Sure As Spring på Spotify

It's Alive

Sure As Spring

La Luz, You Disappear på Spotify

Weirdo Shrine

You Disappear







Lisa Ekdahl

Lisa Ekdahl, Vem vet? på Spotify

Lisa Ekdahl

Vem vet?

Lisa Ekdahl, Heavenly Shower på Spotify

Look To Your Own Heart

Heavenly Shower

Lisa Ekdahl, Öppna upp ditt fönster på Spotify

Lisa Ekdahl

Öppna upp ditt fönster

Lisa Ekdahl, född 29 juli 1971 i Stockholm, är en svensk sångare och låtskrivare. Hon är känd för låten "Vem vet" från 1994, och har släppt åtta album i eget namn samt två i samarbete med Peter Nordahl Trio.


Ekdahl växte upp i Mariefred med två systrar och föräldrarna som är kärnfysiker respektive förskollärare. Under sin gymnasietid gick hon på musiklinjen i Södertälje. När hon var 18 år flyttade hon till Stockholm där hon 1990 började sjunga med Peter Nordahls jazztrio och sedan medverkade på ett album med Toni Holgersson.


Hon fick därefter ett skivkontrakt med EMI. Hennes debutalbum Lisa Ekdahl från 1994, som innehöll hitlåten "Vem vet", blev en stor försäljningssuccé och belönades med tre Grammis och Rockbjörnen.


Ekdahl sjunger pop och jazz både på svenska och engelska. Med sin kombination av svensk vistradition och latino-jazz har Ekdahl hittat en personlig, ärlig och egen stil i svensk populärmusik.


Hon är vän med Lars Winnerbäck som utöver vänskapen hjälpt henne att producera två album (Olyckssyster och Pärlor av glas). Hon har även sjungit med honom i några av hans låtar. Hon uppträdde också tillsammans med honom i två låtar på konsert-DVD:n Live i Linköping, en upptagning av de två extrainsatta konserterna i Linköping år 2003.


Efter att ha bott i New York bestämde sig Lisa Ekdahl för att hon ville göra ett engelskt album, det första på nio år. Tillbaka i Sverige stängde hon därför in sig i sin hemmastudio i Stockholm och spelade in de nio egenhändigt skrivna sångerna på albumet Give Me That Slow Knowing Smile, som i Sverige släpptes den 8 april 2009. Under skivkontrakt med franska Sony Music lanserades albumet i hela 14 länder och under våren och sommaren samma år genomfördes också en europeisk turné, som avslutades med en konsert på Cirkus, Stockholm, den 16 december 2009.


Sju spår på albumet är producerade av Mathias Blomdahl, två av Tobias Fröberg. Studiolegendaren Ronny Lahti har mixat på Atlantis i Stockholm och albumet gästas av bland andra Ane Brun, Teitur, Vanna Rosenberg och Keren Ann.


Hon har en son (född 1994) tillsammans med bluessångaren Bill Öhrström och bor numera på Södermalm i Stockholm. Hon har tidigare varit gift med New Yorkaren Salvadore Poe/Paul DiBartolo, tidigare gitarrist i amerikanska 90-tals sleazerockbandet Spread Eagle.






Disney on Ice

Disney on Ice är en is-föreställning som kommer till Sverige varje år. Musse och Mimmi är två återkommande figurer som medverkar. Alla är utklädda till Disneyfigurer och utövar konståkning inför publik. Bland showerna som spelats finns bland annat 3 Jungle Adventures, Princess Classics, 100 Years of magic. Från början hette showen Disney World of Ice.


Under september 2014 kommer Disney On Ice att presentera den nya showen Disney On Ice presents Frozen baserad på Disneys stora succéfilm Frost.






Silvana Imam

Silvana Imam, Tänd Alla Ljus på Spotify

Jag Dör För Dig

Tänd Alla Ljus

Silvana Imam, För Evigt på Spotify

För Evigt

För Evigt

Silvana Imam, Svär på min mamma på Spotify

När du ser mig • Se dig

Svär på min mamma

Imam har rötter i Syrien och Litauen och har vid sidan om musikkarriären studerat psykologi. Hon är medlem i hiphopkollektivet RMH. 2012 nominerades hon till årets nykomling på Kingsizegalan och i maj 2013 släppte hon sitt debutalbum Rekviem på skivbolaget Playground Music. Med på albumet var bland annat ett samarbete med Min stora sorg på låten "Blomstertid, igen".


I maj 2014 släpptes hennes EP När du ser mig • Se dig, och efter det genomförde hon turnén Jag Ser Dig. Silvana Imam blev i januari 2015 signad till Sebastian Ingrossos skivbolag Refune Records. I februari 2015 blev hon utnämnd till Årets Homo på QX Gaygalan 2015. I april 2015 släpptes hennes andra EP Jag Dör För Dig, vilket blev början till turnén Jag Är Naturkraft.






Walter Trout

Walter Trout, Pray For Rain på Spotify

Blues for the Modern Daze

Pray For Rain

Walter Trout, Saw My Mama Cryin på Spotify

Blues for the Modern Daze

Saw My Mama Cryin

Walter Trout, The Bottom of the River på Spotify

The Blues Came Callin'

The Bottom of the River

Walter Trout, född 1951 i Ocean City, New Jersey, USA, är en amerikansk gitarrist och sångare inom bluesgenren. I mars 2014 blev det känt, att han är drabbad av sjukdom, och inväntar en levertransplantation.


Walter Trout spelade bland annat med banden Canned Heat och John Mayall's Bluesbreakers innan han 1989 bildade sitt eget Walter Trout Band, vilket senare bytt namn via Walter Trout and the Free Radicals till nuvarande Walter Trout and the Radicals.






Pretty Maids

Pretty Maids, Little Drops Of Heaven på Spotify

Pandemonium

Little Drops Of Heaven

Pretty Maids, Future World på Spotify

Future World

Future World

Pretty Maids, Kingmaker på Spotify

Kingmaker

Kingmaker











Bo Kaspers Orkester

Bo Kaspers Orkester, Sommaren på Spotify

Sommaren

Sommaren

Bo Kaspers Orkester, I samma bil på Spotify

Så mycket Bo Kaspers Orkester

I samma bil

Bo Kaspers Orkester, Semester på Spotify

I Centrum

Semester

Bo Kaspers orkester (BKO) är en svensk pop- och rockgrupp med starka influenser av jazz, bildad 1991. Bandet består av sångaren och gitarristen Bo Sundström, basisten Michael Malmgren, trummisen Fredrik Dahl samt Mats Schubert på piano, klaviatur och gitarr. Gitarristen Lars Halapi var medlem i gruppen fram till 1996. Bo Kaspers orkester debuterade 1993 med albumet Söndag i sängen, och har sedan dess givit ut ytterligare nio album. 2009 hade bandet sålt över en miljon skivor. En av gruppens mest kända låtar är "I samma bil".


Bo Kaspers orkester räknas som ett av Sveriges och Nordens mest hyllade liveband och bäst säljande artister. Genren som man skapat brukar beskrivas som lätt sofistikerad med en blandning av pop, rock, jazz och latinamerikansk musik med svårmod i texter som skildrar vardag och relationer i en modern storstadsmiljö. 1998 vann de en Grammis för 'Årets artist'.










Hitta oss på Facebook Hitta oss på Google Plus Hitta oss på Twitter