Få inspiration till evenemang i Göteborg!


Vet du inte vad du ska göra i Göteborg? Behöver du inspiration och kanske hitta nya artister du inte visste fanns?
Då är du på rätt sida! Nu väljer vi ut några slumpmässiga låtar/filmer här nedan på artister/event som kommer i Göteborg framöver.

Klicka runt och lyssna/titta. Uppdatera sidan för att få mer inspiration och klicka på namnet för att se nästa evenemang här i Göteborg.

Klicka här för inspiration för hela Sverige

West of Eden

West of Eden, Glenntown på Spotify

Glenntown

Glenntown

West of Eden, River Fowey på Spotify

Songs from Twisting River

River Fowey

West of Eden, Safe Crossing på Spotify

Safe Crossing

Safe Crossing

West of Eden bildades 1995. Deras repertoar består till största del av egna låtar med influenser från irländsk och skotsk folkmusik. Karakteristiskt för ljudbilden är fiol, dragspel och whistles (irländska flöjter). Efter att i början ha varit mer orienterade mot pop sorterar de numera under genren folkrock. De har förutom i Sverige turnerat på Irland samt i Belgien och Nederländerna. Gruppens sångare och huvudsakliga låtskrivare är paret Jenny och Martin Schaub.






Sophie Zelmani

Sophie Zelmani, If I Could på Spotify

I'm The Rain

If I Could

Sophie Zelmani, Going Home på Spotify

Sing And Dance

Going Home

Sophie Zelmani, By Your Side på Spotify

Everywhere

By Your Side

Sophie Christina Zelmani, född Edkvist12 februari 1972 i Stockholm, är en svensk sångerska och låtskrivare.


Zelmani kom att börja med musikaliskt skapande efter det att hennes far dog när hon var 14 år gammal, vilket med hennes egna ord "vände upp-och-ner på hennes värld". Efter att hon hade skrivit en låt om händelsen tyckte hon att det kändes bättre, och fortsatte därför sedan med det. Zelmanis styvfar lärde henne senare att spela gitarr. Vägen till musikindustrin kom när hon arbetade som praktikant i en musikstudio där hon fick spela in ett par demos som hon skickade till olika skivbolag. Det hamnade bland annat hos Sony Music, vilka var först med att erbjuda henne skivkontrakt. Hon bytte till sin morfars ryska efternamn Zelmani.


1995 släpptes Zelmanis självbetitlade debutalbum, Sophie Zelmani, som tillsammans med singeln Always You lade grunden för hennes första nationella succé.


Hon har samarbetat med gitarristen och producenten Lars Halapi ända sedan starten av sin karriär och skapar oftast skivorna i dennes studio på Österlen. Hon skriver normalt med engelska texter, eftersom hon känner det svårt att uttrycka sig med svenska texter, något hon dock gärna önskar kunna pröva på småningom.


Sophie Zelmanis musik kretsar kring hennes lågmälda röst och akustiska gitarr. Till hennes influenser hör bland andra Bob Dylan och Leonard Cohen. Hon har även spelat in en cover på Bob Dylans Most of the Time, som finns med i soundtracket till Masked and Anonymous.


Zelmani har även uppmärksammats för sin scenskräck och ovilja till att vara med i media och föredrar att uttrycka sig genom musiken och inte att prata mer än nödvändigt. När hon i samband med sitt genombrott i mitten av 1990-talet intervjuades i SVT av journalisten Tomas Tengby, ska hon enligt myten "bara ha uttalat två ord under hela intervjun". Detta är något överdrivet – hon svarade på alla frågor men aldrig längre än med en mening.






Trummor & Orgel

Trummor & Orgel, Portobello på Spotify

Departure / Arrival

Portobello

Trummor & Orgel, Arcadian Flowers på Spotify

Reflections From A Watery World

Arcadian Flowers

Trummor & Orgel, Hopes and Dreams på Spotify

Hopes and Dreams

Hopes and Dreams

Trummor & Orgel är en svensk musikalisk duo från Uppsala, bestående av bröderna Anders och Staffan Ljunggren på hammondorgel respektive slagverk.


Duon bildades 2003 som ett sidoprojekt till bandet Second Glance, med tanken att sammanföra musikstilarna psykedelia och jazz. Huvudinfluensen var 60-talsduon Hansson & Karlsson som också baserade sin musik på slagverk och orgel. Arbetsnamnet på projektet var "Trummor & Orgel-projektet" och det har bandet behållit.


Vidare började bandet spela ute mycket, och deras egna sätt att låta på tog form. Musiken kan beskrivas som en blandning av psykedelia, jazz och svensk folkmusik. Under senare år har de även blandat in mer indiepop och elektronisk musik i sitt sound. Bland de artister som bandet räknar som sina influenser märks bl.a. organisten Brian Auger, det brittiska shoegazingbandet My Bloody Valentine, brittiska The Cure, jazzmusikern Count Basie, samt flera band ur 90-talets Manchester-våg (Charlatans, Stone Roses, m.fl.) och från 60-talets brittiska psykedelika (Small Faces, Spencer Davis Group, m.fl.).


Bland fansen till bandet märks sångaren Ebbot Lundberg, som också har spelat in några låtar med duon där han sjunger. Duon följde med på en turné som förband åt Ebbots band The Soundtrack of Our Lives 2006. Bandet har även samarbetat på skiva och live med Magnus Carlson (Weeping Willows) och Peter Morén (Peter, Bjorn and John). Den senare var med som låtskrivare och gitarrist på albumet Departure/Arrival som släpptes i oktober 2013.


Duon har gjort över tvåhundra spelningar under karriären och uppträtt i bland annat TV4 Nyhetsmorgon, P3 Live och SVT Klubbland och beskrivs ofta vara ett energiskt och dynamiskt liveband.


Deras skivor har generellt fått fin kritik, bl.a fick Out of Bounds betyget 4 av 5 i ansedda MOJO Magazine och Visions blev nominerad för en Grammis i kategorin Årets jazz.






Gabriel Iglesias

Gabriel Iglesias, Oh Hell No!! på Spotify

I'm Not Fat… I'm Fluffy

Oh Hell No!!

Gabriel Iglesias, Donkey! på Spotify

Hot And Fluffy

Donkey!

Gabriel Iglesias, The Crocodile Hunter på Spotify

Hot And Fluffy

The Crocodile Hunter

Gabriel J. Iglecias, född 15 juli 1976, bättre känd som Gabriel Iglesias, är en amerikansk standup komiker. Han är mest känd för sina shower I'm Not Fat.. I'm Fluffy och Hot & Fluffy.


Gabriel Iglesias föddes som Gabriel J. Iglecias i San Diego. Han är av mexikansk-amerikanskt ursprung. Hans moder döpte Gabriel med ett C i Iglesias för att hans far inte var där vid födseln och hon ville inte att han skulle ha samma efternamn. Han har sagt att han föredrar att använda sitt efternamn med ett S i. Han och hans mor bodde i Riverside, Corona, Santa Ana, Baldwinpark.


Gabriel är mycket känd för sitt sätt att driva med sig själv och sina kompisar och berättar vardagliga historier som blir till en komisk fest. På bland annat kanalen Comedy Central.






Lars Winnerbäck

Lars Winnerbäck, Om du lämnade mig nu på Spotify

Daugava

Om du lämnade mig nu

Lars Winnerbäck, Köpt en bil på Spotify

Köpt en bil

Köpt en bil

Lars Winnerbäck, Elegi på Spotify

Vatten under broarna

Elegi

Lars Mattias Winnerbäck, ursprungligen Nilsson, född 19 oktober 1975 i Stockholm, är en svensk musiker, som skriver och framför musik på svenska. Han har blivit flerfaldigt belönad med utmärkelser för sin musik, bland annat har han vunnit sju Grammisar och fem Rockbjörnar.


Winnerbäck, som växte upp i Linköping, inledde sin karriär med att sjunga och spela i punkbandet Snoddas. Fram till 2007 agerade bandet Hovet kompband, men på albumet Daugava handplockade han musiker.


Lars Winnerbäck växte upp i Vidingsjö i Linköping. Han var tio år gammal när han började i den kommunala musikskolan, där han skulle lära sig att spela gitarr.


Den unge Winnerbäck uppskattade inte Bellmans visor, och i mellanstadiet började han att spela musik tillsammans med Staffan Palmberg som också tröttnat på musikskolans övningar. Tillsammans gjorde de revolution och började spela punkrock, och när de sedan träffade Tomas Öhman och Anders Johansson bildade de tillsammans bandet Snoddas. I Snoddas spelade Winnerbäck gitarr och delade på sånguppgiften med Staffan. Han skrev också många av låtarna. Snoddas gav ut två demokassetter, och när de 1992 vann lokalbandstävlingen Rockkarusellen fick de också chansen att spela in en CD: Snoddas serverar en skål nyvispad våldspop på singel.


Trots att Winnerbäck en gång svurit på att aldrig mera tralla visor så var det just med en samling egenskrivna visor han gjorde sin solodebut, 1992 i Österbergaskolans aula inför tvåhundra personer. Han fick smak för det och började spela på egen hand mer och mer.


Att Snoddas splittrades hade främst att göra med att bandets medlemmar tagit studenten och gick olika vägar. Anders Johansson flyttade till Hudiksvall, medan Winnerbäck gav ut sin solodemo och flyttade till Kungälv för att gå på Nordiska folkhögskolan, på Sveriges enda vislinje. I Kungälv spelade han också in sin nästa demo, 3486 ord från Lars Winnerbäck.


I gymnasieskolan gick Winnerbäck det socialestetiska programmet på Katedralskolan i Linköping. Han hade bestämt sig för att han saknade fallenhet för studier och åren på gymnasiet fördrev han oftast längst bak i klassrummet, sysselsatt med något annat än vad lektionen handlade om. Han säger själv att han omedvetet såg till att inte ha några andra alternativ än musiken att falla tillbaka på.


Våren 1994, samma vår som Snoddas gav ut sin sista demo, Du och jag och en liten kille jag känner, gav Winnerbäck ut sin första solodemo. ...och mina damer och herrar. Samma år spelade han förband till Stefan Sundström när denne besökte Linköping. Ljudteknikern Johan Johansson blev så imponerad av den unge artisten att han la namnet på minnet och bad Winnerbäck höra av sig ifall han hade något mer på gång.


1996 kläcktes idén om att starta ett eget skivbolag. Detta skivbolag kom att bestå av kamraterna Mathias Gurestam, Filip Adamo och Johan Hägg, och döptes till Elvira Records. Med en hoplånad budget på 60 000 kronor kunde debutskivan börja spelas in. Inspelningen ägde rum in i Linköping i den billigaste studion man kunde hitta, med ett band som bestod av gratisspelande vänner. Resultatet blev enligt Winnerbäck en katastrof, och skivan fick mixas om innan den kunde ges ut. Slutresultatet blev Dans med svåra steg. På skivans framsida syns en långsmal ung man med långt orange hår som dansar med en dam.


1997 sändes en spelning från Mosebacke i Stockholm i radioprogrammet P3 Live och Winnerbäck fick åter kontakt med Johan Johansson och Stefan Sundström, som båda kom att medverka på Winnerbäcks andra skiva, Rusningstrafik, vilken dessutom producerades av Johan Johansson.


Efter två producerade skivor i skivbolaget Elvira bestämde sig de för att lägga ner skivbolaget för att det var svårt att kombinera företagsamheten med vänskapen. Istället skrevs kontrakt med Universal. Nu började den tredje skivan Med solen i ögonen ta form. Johan Johansson producerade även den.


1999 gav sig Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Kjell Höglund och Karin Renberg ut på en gemensam sommarturné – Bland skurkar, helgon och vanligt folk. Ett livealbum med samma namn som turnén och med låtar från turnén släpptes senare samma år.


Det hann inte ens gå ett år sedan Med solen i ögonen innan nästa skiva var på gång. Denna fjärde skiva från Lars Winnerbäck fick namnet Kom. Nu hade Winnerbäck slitit sig loss från sina förebilder, producerade själv och handplockade musiker till bandet. Det bandet blev embryot till hans kompband, Hovet. Kom var klar senhösten 1999 och resulterade i en guldskiva, ett Bellmanpris, en Grammis samt en höstturné, en vårturné och en sommarturné. Från början var det tänkt att första spåret på skivan skulle vara "Blanka golv", en låt som handlar om att städa, ordna upp och slänga allt gammalt. Låten hamnade dock inte på albumet utan som singelbaksida till Söndag 13.3.99.


2001 kom Winnerbäcks femte album: Singel. Tillsammans med Hovet åkte Winnerbäck till Ridge Farm, Surrey, England – samma studio som Ulf Lundell spelat in Längre inåt landet 21 år tidigare. När Singel, "världens dyraste kontaktannons", släpptes var ironiskt nog Winnerbäck inte singel längre. Skivan sålde guld och tillsammans med Hovet blev det mycket turnerade det året, något som avslutades med en höstturné som kom att stå till grund för livealbumet Live – För dig, som släpptes senare samma år.


2002 var tänkt som lite av ett viloår för Winnerbäck. Detta till trots producerade han Elin Sigvardssons debutalbum Saturday Light Naive. I slutet på året var det bestämt att Winnerbäck och Hovet skulle börja inspelningen av ett nytt album och han hade därför varit i Köpenhamn två gånger, bott på Hotell Ottilia invid Söndermarken, för att skriva låtar till nya albumet. Albumet, som kom att heta Söndermarken, släpptes 2003 och följdes upp av en utsåld vårturné samt Kalasturné under sommaren. I september kom avslutningen i och med två konserter i Linköping, konserter som filmades och sedermera redigerades ihop till live-DVD:n, Live i Linköping, som släpptes våren 2004.


2004 producerade Winnerbäck Lisa Ekdahls album Olyckssyster som släpptes september samma år. Winnerbäck gjorde även en spelning på Södra teatern den 7 juni samt en invigningkonsert på Cloetta Center i Linköping tillsammans med Hovet den 4 september. I september släpptes Winnerbäcks sjunde studioalbum, Vatten under broarna. Albumet spelades in utan Hovet, som istället bestämde sig för att släppa ett eget album: Hovet 2004. Tanken med Vatten under broarna var från början att det skulle bli ett helakustiskt album med endast Winnerbäck och en gitarr. De tankarna övergavs dock en bit in i låtskrivandet och på albumet medverkar även Ola Gustafsson på gitarrer och Sara Isaksson på piano, slagverk och körer. Efter skivan följde en helakustisk höstturné med Winnerbäck ensam på scenen. Turnén påbörjades den 21 oktober i Kalmar och kallades för Stackars hela Sverige-turnén.


Winnerbäck hade en sommarturné tillsammans med Hovet 2005, för varje ny spelning släppte de en ny låt. Låtarna fanns endast tillgängliga för nedladdning. Den 19 oktober 2005 fyllde Winnerbäck 30 år, något som firades med en konsert i Cloetta Center inför runt 8000 fans. I samband med konserten delades Bränt Krut vol.2 ut till alla besökare. Födelsedagskonserten har sänts i P3 Live 3 gånger (2006-02-10, 2006-04-14 och 2006-06-24).


2006 släpptes ett samlingsalbum: Efter nattens bränder. Under året genomfördes också en sommarturné i flera städer tillsammans med Hovet. Den 4 augusti 2006 meddelade Winnerbäck i ett brev på sin hemsida att han skulle börja skriva låtar igen.


2007 kom Winnerbäcks åttonde studioalbum ut, Daugava. Albumet spelades in under sommaren 2007 på Irland med ett nytt kompband bestående av Ola Gustafsson (gitarrer, mandolin, banjo och dobro), Johan Persson (piano tramporgel, dragspel, munspel och kör), Anders Nygårds (fiol, viola och mandolin) Jerker Odelholm (bas och kontrabas), Anders Hernestam (trummor, tamburin och maraccas) och Miss Li (sång/kör). Albumet släpptes 26 september samma år. Den 26 oktober 2007 inleddes en höstturné tillsammans med det nya kompbandet som pågick till 8 december. Miss Li kunde inte följa med på turnén och ersattes istället av Hovetmedlemmen Anna Stadling. Winnerbäck medverkade detta år även på Staffan Hellstrands album Spökskepp.


Den 19 maj 2008 släppte Winnerbäck singeln Strimmor, tillsammans med det nya kompbandet, som nu hade fått ett nytt tillskott, Monica Starck som ersatte Anna Stadling på sång och gitarr. Hela intäkten från Strimmor gick oavkortat till Amnesty. Under sommaren 2008 åkte ett gäng artister, bland annat Emil Jensen, Markus Krunegård och Miss Li, tillsammans med Winnerbäck och nya bandet i spetsen på en omfattande Sverigeturné. Under spelningen på Zinkensdamm i Stockholm stod det över 20 000 människor i publiken, vilket är ett publikrekord för Winnerbäcks del. Sommarturnén filmades av ett filmteam, och även bakom scenen följde man Winnerbäcks liv under några månader. Materialet resulterade i Solen i ögonen, en film om Lars Winnerbäck som både har visats i biosalonger runt om i Sverige och givits ut på DVD.


2009 spelade Winnerbäck tre spelningar på tre dagar och på tre olika scener på Peace & Love och fyra spelningar på fyra dagar och på fyra olika scener på Hultsfredsfestivalen. På Hultsfredsfestivalen återförenades Winnerbäck med sitt gamla punkband Snoddas för en spelning.


Ett nytt studioalbum släpptes under hösten 2009; Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen, där Anna Stadling återvänder till bandet istället för Monica Starck. Singeln Jag får liksom ingen ordning släpptes också, samtidigt med den limiterade boxen som innehöll skivan, en lp-skiva, boken 112 sånger samt fyra fotografier som Lars Winnerbäck fotograferat.


Lars Winnerbäck producerade Elin Sigvardssons debutalbum Saturday Light Naive, som släpptes 2003. Han har även producerat Lisa Ekdahls album Olyckssyster (2004) och Pärlor av glas (2006).


I juli 2011 debuterade Lars Winnerbäck som modefotograf med ett antal bilder i tidningen Style By Kling.


Lars Winnerbäck har illustrerat barnboken Stig tittar ut av Ann-Christine Magnusson. Winnerbäck skänkte fem originalmålningar från boken till Musikhjälpen 2011, för att auktioneras ut. Inkomsterna från auktionerna gick, tillsammans med övriga intäkter från Musikhjälpen 2011, till projekt för att alla flickor i världen ska få gå i skola.


Winnerbäck har en son född 2004. Sedan 2013 lever han i relation med den norska skådespelserskan Agnes Kittelsen.


Han har även gjort Risajkling, 3486 ord från Lars Winnerbäck, Lars och mina damer och herrar, med flera, men de har bara släppts på kassett och är svåra att få tag i legalt.


Medverkade 1999 på samlingsalbumet Bland skurkar, helgon och vanligt folk (Livealbum från gemensam sommarturné tillsammans med Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund)






Al Pitcher

Al Pitcher, Tjeeeenare på Spotify

THE BEST OF FIKA AND PÅTÅR

Tjeeeenare

Al Pitcher, Kort tag på Spotify

THE BEST OF FIKA AND PÅTÅR

Kort tag

Al Pitcher, Jaaccch mo a Leva på Spotify

THE BEST OF FIKA AND PÅTÅR

Jaaccch mo a Leva







ALPHAVILLE

ALPHAVILLE, Forever Young - Remaster på Spotify

Forever Young (Super Deluxe) [Remaster]

Forever Young - Remaster

ALPHAVILLE, Big in Japan - Remaster på Spotify

Forever Young (Super Deluxe) [Remaster]

Big in Japan - Remaster

ALPHAVILLE, Big in Japan (Single Version) - Remaster på Spotify

Forever Young (Super Deluxe) [Remaster]

Big in Japan (Single Version) - Remaster







Danko Jones

Danko Jones, Had Enough på Spotify

Below The Belt

Had Enough

Danko Jones, I Think Bad Thoughts på Spotify

Below The Belt

I Think Bad Thoughts

Danko Jones, Do You Wanna Rock på Spotify

Fire Music (Deluxe Version)

Do You Wanna Rock

Danko Jones är ett kanadensiskt rockband. Bandet grundades 1996 och har sedan dess släppt fem studioskivor, samtliga på det svenska skivbolaget Bad Taste Records. Bandet består av Danko Jones (sång, gitarr), basisten John Calabrese och Rich Knox på trummor.






Özz Nûjen

Özz Nûjen, När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden. på Spotify

Dålig stämning

När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden.

Özz Nûjen, Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut. på Spotify

Dålig stämning

Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut.

Özz Nûjen, Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung! på Spotify

Dålig stämning

Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung!

Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i 1,5 år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i ett och ett halvt år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Måns Möller

Måns Möller, Söta du på Spotify

Musikalen - Livet är en schlager

Söta du

Måns Möller, Fredagsmys på Spotify

Måns Möller Standup

Fredagsmys

Måns Möller, Redbull & viagra på Spotify

Måns Möller Standup

Redbull & viagra

Första stora föreställningen var publiksuccén Jävla 70-talister tillsammans med Johan Glans, David Batra och Thomas Järvheden. Föreställningen spelades på Berns i Stockholm och delar av det sändes i sista omgången av SVT:s Släng dig i brunnen.


Sedan gjorde Möller showen Bröderna Graaf tillsammans med Magnus Betnér och Thomas Järvheden. Därefter gjorde samma komiker sketcher i kanal 5:s mansmagasin Y-front (TV-program). Möller medverkade sedan i en panel, som kom med korta reflektioner, i Söndagsöppet. Sedan följde uppträdande i TV4:s Time out, där Martin Timell var programledare.


Detta ledde till fler uppdrag och medverkan i tv-program som till exempel När & Fjärran, Tack gode gud och Fråga Olle. Vid samma tidpunkt drogs standup comedy-programmet Stockholm Live igång.


Mellan 2006 och 2008 var Möller programledare i TV3:s panelhumorprogram Extra! Extra! och under hösten 2009 respektive 2010 för Cirkus Möller som sändes efter fredagsfinalerna av Idol på TV4. Programidén bygger på inspelade sketcher med flera kända komiker (bland andra Petra Mede och David Batra) kombinerat med att programledaren själv utför skämt av olika aktuella slag inför en studiopublik. Många inslag ackompanjeras av Stephen Simmonds band. Under våren 2010 turnerade Möller landet runt med scenversionen av Cirkus Möller.


Hösten 2010 uppträdde Möller tillsammans med Martin Stenmarck, Brolle och Andreas Johnson med föreställningen Ladies Night.


Möller är delägare i komikeragenturen Roa Produktion tillsammans med Johan Glans, David Batra, Hasse Brontén, Thomas Järvheden och Özz Nûjen. ROA är grundare till, samt producent av, sommarturnén Sunny Standup som har satts upp varje sommar sedan 2009.






Steve Hackett

Steve Hackett, Out of the Body på Spotify

Wolflight

Out of the Body

Steve Hackett, Wolflight på Spotify

Wolflight

Wolflight

Steve Hackett, Ace Of Wands - 2005 - Remaster på Spotify

Voyage Of The Acolyte (Bonus Edition) [Remastered]

Ace Of Wands - 2005 - Remaster

Steve Hackett, född 12 februari 1950 i London, England, är en brittisk gitarrist, mest känd för att ha varit medlem i den progressiva rockgruppen Genesis åren 1971 till 1977, då han lämnade gruppen för att satsa på en solokarriär. Han grundade även supergruppen GTR år 1986, tillsammans med bland annat Steve Howe från Yes vars debut blev en kommersiell framgång i framförallt USA (#11 US Album Chart) där den certifierades guld och innehöll hitsingeln "When The Heart Rules The Mind" (#3 US Rock, #14 US Single Chart). Även om Hackett kanske är mest känd för sin musik inom den progressiva rocken så har han även spelat in flera skivor inspirerade av klassisk musik. Bland flera klassiska verk kan nämnas bland annat albumen Bay of Kings (1983) Momentum (1988) samt den kritikerrosade "A Midsummer Night's Dream" (1997) utgiven av EMI Classics där Hackett ackompanjeras av The Royal Philharmonic Orchestra och som tillbringade flera veckor på den engelska top 10 listan över klassisk musik.






IRON MAIDEN

IRON MAIDEN, Fear Of The Dark - 1998 Remastered Version på Spotify

Ed Hunter

Fear Of The Dark - 1998 Remastered Version

IRON MAIDEN, The Number Of The Beast - 1998 Remastered Version på Spotify

The Number Of The Beast

The Number Of The Beast - 1998 Remastered Version

IRON MAIDEN, The Trooper - 1998 Remastered Version på Spotify

Piece Of Mind

The Trooper - 1998 Remastered Version

Iron Maiden (engelska: Järnjungfrun) är ett brittiskt heavy metal-band som bildades den 25 december 1975 av Steve Harris, basist och huvudsaklig låtskrivare.


Bandet är ett av de mest inflytelserika och framgångsrika någonsin inom musikgenren heavy metal och har sålt ungefär 90 miljoner album. Gruppen har givit ut sexton studioalbum, elva livealbum, sju samlingsalbum, fyra samlingsboxar, ett antal DVD med filmade live-inspelningar samt ett stort antal singlar. Iron Maiden turnerade under 2011 med sitt femtonde album The Final Frontier.


En del av Iron Maidens låtar handlar om historiska händelser i deras hemland England, Storbritannien. Andra är baserade på filmer, böcker och folksägner, exempelvis "Children Of The Damned", "Lord of the Flies", "Aces High", "The Wicker Man", "Man on the Edge", "Rime of the Ancient Mariner", "Where Eagles Dare", "To Tame a Land" och "Alexander the Great".


Gruppen har varit huvudattraktion på flera olika stora festivaler runtom i världen, bland andra Ozzfest, Rock in Rio, Download Festival och Monsters of Rock i Donington Park.


Iron Maiden har bytt medlemmar femton gånger. Sina sexton album har de spelat in med tre olika sångare, fyra olika gitarrister och två olika trummisar. Endast två av medlemmarna har varit med från början: grundaren och basisten Steve Harris och gitarristen Dave Murray. Samtliga medlemmar som har spelat in musik med bandet har skrivit låtar, förutom gitarristen Dennis Stratton.


Iron Maidens historia började år 1975 med att Steve Harris, som tidigare spelat i grupperna Gypsy Kiss och Smiler, bestämde sig för att starta ett eget band. Han hade blivit alltmer irriterad över att de övriga medlemmarna antingen inte kunde eller inte ville spela hans kompositioner. Han ägnade därför hela år 1975 åt att sätta ihop den grupp som skulle bli den första uppsättningen av Iron Maiden. Bandet bildades på juldagen och bestod av Steve Harris (bas), Dave Sullivan (gitarr), Ron Matthews (trummor), Paul Day (sång) och Terry Rance (gitarr). Harris fann sina medlemmar genom att annonsera i tidningar och genom personliga kontakter.


Bandet repeterade tillsammans i ett år och spelade inledningsvis mest covers för att senare gå över till Harris egna låtar, och de fick några spelningar. Under denna period kom nya låtar till, till exempel "Iron Maiden", "Wrathchild", "Prowler", "Transylvania" och "Purgatory". Den sistnämnda hette då "Floating" och lät ganska annorlunda än den version som så småningom kom att heta "Purgatory". Bandet spelade ofta live, mest på barer och pubar. Den första officiella spelningen gjordes den 21 maj 1976.


Den första tiden var inte helt lätt för medlemmarna. Gitarristerna spelade inte riktigt som Harris önskade. Harris ville ha mycket tempobyten, stämspel och snabba solon. Detta klarade inte de två gitarristerna Dave och Terry så bra. Trots detta blev det istället sångaren Paul Day som Harris offrade först. Day saknade den energi och den karisma som krävdes när bandet stod på scen. Han hade helt enkelt för lite självförtroende. Harris ersatte Day med den före detta sångaren i Smiler, Dennis Wilcock.


Wilcock var betydligt mer scenisk vid spelningarna än vad Paul Day hade varit. Wilcock var även en stor beundrare av Kiss och kom med förslaget att föra in någon form av showelement i framträdandena. Han var sminkad med en stor stjärna runt ansiktet vilket annars är Paul Stanleys i Kiss kännemärke. Under "Prowler" (som handlar om en blottare) klädde han ut sig till blottare i trenchcoat. Vid ett annat framträdande klädde han ut sig till vampyr, och mitt under ett gitarrsolo låtsades han bita gitarristen i halsen. Höjdpunkten inträffade under låten "Iron Maiden", då han brukade föra ett trubbigt svärd över munnen och därefter spy låtsasblod. Detta gillade Harris och resten av bandet, eftersom det skapade uppmärksamhet, och uppmärksamhet var precis vad Harris ville ha. Vid ett framträdande svimmade två flickor i publiken. Wilcock kom dessutom med förslaget att bandet skulle ta med ytterligare en gitarrist. Han kände en som han tyckte var mycket bra. Hans namn var Dave Murray.


Steve Harris gav Murray chansen, och detta skulle komma att helt förändra bandet. Först hade Harris tänkt att lägga till en tredje gitarrist i den dåvarande uppsättningen, men så insåg han vilken fantastiskt skicklig gitarrist Murray var. Det var rätt ovanligt att ett band hade tre gitarrister. Men andra band, som Lynyrd Skynyrd, hade lyckats med det, så Harris ville också göra ett försök. Detta var dock inte Terry Rance med på – han tyckte det räckte mer än väl med två gitarrister. Steve Harris gav då Rance och Sullivan ett ultimatum; antingen accepterar ni nya medlemmar i bandet eller så får ni sluta. Detta var strax före jul 1976. De båda gitarristerna Dave Sullivan och Terry Rance beslöt sig då för att lämna bandet. Harris var ganska nöjd med detta, eftersom han ansåg att bandet alltid måste gå i första hand, även före jobben, och så hade inte Rance och Sullivan resonerat.


År 1977 bestod bandet därför av Dennis Wilcock på sång, Steve Harris på bas, Dave Murray på gitarr och Ron Rebell på trummor. Murray skötte sin del så bra i början, att han kunde ta hand om gitarrspelandet helt själv. Han kunde exempelvis spela gitarr med bara tänderna. Till slut var Harris ändå tvungen att hitta en ny gitarrist, eftersom han ville att bandet skulle kunna spela tvåstämmigt. Harris fann Bob Sawyer som hängde på samma ställen som de själva. De övriga accepterade att ta in honom, även om han egentligen inte var det som bandet verkligen behövde. Han började så smått tävla mot Murray på scenen om vem som kunde spela bäst och snabbast. Det blev ödesdigert eftersom han var mycket sämre än Murray.


Under de två kommande åren skulle Iron Maidens uppsättning bytas ut med jämna mellanrum. Den som sparkades härnäst var faktiskt Dave Murray. Efter att Bob Sawyer skvallrat för Dennis Wilcock om en dispyt (som han gjorde större än den var), tvingade Wilcock Harris att låta Murray gå. Murray anslöt sig till ett annat band, Urchin, där hans gamle vän Adrian Smith spelade (vilken för övrigt också skulle bli en Iron Maiden-medlem med tiden).


Sawyer fick emellertid själv lämna bandet strax efteråt, och Harris valde då att göra en chansning. Han satte ut en annons i en tidning där han sökte en keyboardist. Tony Moore rekryterades men gjorde bara en enda spelning med bandet. Efter den fick han sluta, eftersom keyboards inte alls passade Iron Maidens stil. Den aktuella spelningen slutade för övrigt mer eller mindre med katastrof. Matthews dök inte upp den kvällen, så Barry Graham hoppade in i hans ställe. Han skulle senare bli känd under 1980-talet som "Thunderstick" i hårdrocksbandet Samson. Graham spelade uruselt och skrek åt folk i publiken. Men spelningen gav ändå Iron Maiden en ny medlem. I publiken stod nämligen Doug Sampson, och honom hade Harris spelat med tidigare i Smiler. Efter spelningen erbjöd Harris honom att hoppa in i Iron Maiden.


Strax efter den misslyckade spelningen med Graham på trummor hade sångaren Dennis Wilcock beslutat sig för att sluta i bandet. Han tyckte att Steve Harris stil var för dominant, och han var trött på den. Wilcock ville att bandet skulle hålla sig mer åt Kiss- och Alice Cooper-hållet. Det var alltså bara för Harris att börja om från början, nu när bandet endast bestod av en trummis och en basist. I det här läget tog Harris kontakt med Murray igen – han spelade fortfarande i Urchin – och Murray tackade genast ja.


Murray, Harris och Sampson började öva in de nya låtar som Harris hade skrivit. Bandet försökte under tiden hitta en sångare, men det var inte det enklaste. Bandmedlemmarna var sparsmakade och ville inte ha vem som helst. De var ute efter någon som dels kunde ta sig an rollen som ledare för bandet på scenen, dels hade en röst som passade musiken. Bandet fortsatte att repetera under sommaren och hösten.


Senhösten 1978 åkte bandet till en pub i Leytonstone för att lyssna på musik. Harris träffade en gammal vän, som kom med ett förslag på en passande sångare, Paul Di'Anno. Två veckor senare klev Di'Anno in i Iron Maidens repetitionslokal. Han sjöng näst intill perfekt, så han blev genast högt uppskattad.


Tidigare hade Di'Anno bara sjungit i punkband, men han hade en stark röst som passade bandet och hade en personlighet som de andra ansåg vara bättre än Wilcocks. Bandet började boka nya spelningar och kände att de åter var på gång. Publiksiffrorna växte inför varje spelning och fler och fler covers försvann från bandets spelningslista. Folk ville höra Iron Maidens egna låtar, och titt som tätt slogs publikrekord på de olika pubarna.


På omslaget till singeln "Running Free" finns en av de allra viktigaste figurerna i hela Iron Maidens historia, Eddie the Head. Den tecknade Eddie skapades utifrån den mask bandet brukade ha bakom sig under sina spelningar och tecknades av Derek Riggs. Det var managern Rod Smallwood som funnit Riggs, när han sökte något som skulle kunna tjäna som identifikation för bandet, eftersom ingen av medlemmarna stack ut tillräckligt för att kunna väljas som galjonsfigur. Smallwood fick en dag syn på en jazzaffisch på EMI:s kontor och frågade vem som hade målat den. "Derek Riggs" blev svaret. Smallwood bad omedelbart att få träffa Riggs, så att han kunde få ta sig en titt på fler saker som Riggs hade åstadkommit. Bland en hög teckningar, avsedda som omslag till science fictionböcker fanns Eddie! "Han var ett slags galet punkmonster, men så fort jag såg det så visste jag. Där är det!" har Smallwood sagt. Han bad Riggs att göra håret lite längre, så det inte såg så alltför uppenbart punkigt ut. När bandet såg bilden, insåg alla direkt att det var den Eddie de ville ha. Förslaget att Eddie skulle ingå i Iron Maidens scenshow kom från den dåvarande VD:n för EMI, Rupert Perry. Han var med på en konsert en kväll och föreslog Rod Smallwood "att de skulle ta upp den där varelsen på scenen", och Smallwood hade tyckt att det var en mycket god idé.


I början var Eddie helt enkelt Smallwood själv iförd en mask. Han hoppade runt på scenen under introt för att få igång publiken. Folk uppskattade detta och Smallwood fortsatte att köra sin gimmick inför varje spelning. Efter detta kom en lång rad olika människor att spela Eddie, exempelvis den för tillfället aktuelle turnémanagern. Ju större bandet blev, desto större blev Eddie, och detta även till storleken. Med albumet Powerslave från 1984 var Eddie en fyra och en halv meter hög bandagerad mumie som slungade blixtar. Den första "långa" Eddiefiguren hade bara varit två och en halv meter och hade uppstått inför turnén The Beast on the Road.


I februari 1980 började Iron Maiden turnera med discjockeyn Neil Kays Metal for Muthas. Det här var ett samlingsalbum med gräddan av NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal – begreppet myntat av Neil Kay). Skivan innehåller musik av nio band, bland andra Iron Maiden, som hade med låtarna "Wrathchild" och "Sanctuary". Flera band från den skivan deltog i den turné som följde. Denna blev Dennis Strattons första upplevelse av att spela live med bandet. Mottagandet var entusiastiskt och bandet fick ännu fler fans. De sista veckorna av turnén fick dock ställas in för Iron Maidens del, eftersom Steve Harris var tvungen att göra klart slutmixen av debutalbumet.


Bandet gjorde vad de kunde för att få spelningar på pubar och klubbar även i västra London, eftersom det var där talangscouterna från skivbolagen höll till. Det var svårt att få gig där, för punken var fortfarande stor i Londons city. Det var då bandet bestämde sig för att spela in en demo. Iron Maiden bokades in på Spaceward för en 24-timmarsession som började på morgonen den 31 december 1978. Bandet hade alltså ett dygn på sig att få en demo klar. De fick hyra studion billigt eftersom det var nyårsafton. De hann med att spela in fyra låtar, "Iron Maiden", "Invasion", "Prowler" och "Strange World". Eftersom de inte hade några pengar kvar, fick de inte redigera sin inspelning och göra tillägg. De återvände två veckor senare, men då hade teknikern raderat hela mastertapen. De fick därför ge ut sin demo helt oredigerad och hoppas på det bästa.


Bandet gav sin demo till en discjockey i London vid namn Neal Kay. Han var en heavy-metal-guru som hade sina musikkvällar på ett ställe som kallades "The Bandwagon Heavy Metal Soundhouse". Han gillade det han hörde. Han började spela demon på sin klubb. "Prowler" växte snabbt i popularitet, och blev en av de mest spelade låtarna på "Soundhouse", som stället kallades i folkmun. Bandet fick en spelning på klubben och den blev helt utsåld. Deras demo hjälpte dem även att få spelningar på andra ställen, men det var på Soundhouse de slog igenom på riktigt.


Rod Smallwood fick tag på en kopia av demon. Han hade tidigare varit manager åt flera olika band, men hade beslutat sig för att sluta efter en del olustiga avsked med tidigare klienter. När han fick tag i Iron Maidens demo, bestämde han sig emellertid för att börja om på nytt, och han tog kontakt med Steve Harris. Detta skulle bli en vändpunkt både för bandet och för Rod Smallwood.


Det kunde ha börjat bättre. Harris ställde faktiskt in just den spelning som Smallwood kommit till Soundhouse för att lyssna på. Arrangören hade velat att de skulle hålla den fastställda tiden, medan Harris hade sagt att han tänkte vänta till dess att deras trogna lyssnare kommit dit. När Harris inte fått som han velat hade han bett arrangören att dra åt helvete. Harris bad dock Smallwood om ursäkt, och de bestämde att träffas efter en spelning på "The Swan" några dagar senare. Men även där blev det problem. Sångaren Paul Di'Anno hade bara en halvtimme innan spelningen blivit arresterad för vapeninnehav – han hade haft en stilett på sig. Rod Smallwood bad Harris att de skulle spela ändå och sade att Harris kunde sjunga i Di'Annos ställe. Så blev det. Smallwood blev imponerad av Harris och av gitarristen Dave Murrays karisma och känsla i spelet på scenen.


En reporter på tidningen Sounds skrev samtidigt en recension av Iron Maidens liveframträdande. Han mindes att Iron Maiden var det bästa bandet han hade sett den kvällen. Journalisten Geoff Barton fick sedan skriva mer om den brittiska rockscenen som hade börjar göra sig alltmer bemärkt. Hans tanke var att Iron Maiden antagligen bara utgjorde toppen av ett isberg. Band som Def Leppard, Samson och Praying Mantis dök upp. Den växande företeelsen sammanfattades på tolv sidor i slutet av 1979 under rubriken "KERRANG!" (Kerrang! är för övrigt en fristående musiktidning idag.) Detta var starten på en succéfylld musikvåg världen över. Många nya heavy metallband skulle se dagens ljus. Detta gav influenser och inspiration till mängder av musikälskande ungdomar. Lars Ulrich som är trummis i metallbandet Metallica lyssnade en dag på Diamond Head och gick på en Iron Maiden-konsert under tidigt 1980-tal. Han blev helt såld. "Det förändrade mitt liv" har han sagt.


Iron Maiden gjorde sin första fotosession för artikeln i tidningen Sounds. Strax efteråt blev den ena gitarristen, Paul Todd, utsparkad från bandet. Hans ersättare Tony Parsons blev bara kvar några veckor. Under den här tiden hade bandet även skaffat sin första riktiga turnébuss. Steve hade köpt den tre ton tunga bussen som bandet kallade "Gröna gudinnan" (Green Goddess) för 3000 pund, vilka han hade lånat av sin faster Janet. Tidigare hade de haft en liten och utsliten buss som försäkringen knappt ens gällde för längre. Bandet övernattade oftast i Gröna gudinnan eftersom de inte hade råd med hotell. Tack vare artikeln i Sounds hade Iron Maiden gjort sig kända även utanför London, och de kunde nu få spela även på andra orter i landet.


Efter bara ett par veckor blev den Gröna gudinnan stulen, inklusive all utrustning. Allt som allt var det stulna värt mer än 12 000 pund. De satte in en annons i tidningen Melody Maker där de vädjade att i alla fall få tillbaka sin utrustning under garantin "inga ytterligare frågor". Några dagar senare ringde polisen och sade att de hittat tjuvarna, några tonåringar, och bussen med all utrustning intakt.


På bussen rådde "kvinnoförbud", en regel som skulle brytas redan första dagen. Vic Vella fick med sig två tjejer som var så tjänstvilliga, att de erbjöd sig att ta hand om turnécateringen, det vill säga när bandet hade råd med detta. Alkoholen flödade även för det här unga bandet. Paul Di'Anno kom till exempel en gång kraftigt berusad till bussen med en tvättlina full med damunderkläder runt huvudet. Di'Anno var även en värsting på att spela de andra i bandet ett spratt. I turnébussen var hans ärtbössa i flitigt bruk.


Iron Maiden reste allt längre ut i landet och gjorde sig mer och mer kända i England. Vid ett tillfälle agerade de domare i en luftgitarrtävling tillsammans med hårdrocksbandet Motörhead. Motörhead frågade Iron Maiden om de ville vara förband åt dem på en välgörenhetsgala och det ville bandet naturligtvis. Den gången tog de den ökänt tröga Motörheadpubliken med storm.


Allt pekade nu på att bandet behövde ge ut en skiva, om de skulle kunna hålla uppe sitt nya, utökande kändisskap och kunna fånga in fler människor med sin musik. En representant från Chrysalis Records hade sett bandet spela några kvällar men denne gav inget entydigt besked om det kunde bli en skiva. Rod Smallwood väntade med att kontakta de stora skivbolagen innan han kände att den rätta tiden var inne. En stor intervju med Maiden skulle publiceras i musiktidningen Sounds, och inför den kontaktade Smallwood flera skivbolag och bad dem komma och lyssna på bandet och se dem spela. Rod bokade in Maiden på Londons berömda Marquee Club där många brittiska rocklegender hade startat sin karriär. Han övertalade flera stora skivbolag som EMI, CBS, A&M och Warner Bros att komma dit. Marquee Club rymmer ungefär 800 personer och biljetterna sålde snabbt slut. Vare sig CBS eller Warner Bros erbjöd bandet något skivkontrakt, och A&M dök inte ens upp. Men EMI hade en annan inställning. Rapporten som talangscouten för EMI, John Darnley, skrev till sin chef Brian Shepherd övertalade denne att själv komma och se Iron Maiden spela. Det gjorde han tio dagar senare, när Maiden hade ännu en lyckad spelning, och den här gången ledde det till skivkontrakt!


Även om bandet höll på att utvecklas och få en bredare publik, saknades fortfarande en andra gitarrist. Harris provade en som hette Paul Cairns. Han fungerade dock inte alls och kom dessutom för sent till sitt första gig med bandet. Han var bara kvar i tre månader. Den andra som rekryterades, Paul Todd, blev förbjuden av sin flickvän att ens komma till den första spelningen. Han fick ändå provspela, men han passade heller inte in. Dave Mac var namnet på den tredje gitarristen som provspelade i Iron Maiden vid den här tiden, men han passade lika illa som sina båda företrädare. Efter Mac testades Tony Parsons. Han kom med bandet i september 1979 men var bara kvar i drygt två månader.


Publiken svek emellertid inte och bandet hade en stor skara fans som nästan alltid kom och lyssnade på deras spelningar. En av dessa många beundrare var Keith Wolford som senare skulle komma att sköta bandets fanclub under många år. Han var dessutom den förste person som bar en Iron Maiden-tröja. Den hade han gjort själv. Tröjan var en hyllning till Dave Murrays låt Charlotte the Harlot med texten "Charlotte Rules Ok". Han fick därför bli den som formgav den första officiella tröjan, en röd t-shirt med Iron Maidens logga i svart text.


Det kontrakt som Brian Shepherd hade lovat Iron Maiden med EMI skulle ta längre tid än väntat. Det gällde också att ligga i för att inte kontraktet skulle försvinna, så bandet kunde inte tillåta sig att ligga på latsidan. Iron Maiden och deras manager Rod beslutade att släppa en EP i 5000 exemplar, inte fler. De valde att ta med tre låtar, Prowler, Invasion och Iron Maiden, från den tidiga demo de spelat in under nyåret 1978-79. Idén med någon sorts singel eller EP hade kommit tidigt. Mängder av folk hade frågat efter skivor på Iron Maidens spelningar, men det fanns inga. Harris hade även kommit på ett lämpligt namn åt EP:n, The Soundhouse Tapes. Detta var ett självklart namn, eftersom de hade gjort sina låtar kända på Soundhouse. På omslaget använde de ett färgfoto, föreställande en barbröstad Paul Di'Anno, som med näven i vädret vände sig till publiken. Bilden hade tagits av en av stamgästerna på Soundhouse. Harris textade själv hela omslaget för hand. Den här EP:n var aldrig tänkt att säljas i butik, utan kunde bara beställas genom postorder för 1,20 pund och började säljas den 9 november 1979. Alla 5000 exemplar sålde slut på två veckor. Skivbolag började inom kort ringa Rod, eftersom många ungdomar gick runt i affärerna och frågade efter The Soundhouse Tapes och blev irriterade över att skivan inte fanns att köpa. Men bandet ville inte pressa fler skivor. Dels hade de inte tid till det, dels saknade de material för att kunna släppa ett helt album.


Till slut kom i alla fall Iron Maidens kontrakt med EMI. Avtalet innebar fem album plus ett förskott på 50 000 pund. Men sådana avtal var lätta att bryta om det av någon anledning inte skulle gå bra för bandet. Rod förhandlade därför till sig, att de fick tre säkra album. EMI:s avtal med Iron Maiden var inget "stort kontrakt". Skivbolaget trodde inte att metalmusiken hade någon framtid. Vid den här tiden var det svårt, eftersom rockmusiken alltid hade varit utanför och inte fått något stöd från konventionell radio och tv. Och MTV fanns inte vid den här tiden.


Iron Maiden kom till EMI:s byggnad i december 1979 för att skriva på sitt kontrakt. Bilder på bandet drickande gratis öl och med det viktiga papperet i handen publicerades följande vecka i branschtidningen Music Week tillsammans med en artikel som berättade om kontraktet. Den tillfällige gitarristen Tony Pearsons hade fått sparken ett par veckor tidigare och för tillfället bestod Iron Maiden av Steve Harris, Dave Murray, Paul Di'Anno och Doug Sampson.


I och med att The Soundhouse Tapes gavs ut, gav sig Iron Maiden också ut på sin första längre klubbturné i Storbritannien. (Listan på besökta klubbar kan man hitta på maidenfans.com.) Under denna tid hann Iron Maiden skaffa sig en duktig bokningsagent vid namn Jack Jackson, som än idag arbetar för bandet. Det var till exempel tack vare honom som Iron Maiden senare fick vara förband åt Judas Priest och åt Kiss. Nu när bandet hade fått sitt efterlängtade skivkontrakt, var de tvungna att lägga all sin tid på bandet och säga upp sig från sina vanliga arbeten. Harris arbetade då som gatsopare och Murray som lagerarbetare.


Rod Smallwood skapade samtidigt ett eget managementbolag, för att kunna stödja Iron Maiden helt och hållet. Han bestämde sig för att uppkalla bolaget efter en singel som Iron Maiden just filade på, "Sanctuary". Det passade bra och var ett namn som även tillhörde bandet. Sanctuary Records var nu grundat.


I december spelades Iron Maidens första radiokonsert in och den sändes i programmet Friday Rock Show på radiokanalen Radio 1. Fyra låtar spelades. Programmet fick mycket god respons och de nya låtarna "Running Free" och "Sanctuary" var två av dem som spelades. Det här radioprogrammet spelades in medan Iron Maiden var en kvartett och behovet av en andra gitarrist var stort. Adrian Smith tillfrågades men han hade nyss fått skivkontrakt med sitt band Urchin och ville satsa på det. Bandet satte då in en annons i Melody Maker och fann Dennis Stratton. Stratton kom till provspelningarna där han pratade lite med Harris och blev sedan erbjuden platsen i bandet. Stratton sattes direkt på lönelistan och repetitionerna för det första albumet började genast. I början tyckte dock Stratton att tempobytena och den nya rocken Iron Maiden spelade var både konstig och förvirrande. Det tog ett bra tag innan han lyckades sätta sig in i bandets spelteknik.


Samtidigt bestämdes det att trummisen Doug Sampson skulle ersättas. Enligt Harris klarade inte Sampsons hälsa det oavbrutna schemat av spelningar. Den unge Sampson skötte sig inte och fick influensa och förkylningar på löpande band. Att hitta en ersättare för Sampson var betydligt mer angeläget än att hitta en andra gitarrist. De kunde spela live med bara en gitarrist men naturligtvis inte utan trummis! Dennis Stratton nämnde en kompis som kunde spela trummor och som var på jakt efter ett nytt band. Clive Burr kontaktades och gjorde en provspelning för bandet. Burr såg bra ut och kunde verkligen spela och bandet gav honom platsen. Detta var annandag jul, 1979.


I januari 1980 klev bandet in i Kingsway Studios i London för att spela in sitt debutalbum för EMI. Grundtanken var att inspelningen skulle vara en provkarta på deras liveshower. Men bandet hade problem med att hitta en bra producent. De provade med teknikern Guy Edwards, men killarna blev missnöjda med det "grumliga" ljudet och la snabbt ner det. Det enda som överlevde från den inspelningen var låten "Burning Ambition" som sedan hamnade på b-sidan av deras första singel "Running Free". Efter Edwards provade de producenten Andy Scott som själv var gitarrist i glamrockbandet The Sweet, men det fungerade heller inte. Scott insisterade på att Harris skulle använda plektrum istället för den fingerteknik på basen som Harris föredrog. Bandet var nära att ryka ihop med producenten när hans manager krävde att han skulle få producera hela albumet innan första singeln var klar. Brian Shepherd ingrep och föreslog att de skulle prova veteranen Will Malone, som hade producerat Black Sabbath och Meat Loaf. Med livespelningar som snabbt närmade sig hade bandet inget annat val än att prova med den gamle Malone. Men Malone var inte intresserad av att leda bandet. Nästan hela skivan blev till slut producerad av Kingsways Studios egen tekniker Martin Levan.


Skillnaderna mellan bandmedlemmarna blev tydliga under inspelningen. Den nye gitarristen Dennis Stratton visade sig särskilt avig. Han hittade på annorlunda versioner av låten "Phantom of the Opera" och Steve ansåg att han mer eller mindre förstörde hela låten. Stratton var en stor beundrare av Wishbone Ash och Queen och gillade inte att spela Iron Maidens betydligt råare låtar som till exempel "Iron Maiden" eller "Prowler".


Bandet fortsatte dock och hade i februari åtta låtar färdiga att mixas. Samtidigt hade "Running Free" gjorts klar och hade skickats till EMI några veckor tidigare. År 1980, närmare bestämt den 15 februari, släppte bandet sin "Running Free" i Storbritannien såsom sin första singel, och den blev även deras första hit. Den sålde i mer än 10 000 exemplar första veckan och gick direkt in på den brittiska singellistans 44:e plats, vilket var en glad överraskning både för bandet och för skivbolaget. Allt detta ledde till att bandet fick medverka i tv-programmet Top of the Pops, ett 30-minuters program som återspeglade den gångna veckans topplista. I slutet av varje program fick en artist framför en låt, och Iron Maiden insisterade på att få göra det live. Detta var mycket ovanligt. Ingen hade gjort så sedan sextiotalet. Top of the Pops var först emot arrangemanget men gick till slut med på det. Detta var givetvis ett suveränt sätt att få reklam för bandet.


I mars 1980 fick Iron Maiden sin dittills största chans, i och med att de hade lyckats bli utvalda att vara förband åt Judas Priest på Englandsdelen av deras turné. Det skulle sammanlagt bli femton konserter i England och detta på stora konsertarenor som bandet bara hade kunnat drömma om innan. Under sin turné började Judas Priest se Iron Maiden som konkurrenter som fick alldeles för mycket uppmärksamhet för att bara vara ett förband. Det blev därför en viss irritation mellan medlemmarna i de båda banden.


Den sista konserten för Maiden var på Birmingham Odeon den 27 mars 1980. Därefter gav sig bandet tillsammans med flera andra band ut på Metal for Muthas-turnén, vilket slutade den 10 april. Bara fyra dagar efteråt släppte EMI Iron Maidens debutalbum. En vecka senare låg den på topplistan – som nummer fyra. Killarna i bandet blev otroligt överraskade. Albumet sålde i över 60 000 exemplar på en månad.


Skivan innehöll åtta Iron Maiden-låtar. En del av dem spelas fortfarande live. Fem av låtarna, "Prowler", "Phantom of the Opera", "Transylvania", "Strange World" och "Iron Maiden" hade Steve Harris skrivit själv och två tillsammans med Paul Di'Anno (Remember Tomorrow och Running Free). En av låtarna hade Dave Murray skrivit - "Charlotte the Harlot". De flesta av dessa hade bandet spelat live i flera år, och därför ställde de inte till något större problem i studion.


Iron Maidens första stora brittiska turné på egna ben startade strax efter skivsläppet. Den 15 maj gjorde de sin första spelning i Drill Hall i Lincoln. Turnén avslutades den 23 augusti på Readingfestivalen – på den tiden den största utomhusfestivalen i Storbritannien. Det var ett stort ögonblick för Iron Maiden då de skulle få vara förband åt gruppen UFO, vilken var barndomshjältar för flera i bandet. Konserten drog även den största publiken hittills under deras turné, cirka 40 000.


För att matcha turnén hade även en andra singel givits ut, "Sanctuary", vilken blev en livefavorit och en låt som oftast spelades i slutet av konserterna. På omslaget fanns Eddie, även denna gång målad av Derek Riggs. Omslaget var en aning kontroversiellt med en knivbeväpnad Eddie som just hade dräpt en kvinna i minikjol – kvinnan var porträttlik den dåvarande premiärministern Margaret Thatcher. Eddie verkar ha stött kniven i kvinnan (Thatcher) för att hon hade rivit ner Maiden-affischer. Dock satt en svart rektangel framför ögonen på kvinnan för att inte fullständigt skylta med Thatchers identitet.


Bandmedlemmarna såg bilden som ironisk och hade nog tänkt sig att den skulle skapa en del uppståndelse, vilket den naturligtvis också gjorde. Den 20 maj 1980 publicerade tidningen The Daily Mirror den ocensurerade bilden under rubriken "Det är mord! Maggie offer för rockattack!" Åter igen fick Iron Maiden stor publicitet och på spelningarna under sommaren 1980 kom det betydligt mer folk än de var vana vid. Därför var det extra förargligt att sångaren Paul Di'Anno tappade rösten gång på gång.


Enligt de andra bandmedlemmarna, främst Harris, hade Di'Anno klagat en hel del över sina röstproblem, ibland så mycket att man trodde det var riktigt allvarligt. Men när han väl stod på scen brukade det inte vara något fel på hans röst, har Harris sagt i en intervju. Ibland låg Di'Anno i omklädningsrummet och skrek att han inte kunde fullfölja spelningen de hade, men de andra lyckades alltid efter mycket tjat få upp honom på scen. Vid en spelning i Grimsby tappade de andra tålamodet. Steve kom fram till att det inte gick att övertala Di'Anno, så de körde utan honom. Di'Anno blev mållös och stod och tittade på när de andra spelade. Han har senare förklarat att han tog en del droger vid den tiden och att han inte visste han hur han som 22-åring skulle klara att hantera en egen stor turné och enorm publik överallt.


Under den här turnén märkte bandet att de egentligen inte tjänade så mycket vare sig på en topp 30-singel eller ett topp 5-album – inte mycket pengar rullade in. De tjänade bara 60 pund i veckan när "Sanctuary" blev en hit, och i princip allt gick åt till att hålla bandet flytande, så att de kunde fortsätta turnera så mycket som möjligt. Detta var riskfyllt, men det fungerade.


Det dåliga ekonomiska utbytet var något som mest sved i gitarristen Dennis Stratton. Han var fem år äldre än de andra och hade en familj att försörja. Han påstod att han tjänade mindre nu som medlem i Iron Maiden än han hade gjort innan. Han fick dock en liten handsträckning av managern Rod Smallwood då och då, så att hans familj inte skulle behöva bli lidande. För att kunna hålla bandet vid liv efter den stora turnén under sommaren i Storbritannien, ville bandet ut i Europa och spela. Rod övertalade Iron Maidens skivbolag EMI att stå för kostnaderna, så att Iron Maiden skulle kunna följa med det amerikanska hårdrocksbandet Kiss, som skulle på Europaturné.


Detta blev ett gyllene tillfälle för det unga, engelska bandet att få visa vad man gick för, och detta inför en publik man aldrig hade nått förut. Deras spelning på Readingfestivalen låg dagen innan de skulle börja sin turné med Kiss, och bakfulla flög de efteråt till Portugal. Bandmedlemmarna hade varit mycket nervösa inför tanken att spela för den stora publiken och hade firat sin egen framgångsrika turné rejält.


Turnén i Europa gick bra och Iron Maidens debutskiva klättrade uppåt på försäljningslistorna där. Det hände då och då att Kiss-fansen slogs med Iron Maiden-fansen. De två banden kom dock bra överens och basisten Gene Simmons i Kiss berättade för bandet att han verkligen gillade deras skiva.


I september inleddes den delen av Kiss turné, som var förlagd till Storbritannien. Där var Maiden redan så stora att de inte behövde vara förband. De tog därför en välförtjänt paus från turnerandet. De hade inte haft någon riktig ledighet på två år. Dock blev det problem med Dennis Stratton när bandet anslöt sig till turnén igen den 11 september. Han var ganska olik alla de andra i bandet. Han hade annan sorts personlighet och ville egentligen spela en annan typ av musik. Han delade allt mindre tid med sina bandmedlemmar. Ibland hängde han med Kiss' "roddare" (från engelskans ”roadie”; turnépersonal som hjälper till med utrustningen) eller med EMI-folk istället för sitt band. Han hade helt enkelt inte sitt hjärta i Iron Maiden. Rod Smallwood pratade med Dennis Stratton som förklarade att han gärna ville ta det lugnt när bandet inte spelade, och att han då fick tillfälle att lyssna på den musik han själv gillade. Smallwood tyckte inte om Strattons inställning utan ville att han skulle åka i bandets buss. Stratton höll inte med och det oundvikliga slutet kom.


Iron Maiden följde med Kiss och beträdde svensk mark för första gången i oktober 1980. De gjorde två spelningar, en i Eriksdalshallen i Stockholm den 9 oktober och i en Scandinavium i Göteborg dagen efter. Eftersom Johanneshov höll på att renoveras, flyttades konserten till Eriksdalshallen. Denna är Stockholms näst största arena och likafullt tog biljetterna slut. Cirka 3 300 personer kom för att se Kiss spela, men knappast någon i Sverige kände till deras förband Iron Maiden på den tiden. Aftonbladets journalist Jan-Olov Andersson såg konserten med Kiss och Iron Maiden. Innan denna hade han emellertid hunnit med att göra en intervju med bland annat Steve Harris och Paul Di'Anno. Harris sade till Andersson: "Vi vill vara värre än alla andra band". Di'Anno i sin tur förklarade vad Iron Maiden står för: "Man skulle kunna säga att vi är ett hårdrocksband med ett punkbands attityder."


Iron Maiden spelade åtta låtar innan Kiss tog över scenen: "Sanctuary", "Prowler", "Remember Tomorrow", "Running Free", "Transylvania", "Phantom Of The Opera", "Iron Maiden" och "Drifter". Den svenska publiken blev hänförd av all den energi bandet uppvisade och av deras starke sångare. Bootlegs (piratinspelningar) som gjordes av konserten vittnar om att Iron Maiden fick ett entusiastiskt mottagande. Göteborgs-Posten tog dagen efter konserten upp Iron Maiden: "Iron Maiden som inledde kvällen hör till den nya vågen inom hårdrocken. Det är en rätt bra grupp som kan ösa på ordentligt men som ändå saknar en egen profil. Fast publiken var med på noterna – inte minst när det gäller en del svåra saker som sångaren fick den att sjunga."


Den sista spelningen som Dennis Stratton genomförde tillsammans med bandet var på Drammenshallen i Oslo i Norge den 13 oktober 1980 – den sista kvällen på Kiss-turnén. Därefter var Dennis Strattons tid i Iron Maiden i princip förbi. Han fick vara med på en sista sak med bandet, nämligen inspelningen av videon inför bandets nästa singel, covern "Women in Uniform". Det officiella avskedet kom den 1 november. Dennis Stratton gick sedan vidare och bildade gruppen Lionheart som fick skivkontrakt i USA.


Redan innan Dennis Stratton blev officiellt sparkad, hade bandet tagit kontakt med en gitarrist som de tidigare hade velat ha, Adrian Smith. Smith hade tidigare tackat nej för att han ville satsa på sitt eget band Urchin. Mot slutet av 1980 hade Urchin splittrats efter ett kort skivkontrakt med DJM. Därefter hade Smith spelat i diverse småband medan han funderat på vad han egentligen ville göra. Han var verkligen i behov av ett nytt band. Smith åkte och gjorde en provspelning för Iron Maiden. Efter provspelningen diskuterade bandet om de skulle ta med Smith. Svaret var nästan givet, eftersom hans engagemang hade visat sig vara stort, och det var något som bandet gillade. Detta var första gången Smith fick betalt för att spela. Hans första jobb med Iron Maiden var för tysk tv.


Nästa uppgift var att skriva ihop material till en ny skiva. Det händelserika året 1980 avslutades med en liten turné för att värma upp Adrian och låta honom smälta samman med bandet. Han anpassade sig snabbt till bandets teknik och dess sound. Han kompade även den andra gitarristen Murray mycket bra. Murrays stil var att med ett leende komma med sina oförberedda solon, medan Adrian ansträngt gjorde sina solon väl förberedda. Detta födde en speciell och spännande laddning mellan de två gitarristerna. Turnén som innefattade tolv spelningar avslutades på The Rainbow i London. Konserten filmades och gavs ut som en halvtimmes konsertvideo på EMI, kallad Live at the Rainbow. Till turnén hade de även spelat in en ny singel, en cover, "Women in Uniform" av det australiska bandet Skyhooks. Den låten hade varit en hit i deras hemland samma år. Bandet var inte positivt inställda till att göra en cover på en singel men beslöt sig för att prova. De blev inte särskilt nöjda med den, men det amerikanska skivbolaget Zomba ville ha en "hitsingel". En video spelades in till den, Iron Maiden:s första. Den blev ingen hitsingel utan gick in på 35:e plats på singellistan och försvann snabbt från den. Efter detta lärde sig Steve Harris en läxa och lät aldrig någon utanför bandet bestämma över deras musik.


Bandet hade redan låtar klara för sitt nästkommande album men stod åter inför ett problem. Vem skulle producera det? De ville inte ge Will Malone eller Tony Platt en andra chans. Bandet ville hitta någon som var engagerad i bandet och av den musik de ville skapa. Svaret blev Martin Birch. Iron Maiden tog kontakt med Birchs agent. Birch hade hört talas om Iron Maiden och lyssnat på deras debutskiva och hade redan haft funderingar på att producera deras nästa album. Efter att det direkt klickat till mellan bandet och producenten, tågade bandet in i studion igen i december 1980. Platsen var Battery Studios, där de spelat in sin senaste singel. Albumet de arbetade med skulle heta Killers. Birch var disciplinerad när det gällde inspelningar och var noga med att få bandet att känna sig så hemmastadda som möjligt. Han ville fånga den energi och den musik de framförde live.


Det fungerade så bra mellan Birch och bandet, att han kom att producera deras skivor i över tio år. Senare, när Iron Maiden blev stora, fick Birch massor av erbjudanden om producentjobb som han emellertid tackade nej till, till exempel från Metallica. Han ville helt koncentrera sig på Iron Maiden.


Killers blev ett album som kom att innehålla tio låtar, som nästan alla var skrivna av Steve Harris. Flera av dem såsom "Wratchild" hade spelats live och var redan favoriter. Till omslaget målades Eddie med en blodig yxa i handen efter en idé av Dave Lights. Som scen för Eddie använde Derek Riggs Manor Park, ett av de ruffigare kvarteren i Londons East End. Både Ruskin Arms, där Iron Maiden brukade spela, och Kinky Sex Shop, där Charlotte (se låten "Charlotte the Harlot") strippar i röd belysning på övervåningen kan urskiljas på målningen.


Den 9 februari 1981 släpptes Iron Maidens andra album. Albumet fick kylig kritik. I tidningen Sounds fick skivan lägsta betyget och skribenten Robbi Miller beskrev skivan som "mer ett misslyckande än en framgång". Orsaken till den förödande kritiken i Sounds visades sig vara att Paul Di'Anno hade haft ihop det med skribenten Robbi, som han sedan hade gjort slut med bara en kort tid innan Killers släpptes. Den enda bra recension Iron Maidens senaste album fick var i tidiningen Record Mirror men även den var sval.


Killers debuterade på albumlistan som nummer tolv, åtta platser lägre än vad Iron Maiden hade gjort. Harris var dock inte särskilt oroad av skivans placering på brittiska topplistan, eftersom den sålde bra utomlands, och totalt sett sålde den mycket bättre än vad Iron Maiden hade gjort. Under denna tid fick hela NWOBHM ta emot en hel del kritik. Många band släppte sina debutalbum och många musikintresserade tröttnade på uppståndelsen kring hårdrocken.


Under tiden hade Iron Maiden gett sig ut på turné i England och förebådat starten för sin egen första världsturné, där de skulle vara ute på vägarna i åtta månader och ge 126 konserter i femton länder. Den här gången skulle de stå överst på affischerna (utom i Amerika). Turnén startades i Ipswich Gaumont Theatre den 17 februari där den brittiska delen av turnén bestod av 24 konserter som kulminerade med Iron Maidens första spelning på Hammersmith Odeon i London. Till turnén släpptes en dubbel A-sida som singel vilken innehöll "Twilight Zone" och "Wrathchild". Singeln gavs ut i mars 1981 i samband att Iron Maiden spelad på Odeon och hamnade på plats 31 på singellistan – den näst högsta placeringen de haft hittills. Den engelska delen av turnén blev en succé och bandet kunde spela en mer professionell tvåtimmarsshow. Sex dagar senare påbörjades deras turné i Europa i staden Lille i Frankrike. Bandet sov i sin turnébuss och spelade nästan varje kväll. Det dröjde inte länge förrän det pressade schemat gjorde att bandet knappt visste i vilket land de befann sig. Adrian Smith minns en kväll när Paul Di'Anno presenterade bandet på dålig franska. "Det enda problemet var att vi befann oss i Italien", har han berättat efteråt. Detta var dock inte det värsta. Paul Di'Annos röstproblem blev allt värre. Di'Anno var uppe på scen flera dagar i sträck, och undrade efteråt varför hans tonsiller inte fungerade. De blev tvungna att ställa in fem konserter i Tyskland, för att Paul skulle få vila rösten. Bandet lovade dock att komma tillbaka senare under turnén, vilket de också gjorde (i oktober), och kompenserade sina fans med att göra några improviserade skivsigneringar i några skivaffärer.


Detta fick Steve att inse att situationen var ohållbar med Di'Anno i bandet. Något måste göras, dock inte under pågående turné. "Vi ville inte ställa in hela turnén; det hade varit en katastrof". Situationen blev allt värre. Di'Anno svimmade ibland bakom scenen och klagade ständigt över att han inte kunde sjunga eller framträda. Detta var sannolikt en bieffekt av de droger Di'Anno konsumerade. Di'Anno medger själv i senare intervjuer att han hade haft problem och att han nyttjat en hel del narkotika. "Jag tog droger 24 timmar om dygnet. Maiden hade blivit så stora vid det laget, att bandet hade bokningar som sträckte sig flera månader och år framöver. Jag kunde inte se hur jag skulle kunna ta mig genom det." Bandet som inte ville ställa in sin turné fortsatte genom att besöka Japan och Australien och gjorde sitt första besök i Amerika. Då och då var de emellertid tvungna att ställa in helt på grund av Di'Annos sviktande röst och knackiga hälsa. Bandet höll till slut ett möte och beslutade att Di'Anno måste gå. Di'Anno själv tog beskedet med lugn och visste med sig att han inte motsvarade de krav som ställts på honom.


Utåt sett kunde det se ut att ha varit ett vågspel att sparka Paul Di'Anno i det läge bandet befann sig i. I själva verket visade sig detta vara det bästa de kunde ha gjort. Bandet hade erövrat Europa och Japan med Di'Anno och nu var det dags för en ny frontman att ta sig an USA. Mannen som skulle få detta uppdrag var sångaren i Samson, Bruce Dickinson. Han hade större ambitioner än Di'Anno. Alltsedan den dagen han hade köpt sitt första rockalbum, Deep Purples In Rock när han var tretton år, hade hans dröm varit att bli en av världens största artister. Musikaliskt kan det tyckas att Iron Maiden och Bruce Dickinson hörde ihop som hand i handske. Steve Harris uttryckte saken: "Ska jag vara uppriktig så måste jag säga att det egentligen var Bruces sångstil som jag tänkte mig att ha på Maidens låtar under de tidiga åren. Det är bara det att Paul kom först." Dickinson som inte riktigt trivdes i bandet Samson hade fått ett erbjudande av Rod Smallwood att få göra en provspelning för Iron Maiden redan under Readingfestivalen 1981. Följande dag provsjöng Dickinson för bandet i en replokal i Hackney. Dickinson blev överraskad av hur påkostad Iron Maiden hade gjort provspelningen, med roddare, riktigt medhörningsystem och bilar. Dickinson: "Jag tänkte, 'Okej, då blir det nog inget mer marijuanarökande i turnébussen längre.'" Under provsjungningen sjöng Dickinson "Prowler", "Sanctuary", "Running Free", "Remember Tomorrow" och "Murders in the Rue Morgue". Efter detta ville bandet höra hur Bruce Dickinson lät i studion. Dickinson sjöng därefter fyra låtar. Bandet hade sedan några överläggningar med Rod i kontrollrummet och efter detta var det klart. Bruce Dickinson var med i Iron Maiden.


Nyheten om att Paul Di'Anno hade lämnat bandet avslöjades i tidningen Sounds. En talesman från EMI:s pressavdelning förklarade att beslutet hade fattats "på helt vänskaplig basis" och att det hade sin grund i "väldigt olika inställningar till musik och turnerande". "Vi säger alltid att det beror på 'musikaliska oenigheter' när någon lämnar bandet. Men det är mer för att skydda dem än oss. Det räcker med att de inte är med i bandet längre. Det är onödigt att strö salt i såren" förklarade Steve Harris i boken Run to the Hills: Den officiella biografin. Lika snabbt som nyheten om Di'Annos avsked meddelats, lika snabbt kom nyheten att Iron Maiden hade fått en ny sångare.


Bruce Dickinson gjorde sin debut med bandet på Rainbow i London den 15 november 1981. Innan dess hade han börjat smälta in i bandet under fem spelningar i Italien den sista veckan i oktober. Publiken där var hänförd varje kväll. Konserterna hade varit slutsålda långt i färväg. Bruce hade direkt tyckt att han kände sig hemma i bandet. "Det kändes som jag plötsligt hade blivit del av en stor familj." De övriga medlemmarna var också nöjda med sin nya sångare. Man kunde lita på att Bruce gav sitt bästa varje kväll, något som inte hade varit fallet med Di'Anno.


Dock kom det avgörande testet två veckor senare under en spelning på Rainbow i London. Det var den första spelningen på hemmaplan sedan Di'Anno lämnat bandet. "Det var en fråga om fansen skulle acceptera mig. Det var inte mitt fel att Paul inte var med i bandet längre, men det var ofrånkomligt att publiken skulle rikta ett eventuellt missnöje mot mig", har Bruce Dickinson berättat. Men det blev inga större missnöjesyttringar bland publiken. Efter några visslingar och rop som "Ta tillbaka Paul!" tynade buropen ut. Bruce Dickinson hade en enorm energi på scenen och sprang runt nästan mer än vad Steve Harris brukade göra. Spelningen på Rainbow blev en succé, och alla som hade tvivlat på bandet nu när Di'Anno var borta hade tystnat. Åtskilliga tyckte som Malcolm Dome, att Dickinsons inträde i bandet var precis vad de behövde för att slå igenom internationellt. Dickinson försökte alltid tala med publiken var än de spelade och lät aldrig lika stöddig med sin cockneydialekt som Di'Anno kunde göra.


Efter att fått Bruce Dickinson accepterad av publiken var det hög tid för ett nytt album. Bandet var otåligt över att få visa vad det gick för. Men innan albumet kunde spelas måste nya låtar skrivas. Förrådet av låtar från tidiga år var helt tömt. Allt nytt måste skrivas från noll. Under tre månader skrev bandet låtar och repeterade dem i samma lokal som Bruce Dickinson hade provsjungit. Titeln på albumet blev The Number of the Beast, efter en låt som Harris skrivit. The Number of the Beast skiljde sig avsevärt från bandets två tidigare album, främst beträffande sången. Dickinson gav bandet ett betydligt större sångregister. Med detta i åtanke skrev Steve Harris låtar som "Hallowed Be Thy Name", "The Number of the Beast", "Run to the Hills" och "Children of the Damned". Även Adrian Smith och Clive Burr gav sig in i skrivarprocessen och tillsammans skrev de "Gangland". Adrian Smith hade skrivit en låt när han spelade i ett band vi namn Evil Ways, "22 Acacia Avenue". Även den kom med på det nya albumet och hade omarbetats till en fortsättning av "Charlotte the Harlot".


Även om albumet blev en storsäljare, var och är det inte Steve Harris favoritalbum. Harris var inte nöjd med sin egen skivöppnare "Invaders" och inte heller med Burrs "Gangland". Låten som han helst hade velat ha med på skivan var "Total Eclipse" som istället blev en b-sida på albumets första singel "Run to the Hills". (När albumet släpptes på cd 1998, fanns även "Total Eclipse" med.) Eftersom det hade tagit sådan tid att skriva alla låtar till det nya albumet, hade de bara fem veckor på sig att spela in och mixa skivan. Dessutom måste de göra ett avbrott för att spela in och mixa "Run to the Hills" och "Total Eclipse" för att snabbt få ut en singel som kunde täcka den väntande brittiska turnén. Det var vanskligt att välja en låt som första singel för en ny skiva innan den ens hade spelats in. Producenten Martin Birch lade sin röst på "Run to the Hills". Den ansåg han vara rätt låt, och han blev besannad. "Run to the Hills" hamnade på sjunde plats på Englands singellista när den släpptes.


En ny video hade snabbt klippts ihop för bandet. Den visades både på Top of the Pops i England och på nystartade MTV. Detta gav bandet ny publik över hela USA. The Number of the Beast släpptes i Storbritannien den 22 mars 1982, två dagar efter att bandets Englandsturné hade avslutats på Hammersmith Odeon. Förseningen hindrade dock inte albumet att gå direkt in på första plats på albumlistan. Det hamnade på top tio nästan överallt i världen, sålde över en miljon exemplar utomlands och kom de första månaderna att sälja i över sex miljoner exemplar. I USA skapade albumets titel en proteststorm från nymoralister, och från den kristna högerkanten kom anklagelsen att Iron Maiden var djävulsdyrkare och att de "försöker förleda våra barn". Bandets världsturné efter Englandsturnén belöpte sig på hela 180 konserter i arton länder och blev den dittills mest ambitiösa och framgångsrika av alla deras turnéer. Den lade även grunden till vad som skulle bli deras vardag praktiskt taget hela 1980-talet igenom. I takt med varje album sålde bandet mer och mer och varje turné blev allt större. Deras album gjorde dem till huvudattraktioner världen över ... utom i USA, och ändå hade albumet såld guld där, det vill säga mer än 500 000 exemplar. Bandet började tjäna rejält med pengar.


Samtidigt med ökade inkomster kom ytterligare en förändring och därmed en ännu större ökning av pengaflödet. EMI hade gått med på att omförhandla Iron Maidens kontrakt. Vid den här tiden hade Rod Smallwood slagit sig ihop med sin gamle partner Andy Taylor som han träffat i Cambridge. Alla förskott som bandet ständigt tiggt om tidigare för att hålla sig flytande försvann nu. Taylor kom in för att ta hand om Iron Maidens ekonomi, något som Smallwood tidigare hade gjort helt själv, men just när bandet äntligen började tjäna pengar dök ett nytt problem upp – trummisen Clive Burr.


Hela bandet ansåg att Clive Burr var en suverän trummis. Han hade dock haft flera dåliga kvällar, där han helt enkelt inte orkade. Speciellt hade det varit så under den sista USA-turnén de gjorde tillsammans. Möjligheterna i USA blev en alltför stor lockelse för honom. Där fanns ställen som var öppna dygnet runt. Det var stor skillnad mot förhållandena i dåtidens England med sina tre TV-kanaler och söndagsstängt. Bandet spelade fortfarande bara som förband i USA och framförde 45-minutersset med låtar. Sedan kunde de ägna sig åt annat, mycket annat. Steve Harris minns tydligt en viss kväll, när Burr ägnade större delen av spelningen med att spy i en hink bredvid trumsetet. Det gick så långt att Harris gick till managern Smallwood och berättade att han inte orkade ha det så längre. Smallwood hade blivit tvungen att övertala Harris att fortsätta trots det inträffade.


Burrs fortsatt dåliga prestation på scenen började nu irritera även de övriga bandmedlemmarna. De hade sagt åt Burr att skärpa sig, något som kanske höll i fem spelningar, sedan var det samma visa igen. Burr fick beskedet att han inte längre var Iron Maidens trummis efter den sista spelningen han gjorde den 10 december 1982 i Niggata i Japan.


Det ironiska med deras nya trummis Nicko McBrain som valdes som Burrs ersättare är att han var "en av de största festprissarna i världshistorien". Det var emellertid stor skillnad på McBrains och på Burrs karaktär, för McBrain lät aldrig sitt festande gå ut över spelningarna. "Han ger alltid 110 procent", berättar Steve Harris. Iron Maiden hade vid flera tillfällen träffat McBrain 1981, då han spelade i det franska bandet Trust. McBrain var medveten om de problem som Iron Maiden sade sig hade haft med Burr, eftersom han kände Burr sedan tidigare. De hade turnerat ihop. Burr ringde faktiskt McBrain en kväll och berättade att han hade hört att det var McBrain som skulle ersätta honom. "Jag var uppriktig och sade att de inte skulle fråga mig om han skärpte till sig", berättar Nicko McBrain i den officiella biografin om Iron Maiden. Detta blev dock för mycket för Clive Burr, och Iron Maiden erbjöd McBrain trumsetet.


Det första McBrain gjorde tillsammans med bandet var en TV-show i Tyskland. Det var inte officiellt ännu att Clive Burr hade lämnat bandet, så Nicko gjorde showen iklädd en Eddiemask för ansiktet.


Nickos första album blev Piece of Mind, och sin scendebut gjorde han den 2 maj 1983 i Hull, England. Under 1980-talet uppstod rykten om att Iron Maiden var satanister, Maiden svarade på detta genom att låta Nicko tala in ett meddelande (imitation av Idi Amin) på låten "Still Life". Han säger ungefär detta:


"Hmm, Hmmm What ho sed de t'ing wid de t'ree bonce Don't meddle wid t'ings you don't understand."


Detta var inspelat baklänges som ett meddelande till dem som spelade Iron Maidens skivor baklänges för att hitta satanistiska meddelanden. Bandet har dementerat ryktet flera gånger om.


Efter att ha nått stora framgångar med det nya albumet, The Number of the Beast blev det 184 konserter under en tio månader lång världsturné – The Beast On The Road. Turnén gick i Europa, Nordamerika, Australien och Japan. Iron Maidens blandning av heavy metal, melodiska riff och intelligenta texter hade gjort dem världskända. Även deras inställning till musiken, deras fantastiska scenshower och deras öppenhjärtiga förhållningssätt till sina fans gjorde dem älskade. Iron Maiden spelade sin första konsert i Kanada den 22 juni 1982 i Ottawa på Ottawa Civic Centre och de spelade sin första konsert i Australien den 7 november 1982 i Sydney på Enmore Theatre. Turnén startade den 25 februari 1982 i Dunstable i England och slutade den 10 december 1982 i Niigata i Japan.


Det var efter den turnén som trummisen Clive Burr inte orkade med att turnera så mycket som Iron Maiden och ersattes av Nicko McBrain. Burr spelade sedan i Trust som McBrain tidigare spelat i så de bytte helt enkelt platser.


I januari 1983 gick Iron Maiden in i studion för att spela in sitt fjärde studioalbum, Piece of Mind. Skivan spelades in i Bahamas. Piece of Mind släpptes den 16 maj 1983. Skivan innehåller nio låtar, bland annat singlarna Flight of Icarus som släpptes den 11 april 1983 och en av Iron Maidens största klassiker, "The Trooper" som släpptes den 20 juni 1983. Albumet var som sagt Nicko McBrains första med Iron Maiden och det skulle bli det sista albumet för ett tag då det inte var några byten bland bandmedlemmarna. Piece of Mind fick bra recensioner. AllMusic och Sputnikmusic gav det 4,5/5 medan Kerrang! sa "gynnsamt".


I februari 1984 gick Iron Maiden in i studion för att spela in sitt femte studioalbum. Den 3 september 1984 gavs albumet Powerslave ut med låtar som "2 Minutes to Midnight", "Aces High" och "Rime of the Ancient Mariner". Albumet är känt för sitt antika egyptiska tema med mascoten Eddie som en farao. Albumet är även Iron Maidens första album med samma bandmedlemmar som det tidigare albumet, dessa bandmedlemmar skulle hålla för de två nästa studioalbumen. Albumet innehöll åtta låtar. Albumet fick väldigt positiva recensioner, AllMusic gav albumet 4,5/5 och Sputnikmusic 5,0/5.


I augusti 1984 gav sig Iron Maiden ut på den största hårdrocksturnén någonsin, World Slavery Tour. Bandet hade aldrig turnerat hårdare än under denna period, så det blev bestämt att bandet skulle ta sex månaders paus efteråt. Turnén innehöll 193 konserter i 28 länder över 12 månader men sex konserter blev inställda så de spelade bara 187 konserter. Den 11 januari 1985 spelade de för första gången i Sydamerika, på Rock in Rio festivalen i Rio de Janeiro, Brasilien. Det beräknas ha varit ungefär 350,000 i publiken som än idag är deras största publik på en och samma konsert. Många konserter spelades i samma stad, till exempel i New York där de spelade sju konserter i rad mellan den 17 januari och den 24 januari 1985 och Long Beach, Kalifornien där bandet spelade fyra konserter i rad mellan den 14 mars och den 17 mars 1985. Denna turné är år 2014, 30 år senare fortfarande den största hårdrockturnén någonsin spelad.


Några i bandet återhämtade sig snabbare än andra. Detta ledde till att Nicko McBrain och Adrian Smith startade ett sidoband, kallat The Entire Population of Hackney. Bandet skrev många låtar som senare hamnade på Iron Maidenssinglarnas b-sidor. På en sång, "Reach Out", sjunger till och med Adrian Smith.


Bandet gav ut sitt första riktiga livealbum 1985, Live After Death som anses vara ett av världens bästa livealbum. Året därpå gavs albumet Somewhere in Time ut och bandet hade dittills bara växt sig större och större.


Under denna tid skrev Harris flera episka låtar som handlade om böcker, filmer och poesi, bland annat Alexander the Great som handlar om Alexander den store och To Tame A Land som är en episk låt om Frank Herberts bok Dune.


År 1988 provade bandet på något helt annorlunda till sitt sjunde studioalbum, Seventh Son of a Seventh Son. Albumet var Iron Maidens första så kallade konceptalbum. Texterna innehöll en historia om en pojke som var synsk, och den var baserad på boken Seventh Son (svenska: Sjunde Sonen) av Orson Scott Card.


På albumet användes keyboard för första gången tydligt, tidigare hade gitarrsynthar funnits med på Somewhere in Time. Bandet var också huvudband på den årliga Monsters of Rock-festivalen i Castle Donington i England. Där nådde de ett världsrekord i "största PA-utrustningen" – det tog hela fem dagar bara att sätta upp systemet.


År 1990 hoppade Adrian Smith av bandet. Han hade beslutat sig för att dra sig tillbaka från musiken en längre tid. Iron Maiden var i stort behov av en ny gitarrist. Bruce Dickinson hade just spelat in sin första soloskiva, Tattooed Millionaire med bland annat gitarristen Janick Gers. Han provspelade för bandet, och alla fattade snabbt tycke för honom, bland annat för hans scenpersonlighet.


Efter ytterligare en massiv turné lät Maiden meddela, att de behövde ta en viloperiod på ett år, och rykten spreds genast att bandet höll på att splittras. Misstankarna blev inte mindre av att Bruce funderade på en solokarriär. Adrian Smith fick nog och hoppade som nämnt av och ersattes av Janick Gers. Med den nya gitarristen spelade Iron Maiden in sin åttonde skiva, No Prayer for the Dying. Med detta album återgick Maiden till sin gamla spelstil.


År 1992 släpptes albumet Fear of the Dark, som innehåller en av Iron Maidens mest kända sånger, just "Fear of the Dark". "Afraid To Shoot Strangers", som fanns med på detta album, blev den låt som skulle passa den framtida sångaren Blaze Bayleys röst bäst av alla tidigare Maidenlåtar. Låten släpptes med Blazes röst som b-sida till låten "Futureal".


Livealbumet Real Live/Dead One släpptes 1993. Dickinsons sista konsert med Maiden (för denna gång), Raising Hell, spelades in och släpptes på video. Dickinsons ersättare blev till slut Blaze Bayley. Han hade gått med i Iron Maiden efter att han och Doogie White stått kvar som sista sökande i en audition. Juldagen 1993 fick Bayley beskedet att han skulle bli Iron Maidens nästa medlem. Hela 1994 ägnades mest åt att skriva material till nästa album. En mindre europaturné med start i Tjeckien den 2 februari 1994 skulle ha blivit Blaze Bayleys livedebut med Maiden, men han hade skadats i en motorcykelolycka, så hans livedebut med Maiden blev inte av förrän under The X Factour-turnén.


Bayleys första skiva var The X-Factor som släpptes den 2 oktober 1995. De tre första låtarna, "Sign Of The Cross", "Lord Of The Flies" och "Man On The Edge" skulle komma att bli de mest minnesvärda låtarna på detta album. Det har blivit känt som Iron Maidens mörkaste någonsin. Bayleys livedebut gjordes under The X Factour som drog igång den 28 september 1995 i Jerusalem, nästan två år efter att han hade gått med i bandet. Detta var första gången som Iron Maiden spelade i Mellanöstern. Bayley hade bland annat problem med att höra sin egen röst på scenen under turnén, genom att monitorerna inte fungerade som de skulle, men publiken var överlag ganska nöjd med Bayleys prestationer.


Under den här turnén släpptes samlingsskivan Best of the Beast med låten "Virus" som är unik sett ur Iron Maidens perspektiv. Den spelades in exklusivt för albumet. Hela 1996 gick åt till turnerande. En del av den fick emellertid avbrytas i april, då Bayleys allergi och delvis röstproblem gjorde sig påminda; detta under den Amerikanska delen av turnén. Bandet tog en månads paus, och därefter fortsatte turnén utan avbrott till den 7 september 1996 i Mexico, där den avslutades.


Tre månader senare påbörjades inspelningen av Iron Maidens elfte album, Virtual XI i Essex i England. Kända låtar från detta album värda att nämnas är: "Futureal", och "The Clansman".


"The Angel and the Gambler" släpptes som singel inför skivan. Albumet gavs ut den 23 mars 1998. En månad senare drog den obligatoriska releaseturnén igång i England med en specialspelning i Norwich. Turnén startade officiellt i Lille i Frankrike. Tyvärr förlorade Bayley sin röst och turnén fick ställas in från den 16 juli till den 2 augusti. Därefter förflöt turnén åter problemfritt.


Blaze Bayleys sista spelning med Iron Maiden blev den 12 december 1998 i Buenos Aires i Argentina.


Blaze hade problem med sin röst och med allergier, vilket ledde till att många datum under båda turnéerna fick ställas in. Rod Smallwood och Steve Harris tog i januari 1999 kontakt med Bruce Dickinson och erbjöd honom att återförenas med bandet, samtidigt kontaktade de även Adrian Smith.


Ett möte hölls även med Blaze där de meddelade att Bruce skulle återvända till bandet och att de önskade gå i en annan riktning. Steve Harris uppmanade honom att ta vara på






Maria Lundqvist

Maria Lundqvist, Channéria von Ramsen på Spotify

Kolla Klotet!

Channéria von Ramsen

Maria Lundqvist, Västkustjazzfansan på Spotify

Kolla Klotet!

Västkustjazzfansan

Maria Lundqvist, Tack ska vi ha för showen på Spotify

Kolla Klotet!

Tack ska vi ha för showen

Annika Maria Lundqvist, född 14 oktober 1963 i Västra Frölunda församling, Göteborgs och Bohus län, är en svensk skådespelare från Hälsö utanför Göteborg.


Lundqvist är dotter till slöjdläraren och dragspelaren Bert-Ove Lundqvist och läraren Gerd, ogift Wilderoth. Hon utbildade sig vid Teaterhögskolan i Göteborg 1983–1986. Hon har varit anställd vid Göteborgs stadsteater, Folkteatern och Backateatern i Göteborg samt Stockholms Stadsteater och Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Som komiker slog hon igenom på allvar när hon medverkade i Povel Ramels revy Kolla klotet på Lorensbergsteatern i Göteborg, som senare spelades på Cirkus i Stockholm 1996.


Lundqvist har gjort många humoristiska kvinnoporträtt, exempelvis den burleska Sally i SVT 1998. Hon gjorde stor succé i musikalen Guys and Dolls på Oscarsteatern i Stockholm och har under flera perioder samarbetat med showgruppen Triple & Touch. Hon har belönats med Guldmasken vid två tillfällen.


Lundqvist blev tilldelad Guldbagge för sin roll som Signe i Den bästa av mödrar 2006 och för rollen i Himlens hjärta 2009. Hon tilldelades TV 4:s filmpris Guldsolen 2005.


Hösten 2007 gjorde hon rollen som Lina Lamont i Singin' in the Rain på Oscarsteatern. Hösten 2009 spelade Lundqvist rollen som Norma Desmond i musikalen Sunset Boulevard av Andrew Lloyd Webber. Musikalen hade Skandinavienpremiär på Värmlandsoperan, Karlstad den 24 september 2009.


Hösten 2010 hade hon premiär för sin egen show Blottad på Rival. Våren 2011 gick föreställningen på turné med Riksteatern.


Maria Lundqvist var 1986–2010 sambo med dramatikern Mikael Bengtsson (född 1957). Lundqvist har fyra barn från detta förhållande, äldst av dessa är skådespelaren Anton Lundqvist (född 1989).






Arvingarna

Arvingarna, Eloise på Spotify

Eloise

Eloise

Arvingarna, Semester på Spotify

Semester

Semester

Arvingarna, Kung i stan (The Wanderer) på Spotify

All Included

Kung i stan (The Wanderer)

Arvingarna är ett svenskt dansband från Partille utanför Göteborg som bildades 1989 och som deltagit i den svenska Melodifestivalen 1993, 1995, 1999, och 2002. De framförde 1993 bidraget Eloise, som vann, och fick därmed representera Sverige i Eurovision Song Contest 1993, där bidraget slutade på sjunde plats. År 1999 sjöng de bidraget Det svär jag på och under framträdandet fungerade inte Casper Janebrinks mikrofon, varför gruppen fick framföra sitt bidrag på nytt och då med fungerande mikrofoner.


Maj 2009 medverkade Lasseman på Streaplers 50-års Jubileumsshow live på Liseberg där han bland annat sjöng låten "Bara femton år" och spelade akustisk gitarr på låten "Jag har en dröm".


Tommy Carlsson (född 7 augusti 1968) är trummis och sångare. Han är äldre bror till Kim Carlsson och son till Hasse Carlsson, sångare i Flamingokvintetten.


Casper Janebrink (född 2 januari 1970) är basist och sångare. Han sjöng bland annat låten "Eloise", vinnare i Melodifestivalen 1993. Han är son till Dennis Janebrink, basist i Flamingokvintetten. Han har även en halvbror, Christopher Janebrink, som spelar trummor i det svenska dansbandet Glennartz.






Y&t

Y&t, Summertime Girls på Spotify

Open Fire

Summertime Girls

Y&t, I'm Coming Home på Spotify

Facemelter

I'm Coming Home

Y&t, Don't Stop Runnin' på Spotify

Earthquake - The A&M Years

Don't Stop Runnin'

Y&T är en amerikansk hårdrocks- och heavy metal-grupp bildad i Kalifornien 1974 av gitarristen och sångaren Dave Meniketti. De har i dag sålt över 4 miljoner skivor världen över. Enligt vissa musikkritier och källor så är de pionjärerna inom 1980-talets omåttligt populära hair metal. Idén till namnet Y&T fick de från The Beatles skiva Yesterday and Today.


Den första banduppsättningen bestod av Dave Meniketti på sologitarr och sång, Leonard Haze på trummor, Phil Kennemore på bas och Joey Alves på kompgitarr. 1986 ersattes Haze av Jimmy DeGrasso (Lita Ford, Ozzy Osbourne) på trummor och 1989 ersattes Alves av Stef Burns på gitarr. DeGrasso lämnade bandet i slutet på 1980-talet men har fortsatt med att vara en etablerad musiker då han bland annat spelat med Alice Cooper, Megadeth, David Lee Roth och i dag Ministry.


Trots att Y&T gav ut skivor och turnerade regelbundet från 1976 fram till 1991 så fick de aldrig någon större kommersiell framgång. Två musikvideor blev dock populära och därmed låtarna, dessa var "Mean Streak" från 1983 och "Summertime Girls" (som tog sig upp till 55:e plats på Billboard Hot 100) från 1987. 1985 medverkade bandet i supergruppen Hear 'n Aid med bland andra Dio, Quiet Riot, Twisted Sister, Iron Maiden, Judas Priest och Blue Öyster Cult.


1991 så meddelade Y&T att de skulle lägga ner. De återförenades 1995 och spelade sedan sporadiskt under några år med uppsättningen Meniketti, Burns, Kennemore och DeGrasso. En ny återförening gjordes 2001, dock med Leonard Haze istället för DeGrasso på trummor. Burns lämnade också snart gruppen för att spela med Huey Lewis and the News och ersattes av John Nymann som var en gammal vän till bandet.


Y&Ts grundare, sångare och gitarrist Dave Meniketti räknas i dag som en gitarrist i värdlsklass och har under åren i Y&T fått erbjudanden att spela i andra storband såsom Ozzy Osbourne och Whitesnake. Han har även släppt två soloskivor, On the Blue Side och Menketti. Basisten Phil Kennemore avled den 7 januari 2011.






Majornas 3dje Rote

Majornas 3dje Rote, Flickorna I Göteborg på Spotify

Majornas 3dje Rote Med Tomas Von Brömssen

Flickorna I Göteborg

Majornas 3dje Rote, Älvsborgsbron på Spotify

Majornas 3dje Rote Med Tomas Von Brömssen

Älvsborgsbron

Majornas 3dje Rote, Majornatjej på Spotify

På rymmen

Majornatjej







Midge Ure

Midge Ure, The Man Who Sold the World - 2010 Remaster på Spotify

The Gift (Deluxe Version)

The Man Who Sold the World - 2010 Remaster

Midge Ure, If I Was - 2010 Remaster på Spotify

The Gift (Deluxe Version)

If I Was - 2010 Remaster

Midge Ure, Breathe på Spotify

Breathe

Breathe

James "Midge" Ure, född 10 oktober 1953 i Cambuslang i South Lanarkshire, är en brittisk (skotsk) musiker som bland annat har varit sångare i Ultravox. Namnet Midge är "Jim" uttalat baklänges, och kom till 1972 när han kallades Jim och spelade i ett band med en annan bandmedlem som också hette James och kallades Jim.



Ure började sin karriär i den skotska gruppen Salvation som efter namnbyte till Slik hade en del framgångar med en lättviktig popmusik i mitten av 1970-talet. Han lämnade gruppen för att gå med i punkpopbandet Rich Kids tillsammans med den förre Sex Pistols-medlemmen Glen Matlock och Rusty Egan. Ure och Egan bildade därefter Visage 1978 tillsammans med Steve Strange. 1979 hoppade Ure in som gitarrist i Thin Lizzy på en turné i bl.a. Nordamerika och Japan innan han ersatte John Foxx som frontman i Ultravox 1980. I november samma år blev "Fade to Grey" med Visage, som Ure var med och skrev, en stor hit. I januari året därpå släpptes Ultravox "Vienna" som singel, som blev tvåa på brittiska singellistan. Ure bidrog till att ge Ultravox stora framgångar under 1980-talets första hälft och hade även en solohit med en coverversion av Walker Brothers låt No Regrets 1982.



1984 skrev han tillsammans med Bob Geldof, "Do They Know It's Christmas?", med Band Aid, och var även initiativtagare till efterföljande Live Aid-galan, där Ultravox även uppträdde. Samma år inledde han en solokarriär med albumet The Gift och fick en hit med låten "If I Was" som blev etta på brittiska singellistan. Efter Ultravox album "U-Vox" och efterföljande turné, lämnade han bandet för att satsa på solokarriären. Ure medverkade därefter i välgörenhetsgalorna "Princes Trust" i London 1986-88. På den andra soloskivan "Answers" som släpptes 1988, medverkade bl.a. Kate Bush i låten "Sister and Brother". Den blev dock inte en lika stor försäljningssuccé och blev den sista skivan på skivbolaget Chrysalis. Från tredje soloskivan "Pure" som släpptes 1991 på skivbolaget Arista, blev singeln "Cold, Cold Heart" en mindre hit i Europa. Det tog sedan fem år innan den folkmusik-inspirerade skivan "Breathe" släpptes på Arista 1996. Två år efter den släpptes, blev låten "Breathe" överraskande en hit i Europa, då den var med i en reklamfilm för Swatch. Ure arbetade sedan med filmmusik till amerikanska "Went To Coney Island On A Mission From God... Be Back By Five", och 2000 släpptes femte soloplattan "Move Me". Året därpå släpper Ure samlings-skivan "Little Orphans" på hans egna hemsida. Den innehåller bl.a. låten "Personal Heaven" som han sjöng tillsammans med Heaven 17-sångaren Glenn Gregory, samt 2 låtar han spelat in med tidigare Japan-medlemmarna Steve Jansen, Richard Barbieri, och Mick Karn.



I samband med det så kallade G8-mötet i juli 2005 i Skottland anordnade Ure tillsammans med Geldof en serie konserter med samlingsnamnet Live 8. Avsikten var att rikta uppmärksamheten hos deltagarna i konferensen mot den nöd, som är ett kännetecken för den afrikanska kontinenten och att kräva särskilda insatser från G8-länderna.



2005 fick Midge Ure motta "OBE" - Officer of the Order of the British Empire - för sina insatser inom musik och välgörenhet. Ure hade länge funderat på att göra en coverplatta, och när skrivkrampen var som värst passade han på att ge ut "10" 2008, som innehåller tio covers, bl.a. låtar av Burt Bacharach och David Bowie. 2009 turnerade åter Ultravox, efter 23 års frånvaro, tillsammans igen och släppte därefter skivan "Brilliant" med efterföljande turné. 2014 släpper Ure soloskivan "Fragile" vilken några låtar handlar om hans kamp mot sin alkoholism.Midge Ure har också arbetat som producent. Phil Lynott, Steve Harley och svenska Strasse är några av de artister han producerat.






Jonathan Johansson

Jonathan Johansson, Stromboli brinner på Spotify

Lebensraum!

Stromboli brinner

Jonathan Johansson, Alla helveten på Spotify

Lebensraum!

Alla helveten

Jonathan Johansson, Ny / Snö på Spotify

Lebensraum!

Ny / Snö







HÅKAN HELLSTRÖM

HÅKAN HELLSTRÖM, Det kommer aldrig va över för mig på Spotify

Det kommer aldrig va över för mig

Det kommer aldrig va över för mig

HÅKAN HELLSTRÖM, Valborg på Spotify

Det kommer aldrig va över för mig

Valborg

HÅKAN HELLSTRÖM, En midsommarnattsdröm på Spotify

Ett kolikbarns bekännelser

En midsommarnattsdröm

Håkan Georg Hellström, född 2 april 1974 i Göteborg, är en svensk pop- och vissångare, musiker och låtskrivare. Han inledde sin musikkarriär i grupperna Broder Daniel och Honey Is Cool innan han debuterade som soloartist år 2000 med albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg. Hellström har sedan dess etablerat sig som en av Sveriges populäraste och mest kritikerrosade artister. Han har väckt kontrovers med sin röst, och har av vissa kritiker fått omdömet att han sjunger falskt. Hellströms texter behandlar ämnen som kärlek, vemod och utanförskap, och låtarna utspelar sig ofta i Göteborgsområdet där också flera av hans musikvideor är inspelade.


Hellström är, tillsammans med sitt band Augustifamiljen, berömd för sina energifyllda och ofta hyllade liveframträdanden. Hellström är hängiven Gaissupporter och en av hans låtar, "Gårdakvarnar och skit", spelas som inmarschlåt vid Gais hemmamatcher. Han spelade vänsterback i Gais mellan 12 och 16 års ålder.


Sedan solokarriärens början har Hellström haft sju albumettor i Sverige och i oktober 2010 uppgav Expressen ca 400 000 sålda skivor. Han fick även en singeletta med "En midsommarnattsdröm" från 2005. Utöver det har han vunnit flera svenska priser, bland annat olika kategorier av Grammis och Rockbjörnen, men även Årets göteborgare och Lisebergsapplåden.


Håkan Hellström är son till Björn och Christina Hellström och växte upp på Nitaregatan i Ekebäck i Västra Frölunda i Göteborg tillsammans med sin äldre bror Tomas (född 1971), numera professor i filosofi i Lund. Hellström gick i Dalaskolan i Ekebäck fram till årskurs 6, varefter han började på Göteborgs högre samskola. Hellström gjorde inte värnplikt på grund av skolios.


Hellström var med och bildade bandet Broder Daniel under skolåren, då han, Henrik Berggren med flera gick på Göteborgs högre samskola. Han spelade då trummor i bandet men hoppade av 1995. Två veckor senare fick Broder Daniel skivkontrakt med EMI. Hellström spelade i stället trummor i ett annat Göteborgsband, Honey Is Cool, med vilket han spelade in två skivor, Focky Focky No Pay och Crazy Love. Han sjöng också vid den här tiden i bandet Påvels. När Broder Daniels gitarrist Johan Neckvall hoppade av och basisten Theodor Jensen tog över gitarren passade Hellström på att ta över basen.


1998 släppte Broder Daniel albumet Broder Daniel Forever. Albumet blev en succé med draghjälp från filmen Fucking Åmål, vars soundtrack innehåller låtarna "Whirlwind" från albumet Broder Daniel Forever och "Underground" från föregångaren Broder Daniel. Sedan hördes inte mycket från någon av medlemmarna på ett tag och Håkan Hellström började jobba med lite solomaterial. Under sommaren 2000 spelade Hellström på Göteborgskalaset och Emmabodafestivalen, och Sveriges Radio P3 började spela hans första singlar.


Hellström premiärspelade med eget band på Restaurang Trädgårn den 26 maj 2000 som förband till Caesar's Palace.


Hellström blev känd för en större publik hösten 2000 när han slog igenom med låten "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Hans första album med samma namn utgavs i oktober och kom att bli en succé, både försäljnings- och kritikermässigt. Förutom debutsingeln innehöll den ytterligare tre singlar, "Ramlar", "En vän med en bil" och "Nu kan du få mig så lätt" som alla betraktas som klassiker. Skivans sound har influenser från flera håll: The Smiths, The Jam, Morrissey, Eldkvarn, The Stone Roses, Bruce Springsteen och Remmy Ongala tillhör de främsta inspiratörerna.


Samma år gjorde Hellström ett bejublat framträdande på Allsång på Skansen, vilket introducerade honom för en ännu bredare publik. Han har varit med i Allsång på Skansen ytterligare sex gånger, 2003, 2005, 2006, 2008, 2011 och 2013. Direkt efter Allsång på Skansen 2013 fick Hellström en direktsänd timme vid Sollidens scen. Besöksantalet räknades till drygt 26 000 vilket var den största publiksiffran på allsången sedan 2006.


I början av 2002 släppte han EP:n Luften bor i mina steg där han tolkade fyra visor; "Trubbel", "Äntligen på väg", "Visa vid vindens ängar" och "Jag ger dig min morgon".


Inför nästa album reste han med sitt band till Rio de Janeiro. Där tillbringade de många nätter på stadens sambaskolor. I Rio gjorde Håkan Hellström ett resereportage för TV4:s När & fjärran. Som guide i Rio de Janeiro fick han Natalie Davet som senare blev hans sambo. Det är så jag säger det släpptes i oktober 2002 och mottogs bra hos kritiker och publik. Skivan hade en tydlig prägel från Brasilien. Singlarna "Kom igen Lena!", "Den fulaste flickan i världen" och "Mitt Gullbergs kaj paradis" blev alla stora hits på Trackslistan.


Efter den andra skivan dröjde det ända till i februari 2005 innan det tredje albumet, Ett kolikbarns bekännelser, släpptes. En skiva som delvis går ifrån Håkans tidigare sound, men ändå har tydlig Håkan-prägel. I slutet av 2005 kom Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått som Hellström kallar uppsamlingsalbum. Albumet tillägnades det uppmärksammade fallet med den trettonåriga pojken Måns Jenninger som begick självmord efter att ha varit utsatt för mobbning i flera år.


I december 2005 fick Hellström och sambon Nathalie Davet en son. Håkan Hellström fick en grammis 2006 för bästa manliga artist. 2007 tilldelades han årets Taubestipendium.


Sven-Bertil Taube - som Hellström jobbat tillsammans med - säger om hans viskonst: "...; vissa hävdar att han sjunger falskt, men han vet precis vad han gör. Håkan koncentrerar sig på det väsentliga, på glädjen och inlevelsen. Hans kärlek till visan är äkta - och det känner publiken i sitt hjärta."


Den 7 augusti 2007 meddelades det att Hellström har påbörjat att spela in en ny skiva. Björn Olsson och Jocke Åhlund producerade albumet För sent för Edelweiss som släpptes 26 mars 2008. Första singeln "För en lång lång tid" släpptes 5 mars samma år. Låten blev nummer tre på Trackslistans årslista för 2008 och Håkan själv bästa manliga soloartist. Den 2 september 2008 fick han sitt andra barn, Julius. På P3-guldgalan i januari 2009 fick han guldmicken för 2008 års bästa liveakt.


Hellströms gitarrist Daniel Gilbert spelade under tidigt 2009 in låten "The Damned Citylights" till sin flickvän. När Håkan fick höra den skickade han den sedan till sin A&R Isse Samie. Daniel Gilbert fick senare samma år fick släppa sin första soloskiva, New African Sports, Soul Café Club No 1.


Den 23 juni 2010 gavs samlingsalbumet Samlade singlar 2000–2010 ut, med Hellströms samtliga 17 singlar från starten fram till dess. I samband med 10-årsjubileet gavs även en begränsad upplaga av en 7-tums vinylversion av singeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” ut. Under sommaren 2010 gjorde Håkan en unik konsert vid festivalen Way Out West i Göteborg där han spelade hela sin debutskiva. Den 11 september 2010 släpptes den nya singeln, "Saknade te havs"/"River en vacker dröm", som digital nedladdning. Singeln består av två A-sidor, båda hämtade från Hellströms sjätte album, 2 steg från Paradise, som släpptes den 13 oktober samma år. Uppföljarsingeln "Jag vet vilken dy hon varit i" blev Hellströms debut på Svensktoppen.


Under våren och sommaren 2011 gjorde han en stor turné i Sverige, Norge och Danmark, där han bland annat gästade Göteborg och Slottsskogsvallen den 4 juni 2011. 19 842 personer kom på spelningen, vilket gjorde denna spelning till en av hans största. Denna spelning genererade fem getingar i GT/Expressen, och bjöd på både fyrverkerier samt Tomas von Brömssen som gästartist. Den 5 juli 2011 deltog Hellström för sjätte gången i Allsång på Skansen.


Den 10 augusti 2011 hade biografen Draken i Göteborg premiärvisning av dokumentärfilmen 2 steg från Håkan, en dokumentär som kretsar kring Hellström, rollen som idol och mediehysterin runt honom. Filmen är regisserad av Björn Fävremark, Torbjörn Martin och John Boisen, och släpptes på dvd den 2 november.


Hösten 2012 meddelade Hellströms gitarrist Daniel "Hurricane" Gilbert att han efter 13 år i bandet lämnar sin plats som gitarrist och Håkans högra hand. Hellström och Gilbert har backat varandra ända sedan de 1989 bildade Broder Daniel och båda menade i intervjuer att det handlade om leda på varandra musikaliskt. Gilbert sade att de musikaliskt gått åt olika håll men fortfarande är vänner och båda har påpekat att det inte är omöjligt att de hittar tillbaka till varandra. Redan 2009 släppte Daniel Gilbert sin första soloskiva, och trots att han då i en intervju med Aftonbladet sa att han var "Håkans för evigt och evigt" bestämde han sig för att satsa på sin solokarriär.


Den 22 januari 2013 meddelade Håkan Hellström i en intervju med Aftonbladet att hans sjunde album, med titeln Det kommer aldrig va över för mig, skulle släppas den 17 april. Skivan gjordes i samarbete med låtskrivarna Björn Olsson och Johan Forsman samt producenten Måns Lundberg.Titelspåret "Det kommer aldrig va över för mig" recenserades av Expressen den 11 mars och släpptes som första singel den 15 mars. I artikeln skrev recensenten Annah Björk att "Singeln är byggd på ett mer producerat sound jag associerar till 80-talets radiohits. En synth har tagit gitarrens plats och spelar melodislingorna basen ligger långt fram och gitarrljuden hackas fram på ett sätt som brukar signeras U2-gitarristen The Edge.".


I ovan nämnda intervju med Aftonbladet blev det också klart att Mattias Hellberg (från Nymphet Noodlers, Nationalteatern och soloartist) ersätter Gilbert som gitarrist i Håkans kompband. De enda som Håkan Hellström kunde tänka sig i bandet var Mattias Bärjed (från The Soundtrack of Our Lives), som redan innan medverkat på en rad studioinspelningar med Hellström, och Mattias Hellberg. Efter ett gästinhopp med Mattias Hellberg på Sticky Fingers i Göteborg valde Håkan att försöka värva denne till sitt band.


2012 meddelades det att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein arbetade med en film baserad på Håkan Hellströms musik och texter. Filmen med titeln Känn ingen sorg hade premiär i juli 2013. Den utspelar sig i Göteborg och har Adam Lundgren i huvudrollen som den musikaliske Pål. Cilla Jackert har skrivit manus och Hellström själv syns i rollen som en cameo.


På Rockbjörnen den 28 augusti 2013 gjorde Hellström hattrick och tog hem björnar för både Årets svenska låt, Årets svenska konsert och Årets manliga liveartist. Samma höst spelade Hellström in duetten "Hela huset" tillsammans med Veronica Maggio som släpptes på Maggios fjärde album Handen i fickan fast jag bryr mig den 4 oktober. Den 17 januari 2014 publicerades även en musikvideo till låten med båda musikerna medverkande.


Den 7 juni 2014 var det planerat att Hellström skulle uppträda på Slottsskogsvallen, likt året innan, men eftersom trycket på biljetterna blev för stort flyttades konserten till Ullevi. Enligt Hellström blev konserten på Ullevi "hans absoluta peak". Under konserten uppträdde olika gästartister som Veronica Maggio, Kapten Röd, Freddie Wadling, Adam Lundgren och Tomas von Brömssen tillsammans med Hellström. Han framförde totalt 29 låtar och fick fem av fem fyrar av Göteborgs-Posten. Publiken bestod av 69 349 människor, vilket gjorde konserten till den största i Norden någonsin.


I december 2014 släpptes livealbumet Håkan boma ye! på nya etiketten Woah Dad!. Albumet innehåller en konsert från Nya Ullevi i Göteborg den 7 juni 2014. Det gick direkt in på albumlistans förstaplats och blev även Grammisnominerad.


Hellströms texter behandlar ämnen såsom kärlek, vemod och utanförskap, och låtarna utspelar sig ofta i Göteborgsområdet där också flera av hans musikvideor är inspelade. Anspelningar och kopplingar till droger förekommer också i några av hans texter som exempelvis i låten "En midsommarnattsdröm" och "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Hellström har även medgivit att han i sina yngre dagar "testat det mesta". Två återkommande karaktärer som nämns i Hellströms texter är Lena och Eva.


Hellström är känd för att låna friskt från sina idoler som Morrissey, Bob Dylan och Plura främst i textförfattandet. Som exempel kan nämnas textraden "Kom, kom, atombomb" i låten "Atombomb" på Känn ingen sorg för mig Göteborg, som kommer från Morrisseys "Everyday Is Like Sunday" ("Come, Come, Nuclear Bomb"). Även textraden "Kom, kom, armageddon" är en del ur samma låt. Namnet på Håkans studioalbum "Två steg från paradise" är taget ifrån det amerikanska bandet "Two steps from hell" där hell har bytts ut mot paradise, och Hellströms hitsingel "Det kommer aldrig va över för mig" sägs vara lånad av Johnossis "Dead End".


När singeln "Kom igen Lena!" släpptes i oktober 2002 ansågs musiken i b-sidespåret "När jag ser framåt" ligga allt för nära Andrew Lloyd Webbers "Pie Jesu". Singeln drogs tillbaka, och kom sedan ut i en ny version med en annan låt som b-sida.


Två av Hellströms singlar är även fria översättningar av engelskspråkiga låtar; "13" är en svensk tolkning av Big Stars "Thirteen", och "Saknade te havs" ursprungligen. en låt av Johan Holmlund (alias Flowers in the air), kallad "Lost at Sea" Även "Dom dimmiga dagarna" är en översättning av The Plans låt "Foggy Days".






Dan Reed Network

Dan Reed Network, Rainbow Child på Spotify

The Collection

Rainbow Child

Dan Reed Network, Stronger Than Steel på Spotify

The Collection

Stronger Than Steel

Dan Reed Network, Ritual på Spotify

The Collection

Ritual

Dan Reed Network var ett amerikanskt funkrockband från Portland, Oregon, som bildades 1984. Bandet hade stora framgångar i början på 1990-talet och sålde 5 miljoner plattor, bland annat med monsterhiten "Rainbow Child" som spelades flitigt på MTV och radio världen över. Dan Reed är av indiansk och filippinsk härkomst och blandar flitigt olika musikstilar och man hör tydliga inslag av soul, rock och funk i bandets låtar.






Bryan Adams

Bryan Adams, Summer Of '69 på Spotify

Reckless (30th Anniversary / Deluxe Edition)

Summer Of '69

Bryan Adams, (Everything I Do) I Do It For You på Spotify

Waking Up The Neighbours

(Everything I Do) I Do It For You

Bryan Adams, When You're Gone på Spotify

On A Day Like Today

When You're Gone

Bryan Adams, född 5 november 1959 i Kingston i Ontario, Kanada är en kanadensisk rockartist och fotograf, folkkär för sin amerikanska jordnära rock'n'roll och mest känd för musikaliska alster såsom (Everything I Do) I Do It for You, Heaven, Summer of '69 och väldigt många andra låtar. Adams har tilldelats Order of Canada och erhållit två Grammypriser (1992). Han har även en stjärna på Hollywood Walk Of Fame.


Bryan Adams började sin musikaliska karriär som 15-åring i bandet Sweeney Todd 1975 men lämnade bandet året därpå. Han debuterade som soloartist 1977 med singeln Let me take you dancin' och släppte sitt första album Bryan Adams i februari 1980. Han fick sitt genombrott i Europa och USA 1983 med albumet Cuts Like a Knife. Året efter följde han upp med albumet Reckless, med låtar som "Run to You", och "Summer of '69". Han har sedan haft flera stora framgångar, bland annat musikalbumet Waking Up the Neighbours från 1991.


Adams har även skrivit flera låtar till olika filmsoundtrack, bl a " (Everything I Do) I Do It for You" från Robin Hood: Prince of Thieves (1991), "All for Love" från De tre musketörerna (1993), "Have You Ever Really Loved a Woman?" från Don Juan DeMarco (1995) och även hela soundtracket till filmen "Spirit -Hästen från Vildmarken". Han har blivit nominerad tre gånger till Oscars för sina filmkompositioner.


Utöver hans musikaliska arbete är Adams också fotograf vilket lett till publiceringar i flertalet tidningar så som Vanity Fair, Harper's Bazaar och Jane bland andra. Han har också gjort utställningar vilka är:


Den 12 februari 2010 framförde han tillsammans med Nelly Furtado låten Bang the Drum då olympiska vinterspelen 2010 i Vancouver öppnades.






Kiss

Kiss, I Was Made For Lovin' You på Spotify

Dynasty (Remastered Version)

I Was Made For Lovin' You

Kiss, Heaven's On Fire på Spotify

Animalize (Remastered Version)

Heaven's On Fire

Kiss, Rock And Roll All Nite på Spotify

Dressed To Kill (Remastered Version)

Rock And Roll All Nite













Beyond The Black

Beyond The Black, In the Shadows på Spotify

Heart of the Hurricane (Black Edition)

In the Shadows

Beyond The Black, Heart of the Hurricane på Spotify

Heart of the Hurricane

Heart of the Hurricane

Beyond The Black, Through the Mirror på Spotify

Heart of the Hurricane

Through the Mirror







Johnossi

Johnossi, Man Must Dance på Spotify

Johnossi

Man Must Dance

Johnossi, Air Is Free på Spotify

Blood Jungle

Air Is Free

Johnossi, Weak Spots på Spotify

Blood Jungle

Weak Spots

Johnossi är en svensk duo bestående av John Engelbert född 1982 på sång och gitarr och Oskar Ossi Bonde född 1979 på trummor/slagverk, bildad 2004 i Saltsjöbaden, Nacka. Bandet har sedan debutskivan släpptes 2006 haft stora framgångar runtom i världen, dock i synnerhet Tyskland, där gruppen bland annat har gjort framträdanden på festivaler som Southside och Hurricane.


Den 17 januari 2009 tog duon emot priset för Årets grupp på P3 Guld-galan som gick av stapeln i Scandinavium, Göteborg.


Två år senare, den 22 januari 2011 fick de samma pris på det årets P3 Guld-gala, denna gång i Lisebergshallen, Göteborg.


Engelbert och Bonde träffades första gången när de var 12 respektive 15 år gamla, och började spela tillsammans som en duo under 2004. De spelade in sitt första album efter bara fem månader som ett band, och med endast tre livespelningar genomförda. Deras självbetitlade första album släpptes i januari 2005 av ett litet svenskt indiebolag. Det hade nypremiär i september 2006 av V2 Music med ytterligare tre låtar.


Deras andra album All They Ever Wanted, hade sin skandinaviska och västeuropeiska release i april 2008, följt av en japansk release under 2009. Från albumet var både 18 Karat Gold och Bobby hits på Trackslistan.


Johnossi har turnerat i Sverige och Västeuropa, både själva och med andra svenska band som The Soundtrack of Our Lives, Mando Diao och Sibling Sense. De turnerade även i USA under 2007 med Shout Out Louds. Under 2009 gjorde de sitt första framträdande i Japan, som förband till The Hives. Under vintern 2009 var de förband till Thåströms turné och den 17 januari 2011 spelade de på Svenska Idrottsgalan.


I början av 2010 släpptes singeln Whats the Point, vilken spelades flitigt på radion och låg på Trackslistan i 25 veckor. I april 2010 släpptes duons tredje album, Mavericks.


8 november 2016 släppte Johnossi en EP med titeln Air Is Free. På den finns bland annat låten Alone In The Summer som duon har skapat tillsammans med Joakim Berg från Kent och Andy Pfannenstill.


Johnossi är en svensk duo bestående av John Engelbert född 1982 på sång och gitarr och Oskar Ossi Bonde född 1979 på trummor/slagverk, bildad 2004 i Saltsjöbaden, Nacka. Bandet har sedan debutskivan släpptes 2006 haft stora framgångar runtom i världen, dock i synnerhet Tyskland, där gruppen bland annat har gjort framträdanden på festivaler som Southside och Hurricane.


Den 17 januari 2009 tog duon emot priset för Årets grupp på P3 Guld-galan som gick av stapeln i Scandinavium, Göteborg.


Två år senare, den 22 januari 2011 fick de samma pris på det årets P3 Guld-gala, denna gång i Lisebergshallen, Göteborg.


Engelbert och Bonde träffades första gången när de var 12 respektive 15 år gamla, och började spela tillsammans som en duo under 2004. De spelade in sitt första album efter bara fem månader som ett band, och med endast tre livespelningar genomförda. Deras självbetitlade första album släpptes i januari 2005 av ett litet svenskt indiebolag. Det hade nypremiär i september 2006 av V2 Music med ytterligare tre låtar.


Deras andra album All They Ever Wanted, hade sin skandinaviska och västeuropeiska release i april 2008, följt av en japansk release under 2009. Från albumet var både 18 Karat Gold och Bobby hits på Trackslistan.


Johnossi har turnerat i Sverige och Västeuropa, både själva och med andra svenska band som The Soundtrack of Our Lives, Mando Diao och Sibling Sense. De turnerade även i USA under 2007 med Shout Out Louds. Under 2009 gjorde de sitt första framträdande i Japan, som förband till The Hives. Under vintern 2009 var de förband till Thåströms turné och den 17 januari 2011 spelade de på Svenska Idrottsgalan.


I början av 2010 släpptes singeln Whats the Point, vilken spelades flitigt på radion och låg på Trackslistan i 25 veckor. I april 2010 släpptes duons tredje album, Mavericks.


8 november 2016 släppte Johnossi en EP med titeln Air Is Free. På den finns bland annat låten Alone In The Summer som duon har skapat tillsammans med Joakim Berg från Kent och Andy Pfannenstill.


Johnossi är en svensk duo bestående av John Engelbert född 1982 på sång och gitarr och Oskar Ossi Bonde född 1979 på trummor/slagverk, bildad 2004 i Saltsjöbaden, Nacka. Bandet har sedan debutskivan släpptes 2006 haft stora framgångar runtom i världen, dock i synnerhet Tyskland, där gruppen bland annat har gjort framträdanden på festivaler som Southside och Hurricane.


Den 17 januari 2009 tog duon emot priset för Årets grupp på P3 Guld-galan som gick av stapeln i Scandinavium, Göteborg.


Två år senare, den 22 januari 2011 fick de samma pris på det årets P3 Guld-gala, denna gång i Lisebergshallen, Göteborg.


Engelbert och Bonde träffades första gången när de var 12 respektive 15 år gamla, och började spela tillsammans som en duo under 2004. De spelade in sitt första album efter bara fem månader som ett band, och med endast tre livespelningar genomförda. Deras självbetitlade första album släpptes i januari 2005 av ett litet svenskt indiebolag. Det hade nypremiär i september 2006 av V2 Music med ytterligare tre låtar.


Deras andra album All They Ever Wanted, hade sin skandinaviska och västeuropeiska release i april 2008, följt av en japansk release under 2009. Från albumet var både 18 Karat Gold och Bobby hits på Trackslistan.


Johnossi har turnerat i Sverige och Västeuropa, både själva och med andra svenska band som The Soundtrack of Our Lives, Mando Diao och Sibling Sense. De turnerade även i USA under 2007 med Shout Out Louds. Under 2009 gjorde de sitt första framträdande i Japan, som förband till The Hives. Under vintern 2009 var de förband till Thåströms turné och den 17 januari 2011 spelade de på Svenska Idrottsgalan.


I början av 2010 släpptes singeln Whats the Point, vilken spelades flitigt på radion och låg på Trackslistan i 25 veckor. I april 2010 släpptes duons tredje album, Mavericks.


8 november 2016 släppte Johnossi en EP med titeln Air Is Free. På den finns bland annat låten Alone In The Summer som duon har skapat tillsammans med Joakim Berg från Kent och Andy Pfannenstill.










Klara Zimmergren

Klara Zimmergren, folkbokförd Klara Elisabet Simmergren, född 16 februari 1967 i Norrköping, är en svensk komiker, skådespelare och programledare i radio och TV. Hon är kanske främst känd från humorduon Mia och Klara.


Klara Zimmergren tillbringade sina första år i Norrköping och flyttade sedan tillsammans med sin mor och en äldre syster till Mölndal. Hennes far var organist inom Svenska kyrkan i Norrköping och farfadern pastor inom Alliansmissionen i Småland. Hon har studerat en tvåårig medielinje på Biskops-Arnös folkhögskola och är även utbildad manusförfattare.


Hon har bland annat medverkat i radioprogrammen Bossanova, Roll on och P3 Apelsin. Zimmergren lärde känna Mia Skäringer 1997 när de de gjorde radioprogrammet Bossanova i P3. Det resulterade i en krogshow i Göteborg och sedan Roll on i P3.


Hösten 2007 skapade hon, tillsammans med Mia Skäringer, humorserien Mia och Klara som sändes i SVT. Den baserad på deras eget material som tidigare sänts i Sveriges Radio P3 som radioprogrammet Roll on. Från och med hösten 2009 är hon programledare för SVT-programmet Djursjukhuset och från 2012 även för djurprogrammet Bästa vännen. Under 2010 var hon domare i Vi i femman i både Sveriges Radio P4 och SVT Barnkanalen.


2011 agerade Zimmergren speakerröst åt Naturskyddsföreningens kampanj mot konsumtionen av jätteräkor och var tillsammans med Daniel Adams-Ray resande reporter i Etiopien åt insamlingsprogrammet Musikhjälpen.






God Is An Astronaut

God Is An Astronaut, Frozen Twilight på Spotify

A Moment Of Stillness (2011 Remastered Edition)

Frozen Twilight

God Is An Astronaut, The Last March på Spotify

Origins

The Last March

God Is An Astronaut, All Is Violent, All Is Bright på Spotify

All Is Violent, All Is Bright (2011 Remastered Edition)

All Is Violent, All Is Bright

God Is an Astronaut är ett instrumentalt post-rockband som bildades 2002 i Glen of the Downs, Irland.


Bandet består av bröderna Torsten Kinsella och Niels Kinsella samt Michael Fenton och Jamie Dean. År 2010 beslöt sig bandets dåvarande trummis, Lloyd Hanney för att lämna bandet.


Sedan dess har Michael Fenton stått för trummorna, och 2011 fick de en ny bandmedlem, Jamie Dean. Nu när bandet har en separat medlem som tar hand om keyboard och synt, låter det Torsten att fokusera mer på gitarren. Detta möjliggjorde även för bandet att spela mer keyboard-inriktade sånger på sina turnéer.


Alla av bandets live-framträdanden innehåller hemgjorda videor till deras respektive låtar samt omfattande ljusarrangemang. Enligt bandet själva är detta för att skapa en "full audio-visual show". De gjorde sin första USA-turné 2008. På samma dag som de skulle resa hem stals utrustning från deras bil värda $20 000. Inget var försäkrat och inte nog med det så hade turnén redan kostat bandet $20 000. Bandet fortsatte dock trots detta bakslag.


Tack vare gruppens eget skivbolag, Revive Records, har bandet kunnat gå i den riktning de vill och inte styras av mellanhänder.






Jill Johnson

Jill Johnson, Oh, vilken härlig dag på Spotify

The Well-known And Some Other Favourite Stories

Oh, vilken härlig dag

Jill Johnson, Going Down To The River på Spotify

Livemusiken från Jills Veranda Nashville

Going Down To The River

Jill Johnson, Kärleken är på Spotify

Discography

Kärleken är

Jill Anna Maria Werner Johnson, folkbokförd Johnsson, född 24 maj 1973 i Ängelholm, är en svensk countrysångerska och låtskrivare.


Jill Johnson är född och uppvuxen i Ängelholm. Som 12-åring antogs hon som vokalist i en countrygrupp, Tomboola Band, som turnerade i Danmark och Norge. Hon debuterade på en countrygala i Danmark vid 14 års ålder. 1986 medverkade hon även i Barnens dags talangjakt, nya ansikten. Några år senare fick hon ett svenskt skivkontrakt som aldrig ledde till några större framgångar. Hon sjöng även på två låtar med dansbandet Jan Andys. Som 20-åring sjöng hon covers med ett band från Helsingborg då hon fick ett skivkontrakt med danska EMI, där samarbetet med den danske producenten Paul Bruun 1996 resulterade i hennes debutalbum Sugartree. Titelspåret blev en hitlåt i Danmark, och albumet gick in på första plats på danska topplistan.


1996 spelade hon in melodin "Kommer tid, kommer vår" i duett med Jan Johansen, och den blev en stor radiohit i Sverige. Med den fick hon för första gången in en melodi på Svensktoppen, och de två for ut på folkparksturné.


1997 uppträdde hon som gästartist med sången ”Hakuna matata” från Disneyfilmen Lejonkungen i TV-programmet Småstjärnorna.


Det stora genombrottet kom med vinsten i den svenska Melodifestivalen 1998, där hon deltog med låten ”Kärleken är”, som vann över melodier från då etablerade artister som Nanne Grönvall och Myrra Malmberg, och slutade på 10:e plats i Eurovision Song Contest 1998. Sångtexten var inspirerad av stämningen efter det att prinsessan Diana omkom i en bilolycka i Frankrike den 31 augusti 1997, vilket fick viss uppmärksamhet i brittisk media. Den 10 maj 1998 släpptes hennes andra album, När hela världen ser på, och en framgångsrik turné följde.


I mitten av 1999 for Jill Johnson till Los Angeles för att skaffa material till sitt kommande album. I Sverige arbetade hon med Andreas Carlsson (som senare utsågs till "ASCAP Writer of the Year 2000"), berömd för att ligga bakom flera hitlåtar, bland annat "That's the Way It Is" av Celine Dion.


Den 30 november 2000 släpptes hennes tredje album, Daughter of Eve, med låtar som "Daughter of Eve" och "Secrets of My Life" och albumet fick bra kritik. Under andra halvan av år 2000 började hon tillsammans med låtskrivare utveckla sina idéer, till ett mer "eget" sound. Hon skaffade sig senare förlagskontrakt i Nashville, Scott Bagget, och 2002 resulterade det i albumet Good Girl. Samma år fick Jill Johnson även ta emot en platinaskiva i Danmark för soundtracket "Promise to Love Me", till den danska filmen Den eneste ene. Danmark är ett land där hon erhållit stor popularitet.


Även om vinnarmelodin i Melodifestivalen 1998, "Kärleken är", var en pop-schlager-ballad är Johnson i första hand en countryartist, vilket märktes 2003 då hon igen deltog i den svenska Melodifestivalen, denna gång med den countryinfluerade pop-schlagerlåten "Crazy in Love". Bidraget slutade på fjärde plats i finalen i Globen, men blev en stor hitlåt, bland annat på Svensktoppen där reglerna ändrats just 2003, så att det tidigare kravet på sång på svenska slopats till förmån för sång på valfritt språk. Den låg också på flera andra radiolistor. Under åren efter det har hon turnerat och spelat in nytt material. Hon har flera gånger rest till den för countrymusik berömda orten Nashville.


I april 2003 släpptes samlingen Discography, med de 20 mest önskade melodierna sedan skivdebuten 1996. Albumet sålde guld på ett par månader, och Jill Johnson mottog även en Grammis för detta album i den 2003 inrättade kategorin "Årets schlager/dansband".


I mitten av 2003 for hon ut på turnén En tokkär turné, som drog mycket folk och fick bra kritik. Nästa framgång blev "Rhapsody in Rock" på Nya Ullevi inför 43 000 personer den 9 augusti 2003. Senare under 2003 for hon till Nashville för att färdigställa albumet Roots and Wings, som släpptes den 26 november 2003. Med sig på den sista resan inför albumsläppet hade hon ett filmteam, som gjorde en dokumentär om Jill Johnson som sändes i TV4 i januari 2004. Albumet fick bra kritik, och sålde guld på mindre än två veckor och platina kort därefter. DVD:n The making of Roots and Wings släpptes vid samma tidpunkt, på vilken tittaren får se från inspelningarna i Nashville.


I april och maj 2004 åkte Johnson och hennes musiker runt på unpluggedturnèn Roots and Wings i konserthus runt om i Sverige. Mycket publik kom, och de fick bra kritik för mixen av country och anekdoter från Nashville. I mitten av 2004 medverkade hon i Robert Wells turné Rhapsody in Rock. Samma år spelade hon även in melodin "Last Thing on My Mind" i en duett med Ronan Keating, och den blev populär i radio.


Senare under 2004 hade Disneyfilmen Home on the Range premiär i Sverige under titeln Kogänget och Jill Johnson sjöng då de svenskspråkiga versionerna av sångerna "Little Patch of Heaven" (som "Mitt paradis på Jorden") och "Will the Sun Ever Shine Again?" (som "Ska det nånsin bli sol igen?").


2005 var hon tillsammans med Mark Levengood programledare för finalen av Melodifestivalen 2005 i Globen. Den 23 mars 2005 släppte hon albumet Being Who You Are, som snabbt sålde guld och singlarna "God Bless a Girl in Love", "A Little Bit More" och "Baby You're Mine" låg länge högt på såväl singellistan som "Music Control". I mitten av 2005, med start den 1 juli i Skellefteå, genomförde hon en turné på 18 platser runtom i Sverige. I december 2005 släppte hon julalbumet The Christmas in You, som spelats in med musiker i Nashville. Albumet innehöll både nyskrivna melodier och hennes egna favoriter. I samband med detta gjorde hon en egen julshow i "Hasses Lada" i Båstad, samt var TV4:s så kallade "julartist" detta år.


År 2006 spelade hon sig själv i långfilmen Heartbreak Hotel av Colin Nutley, och i samband med det släpptes även EP:n med samma namn. I mitten av 2006 for hon ut på turnén Rocktåget med Thomas Ledin och Andreas Johnson.


Den 25 oktober 2006 släppte hon albumet The Woman I've Become, som inledde samarbetet med Nashvilleproducenten Nathan Chapman och hans musiker. Flera låtar skrevs av och med kvinnor, där vardagliga händelser ofta låg till grund för sångtexterna. Inom Nashvilles musikliv var intresset för albumet stort, bland annat medverkade Buddy Miller, Rebecca Lynn Howard, Lauren Lucas, Stephanie Chapman och Pat Mc Laughlin som körsångare. "Cowboy Up" blev första singel ut. En annan låt på albumet hon skrev, "Too Late to Be Drinkin'", har senare fått en text på svenska av Chris Andersen, "För sent för ett glas", som spelats in av dansbandet Sannex.


Den 28 november 2007 släppte hon Music Row, ett coveralbum inspelat i Nashville. Albumet, som sålde guld i Sverige, innehöll tre duetter: "Why'd You Come in Here Looking Like That" med Nina Persson, "Tumbling Dice" med Kim Carnes och "To Know Him is to Love Him" med Lisa Miskovsky. Första singel ut, och den stora hitlåten från albumet, var dock "Angel of the Morning". I samband med albumets utgivning turnerade hon också.


Den 28 oktober 2008 släppte hon albumet Baby Blue Paper, som också det följdes av konsertturné, Baby Blue Paper Unplugged Tour 2009, i början av 2009. Den 28 oktober 2009 släppte hon coveralbumet Music Row II, som följdes av konsertturné 2010. Den 27 oktober 2010 släppte hon samlingsboxalbumet The Well-Known And Some Other Favourite Stories. Den 28 september 2011 släpptes albumet Flirting with Disaster som följs av en konsertturné under våren 2012. 2011 släppte hon även julalbumet Välkommen jul, samt medverkade i SVT:s Luciafirande den 13 december där hon framförde sångerna "Away in a Manger" och "I väntan på julen" ("Greensleeves").


Under sommaren 2012 genomfördes en liten "Sommer Set Tour" baserad på föregående album, men även med nya låtar från kommande album. Den 7 november 2012 släpptes 17:e albumet A Woman Can Change Her Mind. Under våren 2013 gjorde Jill Johnson 8 exklusiva spelningar på åtta specifika orter. I januari 2014 hade Jill Johnsson premiär på sin första egna krogshow Jill på Hamburger Börs i Stockholm. Vid samma tid, i början av 2014, sändes den programserien Jills veranda på SVT> De sex programmen var inspelade i Nashville med Jill som värdinna och svenska artister som gäster. Hon vann Kristallen 2014 som "årets kvinnliga programledare".


Jill Johnson är sedan 21 augusti 1999 gift med musikern Håkan Werner och bor i Vänga i Fristad utanför Borås. Makarna har tillsammans döttrarna Havanna (född 2004) och Bonnie Lee (född 2010).






SABATON

SABATON, Panzerkampf på Spotify

The Art of War - Re-Armed

Panzerkampf

SABATON, The Last Stand på Spotify

The Last Stand

The Last Stand

SABATON, Ghost Division på Spotify

The Art of War - Re-Armed

Ghost Division

Sabaton är ett svenskt power metal-band från Falun, som bildades 1999. Bandets låtar är inspirerade av olika historiska slag i krig, främst från andra världskriget. Även bandnamnet är militärt inspirerat, då Sabaton också är namnet på den del av rustningen som täcker foten. Sabaton har turnerat med bland andra Iron Maiden, Scorpions och Hammerfall. Sabaton turnerar flitigt men driver även en årlig musikfestival i Falun, Sabaton Open Air, i augusti och en årlig kryssning i december.


I mars 2012 meddelade bandet att de splittrats och att Brodén och Sundström fortsatte i Sabaton med nya medlemmar. De fyra medlemmar som lämnade bandet grundade sedan Civil War.


Efter att ha spelat in några demolåtar i Abyss studio blev Sabaton kontaktat av flera skivbolag. Bandet bestämde sig för att tacka ja till ett italienskt bolag (Underground Symphony) som sedermera lanserade bandets första album Fist for Fight som egentligen var en demo. Bandet hade ett outgivet album betitlat Metalizer, men på grund av konflikter som uppstod med det italienska skivbolaget om bland annat rättigheter så släpptes inte albumet förrän 2007. Låtförteckningen är dock i huvudsak densamma som på Fist for Fight, med undantag för några tidigare outgivna spår.


Efter första skivan sade bandet upp kontraktet med det italienska skivbolaget och spelade in nästkommande album, Primo Victoria utan ekonomiskt stöd, i Abyss studio i samarbete med Tommy Tägtgren, bror till Peter Tägtgren (Pain, Hypocrisy). 2005 började Sabaton samarbeta med det svenska skivbolaget Black Lodge som också givit ut albumen Attero Dominatus, Metalizer och The Art of War. I november 2009 skrev Sabaton kontrakt med Nuclear Blast och tillsammans har de släppt det albumen Coat of Arms, vilket släpptes 21 maj 2010, Carolus Rex, vilket kom ut 23 maj 2012, albumet Heroes samt albumet The Last stand.


Ishockeylaget Färjestads BK hade låten "Ghost Division" som introlåt säsongen 08/09 och 10/11. Ishockeylaget Leksands IF har ett samarbete med Sabaton som skrivit deras officiella intro.


2009 fick Sabaton Faluns kulturpris på 20 000 kronor som de sedan skänkte till den lokala Seasidefestivalen som äger rum i Falun varje år och där lokala band får chansen att uppträda inför en bred publik.


Under första delen av Sabatons Europaturné 2011 ersattes gitarristen Rikard Sundén tillfälligt av Frédéric Leclercq, basisten i DragonForce. Detta då Sundén tog pappaledigt för att tillbringa tid med sin familj. 30 mars 2012 bekräftade Sabaton att de har gått skilda vägar med fyra medlemmar, endast Joakim Brodén och Pär Sundström stannade kvar i Sabaton ur originaluppsättningen. I intervjuer uttrycktes det att det var under inspelningen av albumet Carolus Rex som vissa medlemmar tog beslutet att lämna bandet. Albumet "Carolus Rex" släpptes sedan den 23 maj 2012 via Nuclear Blast Records och nyheten om albumet bemöttes skeptiskt på många håll. Dock fick albumet ett gott mottagande, med ett betyg på 83% på Encyclopaedia Metallum och högt betyg av Rocknytt. I en intervju i maj 2012 fick Joakim Brodén frågan om han inte var rädd att uppfattas som nationalist, på vilket han svarade att Sabaton aldrig tagit eller kommer att ta en politisk ställning. Sabaton gav sig efter skivsläppet ut på en stor klubbturné i Sverige under oktober och december 2012.


Sabatons texter har för det mesta militärt tema. En stor del av deras texter handlar om olika krig och militära slag.


Texten till låten Metal Machine är full av referenser till äldre hårdrockslåtar såsom till exempel: Fear of the Dark, Afraid to shoot strangers - Iron Maiden, Love Gun - KISS St. Anger - Metallica, Crazy Train, Bark at the Moon - Ozzy Osbourne, Paranoid - Black Sabbath, Breaking the Law, The Sentinel - Judas Priest, Wild Child - W.A.S.P., Rainbow in the dark - Dio, Kings of metal - Manowar, Ride the sky - Helloween/Avantasia och Shout at the devil - Mötley Crüe, Rambo, Masters of the World - Sabaton.


Låten Metal Crüe från albumet "Attero Dominatus" är också i samma stil som ovanstående. Men istället för låtnamn innehåller texten direkta namn på flera kända artister såsom Venom, Accept, Nazareth, Rainbow, Warrior, UFO, Gamma Ray, Motörhead, Kiss, Queen, Status Quo, Iron Maiden, In Flames, Mötley Crüe, W.A.S.P., Guns 'N Roses, Slayer, Pretty Maids, Judas Priest, Warlock, Rage, Annihilator, Skyride, Destruction, Rockbitch, Vixen, Metal Church, Armored Saint, Crimson Glory, Kansas, Rush och Unleashed.


Låten "Metal Ripper" från albumet Coat of Arms liknar de två ovanstående i och med att den innehåller delar av andra artisters låtar.










Whitney Rose

Whitney Rose, My Boots på Spotify

My Boots

My Boots

Whitney Rose, Little Piece of You på Spotify

Heartbreaker of the Year

Little Piece of You

Whitney Rose, Be My Baby (feat. Raul Malo) på Spotify

Heartbreaker of the Year

Be My Baby (feat. Raul Malo)







Bo Kaspers Orkester

Bo Kaspers Orkester, Sommaren på Spotify

Sommaren

Sommaren

Bo Kaspers Orkester, I samma bil på Spotify

Så mycket Bo Kaspers Orkester

I samma bil

Bo Kaspers Orkester, Semester på Spotify

I Centrum

Semester

Bo Kaspers orkester (BKO) är en svensk pop- och rockgrupp med starka influenser av jazz, bildad 1991. Bandet består av sångaren och gitarristen Bo Sundström, basisten Michael Malmgren, trummisen Fredrik Dahl samt Mats Schubert på piano, klaviatur och gitarr. Gitarristen Lars Halapi var medlem i gruppen fram till 1996. Bo Kaspers orkester debuterade 1993 med albumet Söndag i sängen, och har sedan dess givit ut ytterligare nio album. 2009 hade bandet sålt över en miljon skivor. En av gruppens mest kända låtar är "I samma bil".


Bo Kaspers orkester räknas som ett av Sveriges och Nordens mest hyllade liveband och bäst säljande artister. Genren som man skapat brukar beskrivas som lätt sofistikerad med en blandning av pop, rock, jazz och latinamerikansk musik med svårmod i texter som skildrar vardag och relationer i en modern storstadsmiljö. 1998 vann de en Grammis för 'Årets artist'.






Magnum

Magnum, Need A Lot Of Love på Spotify

Vigilante

Need A Lot Of Love

Magnum, Vigilante på Spotify

Vigilante

Vigilante

Magnum, Live 'Til You Die på Spotify

Escape From The Shadow Garden

Live 'Til You Die







Kristian Anttila

Kristian Anttila, Smutser på Spotify

Lille Napoleon

Smutser

Kristian Anttila, Västra Frölunda på Spotify

Lille Napoleon

Västra Frölunda

Kristian Anttila, Vill Ha Dig på Spotify

Lille Napoleon

Vill Ha Dig

Matti Kristian Anttila, född 4 mars 1979 i Skövde, är en sverigefinsk indiepopartist och producent från Göteborg.


Anttilas far är från Finland medan hans mor är från Bulgarien. Han bodde under sitt första år i Skövde men flyttade med sin mor till Göteborg.


Anttila släppte sitt debutalbum Natta de mina, 2003, på vilket han spelade alla instrument själv. Från en början hade Kristian Anttila även spelat in, producerat och mixat skivan, men skivbolaget National krävde att Anttila lät någon annan producera ifall skivan skulle släppas. Producent blev istället Marco Manieri. Spelningar på respekterade festivaler så som Hultsfredsfestivalen och Arvikafestivalen följde och skivan blev väldigt omtyckt av svenska kritiker. Men det var först 2005 som Anttila skulle börja synas och höras på allvar. Singeln Paul Weller börjades spela flitigt på radio och TV Inför albumet Innan bomberna (där Paul Weller är hämtad ifrån) hade Anttila och bolaget National gått skilda vägar efter diverse oenigheter om skivans kvalitet, och startat ett eget bolag på vilket skivan släpptes. Anttila spelade in, producerade och mixade skivan själv. Nytt var också att andra artister fick gästa på skivan. På skivan kan man bland annat höra Martin Axén ifrån The Ark spela gitarr på låten Paul Weller. Andra artister som kan höras på skivan är bl.a. El Perro Del Mar och musiker från Broder Daniel.


Låten "Paris" från albumet Innan Bomberna blev också uppmärksammad av svenska medier då kravallerna i Paris ägde rum. Man sa till exempel "Kristian sjöng om kravallerna innan de hände".


2006 medverkade Kristian på sångaren Thomaz Ransmyrs album "If I Ever Die", bland annat som röst på låten "Heaven's Gate".


Anttila släppte sommaren 2007 singeln "Vill ha dig" som tog sig in på första plats i Sommartoppen och SVT:s Grand Prix.


Det skulle sedan dröja nästan ett år innan det bekräftades om ett tredje album var på gång eller ej. Men så i maj 2008 släpptes singeln "Smutser", en låt som handlar om Snövits åttonde dvärg vi aldrig fick lära känna riktigt, enligt Anttila. Delar av texten till låten blev censurerad i bland annat ZTV och SR P3. Det blev då också klart att tredje albumet "Lille Napoleon" skulle släppas 11 juni (2008). Nu hade Anttila hamnat på storbolaget EMI och Anttila besökte de flesta svenska festivalerna den sommaren.


I september månad kom det en tredje singel i form av inledningsspåret till "Lille Napoleon", nämligen låten "Västra Frölunda" som tog sig till sjunde plats på Tracks den 11 oktober. 30 januari 2009, hade videon till "Din Kärlek" premiär på MSN.se, gjord av konstnärerna Marcus Jonsson och Chris Magnusson. Med låten nådde Anttila en sjätteplacering - Kristian Anttilas bästa tracksplacering någonsin. Ödets ironi gjorde den dock till hans minst spelade låt på radio i konkurrens med övriga trackssinglar: Självmordsblond, Vill ha dig, Smutser och Västra Frölunda! I april 2009 blev det även klart att låten Vill ha dig kommer att vara med på tv-spelet Singstar: Svenska Stjärnor. Ungefär samtidigt släppte The Animal Five singeln Turning Vorgen där Kristian medverkar på sång, gitarr och bas. Inte för att det var första gången de samarbetade, sångaren Martin von Inghardt var till exempel med och körade på låten "Smutser".


Anttila har även förutom i Norden på senare tid också spelat i Brasilien, Argentina, Paris, Hongkong, Peking, Barcelona och Berlin, och det ryktas om en utlandssatsning med engelska texter som nästa steg för sheriffen och popikonen från Ringön. Så 1-3 oktober 2009 turnerade han tillsammans med gruppen Babian i turnepaketet Scweinfest i Tyskland, där han för första gången uppträdde med låtar på engelska. Engelskan blev mer märkbar när Anttila den 28 april 2010 släppte singeln "Världens snuskigaste man" och plötsligt blandade engelska och svenska i sina texter.


Under 2012 har Anttila släppt egna skivan "Djur Och Människor", samt sjungit duetten "Death Do Us Part" med sångaren Thomaz på skivan "Nobody's Child". Darin tolkade dessutom hans duett med Sylvia Vrethammar "Magdalena (Livet före döden)" i TV-programmet Så mycket bättre.






Lisa Ekdahl

Lisa Ekdahl, Vem vet? på Spotify

Lisa Ekdahl

Vem vet?

Lisa Ekdahl, Heavenly Shower på Spotify

Look To Your Own Heart

Heavenly Shower

Lisa Ekdahl, Öppna upp ditt fönster på Spotify

Lisa Ekdahl

Öppna upp ditt fönster

Lisa Ekdahl, född 29 juli 1971 i Stockholm, är en svensk sångare och låtskrivare. Hon är känd för låten "Vem vet" från 1994, och har släppt åtta album i eget namn samt två i samarbete med Peter Nordahl Trio.


Ekdahl växte upp i Mariefred med två systrar och föräldrarna som är kärnfysiker respektive förskollärare. Under sin gymnasietid gick hon på musiklinjen i Södertälje. När hon var 18 år flyttade hon till Stockholm där hon 1990 började sjunga med Peter Nordahls jazztrio och sedan medverkade på ett album med Toni Holgersson.


Hon fick därefter ett skivkontrakt med EMI. Hennes debutalbum Lisa Ekdahl från 1994, som innehöll hitlåten "Vem vet", blev en stor försäljningssuccé och belönades med tre Grammis och Rockbjörnen.


Ekdahl sjunger pop och jazz både på svenska och engelska. Med sin kombination av svensk vistradition och latino-jazz har Ekdahl hittat en personlig, ärlig och egen stil i svensk populärmusik.


Hon är vän med Lars Winnerbäck som utöver vänskapen hjälpt henne att producera två album (Olyckssyster och Pärlor av glas). Hon har även sjungit med honom i några av hans låtar. Hon uppträdde också tillsammans med honom i två låtar på konsert-DVD:n Live i Linköping, en upptagning av de två extrainsatta konserterna i Linköping år 2003.


Efter att ha bott i New York bestämde sig Lisa Ekdahl för att hon ville göra ett engelskt album, det första på nio år. Tillbaka i Sverige stängde hon därför in sig i sin hemmastudio i Stockholm och spelade in de nio egenhändigt skrivna sångerna på albumet Give Me That Slow Knowing Smile, som i Sverige släpptes den 8 april 2009. Under skivkontrakt med franska Sony Music lanserades albumet i hela 14 länder och under våren och sommaren samma år genomfördes också en europeisk turné, som avslutades med en konsert på Cirkus, Stockholm, den 16 december 2009.


Sju spår på albumet är producerade av Mathias Blomdahl, två av Tobias Fröberg. Studiolegendaren Ronny Lahti har mixat på Atlantis i Stockholm och albumet gästas av bland andra Ane Brun, Teitur, Vanna Rosenberg och Keren Ann.


Hon har en son (född 1994) tillsammans med bluessångaren Bill Öhrström och bor numera på Södermalm i Stockholm. Hon har tidigare varit gift med New Yorkaren Salvadore Poe/Paul DiBartolo, tidigare gitarrist i amerikanska 90-tals sleazerockbandet Spread Eagle.


















Tower Of Power

Tower Of Power, What Is Hip? på Spotify

Tower Of Power

What Is Hip?

Tower Of Power, Diggin' On James Brown på Spotify

Soul With A Capital "S" - The Best Of Tower Of Power

Diggin' On James Brown

Tower Of Power, Soul With A Capital 'S' på Spotify

Soul With A Capital "S" - The Best Of Tower Of Power

Soul With A Capital 'S'

Tower of Power är ett amerikanskt soul/funk-band, bildat i Oakland, Kalifornien 1968, av saxofonisterna och låtskrivarna Emilio Castillo och Stephen "Doc" Kupka (The Funky Doctor).


Tower of Power slog igenom 1973 med albumet Tower of Power, där låtar som "Soul Vaccination" och "What Is Hip?" förekom. Skivan följdes året efter upp med albumen "Back To Oakland" och "Urban Renewal". Tower of Power var aktiva och turnerade under hela 1970-talet, men på 1980-talet drabbades bandet av en del motgångar, till exempel drogproblem. I början av 1990-talet var Castillo & C:o dock tillbaka igen, och började åter att turnera runt om i världen, vilket de fortfarande gör.


Många musiker har varit med i Tower of Power, bland annat funk-trummisen David Garibaldi, basisten Francis 'Rocco' Prestia och sångaren Lenny Williams. David och Rocco var båda borta från bandet ett par år, men har på senare tid återvänt. Det typiska för Tower of Power är deras stora blåssektion, två tenorsaxar, två trumpeter och en barytonsax.