Få inspiration till evenemang i Göteborg!


Vet du inte vad du ska göra i Göteborg? Behöver du inspiration och kanske hitta nya artister du inte visste fanns?
Då är du på rätt sida! Nu väljer vi ut några slumpmässiga låtar/filmer här nedan på artister/event som kommer i Göteborg framöver.

Klicka runt och lyssna/titta. Uppdatera sidan för att få mer inspiration och klicka på namnet för att se nästa evenemang här i Göteborg.

Klicka här för inspiration för hela Sverige

Lasse Stefanz

Lasse Stefanz, Det regnar och regnar på Spotify

Röd Chevrolet

Det regnar och regnar

Lasse Stefanz, Leva tills jag dör (feat. Mikael Wiehe) på Spotify

Whiskey Barrel

Leva tills jag dör (feat. Mikael Wiehe)

Lasse Stefanz, Jag faller hellre ner och dör på Spotify

Whiskey Barrel

Jag faller hellre ner och dör

Lasse Stefanz, tidigare Lasse Stefans, är ett countryinfluerat dansband, bildat 1967 i Kristianstad, Sverige av Hans Sigfridsson (gitarr, saxofon, kör), Lars Sigfridsson (bas, sång) och Olle Jönsson (sång). Senare har även J. Christer Ericsson (gitarr), Anders Pettersson (keyboard, dragspel, kör) och Gunnar Nilsson (trummor) tillkommit, den sistnämnde efter att Jönsson gjorde en handledsoperation. Christer Ericsson skriver även många av bandets låtar. Bandet medverkade i Melodifestivalen 2011 med melodin "En blick och något händer", som tävlade i Malmö den 26 februari 2011, men åkte ur.


Lasse Stefanz har haft hitlåtar som Oh, Julie (1982), och framgångar med album som Peppelinos Bar (1988). 1989-1990 hade Lasse Stefanz och Christina Lindberg en hit på Svensktoppen med duetten "De sista ljuva åren", som låg där hela 65 veckor.


1970 släpptes första singeln med två låtar skrivna av Christer Ericsson. Två år senare kom singeln nummer två, även den med Christer Ericsson som låtskrivare. Samma år kom första albumet, "Vad tiden går", på det lilla skivbolaget Habima och det var nu som bandet utvecklades från lokalband till svenskt riksband.


Ytterligare fyra album släpptes under de första åren: "Spelmansminnen", "Strandpartaj", "Sunshine" och "Darling".


På albumet "Darling" hade Christer Ericsson gjort låten "Vid en liten fiskehamn". Den låten fick Bert Karlsson i Skara, med sitt skivbolag Mariann, att skriva skivkontrakt Lasse Stefanz. Det blev dock Stefan Borsch som 1981 låg på Svensktoppen med den.


1982 kom första albumet hos Bert Karlsson, "Oh Julie". Sången "Oh Julie" blev Lasse Stefanz första Svensktoppsetta. 1982 medverkade bandet bland annat i programmet Nygammalt i SVT.


Populariteten innebar också ökad skivförsäljning. Första albumet hos Mariann blev också första guldplattan (50 000 exemplar). Under åren 1983-1988 gjordes ytterligare sex album, och försäljningssiffrorna blev framgångsrika. Under denna period ökade Lasse Stefanz popularitet markant ute på dansbanorna, och flera publikrekord slogs.


Efter det att Svensktoppen haft uppehåll åren 1982-1985 fick Lasse Stefanz sin nästa hit på listan med "Världens lyckligaste par", en duett tillsammans med Lotta Engberg som var en hit i mitten av 1987. Den låten skrev Christer, precis som de flesta andra svensktoppslåtar som bandet haft. Även melodierna "Nere på söder", "Peppelinos Bar" och "Oklahoma" låg på listan.


1988 lämnade bandet Mariann Grammofon AB och gick över till ett nytt skivbolag, Frituna. Första albumet där, "Livets ljusa sida", blev en framgång och innehöll bland annat duetten "De sista ljuva åren", även den skriven av Christer Ericsson, med Christina Lindberg.


Låten var från början en B-sida, men testades på Svensktoppen och gick in där i februari 1989. I april 1990 slog den Hootenanny Singers gamla maratonrekord på 52 veckor med Omkring tiggar'n från Luossa. "De sista ljuva åren" låg kvar på Svensktoppen i hela 65 veckor. 2002 blev "De sista ljuva åren" utsedd till "Tidernas Svensktoppslåt".


1988 fick Lasse Stefanz utmärkelsen "Sveriges bästa dansband", både i Sveriges Radio och "Hänt i Veckan", och 1989 även i Aftonbladet. 1990 tilldelades Lasse Stefanz en Grammis för "Bästa dansproduktion 1989". På Grammisgalan 2009 vann man kategorin "Årets dansband/schlager" för 2008.


Framgångarna under åren har inneburit att bandet blivit populära även i Sveriges grannländer Danmark, Finland och Norge. Bandet har fått stor publicitet i tidningar, radio och även medverkat i många TV-program i hela Norden.


I november 2008 tackade bandet nej till att delta i den svenska Melodifestivalen 2009 med låten Den första kyssen.


Även om bandet är från Kristianstad har bara fem låtar sjungits på skånska under åren. "Eva-Lena" (på "Oh, Julie", 1982, av Tom T. Hall och Hasse Andersson) "Skomakar Anton"(på "Oh, Julie" 1982 av Hasse Andersson) "Du Kalle" (på "Marie, Marie", 1983, av Christer Ericsson) "Hej Hå, Hej Hå" (Marie Marie, 1983 av Christer Ericsson) "Annat var det förr" (på "Elaine", 1984, av Queen Ida, A Lewis och Danne Stråhed).


Stavningen med z i slutet av namnet uppkom vid en spelning på Sommarlust i Kristianstad, där S-en tog slut på skylten och parkchefen satte dit ett z istället.


I maj 2012 meddelar tvillingarna Hasse Sigfridsson och Lars Sigfridsson att de båda lämnar Lasse Stefanz efter 45 år på grund av den obotliga sjukdom som saxofonisten och kompgitarristen Hasse har. Båda har varit med sedan starten 1967. Nya medlemmar i bandet blev Henrik Wallin och Joachim Svensson.


I november 2012 meddelade frontfiguren Olle Jönsson att han med omedelbar verkan lämnar bandet., men redan den 23 november återkom han.






Sanna Nielsen

Sanna Nielsen, Undo på Spotify

7

Undo

Sanna Nielsen, Utan dina andetag på Spotify

Vinternatten

Utan dina andetag

Sanna Nielsen, Empty Room på Spotify

Stronger (Bonus Version)

Empty Room

Sanna Viktoria Nielsen, född 27 november 1984 i Edenryd, Kristianstads län (nuvarande Skåne län), är en svensk pop- och tidigare dansbandssångare. Sanna Nielsen slog igenom 1996 som 11-åring med låten "Till en fågel". Hon har turnerat i stora delar av Sverige och har deltagit i Melodifestivalen sju gånger, en tävling som hon vann 2014 med låten "Undo". Hon representerade Sverige i Eurovision Song Contest 2014 i Köpenhamn, Danmark där hon från första semifinalen den 6 maj gick vidare och kom på tredje plats i finalen den 10 maj.


Nielsens musikkarriär började med talangjakter, den första som sjuåring 1992 i Olofström. 1994 deltog hon i en talangjakt i Kallinge och vann med låten "Can You Feel the Love Tonight". Nielsen uppträdde 1995 och 1996 med dansbandet Mats Elmes orkester och fick därigenom kontakt med TV-producenten Ragnar Dahlberg, som lät henne uppträda i ett avsnitt av Café Norrköping den 15 november 1996 när hon var 11 år gammal.


Den 11 maj 1996 tog hon sig direkt in på Svensktoppens andra plats med låten "Till en fågel", skriven av Bert Månson. När låten följande vecka blev etta var Sanna Nielsen den yngsta svenskan någonsin som legat etta på Svensktoppen.


I tv-programmet Skavlan berättade hon hur hon blev mobbad av sina skolkamrater under uppväxtåren i Bromölla för att hon tyckte om att sjunga. "Du ska inte tro att du är någonting", fick hon ofta höra.


I september 1996 utgavs Nielsens debutalbum Silvertoner. En skivrecensent jämförde Nielsen med en ung Carola Häggkvist eller Sissel Kyrkjebø.


Under de följande åren gav Nielsen ut ett julalbum Min önskejul (1997) och en singel, Time to Say Goodbye (1999). Under gymnasieskoltiden studerade hon på det estetiska programmet med musikinriktning på Heleneholmsgymnasiet i Malmö.


I december 2001 medverkade Nielsen för första gången i en stor julturné, då tillsammans med Christer Sjögren, Sten Nilsson och Charlotte Perrelli (då Nilsson). I mitten av 2002 turnerade hon med Roger Pontare och i december 2002 medverkade hon i en serie julkonserter med Kalle Moraeus och Tito Beltran. Nielsen var ute på julkonserter med Kalle Moraeus och Tito Beltran både 2003 och 2004.


I februari 2006 kom hennes andra regelrätta album, Nära mej, nära dej, med text och musik av Fredrik Kempe och Marcos Ubeda. I juli-augusti 2007 var hon ute på en turné, "Tre S", tillsammans med Shirley Clamp och Sonja Aldén., ett samarbete som de kommande åren även fortsatte, framför allt i juletider.


I april 2008 gavs albumet Stronger ut. I samband med detta gick Nielsen från att tidigare främst ha sjungit på svenska till att nu främst sjunga på engelska. I november samma år kom julalbumet Our Christmas tillsammans med Shirley Clamp och Sonja Aldén. Nielsen är i dag bosatt i stadsdelen Årsta i Stockholm tillsammans med gitarristen Joakim Ramsell.


I Melodifestivalen 2011 deltog Nielsen med låten "I'm in love" och kom till final. Hon gick även till final i Melodifestivalen 2014 med låten "Undo" från den andra deltävlingen i Linköping den 8 februari.


Den 8 mars 2014 vann Nielsen Melodifestivalen 2014 och representerade Sverige i Eurovision Song Contest 2014 i Köpenhamn, Danmark i den första semifinalen den 6 maj 2014. Flera bettingsajter hade Undo som en av favoriterna att vinna Eurovision-finalen. Efter semifinalen gick Sverige upp som etta och vinnarfavorit på oddsen. I finalen av Eurovision Song Contest i Köpenhamn kom hon trea.


Den 22 juni 2014 var Nielsen värd för Sommar i P1 där hon bland annat berättade om sina första år som sångare. I oktober 2014 medverkade hon i SVT:s Sommarpratarna.


Hösten 2014 musikaldebuterar Nielsen i den kvinnliga huvudrollen Lara i sverigepremiären av Doktor Zjivago på Malmö Opera.


2015 ledde hon tillsammans med Robin Paulsson Sveriges uttagning till Eurovision, Melodifestivalen.Hon kommenterade även Eurovision Song Contest 2015 tillsammans med Edward af Sillén.


Nielsen förlovade sig 2006 och bodde på Lidingö utanför Stockholm med sin dåvarande sambo. Numera är hon bosatt i Årsta söder om Stockholm med sambon Joakim Ramsell. Nielsen har fått sitt danska efternamn från sin farfar som var dansk och bodde i Århus.






Weeping Willows

Weeping Willows, The Burden på Spotify

Fear & Love

The Burden

Weeping Willows, Blue And Alone på Spotify

Broken Promise Land

Blue And Alone

Weeping Willows, Touch Me på Spotify

Into The Light

Touch Me







Gyllene Tider

Gyllene Tider, Sommartider på Spotify

Puls

Sommartider

Gyllene Tider, När vi två blir en på Spotify

Moderna Tider

När vi två blir en

Gyllene Tider, Ljudet av ett annat hjärta - 7

Tidiga Tider: Bonuslåtar och alternativa versioner 79-81

Ljudet av ett annat hjärta - 7" Single

Gyllene Tider (GT) är en popgrupp från Halmstad och Harplinge i Sverige, ursprungligen aktiv 1978-1985 och senare även vid tillfälliga återföreningar. Musiken är baserad på engelsk och amerikansk power pop, ofta uppbyggd kring Farfisaorgel, samt texter på svenska om livet i en småstad. Under 2019 firar bandet 40 år genom att återförenas en sista gång. Gyllene Tider ger då ut sitt sista studioalbum "Skrot och Korn" samt åker ut på en avskedsturné runt om i sommarsverige (och Norge).



Bandet startades 1977 som "Grape Rock" av Per Gessle (sång, gitarr) och Mats "MP" Persson (gitarr). (Några inspelningar från den tiden finns på skivan Jag har förstått allt, men jag kan inte ge några detaljer som gavs ut i 100 exemplar av Per Gessle på Mats Perssons 30-årskalas. Den går förmodligen bara att få tag i som bootleg.) Senare anslöt sig även trummisen Micke "Syd" Andersson och basisten Janne Carlsson till gruppen och de bytte namn till Gyllene Tider. Det var dessa fyra som spelade in den första EP-skivan Gyllene Tider, även kallad "den gula EP:n" 1978, egenhändigt utgiven i 900 exemplar.



Per Gessle lämnade bandet på nyårsafton 1979 och startade ett nytt projekt med Anders Herrlin. Både Mats och Micke anslöt sig direkt till det nya projektet varför man behöll namnet "Gyllene Tider". Kvartetten förstärktes dessutom med Göran Fritzon på klaviatur, och den sättningen har gruppen behållit sedan dess. Strax efteråt hörde Kjell Andersson på skivbolaget EMI av sig och ville ge bandet skivkontrakt sedan han hört låtarna Billy, Rembrandt och När alla vännerna gått hem från den gula Ep:n. Första albumet, Gyllene Tider, spelades in och släpptes samma år. En singel med dubbel A-sida släpptes också, låtarna var Flickorna på TV 2 och Himmel no. 7. I februari 1980 gick den upp på första plats på försäljningslistan.



Gyllene Tider avslutade sin första, riksomfattande Sverige-turné på dansbanan Rotundan i Hindås 1980. Den 30 april 1981 inträffade en olycka före en konsert på Masten i Kristianopel, Blekinge. Tre personer trampades ned och omkom när en stor mängd människor samtidigt försökte ta sig in till konserten. En orsak till olyckan sägs vara att det var ovanligt kallt och de flesta besökare väntade till absolut sista stund innan de tog sig till spelningen.



1983 valde Gyllene Tider att påbörja en satsning på utlandskarriär och spelade in The Heartland Café på engelska. Den utkom i februari 1984. Sex låtar från den skivan lanserades på ett mini-album i USA med samma namn, men bandet kallade sig Roxette på den skivan. Det namnet återanvände Per Gessle när han senare startade rockduon Roxette med Marie Fredriksson.



Gyllene Tider upplöstes i mars 1985 efter att Anders Herrlin flyttat till Stockholm och att lanseringen utanför Sverige misslyckats.



1989 släpptes samlingsalbumet "Instant Hits!" som blev en omedelbar succe' och som lade grunden till återkommande samlingar med Gyllene Tiders alla hits.



Ytterligare en återförening 1995 ledde till deras första hitlåtar på Trackslistan, Det är över nu och Kung av sand samt samlingsalbumet Halmstads pärlor som blev Sveriges mest sålda album två år i rad, 1995 och 1996. Den enda spelningen 1995 skedde på Stora Torg i Halmstad. Spelningen gav mersmak, och en gigantisk turné runtom i Sverige vid namn Återtåget '96! genomfördes i juli-augusti 1996. EP'n med låtarna "Gå & fiska!" samt "Juni, Juli, Augusti" sålde platina och blev två nya Gyllene Tider-klassiker.



2004 fyllde Gyllene Tider 25 år och firade detta med ännu en ny turné - GT25 sommarturné 2004. Detta var den största turnén i Sverige någonsin då de drog över en halv miljon besökare. På Nya Ullevi spelade de inför nästan 60 000 åskådare.



Den 16 januari 2013 meddelades att bandet skulle återförenas, och åka runt och spela i Sverige kommande sommar. Albumet "Dags att tänka på refrängen" släpptes och låg #1 på albumlistan under många veckor. En turné och ett samlingsalbum "Soldans på din grammofon" släpptes i anslutning till turnén.



Den 15 maj 2018 släppte bandet den officiella svenska låten för fotbolls-VM. På "Bäst när det gäller" medverkar även Linnea Henriksson på sång. Låten gick in på Svensktoppen 10 juni 2018.






Northlane

Northlane, Quantum Flux på Spotify

Singularity

Quantum Flux

Northlane, Rot på Spotify

Rot

Rot

Northlane, Obelisk på Spotify

Node

Obelisk







Maria Lundqvist

Maria Lundqvist, Channéria von Ramsen på Spotify

Kolla Klotet!

Channéria von Ramsen

Maria Lundqvist, Västkustjazzfansan på Spotify

Kolla Klotet!

Västkustjazzfansan

Maria Lundqvist, Tack ska vi ha för showen på Spotify

Kolla Klotet!

Tack ska vi ha för showen

Annika Maria Lundqvist, född 14 oktober 1963 i Västra Frölunda församling, Göteborgs och Bohus län, är en svensk skådespelare från Hälsö utanför Göteborg.


Lundqvist är dotter till slöjdläraren och dragspelaren Bert-Ove Lundqvist och läraren Gerd, ogift Wilderoth. Hon utbildade sig vid Teaterhögskolan i Göteborg 1983–1986. Hon har varit anställd vid Göteborgs stadsteater, Folkteatern och Backateatern i Göteborg samt Stockholms Stadsteater och Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Som komiker slog hon igenom på allvar när hon medverkade i Povel Ramels revy Kolla klotet på Lorensbergsteatern i Göteborg, som senare spelades på Cirkus i Stockholm 1996.


Lundqvist har gjort många humoristiska kvinnoporträtt, exempelvis den burleska Sally i SVT 1998. Hon gjorde stor succé i musikalen Guys and Dolls på Oscarsteatern i Stockholm och har under flera perioder samarbetat med showgruppen Triple & Touch. Hon har belönats med Guldmasken vid två tillfällen.


Lundqvist blev tilldelad Guldbagge för sin roll som Signe i Den bästa av mödrar 2006 och för rollen i Himlens hjärta 2009. Hon tilldelades TV 4:s filmpris Guldsolen 2005.


Hösten 2007 gjorde hon rollen som Lina Lamont i Singin' in the Rain på Oscarsteatern. Hösten 2009 spelade Lundqvist rollen som Norma Desmond i musikalen Sunset Boulevard av Andrew Lloyd Webber. Musikalen hade Skandinavienpremiär på Värmlandsoperan, Karlstad den 24 september 2009.


Hösten 2010 hade hon premiär för sin egen show Blottad på Rival. Våren 2011 gick föreställningen på turné med Riksteatern.


Maria Lundqvist var 1986–2010 sambo med dramatikern Mikael Bengtsson (född 1957). Lundqvist har fyra barn från detta förhållande, äldst av dessa är skådespelaren Anton Lundqvist (född 1989).






AVICII

AVICII, Waiting For Love på Spotify

Stories

Waiting For Love

AVICII, For A Better Day på Spotify

Stories

For A Better Day

AVICII, The Nights på Spotify

The Days / Nights

The Nights

Tim Bergling, mer känd som Avicii (stiliserat som ?VICII och ? ?), född 8 september 1989 i Oscars församling, Stockholm, är en svensk discjockey, remixare och musikproducent. År 2011 kom Avicii på sjätte plats i DJ Mag:s lista över världens hundra bästa DJ:ar och 2012 på en tredje plats, likaså blev det 2013. 2014 halkade dock Avicii ner 3 placeringar till en sjätte plats.


Tim Bergling växte upp på Östermalm i Stockholm, som son till skådespelerskan Anki Lidén och Klas Bergling. Han har en halvbror, Anton Körberg, vars far är Tommy Körberg.


2006 började Bergling göra housemusik som hobby. Två år senare inledde han ett samarbete med klubbarrangören Arash Pournouri. Aviciis tidigaste låtar distribuerades gratis genom stora bloggar på internet i mitten av 00-talet.


Under 2010 släpptes singlarna "Ridvan" , "Bromance" och "My Feelings for You", med Sebastien Drums. Singeln "Bromance" nådde topp 20 på topplistorna i Belgien, Nederländerna och Sverige. En version, med låttext, betitlad "Seek Bromance" släpptes kort därefter, och hamnade på den engelska singellistan och nådde nummer ett på den internationella Beatportlistan. 2011 samarbetade Avicii med David Guetta på låten "Sunshine"; den blev nominerad till en Grammy. Han har även spelat på bröllopet mellan prins Carl Philip och fröken Sofia Hellqvist.


Låten "Levels" föranledde ett större genombrott och blev genast en hit över hela världen. Singeln släpptes den 28 oktober 2011 och innehåller samplad sång från "Something's Got a Hold on Me", med Etta James. Avicii vann priset Årets låt för "Levels", vid Grammisgalan 2011. Den blev också nominerad till en Grammy.


Avicii höll i början av mars 2012 två konserter i Globen tillsammans med bland andra David Tort, Sebjak och Cazzette, vilka agerade förband till honom. Det var ett stort tryck på biljetter. Fans tältade utanför entrén för att få biljett. Sedan en läktare rasat samman under den första spelningen, flyttades den andra till Söderstadion i juni.


Avicii har gjort en låt tillsammans med Nicky Romero som heter "Nicktim". Sång från svenska sångerskan Noonie Bao lades sedan på, låten kom då att heta "I Could Be the One". Avicii spelade live ihop med Madonna på Ultra Music Festival 2012 och spelade då för första gången sin remix på Madonnas låt "Girl Gone Wild". I april 2012 släppte Avicii "Silhouettes" som två veckor senare nådde topp 100-listan på Spotify.


2013 startade Avicii en kampanj kallad "Avicii X You" där folk kunde bidra med melodier, så kallade "beats" och effekter. Under en månad hade över 4 000 artister inkommit med cirka 13 000 bidrag utifrån vilka låten "X You" skapades. Till låten bidrog artisterna Kian Sang (melodi), Martin Kupilas (takter), Naxsy DJ-Compositeur (basgång), Haxxy (break), Jonathan Madray, Christian Westphalen och Mateusz Kolata (effekter).


Den 13 september 2013 släppte Avicii debutalbumet True. Första singeln, "Wake Me Up", med sång av Aloe Blacc, släpptes den 17 juni 2013 och blev en global succé. För sina framgångar under 2013 fick han i början av februari 2014 Regeringens Musikexportpris. I motiveringen uppmärksammades bland annat låten "Wake Me Up" som har legat etta på Itunes i över 60 länder samt sålt guld och platina i 25 länder. Han fick även 2013 års pris för "årets dans" på P3 Guldgalan 2014.


Den 27 februari 2014 blev "Wake Me Up" den mest spelade låten på Spotify någonsin, när singeln passerade 200 miljoner spelningar i hela världen.


Den 9 september 2014 meddelade Avicii att han ska släppa en ny singel med titeln "The Days". Singeln är ett samarbete mellan Avicii och Robbie Williams. Låten kommer att inkluderas i Aviciis andra soloalbum Stories. En annan ny låt, "The Nights", släppte han genom spelet FIFA 15 som en del av soundtracket.






Stefan Andersson

Stefan Andersson, Sorito Town på Spotify

Walk Right On

Sorito Town

Stefan Andersson, Catch the Moon på Spotify

Det Bästa Med

Catch the Moon

Stefan Andersson, Svenska liljor på Spotify

Skeppsråttan

Svenska liljor







Teddybears

Teddybears, Cobrastyle på Spotify

Fresh

Cobrastyle

Teddybears, Yours to Keep på Spotify

Rock 'n' Roll Highschool

Yours to Keep

Teddybears, Sunshine på Spotify

Sunshine

Sunshine

Teddybears, tidigare Teddybears Sthlm eller Teddybears STHLM, är en svensk musikgrupp bestående av Patrik Arve, Joakim Åhlund och Klas Åhlund. Deras musik har inslag av både rock, synth och TV-spelsmusik. Låten Move Over med Teddybears är med i spelet Driv3r.


Teddybears bildades som ett grindcoreband 1991 av Patrik Arve och Joakim Åhlund med Glenn Sundell på trummor, under namnet Skull. Namnet byttes till Teddybears STHLM efter att Joakim Åhlunds bror Klas Åhlund tillkommit. Efter två hardcore-betonade album, You Are Teddybears (1993) och I Can't Believe It's Teddybears STHLM (1996) bytte man på Rock'n'Roll Highschool stil till ett electronicabaserat rocksound. På albumet medverkade gästartister som Eagle-Eye Cherry, Daddy Boastin' och Thomas Rusiak. Albumet innebar bandets genombrott och på Grammisgalan 2000 utsågs man till årets pop/rock-grupp och Rock'n'Roll Highschool till årets album. Man medverkade också på Thomas Rusiaks låt Hiphopper, en cover på Teddybears Punkrocker.


2004 gavs albumet Fresh ut, med bland annat låten Cobrastyle inspelad med Mad Cobra. Under en konsert samma år var dansbandet Torgny Melins förband åt Teddybears, då de gjorde dansbandstolkningar av några av bandets låtar. Framträdandet blev succé och ledde till att Torgny Melins 2006 gav ut ett helt album med Teddybears-tolkningar, kallat Dansbander.


Den 12 september 2006 gav Teddybears ut sitt första album för den amerikanska marknaden, Soft Machine, under det förkortade namnet Teddybears. Första singeln var Punkrocker, en ny version av deras gamla hit som i den nya versionen sjungs av Iggy Pop. De turnerade och spelade bland annat på Coachellafestivalen 2007.


2008 medverkade de i The Late Show with David Letterman och framförde låten Cobrastyle tillsammans med Robyn.


Den 22 januari 2010 öppnade Teddybears P3 Guldgalan i Scandinavium med att premiärspela låten Rocket Scientist. Den 24 mars samma ut gavs albumet Devil's Music ut.


Den 11 juli 2011 gavs EP:n No More Michael Jackson ut. Den har ett betydligt tyngre och mer elektroniskt sound, mer likt Klas Åhlunds produktion till Robyns Body Talk-serie.


Den 16 maj 2014 återförenades bandet för en exklusiv spelning på Vans sponsorfest i Stockholm. Bandet spelade "Ahead of My Time" och "Punkrocker" samtidigt som man delade ut Vans-produkter till publiken. Den 9 aug samma år uppträdde de även på Sommarkrysset från Gröna Lund.






Adolphson & Falk

Adolphson & Falk, Mer jul på Spotify

Mer jul

Mer jul

Adolphson & Falk, Blinkar Blå på Spotify

Med Rymden I Blodet

Blinkar Blå

Adolphson & Falk, Bärande Våg på Spotify

Med Rymden I Blodet

Bärande Våg

Adolphson–Falk är en svensk synthpopgrupp med Tomas Adolphson (musik, sång) och Anders Falk (text, musik, sång) som huvudmedlemmar.


Efter att ha träffats under värnplikten på FRA 1968 började Tomas Adolphson och Anders Falk samarbeta musikaliskt. Duon släppte under sjuttiotalet ett par singlar och LP:n Nattexpressen samt medverkade i Melodifestivalen 1979 med bidraget "Tillsammans". Gruppens stora genomslag kom i radioprogrammet Eldorado 1981 med singeln "Blinkar blå" som ett år senare följdes av LP:n Med rymden i blodet. Gruppen fick även en hit med julsången "Mer jul" 1984 där bland annat ljud från Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul hördes i bakgrunden. Av stor betydelse för gruppens framgångsrika elektroniska sound var Greg FitzPatrick (klaviatur) och Dagge Lundquist (mixning), vilka båda kan betraktas som medlemmar av gruppen, samt deras producent Lars-Göran "LG" Nilsson.


Texterna på Med rymden i blodet (1982), kretsar i stor utsträckning kring radioteknik, astronomi och människans samhörighet med kosmos. Med åren har det tekniskt/naturvetenskapliga temat tonats ner till förmån för vardagsnära betraktelser över människans tillvaro. De senaste åren har Magnus "Mankan" Marcks flitigt medverkat på kontrabas vid deras spelningar.


Albumet From here to eternity (1983) var en engelsk version av Med rymden i blodet. Låten Waves in the air (Bärande våg) användes som signaturmelodi för programmet Sweden Calling DX-ers på Radio Sweden International, Sveriges Radios utlandsprogram på kortvåg.






Sam Outlaw

Sam Outlaw, Keep It Interesting på Spotify

Angeleno

Keep It Interesting

Sam Outlaw, Ghost Town på Spotify

Angeleno

Ghost Town

Sam Outlaw, Love Her For A While på Spotify

Angeleno

Love Her For A While







Alice Cooper

Alice Cooper, Poison på Spotify

Trash

Poison

Alice Cooper, School's Out på Spotify

School's Out

School's Out

Alice Cooper, No More Mr. Nice Guy på Spotify

Billion Dollar Babies (Deluxe Reissue)

No More Mr. Nice Guy

Alice Cooper, född som Vincent Damon Furnier den 4 februari 1948 i Detroit i Michigan, är en amerikansk rocksångare och låtskrivare. Alice Cooper var ursprungligen namnet på en rockgrupp där han var sångare. När bandet började få framgångar blev sångaren alltmer förknippad med namnet och efter bandets splittring 1974 tog sångaren Vincent "Vince" Furnier officiellt Alice Cooper som sitt eget namn.



Både bandet Alice Cooper och sångaren Alice Cooper var föregångare för så kallad skräckrock, glamrock och hårdrock. Av gruppens hits före Alice Coopers solokarriär finns No More Mr Nice Guy och School's out.



Alice Cooper är mycket uppmärksammad för sina storslagna scenshower, där rekvisitan bland annat har bestått av levande ormar, giljotiner, elektriska stolar, monster och bödlar. Han hämtade inspiration från skräckfilmer och blandade in det i hårdrocken för att chockera. Hans sminkning vid liveframträdanden är också välkänd.



Många rockstjärnor, däribland KISS, W.A.S.P., Marilyn Manson, Trent Reznor, Lordi och Rammstein har nämnt honom som en stor inspirationskälla. KISS sångare och basist, Paul Stanley och Gene Simmons, har även nämnt i en intervju att det var Alice Cooper som inspirerade dem att bära smink på scen.
År 2011 valdes gruppen Alice Cooper in i Rock And Roll Hall Of Fame.



Alice Cooper föddes som Vincent Damon Furnier den 4 februari 1948 i Detroit i Michigan. Hans far Ether Moroni, som var präst, gick bort 1988 men hans mor Ella Furnier lever och bor i Arizona. Under sin barndom flyttade hans familj mycket och de bodde i bland annat Detroit och Los Angeles under kortare tidsperioder.



Bandet Alice Cooper började i slutet av sextiotalet som The Nazz, och bestod av gitarristerna Michael Bruce och Glen Buxton, basisten Dennis Dunaway, trummisen Neal Smith och Vincent Furnier på sång. Bandet hade formats genom gymnasieuppsättningar som The Earwigs och Spiders. The Nazz spelade in några demolåtar och bytte namn till Alice Cooper då de fick veta att Todd Rundgren redan hade ett band som hette The Nazz. Namnet Alice Cooper har fått många förklaringar: bland annat att Alice Cooper skulle vara Furniers spiritistiska dubbelgångare eller att den var den sista häxan som brändes på bål i England. Cooper har senare sagt att han främst inspirerades av Bette Davis rollfigur i Vad hände med Baby Jane?. Han tyckte att klangen i namnet Alice Cooper påminde om den i Bette Davis och Baby Jane.



1968 flyttade gruppen till Los Angeles. De anställde Shep Gordon som manager och skrev på ett kontrakt med Frank Zappas skivbolag Straight. På bolaget gav de ut skivorna Pretties for You och Easy Action samt ett livealbum. Bandet och dess två första skivor fick ett ljummet mottagande av såväl kritiker som publik. Alice Coopers musik och scenshow var någonting nytt som flower power-publiken hade svårt att svälja.



1970 lämnade bandet Los Angeles och flyttade till Alice Coopers födelsestad Detroit där showen genast gick hem mycket bättre. Under den här tiden kom de teatraliska elementen med blod och död in i showen. Också kring denna tid inträffade den legendariska incidenten med en höna på scenen. Någon ur publiken kastade upp en levande höna på scenen. Cooper som trodde att hönan kunde flyga kastade tillbaka den. Den landade i publiken som upprymda slet fågeln i stycken. Pressen misstolkade händelserna och ryktet började sprida sig om "hönsdödar-Alice". Frank Zappa ringde Cooper för att fråga om han hade slitit huvudet av hönan och druckit blodet. Cooper förklarade att så inte var fallet varvid Zappa lär ha sagt: "Vad än du gör, säg ALDRIG att du inte har gjort det!" När Alice Cooper skrev sin självbiografi, "Golf Monster" som släpptes 2007, fick han reda på att bandets manager, Shep Gordon, på något sätt låg bakom incidenten.



Början av 70-talet blev genombrottet och något av en storhetstid för Alice Cooper. I Detroit fick de kontakt med en ung producent vid namn Bob Ezrin som skulle komma att producera ett tiotal skivor för både bandet och artisten Alice Cooper. Ezrin hade en mycket stor del i skapandet av musiken och speciellt imagen för bandet. År 1971 släppte de albumet Love It To Death som innehöll deras första större hit I'm Eighteen: en sång som idag är ett av Coopers mest uppskattade nummer. Albumet Killer följde med hits som Under My Wheels. Under den här tiden arbetade bandet upp sin scenshow med tonvis av smink och feminina "glammiga" kläder designade av modedesignern Cindy Smith. Cindy Smith var syster till Neal Smith och tillsammans med Dennis Dunaway. Hon var med i showen som en jättestor tand och var sköterskan på turnén till Love It To Death. Senare gifte hon sig med Dennis Dunaway och heter nu Cindy Dunaway. Det var också nu de gotiska tortyrelementen kom upp på scenen.



1972 kom albumet School's Out där titelspåret School's Out blev det slutliga genombrottet för Alice Cooper som bevisade för världen att de också kunde göra högklassig rockmusik vid sidan av showelementet. School's Out blev en megahit världen över.
Med sina explosiva gitarriff, de tunga trummorna och den extatiska sången är låten ett säkert slutnummer på Alice Cooper-konserter och har varit med på många samlingsskivor med historiens bästa rocksånger.



Nästa år släpptes bandets (och artisten Alice Coopers) kommersiellt mest framgångsrika skiva, Billion Dollar Babies som genast ockuperade förstaplatsen både på USA:s och Englands skivförsäljningslistor. För hiten Elected spelades en av historiens första musikvideor in: en video som fortfarande bland många anses vara en av de främsta musikvideorna.
Här kom hitsen Billion Dollar Babies, Hello Hooray och den välkända No More Mr. Nice Guy. Världsturnén blev legendarisk. I många länder försökte regeringarna stoppa Alice Cooper från att komma till landet vilket bara spädde på myten om monstret Alice Cooper och höjde publikens intresse. I London förbjöds skivbolaget att göra reklam för konserten, vilket resulterade i att Alice Cooper gjorde en gigantisk poster av Cooper iklädd endast en orm och satte fast den på sidorna på en lastbil som de sedan parkerade på Piccadilly Circus. 1974 nådde showen nya höjder. Specialeffekterna var många och väl utförda. Bland annat lät Alice Cooper halshugga sig själv i en mycket realistisk giljotin med ett låtsashuvud och han hängdes i en galge och sattes i en elektrisk stol. Cooper i en tvångströja sjungande The Ballad Of Dwight Fry (efter skräckfilmsskådespelaren Dwight Fry) har blivit en klassiker.



Nu började problem synas på bandkartan. Sedan Alice Coopers karriär inleddes hade bandet mer eller mindre utan uppehåll varit på turné då de inte spelat in nya skivor. Hela bandet hade stora alkoholproblem även om ingen använde droger. Livet på resande fot drev medlemmarna att dricka allt mer vilket slet på förhållandena inom gruppen. Resten av bandet tröttnade på all teater och ville hellre koncentrera sig på musiken medan Cooper själv ville utveckla de teatraliska elementen ytterligare. Journalisten Bob Greene följde med bandet under andra delen av deras turné 1973 och skildrade deras inbördes förhållanden i boken Billion Dollar Baby. Även om boken inte kan sägas ha lett till att bandet splittrades så visade den de konflikter som fanns inom bandet och situationen blev inte bättre.



Sent år 1973 släppte bandet albumet Muscle of Love men det blev en mindre framgång än tidigare album. Bandet splittrades vid tiden då samlingsplattan Alice Cooper's Greatest Hits släpptes 1974.



Resten av bandet fortsatte med liten framgång under namnet Billion Dollar Babies medan Furnier officiellt fick sitt namn ändrat till Alice Cooper och fortsatte en lyckad solokarriär. Hans första soloskiva, Welcome to My Nightmare från 1975 är av många ansedd som Alice Coopers bästa album någonsin. Konceptalbumet som beskriver en skräckfylld resa genom Coopers skräckfilmsliknande mardröm från insomnandet till uppvaknandet är en både idémässigt, musikaliskt och låtmässigt ett mästerverk. Cooper backades upp av kunniga musiker ur Lou Reeds band och soundet är brett och bitvis till och med jazzigt. På skivan medverkar gitarristerna Dick Wagner och Steve Hunter, basisten Prakash John, keyboardisten Joseph Chirowski och trummisen Whitey 'Penti' Glan. En av de mest minnesvärda sångerna är The Black Widow som inleds med en lång monolog av skräckfilmslegenden Vincent Price. Michael Jackson använde detta på låten Thriller. Skivan innehöll också hits som Steven (en återkommande karaktär i Coopers senare produktion), Department Of Youth, Only Women Bleed och titelspåret. Slash, tidigare gitarrist i Guns N' Roses och Velvet Revolver har sagt att det är hans favoritskiva.



Cooper gav ut skivorna Goes To Hell 1976 och Lace and Whiskey 1977 och spelade även in The Alice Cooper Show 1977. Nu hade Coopers alkoholproblem blivit så stora att han behövde professionell hjälp för att komma ur alkoholismen. Han checkade in på ett mentalsjukhus för att bli kvitt sitt beroende. När han kom ut skrev han om sina upplevelser på sjukhuset i den kritikerrosade skivan From the Inside. Enligt Alice är majoriteten av sångerna på skivan baserade på personer han mötte under sin vårdtid.



Vid den här tiden inledde han också en karriär som skådespelare på film. Han medverkade bland annat i Mae Wests sista film, Det våras för mormor (Sextette 1978), musikalen Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band den av Claudio Fragasso regisserade spanska skräckfilmen Monster Dog (1984) och John Carpenters Mörkrets furste (1987).



Alice föll tillbaka i alkoholismen. Första hälften av åttiotalet blev en kommersiell besvikelse för Cooper. Skivorna Flush the Fashion, Special Forces, Zipper Catches Skin och DaDa visade upp en ej nykter Cooper som experimenterade med åttiotalssound och lämnade den klassiska bluesrocken bakom sig. I intervjuer har han sagt att han inte minns dessa album eller turnéerna. Kampen med alkohol och hans tro var två saker som var starkt förknippade.



Skivan Constrictor från 1986 blev en återvändning till det mer kända Cooper-soundet. Låten He's Back (The Man Behind the Mask) blev en hit då den användes som temamelodi i filmen Fredagen den 13:e del 6 - Jason lever samt hamnade på första plats på singellistorna i Sverige. Både på Constrictor och skivan Raise Your Fist and Yell backas Cooper upp av bland annat Kane Roberts (gitarr) och Kip Winger (bas).



Alice Coopers kommersiella comeback gjorde entré då han med producenten och låtskrivaren Desmond Child gav ut skivan Trash. Trash betydde en återvändo till rakare och renare rock men Child lyckades samla ihop ett gäng musiker som bemästrade det populära rocksoundet som företräddes av bland annat Bon Jovi och Aerosmith. Skivan blev en megasuccé och betydde comeback till de stora rampljusen. Poison blev Coopers största hit någonsin. Andra hits från skivan var House Of Fire, Bed Of Nails och Only My Heart Talkin'. Framgången följdes av en storslagen världsturné.



Uppföljaren Hey Stoopid blev inte en lika stor framgång. Gästartister är: Mick Mars och Nikki Sixx från Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Slash och Steve Vai. 1992 framförde han låten Feed My Frankenstein från albumet i filmen Wayne's World där repliken "We're not worthy" sägs. Den ropas än idag till Alice Cooper.



1994 släppte Cooper konceptskivan The Last Temptation där han för första gången öppet talar om sin kristna tro. Skivan lekte med grunge-soundet och Chris Cornell från Soundgarden hjälpte till att skriva låtar. Låten Lost in America blev en mindre hit, men skivan som helhet blev ingen succé. Till skivan släpptes tre serietidningar av Neil Gaiman som utvidgade konceptet på skivan.



1997 släpptes livealbumet A Fistful of Alice. Livealbumet The Alice Cooper Show från 1977 var inspelat när Alice mådde som värst vilket hörs på albumet. Albumet är inspelat på Sammy Hagars klubb i Cabo Wabo och gästartister är bland annat Sammy Hagar själv och Rob Zombie och Slash.



I mitten av nittiotalet återvände skräckrocken i form av band som White Zombie, Slipknot och Marilyn Manson.
Efter fyra år av turnerande kontaktade Cooper år 2000 sin gamla producent Bob Ezrin och började ett nytt musikaliskt kapitel med konceptskivan Brutal Planet. Temat på skivan tangerar The Last Temptation men koncentrerar sig mer på teknologins och krigens fasor och "utspelar sig" i en post-apokalyptisk framtid. Skivan är mörk och tung och drar tydliga influenser från moderna skräckrockare som Nine Inch Nails och Rob Zombie. Många gamla Cooper-fans kände inte igen "sin" Alice Cooper i det moderna soundet men skivan lockade å andra sidan en ny yngre publik. Musiker på skivan är bland annat Ryan Roxie (gitarr) Teddy Andreadis (keyboards) och Eric Singer (trummor). Skivan blev också en storslagen turné. Brutal Planet följdes upp av en liknande skiva i samma tema: Dragontown.



2003 och 2005 återvände Cooper till sitt mer avskalade sjuttiotalssound med skivorna The Eyes of Alice Cooper och Dirty Diamonds. Under 2000-talet har Cooper ofta varit på turné.
År 2008 kom albumet Along Came A Spider.
Alice Cooper släppte sitt tjugosjätte album, Welcome 2 My Nightmare 13 september 2011.



Alice Coopers första stadiga flickvän var fotomodellen Cindy Lang. De levde tillsammans under åren 1969-1975. De gjorde slut 1975 vilket ledde till att Cindy Lang stämde Alice Cooper. Den 20 mars 1976 gifte sig Alice Cooper med balettinstruktören Sheryl Goddard som var med i Alice Coopers shower från 1975 till 1982. De har tre barn. Äldsta dottern; Calico Cooper (föddes 1981) som är skådespelerska, sångerska och har varit med i Alice Coopers turnerande sedan 2000-talet; sonen Dashiel (föddes 1985) studerar och spelar i bandet Runaway Phoenix; och yngsta dottern Sonora Rose (föddes 1992). Alice Cooper spelar golf 6 dagar i veckan och har 5 i handikapp. Han har en egen golftävling: Alice Cooper Celebrity AM Golf Tournament. Bortsett från musiken har han medverkat i filmer, är restaurangägare och är en populär radio DJ med programmet "Nights with Alice Cooper".



Alice Cooper har alltid varit kristen då han växte upp i ett religiöst hem med en präst som far, även om han har gjort saker som han anser fel i en kristens ögon. Han säger att han inte vill vara "en kristen sångare" utan bara en sångare som råkar vara kristen. Därför talar han inte så ofta om sin religion. På senare tid har hans tro påverkat musikskrivandet. Detta är mest uppenbart på skivan The Last Temptation, men även på skivor som Brutal Planet och Dragontown kan man skönja ett kristet budskap. I boken "Alice Cooper: Golf Monster" talar Alice öppet om sin kristna tro mer än tidigare.






Mando Diao

Mando Diao, Strövtåg i hembygden på Spotify

Infruset

Strövtåg i hembygden

Mando Diao, Dance With Somebody - Radio Version på Spotify

Dance With Somebody

Dance With Somebody - Radio Version

Mando Diao, Down in the Past på Spotify

Hurricane Bar

Down in the Past

Mando Diao är ett svenskt band från Borlänge. Det består av Björn Dixgård (sång, gitarr), Carl-Johan "C-J" Fogelklou (bas), Jens Siverstedt (gitarr), Patrik "Patso" Heikinpieti (trummor) och Daniel Haglund (klaviatur). Bland de tidigare medlemmarna finns Gustaf Norén, Mats Björke och Samuel Giers.


Två av Gustaf Noréns bröder, Victor och Carl Norén, spelade tidigare i Borlängebandet Sugarplum Fairy.


Mando Diao bildades i Borlänge av Björn Dixgård och originalsättningens keyboardspelare Daniel Haglund, under namnet Butler. 1996 träffades Dixgård och Gustaf Norén på en fest där de båda satt uppe hela natten och diskuterade Beatles. Med det gemensamma intresset i åtanke var det knappast en överraskning att Gustaf snart bjöds in till bandet. De spelade, under en tid, på olika klubbar i Borlänge med olika uppsättningar på bas och trummor, fram tills de började bli mer accepterade i hemstaden.


Gruppen började uppmärksammas även i Stockholm, och rykten om skivbolagsintressen uppstod. Björn och Gustaf, som nu skrev bandets samtliga låtar, insåg att man var tvungna att plocka in några permanenta medlemmar även på övriga instrument. Genom gemensamma bekanta fick de kontakt med Samuel Giers, från Gagnef strax utanför Borlänge, och han kände i sin tur den på musikgymnasium utbildade basisten Carl-Johan Fogelklou från Sigtuna. Efter att de hade fått lyssna på en demo av "And I Don't Know" (Från The Braley Geshgore Demo och senare även utgiven på Sheepdog EP år 2003) bestämde de sig för att gå med i bandet.


År 2002 fick Mando Diao skivkontrakt med EMI och samma år släpptes Motown Blood på EP. Denna release fick stor uppmärksamhet bland musikkrönikörer och andra. Succén fortsatte och Mando blev inbjudna att spela på Kalasturnén tillsammans med etablerade band som Thåström, Kent och The Hellacopters. Medlemmarna i Mando Diao stod efter turnén för ett antal uppmärksammade citat, där Gustaf och Björn sågade Kent rakt av och bland annat kallade dem för "ett trött dansband". Detta satte ton för ett långvarigt ordkrig i svensk press mellan Mando och Kent. Efter den framgångsrika turnén släppte Mando Diao sitt debutalbum, Bring 'em In.


Efter Bring 'em In fick Mando Diao även sitt internationella genombrott. Skivan släpptes i Japan, och blev stor succé. Därför blev det nödvändigt för bandet att ägna hela 2003 åt turnerande. Under den här tiden skapade Björn Dixgård stora rubriker då han hamnade i bråk med Sveriges Radio P3:s programledare Agnes-Lo Åkerlind, något som slutade med handgemäng. Till slut tvingades Björn att be om ursäkt.


År 2004 inleddes i studion, då gruppen skulle spela in sitt andra album Hurricane Bar. Studion låg i ett slott i södra England, och skivan producerades av Richard Rainey, som tidigare bland annat arbetat med U2. Detta album blev även Mando Diaos genombrott i Tyskland och under sommaren 2005 följde turnéer och bland annat spelning på Hultsfredsfestivalen. 2006 spelade Mando in albumet Ode to Ochrasy tillsammans med producenten Patrik Heikinpieti och Björn Olsson och skivan släpptes i Sverige den 6 september 2006. Den 26 augusti 2006 framträdde Mando Diao för första gången i stor TV i Sommarkrysset (TV4) med "Long before rock 'n' roll".


Vid en spelning i Umeå 27 januari 2007 kollapsade golvet efter femton minuters spelning. Sammanlagt 27 personer skadades.


Under sommaren 2007 tillkännagav bandet att en ny skiva, producerad av Björn Olsson, Never Seen The Light Of Day var färdiginspelad. Skivan släpptes den 24 oktober 2007 i Europa och Japan. Den första singeln från skivan heter "If I Don't Live Today, Then I Might Be Here Tomorrow", som kom ut den 24 september 2007. Den andra singeln är titelspåret "Never Seen The Light Of Day" följd av "Train On Fire"


Den 3 november 2008 hade bandet en spelning i Los Angeles, som senare släpptes på en DVD-skiva med albumet The Malevolence of Mando Diao.


Första singeln från albumet Give Me Fire var "Dance with Somebody" och släpptes i iTunes Store den 19 december 2008. Den 13 februari 2009 släpptes slutligen albumet, som hade producerats av bandet och The Salazar Brothers (Salla och Masse).


I maj 2009 blev "Gloria" nästa singel från Give Me Fire. Låten började som en hit på radioprogrammet Tracks i P3 under våren och sommaren. Senare släpptes "Gloria" i en Bassflow Remix och under hösten började fler kommersiella radiostationer i Sverige spela låten som växte till en stor hit för Mando Diao.


I april 2011 fick Samuel Giers sparken som bandets trummis. Senare, 2014 lämnade även Mats Björke bandet och arbetar med egna produktioner och som producent mm.


I september 2012 sjöng bandet för första gången på svenska på sin tolkning av Gustaf Frödings Strövtåg i hembygden.


Under senare år har bandet lagt till blåsare under sina konserter. Stadiga medarbetare har varit Nils Janson, trumpet och Nils Berg, saxofon, kända som "Nils und Nils". Även Per "Ruskträsk" Johansson har bidragit med saxofonspel på ett flertal turnéer.


Även Dixgårds partner och frontman Gustaf Norén lämnade bandet i slutet av maj 2015. Han berättade om uppbrytningen i talkshowen Breaking News med Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Norén har andra planer för sin musikkarriär.


21 juli 2016 gjorde bandet en spelning på Dalhalla friluftsteater där de gamla Mando-medlemmarna Samuel Giers och Mats Björke deltog.






Cory Henry

Cory Henry, Seven på Spotify

Gotcha Now Doc

Seven

Cory Henry, Donna Lee på Spotify

Gotcha Now Doc

Donna Lee

Cory Henry, Green Dolphin Street på Spotify

Gotcha Now Doc

Green Dolphin Street







Gunnebo Slott

Gunnebo slott är beläget i nordöstra delen av Mölndals kommun i Fässbergs socken, mellan Mölndal och Pixbo.


Det ligger nära Rådasjön och Stensjön. Gunnebos historia kan följas tillbaka till 1397, då namnet för första gången uppträder på en storgård med tillhörande kvarn. Sedan dess har gården varit i kunglig, kyrklig och frälse ägo.


Den 18 december 1963 förklarades Gunnebo slott som byggnadsminne (enligt 1960 års byggnadsminneslag). Huvudbyggnaden, trädgårdsanläggningarna, parken och ett större friluftsområde, registrerades som byggnadsminnesmärke och skyddades som naturreservat redan 1949 enligt lagen av den 12 juli 1942.


Gunnebo slott och trädgårdar ägs av Mölndals kommun sedan 1949 och förvaltas av Gunnebo Slott och Trädgårdar AB.


Namnet kan spåras i de skriftliga källorna till Gunnobodher 1397, vidare Gunnerbo 1533, Gunnebodh 1609 och Gunnebo 1881. Förleden Gunne- anses komma av det fornsvenska kvinnonamnet Gunna eller det likväl fornsvenska mansnamnet Gunne. Befolkningen kallades här i äldre tider (1659) för Gunneboer.


Gunnebo uppfördes som sommarvilla av en icke-adlig familj och bör i den meningen inte kallas för slott. Ordet slott gällde ursprungligen alla kungliga byggnader, men i slutet av 1800-talet började stora herrgårdar att kallas för slott. Gunnebo kallades redan under tillkomstperioden för det lilla fagra träslottet och man skrev, att träbyggnaden är som ett litet slott.


1929 började ägarinnan Hilda Sparre att marknadsföra Gunnebo som ett slott och sedan dess har det av tradition kallats så. Dagens verksamhet vid Gunnebo drivs av Gunnebo slott och trädgårdar.


Huset är uppfört i slutet av 1700-talet i italiensk-fransk stil och är byggt i trä furu och gran från norra och mellersta Sverige. Motsvarande praktbyggen i Europa uppfördes främst i sten på den tiden. Den norra fasaden har fyra kolonner i fasaden och den södra fasaden har en monumental trappanläggning mot södra stilträdgården.


Huvudbyggnaden är på 900m2 och har 25 rum, där 11 rum finns i paradvåningen och 11 rum finns på övervåningen. Källarplanet hyser ekonomiavdelning med kök och förrådsutrymmen. I huvudvåningen finns makarna Halls bostadssviter, matsal samt den stora salongen. Den övre våningen består främst av gästrum. Därutöver sträcker sig en vindsvåning över hela byggnaden. Gunnebo är ett uttryck för tidig nyklassicism i sin arkitektur, den fasta inredningen och möblerna.


Frånsett huvudbyggnaden är samtlig övrig bebyggelse på Gunnebo tillkommen senare. Flertalet byggnader har rekonstruerats de båda flyglarna, drivhuset och tjänstefolksbostaden (nuvarande kaffehus och krog) uppfördes under 1990- och 2000-talet och ligger på samma plats som de ursprungliga 1700-talsbyggnaderna. Arrendatorsbostaden Solbacken uppfördes vid lantgården under 1800-talet och hyser idag administrativa lokaler. Sedan slutet av 2013 pågår rekonstruktionen av Gunnebos rikt utsmyckade orangeri. Ytterligare några byggnader återstår att återuppföra innan 1700-talets anläggning är helt återställd, som exempelvis ett litet eremitage vid norra tvärskeppet.


Gården Gunnebo förekommer under medeltiden i förteckningar över Skara domprosteris egendomar, men övergick 1396 i kronans egendom. 1582 överlät Johan III gården till sin kusin Erik Gustavsson Stenbock, men redan 1599 drog hertig Karl in gården till kronan. 1609 förlänas dock Erik Gustavsson Stenbocks änka, Malin Sture, Gunnebo. Gården går sedan i arv inom Stenbockska ätten fram till 1711, då manufaktören Hans Coopman erhöll Gunnebo. Efter dennes död tog hans söner över egendomen och sålde den 1774 till packhusinspektören Joakim Ulrik af Ditmer. Redan fyra år senare sålde af Ditmer Gunnebo till handelsmannen John Hall d.ä. för 4 500 riksdaler.


Det nuvarande Gunnebo uppfördes av den förmögne köpmannen John Hall d.ä.. Hall lät den dåvarande stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, omdana egendomen och skapa byggnader, möblemang och trädgårdar. Merparten av Carlbergs originalritningar till Gunnebo finns bevarade på Röhsska museet.


Carlberg hade kommit hem från en lång resa i Europa och var inspirerad av italienaren Andrea Palladios (1508–1580) representativa villor med symmetrisk planlösning och monumentala fasader, som bröt mot renässansens harmonilära och bebådade barocken.


Carlberg gjorde ett utförligt arbete och ritade slottet med trädgårdar och yttre anläggningar som exempelvis tjänstefolksbyggnaden, Orangeriet, Eremitaget och Drivhuset. Därutöver ritade han hela inredningen från möbler och statyer och kakelugnar till mönstringen i parkettgolven och blomkrukor. I den anslutande engelska parken fick landskapet träda fram i organiska former.


Stommen till slottet restes 1784 och 1796 kunde familjen Hall intaga sin första middag där, men först runt 1800 var det färdigbyggt.


Innan alla planer för Gunnebo var förverkligade avled John Hall 1802. Sonen John Hall d.y. ärvde Gunnebo och efter några år av vanvård, började anläggningen förfalla. 1807 gick John Hall d.y.:s handelshus i konkurs. 1828 såldes inredningen på auktion. Fastigheten var då sedan några år begärd i kvarstad. 1832, två år efter John Hall d.y.:s död, såldes Gunnebo på auktion till den förmögne slaktarmästaren Johan Carlsson. Carlsson ägde även landeriet Götaberg vid nuvarande Vasakyrkan i Göteborg. Han sålde stora delar av slottets inventarier: möbler, skulpturer och antikviteter. Genom att sälja koppartaket fick han igen hela den köpesumma han hade erlagt för slottet. Carlssons handlande har gått under benämningen Gunnebos förnedring. 1833 brann slottets flygelbyggnader ned.


1838 sålde Carlsson Gunnebo för 16 666 riksdaler till John Barclay och dennes hustru Martina Lamberg. Barclay var en av många britter, som flyttade till Sverige omkring sekelskiftet 1800. Under den stora koleraepidemin 1861–1862 gick Barclay, hans hustru och en son bort inom loppet av ett par månader. James Alexander Gibson, gift med Barclays dotter, blev ägare till Gunnebo, sedan han löst ut de övriga i familjen Barclay. Gibson sålde snart Gunnebo till apotekaren Arthur Cavalli, som med tre söner ägde stället till 1888.


Wilhelm Denninghoff köpte Gunnebo 1888 för 90 000 kr. På slottet bosatte sig dennes nygifta dotter Hilda och hennes make friherre Carl Sparre. På Gunnebo föddes parets två barn, Britta (1890–1963) och Margareta (1900–1985).


Wilhelm Denninghof lät uppföra en ny byggnad på Gunnebos marker, Villa Denninghof vid Rådasjön, där han bosatte sig med sin hustru efter dess färdigställande 1898. Villan bytte senare namn till Slottsviken och fungerade under en tid som värdshus och pensionat.


Wilhelm Denninghof stod som ägare till Gunnebo fram till sin död 1905 och efter det tog hans hustru Jeanna över som ägare fram till sin död. Familjen Sparre blev således ägare först 1922.


Familjen Sparre återförde den forna glansen till Gunnebo och höll ofta stora fester i byggnaden. Båda döttrarnas bröllopsfester hölls på slottet. De kvarvarande byggnaderna rustades upp och parken började återställas.


Carl Sparre dog 1917 och Hilda Sparre kom att bo kvar på Gunnebo fram till sin död 1948. 1946 begärde hon att Gunnebo skulle förklaras som byggnadsminnesmärke. Hon testamenterade Gunnebo till sina båda döttrar. Dessa beslöt att sälja fastigheten till Mölndals stad, vilket skedde 1 juli 1949. Dottern Margareta var den siste av Sparreätten att lämna slottet, i början av 1950.


En genomgripande renovering gjordes under 1950-talet under ledning av Göran Axel-Nilsson och Stig Roth, museichefer på Röhsska Museet respektive Göteborgs historiska museum. Anläggningen invigdes av Gustaf VI Adolf 16 maj 1952 och öppnades för allmänheten två dagar senare. Huvuddelen av inredningen nytillverkades efter originalritningarna. Med hjälp av inventarieförteckningar lyckades man spåra upp ett fåtal möbler och andra inredningsdetaljer, som hade skingrats vid ägarbyten och skiften. Genom åren har fler originalmöbler köpts in och åter placerats i sina ursprungliga rum.


Trappanläggningen i trä hade förfallit på grund av röta och revs redan på 1800-talet. 1960 återuppbyggdes trappan, denna gång i cement och sten. Renoveringarna av Gunnebo slott kompletterades med ett nytt tak på 1960-talet.


Mellan 1996 och 2001 har ett omfattande restaureringsprojekt – Åter till 1700-talet – bedrivits för totalt 35 miljoner kronor. Stilparken har renoverats, köksträdgården har rekonstruerats, tjänstefolksbyggnaden och flyglarna är återuppbyggda efter Carlbergs ritningar och drivhuset har byggts upp efter en gammal teckning av J.A. Beijer. 2002 renoverades blyfrisen på slottet utanför projektet. Den 18 september 2003 invigdes Gunnebo av kronprinsessan Victoria som kulturreservat, det första i Västra Götalands län. Slottet återfick på 1990-talet även den gråa färg som tros vara den ursprungliga. Dessförinnan hade det under en period varit gulmålat.


Den 2 december 2013 invigdes projektet med att återuppföra orangeriet med en ceremoni vid byggplatsen. Ett återskapande av byggnaden var möjlig, då arkitekt Carl Wilhelm Carlbergs ritningar över orangeriet finns bevarade i original. Inför återskapandet av orangeriet gjordes omfattande förstudier kring byggnadens ornamentik och utformning, genom de bevarade ritningarna och annan dokumentation från tiden. Byggnationen utförs med gamla hantverksmetoder och byggarbetsplatsen är en bas för inspiration och forskning 2013–18. Detta skulle fullborda anläggningen enligt arkitekten Carl Wilhelm Carlberg och byggherren John Halls intentioner.


Gunnebo slott har genom åren besökts av bland annat kung Gustav III, bildhuggaren Johan Tobias Sergel, den sydamerikanske frihetskämpen Francisco de Miranda (1787), Mary Wollstonecraft och Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes dotter, Madame Royale Marie Theresia Charlotte.


Författarinnan Sophie Elkan besökte Gunnebo ett flertal gånger när hon skrev sin roman om John Hall d.y. Hon besökte även huset tillsammans med Selma Lagerlöf. Skådespelaren Anders de Wahl var en flitig gäst hos familjen Sparre. Slottet fick även besök av Gustaf V, prins Eugen och förtattarinnan Birgit Th. Sparre under Sparretiden.


I juni 2001 besöktes slottet av gäster vid EU-toppmötet i Göteborg, bland annat USA:s dåvarande president George W Bush, Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson samt Europeiska kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi.


Kronprinsessan Victoria invigde Gunnebo kulturreservat 2003 och prins Daniel besökte Gunnebo våren 2011 under kronprinsparets resa till sitt hertigdöme Västergötland.


1899 utkom Sophie Elkans roman John Hall, en historia från det gamla Göteborg, som handlar om familjen Hall på Gunnebo. 1916 spelades stumfilmen Kärleken segrar in på Gunnebo. I ett avsnitt i andra säsongen av dramaserien Gynekologen i Askim utspelar sig ett bröllop på Gunnebo slott. Serien sändes 2011.


Slottet kan beses invändigt vid guidade turer. Slottet anordnar flera musik- och kulturevenemang och är en viktig del av Mölndals och Göteborgs kulturliv. Slottet har även ett kaffehus och krog samt en butik.


I samverkan med föreningen Westgiöta Gustavianer anordnades under ett flertal år ett slottsspel som var ett av Sveriges främsta och mest heltäckande 1700-talsarrangemang.


Varje sommar sedan 2002 anordnas en sommarteater i slottsparken, där exempelvis Claes Malmberg, Lasse Brandeby, Ulla Skoog, Kent Andersson, Hanna Lindblad, Claes Månsson och Ulf Brunnberg har medverkat.






Bob Hund

Bob Hund, Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss på Spotify

Jag rear ut min själ

Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss

Bob Hund, Hjärtskärande rätt (feat. Silja Sol) på Spotify

Hjerteskjærende rett

Hjärtskärande rätt (feat. Silja Sol)

Bob Hund, Blommor på brinnande fartyg på Spotify

Blommor på brinnande fartyg

Blommor på brinnande fartyg

Bob hund, av bandet skrivet bob hund, är ett svenskt indierockband bildat 1991 av Jonas Jonasson, Mats Hellquist och Thomas Öberg i Stockholm. Efter ungefär ett halvår hade bandet utökats med Conny Nimmersjö, Johnny Essing och Mats Andersson. 1993 skrev bandet kontrakt med skivbolaget Silence Records och samma år gav bandet ut sin första EP. Bandets första fullängdsalbum kom 1994 och med det tredje albumet Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! från 1998 fick bandet sitt genombrott för en bredare publik.


Bandet har vid ett flertal tillfällen har kallats för Sveriges bästa liveband. Bob hunds nämnda inspirationer är Philemon Arthur and the Dung, Velvet Underground, Gun Club, Kraftwerk, Pixies, Captain Beefheart, Taurus II och svensk punk.


Under hösten 1991 gick bandet in för musiken på allvar och tre spelningar ordnades. Bob hunds första spelning ägde rum 27 september i en replokal på Torkel Knutssonsgatan i Stockholm. Det var mest familj och vänner som var närvarande under spelningen. Mats Andersson var ännu inte full medlem i bandet, så under spelningen hade man en trummaskin i bakgrunden. Bob hund hade under tiden gjort klart sin första demokassett som senare skulle kallas Edvin Medvind. Fler spelningar ordnades under våren 1992 och då hade man skaffat sig en fast trummis, Mats Andersson. En av spelningarna var på en klubb som hette Hannas Källare. På Hannas krog arbetade vid den tiden DJ:n Marcus Törncrantz som senare kom att bli Bob hunds manager. Bob hunds spelningar var oftast i Stockholm, men 1993 hade de sin första spelning utanför Stockholm. Detta var i Lund på Smålands nation. Ingen i Bob hund hade körkort vid denna tidpunkt så deras roadie var Magnus Carlson som senare skulle bilda Weeping Willows.


Övrig tid ägnades åt turnéer och festivalspelningar. Bob hund gjorde till och med en turné på Stockholms gymnasieskolor. Det blev nio konserter på nio olika gymnasier. Efter 7 månader utan en enda konsert gav Bob hund ut sin första singel, Istället för musik: förvirring. Den fick stor uppmärksamhet i radio och tog sig in på Topp 20 på singellistan och Trackslistan, och videon visades flitigt på både MTV och ZTV. Under hösten 1996 efter all framgång med singeln släpptes Bob hunds andra album Omslag: Martin Kann. Albumet blev en stor kritikerframgång. Efter skivsläppet kom en mängd nomineringar. Thomas Öberg fick en grammis för årets textförfattare. Omslaget, signerat Martin Kann, fick ett Guldägg (reklambranschens motsvarighet till Grammis). I oktober släpptes singeln Düsseldorf, en låt från Omslag: Martin Kann. Bob hund uppträdde samma år i tv-programmet Sen kväll med Luuk med singeln Düsseldorf. Blur började uppmärksamma Bob hund i engelska tidningar. Gitarristen i Blur, Graham Coxon, skickade förfrågningar om att få spela med Bob hund. Bob hund tackade nej till erbjudandet och i stället ägnades sommaren åt en framgångsrik Kalasturné, ett omkringresande turnépaket med Weeping Willows, Bob hund och Whale. I slutet av 1997 släppte Bob hunds en ny singel, en cover av Pere Ubus låt Final Solution. Detta trots att Bob hund tidigare angett att de aldrig skulle göra covers. Den svenska översättningen av låten blev Ett fall och en lösning. Arbetstiteln var först En slutgiltig lösning. Singeln hamnade på Topp 20 på singellistan i Sverige, och den blev också gruppens genombrott i Norge. Diskussioner hade redan pågått angående att starta ett engelskspråkigt band, Bergman Rock. Dock var det Bob hund som gällde ännu ett tag.


År 2000 började inte bra för Bob hund och Bergman Rock. Sex av bandets gitarrer och två basar blev stulna. Tillsammans var instrumenten värda 115 000 kronor. Bergman Rock hade redan spelat in 12 låtar som skulle fungera som en demo till olika utländska skivbolag. En tur till USA var också planerad under mars månad. Bergman Rock skulle uppträda i Austin, Texas den 16 mars på festivalen South by Southwest. Stölden tog ännu hårdare än vad bandet trodde och Bergman Rock fick ställa in alla sina konserter under våren 2000. Till slut fick man tillbaka tre gitarrer som hade hittats i ett soprum i Solna. Bergman Rock bokade en spelning i London den 26 april på klubben The Scala. Samma månad släppte Bergman Rock sin första singel Help the band på internet. Aftonbladets krönikör Håkan Steen skrev i en spalt om den nya singeln: Man undrade, för att inte säga tvivlade. Kunde Bob hund vara lika fantastiska på engelska? Det kan de. Trots den stora uppmärksamheten kring Bergman Rock gjorde Bob hund några spelningar under sommaren. Den ena konserten var på Hultsfredsfestivalen, på Hawaiiscenen. Hela konserten filmades och direktsändes av ZTV.


Den 6 juli 2013 anordnade Bob hund en endagsfestival i Folkets Hamn, Helsingborg, där de auktionerade ut gamla instrument och andra saker som legat kvar i deras gamla replokal. På festivalen kunde besökare äta bob hund-korv, dricka bob hund-öl samt bob hund-vin. Bob hund själva spelade inte, men samtliga medlemmar stod och spelade skivor i varsitt hörn. Det enda band som spelade på festivalen var Kometen kommer.










Özz Nûjen

Özz Nûjen, När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden. på Spotify

Dålig stämning

När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden.

Özz Nûjen, Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut. på Spotify

Dålig stämning

Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut.

Özz Nûjen, Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung! på Spotify

Dålig stämning

Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung!

Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i 1,5 år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i ett och ett halvt år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”










Hoffmaestro

Hoffmaestro, Highway man på Spotify

The Storm

Highway man

Hoffmaestro, Young Dad på Spotify

The Storm

Young Dad

Hoffmaestro, So You Do [Slimi Jimi Bubby Boy] på Spotify

The Storm

So You Do [Slimi Jimi Bubby Boy]

Hoffmaestro är en svensk musikgrupp från Stockholm.


Bandets genombrott kom med generationsfilmen Stockholm Boogie, som gick upp på landets biografer år 2005. De stod själva för manus, regi och inte minst soundtracket, med bland annat ledmotivet ”Desperado”.


Under de påföljande åren släpptes två EP:s och ett fullängdsalbum ”The Storm” under Warner Music. Bandet grammisnominerades för videon till singeln ”Young dad” och låtar som ”Highway man”, ”So do you (Slimi Jimi bubby boy) och ”Seize the day” blev stora internethits.


”Skank-a-tronic Punkadelica Tour” 2010 inleddes på Globen Annexet i Stockholm och fullängdsalbumet ”Skank-a-tronic punkadelica” släpptes under bandets egen label ”Chraamofon” den 4 oktober 2010 och gick rakt in på Itunes albumlistas förstaplats.


I december 2011 gjorde Hoffmaestro låten "Your Ways" i samarbete med alla som ville vara med och bidra till den. Många bidrag kom in. Detta gjordes i samband med välgörenhetskampanjen Musikhjälpen i Sveriges Radio P3. "Your Ways" släpptes sedan som ett singelspår.


Singeln "Round It Goes" blev en hit på Trackslistan i november 2010 med plats 9 som bästa placering. Nästa singel blev "Memories In Blue" i mars 2011, gick in på Svensktoppen den 19 juni 2011 där den blev en långliggare till och med 8 januari 2012.


I maj 2013 släpptes "Dreams" som är första singeln till 6-spåriga EP:n City Hut Sessions pt.1 som släpptes 19 juni 2013.






Airbourne

Airbourne, Runnin' Wild på Spotify

Runnin' Wild

Runnin' Wild

Airbourne, Too Much, Too Young, Too Fast på Spotify

Runnin' Wild

Too Much, Too Young, Too Fast

Airbourne, Breakin' Outta Hell på Spotify

Breakin' Outta Hell

Breakin' Outta Hell











Lisa Nilsson

Lisa Nilsson, Innan vi faller på Spotify

Innan vi faller

Innan vi faller

Lisa Nilsson, Himlen Runt Hörnet på Spotify

Samlade Sånger 1992 - 2003

Himlen Runt Hörnet

Lisa Nilsson, Varje Gång Jag Ser Dig på Spotify

Samlade Sånger 1992 - 2003

Varje Gång Jag Ser Dig

My Lisa Karolina Nilsson, född 13 augusti 1970 i Tyresö i Stockholms län, är en svensk sångerska.


Nilsson fick ett stort genombrott med sitt tredje album Himlen runt hörnet 1992. Hon är dotter till Birgit Bokö och Gösta Nilsson, som nu är gift med Monica Borrfors. Nilsson var gift med musikern Henrik Janson 1998–2002.


Vid elva års ålder började Nilsson på Lasse Kühlers dansskola. Hon gick gymnasiet på danslinjen i Uppsala och började därefter på Balettakademins yrkesdansarlinje. Hon var med i gruppen Stage Four tillsammans med Peter Jöback, Andreas Lundstedt och Lizette Pålsson. Via en talangjakt – hon vann 1987 talangtävlingen Stjärnskott – fick Nilsson vara med i Bosse Larssons TV-program Lörda' me' Larssons som sändes i september 1988. Hon fick kontrakt med skivbolagsdirektören Billy Butt på skivbolaget Little Big Apple. Hon deltog även i Melodifestivalen 1989 med låten Du och slutade på fjärde plats. Samma år släpptes duetten Aquarius 1999. Singeln Who's That Boy låg tre veckor på Trackslistan 1990. Nilssons två första skivor var på engelska trots att Butt tyckte att hon skulle sjunga på svenska. Nilsson fick mycket bra kritik för sin röst men de anonyma poplåtarna på engelska fick dålig kritik.


1991 skrevs nytt skivkontrakt med Diesel Music AB, ett nystartat independent-skivbolag startat av Torbjörn Sten, Mauro Scocco och Johan Ekelund. Vintern och våren 1992 spelades hennes genombrottsplatta Himlen runt hörnet in i legendariska Polarstudion i Stockholm. Johan Ekelund var producent och Mauro Scocco låtskrivare. När skivan släpptes fick den 3 getingar i Expressen och tidningens musikrecensent Måns Ivarsson skrev att: "Här växer Lisa med inramningen och slår för första gången fram som en brännande personlighet."


Skivan blev en stor kommersiell framgång i hela Norden och sålde i 450 000 exemplar. Singeln Himlen runt hörnet blev den mest spelade i P3 första halvåret 1992. Singeln Varje gång jag ser dig kom på femte plats. 1993 belönades Nilsson med tre grammisar och Scocco och Ekelund fick en vardera. Sommaren 1992 turnerade hon tillsammans med Tomas Ledin och Eva Dahlgren i turnén Rocktåget.


1994 spelades låtarna från Himlen runt hörnet in på engelska, ommixade av producenten Magnus Frykberg. Det engelskspråkiga albumet Ticket to Heaven släpptes 1995.


I slutet av 1993 inleddes arbetet med nästa album, Till Morelia, och även det producerat av Johan Ekelund och med låtar av Mauro Scocco och Peter LeMarc. När albumet släpptes 1995 jämfördes det med Nilssons genombrottsalbum Himlen runt hörnet. Kritikern Stefan Malmqvist kallade musiken på plattan för amerikansk mjuksoul och ansåg att en del av Mauro Scoccos texter var plattityder och klichéer. I Aftonbladet ansåg Anders Hvidfeldt att Nilsson än en gång gjort en imponerande platta och att skivan var ett hantverk in i minsta detalj. I Göteborgs-Posten ansåg Gabriel Byström att Scoccos texter inte var särskilt intressanta och att slutresultatet var bra men inte häpnadsväckande. Skivan hamnade på andra plats på Tom Hjeltes innelista i Aftonbladet. Skivan sålde i sammanlagt 250 000 exemplar.


Efter Till Morelia ville Nilsson utforska sin egen kreativitet. Vid sidan av låtskrivande gjorde hon ett antal framträdanden där hon fokuserade mer på jazzen. Hon spelade 1996 in låten "Those Who Were" på danske jazzbasisten Niels Henning Ørstedt Pedersens skiva med samma namn, sjöng Nat King Coles "Unforgettable" på prins Bertils begravning 1997, turnerade i Danmark både med DR Big Band och DR Underholdningsorkestret och gjorde Frank Sinatra-konserter med Svante Thuresson. Hon spelade även in en duett med operasångerskan Montserrat Caballé – låten "Friends Again" av Mauro Scocco.


2000 kom Viva. Skivan gavs ut i hela Norden. Även denna skiva var producerad av Johan Ekelund. Nilsson hade själv skrivit texter och, ihop med maken Henrik, musiken till de flesta av låtarna. Där fanns bland annat "Sanna ögonblick" från filmen med samma namn, till vilken paret skrev filmmusiken. Viva innehåller, vid sidan av låtar som "Långsamt" och "Viola", även en låt av Stephen Simmonds, "Tror på dig", som blev en av skivans mest omtyckta låtar.


Sommaren 2000 gav sig Nilsson ut på turnén Karavan tillsammans med Staffan Hellstrand och Thomas di Leva. Nilsson turnerade också i Danmark och Finland. 2001 vann hon åter en Grammis som bästa kvinnliga pop- eller rockartist för skivan Viva.


Nilsson skrev själv egna texter och producerade det följande albumet, Små rum, men hon skrev musiken ihop med sin make. I studion medverkade också Esbjörn Svenssons Trio och Stockholm Session Strings. Texterna är mycket personliga, handlar oftast om kärlek och Nilsson skrev texterna under flera års tid. Idén om ett samarbete mellan Nilsson och Esbjörn Svenssons Trio kom när de 1998 spelade in Telegram för fullmånen för hyllningsalbumet (för Cornelis Vreeswijk) Den flygande holländaren 2. Små rum släpptes i november 2001. Skivrecensenterna gav albumet ett blandat mottagande. I Aftonbladet ansåg Markus Larsson att texterna var ljumma och att Nilsson hade en bit kvar till den nödvändiga skärpan. I Borås Tidning ansåg Stefan Eklund att Nilssons texter var bättre än på Viva. I Östersunds-Posten ansåg Bengt Ola Mattsson att Nilssons texter bar på ett arv från svenska visartister som Jan Johansson, Lars Bagge, Olle Adolphson och Beppe Wolgers samt att hennes röst passade bättre för detta slag av vispop än soulmusiken.


2002 hade Nilsson en mindre roll i Colin Nutleys långfilm Paradiset, där hon spelar Rebecka Björkstig, en kvinna som leder en stiftelse för misshandlade kvinnor. Samma år hade hon en gästroll i komediserien Cleo. Nilsson har förklarat att hon kan tänka sig fler roller men att hon inte vill bli skådespelare.


Efter utgivningen av samlingsskivan Samlade sånger 1992-2003 turnerade Nilsson, och därefter reste hon våren 2004 till Brasilien för några veckors semester. I Rio de Janeiro lärde hon känna en grupp brasilianska musiker och hemfärden sköts upp gång på gång tills hon stannade i ett par månaders tid. I Brasilien lyssnade hon på kända brasilianska låtar från 1960- och 1970-talen. Låtarna i musikstilen tropicalia översatte hon till svenska och med hjälp av gitarristen Joâo Castilho kunde hon bilda ett band som följde med Nilsson på en miniturné i Sverige på våren 2005. Låtarna, översatta till svenska, spelades in i studio i Brasilien i början av 2006.


I Aftonbladet skrev recensenten Markus Larsson att skivan var "tam, lagom, grå, trist och pretentiös". Malin Henrikson i Hallands Nyheter tyckte att det var kompetent utfört men att det borde ha svängt mer. Efter skivsläppet hösten 2006 gav sig Nilsson ut på en liten turné i Sverige tillsammans med det brasilianska bandet Banda Beleza.


"Hon förvaltar de kända brasilianska låtarna med omsorg utan att hennes egna personliga stil försvinner. Däri sitter styrkan. Hon kallar skivan för ett kärleksprojekt och det märks. Värmen för de brasilianska melodierna och poesin är tydlig. Lisa Nilsson levererar nyans, nerv, närvaro och står för produktionen. Låtarna har spelats in med flera brasilianska musiker i Rio och gästas av stora namn som flöjtisten Carlos Malta och cellisten Jaques Morelenbaum (som producerat Caetano Veloso, Badi Assad och Marizas senaste skivor." skrev den brasilianska musikexperten Åsa Da Silva Veghed i Svenska Dagbladet.


2002 spelade Nilsson en biroll i Colin Nutleys långfilm Paradiset. 2008 spelade hon den kvinnliga huvudrollen i den svensk-tyska långfilmen Ett enklare liv.


2012 gjorde hon huvudrollen som Diana i Broadway-musikalen Next To Normal på Stockholms stadsteater; musikteater om psykisk sjukdom och hur den påverkar en familj.


År 1997–2002 var hon gift med musikern Henrik Janson. Tillsammans med musikern och trädgårdsmästaren Niklas Medin har hon två döttrar, födda 2007 och 2011.










Graveyard

Graveyard, Hisingen Blues på Spotify

Hisingen Blues

Hisingen Blues

Graveyard, Ain't Fit To Live Here på Spotify

Hisingen Blues

Ain't Fit To Live Here

Graveyard, The Siren på Spotify

Hisingen Blues

The Siren

En kort period sedan bandet bildats spelades en tvåspårs demo in. De hade tre spelningar och började planera för ett fullängdsalbum. Samtidigt laddade de upp en del av sitt material på MySpace där Tony Presedo, grundare av TeePee Records upptäckte dem. Deras första album som spelades in av Don Ahlsterberg och fick namnet Graveyard. När skivan slutförts lämnade Truls Mörck bandet och ersattes av Jonatan Larocca-Ramm. Albumet släpptes den 18 september 2007. Debutalbumet fick på det hela taget god kritik. År 2008 uppträdde bandet på festivalen South by Southwest. Efter deras framträdande på South by Southwest presenterades bandet i Rolling Stone Magazines Fricke's Picks.


21 januari 2012 fick gruppen pris på P3 Guld-galan, för bästa rock/metal 2011. 14 februari 2012 fick de även en Grammis för Årets hårdrock 2011.






Mårten Andersson

Han slog igenom i radioprogrammet Pippirull i Sveriges Radio P3 med sina kontroversiella imitationer av bland annat Mikael Persbrandt, Dr Alban, Bengt Magnusson och Peter Antoine. Andersson är idag främst standup-komiker och tillhör den svenska stand-up scenen. Andersson driver sedan 1999 bolaget Knakelibrak Produktion AB och sedan 2004 standup-bolaget Raw Comedy, med en klubb i Stockholm där svenska och internationella komiker uppträder. Andersson gjorde sin debut i Melodifestivalsammanhang år 2012 som låtskrivare till låten "Sean den förste Banan", framförd av just Sean Banan.


Redan som barn drömde Andersson om att jobba inom media, som tolvåring ville han bli sportreporter. Något som förverkligades efter avslutade journaliststudier på Kalix folkhögskola (med inriktning på radio) fick han jobb direkt på SR, Radiosportens lokalredaktion där han bland annat refererade fotboll.


Samma år, då Mårten Andersson var 19 år gammal, fick han jobb som ungdomsreporter på Sveriges radio P3:s Signal. Knappt ett år senare blev han rekryterad av den relativt nystartade tv-kanalen ZTV. Där jobbade Andersson som framför allt programledare och reporter men även som redaktör och producent. Arbetskamraterna hette bland annat Henrik Schyffert, Amanda Rydman, Kristian Luuk, Olle Sarri och Per Sinding-Larsen. Mårten Andersson stannade på ZTV i fyra år.


1998 började Andersson som programledare på TV 3 och var bland annat nyhetsankare för TV 3-sporten. Under de tre åren på TV 3 jobbade han parallellt på P3. Denna gång med samhällssatiriska programmet Pippirull. Andersson har senare sagt att han länge hade känt ett sug att skriva humor och att han i Pippirull fick ett kvitto på att han kunde det. Hans imitationer av Dr Alban och Mikael Persbrandt blev publikfavoriter och han valdes år 2001 ”Till årets manliga komiker” av tidningen Café och skivan ”Det e stabilt” Grammis-nominerades. I samband med Pippirull började även Mårten Andersson att uppträda som ståuppkomiker. Debuten skedde på Norra Brunn år 2000 och sedan dess har hans fokus legat på humor och underhållning.


Andersson var inspirerad av den stand up han hade sett i England som ofta hade en råare, elakare ton än den svenska. När han 2004 grundade sin egen stand up-klubb: RAW comedy club ville han att komikerna själva skulle få sätta ribban för hur rå humorn skulle få vara. RAW comedy club har idag breddat verksamheten och omfattar både stand up-klubb, tv-program, turnéer, management och bokningar av internationella komiker.


Andersson har medverkat i flertalet underhållningsprogram, t.ex. Extra Extra, Fredag hela veckan, Stockholm Live, Babben & Co och Let's dance.






Benny Anderssons Orkester

Benny Anderssons Orkester, Fait Accompli på Spotify

BAO 3

Fait Accompli

Benny Anderssons Orkester, Du är min man på Spotify

BAO!

Du är min man

Benny Anderssons Orkester, Nu tändas tusen juleljus på Spotify

Tomten har åkt hem

Nu tändas tusen juleljus

Benny Anderssons orkester (BAO) är en svensk musikgrupp med Benny Andersson som musikalisk ledare och kompositör. Orkestern skapades i mitten av 2001 av 16 musikvänner, av vilka några är från Orsa Spelmän, samt med Helen Sjöholm som sångerska. Benny Andersson tog initiativet. Bandet är ett hobbyband som har sin grund i spelglädje och musikintresse.


Helen Sjöholm, som från början plockades in som refrängsångerska (vilket hon fortfarande är), räknas nu som en medlem i bandet (se ovan). Alla medlemmar är engagerade på annat håll större delen av året, många i orkestrar på teatrarna i Stockholm. Och bröderna Moraeus samt Leif Göras, Larsåke Leksell och Nicke Göthe är tillsammans Orsa Spelmän. Till somrarna träffas och repar BAO och drar sedan ut på en miniturné vars biljetter är mycket eftertraktade. "En konsert med dans" är konceptet, och på turnén medförs därför en dansbana. Med följer också Tommy Körberg (se ovan) och står tillsammans med Helen Sjöholm för sånginsatserna i de icke-instrumentala låtarna.


BAO har givit ut tre album, Benny Anderssons orkester 2001, BAO! 2004 samt BAO 3 2007. På det förstnämnda ingår "Vår sista dans" som låg 30 veckor på Svensktoppen, och på det andra finns "Du är min man" som låg på samma lista mellan 2004 och 2009 och som den 1 april 2007 slog rekordet för antalet veckor på listan, där den då legat i 143 veckor. 2006 kom livealbumet BAO på turné. BAO 3 innehåller färre instrumentala låtar än de tidigare skivorna. Helen Sjöholm och Tommy Körberg sjunger på detta album både tillsammans och var för sig. Körberg gör bland annat "Fait accompli", som premiärspelades av BAO i Allsång på Skansen, liksom "Bonde söker fru".


Den 24 juni 2009 utgavs albumet Story of a Heart under artistnamnet "Benny Andersson Band". Skivan består av tidigare utgivna melodier och texter, men i mångt och mycket översatta till engelska för etablering på den utländska marknaden; därav det nya artistnamnet.






Mia Skäringer

Maria Elisabeth "Mia" Skäringer Lazar, född Johansson 4 oktober 1976 i Kristinehamn, är en svensk skådespelare, manusförfattare och radioprofil. Hon ville bli skådespelare redan när hon var fyra år och var sedan aktiv på teatern i hemstaden Kristinehamn. Första tv-jobbet var på Sanning och konsekvens på ZTV som följdes av ett antal radioprogram med Klara Zimmergren. Skäringer och Zimmergren hade sedan det egna radioprogrammet Roll on som även blev omgjort till tv under namnet Mia och Klara. Programmet belönades med en Kristall för bästa humorprogram år 2008 och 2009.


Efter att ha skrivit krönikor och bloggar för tidningen Mama, släppte Skäringer boken Dyngkåt och hur helig som helst i augusti 2009. Sen 2010 spelar Skäringer huvudrollen Anna Svensson i tv-serien Solsidan och är också huvudperson i programmet Mia på Grötö.


När Skäringer var mindre var hon "ganska liten, rund och pojkflickig". När hon var fyra år ville hon bli skådespelare och var sedan aktiv på den lokala amatörteatern Thespis. Hon hade sedan ätstörningar från åttonde klass tills hon tog studenten och hade "jättesvårt att samla ihop" sig själv. 1993 bodde hon i Örebro i "ett hemskt område med människor som inte mådde så bra" och hon skolkade mycket från skolan under den tiden.


År 1995 började Skäringer skrivarskola på Öland och fick sedan ett jobb på ZTV. Hon var programledare för programmet Sanning och konsekvens som hon själv tyckte var ett "skitdåligt program". Ett år senare började hon meditera för att hon tyckte hon varit hård i sitt leverne genom att ha festat för mycket och låtit andra göra henne illa. 1997 var hon ståuppkomiker i programmet Släng dig i brunnen.


1997 medverkade Skäringer radioprogrammet Bossa Nova i Sveriges Radio P3 tillsammans med Klara Zimmergren. De var sedan med i Frank och Sommarsalva innan deras eget program Roll on började. Sista programmet sändes i januari 2007 och därefter började Skäringer och Zimmergren med arbetet att omvandla figurerna från Roll on till tv. Hösten 2007 sändes programmet Mia och Klara på SVT1 med åtta avsnitt. Premiäravsnittet sågs av drygt 610 000 tittare enligt MMS. Programmet blev en succé och under våren 2009 sändes Mia och Klara 2 med ungefär en miljon tittare varje avsnitt. Skäringer sade att Mia och Klara är en "protest mot att allt ska vara så kallt och ironiskt, snabbt och smart."


2008 och 2009 vann Mia och Klara bästa humorprogram på prisutdelningen Kristallen. På Gaygalan 2008 vann de pris för Årets duo. Skäringer och Zimmergren sade till Expressen i augusti 2009 att Mia och Klara 3 kommer spelas in för att sedan sändas våren 2011 på SVT.


"Boken handlar mest om kvinnoroller och föreställningar om sig själv. Titeln syftar på den där Hora eller Madonna-grejen, men man måste inte välja. Utan att försöka pracka på någon råd, så berättar jag till exempel om mitt dåliga mammasamvete och hur jag får relationen att funka. Men framför allt vill jag visa att man får vara svag och skör."


I augusti 2009 släppte Skäringer boken Dyngkåt och hur helig som helst där hon har skrivit ned sina "erfarenheter av skilsmässa, föräldraskap, dåligt samvete, prestationsångest och vacklande självförtroende." Boken är baserad på krönikor och bloggar som Skäringer skrivit i tidningen Mama.


Jessica Björkäng från litteratursajten Bokhora recenserade boken, och sa: "Det är svårt att inte älska Mia Skäringer. Nästan allt hon tar i blir till guld, även så, den för mig rätt så ointressanta, mammakrönikeboken." Gunilla Brodrej från Expressen gav boken en mer positiv recension, och sa: "Hon älskar sin familj så hon går sönder, men hon är rolig. Därför läser man vidare Hon är på min sida. Jag håller henne gärna i handen."


Från den 20 april till den 30 maj 2010 var Skäringer med i en föreställning baserad på boken. Hon pratade kort om föreställningen: "Drivkraften är nog någonstans en längtan efter att ge oss alla upprättelse. En önskan om att vi människor ska tycka mer om oss själva. Inte jämföra oss så mycket och tro att alla andra är så jävla mycket lyckligare".


Under våren 2009 spelade Skäringer in tv-serien Solsidan tillsammans med Felix Herngren, Johan Rheborg och Josephine Bornebusch. Skäringer sade att hon och Herngren "aldrig träffats tidigare, men hittade varandra så där klockrent som bara händer med vissa personer." Hon tycker att de har samma ton i deras skådespeleri och "funkar bra ihop". Solsidan hade premiär på TV4 den 29 januari 2010 och sändes efter den femte säsongen av Let's Dance. Premiäravsnittet sågs av 1,8 miljoner tittare. Serien fick ett positivt mottagande och i mars 2010 fick serien en till säsong. Ytterligare två säsonger har sedan spelats in och sänts på TV4.


2013 ledde Skäringer egna intervjuprogrammet Mia på Grötö. Den andra säsongen började sändas i januari 2014. Våren 2015 började humorprogrammet "Ack Värmland" sändas i TV4. Hon spelade huvudrollen i den som nagel- och fotvårdssalongsdelägaren Anette som bor i Molkom. Till hösten 2015 kommer hon medverka i dramaserien ”Ängelby”.


Den 22 juni 2015 fick Skäringer Lisebergsapplåden i samband med säsongspremiären av Lotta på Liseberg.






Kodjo Akolor

Akolor växte upp i Vallentuna/Täby med ghanesiska föräldrar. För kvällstidningen Expressen har han berättat att "Vi var den enda svarta familjen, först i högstadiet träffade jag andra med invandrarbakgrund". Som förebild har han nämnt sin storebror Kalate och han sammanfattar sin uppväxt med tre ord: "Äventyr, frustration och vänner". Akolor bor idag i Stockholm. Han har läst ekonomi på Södertörns högskola och nämner medeltidshistoria som ett av sina stora intressen.


Sedan 2007 har Akolor synts och hörts i radio och TV hos The Voice, bland annat i morgonradioprogrammet Vakna med The Voice, som har även sänds i Kanal 5. Han var under hösten 2008 reporter på stan för Vakna, med dagliga inslag i Kanal 5. Han ledde även den egna humorshowen Kodjos värld i The Voice TV, där komik blandades med musikvideor.


Våren 2008 var Akolor sidekick till Peppe Eng i TV4:s program Talang. Samtidigt medverkade han i humorprogrammet Eru Edgy i Sveriges Radio P3. Sedan 2009 är han tillsammans med Martina Thun och Hanna Hellquist programledare för Morgonpasset varje vardag i P3. I juni 2010 var han värd för ett Twilight-fan-evenemang där Taylor Lautner och Kristen Stewart från Twilight-filmerna medverkade.


Kodjo Akolor har flera gånger varit programledare för Musikhjälpen. Första gången var tillsammans med Gina Dirawi och Jason "Timbuktu" Diakité under 2011 och 2012, när programmet sändes från Gustaf Adolfs torg i Göteborg respektive Stortorget i Malmö. Han återkom 2013 tillsammans med Emma Knyckare och Sarah Dawn Finer, när programmet återigen sändes från Göteborg. 2014 sändes programmet från Uppsala och han ledde programmet tillsammans med Linnea Henriksson och Petter Alexis Askergren.


2013 deltog Akolor som en av sex tävlande i andra säsongen av SVT:s musiktävlingsprogram Maestro. 2014 var han programledare för SVT-serien Kodjos kval som handlade om Europaparlamentsvalet 2014.






Bob Dylan

Bob Dylan, Like a Rolling Stone på Spotify

Highway 61 Revisited

Like a Rolling Stone

Bob Dylan, Knockin' on Heaven's Door - Remastered på Spotify

Pat Garrett & Billy The Kid (Soundtrack From The Motion Picture) (Remastered)

Knockin' on Heaven's Door - Remastered

Bob Dylan, The Times They Are A-Changin' på Spotify

The Times They Are A-Changin'

The Times They Are A-Changin'

Bob Dylan, född Robert Allen Zimmerman den 24 maj 1941 i Duluth, Minnesota, är en amerikansk singer-songwriter, författare, regissör, poet, gitarrist, keyboardist samt munspelare, vid senare tid programledare i radio. Dylan har varit en frontfigur inom populärmusik i närmare femtio år, ofta beskriven som en levande legend inom rockmusiken.


Många av Dylans mest prisade låtar kommer från 1960-talet, då han kom att bli en förgrundsfigur i USA och han ansågs av många skildra en hel generation. Några av hans sånger, såsom "Blowin' in the Wind" och "The Times They Are a-Changin'", blev ledmotiv till den amerikanska antikrigs- och medborgarrättsrörelsen. Många av Dylans tidiga texter behandlade politiska frågor, samhällskritik, filosofi och litterära influenser, och trotsade dåvarande konventioner inom popmusiken och vände sig mycket till motkulturen. Medan han utvecklade och personifierade musikstilar, har han visat tillgivenhet till många traditioner inom amerikansk sång, från folkmusik och country/blues till gospel, rock'n'roll och rockabilly, till engelsk, skotsk och irländsk folkmusik, även jazz och swing.


Dylan uppträder med sin gitarr, keyboard och sitt munspel. Uppbackad av en varierande sättning av musiker, har han turnerat oavbrutet sedan slutet av 1980-talet, i vilket som har kallats för "Never Ending Tour". Han har även spelat tillsammans med andra stora artister.


Dylans första album Bob Dylan släpptes 1962, som följdes sedan av många prisade album som The Freewheelin' Bob Dylan (1963), Highway 61 Revisited (1965), Blonde on Blonde (1966), Blood on the Tracks (1975), Oh Mercy (1989) och Time Out of Mind (1997).


Dylan tog medvetet upp arvet efter Woody Guthrie. Han besökte dennes dödsbädd och lovade då att föra Guthries gärning vidare. Folkmusik och arbetarsånger som Joe Hills inspirerade honom tidigt, men också franska poeter som Arthur Rimbaud reflekteras i hans texter.


Dylans musik bestod i början mest av politiska och sociala protestsånger, till exempel "A Hard Rain's a-Gonna Fall" och nämnda "The Times They Are a-Changin'". Denna "revolutionära period" följdes av en mer surrealistisk period i mitten av 1960-talet, då hans texter var kryptiska och ironiska. Under denna period släppte han singeln "Like a Rolling Stone" som med sin längd och text blev en milstolpe inom populärmusiken. Dylans musik blev senare mer inåtvänd, med delvis religiösa texter. Dylan har haft två framträdande religiösa perioder, först en kristen, sedan en judisk.


Bob Dylan föddes som Robert Zimmerman i staden Duluth, Minnesota men strax innan han fyllde sex år och efter att hans far fått polio flyttade familjen till den närliggande staden Hibbing, Minnesota där han sedan växte upp. Familjen Zimmerman var judisk och deras förfäder hade utvandrat från Ryssland, Ukraina, Litauen och Turkiet.


När Bob Dylan var åtta-nio år började han spela på familjens piano. Därefter lärde han sig att spela munspel och gitarr. Mycket av hans ungdomstid gick åt till att lyssna på radio där han tog in stationer som sände blues, country och tidig rock'n'roll. Han började uppträda i mitten av 1950-talet och var medlem i ett flertal band under sin tid i high school.


1959 började han studera på universitetet i Minneapolis. I samma veva tog hans intresse för folkmusik fart. Det var också nu han började presentera sig som Bob Dylan. Var han fått namnet ifrån finns det flera historier om. Vissa menar att det är inspirerat av poeten Dylan Thomas. År 2004 skrev han själv om hur han valde namnet i sin bok Memoarer, första delen.


Sin första skivinspelning gjorde han som munspelare åt Harry Belafonte 1961. Året därpå gavs hans första egna självbetitlade album ut på Columbia. Det bestod mestadels av covers på andras verk och traditionella sånger, men två egna låtar fanns med. Han spelade samtidigt in lite material för det mindre kända skivbolaget Broadside under pseudonymen Blind Boy Grunt. Vid tiden då nästa album, The Freewheelin' Bob Dylan släpptes hade han gjort sitt namn känt inom folkmusikkretsar, och det albumet var också hans första att ta sig in på billboardlistan. På det albumet kan man hitta en av hans mest kända sånger, "Blowin' in the Wind". Albumet var fyllt av ilska och protestsånger, särskilt mot krig. "Blowin' in the Wind" var också en hit, fast i Peter, Paul and Marys version.


Samma år som ovan nämnda album släpptes, 1963, hade Dylans intresse för de mänskliga rättigheterna ökat markant. Han uppträdde bland annat på marschen genom Washington, där Martin Luther King gav sitt berömda tal, "I Have a Dream". Man kunde också tydligt märka hans intresse för ämnet på det nästföljande albumet, The Times They Are a-Changin' 1964 där han tydligt tar avstånd från rasism och orättvisor. Sångerna behandlar också andra utsatta personer som gruvarbetare. De är mycket cyniska. Dylan kom aldrig att vara så politisk igen. Titelspåret var en stor hit i Storbritannien. Redan nästa album Another Side of Bob Dylan 1964 visade (som titeln antyder) en mer varm och romantisk sida av Bob Dylan. Sångerna var också något av en kritik mot den så omhuldade bilden av "den idealistiske Dylan", vilket framför allt låten "My Back Pages" var ett tydligt exempel på. Dylan sade själv två år senare: "-Där finns inga fingerpekande sånger. De skivor jag gjort, jag står bakom dem, men jag vill inte skriva åt folk längre. Du vet, vara en talesperson".


En musikalisk utvidgning kom för Dylan med 1965 års album, Bringing It All Back Home. Här bytte Dylan delvis ut den akustiska gitarren mot elgitarr och rockband, samt presenterade svårtydda och symboliska texter som "Subterranean Homesick Blues" och "Maggie's Farm". Han bevarade samtidigt sitt gamla sound då ena sidan bestod av akustiska låtar, till exempel "Mr. Tambourine Man" som blev en mycket stor hit i The Byrds version. Albumet markerar också början på den period då Dylan skrev sina mest surrealistiska låtar (1965-1966). Under april - maj 1965 gjorde Dylan en brittisk turné, under stort medialt och publikt bifall (se Bob Dylan UK Tour 1965). Publikens välvilliga hållning kom dock av sig då han gjorde sitt första elektriska liveframträdande på Newport Folk Festival. Han buades av scenen. Det finns två förklaringar till detta, en "romantiserad" förklaring och en annan betydligt modernare:


Det året släpptes singeln "Like a Rolling Stone" vilken blev en stor hit, och även banbrytande i och med att en singel sällan varade i mer än tre minuter medan den här låten var dubbelt så lång. "Like a Rolling Stone" brukar ofta hamna på en hög placering när det görs listor på bästa rocklåtarna, eller låtar över huvud taget. Den kom bland annat etta på just Rolling stone magazines lista över de 500 bästa låtarna, den lista görs dock om lite då och då. Albumet Highway 61 Revisited som släpptes nära inpå byggde starkt på det sound "Like a Rolling Stone" har. På hösten samma år släpptes singeln "Positively 4th Street" vilken också blev en hit då den nådde en sjundeplats på Billboardlistan. Det blev också hans första singel som tog sig in på svenska Tio i topp. Låtens text har dubbla innebörder: Antagligen sjunger han ett elakt avsked till sina gamla folkmusik-fans, eller så är han bara oerhört spydig mot en gammal flickvän.


Den 22 november 1965 gifte sig Dylan med den före detta modellen Sara Lownds. Två månader senare fick de sitt första barn.


På våren 1966 var Dylan i Nashville och spelade in ett av sina mest prisade album, dubbelalbumet Blonde on Blonde, vilken släpptes i maj samma år. Nästan alla låtar på albumet skrevs i studion och spelades in kort efter att de var skrivna. Det albumet gav honom också två stora hitsinglar med "Rainy Day Women No. 12 & 35" och "I Want You". Gruppen Manfred Mann hade också en hit med låten "Just Like a Woman" från det albumet, fast deras version är mer känd i Europa. Något före och efter att denna LP släpptes gav sig Dylan även ut på en omfattande världsturné i april - maj 1966. Denna så kallade Bob Dylan World Tour 1966 (den hade egentligen inget officiellt namn) präglades delvis av publikens reaktioner på hans nya elektriska stil. Efter den skulle Dylan dock inte komma att turnera på åtta år.


Den 29 juli 1966 kraschade Bob Dylan med sin motorcykel nära hemmet i Woodstock, New York efter att bromsarna gett vika. Dylan fick vila upp sig ett tag innan han återigen kunde börja spela in och skriva nytt material. Denna händelse fick honom också att upphöra med sitt hektiska artistliv, och musiken han gjorde följande år kom att bli mer avslappnad och tillbakalutad. De första inspelningarna han gjorde efter olyckan var med gruppen The Hawks (som senare bytte namn till The Band), men dessa alster gavs inte ut officiellt förrän 1975 under namnet The Basement Tapes i en omdiskuterad utgåva. Några hävdar att Robbie Robertsons, The Bands låtskrivare och gitarrist, urval av låtar var dåligt.


I december 1967 lanserades Dylans nästa album John Wesley Harding, och det bröt totalt mot tidigare blues och folkrock-influerade album. Det här albumet var lugnt, med spartanska musikarrangemang och textmässigt starkt influerat av kristendom och bibeln. Albumet stack också ut genom att det inte var ett dugg psykedeliskt, vilket många album som spelades in under "the summer of love" 1967 var. På albumet fanns "All Along the Watchtower" vilken blev en hit i Jimi Hendrix radikalt omarbetade version 1968. Dylan har nämnt att han tycker den versionen är den definitiva.


Dylan avslutade 1960-talet med att ge ut albumet Nashville Skyline vilket var ett fullfjädrat countryalbum med både lap steel- och pedal steel-gitarrer. Låtarna på albumet var också mer personliga och direkta, till skillnad från de kryptiska låtarna från 1960-talets mitt. Det gav honom också hitsingeln "Lay Lady Lay" vilken blev en av hans största pophits. Den var en stor hit i bland annat Sverige. Även "I Threw It All Away" nådde viss framgång som singel. 1969 gav sin enda mer traditionella konsert då han tillsammans med The Band framträdde på festivalen på Isle of Wight 31 augusti 1969. Dylans nya musikaliska inriktning märktes tydligt vid detta framträdande.


1970 hade Bob Dylan tröttnat på all uppmärksamhet och bestämde sig för att ge ut ett album som kritiker helt enkelt inte kunde gilla eller förstå sig på. Resultat var dubbel-LP:n Self Portrait vilken bestod av många covers och en del instrumentala spår. Omslagsbilden visade ett självporträtt målat av Dylan. Skivan sågades av nästan alla samtida musikkritiker. Nästa album New Morning togs dock emot bättre. Det albumet utvecklade musiken från de två tidigare albumen John Wesley Harding och Nashville Skyline. Albumet innehöll "If Not for You" som blev en populär coverlåt.


1972 påbörjade han en skådespelarkarriär när han var med i westernfilmen Pat Garrett & Billy the Kid som han också skrev musiken till. Han hade ingen stor roll utan fanns mest med för att framföra musik. Soundtracket gav världen "Knockin' on Heaven's Door" vilken sedan ett flertal artister gjort egna versioner på. Låten blev egentligen hans sista riktigt stora singelhit och var också hans största hit på Tio i topp i Sverige. 1973 tog hans kontrakt med Columbia slut och han började istället spela in för Asylum Records. Hans gamla bolag släppte sent samma år det kontroversiella albumet Dylan med inspelningar som gjorts under tillkomsten av främst New Morning några år tidigare och förkastats av honom själv. Dylan sade i en intervju 1974; "De skulle inte användas, jag trodde det var väl införstått. De spelades bara in som uppvärmning".


Det första albumet för Asylum blev Planet Waves som spelades in med the Band. Där fanns en av hans mest kända låtar, "Forever Young". Han turnerade sedan med the Band i den mycket uppmärksammade (och inkomstbringande) Bob Dylan and The Band 1974 Tour och det resulterade i ett livealbum kallat Before the Flood.


Blood on the Tracks släpptes 1975, nu åter igen på Columbia Records och sångerna på det albumet behandlade till stor del hans pågående skilsmässa med Sara Lownds. Dylan själv förstod inte hur folk kunde gilla albumet eftersom det behandlade sådan smärta. Det nådde toppen på Billboards albumlista. Efter den korta turnén med The Band i januari - februari 1974 inledde Dylan under hösten 1975 en mer omfattande amerikansk turné under namnet Rolling Thunder Revue. Den pågick under oktober - december innan man pausade för att senare åter turnera under våren, bland annat i sydstaterna. 1976 släpptes Desire, där låten Hurricane, som blev en stor hit, fanns med. Låten handlade om den svarte boxaren Rubin Carter och hans frihet (eller ej). 1978 lanserades dubbelalbumet At Budokan inspelat live i Japan. Flera av Dylans äldre kompositioner omarbetades kraftigt och skivan delade kritikerna. Robert Christgau avfärdade skivan även om han tyckte att kompositionerna trots allt "var starka nog för behandlingen", medan Janet Maslin som skrev för Rolling Stone tyckte att inspelningarna befriade Dylan från originalens "ok". Street Legal släpptes senare samma år och de flesta kritiker gav tummen upp för albumet. Albumet utmärktes av storskaliga musikarrangemang. Det många klagade på var ett mycket dåligt ljud. Efter det här albumet skulle Dylans musik ändra riktning. Han påbörjade sin kristna period 1979 med albumet Slow Train Coming som fortfarande är en av de mest sålda kristna skivor någonsin. Skivan innehöll singelhiten "Gotta Serve Somebody".


Även hans tidiga 1980-tal dominerades av musik med starkt kristen prägel. Ytterligare två kristna album, Saved och Shot of Love lanserades innan han 1983 släppte Infidels som trots många bibliska referenser är mindre religiöst präglat. Det albumet ses ofta som ett av hans starkaste album från 1980-talet. En låt som också spelades in under sessionerna för det albumet var "Blind Willie McTell" som kommit att ses som en av hans bästa 1980-talskompositioner. Dylan har sporadiskt spelat låten på konsert så sent som 2015.


Resten av hans album från samma decennium har ofta beskrivits som ojämna, men på nästan varje album brukar åtminstone en klassisk Dylan-sång finnas. 1985 års album Empire Burlesque var kanske det som mest närmade sig 1980-talets syntpoptrend. Skivan innehöll den moderata singelhiten "Tight Connection to My Heart". De två efterföljande skivorna Knocked Out Loaded och Down in the Groove var blandade affärer med många coverlåtar blandade med egna och samskrivna lättviktigare låtar. Kritiker har pekat på det förra albumets långa komposition "Brownsville Girl" och det senares "Silvio" som höjdpunkter på annars ointressanta skivor. De sålde heller inte särkilt bra. 1989 släpptes livealbumet Dylan & The Dead som var inspelat live tillsammans med The Grateful Dead. Albumet sågades av kritikerna. Robert Christgau menade att albumet bara var ett försök till att tjäna pengar på gamla meriter, och Stephen Thomas Erlewine har i en senare recension kallat det för båda artisters sämsta album.


Dylan gifte sig på nytt med sin trogna bakgrundssångerska Carolyn Dennis 1985. De fick en dotter, Desiree året därpå. De skilde sig i oktober 1992.


1988 startade Dylan det han kallar "Never Ending Tour" vilken fortfarande pågår. Samma år valdes han in i Rock and Roll Hall of Fame. 1989 släppte han hyllade albumet Oh Mercy samtidigt som han var med i kortlivade supergruppen Traveling Wilburys.


1990-talet var blandat för Dylan. Han spelade in en del material och började även måla på heltid. 1993 släppte han det traditionella folkalbumet World Gone Wrong och 1997 albumet Time Out of Mind vilket var det första på länge där alla låtar var egna original. "Love Sick" är antagligen den mest kända låten från det albumet. Hans nästa album Love and Theft utkom 11 september 2001 och är ett album som representerar den värld av kaos som blev extra tydligt efter just elfte september-attackerna. Musikaliskt utforskar skivan ett brett spektrum av amerikansk populärmusik, allt från blues till rockabilly, som brukar gå under termen americana. Dylans kommande skivor under 2000-talet och 2010-talet kom också att präglas av detta.


I oktober 2004 utgavs Dylans självbiografi, Memoarer. Första delen, som är den första av tre planerade böcker. I boken beskriver han det tidiga 1960-talet, men skriver väldigt litet om mitten av detta decennium, då han var som mest berömd. I slutet av boken beskriver Dylan passionerat om när han först hörde låten Pirate Jenny av Brecht/Weill, samt när han först hörde inspelningar av Robert Johnson. I dessa avsnitt ger Dylan en vink om den process som kom att skapa hans låtskrivande. Boken följdes år 2005 av dokumentärfilmen No Direction Home som täcker större delen av hans karriär mellan 1961 och 1966.


I maj 2006 debuterade Dylan som radio-DJ för Theme Time Radio Hour, ett radioprogram som sändes varje vecka av XM Satellite Radio och senare även av BBC Radio. Varje program hade ett speciellt tema, som exempelvis "Blommor", "Tårar", "Bibeln", "Rich man/Poor man". Musiken som Dylan presenterade i programmen bestod till stor del av såväl kända som obskyra amerikanska låtar från 1930- till 1950-talet, men han spelade även låtar av artister som Blur, Prince, Billy Bragg & Wilco, Mary Gauthier och The Streets. Radioprogrammet blev snabbt uppskattat av fans och kritiker för Dylans sätt att förmedla sin breda musiksmak kryddat med en säregen humor. Radioprogrammet avslutades 2009.


Dylan spelade i februari 2006 in nytt material i studio med sitt turnéband, vilket resulterade i albumet Modern Times. Albumet som utgavs i slutet av augusti 2006 blev listetta i USA och andra länder.


I mars 2009 publicerade tidningen Rolling Stone nyheten att Bob Dylan hade spelat in ett nytt album; i artikeln ryktades det om att musikerna bakom var Dylans turnéband plus David Hidalgo, Los Lobos dragspelsman. Albumet, med titeln Together Through Life, släpptes den 28 april 2009. Under ett samtal med musikjournalisten Bill Flanagan publicerat på Bob Dylans officiella webbplats, berättade Dylan att den nya skivan är starkt influerad av ljudet på Chess Records och Sun Records. Han sade att skapandet av skivan började när den franska regissören Olivier Dahan frågade honom om han ville skriva en låt till sin nya road movie My Own Love Song, och sedan "tog skivan ungefär sin egen riktning" Han skrev låtarna tillsammans med Robert Hunter.


Samma år släppte Dylan också ett album med traditionell julmusik, Christmas in the Heart. Intäkterna gick till välgörenhetsorganisationerna Feeding America och Världslivsmedelsprogrammet.


Under 2010-talet har Dylan fortsatt med årliga turnéer, främst i Europa och USA, men även andra delar av världen. 2012 lanserades studioalbumet Tempest vars texter var mörkare än på de album han släppte under 2000-talet. Samma år mottog han Frihetsmedaljen av president Barack Obama. Ett flertal album med tidigare svårtillgängliga Dylan-inspelningar har också lanserats. The Bootleg Series Vol. 10 innehåller inspelningar från den kontroversiella perioden då Dylan släppte Self Portrait, och The Bootleg Series Vol. 11 gjorde slutligen alla kända "Basement"-inspelningar Dylan gjorde 1967 tillsammans med The Band tillgängliga för den breda publiken.


I februari 2015 släppte han albumet Shadows in the Night. Albumet innehåller kompositioner från 1923-1963 med det gemensamt att alla vid något tillfälle spelats in av Frank Sinatra. Dylan sade att han länge velat spela in ett sådant album, och "gräva upp dessa låtar från graven och låta dagsljuset skina på dem igen".


Bob Dylan gifte sig med Shirley Noznisky även känd som Sara Lownds den 22 november 1965. De fick fyra barn tillsammans; Jesse (född 1966), Anna (född 1967), Jakob (född 1969) och Samuel (född 1971). De adopterade också Maria (född 1962) från Lownds tidigare äktenskap. Jesse Dylan är regissör och affärsman, Samuel är fotograf och Jakob är sångare och gitarrist i The Wallflowers. Paret skiljde sig den 29 juni 1977.


I juni 1985 gifte sig Bob Dylan med sin trogna bakgrundssångerska Carolyn Dennis. Deras dotter, Desiree, föddes 31 januari 1986. Dennis och Dylan skiljde sig 1992.


Dylan växte upp i en judisk familj och blev Bar Mitzvah 1954. Vid 30-årsåldern åkte han till Israel och träffade rabbinen Meir Kahane, som grundat New York-baserade Jewish Defense League.


Under en period i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var Dylan en offentlig konvertit till kristendom. Han gick i bibelskola hos Kenn Gulliksen i Vineyard i Reseda, Kalifornien. 1984 började Dylan att ta avstånd från stämpeln av att vara pånyttfödd.


Under de senaste 20 åren har Dylan varit anhängare av Chabad Lubavitch-rörelsen. Han har även deltagit i privata judiska högtider.


Flera svenskar har framfört och spelat in översättningar av Bob Dylans sånger. Håkan Lahger, som skrivit boken Dylan - en kärlekshistoria, beskriver Totta Näslund som Sveriges främste Dylan-tolkare.


Totta Näslund har tillsammans med Mikael Wiehe gjort albumet Dylan som gavs ut postumt då Totta Näslund avled under produktionen av albumet. Mikael Wiehe har gett ut De ensligas allé (1982) och Dylan på svenska (2007) med Dylansånger som han själv tolkat.


"Tomorrow is a Long Time" översattes av Ulf Dageby i Nationalteatern och kallade låten för "Men bara om min älskade väntar". Den versionen har sedan framförts av flera andra artister, bland annat Joakim Thåström, Mikael Wiehe, Totta Näslund, Kjell Höglund och Titiyo.


"A Hard Rain's a-Gonna Fall" och "Just Like a Woman" översattes av Ulf Lundell till "Hårt regn" respektive "Precis som en kvinna" och gavs ut på skiva.


"Emotionally Yours" översattes till "Din innersta vän" av Rolf Carlsson och hans version finns på albumet Kyssar & guld (2009).


Dylans roman Tarantula översattes av Görgen Antonsson 1981 och gavs ut i tvåspråkig utgåva på bokförlaget Bakhåll 1999.


Paul McCartney / de baltiska staterna (1992) · Dizzy Gillespie / Witold Lutos?awski (1993) · Quincy Jones / Nikolaus Harnoncourt (1994) · Elton John / Mstislav Rostropovitj (1995) · Joni Mitchell / Pierre Boulez (1996) · Bruce Springsteen / Eric Ericson (1997) · Ray Charles / Ravi Shankar (1998) · Stevie Wonder / Iannis Xenakis (1999)


Bob Dylan / Isaac Stern (2000) · Burt Bacharach / Robert Moog / Karlheinz Stockhausen (2001) · Miriam Makeba / Sofia Gubaidulina (2002) · Keith Jarrett (2003) · B.B. King / György Ligeti (2004) · Gilberto Gil / Dietrich Fischer-Dieskau (2005) · Led Zeppelin / Valerij Gergijev (2006) · Sonny Rollins / Steve Reich (2007) · Pink Floyd / Renée Fleming (2008) · Peter Gabriel / José Antonio Abreu / El sistema (2009)


Björk / Ennio Morricone (2010) · Patti Smith / Kronos Quartet (2011) · Paul Simon / Yo-Yo Ma (2012) · Youssou N'Dour / Kaija Saariaho (2013) · Chuck Berry / Peter Sellars (2014) · Emmylou Harris / Evelyn Glennie (2015)






Way Out West

Way Out West är en musikfestival som sedan 2007 årligen arrangeras i Göteborg, Sverige av Luger. Festivalen kombinerar uppträdanden på tre större scener i Slottsskogen med konserter på scener runtom i Göteborg. Musikprogrammet kompletteras vanligen av annan kultur och tidigare år har festivalen även presenterat film, graffiti, poesi och konst.


Den första festivalen ägde rum den 10–11 augusti 2007 och samtliga 18 000 biljetter såldes. Första året kom akter som Primal Scream, Erykah Badu, Manu Chao, The Hives, The Pogues, Regina Spektor, The Hellacopters, CocoRosie och Kanye West.


Andra året, 2008, hölls festivalen 7–8 augusti med huvudartister som Neil Young, Kelis, Sonic Youth, Franz Ferdinand, Grinderman, Broder Daniel och Sigur Rós. Även den här gången såldes de strax över 24 000 biljetterna slut.


Tredje året inföll festivalen 14–15 augusti 2009. Detta år kom 25 000 besökare och såg artister som Arctic Monkeys, Robyn, Band of Horses, Glasvegas, My Bloody Valentine, Basement Jaxx, Nas, Lily Allen, Fever Ray, Florence and the Machine, Röyksopp med flera.






ABBA

ABBA, Dancing Queen på Spotify

Arrival

Dancing Queen

ABBA, Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight) på Spotify

Voulez-Vous

Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)

ABBA, The Winner Takes It All på Spotify

Super Trouper

The Winner Takes It All

Abba (ofta skrivet ABBA och som logotyp ????) var en svensk popgrupp, som gav ut musik mellan 1972 och 1983. De fem första singelskivorna och det första albumet gavs ut under artistnamnet Björn & Benny, Agnetha & Frida innan gruppnamnet Abba formades av medlemmarnas initialer 1974.


Abba bestod av två gifta par: Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog samt Benny Andersson och Anni-Frid "Frida" Lyngstad. Under hela gruppens karriär skrevs musik och text av Benny och Björn, och fram till 1977 ibland tillsammans med gruppens manager, Stikkan Anderson.


Gruppens första album var Ring ring 1973 och deras sista album var The Visitors, som kom ut 1981. Det stora internationella genombrottet kom i Eurovision Song Contest 1974, där gruppen framförde det vinnande bidraget Waterloo.


Medlemmarnas äktenskap brast 1979 respektive 1981, och gruppen gjorde sin sista studioinspelning hösten 1982. Därefter tog gruppen en paus för att arbeta med andra projekt; Andersson och Ulvaeus med musikalen Chess, medan Fältskog och Lyngstad gjorde soloprojekt. "Pausen" blev långvarig och gruppen kom aldrig att återsamlas i studion. Vid endast ett tillfälle har gruppen samlats för att sjunga framför tv-kameror; i Lasse Holmqvists program Här är ditt liv med Stikkan Anderson 1986.


2014 hade gruppen sålt 400 miljoner skivor och är därmed Sveriges mest framgångsrika musikexport genom tiderna. Abba blev den första popgruppen från Kontinentaleuropa/Norden att under en längre tid nå större framgångar i den engelskspråkiga världen.


Gruppmedlemmarna hade redan under 1960-talet haft musikaliska framgångar på varsitt håll; Benny Andersson med Hep Stars, Björn Ulvaeus med Hootenanny Singers och Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som soloartister. Andersson och Ulvaeus arbetade tillsammans som musikproducenter och låtskrivare vid Stikkan Andersons skivbolag Polar Music före Abbatiden, bland annat för Ted Gärdestad och Hootenanny Singers.


1969 gav Andersson och Ulvaeus ut sin första gemensamma singel "She's My Kind of Girl" under artistnamnet Björn & Benny. Detta var dock inte den första låt som de skrev tillsammans. De träffades redan 1966 och skrev sånger som "Isn't It Easy To Say" och "A Flower in My Garden", vilka båda spelades in av Hep Stars. En av låtskrivarduons stora framgångar var "Language of Love" 1971, som bland annat spelades in av den franska artisten Françoise Hardy.


Ulvaeus och Fältskog samt Andersson och Lyngstad träffades vid ungefär samma tid och blev två par. Musikproducenterna och låtskrivarna Ulvaeus/Andersson tog med sina sjungande flickvänner till studioinspelningar för Björn & Benny-låtar samt för andra artister. Den första inspelning som det är säkerställt att samtliga fyra personer medverkar på är Björn & Benny-singeln "Hej gamle man!" 1970, som låg tio veckor på Svensktoppen. De två paren uppträdde på scen första gången tillsammans den 1 november 1970 på Restaurang Trädgårn i Göteborg under namnet Festfolket (alternativt Fästfolket och Två gånger fästfolk). Den 13 december 1970 syntes kvartetten även i TV-programmet Five Minutes Saloon, där de framförde sin version av "California, Here I Come" från 1921.


1972 kom de första singelskivorna där alla samtliga fyra Abbamedlemmarna medverkade på skivomslaget, under gruppnamnet Björn & Benny, Agnetha & Frida. Den första singel som släpptes under detta namn var "People Need Love". I USA lanserades gruppens tre första singlar av Playboy Records under namnet Björn & Benny (with Svenska flicka).


Gruppen deltog under namnet Björn & Benny, Agnetha & Frida i Melodifestivalen 1973 med tävlingsbidraget "Ring ring (bara du slog en signal)". Låten slutade på en tredjeplats, men detta hindrade inte gruppen från att få sin första större försäljningsframgång. Eftersom Agnetha Fältskog födde barn strax därefter ersattes hon tillfälligt av Inger Brundin - bland annat under en promotionsturné i Västtyskland, Österrike, Nederländerna och Belgien. Singeln blev etta i Sverige och Belgien och låg dessutom inom topp fem i Österrike, Nederländerna, Norge och Sydafrika.


En ännu större framgång skulle komma året därpå då gruppen, med det förkortade namnet Abba, framförde "Waterloo" vid Eurovision Song Contest i Brighton, Storbritannien, den 6 april 1974. Efter omröstningen stod bidraget som vinnare - det första för Sverige. Vinsten banade väg för gruppens framgångsrika internationella karriär. "Waterloo" blev, förutom i Sverige, listetta i flera europeiska länder. Låten blev även en hit i USA där den som bäst klättrade till sjätteplatsen på Billboardlistan.


Med koreografi av Graham Tainton och scenkläder av Owe Sandström lyckades gruppen skaffa sig uppmärksamhet inte bara för musiken.


Gruppens tidiga storhetstid inföll under svenska proggens och musikrörelsens 1970-tal och den form av musik som Abba spelade ansågs kontroversiell i dåtidens kulturradikala kretsar i Sverige, där det fanns en utbredd misstro mot "kommersiell pop". När Sverige 1975 skulle arrangera Eurovision Song Contest bildades därför en så kallad "antikommersiell folkfront" med stöd av bland annat Kulturrådet, kulturnämnden i Stockholms stad, producentföreningen på Sveriges Radio och olika musikerorganisationer. Abbas glammiga image stod i djup kontrast till den musikvåg som var tongivande i Sverige och i Ulf Dagebys låt "Doin' the omoralisk schlagerfestival" från 1975 hånas gruppen för sina plastkläder.


Efter "Waterloo" dröjde det ett och ett halvt år till nästa framgång, då gruppen fick en hit med SOS. Låten låg som bäst på sjätte plats på den brittiska listan, och på femtonde plats i USA. En version med svensk text gjordes året därpå till Agnetha Fältskogs soloskiva "Elva kvinnor i ett hus". Innan "SOS" hade gruppen släppt en rad singlar som inte nådde någon större framgång på hitlistorna i Storbritannien och USA, men som klättrade på listor i andra länder; "Honey, Honey" (2:a i Västtyskland), "So Long" (3:a i Österrike) och "I Do, I Do, I Do, I Do, I Do" (1:a i Australien och Nya Zeeland). De två förstnämnda singlarna klättrade på listorna i samband med gruppens första Europaturné 1974-75. Efter "SOS" släpptes singeln "Mamma Mia" som lyckades klättra till förstaplatsen i Storbritannien, vilket stärkte gruppens status där.


År 1976 var Abba en av världens mest populära musikgrupper, med låtar som "Fernando", "Knowing Me, Knowing You", "Money, Money, Money" och "Dancing Queen". Den sistnämnda lyckades klättra till förstaplatsen på Billboardlistan i USA våren 1977. Vid lanseringen av "Dancing Queen" fick Abba en synnerligen exklusiv draghjälp; den 18 juni 1976 framförde gruppen den då nya låten i en tv-sänd gala tillägnad kung Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath, som dagen efter skulle bli Sveriges drottning.


Mellan 1974 och 1980 kom gruppen att ha nio singelettor på Englandslistan och en i USA. Abba var på toppen av sin karriär vid en tid då europeisk popmusik skattades högt i USA. Intresset för Abba kulminerade i USA samtidigt som punk och new wave ökade i popularitet i Europa. Gruppen var också populär i östra Europa trots den kommunistiska diktaturen. Abba gästade tv-shower i såväl Polen som Östtyskland. Gruppens första världsturné tog dem genom Europa och Australien, där gruppen var oerhört populära, 1977 och dokumenterades i långfilmen ABBA – The Movie, som fick biopremiär i december samma år. Under första halvan av 1978 gjorde gruppen en promotionsturné i USA, där singeln "Take a Chance on Me" klättrade till tredje plats.


Eftersom medlemmarna hade svårt att förena karriären med privatlivet, upplevde gruppen en hel del slitningar. Ulvaeus och Fältskog ansökte om skilsmässa i början av 1979.


Ända från början uppmärksammades Abba för musikens speciella ljudbild. Arkitekten bakom detta sound var ljudtekniker Michael B Tretow, som hade hämtat inspiration från Phil Spectors inspelningsteknik. Soundet utvecklades under långa studiosessioner. Enligt Tretow bestod en del av processen att lägga två likadana spår, till exempel Fältskogs och Lyngstads sång, bredvid varandra i mixen med någon hundradels sekunds förskjutning, så att det blev en fylligare upplevelse. Tretow var ljudtekniker på samtliga av gruppens inspelningar.


Ytterligare en viktig aspekt var de musiker som arbetade med gruppen. Andersson och Ulvaeus använde i stor uträckning samma studiomusiker under hela Abbatiden, däribland gitarristerna Lasse Wellander och Janne Schaffer, basisten Rutger Gunnarsson samt trummisen Ola Brunkert. På grund av de komplicerade ljudbilder som Andersson, Ulvaeus och Tretow eftersträvade blev studiosessionerna slitsamma för musikerna. Studiomusikerna medföljde även gruppen på flertalet turnéer där de återskapade mycket av studiosoundet.


1978 byggdes Polar Studios på Kungsholmen i Stockholm, där gruppen kom att göra alla sina resterande inspelningar, med undantaget för "Voulez-Vous" som delvis spelades in i Miami, USA 1979. Innan dess hade gruppen bokat in sig i olika studior över skilda delar av Stockholm och undantagsvis utanför huvudstadsregionen.


Hösten 1979 turnerade gruppen i Europa, USA och Kanada. Våren 1980 fortsatte turnén till Japan, vilket skulle bli deras sista konsertturné. Under 1980 släpptes två singlar som blev gruppens sista ettor på brittiska singellistan: "The Winner Takes It All" och "Super Trouper".


Gruppens sista album blev The Visitors, som utkom i slutet av 1981. Det var det första albumet i världen som trycktes på CD-format, men Billy Joels 52nd Street fick förtur ut till skivhandeln.


Anledningen till albumets mörka texter och dystra sound förklarar Anni-Frid Lyngstad i Carl-Magnus Palms bok ABBA - människorna och musiken: "När man har gått igenom en separation, som vi ju allihop hade gjort då, så påverkar det förstås atmosfären i studion. Den glädje som alltid fanns i våra sånger, även om sången i sig själv var sorgsen, var borta. Vi hade glidit ifrån varandra som människor, och den samhörighet som alltid hade varit en del av våra inspelningar fanns inte kvar längre." Även skivomslaget är mörkt och dystert. Fotografiet togs i Julius Kronbergs ateljé på Skansen i Stockholm efter att albumdesignern Rune Söderqvist fått idén om att skivtitelns besökare kunde vara änglar samt att låten "Like an Angel Passing Through My Room" skulle finnas med på albumet. Han kom att tänka på Kronbergs många änglamotiv och bestämde att fotot skulle tas i Kronbergs ateljé. Fotografiet domineras av Kronbergs tavla föreställande Eros. Fotografiet togs sent på hösten 1981 och ateljén var ouppvärmd.


Under första halvan av 1982 var gruppens inriktning att spela in ytterligare ett album och tre låtar spelades in: "I am the City" (utgiven först 1993, på samlingsalbumet More ABBA Gold – More ABBA Hits), "You Owe Me One" (B-sida på sista singeln) och "Just Like That" (än idag outgiven i sin helhet). Arbetet med albumet stoppades för att i stället inriktas på att släppa ett samlingsalbum, The Singles: The First Ten Years, med de mest säljande singlarna de senaste tio åren, plus två nya låtar som släpptes som singlar: "The Day Before You Came" och "Under Attack". Den förra var gruppens sista inspelning medan den sistnämnda blev gruppens sista singel i februari 1983.


Sista gången Abba uppträdde tillsammans under sin faktiska karriär var den 11 december 1982, då de medverkade i brittiska TV-programmet Late, Late Breakfast Show via satellit från Stockholm. I början av 1983 beslöt gruppen att ta en paus. Gruppen upplöstes inte formellt – istället blev pausen längre än vad någon kunnat ana.


Gruppen gjorde en tillfällig återförening i januari 1986 för att inför tv-kameror sjunga "Tivedshambo" i SVT:s program Här är ditt liv. Dock har de fyra aldrig spelat in musik tillsammans efter 1982.


Efter att gruppen slutade spela in sånger tillsammans har Benny Andersson och Björn Ulvaeus skapat musikalerna Chess (tillsammans med Tim Rice) och Kristina från Duvemåla. De var också delaktiga i arbetet med musikalen Mamma Mia!, baserad på gruppens musik. Andersson har även arbetat som låtskrivare och musikproducent för bland annat Gemini, Orsa spelmän, Ainbusk Singers och Josefin Nilsson. Sedan år 2000 har han haft stora framgångar i Sverige med Benny Anderssons orkester.


Anni-Frid Lyngstad har släppt tre soloalbum: Something's Going On 1982, Shine 1984, och Djupa andetag 1996. Hon har även sjungit duett med exempelvis Phil Collins, Ratata, Marie Fredriksson och Filippa Giordani.


Agnetha Fältskog har givit ut fem egna soloalbum, 1983, 1985, 1988, 2004 och 2013. Hon har även varit skådespelare i långfilmen Raskenstam från 1982. Hon har sjungit duett med bland annat Peter Cetera, Tomas Ledin, Ola Håkansson och Gary Barlow.


Intresset för Abba återuppväcktes i början av 1990-talet. År 1992 gav synthpopgruppen Erasure ut en EP med covers på fyra Abbalåtar, ABBA-esque, och i London startades en discorevivalklubb som spelade en av gruppens låtar varje timme. Samlingsalbumet ABBA Gold – Greatest Hits gavs ut strax därefter, och den kom att bli det mest sålda albumet i Storbritannien under 1990-talet. Skivan, och dess uppföljare More ABBA Gold – More ABBA Hits, sålde i stora upplagor i hela världen. I slutet av 1990-talet kom samtliga gruppens album åter ut i CD-format med ljudet restaurerat under ledning av Michael B. Tretow. Han satte även ihop medleyt ABBA Undeleted till utgivningen av CD-boxen Thank You For The Music 1994.


Önskemål om tillfälliga comebacker har avvisats av samtliga medlemmar. År 2000 tackade gruppmedlemmarna nej till ett erbjudande om en miljard dollar för en återföreningsturné.


År 2005 släppte Madonna sin låt Hung Up där hon har samplat gruppens låt Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight) från 1979. Låten blev en stor internationell framgång och toppade listorna i över 20 länder. Det är, jämte hiphopgruppen The Fugees Rumble in the Jungle, enda gången som låtskrivarna Andersson/Ulvaeus givit tillstånd att sampla en Abbainspelning.


Musikalen Mamma Mia! hade premiär på Prince Edwards Theatre i Londons West End den 6 april 1999, 25 år efter gruppens vinst i Eurovision Song Contest. Musikalen har manus av Catherine Johnson och baseras på gruppens låtar och har sedan dess spelats över hela världen och översatts till flertalet språk. Andersson och Ulvaeus har varit inblandade i arbetet med musikalen. Filmen Mamma Mia! baseras på musikalen och sattes upp på biografer 2008. Vid den svenska galapremiären på biografen Rival (ägd av Benny Andersson) den 4 juli 2008 var flera av filmens skådespelare, samt även alla de fyra Abbamedlemmarna, samlade. Detta var det första publika gemensamma framträdandet av alla fyra gruppmedlemmar sedan 1986.


I maj 2013 öppnades ABBA - The Museum på Djurgården i Stockholm. Sexton månader senare hade museet besökts av en halv miljon besökare. I januari 2016 öppnade nästa steg i Mamma Mia!-historien, då Mamma Mia! The Party öppnade på Gröna Lund i Stockholm. Vid premiären medverkade samtliga fyra Abbamedlemmar.


Den 5 juni 2016 arrangerade Andersson och Ulvaeus en privat fest på Berns salonger i Stockholm för att fira att det var för 50 år sedan, den 5 juni 1966, som de träffats för första gången. Vid ett tillfälle under festen stod hela Abba-kvartetten samtidigt på scen och sjöng "The Way Old Friends Do".


Abba var en av pionjärerna när det gäller musikvideor. De gjorde sina första videor långt före MTVs tid (MTV startade 1981 i USA).


"Waterloo" var den första musikvideon gruppen gjorde. Detta skedde i samarbete med regissör Lasse Hallström. Videon filmades i juli 1974 och samtidigt filmade man även en video till "Ring ring". Hallström var ett naturligt val för gruppen då han redan på 1960-talet hade filmat musikarrangemang för SVT. Samarbetet med Hallström fortsatte och han regisserade alla utom de två sista av Abbas musikvideor ("The Day Before You Came" och "Under Attack", vilka regisserades av Kjell Sundvall och Kjell-Åke Andersson).


Lasse Hallströms sätt att göra musikvideor kom att bli stilbildande; hans filmning av närbilder av medlemmarna i profil och en face användes i flertalet av gruppens musikvideor.


Gruppen använde sällan skådespelare i sina musikvideor, men två undantag är "When I Kissed the Teacher" där Magnus Härenstam figurerar som lärare och "The Day Before You Came" där Jonas Bergström spelar Agnetha Fältskogs förälskelse.


Lasse Hallström regisserade ABBA – The Movie 1977 som en semi-dokumentär där tittaren ges en inblick i gruppens turné i Australien tidigare samma år. I filmatiseringen av musikalen Mamma Mia! från 2008 syns Andersson och Ulvaeus som statister. Likaså i den 2004 producerade kortfilmen The Last Video Ever medverkar alla fyra gruppmedlemmar som statister, medan gruppens musik framförs av dockor. Bland skådespelarna märks Loa Falkman, Rik Mayall, Sissela Kyle och Robert Gustafsson.


Flertalet av gruppens låtar förekommer i de australiska filmerna Muriels bröllop och Priscilla – öknens drottning (bägge från 1994). Gruppens musik har även förekommit i flera svenska och utländska långfilmer; Tillsammans (2000) av Lukas Moodysson och Spike Lees Summer of Sam (1999) är två exempel. I Änglagård av Colin Nutley hörs låten "Mamma Mia" i en bilstereo, "Does Your Mother Know" spelas i Johnny English där Rowan Atkinson mimar till sången. Även i filmen Morgan Pålsson - världsreporter används gruppens musik och Abba nämns ofta i filmen. I Göta kanal från 1981 lyssnar kronofogden på "Money, Money, Money". I The Martian från 2015 med Matt Damon spelas "Waterloo" vid ett avgörande tillfälle i filmen.


Abbamuseet (formellt engelska: ABBA the Museum) är ett museum över Abba beläget vid Djurgårdsvägen 68 på Djurgården i Stockholm. Museet är huvudattraktionen i Swedish Music Hall of Fame som finns på samma adress. Huset började uppföras våren 2012 efter ritningar av Johan Celsing Arkitektkontor. Närheten till Liljevalchs konsthall från 1916 ställde höga krav på utformningen.


I samma byggnad ligger ett hotell som öppnade i april 2013 och museet den 7 maj 2013. Museet disponerar inre delen av bottenvåningen och källarvåningen medan hotellet nyttjar de övriga våningsplanen.


På museet kan man besöka en rekonstruktion av Polarstudion, där Abba spelade in sina låtar från 1978. Det finns ett piano som är sammankopplat med ett piano i Benny Anderssons studio. När Andersson spelar i sin studio, börjar museets piano att självspela. På museet finns även en samling originalföremål från vinsten i Eurovision Song Contest 1974 och vidare genom gruppens hela karriär. Vid urval, sammanställningen och presentation av utställningsföremålen engagerade sig Björn Ulvaeus aktivt. I anslutning till museet finns en museishop och en restaurang som hör till Melody Hotel.


Abba gjorde inspelningar på andra språk än engelska, för att nå framgångar i olika språkterritorier. Det främsta exemplet är albumet Gracias Por La Música från 1980, då Fältskog och Lyngstad tillsammans med ljudtekniker Michael B. Tretow återvände till gruppens äldre inspelningar för att lägga på ny sång med spansk text. Samtliga inspelningar som listas nedan är av Abba, där inget annat anges.






Metallica

Metallica, Enter Sandman på Spotify

Metallica

Enter Sandman

Metallica, Nothing Else Matters på Spotify

Metallica

Nothing Else Matters

Metallica, Master Of Puppets på Spotify

Master Of Puppets

Master Of Puppets

Metallica är ett amerikanskt heavy metalband, grundat den 28 oktober 1981 i Los Angeles i Kalifornien i USA. Bandet har sålt över 110 miljoner album världen över, varav 58 miljoner i USA, och räknas som det mest inflytelserika bandet i sin genre. Tillsammans med Megadeth, Slayer och Anthrax räknas Metallica till The Big Four of Thrash. Debutalbumet Kill 'Em All gavs ut år 1983. De samarbetade med Lou Reed på albumet Lulu som gavs ut 2011.


Metallica bildades som ett garageband i Los Angeles den 28 oktober 1981. Bandet bestod då av dansken Lars Ulrich (trummor) och amerikanen James Hetfield (sång och gitarr). Hetfield kom i kontakt med Ulrich genom en tidning vid namn "Recycler" där Ulrich hade lagt ut en annons. Även basisten Ron McGovney var med från början. Namnet "Metallica" hade sin bakgrund i att en vän till Ulrich skulle startat ett fanzine och valde mellan att kalla det "Metallica" eller "Metal Mania". Ulrichs åsikt var att "Metal Mania" passade bättre för ett fanzine och han tog sedan namnet "Metallica" för sitt nystartade band. Då bandet behövde ytterligare en gitarrist satte Ulrich in en annons i en lokal nyhetstidning. Dave Mustaine svarade på annonsen och efter en provspelning blev han medlem i gruppen. Metallica gjorde sin första spelning i Anaheim i Kalifornien, den 14 mars 1982. På sin första konsert spelade bandet sina egna låtar "Hit the Lights" och "Jump in the Fire" samt covers på låtar av bland andra Diamond Head och Savage.


I början av 1982 släppte Metallica en första demoinspelning vilket ledde till att de fick agera förband åt Saxon på klubben "Whiskey A Go Go" i Los Angeles. Spelningen den 27 mars innehöll framför allt covers av låtar från olika NWOBHM-band, men också Dave Mustaines nya låt "Metal Militia". Metallica anlitade ytterligare en gitarrist, Damien C. Philips (eg. Brad Parker) inför sin spelning på Consert Factory i Costa Mesa 23 april samma år. Ännu en ny låt, The Mechanix framfördes under denna kväll. Detta blev dock det enda framträdandet med Philips som därefter lämnade bandet.


Alkoholrelaterade problem innebar samarbetssvårigheter mellan Dave Mustaine och övriga medlemmar vilket ledde till att bandet avskedade Mustaine mitt under västkust-turnén. Han gjorde sin sista spelning med bandet 9 april 1983 i Brooklyn i New york. Mustaine repade sig dock snabbt och bildade snart thrash metal-bandet Megadeth. Kirk Hammett, tidigare i Exodus, anlitades därefter som gitarrist och hans första spelning med bandet skedde redan den 16 april på "The Showplace" i Denver i New Jersey. Under kvällen spelade också bland andra black metal-bandet Venom.


Inför inspelningen av sitt tredje album hade Metallica valt att återvända till Köpenhamn och Sweet Silence Studios. Master of Puppets spelades in under tre månader och gavs ut av Elektra i februari 1986. Albumet innehåller många kända låtar till exempel "Battery", "Master of Puppets", "Welcome Home (Sanitarium)", "Disposable Heroes", "Damage Inc." och instrumentallåten "Orion" som man ofta förknippar med Cliff Burton. Med detta album kom också Metallicas riktiga genombrott och det blev det första thrash-albumet att placera sig på amerikanska Billboard Top 100-listan. Lanseringen stöddes av en USA-turné som förband till Ozzy Osbourne. En Europaturné genomfördes tillsammans med Anthrax. På väg från en konsert i Stockholm mot Köpenhamn den 27 september, åkte turnébussen av den isiga vägen i närheten av Ljungby och Cliff Burton kastades ur bussen och dog omedelbart.


I juni samma år utgavs albumet St. Anger som gick in på första plats på Billboard-listan med 416 000 sålda album första veckan. I Storbritannien la den sig som trea på försäljningslistan medan den i de skandinaviska länderna landade på första plats. Albumet fick ljummen kritik och blev bland annat kritiserat för att ha inslag av så kallade nu-metal. Efter albumsläppet gav sig Metallica ut på turné, Madly In Anger With the World, vilken höll på till november 2003. Trots kritiken mot det senaste albumet fyllde Metallica arenorna runt om i Europa med exempelvis 46 000 besökare på Olympiastadion i Helsingfors, Finland, och framträdandet på "Rock in Rio"-festivalen i Lissabon, Portugal, sändes live över tevekanaler i 45 olika länder.


Sommaren 2011 genomfördes fler gemensamma konserter med The Big Four of Thrash, bland annat som en del av Sonispherefestivalen i England 8 juli, och i Frankrike 9 juli. The Big Four uppträdde även 23 april i Kalifornien, USA, i Tyskland 2 juli, Sverige 3 juli och Italien 6 juli 2011. I juni 2011 tillkännagav Metallica och Lou Reed att de inlett ett samarbete och att det gemensamma albumet Lulu släpps 31 oktober. I september publicerades låtlista och omslagsbild på den gemensamma sajten loureedmetallica.com. I oktober bekräftade Robert Trujillo att Metallica hade börjat skriva på sitt nya album. Lars Ulrich har sagt i en intervju att albumet släpps tidigt 2015.


2012 skapade bildade bandet Blackened Recordings somt köpt alla rättigheter till sina tidigare inspelningar. Skivbolaget har ännu inte gett ut någon skiva.










Ola Magnell

Ola Magnell, Påtalåten - Live på Spotify

Guldkorn

Påtalåten - Live

Ola Magnell, Kliff på Spotify

Nya Perspektiv

Kliff

Ola Magnell, Nya Perspektiv på Spotify

Nya Perspektiv

Nya Perspektiv

Nils Olaus Lennart Karl Magnell, känd som Ola Magnell, född 20 januari 1946 på Skälby gård i Kalmar, är en svensk sångare, låtskrivare och gitarrist. Han skivdebuterade 1974 med Påtalåtar, efter att året före lanserat sin "Påtalåten".


Magnell började sin karriär som textförfattare åt bland andra Siw Malmkvist och Lill Lindfors. Han brukar räknas till proggrörelsen, även om han inte tillhörde denna rörelses mest politiska gren. Han tillhörde också ett kommersiellt skivbolag, Metronome, för vilket han kritiserades av proggrörelsen. Textinnehållet i Magnells sånger var heller inte så "plakatpolitiska" som förväntades av musikrörelsens företrädare. Ordkonstnären Magnell drogs mer åt det existentiella och melankoliska hållet, men den vassa politiska kritiken var ändå närvarande.


Några av hans mer kända låtar är "Påtalåten" (1972), "Kliff" (1975), "Rulltrappan" (1977), "Tomma tunnor" (1981), "Trasten" (1983) och "Bruten vinge" (2003). Flera av sångerna har sjungits in av andra artister, bland annat på hyllningsalbumet Påtalåtar - en hyllning till Ola Magnell (2005). Albumet Nya perspektiv låg etta på den svenska albumlistan under två veckor våren 1976.


Ola Magnell är sedan många år sambo med översättaren Vera Lindh (född 1946), som är dotter till disponenten Robert J:son Lindh och Ruth, ogift Isberg, samt syster till musikern Björn J:son Lindh.






Ulf Lundell

Ulf Lundell, Öppna landskap på Spotify

Öppna Landskap 7595

Öppna landskap

Ulf Lundell, (Oh La La) Jag Vill Ha Dej på Spotify

Öppna Landskap 7595

(Oh La La) Jag Vill Ha Dej

Ulf Lundell, Kärleken förde oss samman på Spotify

Öppna Landskap 7595

Kärleken förde oss samman

Ulf Gerhard Lundell, född 20 november 1949 i Stockholm, är en svensk musiker, författare och konstnär. År 1975 debuterade Lundell med LP:n Vargmåne. År 1976 släpptes hans första roman, Jack. Därefter har han varit mycket produktiv med ett kontinuerligt flöde av skivor och böcker. På 1980-talet slog Lundell igenom stort med låten "Öppna landskap", en låt som föreslogs som ny nationalsång och spelades senare av vaktparaden.


Lundell har influerats av musiker som Bruce Springsteen, Bob Dylan, Neil Young och författare som Jack Kerouac, Allen Ginsberg och andra från beatnikrörelsen. Han har även haft stort inflytande på den svenska musikscenen, bland annat på singer-songwriters som till exempel Lars Winnerbäck, David Urwitz, Rolf Carlsson och Tomas Andersson Wij.


Ulf Lundells far var smidesarbetaren Gerhard Lundell och modern Ingrid (född Lindström) arbetade bland annat som skolmåltidsbiträde och sömmerska. Familjen bodde först på Södermalm i Stockholm men flyttade 1960 till Saltsjö-Boo, öster om Stockholm. Vid tio års ålder fick han sin första gitarr. Lundell har en två år äldre syster som heter Inger, vars pojkvän lärde honom hans första ackord. Under åren 1967 till 1975 hade Lundell en mängd diversearbeten, bland annat som brevbärare och sjukhusanställd. Under dessa år skrev han låtar och dikter som han skickade in till både skivbolag och bokförlag.


Den 12 september 1980 släppte Lundell skivan Längre inåt landet som spelades in i England. Skivan innehåller bland annat låtar som "Glad igen" och "Stackars Jack". Den sistnämnda var en kommentar på kritiken Lundell fick för att människor influerats av levernet i hans debutroman Jack. Två år senare 1982 släppte Lundell skivan Kär och galen som innehöll hans mest välkända alster, sången "Öppna landskap". Den gjorde honom till en av Sveriges största artister och sålde fyra gånger platina. Andra låtar som blev populära från Kär och galen var titelspåret "Kär och galen" och "När jag kysser havet".


Hösten 2008 turnerade Lundell för första gången på över två år och släppte även sin första studioskiva på tre år. Under turnépremiären i Gävle berättade Lundell att han skulle sluta turnera. Turnén fortsatte 2009 med en på våren och en på sommaren. I samband med dessa erkände han att han ljög och inte kommer sluta turnera. Han har förklarat att han håller på att ta avsked från artistkarriären, men att det är ett långt avsked. 2010 släppte Lundell en ny bok, En öppen vinter, även innehållande en skiva med 11 nyskrivna låtar.


Hösten 2008 turnerade Lundell för första gången på över två år och släppte även sin första studioskiva på tre år. Under turnépremiären i Gävle berättade Lundell att han skulle sluta turnera. Turnén fortsatte 2009 med en på våren och en på sommaren. I samband med dessa erkände han att han ljög och inte kommer sluta turnera. Han har förklarat att han håller på att ta avsked från artistkarriären, men att det är ett långt avsked. 2010 släppte Lundell en ny bok, En öppen vinter, även innehållande en skiva med 11 nyskrivna låtar.


Lundell gifte sig första gången 1977 med Barbro Zackrisson och var 1989-1992 gift med Fredrika Gunnarsdotter Stjärne. Han har tre barn i det första äktenskapet - däribland journalisten Sanna Lundell - och ett i det andra. Under mitten av 1990-talet var han tillsammans med poeten Isabella Nerman och under en period under 2000-talet var han sambo med Ulrika Rickfors, som är systerdotter till Mikael Rickfors. Den 7 mars 2014 gifte sig Ulf Lundell med Sofia Möller.






Peter Apelgren

Ulf Peter Apelgren, född 13 februari 1959 i Johanneberg i Göteborg, är en svensk komiker och konstnär.



Peter Apelgren har bland annat arbetat på Sveriges Radio P3 med humorprogrammet Rally som bland annat gjorde sig kända för parodier av aktuell musik. Som komiker är han känd för att improvisera och det är oftast denna teknik han använder när han medverkar i olika program. I Kanal Lokal Göteborgs humorprogram Lycka till (ca 2006 - 2008) gjorde han med eget material parodier på olika vardagssituationer. Själva programmet var i stort inspelat hemma i bostaden, medan sketcherna ofta var inspelade i närområdet. Han gjorde 2005 en julshow på Restaurang Trädgårn i Göteborg, Cabaretfantomen på taket. Han deltog i invigningen av Friidrotts-EM 2006 på Götaplatsen, där han på ett fåtal minuter skapade en egen version av en tavla av Picasso. Tillsammans med Hélène Benno vann Apelgren tv-programmet På spåret 2011.






Joddla Med Siv

Joddla Med Siv, Kaj Ä Gaj på Spotify

Uma-Ness Från Senegal

Kaj Ä Gaj

Joddla Med Siv, Tjuge Pågar I Bastun på Spotify

Uma-Ness Från Senegal

Tjuge Pågar I Bastun

Joddla Med Siv, Uma-Ness Från Senegal på Spotify

Uma-Ness Från Senegal

Uma-Ness Från Senegal

Joddla Med Siv är en musikgrupp från Hässleholm i Skåne, bildad 1990. Musiken är en blandning av folkmusik och rock, ofta med reggaeinfluenser och lätt infantila texter.


Bandet har sålt runt 35 000 exemplar av skivorna enbart i Skåne. Totalt i Sverige har bandet sålt 100 000 exemplar.














Millencolin

Millencolin, No Cigar på Spotify

Pennybridge Pioneers

No Cigar

Millencolin, Penguins & Polarbears på Spotify

Pennybridge Pioneers

Penguins & Polarbears

Millencolin, Sense & Sensibility på Spotify

True Brew

Sense & Sensibility

Millencolin är ett punkrockband från Örebro i Sverige, som grundades 1993. Debutalbumet Tiny Tunes, senare kallat Same Old Tunes, gavs ut 1994. Namnet Millencolin är taget från skateboardtricket melancholy (sad air).


Millencolin grundades under andra halvan av 1993 av Nikola Sarcevic, Mathias Färm och Erik Ohlsson. Fredrik Larzon kom med i bandet 1993. Bandet var ett av de första som kontrakterades av skivbolaget Burning Heart Records, då ett litet independent-bolag beläget i Fagersta. Innan Millencolin bildades spelade medlemmarna i band som Charles Hårfager, Seigmenn och Kung Pung.


1994 släpptes debutalbumet Tiny Tunes, men Warner Bros stämde då Burning Heart Records eftersom Tiny Toons (observera stavningsskillnaden) är ett registrerat varumärke tillhörande bolagsjätten. Omslaget och namnet på debutplattan ändrades därför till Same Old Tunes.


Millencolin deltar på ett album, som gavs ut 18 maj 2007, tillsammans med elva andra band, bland andra Weeping Willows, Backyard Babies, Moneybrother och Hellacopters. Skivan heter Ge fan i våra vatten och alla pengar går till fiskarna och deras vatten. Det är en välgörenhetsskiva som är gjord för att bevara de svenska fiskevattnen och förhindra att de förorenas.


Bandet släppte sitt åttonde album tidigt i andra kvartalet år 2008. Inspelningarna började den 26 oktober 2007 och skedde i Soundlab Studios i Örebro. Den nya skivan, Machine 15, kom ut i de europeiska skivbutikerna den 7 april. Producent på Machine 15 såväl som tidigare alstret Home from Home är Lou Giordano.


Millencolin har genomfört flera världs- och europaturnéer under åren, och detta har medfört att de har fans hela jorden runt. Nikola Sarcevic sjunger också solo och hans första album Lock-sport-krock kom ut i juli 2004. Mathias Färm är även sångare/gitarrist i bandet Franky Lee. Gitarristen Erik Ohlsson, född i Örebro 2 juli 1975, jobbar även som grafisk designer. Han har formgivit allt hos Millencolin, även omslaget till plattan Machine 15. Trummisen Fredrik Larzon spelar trummor i bandet Kvoteringen och har skivbolaget DeNihl Records.


























Y&t

Y&t, Summertime Girls på Spotify

Open Fire

Summertime Girls

Y&t, I'm Coming Home på Spotify

Facemelter

I'm Coming Home

Y&t, Don't Stop Runnin' på Spotify

Earthquake - The A&M Years

Don't Stop Runnin'

Y&T är en amerikansk hårdrocks- och heavy metal-grupp bildad i Kalifornien 1974 av gitarristen och sångaren Dave Meniketti. De har i dag sålt över 4 miljoner skivor världen över. Enligt vissa musikkritier och källor så är de pionjärerna inom 1980-talets omåttligt populära hair metal. Idén till namnet Y&T fick de från The Beatles skiva Yesterday and Today.


Den första banduppsättningen bestod av Dave Meniketti på sologitarr och sång, Leonard Haze på trummor, Phil Kennemore på bas och Joey Alves på kompgitarr. 1986 ersattes Haze av Jimmy DeGrasso (Lita Ford, Ozzy Osbourne) på trummor och 1989 ersattes Alves av Stef Burns på gitarr. DeGrasso lämnade bandet i slutet på 1980-talet men har fortsatt med att vara en etablerad musiker då han bland annat spelat med Alice Cooper, Megadeth, David Lee Roth och i dag Ministry.


Trots att Y&T gav ut skivor och turnerade regelbundet från 1976 fram till 1991 så fick de aldrig någon större kommersiell framgång. Två musikvideor blev dock populära och därmed låtarna, dessa var "Mean Streak" från 1983 och "Summertime Girls" (som tog sig upp till 55:e plats på Billboard Hot 100) från 1987. 1985 medverkade bandet i supergruppen Hear 'n Aid med bland andra Dio, Quiet Riot, Twisted Sister, Iron Maiden, Judas Priest och Blue Öyster Cult.


1991 så meddelade Y&T att de skulle lägga ner. De återförenades 1995 och spelade sedan sporadiskt under några år med uppsättningen Meniketti, Burns, Kennemore och DeGrasso. En ny återförening gjordes 2001, dock med Leonard Haze istället för DeGrasso på trummor. Burns lämnade också snart gruppen för att spela med Huey Lewis and the News och ersattes av John Nymann som var en gammal vän till bandet.


Y&Ts grundare, sångare och gitarrist Dave Meniketti räknas i dag som en gitarrist i värdlsklass och har under åren i Y&T fått erbjudanden att spela i andra storband såsom Ozzy Osbourne och Whitesnake. Han har även släppt två soloskivor, On the Blue Side och Menketti. Basisten Phil Kennemore avled den 7 januari 2011.












Melissa Horn

Melissa Horn, Jag saknar dig mindre och mindre på Spotify

Innan jag kände dig

Jag saknar dig mindre och mindre

Melissa Horn, Du går nu på Spotify

Du går nu

Du går nu

Melissa Horn, Som jag hade dig förut - med Lars Winnerbäck på Spotify

Långa Nätter

Som jag hade dig förut - med Lars Winnerbäck

Astrid Melissa Edwarda Horn Weitzberg, född 8 april 1987 i Stockholm, är en svensk vis- och popsångerska och låtskrivare. Hon är dotter till sångerskan Maritza Horn och till professorn i anestesiologi Eddie Weitzberg.


Då Horn var 16 år började hon spela gitarr och skrev sin första låt. Sen träffade hon en producent och fick skivkontrakt innan hon gått ut gymnasiet. Debutalbumet Långa nätter kom ut 30 april 2008. I duetten Som jag hade dig förut medverkar Lars Winnerbäck. Horn har varit förband åt Peter LeMarc 2007 och även på Lars Winnerbäcks turné 2010. Den 14 oktober 2009 kom det andra albumet Säg ingenting till mig och sålde guld. Uppföljaren till detta album producerades våren 2011 för att lanseras den 16 september. Hösten 2011 turnerade hon i Norge, Danmark och Sverige.


Hon sjöng sången Kungsholmens hamn på minnesceremonin i Oslo 21 augusti 2011 för de döda på Utøya och i Oslo; hon representerade där Sverige.






Lisa Miskovsky

Lisa Miskovsky, Why Start A Fire på Spotify

Umeå

Why Start A Fire

Lisa Miskovsky, Still Alive på Spotify

Still Alive (The Theme from Mirror's Edge) - The Remixes - EP (Bonus Track Version)

Still Alive

Lisa Miskovsky, Driving One Of Your Cars på Spotify

Lisa Miskovsky (Re-release)

Driving One Of Your Cars

Lisa Maria Miskovsky Sommer, född 9 mars 1975 i Holmsund utanför Umeå, är en svensk musiker och popsångerska. Hon har även aktivt ägnat sig åt idrott, bland annat snowboard och ishockey. Miskovsky har för sin musik vunnit minst en Grammis och fyra Rockbjörnar. Hon är syster till Carolina Miskovsky.


Miskovskys far kommer från Tjeckien och hennes mor från Finland. Fadern var kontrabasist och blev bekant med en finländska (Lisa Miskovskys blivande mor) under ett turnébesök i Helsingfors i början av 1970-talet. Hon föddes i västerbottniska Holmsund och bodde i byn Vännfors fram till årskurs 7 (gick i skola i Vännäsby). Som tolvåring flyttade familjen till Umeå, och Lisa Miskovsky gick därefter högstadiet på Grubbeskolan. Då hade hon redan uppmärksammats för sina egenkomponerade låtar. Under högstadietiden gjorde hon sin TV-debut i Café Umeå, där hon medverkade som del av rockbandet Lipstick (bestående av fyra tonårstjejer).


1993 började Lisa Miskovsky åka snowboard, samtidigt som hennes musikintresse ledde till piano- och gitarrträning. Senare skulle hon börja åka runt på olika musikspelningar. Detta skedde parallellt med snowboardkarriären, där hon bland annat kom att bli medlem av svenska snowboardlandslaget.


Debutalbumet Lisa Miskovsky kom ut den 25 april 2001. Miskovsky belönades 2002 med två Rockbjörnar, i kategorierna Årets svenska nykomling och Årets svenska kvinnliga artist. Hennes andra album, Fallingwater, släpptes i oktober 2003 och producerades av Joakim Berg i Kent. För detta album tilldelades hon priset för Årets kvinnliga artist på Grammisgalan 2004. Hon har även medverkat på In Flames album Come Clarity (låten "Dead End").


2006 tilldelades hon Norrlandsförbundets utmärkelse Olof Högbergplaketten för en populärmusikalisk kulturgärning med stor genomslagskraft. Året efter fick hon motta två nya Rockbjörnar, som Årets svenska kvinnliga artist och Årets svenska album.


År 2008 skrev och medverkade hon i låten "Still Alive" som är temalåten för det svenskproducerade spelet Mirror's Edge, som hade världspremiär 11 november samma år.


2012 medverkade hon för första gången i Melodifestivalen med låten "Why Start A Fire". Med låten gick hon direkt till final och hamnade där på nionde plats.


Förutom egen musik skriver Miskovsky även för andra artister. Bland annat har hon skrivit Backstreet Boys världshit Shape of My Heart.


Lisa Miskovsky har varit aktiv i flera idrotter, inte bara i snowboard. Bland annat har hon spelat ishockey i Björklövens damlag.


Miskovsky har starka band till Piteå sedan hon läste musik där. Hon hälsar på och spelar i staden regelbundet.


Hon gifte sig 2003 med den norske snowboardåkaren Marius Sommer. De har två barn ihop, födda 2007 och 2010, och bor i Umeå.






Arvingarna

Arvingarna, Eloise på Spotify

Eloise

Eloise

Arvingarna, Semester på Spotify

Semester

Semester

Arvingarna, Kung i stan (The Wanderer) på Spotify

All Included

Kung i stan (The Wanderer)

Arvingarna är ett svenskt dansband från Partille utanför Göteborg som bildades 1989 och som deltagit i den svenska Melodifestivalen 1993, 1995, 1999, och 2002. De framförde 1993 bidraget Eloise, som vann, och fick därmed representera Sverige i Eurovision Song Contest 1993, där bidraget slutade på sjunde plats. År 1999 sjöng de bidraget Det svär jag på och under framträdandet fungerade inte Casper Janebrinks mikrofon, varför gruppen fick framföra sitt bidrag på nytt och då med fungerande mikrofoner.


Maj 2009 medverkade Lasseman på Streaplers 50-års Jubileumsshow live på Liseberg där han bland annat sjöng låten "Bara femton år" och spelade akustisk gitarr på låten "Jag har en dröm".


Tommy Carlsson (född 7 augusti 1968) är trummis och sångare. Han är äldre bror till Kim Carlsson och son till Hasse Carlsson, sångare i Flamingokvintetten.


Casper Janebrink (född 2 januari 1970) är basist och sångare. Han sjöng bland annat låten "Eloise", vinnare i Melodifestivalen 1993. Han är son till Dennis Janebrink, basist i Flamingokvintetten. Han har även en halvbror, Christopher Janebrink, som spelar trummor i det svenska dansbandet Glennartz.


























Kevin Morby

Kevin Morby, Parade på Spotify

Still Life

Parade

Kevin Morby, Cut Me Down på Spotify

Singing Saw

Cut Me Down

Kevin Morby, I Have Been to the Mountain på Spotify

Singing Saw

I Have Been to the Mountain















Klara Zimmergren

Klara Zimmergren, folkbokförd Klara Elisabet Simmergren, född 16 februari 1967 i Norrköping, är en svensk komiker, skådespelare och programledare i radio och TV. Hon är kanske främst känd från humorduon Mia och Klara.


Klara Zimmergren tillbringade sina första år i Norrköping och flyttade sedan tillsammans med sin mor och en äldre syster till Mölndal. Hennes far var organist inom Svenska kyrkan i Norrköping och farfadern pastor inom Alliansmissionen i Småland. Hon har studerat en tvåårig medielinje på Biskops-Arnös folkhögskola och är även utbildad manusförfattare.


Hon har bland annat medverkat i radioprogrammen Bossanova, Roll on och P3 Apelsin. Zimmergren lärde känna Mia Skäringer 1997 när de de gjorde radioprogrammet Bossanova i P3. Det resulterade i en krogshow i Göteborg och sedan Roll on i P3.


Hösten 2007 skapade hon, tillsammans med Mia Skäringer, humorserien Mia och Klara som sändes i SVT. Den baserad på deras eget material som tidigare sänts i Sveriges Radio P3 som radioprogrammet Roll on. Från och med hösten 2009 är hon programledare för SVT-programmet Djursjukhuset och från 2012 även för djurprogrammet Bästa vännen. Under 2010 var hon domare i Vi i femman i både Sveriges Radio P4 och SVT Barnkanalen.


2011 agerade Zimmergren speakerröst åt Naturskyddsföreningens kampanj mot konsumtionen av jätteräkor och var tillsammans med Daniel Adams-Ray resande reporter i Etiopien åt insamlingsprogrammet Musikhjälpen.






Hitta oss på Facebook