Få inspiration till evenemang i Göteborg!


Vet du inte vad du ska göra i Göteborg? Behöver du inspiration och kanske hitta nya artister du inte visste fanns?
Då är du på rätt sida! Nu väljer vi ut några slumpmässiga låtar/filmer här nedan på artister/event som kommer i Göteborg framöver.

Klicka runt och lyssna/titta. Uppdatera sidan för att få mer inspiration och klicka på namnet för att se nästa evenemang här i Göteborg.

Klicka här för inspiration för hela Sverige

The Felice Brothers

The Felice Brothers, Frankie's Gun! på Spotify

The Felice Brothers

Frankie's Gun!

The Felice Brothers, Bird On Broken Wing på Spotify

Favorite Waitress

Bird On Broken Wing

The Felice Brothers, Cherry Licorice på Spotify

Favorite Waitress

Cherry Licorice







IRON MAIDEN

IRON MAIDEN, Fear Of The Dark - 1998 Remastered Version på Spotify

Ed Hunter

Fear Of The Dark - 1998 Remastered Version

IRON MAIDEN, The Number Of The Beast - 1998 Remastered Version på Spotify

The Number Of The Beast

The Number Of The Beast - 1998 Remastered Version

IRON MAIDEN, The Trooper - 1998 Remastered Version på Spotify

Piece Of Mind

The Trooper - 1998 Remastered Version

Iron Maiden (engelska: Järnjungfrun) är ett brittiskt heavy metal-band som bildades den 25 december 1975 av Steve Harris, basist och huvudsaklig låtskrivare.


Bandet är ett av de mest inflytelserika och framgångsrika någonsin inom musikgenren heavy metal och har sålt ungefär 90 miljoner album. Gruppen har givit ut sexton studioalbum, elva livealbum, sju samlingsalbum, fyra samlingsboxar, ett antal DVD med filmade live-inspelningar samt ett stort antal singlar. Iron Maiden turnerade under 2011 med sitt femtonde album The Final Frontier.


En del av Iron Maidens låtar handlar om historiska händelser i deras hemland England, Storbritannien. Andra är baserade på filmer, böcker och folksägner, exempelvis "Children Of The Damned", "Lord of the Flies", "Aces High", "The Wicker Man", "Man on the Edge", "Rime of the Ancient Mariner", "Where Eagles Dare", "To Tame a Land" och "Alexander the Great".


Gruppen har varit huvudattraktion på flera olika stora festivaler runtom i världen, bland andra Ozzfest, Rock in Rio, Download Festival och Monsters of Rock i Donington Park.


Iron Maiden har bytt medlemmar femton gånger. Sina sexton album har de spelat in med tre olika sångare, fyra olika gitarrister och två olika trummisar. Endast två av medlemmarna har varit med från början: grundaren och basisten Steve Harris och gitarristen Dave Murray. Samtliga medlemmar som har spelat in musik med bandet har skrivit låtar, förutom gitarristen Dennis Stratton.


Iron Maidens historia började år 1975 med att Steve Harris, som tidigare spelat i grupperna Gypsy Kiss och Smiler, bestämde sig för att starta ett eget band. Han hade blivit alltmer irriterad över att de övriga medlemmarna antingen inte kunde eller inte ville spela hans kompositioner. Han ägnade därför hela år 1975 åt att sätta ihop den grupp som skulle bli den första uppsättningen av Iron Maiden. Bandet bildades på juldagen och bestod av Steve Harris (bas), Dave Sullivan (gitarr), Ron Matthews (trummor), Paul Day (sång) och Terry Rance (gitarr). Harris fann sina medlemmar genom att annonsera i tidningar och genom personliga kontakter.


Bandet repeterade tillsammans i ett år och spelade inledningsvis mest covers för att senare gå över till Harris egna låtar, och de fick några spelningar. Under denna period kom nya låtar till, till exempel "Iron Maiden", "Wrathchild", "Prowler", "Transylvania" och "Purgatory". Den sistnämnda hette då "Floating" och lät ganska annorlunda än den version som så småningom kom att heta "Purgatory". Bandet spelade ofta live, mest på barer och pubar. Den första officiella spelningen gjordes den 21 maj 1976.


Den första tiden var inte helt lätt för medlemmarna. Gitarristerna spelade inte riktigt som Harris önskade. Harris ville ha mycket tempobyten, stämspel och snabba solon. Detta klarade inte de två gitarristerna Dave och Terry så bra. Trots detta blev det istället sångaren Paul Day som Harris offrade först. Day saknade den energi och den karisma som krävdes när bandet stod på scen. Han hade helt enkelt för lite självförtroende. Harris ersatte Day med den före detta sångaren i Smiler, Dennis Wilcock.


Wilcock var betydligt mer scenisk vid spelningarna än vad Paul Day hade varit. Wilcock var även en stor beundrare av Kiss och kom med förslaget att föra in någon form av showelement i framträdandena. Han var sminkad med en stor stjärna runt ansiktet vilket annars är Paul Stanleys i Kiss kännemärke. Under "Prowler" (som handlar om en blottare) klädde han ut sig till blottare i trenchcoat. Vid ett annat framträdande klädde han ut sig till vampyr, och mitt under ett gitarrsolo låtsades han bita gitarristen i halsen. Höjdpunkten inträffade under låten "Iron Maiden", då han brukade föra ett trubbigt svärd över munnen och därefter spy låtsasblod. Detta gillade Harris och resten av bandet, eftersom det skapade uppmärksamhet, och uppmärksamhet var precis vad Harris ville ha. Vid ett framträdande svimmade två flickor i publiken. Wilcock kom dessutom med förslaget att bandet skulle ta med ytterligare en gitarrist. Han kände en som han tyckte var mycket bra. Hans namn var Dave Murray.


Steve Harris gav Murray chansen, och detta skulle komma att helt förändra bandet. Först hade Harris tänkt att lägga till en tredje gitarrist i den dåvarande uppsättningen, men så insåg han vilken fantastiskt skicklig gitarrist Murray var. Det var rätt ovanligt att ett band hade tre gitarrister. Men andra band, som Lynyrd Skynyrd, hade lyckats med det, så Harris ville också göra ett försök. Detta var dock inte Terry Rance med på – han tyckte det räckte mer än väl med två gitarrister. Steve Harris gav då Rance och Sullivan ett ultimatum; antingen accepterar ni nya medlemmar i bandet eller så får ni sluta. Detta var strax före jul 1976. De båda gitarristerna Dave Sullivan och Terry Rance beslöt sig då för att lämna bandet. Harris var ganska nöjd med detta, eftersom han ansåg att bandet alltid måste gå i första hand, även före jobben, och så hade inte Rance och Sullivan resonerat.


År 1977 bestod bandet därför av Dennis Wilcock på sång, Steve Harris på bas, Dave Murray på gitarr och Ron Rebell på trummor. Murray skötte sin del så bra i början, att han kunde ta hand om gitarrspelandet helt själv. Han kunde exempelvis spela gitarr med bara tänderna. Till slut var Harris ändå tvungen att hitta en ny gitarrist, eftersom han ville att bandet skulle kunna spela tvåstämmigt. Harris fann Bob Sawyer som hängde på samma ställen som de själva. De övriga accepterade att ta in honom, även om han egentligen inte var det som bandet verkligen behövde. Han började så smått tävla mot Murray på scenen om vem som kunde spela bäst och snabbast. Det blev ödesdigert eftersom han var mycket sämre än Murray.


Under de två kommande åren skulle Iron Maidens uppsättning bytas ut med jämna mellanrum. Den som sparkades härnäst var faktiskt Dave Murray. Efter att Bob Sawyer skvallrat för Dennis Wilcock om en dispyt (som han gjorde större än den var), tvingade Wilcock Harris att låta Murray gå. Murray anslöt sig till ett annat band, Urchin, där hans gamle vän Adrian Smith spelade (vilken för övrigt också skulle bli en Iron Maiden-medlem med tiden).


Sawyer fick emellertid själv lämna bandet strax efteråt, och Harris valde då att göra en chansning. Han satte ut en annons i en tidning där han sökte en keyboardist. Tony Moore rekryterades men gjorde bara en enda spelning med bandet. Efter den fick han sluta, eftersom keyboards inte alls passade Iron Maidens stil. Den aktuella spelningen slutade för övrigt mer eller mindre med katastrof. Matthews dök inte upp den kvällen, så Barry Graham hoppade in i hans ställe. Han skulle senare bli känd under 1980-talet som "Thunderstick" i hårdrocksbandet Samson. Graham spelade uruselt och skrek åt folk i publiken. Men spelningen gav ändå Iron Maiden en ny medlem. I publiken stod nämligen Doug Sampson, och honom hade Harris spelat med tidigare i Smiler. Efter spelningen erbjöd Harris honom att hoppa in i Iron Maiden.


Strax efter den misslyckade spelningen med Graham på trummor hade sångaren Dennis Wilcock beslutat sig för att sluta i bandet. Han tyckte att Steve Harris stil var för dominant, och han var trött på den. Wilcock ville att bandet skulle hålla sig mer åt Kiss- och Alice Cooper-hållet. Det var alltså bara för Harris att börja om från början, nu när bandet endast bestod av en trummis och en basist. I det här läget tog Harris kontakt med Murray igen – han spelade fortfarande i Urchin – och Murray tackade genast ja.


Murray, Harris och Sampson började öva in de nya låtar som Harris hade skrivit. Bandet försökte under tiden hitta en sångare, men det var inte det enklaste. Bandmedlemmarna var sparsmakade och ville inte ha vem som helst. De var ute efter någon som dels kunde ta sig an rollen som ledare för bandet på scenen, dels hade en röst som passade musiken. Bandet fortsatte att repetera under sommaren och hösten.


Senhösten 1978 åkte bandet till en pub i Leytonstone för att lyssna på musik. Harris träffade en gammal vän, som kom med ett förslag på en passande sångare, Paul Di'Anno. Två veckor senare klev Di'Anno in i Iron Maidens repetitionslokal. Han sjöng näst intill perfekt, så han blev genast högt uppskattad.


Tidigare hade Di'Anno bara sjungit i punkband, men han hade en stark röst som passade bandet och hade en personlighet som de andra ansåg vara bättre än Wilcocks. Bandet började boka nya spelningar och kände att de åter var på gång. Publiksiffrorna växte inför varje spelning och fler och fler covers försvann från bandets spelningslista. Folk ville höra Iron Maidens egna låtar, och titt som tätt slogs publikrekord på de olika pubarna.


På omslaget till singeln "Running Free" finns en av de allra viktigaste figurerna i hela Iron Maidens historia, Eddie the Head. Den tecknade Eddie skapades utifrån den mask bandet brukade ha bakom sig under sina spelningar och tecknades av Derek Riggs. Det var managern Rod Smallwood som funnit Riggs, när han sökte något som skulle kunna tjäna som identifikation för bandet, eftersom ingen av medlemmarna stack ut tillräckligt för att kunna väljas som galjonsfigur. Smallwood fick en dag syn på en jazzaffisch på EMI:s kontor och frågade vem som hade målat den. "Derek Riggs" blev svaret. Smallwood bad omedelbart att få träffa Riggs, så att han kunde få ta sig en titt på fler saker som Riggs hade åstadkommit. Bland en hög teckningar, avsedda som omslag till science fictionböcker fanns Eddie! "Han var ett slags galet punkmonster, men så fort jag såg det så visste jag. Där är det!" har Smallwood sagt. Han bad Riggs att göra håret lite längre, så det inte såg så alltför uppenbart punkigt ut. När bandet såg bilden, insåg alla direkt att det var den Eddie de ville ha. Förslaget att Eddie skulle ingå i Iron Maidens scenshow kom från den dåvarande VD:n för EMI, Rupert Perry. Han var med på en konsert en kväll och föreslog Rod Smallwood "att de skulle ta upp den där varelsen på scenen", och Smallwood hade tyckt att det var en mycket god idé.


I början var Eddie helt enkelt Smallwood själv iförd en mask. Han hoppade runt på scenen under introt för att få igång publiken. Folk uppskattade detta och Smallwood fortsatte att köra sin gimmick inför varje spelning. Efter detta kom en lång rad olika människor att spela Eddie, exempelvis den för tillfället aktuelle turnémanagern. Ju större bandet blev, desto större blev Eddie, och detta även till storleken. Med albumet Powerslave från 1984 var Eddie en fyra och en halv meter hög bandagerad mumie som slungade blixtar. Den första "långa" Eddiefiguren hade bara varit två och en halv meter och hade uppstått inför turnén The Beast on the Road.


I februari 1980 började Iron Maiden turnera med discjockeyn Neil Kays Metal for Muthas. Det här var ett samlingsalbum med gräddan av NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal – begreppet myntat av Neil Kay). Skivan innehåller musik av nio band, bland andra Iron Maiden, som hade med låtarna "Wrathchild" och "Sanctuary". Flera band från den skivan deltog i den turné som följde. Denna blev Dennis Strattons första upplevelse av att spela live med bandet. Mottagandet var entusiastiskt och bandet fick ännu fler fans. De sista veckorna av turnén fick dock ställas in för Iron Maidens del, eftersom Steve Harris var tvungen att göra klart slutmixen av debutalbumet.


Bandet gjorde vad de kunde för att få spelningar på pubar och klubbar även i västra London, eftersom det var där talangscouterna från skivbolagen höll till. Det var svårt att få gig där, för punken var fortfarande stor i Londons city. Det var då bandet bestämde sig för att spela in en demo. Iron Maiden bokades in på Spaceward för en 24-timmarsession som började på morgonen den 31 december 1978. Bandet hade alltså ett dygn på sig att få en demo klar. De fick hyra studion billigt eftersom det var nyårsafton. De hann med att spela in fyra låtar, "Iron Maiden", "Invasion", "Prowler" och "Strange World". Eftersom de inte hade några pengar kvar, fick de inte redigera sin inspelning och göra tillägg. De återvände två veckor senare, men då hade teknikern raderat hela mastertapen. De fick därför ge ut sin demo helt oredigerad och hoppas på det bästa.


Bandet gav sin demo till en discjockey i London vid namn Neal Kay. Han var en heavy-metal-guru som hade sina musikkvällar på ett ställe som kallades "The Bandwagon Heavy Metal Soundhouse". Han gillade det han hörde. Han började spela demon på sin klubb. "Prowler" växte snabbt i popularitet, och blev en av de mest spelade låtarna på "Soundhouse", som stället kallades i folkmun. Bandet fick en spelning på klubben och den blev helt utsåld. Deras demo hjälpte dem även att få spelningar på andra ställen, men det var på Soundhouse de slog igenom på riktigt.


Rod Smallwood fick tag på en kopia av demon. Han hade tidigare varit manager åt flera olika band, men hade beslutat sig för att sluta efter en del olustiga avsked med tidigare klienter. När han fick tag i Iron Maidens demo, bestämde han sig emellertid för att börja om på nytt, och han tog kontakt med Steve Harris. Detta skulle bli en vändpunkt både för bandet och för Rod Smallwood.


Det kunde ha börjat bättre. Harris ställde faktiskt in just den spelning som Smallwood kommit till Soundhouse för att lyssna på. Arrangören hade velat att de skulle hålla den fastställda tiden, medan Harris hade sagt att han tänkte vänta till dess att deras trogna lyssnare kommit dit. När Harris inte fått som han velat hade han bett arrangören att dra åt helvete. Harris bad dock Smallwood om ursäkt, och de bestämde att träffas efter en spelning på "The Swan" några dagar senare. Men även där blev det problem. Sångaren Paul Di'Anno hade bara en halvtimme innan spelningen blivit arresterad för vapeninnehav – han hade haft en stilett på sig. Rod Smallwood bad Harris att de skulle spela ändå och sade att Harris kunde sjunga i Di'Annos ställe. Så blev det. Smallwood blev imponerad av Harris och av gitarristen Dave Murrays karisma och känsla i spelet på scenen.


En reporter på tidningen Sounds skrev samtidigt en recension av Iron Maidens liveframträdande. Han mindes att Iron Maiden var det bästa bandet han hade sett den kvällen. Journalisten Geoff Barton fick sedan skriva mer om den brittiska rockscenen som hade börjar göra sig alltmer bemärkt. Hans tanke var att Iron Maiden antagligen bara utgjorde toppen av ett isberg. Band som Def Leppard, Samson och Praying Mantis dök upp. Den växande företeelsen sammanfattades på tolv sidor i slutet av 1979 under rubriken "KERRANG!" (Kerrang! är för övrigt en fristående musiktidning idag.) Detta var starten på en succéfylld musikvåg världen över. Många nya heavy metallband skulle se dagens ljus. Detta gav influenser och inspiration till mängder av musikälskande ungdomar. Lars Ulrich som är trummis i metallbandet Metallica lyssnade en dag på Diamond Head och gick på en Iron Maiden-konsert under tidigt 1980-tal. Han blev helt såld. "Det förändrade mitt liv" har han sagt.


Iron Maiden gjorde sin första fotosession för artikeln i tidningen Sounds. Strax efteråt blev den ena gitarristen, Paul Todd, utsparkad från bandet. Hans ersättare Tony Parsons blev bara kvar några veckor. Under den här tiden hade bandet även skaffat sin första riktiga turnébuss. Steve hade köpt den tre ton tunga bussen som bandet kallade "Gröna gudinnan" (Green Goddess) för 3000 pund, vilka han hade lånat av sin faster Janet. Tidigare hade de haft en liten och utsliten buss som försäkringen knappt ens gällde för längre. Bandet övernattade oftast i Gröna gudinnan eftersom de inte hade råd med hotell. Tack vare artikeln i Sounds hade Iron Maiden gjort sig kända även utanför London, och de kunde nu få spela även på andra orter i landet.


Efter bara ett par veckor blev den Gröna gudinnan stulen, inklusive all utrustning. Allt som allt var det stulna värt mer än 12 000 pund. De satte in en annons i tidningen Melody Maker där de vädjade att i alla fall få tillbaka sin utrustning under garantin "inga ytterligare frågor". Några dagar senare ringde polisen och sade att de hittat tjuvarna, några tonåringar, och bussen med all utrustning intakt.


På bussen rådde "kvinnoförbud", en regel som skulle brytas redan första dagen. Vic Vella fick med sig två tjejer som var så tjänstvilliga, att de erbjöd sig att ta hand om turnécateringen, det vill säga när bandet hade råd med detta. Alkoholen flödade även för det här unga bandet. Paul Di'Anno kom till exempel en gång kraftigt berusad till bussen med en tvättlina full med damunderkläder runt huvudet. Di'Anno var även en värsting på att spela de andra i bandet ett spratt. I turnébussen var hans ärtbössa i flitigt bruk.


Iron Maiden reste allt längre ut i landet och gjorde sig mer och mer kända i England. Vid ett tillfälle agerade de domare i en luftgitarrtävling tillsammans med hårdrocksbandet Motörhead. Motörhead frågade Iron Maiden om de ville vara förband åt dem på en välgörenhetsgala och det ville bandet naturligtvis. Den gången tog de den ökänt tröga Motörheadpubliken med storm.


Allt pekade nu på att bandet behövde ge ut en skiva, om de skulle kunna hålla uppe sitt nya, utökande kändisskap och kunna fånga in fler människor med sin musik. En representant från Chrysalis Records hade sett bandet spela några kvällar men denne gav inget entydigt besked om det kunde bli en skiva. Rod Smallwood väntade med att kontakta de stora skivbolagen innan han kände att den rätta tiden var inne. En stor intervju med Maiden skulle publiceras i musiktidningen Sounds, och inför den kontaktade Smallwood flera skivbolag och bad dem komma och lyssna på bandet och se dem spela. Rod bokade in Maiden på Londons berömda Marquee Club där många brittiska rocklegender hade startat sin karriär. Han övertalade flera stora skivbolag som EMI, CBS, A&M och Warner Bros att komma dit. Marquee Club rymmer ungefär 800 personer och biljetterna sålde snabbt slut. Vare sig CBS eller Warner Bros erbjöd bandet något skivkontrakt, och A&M dök inte ens upp. Men EMI hade en annan inställning. Rapporten som talangscouten för EMI, John Darnley, skrev till sin chef Brian Shepherd övertalade denne att själv komma och se Iron Maiden spela. Det gjorde han tio dagar senare, när Maiden hade ännu en lyckad spelning, och den här gången ledde det till skivkontrakt!


Även om bandet höll på att utvecklas och få en bredare publik, saknades fortfarande en andra gitarrist. Harris provade en som hette Paul Cairns. Han fungerade dock inte alls och kom dessutom för sent till sitt första gig med bandet. Han var bara kvar i tre månader. Den andra som rekryterades, Paul Todd, blev förbjuden av sin flickvän att ens komma till den första spelningen. Han fick ändå provspela, men han passade heller inte in. Dave Mac var namnet på den tredje gitarristen som provspelade i Iron Maiden vid den här tiden, men han passade lika illa som sina båda företrädare. Efter Mac testades Tony Parsons. Han kom med bandet i september 1979 men var bara kvar i drygt två månader.


Publiken svek emellertid inte och bandet hade en stor skara fans som nästan alltid kom och lyssnade på deras spelningar. En av dessa många beundrare var Keith Wolford som senare skulle komma att sköta bandets fanclub under många år. Han var dessutom den förste person som bar en Iron Maiden-tröja. Den hade han gjort själv. Tröjan var en hyllning till Dave Murrays låt Charlotte the Harlot med texten "Charlotte Rules Ok". Han fick därför bli den som formgav den första officiella tröjan, en röd t-shirt med Iron Maidens logga i svart text.


Det kontrakt som Brian Shepherd hade lovat Iron Maiden med EMI skulle ta längre tid än väntat. Det gällde också att ligga i för att inte kontraktet skulle försvinna, så bandet kunde inte tillåta sig att ligga på latsidan. Iron Maiden och deras manager Rod beslutade att släppa en EP i 5000 exemplar, inte fler. De valde att ta med tre låtar, Prowler, Invasion och Iron Maiden, från den tidiga demo de spelat in under nyåret 1978-79. Idén med någon sorts singel eller EP hade kommit tidigt. Mängder av folk hade frågat efter skivor på Iron Maidens spelningar, men det fanns inga. Harris hade även kommit på ett lämpligt namn åt EP:n, The Soundhouse Tapes. Detta var ett självklart namn, eftersom de hade gjort sina låtar kända på Soundhouse. På omslaget använde de ett färgfoto, föreställande en barbröstad Paul Di'Anno, som med näven i vädret vände sig till publiken. Bilden hade tagits av en av stamgästerna på Soundhouse. Harris textade själv hela omslaget för hand. Den här EP:n var aldrig tänkt att säljas i butik, utan kunde bara beställas genom postorder för 1,20 pund och började säljas den 9 november 1979. Alla 5000 exemplar sålde slut på två veckor. Skivbolag började inom kort ringa Rod, eftersom många ungdomar gick runt i affärerna och frågade efter The Soundhouse Tapes och blev irriterade över att skivan inte fanns att köpa. Men bandet ville inte pressa fler skivor. Dels hade de inte tid till det, dels saknade de material för att kunna släppa ett helt album.


Till slut kom i alla fall Iron Maidens kontrakt med EMI. Avtalet innebar fem album plus ett förskott på 50 000 pund. Men sådana avtal var lätta att bryta om det av någon anledning inte skulle gå bra för bandet. Rod förhandlade därför till sig, att de fick tre säkra album. EMI:s avtal med Iron Maiden var inget "stort kontrakt". Skivbolaget trodde inte att metalmusiken hade någon framtid. Vid den här tiden var det svårt, eftersom rockmusiken alltid hade varit utanför och inte fått något stöd från konventionell radio och tv. Och MTV fanns inte vid den här tiden.


Iron Maiden kom till EMI:s byggnad i december 1979 för att skriva på sitt kontrakt. Bilder på bandet drickande gratis öl och med det viktiga papperet i handen publicerades följande vecka i branschtidningen Music Week tillsammans med en artikel som berättade om kontraktet. Den tillfällige gitarristen Tony Pearsons hade fått sparken ett par veckor tidigare och för tillfället bestod Iron Maiden av Steve Harris, Dave Murray, Paul Di'Anno och Doug Sampson.


I och med att The Soundhouse Tapes gavs ut, gav sig Iron Maiden också ut på sin första längre klubbturné i Storbritannien. (Listan på besökta klubbar kan man hitta på maidenfans.com.) Under denna tid hann Iron Maiden skaffa sig en duktig bokningsagent vid namn Jack Jackson, som än idag arbetar för bandet. Det var till exempel tack vare honom som Iron Maiden senare fick vara förband åt Judas Priest och åt Kiss. Nu när bandet hade fått sitt efterlängtade skivkontrakt, var de tvungna att lägga all sin tid på bandet och säga upp sig från sina vanliga arbeten. Harris arbetade då som gatsopare och Murray som lagerarbetare.


Rod Smallwood skapade samtidigt ett eget managementbolag, för att kunna stödja Iron Maiden helt och hållet. Han bestämde sig för att uppkalla bolaget efter en singel som Iron Maiden just filade på, "Sanctuary". Det passade bra och var ett namn som även tillhörde bandet. Sanctuary Records var nu grundat.


I december spelades Iron Maidens första radiokonsert in och den sändes i programmet Friday Rock Show på radiokanalen Radio 1. Fyra låtar spelades. Programmet fick mycket god respons och de nya låtarna "Running Free" och "Sanctuary" var två av dem som spelades. Det här radioprogrammet spelades in medan Iron Maiden var en kvartett och behovet av en andra gitarrist var stort. Adrian Smith tillfrågades men han hade nyss fått skivkontrakt med sitt band Urchin och ville satsa på det. Bandet satte då in en annons i Melody Maker och fann Dennis Stratton. Stratton kom till provspelningarna där han pratade lite med Harris och blev sedan erbjuden platsen i bandet. Stratton sattes direkt på lönelistan och repetitionerna för det första albumet började genast. I början tyckte dock Stratton att tempobytena och den nya rocken Iron Maiden spelade var både konstig och förvirrande. Det tog ett bra tag innan han lyckades sätta sig in i bandets spelteknik.


Samtidigt bestämdes det att trummisen Doug Sampson skulle ersättas. Enligt Harris klarade inte Sampsons hälsa det oavbrutna schemat av spelningar. Den unge Sampson skötte sig inte och fick influensa och förkylningar på löpande band. Att hitta en ersättare för Sampson var betydligt mer angeläget än att hitta en andra gitarrist. De kunde spela live med bara en gitarrist men naturligtvis inte utan trummis! Dennis Stratton nämnde en kompis som kunde spela trummor och som var på jakt efter ett nytt band. Clive Burr kontaktades och gjorde en provspelning för bandet. Burr såg bra ut och kunde verkligen spela och bandet gav honom platsen. Detta var annandag jul, 1979.


I januari 1980 klev bandet in i Kingsway Studios i London för att spela in sitt debutalbum för EMI. Grundtanken var att inspelningen skulle vara en provkarta på deras liveshower. Men bandet hade problem med att hitta en bra producent. De provade med teknikern Guy Edwards, men killarna blev missnöjda med det "grumliga" ljudet och la snabbt ner det. Det enda som överlevde från den inspelningen var låten "Burning Ambition" som sedan hamnade på b-sidan av deras första singel "Running Free". Efter Edwards provade de producenten Andy Scott som själv var gitarrist i glamrockbandet The Sweet, men det fungerade heller inte. Scott insisterade på att Harris skulle använda plektrum istället för den fingerteknik på basen som Harris föredrog. Bandet var nära att ryka ihop med producenten när hans manager krävde att han skulle få producera hela albumet innan första singeln var klar. Brian Shepherd ingrep och föreslog att de skulle prova veteranen Will Malone, som hade producerat Black Sabbath och Meat Loaf. Med livespelningar som snabbt närmade sig hade bandet inget annat val än att prova med den gamle Malone. Men Malone var inte intresserad av att leda bandet. Nästan hela skivan blev till slut producerad av Kingsways Studios egen tekniker Martin Levan.


Skillnaderna mellan bandmedlemmarna blev tydliga under inspelningen. Den nye gitarristen Dennis Stratton visade sig särskilt avig. Han hittade på annorlunda versioner av låten "Phantom of the Opera" och Steve ansåg att han mer eller mindre förstörde hela låten. Stratton var en stor beundrare av Wishbone Ash och Queen och gillade inte att spela Iron Maidens betydligt råare låtar som till exempel "Iron Maiden" eller "Prowler".


Bandet fortsatte dock och hade i februari åtta låtar färdiga att mixas. Samtidigt hade "Running Free" gjorts klar och hade skickats till EMI några veckor tidigare. År 1980, närmare bestämt den 15 februari, släppte bandet sin "Running Free" i Storbritannien såsom sin första singel, och den blev även deras första hit. Den sålde i mer än 10 000 exemplar första veckan och gick direkt in på den brittiska singellistans 44:e plats, vilket var en glad överraskning både för bandet och för skivbolaget. Allt detta ledde till att bandet fick medverka i tv-programmet Top of the Pops, ett 30-minuters program som återspeglade den gångna veckans topplista. I slutet av varje program fick en artist framför en låt, och Iron Maiden insisterade på att få göra det live. Detta var mycket ovanligt. Ingen hade gjort så sedan sextiotalet. Top of the Pops var först emot arrangemanget men gick till slut med på det. Detta var givetvis ett suveränt sätt att få reklam för bandet.


I mars 1980 fick Iron Maiden sin dittills största chans, i och med att de hade lyckats bli utvalda att vara förband åt Judas Priest på Englandsdelen av deras turné. Det skulle sammanlagt bli femton konserter i England och detta på stora konsertarenor som bandet bara hade kunnat drömma om innan. Under sin turné började Judas Priest se Iron Maiden som konkurrenter som fick alldeles för mycket uppmärksamhet för att bara vara ett förband. Det blev därför en viss irritation mellan medlemmarna i de båda banden.


Den sista konserten för Maiden var på Birmingham Odeon den 27 mars 1980. Därefter gav sig bandet tillsammans med flera andra band ut på Metal for Muthas-turnén, vilket slutade den 10 april. Bara fyra dagar efteråt släppte EMI Iron Maidens debutalbum. En vecka senare låg den på topplistan – som nummer fyra. Killarna i bandet blev otroligt överraskade. Albumet sålde i över 60 000 exemplar på en månad.


Skivan innehöll åtta Iron Maiden-låtar. En del av dem spelas fortfarande live. Fem av låtarna, "Prowler", "Phantom of the Opera", "Transylvania", "Strange World" och "Iron Maiden" hade Steve Harris skrivit själv och två tillsammans med Paul Di'Anno (Remember Tomorrow och Running Free). En av låtarna hade Dave Murray skrivit - "Charlotte the Harlot". De flesta av dessa hade bandet spelat live i flera år, och därför ställde de inte till något större problem i studion.


Iron Maidens första stora brittiska turné på egna ben startade strax efter skivsläppet. Den 15 maj gjorde de sin första spelning i Drill Hall i Lincoln. Turnén avslutades den 23 augusti på Readingfestivalen – på den tiden den största utomhusfestivalen i Storbritannien. Det var ett stort ögonblick för Iron Maiden då de skulle få vara förband åt gruppen UFO, vilken var barndomshjältar för flera i bandet. Konserten drog även den största publiken hittills under deras turné, cirka 40 000.


För att matcha turnén hade även en andra singel givits ut, "Sanctuary", vilken blev en livefavorit och en låt som oftast spelades i slutet av konserterna. På omslaget fanns Eddie, även denna gång målad av Derek Riggs. Omslaget var en aning kontroversiellt med en knivbeväpnad Eddie som just hade dräpt en kvinna i minikjol – kvinnan var porträttlik den dåvarande premiärministern Margaret Thatcher. Eddie verkar ha stött kniven i kvinnan (Thatcher) för att hon hade rivit ner Maiden-affischer. Dock satt en svart rektangel framför ögonen på kvinnan för att inte fullständigt skylta med Thatchers identitet.


Bandmedlemmarna såg bilden som ironisk och hade nog tänkt sig att den skulle skapa en del uppståndelse, vilket den naturligtvis också gjorde. Den 20 maj 1980 publicerade tidningen The Daily Mirror den ocensurerade bilden under rubriken "Det är mord! Maggie offer för rockattack!" Åter igen fick Iron Maiden stor publicitet och på spelningarna under sommaren 1980 kom det betydligt mer folk än de var vana vid. Därför var det extra förargligt att sångaren Paul Di'Anno tappade rösten gång på gång.


Enligt de andra bandmedlemmarna, främst Harris, hade Di'Anno klagat en hel del över sina röstproblem, ibland så mycket att man trodde det var riktigt allvarligt. Men när han väl stod på scen brukade det inte vara något fel på hans röst, har Harris sagt i en intervju. Ibland låg Di'Anno i omklädningsrummet och skrek att han inte kunde fullfölja spelningen de hade, men de andra lyckades alltid efter mycket tjat få upp honom på scen. Vid en spelning i Grimsby tappade de andra tålamodet. Steve kom fram till att det inte gick att övertala Di'Anno, så de körde utan honom. Di'Anno blev mållös och stod och tittade på när de andra spelade. Han har senare förklarat att han tog en del droger vid den tiden och att han inte visste han hur han som 22-åring skulle klara att hantera en egen stor turné och enorm publik överallt.


Under den här turnén märkte bandet att de egentligen inte tjänade så mycket vare sig på en topp 30-singel eller ett topp 5-album – inte mycket pengar rullade in. De tjänade bara 60 pund i veckan när "Sanctuary" blev en hit, och i princip allt gick åt till att hålla bandet flytande, så att de kunde fortsätta turnera så mycket som möjligt. Detta var riskfyllt, men det fungerade.


Det dåliga ekonomiska utbytet var något som mest sved i gitarristen Dennis Stratton. Han var fem år äldre än de andra och hade en familj att försörja. Han påstod att han tjänade mindre nu som medlem i Iron Maiden än han hade gjort innan. Han fick dock en liten handsträckning av managern Rod Smallwood då och då, så att hans familj inte skulle behöva bli lidande. För att kunna hålla bandet vid liv efter den stora turnén under sommaren i Storbritannien, ville bandet ut i Europa och spela. Rod övertalade Iron Maidens skivbolag EMI att stå för kostnaderna, så att Iron Maiden skulle kunna följa med det amerikanska hårdrocksbandet Kiss, som skulle på Europaturné.


Detta blev ett gyllene tillfälle för det unga, engelska bandet att få visa vad man gick för, och detta inför en publik man aldrig hade nått förut. Deras spelning på Readingfestivalen låg dagen innan de skulle börja sin turné med Kiss, och bakfulla flög de efteråt till Portugal. Bandmedlemmarna hade varit mycket nervösa inför tanken att spela för den stora publiken och hade firat sin egen framgångsrika turné rejält.


Turnén i Europa gick bra och Iron Maidens debutskiva klättrade uppåt på försäljningslistorna där. Det hände då och då att Kiss-fansen slogs med Iron Maiden-fansen. De två banden kom dock bra överens och basisten Gene Simmons i Kiss berättade för bandet att han verkligen gillade deras skiva.


I september inleddes den delen av Kiss turné, som var förlagd till Storbritannien. Där var Maiden redan så stora att de inte behövde vara förband. De tog därför en välförtjänt paus från turnerandet. De hade inte haft någon riktig ledighet på två år. Dock blev det problem med Dennis Stratton när bandet anslöt sig till turnén igen den 11 september. Han var ganska olik alla de andra i bandet. Han hade annan sorts personlighet och ville egentligen spela en annan typ av musik. Han delade allt mindre tid med sina bandmedlemmar. Ibland hängde han med Kiss' "roddare" (från engelskans ”roadie”; turnépersonal som hjälper till med utrustningen) eller med EMI-folk istället för sitt band. Han hade helt enkelt inte sitt hjärta i Iron Maiden. Rod Smallwood pratade med Dennis Stratton som förklarade att han gärna ville ta det lugnt när bandet inte spelade, och att han då fick tillfälle att lyssna på den musik han själv gillade. Smallwood tyckte inte om Strattons inställning utan ville att han skulle åka i bandets buss. Stratton höll inte med och det oundvikliga slutet kom.


Iron Maiden följde med Kiss och beträdde svensk mark för första gången i oktober 1980. De gjorde två spelningar, en i Eriksdalshallen i Stockholm den 9 oktober och i en Scandinavium i Göteborg dagen efter. Eftersom Johanneshov höll på att renoveras, flyttades konserten till Eriksdalshallen. Denna är Stockholms näst största arena och likafullt tog biljetterna slut. Cirka 3 300 personer kom för att se Kiss spela, men knappast någon i Sverige kände till deras förband Iron Maiden på den tiden. Aftonbladets journalist Jan-Olov Andersson såg konserten med Kiss och Iron Maiden. Innan denna hade han emellertid hunnit med att göra en intervju med bland annat Steve Harris och Paul Di'Anno. Harris sade till Andersson: "Vi vill vara värre än alla andra band". Di'Anno i sin tur förklarade vad Iron Maiden står för: "Man skulle kunna säga att vi är ett hårdrocksband med ett punkbands attityder."


Iron Maiden spelade åtta låtar innan Kiss tog över scenen: "Sanctuary", "Prowler", "Remember Tomorrow", "Running Free", "Transylvania", "Phantom Of The Opera", "Iron Maiden" och "Drifter". Den svenska publiken blev hänförd av all den energi bandet uppvisade och av deras starke sångare. Bootlegs (piratinspelningar) som gjordes av konserten vittnar om att Iron Maiden fick ett entusiastiskt mottagande. Göteborgs-Posten tog dagen efter konserten upp Iron Maiden: "Iron Maiden som inledde kvällen hör till den nya vågen inom hårdrocken. Det är en rätt bra grupp som kan ösa på ordentligt men som ändå saknar en egen profil. Fast publiken var med på noterna – inte minst när det gäller en del svåra saker som sångaren fick den att sjunga."


Den sista spelningen som Dennis Stratton genomförde tillsammans med bandet var på Drammenshallen i Oslo i Norge den 13 oktober 1980 – den sista kvällen på Kiss-turnén. Därefter var Dennis Strattons tid i Iron Maiden i princip förbi. Han fick vara med på en sista sak med bandet, nämligen inspelningen av videon inför bandets nästa singel, covern "Women in Uniform". Det officiella avskedet kom den 1 november. Dennis Stratton gick sedan vidare och bildade gruppen Lionheart som fick skivkontrakt i USA.


Redan innan Dennis Stratton blev officiellt sparkad, hade bandet tagit kontakt med en gitarrist som de tidigare hade velat ha, Adrian Smith. Smith hade tidigare tackat nej för att han ville satsa på sitt eget band Urchin. Mot slutet av 1980 hade Urchin splittrats efter ett kort skivkontrakt med DJM. Därefter hade Smith spelat i diverse småband medan han funderat på vad han egentligen ville göra. Han var verkligen i behov av ett nytt band. Smith åkte och gjorde en provspelning för Iron Maiden. Efter provspelningen diskuterade bandet om de skulle ta med Smith. Svaret var nästan givet, eftersom hans engagemang hade visat sig vara stort, och det var något som bandet gillade. Detta var första gången Smith fick betalt för att spela. Hans första jobb med Iron Maiden var för tysk tv.


Nästa uppgift var att skriva ihop material till en ny skiva. Det händelserika året 1980 avslutades med en liten turné för att värma upp Adrian och låta honom smälta samman med bandet. Han anpassade sig snabbt till bandets teknik och dess sound. Han kompade även den andra gitarristen Murray mycket bra. Murrays stil var att med ett leende komma med sina oförberedda solon, medan Adrian ansträngt gjorde sina solon väl förberedda. Detta födde en speciell och spännande laddning mellan de två gitarristerna. Turnén som innefattade tolv spelningar avslutades på The Rainbow i London. Konserten filmades och gavs ut som en halvtimmes konsertvideo på EMI, kallad Live at the Rainbow. Till turnén hade de även spelat in en ny singel, en cover, "Women in Uniform" av det australiska bandet Skyhooks. Den låten hade varit en hit i deras hemland samma år. Bandet var inte positivt inställda till att göra en cover på en singel men beslöt sig för att prova. De blev inte särskilt nöjda med den, men det amerikanska skivbolaget Zomba ville ha en "hitsingel". En video spelades in till den, Iron Maiden:s första. Den blev ingen hitsingel utan gick in på 35:e plats på singellistan och försvann snabbt från den. Efter detta lärde sig Steve Harris en läxa och lät aldrig någon utanför bandet bestämma över deras musik.


Bandet hade redan låtar klara för sitt nästkommande album men stod åter inför ett problem. Vem skulle producera det? De ville inte ge Will Malone eller Tony Platt en andra chans. Bandet ville hitta någon som var engagerad i bandet och av den musik de ville skapa. Svaret blev Martin Birch. Iron Maiden tog kontakt med Birchs agent. Birch hade hört talas om Iron Maiden och lyssnat på deras debutskiva och hade redan haft funderingar på att producera deras nästa album. Efter att det direkt klickat till mellan bandet och producenten, tågade bandet in i studion igen i december 1980. Platsen var Battery Studios, där de spelat in sin senaste singel. Albumet de arbetade med skulle heta Killers. Birch var disciplinerad när det gällde inspelningar och var noga med att få bandet att känna sig så hemmastadda som möjligt. Han ville fånga den energi och den musik de framförde live.


Det fungerade så bra mellan Birch och bandet, att han kom att producera deras skivor i över tio år. Senare, när Iron Maiden blev stora, fick Birch massor av erbjudanden om producentjobb som han emellertid tackade nej till, till exempel från Metallica. Han ville helt koncentrera sig på Iron Maiden.


Killers blev ett album som kom att innehålla tio låtar, som nästan alla var skrivna av Steve Harris. Flera av dem såsom "Wratchild" hade spelats live och var redan favoriter. Till omslaget målades Eddie med en blodig yxa i handen efter en idé av Dave Lights. Som scen för Eddie använde Derek Riggs Manor Park, ett av de ruffigare kvarteren i Londons East End. Både Ruskin Arms, där Iron Maiden brukade spela, och Kinky Sex Shop, där Charlotte (se låten "Charlotte the Harlot") strippar i röd belysning på övervåningen kan urskiljas på målningen.


Den 9 februari 1981 släpptes Iron Maidens andra album. Albumet fick kylig kritik. I tidningen Sounds fick skivan lägsta betyget och skribenten Robbi Miller beskrev skivan som "mer ett misslyckande än en framgång". Orsaken till den förödande kritiken i Sounds visades sig vara att Paul Di'Anno hade haft ihop det med skribenten Robbi, som han sedan hade gjort slut med bara en kort tid innan Killers släpptes. Den enda bra recension Iron Maidens senaste album fick var i tidiningen Record Mirror men även den var sval.


Killers debuterade på albumlistan som nummer tolv, åtta platser lägre än vad Iron Maiden hade gjort. Harris var dock inte särskilt oroad av skivans placering på brittiska topplistan, eftersom den sålde bra utomlands, och totalt sett sålde den mycket bättre än vad Iron Maiden hade gjort. Under denna tid fick hela NWOBHM ta emot en hel del kritik. Många band släppte sina debutalbum och många musikintresserade tröttnade på uppståndelsen kring hårdrocken.


Under tiden hade Iron Maiden gett sig ut på turné i England och förebådat starten för sin egen första världsturné, där de skulle vara ute på vägarna i åtta månader och ge 126 konserter i femton länder. Den här gången skulle de stå överst på affischerna (utom i Amerika). Turnén startades i Ipswich Gaumont Theatre den 17 februari där den brittiska delen av turnén bestod av 24 konserter som kulminerade med Iron Maidens första spelning på Hammersmith Odeon i London. Till turnén släpptes en dubbel A-sida som singel vilken innehöll "Twilight Zone" och "Wrathchild". Singeln gavs ut i mars 1981 i samband att Iron Maiden spelad på Odeon och hamnade på plats 31 på singellistan – den näst högsta placeringen de haft hittills. Den engelska delen av turnén blev en succé och bandet kunde spela en mer professionell tvåtimmarsshow. Sex dagar senare påbörjades deras turné i Europa i staden Lille i Frankrike. Bandet sov i sin turnébuss och spelade nästan varje kväll. Det dröjde inte länge förrän det pressade schemat gjorde att bandet knappt visste i vilket land de befann sig. Adrian Smith minns en kväll när Paul Di'Anno presenterade bandet på dålig franska. "Det enda problemet var att vi befann oss i Italien", har han berättat efteråt. Detta var dock inte det värsta. Paul Di'Annos röstproblem blev allt värre. Di'Anno var uppe på scen flera dagar i sträck, och undrade efteråt varför hans tonsiller inte fungerade. De blev tvungna att ställa in fem konserter i Tyskland, för att Paul skulle få vila rösten. Bandet lovade dock att komma tillbaka senare under turnén, vilket de också gjorde (i oktober), och kompenserade sina fans med att göra några improviserade skivsigneringar i några skivaffärer.


Detta fick Steve att inse att situationen var ohållbar med Di'Anno i bandet. Något måste göras, dock inte under pågående turné. "Vi ville inte ställa in hela turnén; det hade varit en katastrof". Situationen blev allt värre. Di'Anno svimmade ibland bakom scenen och klagade ständigt över att han inte kunde sjunga eller framträda. Detta var sannolikt en bieffekt av de droger Di'Anno konsumerade. Di'Anno medger själv i senare intervjuer att han hade haft problem och att han nyttjat en hel del narkotika. "Jag tog droger 24 timmar om dygnet. Maiden hade blivit så stora vid det laget, att bandet hade bokningar som sträckte sig flera månader och år framöver. Jag kunde inte se hur jag skulle kunna ta mig genom det." Bandet som inte ville ställa in sin turné fortsatte genom att besöka Japan och Australien och gjorde sitt första besök i Amerika. Då och då var de emellertid tvungna att ställa in helt på grund av Di'Annos sviktande röst och knackiga hälsa. Bandet höll till slut ett möte och beslutade att Di'Anno måste gå. Di'Anno själv tog beskedet med lugn och visste med sig att han inte motsvarade de krav som ställts på honom.


Utåt sett kunde det se ut att ha varit ett vågspel att sparka Paul Di'Anno i det läge bandet befann sig i. I själva verket visade sig detta vara det bästa de kunde ha gjort. Bandet hade erövrat Europa och Japan med Di'Anno och nu var det dags för en ny frontman att ta sig an USA. Mannen som skulle få detta uppdrag var sångaren i Samson, Bruce Dickinson. Han hade större ambitioner än Di'Anno. Alltsedan den dagen han hade köpt sitt första rockalbum, Deep Purples In Rock när han var tretton år, hade hans dröm varit att bli en av världens största artister. Musikaliskt kan det tyckas att Iron Maiden och Bruce Dickinson hörde ihop som hand i handske. Steve Harris uttryckte saken: "Ska jag vara uppriktig så måste jag säga att det egentligen var Bruces sångstil som jag tänkte mig att ha på Maidens låtar under de tidiga åren. Det är bara det att Paul kom först." Dickinson som inte riktigt trivdes i bandet Samson hade fått ett erbjudande av Rod Smallwood att få göra en provspelning för Iron Maiden redan under Readingfestivalen 1981. Följande dag provsjöng Dickinson för bandet i en replokal i Hackney. Dickinson blev överraskad av hur påkostad Iron Maiden hade gjort provspelningen, med roddare, riktigt medhörningsystem och bilar. Dickinson: "Jag tänkte, 'Okej, då blir det nog inget mer marijuanarökande i turnébussen längre.'" Under provsjungningen sjöng Dickinson "Prowler", "Sanctuary", "Running Free", "Remember Tomorrow" och "Murders in the Rue Morgue". Efter detta ville bandet höra hur Bruce Dickinson lät i studion. Dickinson sjöng därefter fyra låtar. Bandet hade sedan några överläggningar med Rod i kontrollrummet och efter detta var det klart. Bruce Dickinson var med i Iron Maiden.


Nyheten om att Paul Di'Anno hade lämnat bandet avslöjades i tidningen Sounds. En talesman från EMI:s pressavdelning förklarade att beslutet hade fattats "på helt vänskaplig basis" och att det hade sin grund i "väldigt olika inställningar till musik och turnerande". "Vi säger alltid att det beror på 'musikaliska oenigheter' när någon lämnar bandet. Men det är mer för att skydda dem än oss. Det räcker med att de inte är med i bandet längre. Det är onödigt att strö salt i såren" förklarade Steve Harris i boken Run to the Hills: Den officiella biografin. Lika snabbt som nyheten om Di'Annos avsked meddelats, lika snabbt kom nyheten att Iron Maiden hade fått en ny sångare.


Bruce Dickinson gjorde sin debut med bandet på Rainbow i London den 15 november 1981. Innan dess hade han börjat smälta in i bandet under fem spelningar i Italien den sista veckan i oktober. Publiken där var hänförd varje kväll. Konserterna hade varit slutsålda långt i färväg. Bruce hade direkt tyckt att han kände sig hemma i bandet. "Det kändes som jag plötsligt hade blivit del av en stor familj." De övriga medlemmarna var också nöjda med sin nya sångare. Man kunde lita på att Bruce gav sitt bästa varje kväll, något som inte hade varit fallet med Di'Anno.


Dock kom det avgörande testet två veckor senare under en spelning på Rainbow i London. Det var den första spelningen på hemmaplan sedan Di'Anno lämnat bandet. "Det var en fråga om fansen skulle acceptera mig. Det var inte mitt fel att Paul inte var med i bandet längre, men det var ofrånkomligt att publiken skulle rikta ett eventuellt missnöje mot mig", har Bruce Dickinson berättat. Men det blev inga större missnöjesyttringar bland publiken. Efter några visslingar och rop som "Ta tillbaka Paul!" tynade buropen ut. Bruce Dickinson hade en enorm energi på scenen och sprang runt nästan mer än vad Steve Harris brukade göra. Spelningen på Rainbow blev en succé, och alla som hade tvivlat på bandet nu när Di'Anno var borta hade tystnat. Åtskilliga tyckte som Malcolm Dome, att Dickinsons inträde i bandet var precis vad de behövde för att slå igenom internationellt. Dickinson försökte alltid tala med publiken var än de spelade och lät aldrig lika stöddig med sin cockneydialekt som Di'Anno kunde göra.


Efter att fått Bruce Dickinson accepterad av publiken var det hög tid för ett nytt album. Bandet var otåligt över att få visa vad det gick för. Men innan albumet kunde spelas måste nya låtar skrivas. Förrådet av låtar från tidiga år var helt tömt. Allt nytt måste skrivas från noll. Under tre månader skrev bandet låtar och repeterade dem i samma lokal som Bruce Dickinson hade provsjungit. Titeln på albumet blev The Number of the Beast, efter en låt som Harris skrivit. The Number of the Beast skiljde sig avsevärt från bandets två tidigare album, främst beträffande sången. Dickinson gav bandet ett betydligt större sångregister. Med detta i åtanke skrev Steve Harris låtar som "Hallowed Be Thy Name", "The Number of the Beast", "Run to the Hills" och "Children of the Damned". Även Adrian Smith och Clive Burr gav sig in i skrivarprocessen och tillsammans skrev de "Gangland". Adrian Smith hade skrivit en låt när han spelade i ett band vi namn Evil Ways, "22 Acacia Avenue". Även den kom med på det nya albumet och hade omarbetats till en fortsättning av "Charlotte the Harlot".


Även om albumet blev en storsäljare, var och är det inte Steve Harris favoritalbum. Harris var inte nöjd med sin egen skivöppnare "Invaders" och inte heller med Burrs "Gangland". Låten som han helst hade velat ha med på skivan var "Total Eclipse" som istället blev en b-sida på albumets första singel "Run to the Hills". (När albumet släpptes på cd 1998, fanns även "Total Eclipse" med.) Eftersom det hade tagit sådan tid att skriva alla låtar till det nya albumet, hade de bara fem veckor på sig att spela in och mixa skivan. Dessutom måste de göra ett avbrott för att spela in och mixa "Run to the Hills" och "Total Eclipse" för att snabbt få ut en singel som kunde täcka den väntande brittiska turnén. Det var vanskligt att välja en låt som första singel för en ny skiva innan den ens hade spelats in. Producenten Martin Birch lade sin röst på "Run to the Hills". Den ansåg han vara rätt låt, och han blev besannad. "Run to the Hills" hamnade på sjunde plats på Englands singellista när den släpptes.


En ny video hade snabbt klippts ihop för bandet. Den visades både på Top of the Pops i England och på nystartade MTV. Detta gav bandet ny publik över hela USA. The Number of the Beast släpptes i Storbritannien den 22 mars 1982, två dagar efter att bandets Englandsturné hade avslutats på Hammersmith Odeon. Förseningen hindrade dock inte albumet att gå direkt in på första plats på albumlistan. Det hamnade på top tio nästan överallt i världen, sålde över en miljon exemplar utomlands och kom de första månaderna att sälja i över sex miljoner exemplar. I USA skapade albumets titel en proteststorm från nymoralister, och från den kristna högerkanten kom anklagelsen att Iron Maiden var djävulsdyrkare och att de "försöker förleda våra barn". Bandets världsturné efter Englandsturnén belöpte sig på hela 180 konserter i arton länder och blev den dittills mest ambitiösa och framgångsrika av alla deras turnéer. Den lade även grunden till vad som skulle bli deras vardag praktiskt taget hela 1980-talet igenom. I takt med varje album sålde bandet mer och mer och varje turné blev allt större. Deras album gjorde dem till huvudattraktioner världen över ... utom i USA, och ändå hade albumet såld guld där, det vill säga mer än 500 000 exemplar. Bandet började tjäna rejält med pengar.


Samtidigt med ökade inkomster kom ytterligare en förändring och därmed en ännu större ökning av pengaflödet. EMI hade gått med på att omförhandla Iron Maidens kontrakt. Vid den här tiden hade Rod Smallwood slagit sig ihop med sin gamle partner Andy Taylor som han träffat i Cambridge. Alla förskott som bandet ständigt tiggt om tidigare för att hålla sig flytande försvann nu. Taylor kom in för att ta hand om Iron Maidens ekonomi, något som Smallwood tidigare hade gjort helt själv, men just när bandet äntligen började tjäna pengar dök ett nytt problem upp – trummisen Clive Burr.


Hela bandet ansåg att Clive Burr var en suverän trummis. Han hade dock haft flera dåliga kvällar, där han helt enkelt inte orkade. Speciellt hade det varit så under den sista USA-turnén de gjorde tillsammans. Möjligheterna i USA blev en alltför stor lockelse för honom. Där fanns ställen som var öppna dygnet runt. Det var stor skillnad mot förhållandena i dåtidens England med sina tre TV-kanaler och söndagsstängt. Bandet spelade fortfarande bara som förband i USA och framförde 45-minutersset med låtar. Sedan kunde de ägna sig åt annat, mycket annat. Steve Harris minns tydligt en viss kväll, när Burr ägnade större delen av spelningen med att spy i en hink bredvid trumsetet. Det gick så långt att Harris gick till managern Smallwood och berättade att han inte orkade ha det så längre. Smallwood hade blivit tvungen att övertala Harris att fortsätta trots det inträffade.


Burrs fortsatt dåliga prestation på scenen började nu irritera även de övriga bandmedlemmarna. De hade sagt åt Burr att skärpa sig, något som kanske höll i fem spelningar, sedan var det samma visa igen. Burr fick beskedet att han inte längre var Iron Maidens trummis efter den sista spelningen han gjorde den 10 december 1982 i Niggata i Japan.


Det ironiska med deras nya trummis Nicko McBrain som valdes som Burrs ersättare är att han var "en av de största festprissarna i världshistorien". Det var emellertid stor skillnad på McBrains och på Burrs karaktär, för McBrain lät aldrig sitt festande gå ut över spelningarna. "Han ger alltid 110 procent", berättar Steve Harris. Iron Maiden hade vid flera tillfällen träffat McBrain 1981, då han spelade i det franska bandet Trust. McBrain var medveten om de problem som Iron Maiden sade sig hade haft med Burr, eftersom han kände Burr sedan tidigare. De hade turnerat ihop. Burr ringde faktiskt McBrain en kväll och berättade att han hade hört att det var McBrain som skulle ersätta honom. "Jag var uppriktig och sade att de inte skulle fråga mig om han skärpte till sig", berättar Nicko McBrain i den officiella biografin om Iron Maiden. Detta blev dock för mycket för Clive Burr, och Iron Maiden erbjöd McBrain trumsetet.


Det första McBrain gjorde tillsammans med bandet var en TV-show i Tyskland. Det var inte officiellt ännu att Clive Burr hade lämnat bandet, så Nicko gjorde showen iklädd en Eddiemask för ansiktet.


Nickos första album blev Piece of Mind, och sin scendebut gjorde han den 2 maj 1983 i Hull, England. Under 1980-talet uppstod rykten om att Iron Maiden var satanister, Maiden svarade på detta genom att låta Nicko tala in ett meddelande (imitation av Idi Amin) på låten "Still Life". Han säger ungefär detta:


"Hmm, Hmmm What ho sed de t'ing wid de t'ree bonce Don't meddle wid t'ings you don't understand."


Detta var inspelat baklänges som ett meddelande till dem som spelade Iron Maidens skivor baklänges för att hitta satanistiska meddelanden. Bandet har dementerat ryktet flera gånger om.


Efter att ha nått stora framgångar med det nya albumet, The Number of the Beast blev det 184 konserter under en tio månader lång världsturné – The Beast On The Road. Turnén gick i Europa, Nordamerika, Australien och Japan. Iron Maidens blandning av heavy metal, melodiska riff och intelligenta texter hade gjort dem världskända. Även deras inställning till musiken, deras fantastiska scenshower och deras öppenhjärtiga förhållningssätt till sina fans gjorde dem älskade. Iron Maiden spelade sin första konsert i Kanada den 22 juni 1982 i Ottawa på Ottawa Civic Centre och de spelade sin första konsert i Australien den 7 november 1982 i Sydney på Enmore Theatre. Turnén startade den 25 februari 1982 i Dunstable i England och slutade den 10 december 1982 i Niigata i Japan.


Det var efter den turnén som trummisen Clive Burr inte orkade med att turnera så mycket som Iron Maiden och ersattes av Nicko McBrain. Burr spelade sedan i Trust som McBrain tidigare spelat i så de bytte helt enkelt platser.


I januari 1983 gick Iron Maiden in i studion för att spela in sitt fjärde studioalbum, Piece of Mind. Skivan spelades in i Bahamas. Piece of Mind släpptes den 16 maj 1983. Skivan innehåller nio låtar, bland annat singlarna Flight of Icarus som släpptes den 11 april 1983 och en av Iron Maidens största klassiker, "The Trooper" som släpptes den 20 juni 1983. Albumet var som sagt Nicko McBrains första med Iron Maiden och det skulle bli det sista albumet för ett tag då det inte var några byten bland bandmedlemmarna. Piece of Mind fick bra recensioner. AllMusic och Sputnikmusic gav det 4,5/5 medan Kerrang! sa "gynnsamt".


I februari 1984 gick Iron Maiden in i studion för att spela in sitt femte studioalbum. Den 3 september 1984 gavs albumet Powerslave ut med låtar som "2 Minutes to Midnight", "Aces High" och "Rime of the Ancient Mariner". Albumet är känt för sitt antika egyptiska tema med mascoten Eddie som en farao. Albumet är även Iron Maidens första album med samma bandmedlemmar som det tidigare albumet, dessa bandmedlemmar skulle hålla för de två nästa studioalbumen. Albumet innehöll åtta låtar. Albumet fick väldigt positiva recensioner, AllMusic gav albumet 4,5/5 och Sputnikmusic 5,0/5.


I augusti 1984 gav sig Iron Maiden ut på den största hårdrocksturnén någonsin, World Slavery Tour. Bandet hade aldrig turnerat hårdare än under denna period, så det blev bestämt att bandet skulle ta sex månaders paus efteråt. Turnén innehöll 193 konserter i 28 länder över 12 månader men sex konserter blev inställda så de spelade bara 187 konserter. Den 11 januari 1985 spelade de för första gången i Sydamerika, på Rock in Rio festivalen i Rio de Janeiro, Brasilien. Det beräknas ha varit ungefär 350,000 i publiken som än idag är deras största publik på en och samma konsert. Många konserter spelades i samma stad, till exempel i New York där de spelade sju konserter i rad mellan den 17 januari och den 24 januari 1985 och Long Beach, Kalifornien där bandet spelade fyra konserter i rad mellan den 14 mars och den 17 mars 1985. Denna turné är år 2014, 30 år senare fortfarande den största hårdrockturnén någonsin spelad.


Några i bandet återhämtade sig snabbare än andra. Detta ledde till att Nicko McBrain och Adrian Smith startade ett sidoband, kallat The Entire Population of Hackney. Bandet skrev många låtar som senare hamnade på Iron Maidenssinglarnas b-sidor. På en sång, "Reach Out", sjunger till och med Adrian Smith.


Bandet gav ut sitt första riktiga livealbum 1985, Live After Death som anses vara ett av världens bästa livealbum. Året därpå gavs albumet Somewhere in Time ut och bandet hade dittills bara växt sig större och större.


Under denna tid skrev Harris flera episka låtar som handlade om böcker, filmer och poesi, bland annat Alexander the Great som handlar om Alexander den store och To Tame A Land som är en episk låt om Frank Herberts bok Dune.


År 1988 provade bandet på något helt annorlunda till sitt sjunde studioalbum, Seventh Son of a Seventh Son. Albumet var Iron Maidens första så kallade konceptalbum. Texterna innehöll en historia om en pojke som var synsk, och den var baserad på boken Seventh Son (svenska: Sjunde Sonen) av Orson Scott Card.


På albumet användes keyboard för första gången tydligt, tidigare hade gitarrsynthar funnits med på Somewhere in Time. Bandet var också huvudband på den årliga Monsters of Rock-festivalen i Castle Donington i England. Där nådde de ett världsrekord i "största PA-utrustningen" – det tog hela fem dagar bara att sätta upp systemet.


År 1990 hoppade Adrian Smith av bandet. Han hade beslutat sig för att dra sig tillbaka från musiken en längre tid. Iron Maiden var i stort behov av en ny gitarrist. Bruce Dickinson hade just spelat in sin första soloskiva, Tattooed Millionaire med bland annat gitarristen Janick Gers. Han provspelade för bandet, och alla fattade snabbt tycke för honom, bland annat för hans scenpersonlighet.


Efter ytterligare en massiv turné lät Maiden meddela, att de behövde ta en viloperiod på ett år, och rykten spreds genast att bandet höll på att splittras. Misstankarna blev inte mindre av att Bruce funderade på en solokarriär. Adrian Smith fick nog och hoppade som nämnt av och ersattes av Janick Gers. Med den nya gitarristen spelade Iron Maiden in sin åttonde skiva, No Prayer for the Dying. Med detta album återgick Maiden till sin gamla spelstil.


År 1992 släpptes albumet Fear of the Dark, som innehåller en av Iron Maidens mest kända sånger, just "Fear of the Dark". "Afraid To Shoot Strangers", som fanns med på detta album, blev den låt som skulle passa den framtida sångaren Blaze Bayleys röst bäst av alla tidigare Maidenlåtar. Låten släpptes med Blazes röst som b-sida till låten "Futureal".


Livealbumet Real Live/Dead One släpptes 1993. Dickinsons sista konsert med Maiden (för denna gång), Raising Hell, spelades in och släpptes på video. Dickinsons ersättare blev till slut Blaze Bayley. Han hade gått med i Iron Maiden efter att han och Doogie White stått kvar som sista sökande i en audition. Juldagen 1993 fick Bayley beskedet att han skulle bli Iron Maidens nästa medlem. Hela 1994 ägnades mest åt att skriva material till nästa album. En mindre europaturné med start i Tjeckien den 2 februari 1994 skulle ha blivit Blaze Bayleys livedebut med Maiden, men han hade skadats i en motorcykelolycka, så hans livedebut med Maiden blev inte av förrän under The X Factour-turnén.


Bayleys första skiva var The X-Factor som släpptes den 2 oktober 1995. De tre första låtarna, "Sign Of The Cross", "Lord Of The Flies" och "Man On The Edge" skulle komma att bli de mest minnesvärda låtarna på detta album. Det har blivit känt som Iron Maidens mörkaste någonsin. Bayleys livedebut gjordes under The X Factour som drog igång den 28 september 1995 i Jerusalem, nästan två år efter att han hade gått med i bandet. Detta var första gången som Iron Maiden spelade i Mellanöstern. Bayley hade bland annat problem med att höra sin egen röst på scenen under turnén, genom att monitorerna inte fungerade som de skulle, men publiken var överlag ganska nöjd med Bayleys prestationer.


Under den här turnén släpptes samlingsskivan Best of the Beast med låten "Virus" som är unik sett ur Iron Maidens perspektiv. Den spelades in exklusivt för albumet. Hela 1996 gick åt till turnerande. En del av den fick emellertid avbrytas i april, då Bayleys allergi och delvis röstproblem gjorde sig påminda; detta under den Amerikanska delen av turnén. Bandet tog en månads paus, och därefter fortsatte turnén utan avbrott till den 7 september 1996 i Mexico, där den avslutades.


Tre månader senare påbörjades inspelningen av Iron Maidens elfte album, Virtual XI i Essex i England. Kända låtar från detta album värda att nämnas är: "Futureal", och "The Clansman".


"The Angel and the Gambler" släpptes som singel inför skivan. Albumet gavs ut den 23 mars 1998. En månad senare drog den obligatoriska releaseturnén igång i England med en specialspelning i Norwich. Turnén startade officiellt i Lille i Frankrike. Tyvärr förlorade Bayley sin röst och turnén fick ställas in från den 16 juli till den 2 augusti. Därefter förflöt turnén åter problemfritt.


Blaze Bayleys sista spelning med Iron Maiden blev den 12 december 1998 i Buenos Aires i Argentina.


Blaze hade problem med sin röst och med allergier, vilket ledde till att många datum under båda turnéerna fick ställas in. Rod Smallwood och Steve Harris tog i januari 1999 kontakt med Bruce Dickinson och erbjöd honom att återförenas med bandet, samtidigt kontaktade de även Adrian Smith.


Ett möte hölls även med Blaze där de meddelade att Bruce skulle återvända till bandet och att de önskade gå i en annan riktning. Steve Harris uppmanade honom att ta vara på






Stefan Andersson

Stefan Andersson, Sorito Town på Spotify

Walk Right On

Sorito Town

Stefan Andersson, Catch the Moon på Spotify

Det Bästa Med

Catch the Moon

Stefan Andersson, Svenska liljor på Spotify

Skeppsråttan

Svenska liljor











GOTHENBURG HORSE SHOW

Göteborg Horse Show är en årlig internationell hästtävling som hålls på våren i Scandinavium i Göteborg, Sverige, sedan år 1977. År 2006 kom 82 593 besökare till Göteborg Horse Show, vilket var nytt publikrekord för en fyradagarstävling. Idén till tävlingen föddes av Pehr G. Gyllenhammar och chefen för det nybyggda Scandinavium Bertil Rönnberg, Gyllenhammars egen klubb Göteborgs fältrittklubb tackade nej till att vara med och arrangera tävlingarna, men Clarebergs ridklubb valde att ställa upp. Inkomsterna från det första året använde klubben för att bygga sig ett nytt ridhus. Fram till och med 2013 hade tävlingarna lockat totalt 2,5 miljoner besökare.


Sedan 1978 har tävlingen varit en deltävling i världscupen i hästhoppning. Redan 1979 fick arrangera finalen i världscupen. Åren 1979, 1982, 1984, 1986, 1988, 1991, 1993, 1995, 1997, 1999, 2001, 2008 och 2013 har man arrangerat finalen i världscupen. 2011 vann nykomlingen Angelica Augustsson på stoet Mic Mac du Tillard överraskande sin första världscupseger framför namnkunniga ryttare som Ludger Beerbaum till hemmapublikens förtjusning.


Åren 1992, 1994, 1996, 1998, 1989 och 2003 har man arrangerat finalen i världscupen i dressyr. 1998 vann Louise Nathhorst på Walk on Top världscupfinalen i Scandinavium.










RAW comedy club

Raw Comedy är ett svenskt varumärke för ståuppkomik som omfattar bland annat en ståupp-klubb, bokningar av internationella komiker, en tv-serie och återkommande turnéer. RAW Comedy grundades år 2004 av Mårten Andersson. På Hilton i Stockholm är ett av deras roligaste skämt att några i publiken får stå upp hela showen, snacka om äkta standup. Först till kvarn säger de till dem som trodde att de skulle få sitta ner på en standup.


RAW comedy club grundades 2004 av Mårten Andersson som en stand up-klubb på krogen Wirströms i Gamla stan i Stockholm. På premiärkvällen medverkade Johan Glans, Magnus Betnér, Måns Möller, Thomas Järvheden och Mårten Andersson.


2008 gick Sony Music Entertainment Sweden AB in som delägare och affärsområdet ”RAW comedy” startades. Andersson fick titeln ”Head of comedy” för Sony Music i Sverige. Samma år producerade RAW comedy de två första säsongerna av TV-programmet ”RAW comedy club” för Kanal 5.


RAW comedy producerade sina första stand up-special för SVT år 2009. Nästföljande år producerades flera turnéer med internationella komiker bland andra Dylan Moran och Eddie Izzard. Under våren 2009 skrev Andersson kontrakt med komikern Sean Banan och släppte kort därefter singeln ”Skaka rumpa".


Mårten Andersson avslutade samarbetet med Sony Music Entertainment Sweden AB 2011 och blev ensam ägare av verksamheten. Under året spelades den femte säsongen av TV-programmet ”RAW comedy club” in för Kanal 5 och RAW comedy club startade en stand up-klubb i Örebro.


Stand up-klubben bytte lokaler till Hilton Stockholm Slussen under 2012. Under våren åkte RAW ut på Sverigeturné med Mårten Andersson, Marika Carlsson, Kodjo Akolor, Messiah Hallberg, Måns Möller och Filip Schultz. På hösten genomfördes en turné med Kristoffer Appelquist, Marika Carlsson, Mårten Andersson, den amerikanska komikern Reginald D Hunter samt humorgruppen The Axis of Awesome.


Programmet som bygger på ståuppkomik blandar scenföreställningen med intervjuer bakom kulisserna. Bland andra har Johan Glans, Martin Soneby, Thomas Järvheden, Mårten Andersson och Magnus Betner medverkat. Även ett flertal internationella komiker har medverkat. Programmet koncentrerar sig på "rå komedi", där komikerna får prata om vad som helst.


Varje program inleds med en sekvens där en kortväxt man, spelad av Johan Neumann, skrattar tills han exploderar och i och med detta formar programmets logotyp.






MIRIAM BRYANT

MIRIAM BRYANT, One Last Time på Spotify

Så mycket bättre - Niklas Strömstedts dag

One Last Time

MIRIAM BRYANT, Ett sista glas på Spotify

Så mycket bättre - Sven-Bertil Taubes dag

Ett sista glas

MIRIAM BRYANT, Push Play på Spotify

Raised in Rain

Push Play







Bo Kaspers Orkester

Bo Kaspers Orkester, Sommaren på Spotify

Sommaren

Sommaren

Bo Kaspers Orkester, I samma bil på Spotify

Så mycket Bo Kaspers Orkester

I samma bil

Bo Kaspers Orkester, Semester på Spotify

I Centrum

Semester

Bo Kaspers orkester (BKO) är en svensk pop- och rockgrupp med starka influenser av jazz, bildad 1991. Bandet består av sångaren och gitarristen Bo Sundström, basisten Michael Malmgren, trummisen Fredrik Dahl samt Mats Schubert på piano, klaviatur och gitarr. Gitarristen Lars Halapi var medlem i gruppen fram till 1996. Bo Kaspers orkester debuterade 1993 med albumet Söndag i sängen, och har sedan dess givit ut ytterligare nio album. 2009 hade bandet sålt över en miljon skivor. En av gruppens mest kända låtar är "I samma bil".


Bo Kaspers orkester räknas som ett av Sveriges och Nordens mest hyllade liveband och bäst säljande artister. Genren som man skapat brukar beskrivas som lätt sofistikerad med en blandning av pop, rock, jazz och latinamerikansk musik med svårmod i texter som skildrar vardag och relationer i en modern storstadsmiljö. 1998 vann de en Grammis för 'Årets artist'.














West of Eden

West of Eden, Glenntown på Spotify

Glenntown

Glenntown

West of Eden, River Fowey på Spotify

Songs from Twisting River

River Fowey

West of Eden, Safe Crossing på Spotify

Safe Crossing

Safe Crossing

West of Eden bildades 1995. Deras repertoar består till största del av egna låtar med influenser från irländsk och skotsk folkmusik. Karakteristiskt för ljudbilden är fiol, dragspel och whistles (irländska flöjter). Efter att i början ha varit mer orienterade mot pop sorterar de numera under genren folkrock. De har förutom i Sverige turnerat på Irland samt i Belgien och Nederländerna. Gruppens sångare och huvudsakliga låtskrivare är paret Jenny och Martin Schaub.






Melodifestivalen

Melodifestivalen (även Mello, Schlagerfestivalen, Schlager-SM eller Svenska Melodifestivalen) är en återkommande svensk musiktävling, anordnad av Sveriges Television. Tävlingens vinnare blir Sveriges bidrag till den europeiska musiktävlingen Eurovision Song Contest (ESC). Sedan 1958 har Sveriges artist och bidrag till Eurovision Song Contest valts ut genom en nationell final, med undantag för åren 1964, 1970 och 1976. Dessa tre år avstod Sverige deltagande i ESC av olika skäl. Den nationella finalen har sedan 1967 gått under namnet Melodifestival, som år 2001 ändrades till Melodifestivalen. Programmet är ett av Sveriges mest sedda. Rekordet sattes 2006, då finalen hade 4 242 000 tittare.


År 2013 var det det fjortonde året i följd som programmet blev årets mest sedda. Alla dessa var finaler inklusive år 2000 och 2001 som ännu inte hade deltävlingar. År 2014 bröts den sviten då det mest sedda programmet blev Kalle Anka på julafton.


I Eurovision Song Contest tillhör Sverige de länder som nått störst framgång med sex stycken vinster, en andraplacering och sex stycken tredjeplaceringar (inga semifinaler inräknat). Utöver detta har Sverige kommit på sistaplats i två finaler och dessutom missat en finalplats genom kvalificeringsheat en gång. Sverige är också ett av de länder som tävlat flest år i ESC och ligger för närvarande på delad sjunde plats (med Spanien) på totalt 55 deltagandeår.


Under en period hade Sveriges Television återpublicerat tidigare Melodifestivalsfinaler och även deltävlingar och Andra chansen åren 2002-2005 i sitt i Öppet arkiv. De finaler som då publicerades sändes 1960, 1977, 1978, 1982, 1985, 1987-1990, 1992-1994, 1996-1998 samt 2000-2005. I maj 2016 valde Sveriges Television, av rättighetsskäl, att inte längre tillhandahålla en stor del av finalerna. De finaler som är kvar i Öppet arkiv är finalerna åren 1960, 1974, 1975, 1979, 1980, 1983, 1984, 1986, 1991, 1995 och 1999. Samtliga deltävlingar och Andra chansen försvann i och med denna avpublicering.


Melodifestivalen är en svensk musiktävling som utser Sveriges artist och bidrag till den europeiska musiktävlingen Eurovision Song Contest. I Eurovision Song Contest har Sverige lyckats väl varför den svenska uttagningen alltid har varit populär och lockat stora tittarskaror. Intresset för den svenska uttagningen har ökat markant efter år 2002, då man gjorde om tävlingen med deltävlingar, uppsamlingsheat och final. Efter varje gång Sverige har vunnit har man stått värdland. Av ekonomiska skäl har den svenska uttagningen därför dessa år ofta blivit nedbantad, möjligen undantagen Melodifestivalen 2013, där Sveriges Television behöll ursprungsformatet med deltävlingar och uppsamlingsheat innan finalen hölls. Uttagningen har även blivit nedbantad andra år och då med anledning av dålig ekonomi.


Tävlingen anordnas av Sveriges Television (som fram till 1979 hette Sveriges Radio-TV) någon gång under perioden januari–mars varje år. De år som Sverige inte har ställt upp i tävlingen har ingen festival arrangerats eftersom tanken med tävlingen är att vinnaren ska åka till det land som det året arrangerar ESC och där tävla för Sverige. Totalt har Sverige missat fem år i Eurovisionen: två gånger för att man gjorde debuten på det tredje ESC-året och tre gånger (1964, 1970 och 1976) av egen fri vilja. 1964 kunde man inte deltaga på grund av en artiststrejk, 1970 bojkottades tävlingen av Sverige och fem andra länder eftersom man tyckte att det var oschysst att fyra länder hade kunnat dela på vinsten året innan, och 1976 avstod Sverige tävlan av ekonomiska skäl.


Melodifestivalerna är det genom tiderna mest sedda underhållningsprogrammet i Sveriges Television och det är mycket vanligt att populära bidrag från Melodifestivalen dyker upp på Svensktoppen strax efter Melodifestivalen. Under 2000-talets första decennium har de blivit allt vanligare även på Trackslistan och försäljningslistan. Melodifestivalen har också varit ett startskott för många artisters framtida musikkarriärer för såsom Lena Philipsson, Carola Häggkvist och Charlotte Perrelli, liksom för skivbolagsdirektörer som Bert Karlsson. Sedan år 2002 är Christer Björkman anställd av Sveriges Television som tävlingsproducent/exekutiv producent för programmet. Han anställdes på SVT då tävlingen skulle få ett helt nytt Sverigeturneringsformat, som man haft sedan dess. Innan dess hölls varje års tävling i en enda finalkväll även om man under några år hade semifinaler innan en final hölls.


Sverige har medverkat i Eurovisionen sedan slutet av 1950-talet och uttagningsformerna har varierat över tiden. Det har hänt att man övergått till en ny metod för att sedan återgå till den tidigare metoden igen. Den vanligaste metoden har varit en enda finalkväll med ett antal tävlande bidrag. Vissa år var finalkvällen då uppdelad i två omgångar, där jurygrupper fick rösta vidare ungefär halva startfältet till en superfinal, även om man under många års tid bara hade en enda omgång. Under de två första åren användes ett semifinalsystem innan finalen höll och detta system återanvändes delvis till 1971 års tävling.


År 2002 gjordes konceptet om så att tävlingen utökades dramatiskt. Istället för att bara ha en enda finalkväll med cirka tio bidrag lades det till fyra deltävlingar och därefter ett uppsamlingsheat innan finalen skulle hållas. Systemet innebar att antalet bidrag ökades till 32 stycken med åtta bidrag per deltävling. Från varje deltävling röstas ettan och tvåan till finalen, medan trean och fyran får en ny chans i uppsamlingsheatet, kallat Andra chansen (sedan 2004). Från uppsamlingsheatet går sedan ytterligare två bidrag till finalen. År 2015 har konceptet gjorts om något där antalet tävlande bidrag har minskat, från 32 till 28 stycken. Dessutom går fyra bidrag vidare från Andra chansen till finalen, vilket gör att 12 bidrag tävlar i finalen.


Tävlingen har alltid arrangerats under perioden januari–mars, dock med undantag för de semifinaler som arrangerades inför 1959 och 1960 års tävling samt den s.k. webbjokertävlingen som arrangerades inför 2010-12 års festivaler. Dessa hölls istället några månader före den riktiga festivalen, som hölls på våren. Det tidigaste datumet en Melodifestival har arrangerats på var den 19 januari (2002) och det senaste var 31 mars (1991). Sedan år 1967 har tävlingen kallats för Melodifestival eller Melodifestivalen (det senare sedan 2001). Innan dess kallades tävlingen för Schlagertävlingen (1958), Säg det med musik: Stora schlagertävlingen (1959), Eurovisionsschlagern, svensk final (1960–1963) och Svensk sångfestival (1965–1966). Att festivalen alltid arrangeras så tidigt på våren har att göra med EBU-regler, som bestämmer att före ett visst datum ska alla tävlande ESC-länder ha valt artist och bidrag. Detta datum varierar från år till år beroende på när Eurovision Song Contest kommer att äga rum.


Levande orkester användes åren 1959–1963, 1965–1969, 1971–1975, 1977–1984 och 1987–2000. Åren däremellan har Sverige inte deltagit, med undantag för åren 1985–1986, då man inte använde orkester av ekonomiska skäl. Från och med år 2001 har inte orkester används till förmån för det så kallade "singback"-systemet, vilket innebär att musiken ligger förinspelad på band. Regeln har dock alltid varit att all huvud- och körsång ska göras live utan undantag. Sedan år 2009 får dock även körsång vara förinspelad på band, vilket dock inte är tillåtet i Eurovisionen. Därför har Sveriges Television som regel att körsången måste kunna göras live om ett sådant bidrag skulle vinna Melodifestivalen. Antalet personer på scenen har också ökat markant, då reglerna för detta också har förändrats. I Eurovision Song Contest är det bara tillåtet att ha sex personer på scenen (artister, bakgrundssångare och dansare) per bidrag, vilket det också länge var i Sverige. Sedan 2009 tillåts dock åtta personer på scenen per bidrag, även om samma regel för körsång finns för vinnande bidrag som har för många människor på scenen.


Röstningssystemet i tävlingen har varierat från år till år, då Sveriges Television gång på gång ändrat systemet för hur man ska kora vinnaren. Under alla år som man arrangerat tävlingen har det i stort sett alltid varit jurygrupper som fått avgöra tävlingarnas utgång, dock med undantag vissa år.


Semifinalerna för Melodifestivalen 1959 och finalen för Melodifestivalen 1962 avgjordes enbart med hjälp av poströster.


Under sändningen av finalen 1993 avslöjades det mitt i direktsändningen att TV-tittarna skulle få avgöra den finalens andra röstningsomgång med hjälp av telefonröstning, vilket dock skrotades till året därpå.


Från år 1999 och fram tills idag (2018) delar juryn och publiken ut hälften av poängen var i finalerna. Publiken har då röstat med telefon och SMS (sedan 2006).


Sedan delfinaler infördes år 2002 är det tittarna som har avgjort genom telefonröstning vilka bidrag som kvalificerar sig vidare till uppsamlingsheat och final. Ett system med jury under Melodifestivalen 2005 togs bort under pågående tävling.


Från uppsamlingsheatet har tittarna också makten att avgöra finalisterna (genom telefon- och SMS-röstning), även om det första året (2002) avgjordes helt av en jury.


I 1965 infördes systemet med att låta elva regionala jurygrupper, som fick representera varsin stad från norr till söder, vara med och rösta. Detta har många år efteråt använts som jurymall. På grund av att antalet jurygrupper varit olika har också poängsystemet sett olika ut. Sedan Eurovisionen införde en fast poängsumma (1–8, 10 och 12 poäng) år 1975 har Sveriges Television till och från använt den som typ av mall och justerat den något.


I finalen har jurygrupperna varit sammansatta på olika sätt under olika år. Fram till 2009 har de representerat olika svenska städer, olika åldersgrupper med mera. När telefonröstning från tittarna fick större genomslag har jurygruppernas sammansättning inte alltid presenterats lika ingående för tittarna.


Från 2009 har jurygruppsbiten förändrats då Sveriges Television valde att satsa mer internationellt i juryröstandet. Då användes en internationell jury som en tolfte jurygrupp i finalen, men denna jury deltog även i deltävlingarna där de fick utse en elfte finalist. Denna jurygrupp utökades sedan året därpå, då Sveriges Television strök sex svenska städer till förmån för lika många tävlande ESC-länder som fick agera jurygrupper. Sedan år 2011 är det endast tävlande ESC-länder som agerar jurygrupper i den svenska finalen. Jurygrupperna delar dock fortfarande ut lika många poäng som publikens telefon- och SMS-röster, som sedan samma år delas ut procentuellt utifrån hur många röster varje bidrag har fått. Eftersom jurygrupperna och publiken delar ut samma totalpoäng (473 poäng vardera) får ett bidrag som får 10 procent av telefonrösterna 10 procent av de 473 tittarpoängen, poäng som avrundas uppåt till närmaste heltal. På senare år gör juryerna sin avläggning under generalrepetitionen kvällen före den direktsända finalen äger rum. Jurygrupperna får instruktioner att "försöka hitta ett bidrag som kan få en topplacering i ESC".


I Melodifestivalen 2015 infördes möjligheten att "hjärtrösta" genom en mobilapplikation under varje bidrags liveframträdande, men på grund av tekniska problem räknades dessa inte i finalen det året. Dessa röster var till skillnad från telefon/SMS-rösterna kostnadsfria men vägde lika tungt som övriga röster. Flera röstningsrekord slogs efter att den möjligheten infördes. Hjärtrösterna utjämnade skillnaden mellan publikens poäng på bidragen och minskade därmed publikens inflytande över slutresultatet i förhållande till inflytandet från de internationella jurygrupperna vars poäng hade en större spridning. SVTs Gustav Dahlander kommenterade 2017 att "Mycket ska alltså till för att ett bidrag som är en klar favorit hos jurygrupperna inte ska vinna." Aftonbladets Markus Larsson skrev att "Appen gör framför allt att publikens röster blir mindre värda". Sedan införandet av hjärtrösterna är det alltså artisternas framträdanden under repetitionen kvällen före finalen som kan tillmätas störst betydelse för utgången av tävlingen.


I Melodifestivalen 2017 var standardavvikelsen för juryrösterna 28,7 medan den för publikrösterna endast var 9,12.


Fram till år 2001 var alla bidrag som tävlade i Melodifestivalen tvungna att framföras helt på svenska. Undantagsvis lades dock till en fras på något annat språk, såsom "Decibel, you're gonna be a star" eller "We are all the winners, we are all the best". I Eurovision Song Contest fick bidragen framföras på valfritt språk under större delen av 1970-talet och de svenskspråkiga vinnarna av Melodifestivalen översattes då ibland till engelska, exempelvis när ABBA:s "Waterloo" vann i Brighton 1974. Reglerna ändrades dock vid 1970-talets slut och varje land skulle framföra landets modersmål. De svenska bidragen förblev då svenskspråkiga i ESC-finalen fram till 1999 då regeln om valfritt språk återinfördes. Sedan dess har de svenska bidragen uteslutet sjungits på engelska i Eurovision Song Contest, vilket även gäller Sveriges bidrag år 1999–2001, som alltså vann innan språkregeln upplöstes i den svenska uttagningen. Även efter att språkregeln upphörde i svenska Melodifestivalen har samtliga bidrag som vunnit på svenska, såsom Lena Philipssons "Det gör ont" från 2004 och Carola Häggkvists "Evighet" från 2006, översatts till engelska.


När Sveriges Television gjorde om Melodifestivalen år 2002 passade man även på att göra om språkregeln så att alla bidrag får framföras på vilket språk som helst. Däremot väljer Sveriges Television att varje år ge plats åt cirka tio bidrag som framförs på svenska. Den siffran blir dock varje år justerad till att vissa år ha färre och andra år fler svenska bidrag.


Melodifestivalens bidrag har ofta utgjort en lokal definition av begreppet "schlager", med lättaktig pop, som gick i en glidning från inspiration av jazz och swing under 1960-talet över till inspiration av disco under 1970-talet. Efter att melodin "Waterloo" av ABBA vann 1974 gick trenden för resten av decenniet mot långsammare popballader, som de av Lasse Berghagen och Björn Skifs. Även dansband och dansbandsartister deltog med framgång. Under 1980-talet dominerades tävlingen av lättsmälta dansbands- och poplåtar, som de av Kikki Danielsson och Lotta Engberg, medan framgångarna under 1990-talet huvudsakligen gick till popballader. I samband med att telefonomröstningarna infördes 1999 blev det allt tuffare för balladerna, och musiken började gå mot "ren" pop och disco.


En viss konformism (det samtida svenska "schlager"-begreppet) fanns länge, men den började brytas när tävlingens upplägg förändrades 2002 och fler artister, grupper och bidrag som tidigare betraktats som för tävlingen alltför "udda" började nå större framgång och uppmärksamhet, bland annat Brandsta City Släckers med sin trallvänliga och humoristiska rock, Sarek, Nordman med sin etnopop samt The Ark med sin glamrock. I början av 2000-talet har även andelen elektroniska instrument i låtarna ökat, då liveorkestern avskaffats.


"Vi brukar ju aldrig tala om exakt vad ett program kostar. Det är en princip vi hållit i
många, många år. Det här är småpengar jämfört med kvalificerad drama.
Jämför det med en dramaserie på tre avsnitt."
— Eva Hamilton i Ekots lördagsintervju 15 mars 2008.


Ekot: Hur gör ni för att inte bli en del av ?
Hamilton: Våra avtal är ju tillgängliga för Granskningsnämnden. Vi har haft konsulter
inne som har tittat hur avvägningen ser ut. Om den verkar korrekt eller inte.
— Eva Hamilton i Ekots lördagsintervju 9 mars 2013.


Sveriges Television hade 2015 ännu inte öppet redovisat hur mycket det kostar att arrangera en Melodifestival. År 2008 fick Sveriges Televisions dåvarande verkställande direktör Eva Hamilton frågan i Ekots lördagsintervju och besvarade då endast med att kostnaden kunde jämföras i storlek med Expedition Robinson eller en dramaserie i tre delar. Fem år senare intervjuades Hamilton återigen i Ekots lördagsintervju och sade vid detta tillfälle att "Nettokostnaden för licensbetalaren för ett avsnitt av melodifestivalen är två miljoner kronor. Det är ungefär vad ett kvalificerat nöjesprogram kostar om vi spelar in i en studio i Stockholm."


Trots hemlighetsmakeriet kring tävlingen har både tidningarna Resumé och Aftonbladet kunnat visa på uppskattningar till kostnader för tävlingen. Inför festivalen 2013 avslöjade Aftonbladet hur Sveriges Television genom att 2002 göra Melodifestivalen till en samproduktion kunde kringgå lagen om offentlig upphandling. Live Nation, som sköter sponsringen och de kommersiella rättigheterna, uppgavs betala omkring tjugofem miljoner kronor för rätten att få använda varumärket Melodifestivalen och arrangera de sex tävlingarna. Turnébolaget Blixten & Co sköter logistiken. År 2013 framförde två riksdagsledamöter, Carl-Oskar Bohlin och Lars Beckman, i en debattartikel på Resumé krav på att Sveriges Television skulle ha ökad transparens och öppenhet, det vill säga att Sveriges Television borde redovisa sina kommersiella intäkter för Melodifestivalskonceptet. I tabellen nedan visas de beräkningar som har gjorts, siffror som ej har bekräftats av Sveriges Television i sin helhet.


1 100 000 besökare på 18 galor, två genrep och sändning på varje ort.
2 150 000–175 000 biljetter.
3 Med stöd av uppgifter i Resumé, Aftonbladet, SvD Näringsliv, Dagens samhälle
Till detta kommer kostnader som kommunerna har som inte kommer i denna budget. Varje kommun där en deltävling hålls får en kostnad på runt 2 miljoner. Stockholm och Solna har dock mindre kostnad eftersom dessa kommuner inte vill lägga lika mycket. Finalen är ändå i Stockholm/Solna eftersom SVT vill ha den där.


Kommunernas kostnader kan bli sekretessbelagda för att inte andra kommuner ska få veta hur mycktet en stad har betalat. Enligt avtalet som kommunerna tecknar måste de bjuda på en välkomstfest. På välkomstfesten kan journalister, SVT:s representanter och artister bjudas på drinkar, mat, vin och underhållning.


Varje nummer tilldelas en pott av SVT. 2015 rapporterade SVT:s Kulturnyheterna att SVT, enligt Aftonbladet, bjöd varje nummer på två körsångare och två dansare. Artisterna fick 12500 kronor och ytterligare 75000 kronor för specialeffekter och rekvisita. Utöver det tillåts artisterna att själva lägga till pengar. Danny Saucedos framträdande av "Amazing" uppgavs kosta en kvarts miljon. Andra nummer som har lyfts fram som dyra är Charlotte Perrellis "The Girl" och Sean Banans "Copacabanana".


Delar av intäkterna från telefonröstningen går till välgörande ändamål. Finalen av Melodifestivalen 2009 sågs av 3,59 miljoner tittare, det inkom 1,75 miljoner röster och 3,46 miljoner gick till Radiohjälpen. Uppgifterna har använts för att uppskatta att Idolfinalen 2008, som sågs av 1,6 miljoner tittare, inbringade 4,4 miljoner kronor att fördela mellan teleoperatören och TV4.


Efter varje års Melodifestival släpps en samlingsskiva med de bidrag som var med i det årets tävling. Det skivbolag som får rätten att ge ut samlingsskivan är det skivbolag som har fått med flest bidrag av de 32 som fått tävla det året. Sedan år 2003 är det skivbolaget M&L Records som har fått ge ut skivan. Bolaget ägs gemensamt av Bert Karlsson och Bobby Ljunggren, som annars på varsitt håll är de bolag som skickar in flest bidrag till tävlingen. Skivan säljer i storleksordningen 200 000 exemplar med en inkomst till skivbolaget på omkring tjugofem kronor per såld skiva.


Det har sedan 2000-talets början getts ut samlingsskivor under temat "Melodifestivalen" såsom Svenska Schlagervinnarna 1958-2000 från år 2000, Absolute Schlager och Melodifestivalsfavoriter från 2007. Utöver detta har även spelet Singstar gett ut ett karaoke-TV-spel med Melodifestivallåtar, vilket släpptes under 2007.


Med internets tillkomst skapades sajter med fokus på tävlingen. En av de allra första internationella var Esctoday.com vars grundare, nederländaren Sietse Bakker, numera arbetar för EBU och ansvarar för såväl för huvudtävlingen och barntävlingen Junior Eurovision Song Contest. I Sverige finns exempelvis Poplight (före detta "Gylleneskor") som dagligdags och året runt rapporterar om vad som händer kring dessa evenemang. Poplight fokuserar dock inte bara på ESC och Melodifestivalen, utan även andra evenemang och tv-program. Den nationella uttagningen till JESC heter Lilla Melodifestivalen, som dock inte används som uttagningsform alla år.


Inför Sveriges första gång som värdland, år 1975, anordnades på privat initiativ Alternativfestivalen utan Sveriges Televisions inblandning. Den alternativa festivalen sades vara helt fri från kommersiell musik. Eftersom Sveriges Television på den tiden hade monopol på TV-sändningar i Sverige och inte ville gynna sin konkurrent, fick ingen se Alternativfestivalen i TV, utan den var endast tillgänglig för närvarande publik. Dock finns det inspelat TV-material från själva evenemanget, vilket visades i TV-programmet Reflex år 2009.


År 1994 anordnade TV3 en liknande tillställning som Alternativfestivalen hade haft 1975, dock med skillnaden att programmet liknade Melodifestivalen till stora delar. Skillnaden var dock att den korade vinnaren, Jenny Öhlund, vann en resa till Malaysia. Programmet sändes från en konferensanläggning i Karlstad dagen efter den riktiga festivalen hade ägt rum.


Nedan följer de format som tävlingen har haft sedan starten 1958. För att få mer fördjupad information om varje års tävling, exempelvis slutplaceringar för bidrag, rekommenderas att besöka det årets artikel.


1 År 1965 framfördes samtliga fem finalbidrag av samma artist, Ingvar Wixell.
2 År 1969 skulle en eventuell nordisk bojkott av ESC ägt rum, med anledning av att ESC skulle äga rum i det då fascistiska Spanien. Detta skedde dock aldrig. Inför den svenska uttagningen valdes artisterna ut på förhand.


3 1971 framfördes alla bidragen i semifinalerna av tre artister (Tommy Körberg, Sylvia Vrethammar och Family Four). Family Four vann samtliga semifinaler och fick därför framföra finalens alla fem bidrag.
4 1972 & 1974 hade Sveriges Radio-TV (Sveriges Television) valt att ha förbestämda artister.
5 1973 bestod expertjuryn även av utländska musikkritiker.
6 1975 var Göteborg första gången värd för en Melodifestival.
7 1978 sändes inte tävlingen direkt, utan spelades in på eftermiddagen innan den sedan spelades upp på kvällen.


8 1980, 1982–1986 skulle alla tävlande bidrag skickas via ett musikförlag innan de nådde SVT:s urvalsjury.
9 1983 blev det första året som Malmö fick stå värd för en Melodifestivalsfinal.
10 1985 & 1986 användes ingen orkester för att spara pengar. 1986 fick därför de tävlande bidragen framföras med hjälp av musikvideor i den första omgången och med förinspelad musik i den andra omgången.
11 1986 fick festivalen flyttas fram cirka en månad på grund av Palmemordet.


12 1993 infördes på prov telefonröstning, vilket sedan ströks och kom först att användas på heltid som ett delvis avgörande tävlingsmoment sex år senare.
13 En regel om att demoartisterna skulle vara beredda att framföra bidraget live, om SVT ville det, infördes det här året.
14 1997 skulle Peter Rangmar varit programledare, men fick avböja på grund av sjukdom. Rangmar avled den 24 maj samma år.
15 Melodifestivalen 1997 och 1998 avgjordes helt av jurydistrikten, men i Eurovision Song Contest fick tv-tittarna avgöra Sveriges poäng genom telefonröstning.


16 År 2000, som var det första året på det nya millenniet, beslöt SVT sig för att låta programmet ledas av de tio artister som under 1900-talet haft stor framgång i festivalen. Varje artist fick sedan presentera ett bidrag vardera och sedan gjorde de tio (med huskören) ett Melodifestivalsmedley.
17 När tävlingen gjordes om år 2002 infördes ett uppsamlingsheat, kallad Andra chansen, där de bidrag som blivit treor och fyror i de fyra deltävlingarna fick tävla om de två sista finalplatserna. Mellan åren 2002 och 2006 sändes detta evenemang dagen efter fjärde deltävlingen sänts, från Stockholm. Under den perioden hade man också andra programledare än huvudprogramledaren/na. Namnet Andra chansen tillkom dock först 2004. Innan dess hette tävlingen Vinnarnas val och Tittarnas val.
18 2001 blev det första året på 15 år som Sveriges Television inte använde sig av någon orkester. Sedan detta år har orkester aldrig använts i festivalen.
19 År 2004 införde SVT ett jokersystem som innebar att urvalsjuryn bara valde 28 av 32 bidrag, medan SVT själva fick fyra platser att fylla ut tävlingen med, s.k. jokrar.
20 År 2007 gjordes Andra chansen om till ett spelupplägg med dueller i kvarts- och semifinaler. Därmed blev Andra chansen en egen deltävling som hölls mellan den fjärde deltävlingen och finalen.
21 År 2008 var Kristian Luuk programledare medan Björn Gustafson höll i pausunderhållningen och Nour El-Refai intervjuade artisterna bakom scenen. El-Refai och Gustafsson blev Luuks sidekicks.
22 I deltävlingarna år 2009 användes de dueller som användes i Andra chansen redan i deltävlingarna, som en tredje och avgörande spelomgång.


23 År 2010 införde SVT en s.k. webbjokertävling, där alla människor som ej hade haft musik utgiven tidigare via skivbolag eller liknande kunde få vara med och tävla, och på så sätt få in ett allmänt bidrag i den ordinarie tävlingen.
24 Under festivalen 2010 medverkade Dolph Lundgren endast i den första deltävlingen och i finalen. Dock medverkade han i inspelade sketcher i resterande tre deltävlingar samt i Andra chansen.
25 År 2011 gjordes stora förändringar i tävlingen, då man bl.a. tog bort jokersystemet och lät urvalsjuryn bara välja halva startfältet, och därefter fick SVT välja den andra halvan samt tittarna en/två bidrag (genom webbjokertävlingen). Dessutom var det första året som alla bidrag skickades in via Melodifestivalens webbplats och inte per post som tidigare år. En stor förändring var också att alla tidigare svenska jurystäder ersattes av tävlande ESC-länder och att tittarnas fasta telefonpoängssummor i finalen blev istället procentuellt utdelade. Detta system har man även behållit i 2012 och 2013 års finaler.
26 År 2015 gjordes stora förändringar inom tävlingsupplägget. För det första togs ett bidrag bort per deltävling vilket gör att totalt 28 bidrag valdes ut. I Andra chansen slopas det system som använts de två senaste åren och istället införs en enda duellomgång med fyra dueller som ger fyra segrare. I finalen tävlar sedan 12 bidrag (åtta från deltävlingarna samt fyra från Andra chansen). Utöver detta infördes också en röstningsbegränsning där man från nu endast kan rösta som mest 80 gånger (räknat per telefonabonnemang och sändning), dock att tittarna också kan mobilapplikationsrösta medan bidragen framförs på scenen. I övrigt ser upplägget ut som det har gjort innan.
27 År 2016 gjordes Allmänhetens tävling om så att urvalsjuryn inte väljer ut en enskild vinnare som blir joker utan väljer ut fem bidrag som går vidare till ordinarie tävlings kvot innan slutomröstningen görs.


Sverige är ett av de länder som haft störst framgång i Eurovision Song Contest genom att ha vunnit tävlingen sex gånger (1974, 1984, 1991, 1999, 2012 och 2015). Detta är det näst bästa resultatet i Eurovisionen. Bara Irland har vunnit fler gånger (sju gånger).


Alla gånger Sverige vunnit har man stått värdland året efter, vilket har skett tre gånger i Stockholm, två gånger i Malmö samt en gång i Göteborg. Utöver Sveriges sex vinster har landet blivit tvåa en gång (1966) och trea sex gånger (1983, 1985, 1995, 1996, 2011 och 2014). Förutom topplaceringarna har Sverige även blivit sist två gånger då man varit i final: 1963 (delad trettondeplats med tre länder) och 1977. Vid ett tillfälle, år 2010, misslyckades Sverige att kvalificera sig till finalen genom en av semifinalerna det året. Genom åren har Sverige utöver topplaceringarna och de två sistaplaceringarna oftast hamnat antingen i högre toppen eller kring mitten av resultatet. Under 1990-talet införde EBU nya regler som sade att de länder som kom bland de sista inte skulle få delta året därpå. Samtliga dessa år behövde Sverige aldrig stå över tävlan. Under 2000-talets första decenniums senare hälft fick Sverige i allmänhet sämre placeringar än tidigare år, då man mellan åren 2005-2009, undantaget 2006, hamnade i den nedre halvan av finalfältet.


Sverige blev ett av fem länder som år 1997 använde telefonröstning som tävlingsresultat i en ESC. Först år 1999 infördes telefonröstning i den svenska uttagningen på regelbundet, trots att det hade redan använts tidigare år 1993.


Tabellen nedan anvisar de personer och musikgrupper som har deltagit fler än fem gånger i festivalen sedan starten 1958. De år som står i fetstil markerar år som en artist vann Melodifestivalen.


1 Ann-Louise Hanson deltog med två bidrag åren 1963 respektive 1967. Totalt har hon alltså tävlat med tretton bidrag dock endast deltagit elva gånger i festivalen.


Sedan 1958 har sammanlagt tolv personer vunnit tävlingen mer än en gång. Carola Häggkvist och Marie Bergman är de enda två som hittills vunnit tävlingen tre gånger vardera. Häggkvist vann tävlingen solo åren 1983, 1991 och 2006 medan Bergman vann tävlingen två gånger som del av gruppen Family Four 1971–1972 och en gång med Roger Pontare 1994. Följande personer har vunnit tävlingen två gånger vardera:


Noterbart är att varken Siw Malmkvist eller Östen Warnerbring fick representera Sverige i ESC det första året som de vann. 1959 ersattes Malmkvist av Brita Borg, men fick då ersätta Warnerbring 1960. Det kan också noteras att gruppen Family Four är den enda grupp som hittills vunnit tävlingen två gånger. Family Four är också den enda grupp som vunnit två år i rad. Ingen soloartist har lyckats med den bedriften ännu.


Följande orter har stått värd för Andra chansen minst en gång, sedan detta upplägg tillkom år 2002.


Sedan år 2007 är Andra chansen utlokaliserad på andra orter än Stockholm. Åren 2002-2006 sändes Andra chansen från en studio i Stockholm dagen efter fjärde deltävlingen ägt rum, sedan 2007 sänds Andra chansen på lördagen veckan efter fjärde deltävlingen och veckan före finalen.


Följande tre städer har stått som värd för finalerna och Sveriges värdtillfällen i Eurovision Song Contest:


A Arenan har stått som värdarena det år Sverige har stått värd för ett Eurovision Song Contest.


Sedan Melodifestivalens början på 1950-talet har det årligen riktats kritik mot tävlingen. Kritiken har berört många områden såsom bidragens kvalité, vänskapskorruption mellan låtskrivare, skivbolag och uttagningsfolk, hanteringen av bidragen, urvalsprocesser, startordning, allmän kritik mot programmet samt hur det vinnande svenska bidraget i Eurovision Song Contest har placerat sig. Ofta har det varit kvällspress som Aftonbladet eller Expressen som framfört kritiken, men kritik har också kommit från låtskrivare som Henrik Bie och skivbolagsdirektörer som Bert Karlsson.


Den 8 mars 2012 gjorde TV-programmet Uppdrag granskning (i Sveriges Television) ett porträtt på Christer Björkman, där stora delar av kritiken mot tävlingen togs upp. Under programmet fick Christer Björkman bemöta kritiken. Ett studentprojekt på Södertörns Högskola gjorde under åren 2010 och 2011 ett arbete om festivalen, där insatta personer såsom Christer Björkman och Henrik Bie blev intervjuade. Projektet gick under namnet Festivalinspektionen.


Den kritik som framförts mot tävlingen har många gånger handlat om urvalsprocesserna och att det sedan 2002 ofta är samma låtskrivare som deltar. Christer Björkman, som är Melodifestivalens producent sedan år 2002, har ansett att detta beror på att det finns personer som har låtskrivandet som yrke och därmed skriver och skickar in mycket material. Från Sveriges Televisions sida har det också sagts att påståendet inte stämmer då det oftast är fler låtskrivare som aldrig har varit med tidigare i festivalen som får med bidrag i tävlingen. Något annat som har påståtts är att skivbolagen fått besök av Christer Björkman och fått förslag på vilka låtar som bör skickas in och vilka artister som bör sjunga på demoversionerna. Enligt Sveriges Television kan detta dock bero på att man vill sätta igång låtskrivarna redan från början så att låtskrivare på förlag hinner skriva sina låtar i god tid i förväg. Kritik har även framförts mot producenten Christer Björkmans roll där det sägs att han har fått en för stor makt att avgöra stora delar av programmens innehåll. Några som framfört denna kritik är deltagare som suttit med i urvalsjuryn, som i intervjuer har påstått att Christer Björkman har bett dem lyssna om på låtar som de röstat bort, och de menar att han på så sätt påverkar urvalsprocessen. Sveriges Television hävdar dock att alla underhållningsprogram behöver en producent som bestämmer artister och låtar eftersom man inte kan låta alla styra och ställa.


Mellan åren 2002 och 2010 använde sig Sveriges Television av metoden att låta Svenska musikförläggareföreningen (SMFF) lyssna igenom alla inkomna bidrag innan urvalsjuryn fick börja med sitt arbete. Att man gjorde så berodde på att det varje år inkom cirka 3 000 bidrag, en så pass stor mängd som urvalsjuryn inte kunde lyssna igenom på den korta tid som de fick på sig. Därför vände man sig till de förlag som hade som yrke att lyssna och bedöma musik. Efter att SMFF hade lyssnat igenom alla låtar gjorde Sveriges Television en egen granskning av alla låtar innan man valde ut cirka tusen bidrag till urvalsjuryn. Denna metod fick kritik då många ansåg att de förlag som sedan hade skickat in bidrag fick lyssna på egna bidrag och därmed välja bort bidrag från exempelvis allmänheten. Tidningen Aftonbladet skrev om processen år 2009 där ett par hundra bidrag från allmänhetens hög fick juryn lyssna igenom, då resten sållats bort. Enligt Christer Björkman byttes processen ut efter några år till att låta Sveriges Television ensamt lyssna igenom alla bidrag för en sållning inför urvalsjuryn. Sållning görs då man bara vill ha drygt tusen bidrag till juryn då denna urvalsjury bara får drygt en vecka på sig att lyssna igenom alla dessa låtar och välja ut sin del av startfältet.


För att allmänheten ska få en chans att deltaga har man skapat tävlingen Webbjokern där allmänheten skickar in sina bidrag och sedan blir genom webbröstning framröstade att få in ett-två bidrag i tävlingen. Sedan 2013 års tävling heter tävlingen istället Allmänhetens tävling och bidraget bestäms av urvalsjuryn. Kritik väcktes mot tävlingen år 2010–2011 då man lade upp många bidrag på Sveriges Televisions webbplats för allmän röstning vilket gjordes att kampanjer startades och att upphovsmännen själva fick lägga ut stora summor för att vinna. Till 2012 års upplaga gjordes tävlingen om då man gjorde en minivariant av Melodifestivalen med fyra deltävlingar och en final, där tittarna röstade fram ett bidrag och SVT fram ett bidrag till en final. En röstningsbegränsning infördes med max en röst per mobiltelefon per omgång. Åren 2013 och 2014 slopades momentet att tittarna skulle få rösta fram vinnaren. Webbjokern bytte namn till Allmänhetens tävling och formen att endast upphovsmän som ej hade haft musik utgiven på kommersiella skivbolag sedan tidigare fick skicka in bidrag till den tävlingen. Sedan fick istället Sveriges Televisions ihopsatta urvalsjury lyssna igenom de inskickade bidragen och välja ut en vinnare.


Urvalsjuryn sätts ihop av Sveriges Television och består av lika många män som kvinnor i ett visst åldersspann där också vissa har musik som sitt arbete medan andra bara är lekmän. Juryn har också en ordförande som dock inte har mer bestämmanderätt än någon annan. Denne ska bara se till att vissa värdeord som programmet ska följa vägs upp. Juryn har sedan 2011 fått välja 15 av de 32 tävlande bidragen (sedan 2015 är det 13 av 28 bidrag), något som också har väckt kritik. Det har menats att Christer Björkman har getts en för stor makt att själv bestämma startfältet. Här har dock Sveriges Television meddelat att det handlar om producentens roll att gå in med det som är bäst för programmet. Därmed är det sagt att producenten väljer det som passar programmet bäst än att välja allt från sin egen smak.


Christer Björkman har sagt om startordningen både att den inte spelar någon roll och att den är "oerhört viktig". Starordningens påverkan på resultaten i tävlingen har lyfts och SVT:s inflytande när de bestämmer den har ifrågasatts. Det har framförts krav på att den borde vara lottad.


Många tidningar, liksom personer som låtskrivaren och producenten Henrik Bie, anklagar festivalledningen för att det förekommer fusk. Det som poängteras då är att artistansvarig Christer Björkman är signad av musikbolaget Lionheart International. En av delägarna i Lionheart är Bobby Ljunggren, som har fått med drygt trettio bidrag sedan deltävlingarna och Andra chansen infördes år 2002. Tävlingen har beskrivits som inskränkt och vänskapskorrumperad. Sedan de nya reglerna om hur startfältet fördelas mellan allmänhet och Sveriges Television som infördes till 2011 års tävling har Björkman inte längre varit signerad på detta skivbolag. Han har heller inte varit signerad på något annat skivbolag.


Det finns en regelklausul som säger att det skivbolag som får med flest låtar i tävlingen också har rätten att ge ut den officiella samlingsskivan som produceras i samband med varje års tävling. De två skivbolagen Lionheart International och Mariann Grammofon stred länge om rätten men beslöt sig för att starta det gemensamma bolaget M&L Records för att gemensamt få ge ut skrivan. Detta har inbringat drygt 30 miljoner kronor mellan åren 2002 och 2010, vilket också har väckt stark kritik och har bland annat beskrivits som en kartellverksamhet. Enligt Sveriges Television gör de två skivbolagen på det här sättet eftersom de är mest intresserade av tävlingen. Sedan man förändrade tävlingen år 2002 med deltävlingar, Andra chansen och final var både Lionheart och Mariann Grammofon de enda på marknaden som var intresserade att deltaga. Dessutom finns det många deltagare varje år som inte har något skivbolag, varför dessa två är intresserade av att signa nya artister och därmed får med fler bidrag att kunna ge ut.


Sedan Sveriges Television ändrade tävlingsupplägget till deltävlingar, Andra chansen och final har det varje år skickats in betydligt fler bidrag till tävlingen. Vissa bidrag som aldrig har kommit med i tävlingen som skickades in år efter år av dess upphovsmän har senare skickats till andra tävlande ESC-länders uttagningar och där kommit med. Dessa bidrag har sedan segrat och fått representera de länder som de vunnit i. Vid två av fem tillfällen har resultatet blivit bättre än det svenska bidraget. I tabellen nedan redovisas vilka bidrag som valts ut i andra länder.


1 I Sveriges Televisions program Inför Eurovision Song Contest 2012 berättade programledaren Christer Björkman att låten "Waterline" skickats in till svenska Melodifestivalen både 2010 och 2011, och då med Eric Saade sjungandes på demon. Björkman sade att "Första året valde juryn 'Manboy' och andra året valde juryn 'Popular'." Låtskrivarna till "Waterline" beslöt sig därför att skicka in bidraget till den irländska uttagningen 2012, där den sedan vann.


År 2009 ändrade Sveriges Television reglerna för Melodifestivalen genom att bland annat tillåta förinspelad körsång. Tidigare hade detta varit förbjudet och att bara den så kallade instrumentala delen av ett bidrag fick vara förinspelat (från år 2001). År 2011 började rykten gå om att vissa bidrag, såsom Danny Saucedos "In the Club" och Sara Lumholdts "Enemy", hade förstärkt körpaketet med huvudsång. Detta för att huvudsångarna inte skulle behöva ta i för mycket på scenen och därmed undvika att sjunga sin huvudsång nästan helt och hållet. Efter Lumholdts framträdande släpptes ett klipp på internet där man hörde att hon hade använt inspelad sång under framförandet i direktsändningen. Sveriges Televisions åtgärd var att bland annat se över hur Saucedo framförde sin låt i finalen, eftersom bidraget tog sig till final.


Inför deltävlingen Andra chansen i Melodifestivalen 2014 rapporterade P4 Sjuhärad om att ett bidrag som tävlat i Melodifestivalen någon gång de senaste åren fick under en tävlan röster som hade genererats genom ett dataprogram. Det som hade hänt var enligt kanalen att upphovsmännen till bidraget hade betalat en person som hade tillgång till ett datorprogram som automatröstade på bidraget. Genom datorprogrammet skickades cirka 2 500 röster in. Mannen som hade tillgång till dataprogrammet filmade när hans dator, som han hade utrustat med ett telefonväxelprogram, ringde och röstade. Att låta en dator automatrösta var vid det tillfället inte emot reglerna, eftersom Sveriges Televisions regelverk då inte hade någon sådan röstningsbegränsning. Detta kan jämföras med Eurovision Song Contest där maxbegränsningen är 20 röster per telefon. Mannen ville visa att det är möjligt att programmera en dator som man gör att man kan automatrösta många gånger. Han hävdar att det är en vanlig metod och att skivbolagen använder callcenter för att rösta så många gånger som möjligt, men också att hans dator var enkel och kunde generera ett par hundra samtal i minuten.


Dagen efter avslöjandet höll Sveriges Television en presskonferens där man meddelade att man hade nu gjort ett tillägg i reglerna som från tävlingen det året och tills reglerna ändras igen förbjuder den här typen av mass-röstning. Regeln har infogats i regeln som säger att "Ett tävlingsbidrag medverkan i Melodifestivalen får inte marknadsföras genom kommersiell marknadsföring förrän tidigast tävlingsbidraget har lämnat tävlingen eller beträffande resterande tävlingsbidrag efter finalen.". Den nya regeln innebär således att det blir förbjudet för de tävlande artisterna och upphovsmännen till låtarna att köpa röster och även förbjudet att använda sig av en dator som massröstar. Däremot infördes inte då någon maxbegränsning på röster likt den som finns inom Eurovision Song Contest. På oddssidan valde Svenska spel att stoppa all betting på Melodifestivalen tills vidare det året.


Efterföljden av denna incident kom istället i Melodifestivalen 2015 då Sveriges Television införde en begränsning i antalet telefon- och SMS-röster från respektive telefonabonnemang. Först rapporterades det från Televisionens håll att begränsningen innebar att man kunde rösta max 20 gånger per bidrag och röstningsomgång i samtliga deltävlingar, Andra chansen och i finalen, men två månader senare ändrades regeln igen till att tillåta som mest 80 röster per telefonabonnemang: 20 på vardera röstningsnummer (det dyrare och det billigare) och vardera SMS-nummer (det dyrare och det billigare). Samma år introducerades så kallad applikationsröstning i programmet, vilka inte var giltiga i finalen det året på grund av tekniska problem.


Statliga spelbolaget Svenska Spel beslutade att inte tillåta spel på Melodifestialen 2015 eftersom man inte litade på att SVT skulle kunna skydda tävlingen mot fusk och att man inte kunde avgöra risken för manipulation. SVT menade att tittarna skulle ha tillit till att SVT kände sig trygga och säkra. Att man fått garantier från sina leverantörer att det inte skulle gå att fuska. Inte heller 2017 hade Svenska Spel Melodifestivalen som spelobjekt. Vissa andra spelbolag hade det.






SABATON

SABATON, Panzerkampf på Spotify

The Art of War - Re-Armed

Panzerkampf

SABATON, The Last Stand på Spotify

The Last Stand

The Last Stand

SABATON, Ghost Division på Spotify

The Art of War - Re-Armed

Ghost Division

Sabaton är ett svenskt power metal-band från Falun, som bildades 1999. Bandets låtar är inspirerade av olika historiska slag i krig, främst från andra världskriget. Även bandnamnet är militärt inspirerat, då Sabaton också är namnet på den del av rustningen som täcker foten. Sabaton har turnerat med bland andra Iron Maiden, Scorpions och Hammerfall. Sabaton turnerar flitigt men driver även en årlig musikfestival i Falun, Sabaton Open Air, i augusti och en årlig kryssning i december.


I mars 2012 meddelade bandet att de splittrats och att Brodén och Sundström fortsatte i Sabaton med nya medlemmar. De fyra medlemmar som lämnade bandet grundade sedan Civil War.


Efter att ha spelat in några demolåtar i Abyss studio blev Sabaton kontaktat av flera skivbolag. Bandet bestämde sig för att tacka ja till ett italienskt bolag (Underground Symphony) som sedermera lanserade bandets första album Fist for Fight som egentligen var en demo. Bandet hade ett outgivet album betitlat Metalizer, men på grund av konflikter som uppstod med det italienska skivbolaget om bland annat rättigheter så släpptes inte albumet förrän 2007. Låtförteckningen är dock i huvudsak densamma som på Fist for Fight, med undantag för några tidigare outgivna spår.


Efter första skivan sade bandet upp kontraktet med det italienska skivbolaget och spelade in nästkommande album, Primo Victoria utan ekonomiskt stöd, i Abyss studio i samarbete med Tommy Tägtgren, bror till Peter Tägtgren (Pain, Hypocrisy). 2005 började Sabaton samarbeta med det svenska skivbolaget Black Lodge som också givit ut albumen Attero Dominatus, Metalizer och The Art of War. I november 2009 skrev Sabaton kontrakt med Nuclear Blast och tillsammans har de släppt det albumen Coat of Arms, vilket släpptes 21 maj 2010, Carolus Rex, vilket kom ut 23 maj 2012, albumet Heroes samt albumet The Last stand.


Ishockeylaget Färjestads BK hade låten "Ghost Division" som introlåt säsongen 08/09 och 10/11. Ishockeylaget Leksands IF har ett samarbete med Sabaton som skrivit deras officiella intro.


2009 fick Sabaton Faluns kulturpris på 20 000 kronor som de sedan skänkte till den lokala Seasidefestivalen som äger rum i Falun varje år och där lokala band får chansen att uppträda inför en bred publik.


Under första delen av Sabatons Europaturné 2011 ersattes gitarristen Rikard Sundén tillfälligt av Frédéric Leclercq, basisten i DragonForce. Detta då Sundén tog pappaledigt för att tillbringa tid med sin familj. 30 mars 2012 bekräftade Sabaton att de har gått skilda vägar med fyra medlemmar, endast Joakim Brodén och Pär Sundström stannade kvar i Sabaton ur originaluppsättningen. I intervjuer uttrycktes det att det var under inspelningen av albumet Carolus Rex som vissa medlemmar tog beslutet att lämna bandet. Albumet "Carolus Rex" släpptes sedan den 23 maj 2012 via Nuclear Blast Records och nyheten om albumet bemöttes skeptiskt på många håll. Dock fick albumet ett gott mottagande, med ett betyg på 83% på Encyclopaedia Metallum och högt betyg av Rocknytt. I en intervju i maj 2012 fick Joakim Brodén frågan om han inte var rädd att uppfattas som nationalist, på vilket han svarade att Sabaton aldrig tagit eller kommer att ta en politisk ställning. Sabaton gav sig efter skivsläppet ut på en stor klubbturné i Sverige under oktober och december 2012.


Sabatons texter har för det mesta militärt tema. En stor del av deras texter handlar om olika krig och militära slag.


Texten till låten Metal Machine är full av referenser till äldre hårdrockslåtar såsom till exempel: Fear of the Dark, Afraid to shoot strangers - Iron Maiden, Love Gun - KISS St. Anger - Metallica, Crazy Train, Bark at the Moon - Ozzy Osbourne, Paranoid - Black Sabbath, Breaking the Law, The Sentinel - Judas Priest, Wild Child - W.A.S.P., Rainbow in the dark - Dio, Kings of metal - Manowar, Ride the sky - Helloween/Avantasia och Shout at the devil - Mötley Crüe, Rambo, Masters of the World - Sabaton.


Låten Metal Crüe från albumet "Attero Dominatus" är också i samma stil som ovanstående. Men istället för låtnamn innehåller texten direkta namn på flera kända artister såsom Venom, Accept, Nazareth, Rainbow, Warrior, UFO, Gamma Ray, Motörhead, Kiss, Queen, Status Quo, Iron Maiden, In Flames, Mötley Crüe, W.A.S.P., Guns 'N Roses, Slayer, Pretty Maids, Judas Priest, Warlock, Rage, Annihilator, Skyride, Destruction, Rockbitch, Vixen, Metal Church, Armored Saint, Crimson Glory, Kansas, Rush och Unleashed.


Låten "Metal Ripper" från albumet Coat of Arms liknar de två ovanstående i och med att den innehåller delar av andra artisters låtar.














HÅKAN HELLSTRÖM

HÅKAN HELLSTRÖM, Det kommer aldrig va över för mig på Spotify

Det kommer aldrig va över för mig

Det kommer aldrig va över för mig

HÅKAN HELLSTRÖM, Valborg på Spotify

Det kommer aldrig va över för mig

Valborg

HÅKAN HELLSTRÖM, En midsommarnattsdröm på Spotify

Ett kolikbarns bekännelser

En midsommarnattsdröm

Håkan Georg Hellström, född 2 april 1974 i Göteborg, är en svensk pop- och vissångare, musiker och låtskrivare. Han inledde sin musikkarriär i grupperna Broder Daniel och Honey Is Cool innan han debuterade som soloartist år 2000 med albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg. Hellström har sedan dess etablerat sig som en av Sveriges populäraste och mest kritikerrosade artister. Han har väckt kontrovers med sin röst, och har av vissa kritiker fått omdömet att han sjunger falskt. Hellströms texter behandlar ämnen som kärlek, vemod och utanförskap, och låtarna utspelar sig ofta i Göteborgsområdet där också flera av hans musikvideor är inspelade.


Hellström är, tillsammans med sitt band Augustifamiljen, berömd för sina energifyllda och ofta hyllade liveframträdanden. Hellström är hängiven Gaissupporter och en av hans låtar, "Gårdakvarnar och skit", spelas som inmarschlåt vid Gais hemmamatcher. Han spelade vänsterback i Gais mellan 12 och 16 års ålder.


Sedan solokarriärens början har Hellström haft sju albumettor i Sverige och i oktober 2010 uppgav Expressen ca 400 000 sålda skivor. Han fick även en singeletta med "En midsommarnattsdröm" från 2005. Utöver det har han vunnit flera svenska priser, bland annat olika kategorier av Grammis och Rockbjörnen, men även Årets göteborgare och Lisebergsapplåden.


Håkan Hellström är son till Björn och Christina Hellström och växte upp på Nitaregatan i Ekebäck i Västra Frölunda i Göteborg tillsammans med sin äldre bror Tomas (född 1971), numera professor i filosofi i Lund. Hellström gick i Dalaskolan i Ekebäck fram till årskurs 6, varefter han började på Göteborgs högre samskola. Hellström gjorde inte värnplikt på grund av skolios.


Hellström var med och bildade bandet Broder Daniel under skolåren, då han, Henrik Berggren med flera gick på Göteborgs högre samskola. Han spelade då trummor i bandet men hoppade av 1995. Två veckor senare fick Broder Daniel skivkontrakt med EMI. Hellström spelade i stället trummor i ett annat Göteborgsband, Honey Is Cool, med vilket han spelade in två skivor, Focky Focky No Pay och Crazy Love. Han sjöng också vid den här tiden i bandet Påvels. När Broder Daniels gitarrist Johan Neckvall hoppade av och basisten Theodor Jensen tog över gitarren passade Hellström på att ta över basen.


1998 släppte Broder Daniel albumet Broder Daniel Forever. Albumet blev en succé med draghjälp från filmen Fucking Åmål, vars soundtrack innehåller låtarna "Whirlwind" från albumet Broder Daniel Forever och "Underground" från föregångaren Broder Daniel. Sedan hördes inte mycket från någon av medlemmarna på ett tag och Håkan Hellström började jobba med lite solomaterial. Under sommaren 2000 spelade Hellström på Göteborgskalaset och Emmabodafestivalen, och Sveriges Radio P3 började spela hans första singlar.


Hellström premiärspelade med eget band på Restaurang Trädgårn den 26 maj 2000 som förband till Caesar's Palace.


Hellström blev känd för en större publik hösten 2000 när han slog igenom med låten "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Hans första album med samma namn utgavs i oktober och kom att bli en succé, både försäljnings- och kritikermässigt. Förutom debutsingeln innehöll den ytterligare tre singlar, "Ramlar", "En vän med en bil" och "Nu kan du få mig så lätt" som alla betraktas som klassiker. Skivans sound har influenser från flera håll: The Smiths, The Jam, Morrissey, Eldkvarn, The Stone Roses, Bruce Springsteen och Remmy Ongala tillhör de främsta inspiratörerna.


Samma år gjorde Hellström ett bejublat framträdande på Allsång på Skansen, vilket introducerade honom för en ännu bredare publik. Han har varit med i Allsång på Skansen ytterligare sex gånger, 2003, 2005, 2006, 2008, 2011 och 2013. Direkt efter Allsång på Skansen 2013 fick Hellström en direktsänd timme vid Sollidens scen. Besöksantalet räknades till drygt 26 000 vilket var den största publiksiffran på allsången sedan 2006.


I början av 2002 släppte han EP:n Luften bor i mina steg där han tolkade fyra visor; "Trubbel", "Äntligen på väg", "Visa vid vindens ängar" och "Jag ger dig min morgon".


Inför nästa album reste han med sitt band till Rio de Janeiro. Där tillbringade de många nätter på stadens sambaskolor. I Rio gjorde Håkan Hellström ett resereportage för TV4:s När & fjärran. Som guide i Rio de Janeiro fick han Natalie Davet som senare blev hans sambo. Det är så jag säger det släpptes i oktober 2002 och mottogs bra hos kritiker och publik. Skivan hade en tydlig prägel från Brasilien. Singlarna "Kom igen Lena!", "Den fulaste flickan i världen" och "Mitt Gullbergs kaj paradis" blev alla stora hits på Trackslistan.


Efter den andra skivan dröjde det ända till i februari 2005 innan det tredje albumet, Ett kolikbarns bekännelser, släpptes. En skiva som delvis går ifrån Håkans tidigare sound, men ändå har tydlig Håkan-prägel. I slutet av 2005 kom Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått som Hellström kallar uppsamlingsalbum. Albumet tillägnades det uppmärksammade fallet med den trettonåriga pojken Måns Jenninger som begick självmord efter att ha varit utsatt för mobbning i flera år.


I december 2005 fick Hellström och sambon Nathalie Davet en son. Håkan Hellström fick en grammis 2006 för bästa manliga artist. 2007 tilldelades han årets Taubestipendium.


Sven-Bertil Taube - som Hellström jobbat tillsammans med - säger om hans viskonst: "...; vissa hävdar att han sjunger falskt, men han vet precis vad han gör. Håkan koncentrerar sig på det väsentliga, på glädjen och inlevelsen. Hans kärlek till visan är äkta - och det känner publiken i sitt hjärta."


Den 7 augusti 2007 meddelades det att Hellström har påbörjat att spela in en ny skiva. Björn Olsson och Jocke Åhlund producerade albumet För sent för Edelweiss som släpptes 26 mars 2008. Första singeln "För en lång lång tid" släpptes 5 mars samma år. Låten blev nummer tre på Trackslistans årslista för 2008 och Håkan själv bästa manliga soloartist. Den 2 september 2008 fick han sitt andra barn, Julius. På P3-guldgalan i januari 2009 fick han guldmicken för 2008 års bästa liveakt.


Hellströms gitarrist Daniel Gilbert spelade under tidigt 2009 in låten "The Damned Citylights" till sin flickvän. När Håkan fick höra den skickade han den sedan till sin A&R Isse Samie. Daniel Gilbert fick senare samma år fick släppa sin första soloskiva, New African Sports, Soul Café Club No 1.


Den 23 juni 2010 gavs samlingsalbumet Samlade singlar 2000–2010 ut, med Hellströms samtliga 17 singlar från starten fram till dess. I samband med 10-årsjubileet gavs även en begränsad upplaga av en 7-tums vinylversion av singeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” ut. Under sommaren 2010 gjorde Håkan en unik konsert vid festivalen Way Out West i Göteborg där han spelade hela sin debutskiva. Den 11 september 2010 släpptes den nya singeln, "Saknade te havs"/"River en vacker dröm", som digital nedladdning. Singeln består av två A-sidor, båda hämtade från Hellströms sjätte album, 2 steg från Paradise, som släpptes den 13 oktober samma år. Uppföljarsingeln "Jag vet vilken dy hon varit i" blev Hellströms debut på Svensktoppen.


Under våren och sommaren 2011 gjorde han en stor turné i Sverige, Norge och Danmark, där han bland annat gästade Göteborg och Slottsskogsvallen den 4 juni 2011. 19 842 personer kom på spelningen, vilket gjorde denna spelning till en av hans största. Denna spelning genererade fem getingar i GT/Expressen, och bjöd på både fyrverkerier samt Tomas von Brömssen som gästartist. Den 5 juli 2011 deltog Hellström för sjätte gången i Allsång på Skansen.


Den 10 augusti 2011 hade biografen Draken i Göteborg premiärvisning av dokumentärfilmen 2 steg från Håkan, en dokumentär som kretsar kring Hellström, rollen som idol och mediehysterin runt honom. Filmen är regisserad av Björn Fävremark, Torbjörn Martin och John Boisen, och släpptes på dvd den 2 november.


Hösten 2012 meddelade Hellströms gitarrist Daniel "Hurricane" Gilbert att han efter 13 år i bandet lämnar sin plats som gitarrist och Håkans högra hand. Hellström och Gilbert har backat varandra ända sedan de 1989 bildade Broder Daniel och båda menade i intervjuer att det handlade om leda på varandra musikaliskt. Gilbert sade att de musikaliskt gått åt olika håll men fortfarande är vänner och båda har påpekat att det inte är omöjligt att de hittar tillbaka till varandra. Redan 2009 släppte Daniel Gilbert sin första soloskiva, och trots att han då i en intervju med Aftonbladet sa att han var "Håkans för evigt och evigt" bestämde han sig för att satsa på sin solokarriär.


Den 22 januari 2013 meddelade Håkan Hellström i en intervju med Aftonbladet att hans sjunde album, med titeln Det kommer aldrig va över för mig, skulle släppas den 17 april. Skivan gjordes i samarbete med låtskrivarna Björn Olsson och Johan Forsman samt producenten Måns Lundberg.Titelspåret "Det kommer aldrig va över för mig" recenserades av Expressen den 11 mars och släpptes som första singel den 15 mars. I artikeln skrev recensenten Annah Björk att "Singeln är byggd på ett mer producerat sound jag associerar till 80-talets radiohits. En synth har tagit gitarrens plats och spelar melodislingorna basen ligger långt fram och gitarrljuden hackas fram på ett sätt som brukar signeras U2-gitarristen The Edge.".


I ovan nämnda intervju med Aftonbladet blev det också klart att Mattias Hellberg (från Nymphet Noodlers, Nationalteatern och soloartist) ersätter Gilbert som gitarrist i Håkans kompband. De enda som Håkan Hellström kunde tänka sig i bandet var Mattias Bärjed (från The Soundtrack of Our Lives), som redan innan medverkat på en rad studioinspelningar med Hellström, och Mattias Hellberg. Efter ett gästinhopp med Mattias Hellberg på Sticky Fingers i Göteborg valde Håkan att försöka värva denne till sitt band.


2012 meddelades det att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein arbetade med en film baserad på Håkan Hellströms musik och texter. Filmen med titeln Känn ingen sorg hade premiär i juli 2013. Den utspelar sig i Göteborg och har Adam Lundgren i huvudrollen som den musikaliske Pål. Cilla Jackert har skrivit manus och Hellström själv syns i rollen som en cameo.


På Rockbjörnen den 28 augusti 2013 gjorde Hellström hattrick och tog hem björnar för både Årets svenska låt, Årets svenska konsert och Årets manliga liveartist. Samma höst spelade Hellström in duetten "Hela huset" tillsammans med Veronica Maggio som släpptes på Maggios fjärde album Handen i fickan fast jag bryr mig den 4 oktober. Den 17 januari 2014 publicerades även en musikvideo till låten med båda musikerna medverkande.


Den 7 juni 2014 var det planerat att Hellström skulle uppträda på Slottsskogsvallen, likt året innan, men eftersom trycket på biljetterna blev för stort flyttades konserten till Ullevi. Enligt Hellström blev konserten på Ullevi "hans absoluta peak". Under konserten uppträdde olika gästartister som Veronica Maggio, Kapten Röd, Freddie Wadling, Adam Lundgren och Tomas von Brömssen tillsammans med Hellström. Han framförde totalt 29 låtar och fick fem av fem fyrar av Göteborgs-Posten. Publiken bestod av 69 349 människor, vilket gjorde konserten till den största i Norden någonsin.


I december 2014 släpptes livealbumet Håkan boma ye! på nya etiketten Woah Dad!. Albumet innehåller en konsert från Nya Ullevi i Göteborg den 7 juni 2014. Det gick direkt in på albumlistans förstaplats och blev även Grammisnominerad.


Hellströms texter behandlar ämnen såsom kärlek, vemod och utanförskap, och låtarna utspelar sig ofta i Göteborgsområdet där också flera av hans musikvideor är inspelade. Anspelningar och kopplingar till droger förekommer också i några av hans texter som exempelvis i låten "En midsommarnattsdröm" och "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Hellström har även medgivit att han i sina yngre dagar "testat det mesta". Två återkommande karaktärer som nämns i Hellströms texter är Lena och Eva.


Hellström är känd för att låna friskt från sina idoler som Morrissey, Bob Dylan och Plura främst i textförfattandet. Som exempel kan nämnas textraden "Kom, kom, atombomb" i låten "Atombomb" på Känn ingen sorg för mig Göteborg, som kommer från Morrisseys "Everyday Is Like Sunday" ("Come, Come, Nuclear Bomb"). Även textraden "Kom, kom, armageddon" är en del ur samma låt. Namnet på Håkans studioalbum "Två steg från paradise" är taget ifrån det amerikanska bandet "Two steps from hell" där hell har bytts ut mot paradise, och Hellströms hitsingel "Det kommer aldrig va över för mig" sägs vara lånad av Johnossis "Dead End".


När singeln "Kom igen Lena!" släpptes i oktober 2002 ansågs musiken i b-sidespåret "När jag ser framåt" ligga allt för nära Andrew Lloyd Webbers "Pie Jesu". Singeln drogs tillbaka, och kom sedan ut i en ny version med en annan låt som b-sida.


Två av Hellströms singlar är även fria översättningar av engelskspråkiga låtar; "13" är en svensk tolkning av Big Stars "Thirteen", och "Saknade te havs" ursprungligen. en låt av Johan Holmlund (alias Flowers in the air), kallad "Lost at Sea" Även "Dom dimmiga dagarna" är en översättning av The Plans låt "Foggy Days".


















Mustasch

Mustasch, Double Nature på Spotify

Double Nature

Double Nature

Mustasch, Thank You for the Demon på Spotify

Thank You for the Demon

Thank You for the Demon

Mustasch, Bring Me Everyone på Spotify

Latest Version Of The Truth

Bring Me Everyone











Abbath

Abbath, Harvest Pyre på Spotify

Outstrider

Harvest Pyre

Abbath, Winter Bane på Spotify

Abbath

Winter Bane

Abbath, Outstrider på Spotify

Outstrider

Outstrider

Abbath Doom Occulta, eller Olve Eikemo, som han riktiga namn är, föddes 27 Juni 1973 i Bergen, Norge. Mest känd är han för sin medverkan i black metal-bandet Immortal, där han spelade basgitarr (1991–1998), trummor (1993–1995), gitarr (1998– 2003 och 2006–2015) och sjöng (1991–2003 och 2006–2015). Abbath har även spelat basgitarr i det norska bandet Old Funeral, samt sjöng och spelade gitarr i gruppen I.



Abbath spelade gitarr och sjöng i Immortal, men på vissa av bandets album spelade han även trummor.



Eikemo lämnade Immortal 2015 och startade bandet Abbath tillsammans med basisten Tom Cato Visnes (även känd som King / King ov Hell) och trummisen Kevin Foley (aka "Creature").






Dropkick Murphys

Dropkick Murphys, I'm Shipping Up To Boston på Spotify

The Warrior's Code

I'm Shipping Up To Boston

Dropkick Murphys, Rose Tattoo på Spotify

Signed and Sealed In Blood

Rose Tattoo

Dropkick Murphys, The State of Massachusetts på Spotify

The Meanest of Times

The State of Massachusetts

Dropkick Murphys är ett Boston-baserat band med irländska influenser, bildat 1996. De spelar ett slags blandning av Oi!, irländsk folkmusik och punk. Bästa benämningen på genren är Celtic punk, som även spelas av bland andra Flogging Molly och The Pogues. Dropkick Murphys låt I'm Shipping up to Boston spelas när Buffalo Sabres och New York Rangers har powerplay-tid i ishockey. Låten var även med som en del av soundtracket till filmen The Departed och förekommer i dator- och TV-spelen NHL Slapshot och NHL 11. Deras låt The State of Massachusetts är intro till MTV:s Nitro Circus.



Dropkick Murphys har också hunnit med att göra en split-LP med gamla oi-legenderna The Business. De fick sitt skivkontrakt igenom punk-ikonen Lars Frederiksen som även syns i många av Dropkick Murphys musikvideor.






Rammstein

Rammstein, AUSLÄNDER på Spotify

RAMMSTEIN

AUSLÄNDER

Rammstein, DEUTSCHLAND på Spotify

RAMMSTEIN

DEUTSCHLAND

Rammstein, ZEIG DICH på Spotify

RAMMSTEIN

ZEIG DICH

Rammstein (uttal: ) är ett tyskt industrimetalband som grundades 1994 i Berlin. Mer specifikt räknas bandet till den nya musikstilen Neue Deutsche Härte. Gruppen är bland annat känt för sina eldsprutande och effektfyllda liveshower.



Namnet Rammstein syftar indirekt på den tyska staden Ramstein-Miesenbach där en flyguppvisningskatastrof utspelade sig 1988 på den NATO-kontrollerade flygbasen Ramstein Air Base. Det extra m:et i Rammstein medför att den direkta betydelsen blir "rammande sten", eller "murbräcka" i överförd betydelse.



Rammstein bestod ursprungligen av fyra medlemmar, Richard Z. Kruspe, Till Lindemann, Christoph Schneider och Oliver Riedel. De deltog i en tävling för nya band och vann med sin demo. Priset var att få spela i en riktig studio. Snart tillkom även Paul H. Landers på elgitarr och Christian "Flake" Lorenz på klaviatur.



Bandet bildades i januari 1994 och medlemmarna kom alla från olika band innan dess. Landers och Lorenz kom ifrån bandet Feeling B, Kruspe från bandet Orgasm Death Gimmick, Lindemann från bandet First Arsch, Riedel från bandet The Inchtabokatables och Schneider från bandet Die Firma.



1995 fick Rammstein ett skivkontrakt med Motor Music Records och släppte sin första singel Du riechst so gut och kort efter det albumet Herzeleid som producerades i Stockholm. Albumet blev en stor försäljningsframgång. Rammstein turnerade tillsammans med bandet Project Pitchfork och lite senare var de förband till Clawfinger. Eld blev ett tema i Rammsteins scenshow och detta var mycket populärt hos publiken. I början gjorde de specialeffekterna själva, men efter att en brinnande bjälke fallit ner på scen anlitade de proffs.



Rammstein är för närvarande Tysklands största musikexport, och alla deras album har uppnått guld- och platinastatus med totalt över tolv miljoner sålda inspelningar. En förklaring till Rammsteins popularitet är att gruppens musik även är influerad av syntmusiken och därför gör att både hårdrockare och synthare tilltalas av musiken. Syntbandet Depeche Mode har varit en inspiration för Rammstein; bland annat har de gjort en cover på låten "Stripped".



Gruppen har spelat flera gånger i Sverige, bland annat på Malmö Arena 2009, på festivalen Metaltown i Göteborg juni 2005 och 2010. Där skadade Lindemann sitt knä när Lorenz körde på honom med sitt Segway-fordon vilket gjorde att de fick ställa in sin Asien-turné samma år. På deras Made in Germany 1995–2011-turné spelade de i Globen i februari 2012. De spelade på Bråvalla festival i juni 2013 samt juni 2016.



Rammsteins musik spänner över flera undergenrer av rockmusik, men klassificeras oftast som en variant av industrial metal eller heavy metal, mer specifikt som Neue Deutsche Härte. Vissa låtar, som "Feuer frei!", är influerade av punk och hårdrock. Andra låtar, särskilt från de två första albumen, har mer gemensamt med synthmusik, till exempel "Du riechst so gut". Ett mindre antal låtar är närmast att klassificera som pop.



Rammsteins texter är övervägande på tyska. Enligt Oliver Riedel passar tyska bra för heavy metal-musik: "Franska må vara kärlekens språk, men tyska är ilskans språk". Det finns dock några Rammsteinlåtar som inte är på tyska. Låten "Te quiero puta!" är helt på spanska. I "Moskau" är refrängen och sticket till största delen på ryska, men på konserter sjunger bandet ofta en tysk text i sticket. Flera rader på engelska är infogade i "Amerika" och "Pussy", och i duetten "Stirb nicht vor mir (Don't Die Before I Do)" sjunger Sharleen Spiteri sina verser på engelska. Bandet har även spelat in engelska versioner av "Engel", "Du hast" och "Amerika", samt gjort covers på Depeche Modes "Stripped" och Ramones "Pet Sematary", med originaltexter på engelska.



Bandets texter är ofta utmärkande med en mörk men subtil humor, och berör teman som är mer eller mindre tabu eller i alla fall ovanliga inom modern musik, som i "Mann gegen Mann", i vilken homosexuellas situation tas upp: "Ich bin der Alptraum aller Väter" ("Jag är alla fäders mardröm"), eller "Tier", som hårt och dömande beskriver hur en far våldtar sin dotter, och hur hon förstörs inombords: "Was bist du? Doch nur ein Tier" ("Vad är du? Blott ett djur"). I låten "Zwitter" gestaltar sångaren en narcissistisk hermafrodit och sjunger om hur han kan älska med sig själv. Andra kännetecken för texterna är en viss brutalitet, till exempel "Stein um Stein", som handlar om hur sångaren begraver sin älskade levande, och "Spring", där en folkmassa samlas kring en man som är i färd att begå självmord genom att hoppa från en bro. Han ångrar sig, men folkmassan försöker förmå honom att fullfölja självmordet. Låten slutar med att sångaren sparkar mannen i ryggen så att han faller från bron.



Trots rykten om en nazistisk/rasistisk, fascistisk/högerextrem ideologi har Rammstein ett uttalat icke-politiskt syfte med sina texter. Bandet dementerade ryktena med låten "Links 2-3-4"; links betyder vänster, vilket är där bandet enligt texten har hjärtat, men låten är ironiskt uppbyggd runt militära teman som marschtakt.



Rammstein använder sig ofta av ett målande bildspråk, som i "Feuer und Wasser", där sångaren beskriver sin kärlek till en kvinna som utan framtid och hopp med orden: "Feuer und Wasser kommt nicht zusammen. Kann man nicht binden, sind nicht verwandt" ("Eld och vatten kommer inte samman. Kan man ej binda, är inte av samma sort"). I flera låtar spelar bandet medvetet på tvetydigheter i ordval och meningsstruktur. Mest känd är "Du hast", som med textraderna "Du. Du hast. Du hast mich. Du hast mich gefragt" spelar på att du hast (du har) och du hasst (du hatar) är homofoner, vilket gör att meningen helt byts när textraden är komplett.



Det har förekommit spekulationer om att låten "Weisses Fleisch" ifrån albumet Herzeleid skulle ha inspirerat gärningsmännen till Columbinemassakern. Detta ska ha grundats på att både Eric Harris och Dylan Klebold var Rammstein-fans och att låten öppnar med frasen "Du auf dem Schulhof, ich zum Töten bereit" (ungefärligt översatt till "Du på skolgården, jag är redo att döda"). Bandet svarade på anklagelserna med följande meningar:



Utöver detta har det sagts att gisslantagarna under gisslandramat i Beslan lyssnade på Rammstein-låtar för att hålla sig alerta. Pekka-Eric Auvinen, mannen som låg bakom massakern på Jokela skola, sägs ha lyssnat på Rammstein men det har även nämnts att hans musiksmak inte påverkade hans beslut på något sätt. Anton Lundin Pettersson, mannen bakom skolattacken i Trollhättan, lyssnade på Rammstein men liksom med Auvinen är kopplingen mellan hans våldsdåd och hans musiksmak oklar.



Rammsteins scenframträdanden kännetecknas av mycket pyroteknik och show. I deras tidiga karriär hällde de ofta fotogen på scenen och tände på, men till följd av de skador och olyckor som följde började bandet snart att anlita professionella pyrotekniker. I deras repertoar ingår i dag bland annat eldkastare, såväl lösa som fastsatta på ansiktsmasker och instrument, och en dildo med vilken Lindemann simulerar samlag med Christian "Flake" Lorenz i anslutning till låten "Bück dich".



Till Lindemann har framfört låtar med en brinnade kappa om axlarna, främst under låten "Rammstein", vilket kan ses på live-DVD:n Live aus Berlin från 1998. Under samma föreställning beger sig Flake ut i publikhavet i en gummibåt, och Lindemann kan ses piskande sig själv under framförandet av låten "Bestrafe mich" ("Bestraffa mig"). Lindemann är numera även utbildad pyrotekniker. Gummibåten används fortfarande under deras turnéer men numera är det Oliver Riedel som sitter i den. Under bandets "Reise, Reise"-turné (november 2004–juli 2005) uppträdde Rammstein för över 1 miljon människor i 21 olika länder världen över.



Rammsteins musik har använts som filmmusik, först i Lost Highway med låtarna "Rammstein" och "Heirate mich", sedan även i filmer som Lilja 4-ever, xXx, The Matrix, How.High, FearDotCom, Big Nothing , Resident Evil och Hellboy II: The Golden Army.










Disney on Ice

Disney on Ice är en is-föreställning som kommer till Sverige varje år. Musse och Mimmi är två återkommande figurer som medverkar. Alla är utklädda till Disneyfigurer och utövar konståkning inför publik. Bland showerna som spelats finns bland annat 3 Jungle Adventures, Princess Classics, 100 Years of magic. Från början hette showen Disney World of Ice.


Under september 2014 kommer Disney On Ice att presentera den nya showen Disney On Ice presents Frozen baserad på Disneys stora succéfilm Frost.






Özz Nûjen

Özz Nûjen, När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden. på Spotify

Dålig stämning

När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden.

Özz Nûjen, Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut. på Spotify

Dålig stämning

Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut.

Özz Nûjen, Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung! på Spotify

Dålig stämning

Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung!

Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i 1,5 år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i ett och ett halvt år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”






Steel Panther

Steel Panther, Eyes Of A Panther på Spotify

Feel The Steel

Eyes Of A Panther

Steel Panther, Gloryhole på Spotify

All You Can Eat

Gloryhole

Steel Panther, Death To All But Metal på Spotify

Feel The Steel

Death To All But Metal







Takida

Takida, You Learn på Spotify

The Burning Heart

You Learn

Takida, Curly Sue på Spotify

Bury The Lies

Curly Sue

Takida, To Have And To Hold på Spotify

All Turns Red

To Have And To Hold

Bandet bildades 1999 av Robert Pettersson och Fredrik Holm (från bandet Sinatra) samt gitarristen Tomas Wallin (från bandet Blowball) först under namnet Tender. De bytte sedan namn till Takida, namnet Takida kommer från Silver Fang karaktären Gohê Takeda, vars efternamn sades fel i svenska dubben, och 2006 släpptes debutalbumet …Make You Breathe på skivbolaget Ninetone Records. Singeln Losing släpptes samma år den 30 januari.


Den 16 april 2007 släpptes singeln Halo från det andra albumet Bury The Lies. Själva albumet släpptes 16 maj 2007. Denna skiva innehåller nio nya spår plus två äldre låtar som gjorts i ny tappning. Skivan sålde platina.


Singeln Curly Sue nådde förstaplatsen på Sveriges Radio P3s Trackslistan i januari 2008 och låg sedan etta i tio veckor. Singeln håller sedan den 3 maj 2008 maratonrekordet på Trackslistan genom att ha lyckats ligga kvar i 50 veckor i följd. På Svensktoppen låg låten i hela 54 veckor, och hamnade på fjärde plats på årsbästa listan .Takida blev etta i både kategorin artister och Sveriges artister på Trackslistans årslista för 2008.


Den 18 augusti 2009 annonserade Takida att de skrivit kontrakt med skivbolaget Roadrunner Records som bland annat har Nickelback och Slipknot bland sina band. Den 2 september 2009 släpptes det tredje albumet "The Darker Instinct". Skivan sålde guld fyra dagar efter att den släpptes.


Nästa studioalbum - The Burning Heart, spelades in under hösten 2010 och våren 2011. Den 12 augusti 2011 gick albumet The Burning Heart direkt in och högst upp i topp på den svenska albumlistan. Efter bara 2 veckor så hade The Burning Heart sålt guld.


17 december 2013 bekräftas att nya albumet "All Turns Red" släpps 12 mars 2014 och att en turné med start i Örebro 28 mars 2014.














Pain

Pain, Same Old Song på Spotify

Dancing With The Dead

Same Old Song

Pain, Shut Your Mouth på Spotify

Nothing Remains The Same

Shut Your Mouth

Pain, Zombie Slam på Spotify

Psalms of Extinction

Zombie Slam

Pain är ett soloprojekt av Peter Tägtgren (även i death metal-bandet Hypocrisy), som spelar industrimetal. Tägtgren var ursprungligen den enda medlemmen och spelade i princip alla instrument själv. Idag utgörs bandet förutom Tägtgren av David Wallin på trummor, Michael Bohlin på gitarr, samt Johan Husgafvel på bas. En hel del gästmusiker har även tagits in under årens lopp, både live och på skiva. Det självbetitlade debutalbumet gavs ut 1997 och senaste albumet, You Only Live Twice, släpptes av Nuclear Blast 2011. Musikåret spelades tio konserter i Sverige, bland annat på Rockstad: Falun 3 juni och Cozmoz i Borlänge 16 september.


Pains debutalbum, Pain, släpptes i februari 1997. Albumet är skrivet, inspelat, producerat och framfört av Peter Tägtgren i Abyss Studios i augusti 1996. Omslagets foto och design är skapad av P. Gron. En återutgivning av albumet gjordes 2002 av Stockholm Records, då med tre bonusspår.


Två singlar, End of the Line och On and On föregick det andra albumet, Rebirth, som gavs ut den 24 december 1999 i Europa och i Nordamerika först 2001 av Regain Records. Albumet Nothing Remains The Same gavs ut av Stockholm Records i juli 2002, och innehåller en cover på Beatleslåten "Eleanor Rigby". Cd:n innehåller även ett videospår med musikvideon till ”Shut Your Mouth”.


Pains fjärde album, Dancing With The Dead, gavs ut den 21 mars 2005. En begränsad utgåva innehåller förutom cd:n en dvd med sju bonusspår.


Nästa album, Psalms Of Extinction, gavs ut den 18 april 2007 i Norden och den 7 maj i övriga Europa av Roadrunner Records. En video till låten Zombie Slam producerades. Gästartister på albumet är Mikkey Dee från Motörhead på trummor i ”Zombie Slam”, Alexi Laiho från Children Of Bodom med ett gitarrsolo på ”Just Think Again” och Peter Iwers, basist i In Flames på låtarna ”Save Your Prayers” och ”Nailed to the Ground”.


Det sjätte albumet, Cynic Paradise, släpptes den 31 oktober 2008 via Nuclear Blast. Gästmusiker på albumet är David Wallin, som även spelat live med Pain sedan 2003 samt Anette Olzon, som tidigare varit sångerska i finska symfonimetalbandet Nightwish. Anette Olzon sjunger på två låtar, Follow Me och Feed Us. Albumet finns i två utgåvor, en vanlig och en begränsad utgåva med en extra-cd innehållande fem bonusspår varav två utgör coverversioner dels av Depeche Modes Behind the Wheel dels av Electric Light Orchestras Here is the News. Ett nytt album med titel You Only Live Twice släpptes den 3 juni 2011.


Under 2014 inledde Pain-sångaren/musikern Peter TägtgrenPeter Tägtgren och Rammstein-sångaren Till Lindemann ett samarbete och startade bandet Lindemann. Deras första singel släpptes i maj 2015 och fick titeln "Praise Abort". I juli 2015 utgavs bandets första album Skills in Pills.














Måns Möller

Måns Möller, Söta du på Spotify

Musikalen - Livet är en schlager

Söta du

Måns Möller, Fredagsmys på Spotify

Måns Möller Standup

Fredagsmys

Måns Möller, Redbull & viagra på Spotify

Måns Möller Standup

Redbull & viagra

Första stora föreställningen var publiksuccén Jävla 70-talister tillsammans med Johan Glans, David Batra och Thomas Järvheden. Föreställningen spelades på Berns i Stockholm och delar av det sändes i sista omgången av SVT:s Släng dig i brunnen.


Sedan gjorde Möller showen Bröderna Graaf tillsammans med Magnus Betnér och Thomas Järvheden. Därefter gjorde samma komiker sketcher i kanal 5:s mansmagasin Y-front (TV-program). Möller medverkade sedan i en panel, som kom med korta reflektioner, i Söndagsöppet. Sedan följde uppträdande i TV4:s Time out, där Martin Timell var programledare.


Detta ledde till fler uppdrag och medverkan i tv-program som till exempel När & Fjärran, Tack gode gud och Fråga Olle. Vid samma tidpunkt drogs standup comedy-programmet Stockholm Live igång.


Mellan 2006 och 2008 var Möller programledare i TV3:s panelhumorprogram Extra! Extra! och under hösten 2009 respektive 2010 för Cirkus Möller som sändes efter fredagsfinalerna av Idol på TV4. Programidén bygger på inspelade sketcher med flera kända komiker (bland andra Petra Mede och David Batra) kombinerat med att programledaren själv utför skämt av olika aktuella slag inför en studiopublik. Många inslag ackompanjeras av Stephen Simmonds band. Under våren 2010 turnerade Möller landet runt med scenversionen av Cirkus Möller.


Hösten 2010 uppträdde Möller tillsammans med Martin Stenmarck, Brolle och Andreas Johnson med föreställningen Ladies Night.


Möller är delägare i komikeragenturen Roa Produktion tillsammans med Johan Glans, David Batra, Hasse Brontén, Thomas Järvheden och Özz Nûjen. ROA är grundare till, samt producent av, sommarturnén Sunny Standup som har satts upp varje sommar sedan 2009.






Kiss

Kiss, I Was Made For Lovin' You på Spotify

Dynasty (Remastered Version)

I Was Made For Lovin' You

Kiss, Heaven's On Fire på Spotify

Animalize (Remastered Version)

Heaven's On Fire

Kiss, Rock And Roll All Nite på Spotify

Dressed To Kill (Remastered Version)

Rock And Roll All Nite



















Klara Zimmergren

Klara Zimmergren, folkbokförd Klara Elisabet Simmergren, född 16 februari 1967 i Norrköping, är en svensk komiker, skådespelare och programledare i radio och TV. Hon är kanske främst känd från humorduon Mia och Klara.


Klara Zimmergren tillbringade sina första år i Norrköping och flyttade sedan tillsammans med sin mor och en äldre syster till Mölndal. Hennes far var organist inom Svenska kyrkan i Norrköping och farfadern pastor inom Alliansmissionen i Småland. Hon har studerat en tvåårig medielinje på Biskops-Arnös folkhögskola och är även utbildad manusförfattare.


Hon har bland annat medverkat i radioprogrammen Bossanova, Roll on och P3 Apelsin. Zimmergren lärde känna Mia Skäringer 1997 när de de gjorde radioprogrammet Bossanova i P3. Det resulterade i en krogshow i Göteborg och sedan Roll on i P3.


Hösten 2007 skapade hon, tillsammans med Mia Skäringer, humorserien Mia och Klara som sändes i SVT. Den baserad på deras eget material som tidigare sänts i Sveriges Radio P3 som radioprogrammet Roll on. Från och med hösten 2009 är hon programledare för SVT-programmet Djursjukhuset och från 2012 även för djurprogrammet Bästa vännen. Under 2010 var hon domare i Vi i femman i både Sveriges Radio P4 och SVT Barnkanalen.


2011 agerade Zimmergren speakerröst åt Naturskyddsföreningens kampanj mot konsumtionen av jätteräkor och var tillsammans med Daniel Adams-Ray resande reporter i Etiopien åt insamlingsprogrammet Musikhjälpen.














Hans Edler

Hans Edler, Whole Lotta Shakin' Goin' On på Spotify

Rock'n Roll 50's At Tyrol

Whole Lotta Shakin' Goin' On

Hans Edler, Whole Lotta Shakin' Goin' On (Live) på Spotify

35 års jubileum Rock' n Roll Live at Tyrol 1993

Whole Lotta Shakin' Goin' On (Live)

Hans Edler, Jag söker efter kärlek på Spotify

Elektron Kukéso

Jag söker efter kärlek

Hans Edler, född 23 mars 1945 i Björkhagen, Stockholm, är en svensk popmusiker, skivbolagsdirektör och konsertarrangör.


Edlers mor var musiklärare och hans morfar var folkmusiker från Jämtland. Första bandet han ingick i hette The Mirrors som han spelade med i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Under 1960-talet blev han något av en tonårsidol när han spelade i de två banden The Ghostriders (som senare kallade sig Mike Doughan and the Ghostriders, där Mike Doughan var Edlers artistnamn) och We 4. Senare grundade han det egna skivbolaget Marilla där han gav ut en mängd olika sorters skivor som pop, progressiv rock, barnskivor, religiös musik och klassisk musik. På 1980-talet producerade han ett flertal TV-program för SVT och skrev musik för kör. På 2000-talet har han fokuserat på dansorienterad musik och techno och fungerat som manager för unga svenska band som han försöker lansera utomlands.


1969 anmälde sig Edler till en kurs på Elektronmusikstudion (EMS) i Stockholm. Kursen leddes av Knut Wiggen och Gunnel Lundholm. Samtidigt studerade han matematik för att kunna arbeta med sitt projekt i studion. Detta ledde till att han blev studioassistent vilket gav honom än mer möjligheter att experimentera med den teknik som fanns tillgänglig. 1971 kom resultatet ut i form av LP:n Elektron kukéso som Edler gav ut på sitt eget skivbolag Marilla. Musiken på skivan som är helt och hållet skapad med datorer och annan elektronisk utrustning på EMS är en blandning av pop, psykedelia och elektroakustiska experiment. Ovanpå detta ligger Edlers mörka, ofta sorgsna sång med titlar som Jag söker efter kärlek, Vi hör ett skrik och fattig man söker efter mat. Skivan floppade och glömdes bort under lång tid. I och med att intresset för annorlunda musik och äldre elektroniska experiment med tiden ökade kom den ovanliga skivan att få kultstatus och 2004 gavs den ut på CD på det lilla skivbolaget Boy Wonder Records.


1968 släppte den då unge Stellan Skarsgård en singel producerad av Edler. Senare avslöjades det att alla de sjungna partierna var av Edler och inte av Skarsgård.



Denna biografiska artikel om en svensk person behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.










Plura

Plura, Logiskt på Spotify

Så mycket bättre - Logiskt

Logiskt

Plura, Det hon vill ha på Spotify

Så mycket bättre - Det hon vill ha

Det hon vill ha

Plura, Just idag är jag stark på Spotify

Hammarby Bandy

Just idag är jag stark

Per Malte Lennart "Plura" Jonsson, född 10 augusti 1951 i Norrköping, är en svensk låtskrivare, sångare, gitarrist och författare. Han var med och grundade bandet Eldkvarn och har varit programledare i TV.


Plura Jonsson växte upp i Norrköping på Sankt Persgatan vid Bergsbron, två kvarter från Motala ström, med modern Magda, fadern Bror, yngre brodern Carla Jonsson samt äldre systern Eva som omkom 1966, 20 år gammal, i en trafikolycka. På det tidiga 1970-talet flyttade Plura till Stockholm, där han idag är bosatt på Kungsholmen. Han är den mest kände medlemmen i gruppen Eldkvarn, där han skriver och sjunger de flesta låtarna. Vid sidan av gruppen har han gett ut soloskivan Plura 1996.


Han blev 2007 uppmärksammad för den blogg han skrev som ett led i lanseringen av Eldkvarns album Svart blogg, och den 6 juli samma år var han värd för Sommar i Sveriges Radio P1. Han utgav 2008 självbiografin Resa genom ensamheten som delvis bygger på texter från bloggen och Sommar-programmet. Året därpå utkom hans första kokbok, och 2010 ledde han tillsammans med Mauro Scocco programmet Mauro & Pluras kök i TV8, som 2011 följdes upp med Pluras kök i TV3. År 2010 medverkade han även i TV4-programmet Så mycket bättre. 2012 medverkade han i SVT:s släktforskningsprogram Vem tror du att du är?.


En av Pluras stora inspirationskällor, som bidrog mycket till att han intresserade sig för musik, var John Mayalls skiva A Hard Road (1967). Hans egna texter var till en början inte så djupa. Med åren har han dock utvecklats till en textförfattare som inte bara av sina egna fans utan också av musikkritiker betraktas som en av Sveriges främsta rocklyriker. Sin inspiration hämtar han både från sitt vuxenliv med personliga relationer och problem, men också från barndomen och uppväxten i Norrköping. På senare år har sånger tillkommit som är ett slags reflekterande återblickar på det liv han levt. Karakteristiskt för många av Pluras texter är en blandning av äkta rim och ord med likartade ljudbilder. Ett typiskt exempel är dessa rader från låten "Outsider" från skivan Karusellkvällar (1989):


Söndagsmorgon i bilen till hamnen
Vi i baksätet och pappa där framme
Här började världen och vi lärde oss namnen
på fartygen vid kajen och alla främmande landen
Lyftkranar, godsvagnar, spår som ledde bort
Än idag när jag tänker på det, tänds ett hopp


Plura Jonsson har skrivit låtar till Sven-Ingvars, Totta Näslund, Magnus Johansson och Jerry Williams. Även Peter LeMarc har spelat in en låt av honom. I samband med sin 50-årsdag 2001 hyllades Plura med albumet Plura 50 där ett flertal artister tolkade hans låtar.


I SVT:s program Tack för musiken berättade han lite oväntat att en av hans favoritlåtar är Life is a rollercoaster med Ronan Keating.






ALPHAVILLE

ALPHAVILLE, Forever Young - Remaster på Spotify

Forever Young (Super Deluxe) [Remaster]

Forever Young - Remaster

ALPHAVILLE, Big in Japan - Remaster på Spotify

Forever Young (Super Deluxe) [Remaster]

Big in Japan - Remaster

ALPHAVILLE, Big in Japan (Single Version) - Remaster på Spotify

Forever Young (Super Deluxe) [Remaster]

Big in Japan (Single Version) - Remaster



































Gabriel Iglesias

Gabriel Iglesias, Oh Hell No!! på Spotify

I'm Not Fat… I'm Fluffy

Oh Hell No!!

Gabriel Iglesias, Donkey! på Spotify

Hot And Fluffy

Donkey!

Gabriel Iglesias, The Crocodile Hunter på Spotify

Hot And Fluffy

The Crocodile Hunter

Gabriel J. Iglecias, född 15 juli 1976, bättre känd som Gabriel Iglesias, är en amerikansk standup komiker. Han är mest känd för sina shower I'm Not Fat.. I'm Fluffy och Hot & Fluffy.


Gabriel Iglesias föddes som Gabriel J. Iglecias i San Diego. Han är av mexikansk-amerikanskt ursprung. Hans moder döpte Gabriel med ett C i Iglesias för att hans far inte var där vid födseln och hon ville inte att han skulle ha samma efternamn. Han har sagt att han föredrar att använda sitt efternamn med ett S i. Han och hans mor bodde i Riverside, Corona, Santa Ana, Baldwinpark.


Gabriel är mycket känd för sitt sätt att driva med sig själv och sina kompisar och berättar vardagliga historier som blir till en komisk fest. På bland annat kanalen Comedy Central.