Få inspiration till evenemang i Göteborg!


Vet du inte vad du ska göra i Göteborg? Behöver du inspiration och kanske hitta nya artister du inte visste fanns?
Då är du på rätt sida! Nu väljer vi ut några slumpmässiga låtar/filmer här nedan på artister/event som kommer i Göteborg framöver.

Klicka runt och lyssna/titta. Uppdatera sidan för att få mer inspiration och klicka på namnet för att se nästa evenemang här i Göteborg.

Klicka här för inspiration för hela Sverige

Lisa Nilsson

Lisa Nilsson, Innan vi faller på Spotify

Innan vi faller

Innan vi faller

Lisa Nilsson, Himlen Runt Hörnet på Spotify

Samlade Sånger 1992 - 2003

Himlen Runt Hörnet

Lisa Nilsson, Varje Gång Jag Ser Dig på Spotify

Samlade Sånger 1992 - 2003

Varje Gång Jag Ser Dig

My Lisa Karolina Nilsson, född 13 augusti 1970 i Tyresö i Stockholms län, är en svensk sångerska.


Nilsson fick ett stort genombrott med sitt tredje album Himlen runt hörnet 1992. Hon är dotter till Birgit Bokö och Gösta Nilsson, som nu är gift med Monica Borrfors. Nilsson var gift med musikern Henrik Janson 1998–2002.


Vid elva års ålder började Nilsson på Lasse Kühlers dansskola. Hon gick gymnasiet på danslinjen i Uppsala och började därefter på Balettakademins yrkesdansarlinje. Hon var med i gruppen Stage Four tillsammans med Peter Jöback, Andreas Lundstedt och Lizette Pålsson. Via en talangjakt – hon vann 1987 talangtävlingen Stjärnskott – fick Nilsson vara med i Bosse Larssons TV-program Lörda' me' Larssons som sändes i september 1988. Hon fick kontrakt med skivbolagsdirektören Billy Butt på skivbolaget Little Big Apple. Hon deltog även i Melodifestivalen 1989 med låten Du och slutade på fjärde plats. Samma år släpptes duetten Aquarius 1999. Singeln Who's That Boy låg tre veckor på Trackslistan 1990. Nilssons två första skivor var på engelska trots att Butt tyckte att hon skulle sjunga på svenska. Nilsson fick mycket bra kritik för sin röst men de anonyma poplåtarna på engelska fick dålig kritik.


1991 skrevs nytt skivkontrakt med Diesel Music AB, ett nystartat independent-skivbolag startat av Torbjörn Sten, Mauro Scocco och Johan Ekelund. Vintern och våren 1992 spelades hennes genombrottsplatta Himlen runt hörnet in i legendariska Polarstudion i Stockholm. Johan Ekelund var producent och Mauro Scocco låtskrivare. När skivan släpptes fick den 3 getingar i Expressen och tidningens musikrecensent Måns Ivarsson skrev att: "Här växer Lisa med inramningen och slår för första gången fram som en brännande personlighet."


Skivan blev en stor kommersiell framgång i hela Norden och sålde i 450 000 exemplar. Singeln Himlen runt hörnet blev den mest spelade i P3 första halvåret 1992. Singeln Varje gång jag ser dig kom på femte plats. 1993 belönades Nilsson med tre grammisar och Scocco och Ekelund fick en vardera. Sommaren 1992 turnerade hon tillsammans med Tomas Ledin och Eva Dahlgren i turnén Rocktåget.


1994 spelades låtarna från Himlen runt hörnet in på engelska, ommixade av producenten Magnus Frykberg. Det engelskspråkiga albumet Ticket to Heaven släpptes 1995.


I slutet av 1993 inleddes arbetet med nästa album, Till Morelia, och även det producerat av Johan Ekelund och med låtar av Mauro Scocco och Peter LeMarc. När albumet släpptes 1995 jämfördes det med Nilssons genombrottsalbum Himlen runt hörnet. Kritikern Stefan Malmqvist kallade musiken på plattan för amerikansk mjuksoul och ansåg att en del av Mauro Scoccos texter var plattityder och klichéer. I Aftonbladet ansåg Anders Hvidfeldt att Nilsson än en gång gjort en imponerande platta och att skivan var ett hantverk in i minsta detalj. I Göteborgs-Posten ansåg Gabriel Byström att Scoccos texter inte var särskilt intressanta och att slutresultatet var bra men inte häpnadsväckande. Skivan hamnade på andra plats på Tom Hjeltes innelista i Aftonbladet. Skivan sålde i sammanlagt 250 000 exemplar.


Efter Till Morelia ville Nilsson utforska sin egen kreativitet. Vid sidan av låtskrivande gjorde hon ett antal framträdanden där hon fokuserade mer på jazzen. Hon spelade 1996 in låten "Those Who Were" på danske jazzbasisten Niels Henning Ørstedt Pedersens skiva med samma namn, sjöng Nat King Coles "Unforgettable" på prins Bertils begravning 1997, turnerade i Danmark både med DR Big Band och DR Underholdningsorkestret och gjorde Frank Sinatra-konserter med Svante Thuresson. Hon spelade även in en duett med operasångerskan Montserrat Caballé – låten "Friends Again" av Mauro Scocco.


2000 kom Viva. Skivan gavs ut i hela Norden. Även denna skiva var producerad av Johan Ekelund. Nilsson hade själv skrivit texter och, ihop med maken Henrik, musiken till de flesta av låtarna. Där fanns bland annat "Sanna ögonblick" från filmen med samma namn, till vilken paret skrev filmmusiken. Viva innehåller, vid sidan av låtar som "Långsamt" och "Viola", även en låt av Stephen Simmonds, "Tror på dig", som blev en av skivans mest omtyckta låtar.


Sommaren 2000 gav sig Nilsson ut på turnén Karavan tillsammans med Staffan Hellstrand och Thomas di Leva. Nilsson turnerade också i Danmark och Finland. 2001 vann hon åter en Grammis som bästa kvinnliga pop- eller rockartist för skivan Viva.


Nilsson skrev själv egna texter och producerade det följande albumet, Små rum, men hon skrev musiken ihop med sin make. I studion medverkade också Esbjörn Svenssons Trio och Stockholm Session Strings. Texterna är mycket personliga, handlar oftast om kärlek och Nilsson skrev texterna under flera års tid. Idén om ett samarbete mellan Nilsson och Esbjörn Svenssons Trio kom när de 1998 spelade in Telegram för fullmånen för hyllningsalbumet (för Cornelis Vreeswijk) Den flygande holländaren 2. Små rum släpptes i november 2001. Skivrecensenterna gav albumet ett blandat mottagande. I Aftonbladet ansåg Markus Larsson att texterna var ljumma och att Nilsson hade en bit kvar till den nödvändiga skärpan. I Borås Tidning ansåg Stefan Eklund att Nilssons texter var bättre än på Viva. I Östersunds-Posten ansåg Bengt Ola Mattsson att Nilssons texter bar på ett arv från svenska visartister som Jan Johansson, Lars Bagge, Olle Adolphson och Beppe Wolgers samt att hennes röst passade bättre för detta slag av vispop än soulmusiken.


2002 hade Nilsson en mindre roll i Colin Nutleys långfilm Paradiset, där hon spelar Rebecka Björkstig, en kvinna som leder en stiftelse för misshandlade kvinnor. Samma år hade hon en gästroll i komediserien Cleo. Nilsson har förklarat att hon kan tänka sig fler roller men att hon inte vill bli skådespelare.


Efter utgivningen av samlingsskivan Samlade sånger 1992-2003 turnerade Nilsson, och därefter reste hon våren 2004 till Brasilien för några veckors semester. I Rio de Janeiro lärde hon känna en grupp brasilianska musiker och hemfärden sköts upp gång på gång tills hon stannade i ett par månaders tid. I Brasilien lyssnade hon på kända brasilianska låtar från 1960- och 1970-talen. Låtarna i musikstilen tropicalia översatte hon till svenska och med hjälp av gitarristen Joâo Castilho kunde hon bilda ett band som följde med Nilsson på en miniturné i Sverige på våren 2005. Låtarna, översatta till svenska, spelades in i studio i Brasilien i början av 2006.


I Aftonbladet skrev recensenten Markus Larsson att skivan var "tam, lagom, grå, trist och pretentiös". Malin Henrikson i Hallands Nyheter tyckte att det var kompetent utfört men att det borde ha svängt mer. Efter skivsläppet hösten 2006 gav sig Nilsson ut på en liten turné i Sverige tillsammans med det brasilianska bandet Banda Beleza.


"Hon förvaltar de kända brasilianska låtarna med omsorg utan att hennes egna personliga stil försvinner. Däri sitter styrkan. Hon kallar skivan för ett kärleksprojekt och det märks. Värmen för de brasilianska melodierna och poesin är tydlig. Lisa Nilsson levererar nyans, nerv, närvaro och står för produktionen. Låtarna har spelats in med flera brasilianska musiker i Rio och gästas av stora namn som flöjtisten Carlos Malta och cellisten Jaques Morelenbaum (som producerat Caetano Veloso, Badi Assad och Marizas senaste skivor." skrev den brasilianska musikexperten Åsa Da Silva Veghed i Svenska Dagbladet.


2002 spelade Nilsson en biroll i Colin Nutleys långfilm Paradiset. 2008 spelade hon den kvinnliga huvudrollen i den svensk-tyska långfilmen Ett enklare liv.


2012 gjorde hon huvudrollen som Diana i Broadway-musikalen Next To Normal på Stockholms stadsteater; musikteater om psykisk sjukdom och hur den påverkar en familj.


År 1997–2002 var hon gift med musikern Henrik Janson. Tillsammans med musikern och trädgårdsmästaren Niklas Medin har hon två döttrar, födda 2007 och 2011.






Elvis

Elvis, That's All Right Mama på Spotify

I Love Rock'n'Roll, Vol. 2 (Greatest Hits)

That's All Right Mama

Elvis, Hound Dog på Spotify

I Love Rock'n'Roll, Vol. 2 (Greatest Hits)

Hound Dog

Elvis, Heartbreak Hotel på Spotify

I Love Rock'n'Roll, Vol. 2 (Greatest Hits)

Heartbreak Hotel







Özz Nûjen

Özz Nûjen, När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden. på Spotify

Dålig stämning

När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden.

Özz Nûjen, Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut. på Spotify

Dålig stämning

Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut.

Özz Nûjen, Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung! på Spotify

Dålig stämning

Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung!

Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i 1,5 år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i ett och ett halvt år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Måns Möller

Måns Möller, Söta du på Spotify

Musikalen - Livet är en schlager

Söta du

Måns Möller, Fredagsmys på Spotify

Måns Möller Standup

Fredagsmys

Måns Möller, Redbull & viagra på Spotify

Måns Möller Standup

Redbull & viagra

Första stora föreställningen var publiksuccén Jävla 70-talister tillsammans med Johan Glans, David Batra och Thomas Järvheden. Föreställningen spelades på Berns i Stockholm och delar av det sändes i sista omgången av SVT:s Släng dig i brunnen.


Sedan gjorde Möller showen Bröderna Graaf tillsammans med Magnus Betnér och Thomas Järvheden. Därefter gjorde samma komiker sketcher i kanal 5:s mansmagasin Y-front (TV-program). Möller medverkade sedan i en panel, som kom med korta reflektioner, i Söndagsöppet. Sedan följde uppträdande i TV4:s Time out, där Martin Timell var programledare.


Detta ledde till fler uppdrag och medverkan i tv-program som till exempel När & Fjärran, Tack gode gud och Fråga Olle. Vid samma tidpunkt drogs standup comedy-programmet Stockholm Live igång.


Mellan 2006 och 2008 var Möller programledare i TV3:s panelhumorprogram Extra! Extra! och under hösten 2009 respektive 2010 för Cirkus Möller som sändes efter fredagsfinalerna av Idol på TV4. Programidén bygger på inspelade sketcher med flera kända komiker (bland andra Petra Mede och David Batra) kombinerat med att programledaren själv utför skämt av olika aktuella slag inför en studiopublik. Många inslag ackompanjeras av Stephen Simmonds band. Under våren 2010 turnerade Möller landet runt med scenversionen av Cirkus Möller.


Hösten 2010 uppträdde Möller tillsammans med Martin Stenmarck, Brolle och Andreas Johnson med föreställningen Ladies Night.


Möller är delägare i komikeragenturen Roa Produktion tillsammans med Johan Glans, David Batra, Hasse Brontén, Thomas Järvheden och Özz Nûjen. ROA är grundare till, samt producent av, sommarturnén Sunny Standup som har satts upp varje sommar sedan 2009.






Peter Apelgren

Ulf Peter Apelgren, född 13 februari 1959 i Johanneberg i Göteborg, är en svensk komiker och konstnär.



Peter Apelgren har bland annat arbetat på Sveriges Radio P3 med humorprogrammet Rally som bland annat gjorde sig kända för parodier av aktuell musik. Som komiker är han känd för att improvisera och det är oftast denna teknik han använder när han medverkar i olika program. I Kanal Lokal Göteborgs humorprogram Lycka till (ca 2006 - 2008) gjorde han med eget material parodier på olika vardagssituationer. Själva programmet var i stort inspelat hemma i bostaden, medan sketcherna ofta var inspelade i närområdet. Han gjorde 2005 en julshow på Restaurang Trädgårn i Göteborg, Cabaretfantomen på taket. Han deltog i invigningen av Friidrotts-EM 2006 på Götaplatsen, där han på ett fåtal minuter skapade en egen version av en tavla av Picasso. Tillsammans med Hélène Benno vann Apelgren tv-programmet På spåret 2011.






Bäddat För Trubbel

Bäddat För Trubbel, Från Afterwork Till Lillördag på Spotify

Två Sjundedelar Av Ett Liv

Från Afterwork Till Lillördag

Bäddat För Trubbel, Om Det Inte Vore För Spriten på Spotify

Två Sjundedelar Av Ett Liv

Om Det Inte Vore För Spriten

Bäddat För Trubbel, Fakta Och Nostalgi på Spotify

Värdighet

Fakta Och Nostalgi







Timbuktu

Timbuktu, Alla vill till himmelen men ingen vill dö på Spotify

Alla vill till himmelen men ingen vill dö

Alla vill till himmelen men ingen vill dö

Timbuktu, Inte stor nog på Spotify

Inte stor nog - från Hokus Pokus Alfons Åberg

Inte stor nog

Timbuktu, The botten is nådd på Spotify

The botten is nådd

The botten is nådd







IFK Göteborg

IFK Göteborg, lokalt ofta bara IFK (IdrottsFöreningen Kamraterna), även Blåvitt, Änglarna och Kamraterna, är en svensk fotbollsklubb från Göteborg, grundad 4 oktober 1904. Efter att Allsvenskan 2014 avgjorts ligger IFK Göteborg tvåa i Fotbollsallsvenskans maratontabell och har blivit svenska mästare 18 gånger.


Under 1980-talet hade klubben sin storhetstid, och 1982 vann laget samtliga större tävlingar; Allsvenskan, SM-slutspelet, Svenska cupen, Tipscupen, och som första svenska klubb Uefacupen. IFK fick samma år mottaga Fair Play-priset samt tilldelades Hall of Fames hedersomnämnande vid Idrottsmuseet i Göteborg. Under 1980-talet vann klubben Uefacupen ännu en gång, år 1987. Uefacuptitlarna innebar att IFK Göteborg kunde titulera sig som den 32:a bästa klubben i Europa, alltså samma som för dagens Europa League-vinnare. IFK var nära, men lyckades inte riktigt, att ta det sista steget i Europacupen utan åkte snöpligt ut på straffar mot FC Barcelona i semifinalen 1986.


Även under 1990-talet var IFK Göteborg Sveriges mest framgångsrika herrfotbollslag, då laget vann sex titlar i Allsvenskan, 1990–1991 och 1993–1996.


IFK Göteborg grundades den 4 oktober 1904 då ett tjugotal ungdomar samlats på Café Olivedal, i hörnet av Olivedalsgatan och Sveaplan i dåvarande Majornas sjunde rote, där de bildade krets 39 av Idrottsföreningen Kamraterna. Initiativtagare var den unge chalmersingenjören Arthur Wingren, som också blev föreningens första ordförande. Chalmers har för övrigt gamla fotbollstraditioner med Chalmers Bollklubb som bildades 1889. De övriga i styrelsen var Enoch Olsson (vice ordförande), John Säwström (sekreterare), Nils Andersson (vice sekreterare), M. Meyer (kassör), Herbert Johansson (intendent) samt de båda suppleanterna James Andersson och S. Ljunggren.


IFK:s föregångare var IF Kamraterna i Annedal som bildades 1895, men upphörde 1899. Ytterligare två föreningar hade uppstått i Annedal; Idrottssällskapet Kamraterna och Annedals Sportklubb. Medlemmarna i de två föreningarna hade det svårt i början, eftersom det var svårt för arbetare att få tiden att räcka till idrott också. Dessutom möttes idrotten med misstänksamhet och ibland förakt bland grannarna i Annedal, men på försommaren 1904 samlades de drivande krafterna i Idrottssällskapet och Sportklubben då en sammanslagning diskuterades. De beslutade om att ansöka hos Centralstyrelsen för Kamratförbundet om att få bilda en egen krets i Göteborg. Runt om i Sverige fanns redan en rad föreningar med namnet "Kamraterna", men för att bli en av de många kamratkretsarna måste man ha Centralstyrelsens godkännande. De fick dock ett överraskande besked från Centralstyrelsen i Stockholm om att en ansökan från Göteborg redan hade beviljats, insänd av två ingenjörsstuderande på Chalmers tekniska högskola: Arthur Wingren och S. Ljunggren. Eftersom Wingren och Ljunggren bara hade lyckats samla ett fåtal intresserade, hade de inte hunnit få igång någon verksamhet inom kretsen vilket ledde till möte.


Det var strax söder om Linnéplatsen som Karlsrofältet fanns, den första träningsplanen. Här spelade Blåvitt fyra vänskapsmatcher under hösten 1904, och vann med målskillnaden 8–2.


Förebilden var IFK Norrköping, med bland annat namnet och färgerna. På hösten 1904 ändrades namnet till Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg genom en sammanslagning med Annedals Sportklubb. Femtio personer betalade medlemsavgift, och den blåvitrandiga klubbdräkten kom först 1910, innan dess användes vita tröjor och blå byxor. Första lagkaptenen var John Säwström, och den första reguljära fotbollsmatchen spelades mot IK Vikingen som IFK förlorade med 1–2. IFK startade i SM första gången 1907, och i första matchen förlorade de mot Örgryte IS med 0–8. I Sveriges första fotbollslandskamp, mot Norge 1908, deltog tre spelare från IFK; Ove Eriksson, Nils Andersson och Erik Börjesson.


Under åren 1904–1970 vann IFK Göteborg sju svenska mästerskapsguld, det första den 11 oktober 1908 mot IFK Uppsala, som laget besegrade med 4–3 inför cirka 3 000 åskådare på Walhalla idrottsplats. Blåvitts första fixstjärna var Erik Börjesson, som kom från Jonsered drygt ett år före SM-finalen mot IFK Uppsala, i juli 1907. Börjesson spelade cirka 300 matcher för Blåvitt, åren 1907–1910 och 1912–1920. Den andra svenska mästerskapssegern kom 1910 mot Djurgårdens IF med 3–0 inför 5 510 personer, där Erik Börjesson gjorde alla tre målen.


Östra Hamngatan 24 var adressen för IFK:s första klubblokal, som öppnades år 1920 (numera riven). Det tredje SM-guldet vann IFK Göteborg under första världskriget 1918. Detta var IFK Göteborgs första SM-final i Stockholm, på Stockholms stadion, där 6 000 åskådare satt bänkade då IFK Göteborg vann med 5–0 mot Helsingborgs IF. I den första säsongen av Allsvenskan 1924/1925, placerade sig IFK på en andra plats. Filip Johansson blev Allsvenskans första skytteligavinnare när han under denna säsong gjorde 39 mål på 22 matcher, vilket är rekord. Det första allsvenska guldet kom säsongen 1934/1935, då laget tränades av Eric Hjelm. Nästa SM-guld kom 1942, då laget vann med fyra poängs marginal över Gais.


Den första resan som IFK gjorde utanför Norden, var då man 1924 reste till Spanien och den dittills mest omfattande turné som ett svenskt fotbollslag hade gjort. Man spelade fem matcher: dubbelmöten mot FC Barcelona och Bilbao samt gjorde en match mot Atletico Madrid. AIK-aren Rudolf "Putte" Kock var av något skäl inlånad för spel på resan. En annan långresa gick 1949 till Nordamerika. Man hade blivit inbjuden av The Scandinavian Football Committee att spela nio matcher i USA och Kanada mellan 12 juni och 9 juli, med syftet att marknadsföra europeisk fotboll. Fyra ledare och arton spelare följde med på resan, klädda i blå gabardinkostymer, vita skjortor och blåvita sidenslipsar. Spelprogrammet var: 12 juni Belfast Celtic i New York (0–3), 15 juni Newcastle United i Toronto (4–0), 19 juni Newcastle United i New York (3–0), 25 juni Chicago Selects i Chicago (1–3), 1 juli Manitoba All Stars i Winnipeg (1–10), 4 juli Ohio All Stars i Cleveland (0–5), 6 juli National League Stars i Toronto (1–5), 8 juli New England Stars i Ludlow (1–1) samt den 9 juli New York State All Stars i New York (2–7). Vunna, oavgjorda, respektive förlorade matcher samt målskillnad blev: 9, 6, 1, 2, 34–13. Målskyttar var: Dan Ekner (9), Erik Bergqvist (6), Lennart Johansson och Arne Nyberg (4), Holger Bengtsson (3), Holger Hansson och Sven Sjöblom (2) samt Bertil Rylander, Gösta Schmidt och Stig Segerdahl (1). Dessutom ett självmål. Till bästa spelare under turnén utsågs Holger Bengtsson. Den 35 dagar långa turnén hade kostat IFK cirka 30 000 kronor.


Namnet "Änglarna" föddes i mitten av 1950-talet, av kolportören Bengt Nilsson. En söndagskväll kom han inrusande på Gropen, Hotel Palace bakficka – som ofta besöktes av journalister – och skrek: Det finns bara ett ord för dom – Änglarna!
Tidigare på dagen hade IFK Göteborg slagit AIK med 5–3. Bland gästerna fanns den legendariske Ny Tid-tecknaren Gunnar "Bong" Bongberg, som dagen efter ritade sitt dubbelspaltiga Ullevi-reportage med temat "änglarna". Därmed blev tidningsförsäljarens spontana utrop ett begrepp.


Det dröjde till 1958 innan IFK vann Allsvenskan igen, samma år som det spelades VM i Sverige och Ullevi var nybyggd. I laget som tränades av Walter Probst spelade bland andra Bengt "Fölet" Berndtsson, Owe "Fiskar-Owe" Ohlsson och Bertil "Bebben" Johansson. "Bebben" var mycket värdefull för laget och skulle som tränare vinna SM-guld med IFK 1969, och "Fölet" Berndtsson och Owe Ohlsson togs ut i VM-truppen. 1961 invigdes Kamratgården och IFK spelade 5–5 mot de blivande svenska mästare IF Elfsborg i en klassisk match. 1962 anslöt landslagsanfallaren Yngve Brodd från proffslivet i Frankrike till IFK och blev 1963 tränare för laget som han ledde fram till 1966.


1969 tog IFK efter två niondeplatser 1967–1968 SM-guld för första gången på elva år med Bertil "Bebben" Johansson som tränare. IFK-anfallaren Reine Almqvist blev allsvensk skyttekung med 16 fullträffar med andra nyckelspelare i mittbacken Björn Ericsson, lagkaptenen Reine Feldt och kreativa mittfältaren Göran "Pisa" Nicklasson. I samma veva debuterade Nicklasson i landslaget, och blev även uttagen till VM i Mexiko 1970. Laget spelade en enkel fotboll, av "Bebben" Johansson lanserad som "bonnfotboll". IFK var också det lag med högst publiksnitt och hade säsongens högsta publiksiffror i de två derbyna mot Gais. Nästa säsong kom IFK att åka ur. I den sista matchen slog Örebro SK IFK hemma på Eyravallen med 1–0, och därmed åkte IFK ur serien. Publikbråk uppstod då fans till IFK Göteborg rusade in och försökte riva ner målburen i hopp om omspel och matchen avbröts med cirka 8 minuter kvar och IFK-supportrar hamnade i bråk med polis.


Efter IFK Göteborgs guld 1969 åkte klubben ur Allsvenskan 1970. IFK förblev i dåvarande division II (idag Superettan) under ett antal år. Några spelarprofiler under denna period var bland annat Donald Nicklasson, Sten Danielsson och Eddy Magnusson. De första åren i division 2 innebar en värvningskarusell. 1972 spelade 28 spelare i IFK:s A-trupp varav 13 var nyförvärv och 1973 var det 19 nya spelare i truppen. Samtidigt rasade publiksiffrorna och IFK hade dålig ekonomi. Bertil Westblad blev ny ordförande 1972 och 1974 blev Anders Bernmar vice ordförande och klubbdirektör. Bernmar var inte bara en framgångsrik värvare av spelare utan utmärkte sig också med sitt sinne för PR. Bernmar myntade uttryck som "champagnefotboll" och "Folkets lag" i reklam för IFK som bidrog till att intresset för laget ökade rejält, och de blev återigen ett lag som lockade storpublik. 1976 skrev Gert Lengstrand låten Heja Blåvitt och Schytts spelade in den på albumet "Änglalåtar". Låten har sedan dess spelats på IFK:s hemmamatcher. 1976 sattes ett rekord för division II när 50 690 åskådare följde derbyt mot Gais.


Under Westblads och Bernmars ledning inleddes en satsning då Kamratgården intecknades och styrelsen gick i borgen för lån. IFK gjorde flera uppmärksammade värvningar i landslagsspelarna Björn Nordqvist och Ove Kindvall som anslöt 1975 och Ralf Edström som anlände 1977. 1975 kom IFK tvåa i Division II efter Kalmar FF som avancerade till Allsvenskan med en poängs marginal gentemot IFK. Nästföljande säsong kunde IFK säkra återkomsten till Allsvenskan när man vann Division II med åtta poängs marginal framför tvåan Helsingborgs IF. Under comebacksäsongen i Allsvenskan 1977 hade IFK 23 760 åskådare i snitt per hemmamatch, det näst högsta snittet i Sverige genom tiderna. 1978 följde IFK efter Malmö FF och införde "halvproffsverksamhet" där spelare arbetade halvtid och fick mer tid över till träning.


I slutet av 1970-talet kom en ny ung generation spelare fram som skulle lyfta klubben till toppen. Från Jonsered kom anfallaren Torbjörn Nilsson som 1976 debuterade i landslaget. 1975 värvades Conny Karlsson och Jerry Carlsson från IFK Oskarshamn efter tips från Torbjörn Nilsson. Från Hisingen och IF Warta hämtades Glenn Hysén och från Lerkil Glenn Strömberg. 1976 värvades återigen ett brödrapar i Tommy och Tord Holmgren från Gällivare. 1979 blev Sven-Göran Eriksson ny tränare för IFK och implementerade sitt nya spelsystem som skulle komma att lyfta laget till oanade höjder. IFK:s spelsystem har beskrivits av Sven-Göran Eriksson som ett som bygger på kollektiv insats med utrymme för individualism.


Efter ett 1970-tal där Malmö FF dominerat Allsvenskan tog IFK över den rollen under 1980-talet efter Östers IF:s korta tid i toppen av Allsvenskan 1980–1981. En första framgång i Europa fick IFK i Cupvinnarcupen 1980 då IFK tog sig till kvartsfinal men förlorade mot Arsenal. Tack vare andraplatsen i Allsvenskan 1981 deltog IFK i Uefacupen 1981/1982. I de inledande omgångarna vann IFK mot finländska Valkeakoski, österrikiska Sturm Graz samt rumänska Dinamo Bucure?ti och kvalificerade sig för kvartsfinal – där IFK lyckades slå ut Valencia. Den första matchen i Valencia var en vändpunkt och har beskrivits som ett mirakel och en match där IFK:s höga press störde hemmalaget. I returen vann IFK inför 50 108 åskådare med 2–0. IFK tog sedan en finalplats efter att ha besegrat FC Kaiserslautern.


I finalen mötte IFK Hamburger SV i två matcher. Efter en 1–0-seger på Ullevi förväntades Hamburger SV dominera i returen men IFK kom att vinna med 3–0 på Volksparkstadion. IFK Göteborg hade som första svenska lag - och hittills enda - tagit hem en europeisk titel. Segern i Uefa-cupen var oväntad men innebar att klubbens ekonomi kunde räddas, efter en vår av mer eller mindre kaos. Styrelsemedlemmar hade avgått och klubben hade miljonskulder. För att kunna åka till Valencia tvingades Anders Bernmar be sponsorn SKF om ett snabblån. Ordförande Bertil Westblad avgick och Gunnar Larsson valdes till hans efterträdare i mars 1982. I laget spelade inte mindre än fyra Glenn: Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Glenn Schiller och Glenn Holm, ett faktum som gett upphov till den populära ramsan "Alla heter Glenn i Göteborg" av Hammarbys fans under andra SM-finalen 1982 på Söderstadion. Andra profiler i laget var landslagsmålvakten Thomas Wernersson, Ruben Svensson, mittbacken Conny Karlsson, mittfältaren Tord Holmgren och anfallaren Dan Corneliusson.


1982 vann IFK Göteborg även Allsvenskan och segrade i Svenska cupen. I mästerskapsfinalen vann IFK mot Hammarby IF på Söderstadion i den andra finalmatchen med 3–1 och vann därmed med sammanlagt 4–3. I samband med finalmatchen tilldelades Torbjörn Nilsson Guldbollen. IFK hade även stått för en utklassning i semifinalen mot Malmö FF med sammanlagt 8–1. Däremot lyckades IFK inte erövra Bragdguldet, som gick till Mats Wilander efter hans seger i Franska öppna. IFK:s grattistelegram till bragdmedaljören löd:


IFK vann SM-guld även 1983 och 1984 och kunde dessutom försvara segern i Svenska cupen 1983. I Allsvenskan slutade IFK trea 1983 men i dåtidens SM-slutspel kunde IFK ta hem mästerskapet efter 1–1 och 3–0 i finalerna mot Östers IF. 1984 vann IFK Allsvenskan och defilerade i mål som svenska mästare efter sammanlagt 7–1 mot IFK Norrköping i SM-finalen.


Nästa stora internationella framgång för IFK Göteborg kom 1986 då laget nådde semifinal i Europacupen för mästarlag efter segrar över Fenerbahçe och Aberdeen. I laget spelade nu en ung anfallare från Kallebäck, Johnny Ekström som samma år landslagsdebuterade och andra nya spelare efter 1982 var Roland Nilsson och Stefan Pettersson. Dessutom hade Torbjörn Nilsson återvänt efter proffsåren i Kaiserslautern. I den första semifinalen vann IFK mot det spanska storlaget FC Barcelona med 3–0 och såg ut att i det närmaste ha säkrat en finalplats, men Barcelona vann med samma siffror hemma och vann sedan straffsparksläggningen. Torbjörn Nilsson blev turneringens skyttekung med sju fullträffar.


Den framgångsrika säsongen 1986–1987 slutade med SM-guld 1987 efter två dramatiska finaler mot Malmö FF. Säsongens höjdpunkt blev den andra finalsegern i Uefacupen mot Dundee med sammanlagt 2–1. Den stora prestationen i turneringen var kvartsfinalsegern mot Inter där IFK gick vidare efter 1–1 på San Siro. Efter segern i Uefacupen 1987 försvann elva spelare, bland dem Stig Fredriksson, Glenn Hysén (Fiorentina), Peter Larsson (AFC Ajax), Thomas Wernersson och Tord Holmgren (Fredrikstad). Fredriksson och Wernersson utsågs till nya klubbdirektörer. 1988 slutade Blåvitt tvåa i Allsvenskan men åkte ur slutspelet i semifinalen mot Djurgården.


Under 1990-talet fortsatte framgångarna för IFK och laget blev svenska mästare 1990 och 1991. IFK hade värvat bland annat Kennet Andersson och Stefan Rehn. Efter några år som ungdomstränare blev Roger Gustafsson huvudansvarig för A-laget 1990. IFK har sedan början av 90-talet en tradition att äta pyttipanna, så kallad guldpytt, endast i samband med att de vinner Allsvenskan och blir svenska mästare i fotboll.


1993 inleddes en dominans i Allsvenskan när laget 1993–1996 tog fyra raka segrar, och spelade återkommande i Uefa Champions League. I 1992/1993 års upplaga slutade laget tvåa bakom AC Milan i gruppspelet som gällde en finalplats. I Uefa Champions League 1994/1995 vann IFK sin grupp före tvåan FC Barcelona men åkte sedan ut i kvartsfinalen mot Bayern München på bortamålsregeln. Denna period hade IFK bland andra landslagsspelarna Håkan Mild, Thomas Ravelli, Magnus Erlingmark, Jesper Blomqvist, Teddy Lucic, Pontus Kåmark och Joachim Björklund i truppen som alla var med i Sveriges VM-trupp som tog brons 1994. IFK:s senaste deltagande i Champions League följde säsongen 1997/1998 då laget kvalificerade sig genom att slå ut Glasgow Rangers i kvalet med sammanlagt 4–1. I gruppspelet slutade IFK på en sistaplats bakom Bayern München, Paris SG och Besiktas.


1996 köpte IFK Niclas Alexandersson från Halmstads BK och Andreas Andersson från Degersfors IF. Laget slutade tvåa i Allsvenskan efter Halmstads BK vilket efter föregående år sågs som ett misslyckande. De följande åren blev utan framgångar för IFK som året efter slutade på en åttondeplats. För första gången på länge var IFK Göteborg inte heller bästa klubben i staden, i och med att Västra Frölunda IF Fotboll knep en femteplats. Flera spelare lämnade: Jesper Blomqvist och Andreas Andersson blev utlandsproffs och Thomas Ravelli avrundade karriären i USA. IFK gjorde därefter flera värvningar i form av Christian Karlsson, Joakim Persson, Stefan Bärlin och Magnus Pehrsson som hade stora förväntningar på sig men som inte lyckades på Kamratgården. IFK värvade även internationellt genom anfallaren Emmanuel Tetteh. En lyckad värvning blev målvakten Bengt Andersson. Tränaren Mats Jingblad lämnade mitt under säsong efter 0–4 mot Örebro SK och in kom den gamla IFK-anfallaren Reine Almqvist. Almqvist lämnade i sin tur under säsongen 1999 efter en för IFK inte tillfredsställande säsong och Stefan Lundin tog över som tränare.


Inför säsongen 2000 värvades spelartrion Gustaf Andersson, Tomas Rosenkvist och Mikael Sandklef från lokalkonkurrenten Västra Frölunda IF Fotboll. Nyförvärven gjorde succé och IFK låg i toppen av allsvenskan under sommaren, men det blev till slut en fjärdeplats. Vänsterbacken Stefan Landberg skadades och tvingades avsluta sin karriär. 2000 avgick Gunnar Larsson som ordförande efter 18 år på denna post.


2001 kompletterades truppen med hemvändaren Pontus Kåmark, och Martin Ericsson. Med hjälp av juniorerna Fredrik Karlsson/Risp och Sebastian Johansson ledde klubben Allsvenskan i början av juni. Håkan Mild skadade sig på våren, och laget föll således i tabellen. Mild gjorde comeback på hösten och Blåvitt slogs om seriesegern, men efter bortaförlusterna mot GIF Sundsvall och Helsingborg i de sista matcherna slutade säsongen med en ny fjärdeplats i den Stockholmsdominerade tabellen. 2001 hade IFK totalt 20–0 i målskillnad mot Malmö FF, varav IFK:s största segersiffror (10–0) blev ett faktum.


Inför säsongen 2002 var IFK för första gången på länge inte en av förhandsfavoriterna till SM-guldet. Flera spelare såldes och truppen präglades av många skadade spelare, utan att hitta motsvariga ersättare. Förlusterna kom en efter en och 2–5 mot Örgryte IS inför 42 386 personer ingick. Den 29 augusti 2002 avgick Lundin efter förlusten mot FC Zimbru i Uefacupen och ersattes av "guld"-Roger Gustafsson som tillfälligt hoppade in som tränare. I näst sista omgången vann Blåvitt borta mot Hammarby med 1–0 efter ett mål i slutminuterna av Patric "Långås" Andersson vilket blev ett mycket viktigt mål för IFK – då en eller noll poäng hade gett en placering under kvalstrecket inför den sista omgången där Kalmar FF väntade på hemmaplan. Blåvitt förlorade matchen med 0–2 och buades ut av sina egna fans. På grund av förlusten var det inte längre upp till Blåvitt själva om de skulle stanna kvar i Allsvenskan eller åka ur, nedflyttningskonkurrenten IFK från Norrköping hade vid seger i sin sista match gått förbi IFK i tabellen och tagit kvalplatsen. Det ville sig dock inte för IFK Norrköping som hade stolpe ut i matchen borta mot Gif Sundsvall som slutade 1–1. Kontraktet i Allsvenskan säkrades genom vunnet kval mot Västra Frölunda IF.


Under vintern 2002/2003 lämnade Jon-Inge Høiland klubben, och ny tränare i IFK blev Bosse Johansson. Nya förstärkningar kom med Hans Blomqvist, Mamadou Diallo och Martin Crossa. Ingen av dessa tog någon ordinarie plats under säsongen och alla lämnade eller blev utlånade året efter. Hans Blomqvist blev en ny publikfavorit i sin hemmadebut med två mål mot Malmö i 3–0-segern. Andra nämnvärda segrar var 5–2 inför 40 382 åskådare på Ullevi mot ÖIS den 27 maj och 1–0 hemma mot Djurgårdens IF, och IFK slutade på sjunde plats.


2004 firades 100-årsjubileumsåret och IFK slutade på tredje plats efter stora spelarinvesteringar, följt av spelarskador med mera, och några matcher med stora publiksiffror. Den stora investeringen var anfallaren Peter Ijeh som köptes från Malmö FF. Efter Allsvenskans slut spelade IFK Svenska cupen-final mot Djurgården, förlust med 1–3. Efter 2004 lämnade Bosse Johansson klubben och laget behövde en ny tränare, vilken blev norrmannen Arne Erlandsen från Lillestrøm SK.


Inför 2005 hade IFK Göteborg spelat i nystartade Royal League men förlorat finalen mot FC Köpenhamn efter 13 straffsparksomgångar. Oscar Wendt, Karl Svensson, Mattias Bjärsmyr, Pontus Wernbloom, Andrés Vasquez samt bröderna Jonatan och Marcus Berg blev den "nya generationen" som tog över efter alla spelare som var skadade eller lämnade klubben. Ullevi fylldes vid guldstriden i Allsvenskan; DIF vann matchen med 3–1.


På hösten hade klubben blivit anklagad för skattebrott, där Mats Persson och Peter Ijeh hämtades av polis för förhör. Anklagelserna gällde Peter Ijehs och Stefan Selakovics övergångar till klubben. Denna händelse döptes av tidningarna till "IFK Göteborgs omtalade skatteaffärer". Detta gjorde att dåvarande ordförande Bengt Halse, sportchefen Mats Persson och kassören Janne "Plånbok" Nilsson, avgick. Peter Ijeh krävde att få lämna laget och såldes till FC Köpenhamn. Klubben fick också betala 13 miljoner kronor i obetald skatt, samt skattetillägg för Peter Ijeh och Stefan Selakovic. Klubben lyckades dock undvika ytterligare bestraffning, till exempel tvångsnedflyttning, genom att hävda trolöshet mot huvudman vilket gjorde att all skuld lades på de tidiga nämnda aktörerna.


Stig Lundström blev sedan klubbens nya ordförande. Gamla storspelaren Håkan Mild tackade för sig och blev hyllad under sin sista match mot norska Lyn i Royal League, och blev efter detta sportchef för klubben.


Under vintern försökte Blåvitt förstärka truppen genom att värva Magnus Kihlberg, Thomas Olsson, Ali Gerba och Jonas Wallerstedt. De två förstnämnda kom i stort sett gratis till klubben, medan kanadensaren Gerba kostade tre miljoner kronor. IFK placerade sig inledningsvis högt upp i tabellen, men efter VM-uppehållet avgick Arne Erlandsen. Orsaken sades vara att Erlandsen ville köpa in några rutinerade spelare till guldstriden, men det var emot klubbens vilja. Den assisterande tränaren Kjell Petersson tog över.


Under sommaren lämnades IFK av Karl Svensson (för Glasgow Rangers), och Oscar Wendt (FC Köpenhamn, för 8 miljoner) och IFK fick backbrister. Laget slutade till slut på åttonde plats i Allsvenskan 2006.


IFK Göteborg gjorde inför säsongen 2007 klart med en ny tränartrio. På spelarfronten hade inte klubben värvat något känt namn utan fortsatte att satsa på unga spelare.


I augusti såldes Marcus Berg till den holländska klubben FC Groningen för över 30 miljoner kronor. Den tidigare petade mittfältaren Pontus Wernbloom klev fram i den nya rollen som anfallare och blev lagets nya målskytt. Laget provade även 15-årige Nicklas Bärkroth som anfallare i hemmamatchen mot IF Brommapojkarna som därmed blev Allsvenskans yngste spelare genom tiderna. IFK blev svenska mästare för första gången sedan 1996. I sista hemmamatchen mot Trelleborgs FF kom 41 471 åskådare trots ösregn och kyla. Publiksnittet 15 797 åskådare blev det högsta allsvenska publiksnittet sedan 1970-talet.


I Svenska cupen gick IFK Göteborg till final efter segrar mot Ängelholm, Ljungby IF, Gefle IF, Mjällby AIF och Landskrona BoIS. Finalen förlorades borta mot Kalmar FF med 3–0.


Inför 2008 lade Magnus "Ölme" Johansson och Bengt Andersson av sina fotbollskarriärer på elitnivå, Andres Vasquez lämnade klubben för FC Zürich, George Mourad gick till Willem II Tilburg och Ali Gerba till FC Ingolstadt 04. Klubben värvade Nicklas Carlsson från AIK och Daniel Alexandersson (bror till Niclas Alexandersson) från IF Elfsborg. Bengt Anderssons efterträdare blev Kim Christensen från FC Nordsjaelland. Under sommaren värvades Erik Lund från Aston Villa medan Eldin Karisik och Mathias Ranégie lämnade laget för Viborg FF respektive Go Ahead Eagles. I Allsvenskan var IFK på en fjärde plats inför Fotbolls-EM 2008, och kom till slut trea. Säsongens titel kom när IFK Göteborg vann över Kalmar FF med 3–1 i Svenska Supercupen den 23 mars.


Den 15 juli blev det drabbning mot klubben SS Murata från San Marino för att spela den första matchen i första kvalomgången för Uefa Champions League 2008/2009, och vann detta dubbelmöte med totalt 9-0 i målskillnad. Nästa kvalomgång spelades mot FC Basel från Schweiz där IFK Göteborg slogs ut. Den 21 september spelades finalen i Svenska cupen 2008 mellan Kalmar FF och IFK Göteborg, som även var finalister 2007. Matchen spelades mållös, IFK vann på straffläggning och fick sin femte titel i cupen. Den 9 oktober åkte IFK till Bergamo, Italien, för att spela en träningsmatch mot Atalanta BC. Matchen spelades på förfrågan från Glenn Strömberg, och var tillägnad familjen Bortolotti, och slutade 4–0 till Atalanta.


Inför 2009 års säsong värvade klubben tillbaka Karl Svensson, som varit proffs i skotska Rangers och franska klubben Caen. Jonas Wallerstedt såldes tillbaka till sin förra klubb GIF Sundsvall i Superettan. I andra omgången av allsvenskan spelade IFK sin första match på nybyggda Gamla Ullevi och besegrade Djurgårdens IF med 6–0 inför 18 276 åskådare. Laget ledde allsvenskan vid sommaruppehållet, fick en svacka på grund av spelarskador under sensommaren men kom åter upp i toppen, och torskade mot AIK i den sista och avgörande omgången. Den nya arenan blev publikmässigt ett stort lyft för klubben som med 13 813 åskådare per match 2009 ökade pubilksnittet med 40% jämfört med föregående år. Även i svenska cupen tog IFK Göteborg en andraplats efter en finalförlust på Råsunda, också mot AIK.


Den 10 september rankade Föreningen för fotbollshistoria och statistik IFFHS (Federation of Football History and Statistics) Europas mest framgångsrika fotbollsklubbar under 1900-talet. Bakom topp fem (Real Madrid, Juventus, Barcelona, AC Milan och Bayern München), samt en rad europeiska storklubbar, rankas IFK Göteborg som Europas 32:a mest framgångsrika klubb under 1900-talet. Detta tack vare sina framgångar i Uefacupen, Europacupen och Champions League under 1980- och 1990-talet. På den 203 lag långa listan återfinns även Malmö FF som enda andra svenska förening på en 94:e plats, delad med bland andra Manchester City.


Under 2010 års försäsong besegrade klubben lag som FC Moskva, FC Nordsjælland och Aalborg och räknades som en av favoriterna att vinna allsvenskan – men tog endast tre segrar i allsvenskan under våren, och klubben var inblandad i nedflyttningsstriden. Under sensommaren avancerade klubben sig från trettonde till femte plats, och slutade sedermera på en sjundeplats. I Europa League-kvalet åkte IFK ut mot AZ Alkmaar, efter en segermatch men förlusten blev en målskillnadsaffär till IFK:s motgång. Under hösten gjorde klubben sin andra försäljning då Gustav Svensson såldes till turkiska mästarna Bursaspor.


IFK valde att ge Jonas Olsson fortsatt förtroende trots 2010 års misslyckande. Klubben förstärkte med den isländske vänsterbacken Hjörtur Logi Valgardsson och anfallaren Andreas Drugge från Trelleborgs FF. Försäsongen bjöd på en seger över FC Köpenhamn efter straffsparksläggning i träningsturneringen i La Manga men i övrigt blev det endast tre segrar. Starten i Allsvenskan 2011 blev till klubbens sämsta säsongsinledning sedan 1950-talet. Klubben sålde därefter försvarsspelaren Ragnar Sigurdsson till FC Köpenhamn men värvade mittfältaren Philip Haglund från nederländska Heerenveen och försvarsspelaren Emil Salomonsson från Halmstad BK, och målvakten Markus Sandberg byttes ut mot Erik Dahlin i startelvan. Laget hamnade återigen på en sjundeplats i allsvenskan, och missade chansen att ta en av Europa League-platserna. I Svenska cupen gick IFK till semifinal mot Kalmar men förlorade med 3–4 efter förlängning.


Sebastian Eriksson såldes till Cagliari, Andreas Drugge till Häcken, Elmar Bjarnasson till Randers FC och Adam Johansson lämnade för Seattle Sounders. Ersättarna var John Alvbåge från Örebro, Pontus Farnerud från Stabæk IF, norrmannen Kjetil Wæhler från Ålborg BK, Nordin Gerzic från Örebro samt Daniel Sobralense från Kalmar som blev IFK Göteborgs förste brasilianske spelare. Som ny tränare anställdes Mikael Stahre, ett val som vissa AIK-supportrar inte uppskattade.


Klubben blev favorit till den allsvenska seriesegern och döptes till "Real Blåvitt" av media – men bar sig till att IFK bara var en poäng från kvalplatsen efter nio raka matcher utan seger under sommaren. IFK Göteborg slutade återigen på sjunde plats i Allsvenskan.


Allsvenskan bildades 1924/25, dessförinnan avgjordes mästerskapet genom utslagningsturneringar. Allsvenskan fick sin SM-status först 1930/1931, och GAIS var första lag att 1931 vinna SM-guld genom seger i allsvenskan.


1987 slutade man efter full omgång 3:a efter MFF som slutade 1:a, men efter final mot MFF i slutspelet blev man mästare.


Under sommaren 2005 uppdagades omfattande skattebrott bland flera ledare såväl som spelare i IFK Göteborg. Ekobrottsmyndigheten i Göteborg gjorde under sommaren en razzia mot IFK Göteborg och den dåvarande IFK-spelaren Peter Ijeh, och senare under hösten bland annat mot den dåvarande klubbdirektören Mats Persson och den dåvarande IFK-spelaren Stefan Selakovic. Ekobrottsmyndighetens husrannsakan gav bevismaterial som ledde till åtal och rättegång, där Stefan Selakovic friades på alla punkter medan kassören Jan Nilsson och klubbdirektören Mats Persson dömdes till fängelse. Efter beslut av skatteverket tvingades IFK Göteborg att betala 12 miljoner kronor i uteblivna skatter.


Efter en allsvensk match mot Örebro SK 2009 blev IFK Göteborg en världsnyhet när det visade sig att laget hade satt i system att flytta stolparna innan matchens början för att krympa målets storlek. Den dåvarande IFK-målvakten Kim Christensen undslapp böter och avstängning från Disciplinnämnden, som påpekade att den sorters förseelser ska rendera i gult kort. "Taktiken" följdes ändå av en drös med kritik, bland annat från AIK:aren Jos Hooiveld som gick till attack mot IFK Göteborg och kallade det för "patetiskt fusk". Flera stora nyhetssajter som BBC, Times Online och The Sun uppmärksammade fusket, där den sistnämnde publicerade nyheten på förstasidan med rubriken ”Stopper moves the goalposts. See footage as dodgy keeper shrinks goal”.


SVT-programmet "Uppdrag Granskning" gjorde under sommaren 2010 ett reportage om IFK Göteborg och deras stjärnsponsor Prioritet Finans, som avslöjade att factoring-bolaget gjorde affärer med grova ekobrottslingar. Trots att Uppdrag Gransknings reporter helt öppet utger sig för att behöva kontanter till svarta löner är Prioritet Finans villiga att ha honom som kund. Enligt åklagaren Thomas Langrot på Ekobrottsmyndigheten var det fråga om "klockren misstanke om penningtvätt". IFK Göteborg berättade senare i ett pressmeddelande att samarbetet med skandalomsusade Prioritet Finans skulle fortsätta trots Uppdrag Gransknings reportage och Finansinspektionens granskning.


Den traditionella färgen för alla Kamratföreningar är blått och vitt, och IFK Göteborg är inget undantag. Klubbens första dräkter bestod av en blå tröja med ett enda horisontellt vitt streck och en stjärna mitt på bröstet. De nästföljande åren användes vita eller blå tröjor utan streck. År 1910 introducerades en tröja bestående av blå-vita streck om vartannat och blå shorts. Detta har blivit klubbens färger ända sedan dess. Bara ett fåtal andra sponsorer syns på kläderna som tack vare det långa användandet har gjort kitet till en svensk klassiker. Det traditionella borta-kitet är rött och vitt, i olika variationer, även andra färgkombinationer som orange och vitt har använts, mestadels under 1990-talet och början av 2000-talet. Bortastället som introducerades 2005 har återigen färgerna rött och vitt. Ett nästan helvitt tredje kit introducerades under 2007 efter påtryckningar från supportrarna. Matchställsleverantörer till IFK har förutom dagens leverantör Adidas varit Admiral, Reebok, Asics och Sportjohan.


IFK Göteborgs vapensköld har sitt ursprung från staden Göteborgs heraldiska vapen, som i sin tur är baserad på många andra olika vapen. Lejonet på en bakgrund i silver och blått är Folkungaättens heraldiska vapen som håller i de tre kronorna, som används i Sveriges eget vapen. Detta vapen skänktes till staden Göteborg av kung Gustav Adolf. Det som skiljer föreningens och stadens vapensköldar åt är, dels att lejonet vänder sig åt olika håll och dels att skölden med de tre kronorna är vit i föreningens vapen, medan den är blå i stadens.


På herrlagets tröjor är en stjärna adderad ovanför emblemet. Klubben tänker placera en stjärna där för var tionde gång de vunnit titeln svenska mästare i fotboll. Den fyrudigga stjärnan som Idrottsföreningen Kamraterna bar försvann 1910 när laget fick randiga tröjor. År 1919 introducerades emblemet med texten "IFK" ovanför en variant av Göteborgs stafsvapen.


Innan IFK Göteborg hade grundats var den dominanta klubben i Göteborg ÖIS. ÖIS ansågs vara en klubb för medelklassen och senare för överklassen i Göteborg. IFK blev populära bland arbetarklassen och det skapades en rivalitet baserad på social klasstillhörighet. I början av 1900-talet ansågs det att supportrar uppförde sig som gentlemän, som stödde både sitt eget lag och motståndarna. Detta visade sig vara en svår uppgift för göteborgarna. Lokalpatriotism och klasskillnader resulterade då och då i rena slagsmål på läktarna och planen. Pressen pekade genast ut supportrarna som avskummet bland Sveriges fotbollsklubbar.


Efter första världskriget lugnade det ner sig lite och rivaliteten mellan klubbarna ebbade ut. Göteborgssupportrarna blev kända som vänliga och sportsmannaaktiga. Detta gällde däremot bara uppförandet på hemmaplan, när det var dags för bortamatcher uppförde sig supportrarna som förut. Detta beteende växte kraftigt under 1920-talet och nådde sin kulmen 1939, strax efter att Andra världskriget brutit ut, när ungefär 2 000 IFK-fans reste till Borås för att se IFK spela mot IF Elfsborg. Fansen slogs mot Boråspolisen och efter att ha återvänt till Göteborg störde de den Blackout som utförts för kriget.


Som i de flesta andra delarna av världen var decennierna efter världskrigen relativt skonade från fotbollsvåldet. Svensk fotbollskultur började förändras under 1960-talet, och inspirerades av den engelska kulturen. Detta florerade under 70- och 80-talet. Detta gav upphov till Järnkaminerna och supporterklubben Änglarna. Första försöket att grunda en supporterklubb gjordes 1969, men intresset svalnade när IFK åkte ur Allsvenskan året därpå. Supporterklubben grundades inte på nytt förrän 1973, vilket anses som det officiella datumet för grundandet. Änglarna utmärkte sig bland annat genom att låna pengar till den nästan konkurshotade klubben så att laget skulle ha råd att åka till en match i Uefacupen 1982.


När klubben gjorde succé ute i Europa under 1980-talet och 1990-talet, och tusentals supportrar reste till Hamburg, Barcelona, Dundee, Milano, Manchester och München, fick supporterklubben mer inflytande över klubben. Änglarna var även den pådrivande kraften för att flytta tillbaka från Ullevi till Gamla Ullevi 1992. Under tidigt 1990-tal sågs en nedåtgående trend för medlemskap hos supporterklubben, trots att klubben var framgångsrik, men trenden vände i början av 2000-talet och gav klubben de högsta medlemssiffrorna sedan början av 1980-talet.


Under 2000-talet ändrades den svenska supporterkulturen från att ha varit engelskinspirerad till att få mer influenser av kulturen i Sydeuropa. Tifos och Ultras blev populära och vanliga syner på de svenska arenorna. Från att ha synts under en gemensam flagga, supporterklubben Änglarna, började nu separata supporteravdelningar bildas såsom Ultra Bulldogs, Young Lions och West Coast Angelz.


Historiskt sett har IFK Göteborgs hemmaarena varit Gamla Ullevi, där majoriteten av tävlingsmatcherna har spelats. Klubben har spelat där under två separata perioder, mest nyligen är efter 1992 då de lämnade Ullevi. På Ullevi spelas fortfarande publikdragande matcher, såsom derbyn mellan Göteborgslagen Örgryte IS och Gais eller internationella matcher. Gamla Ullevi hade under 2000-talet en publikkapacitet på 18 000, medan Ullevi har en kapacitet på 43 200 åskådare. Gamla Ullevi revs den 9 januari 2007 för att bereda plats åt en ny stadion, nya Gamla Ullevi, med en publikkapacitet på 18 800. Den nya stadion färdigställdes under 2008 men användes inte förrän säsongsstarten 2009. Under byggtiden spelade IFK sina matcher på Ullevi.


IFK Göteborg har använt tre olika stadion som officiella hemma-arenor. Den första var Idrottsplatsen, som användes mellan 1905 och 1916. Den byggdes år 1896 för Göteborgs Velocipedklubb och användes från början till cykelsport. Under 1909 års säsong använde IFK även ÖIS hemmaplan Balders Hage eftersom en konflikt med ägaren till Idrottsplatsen blossat upp. Den tredje stadion var Walhalla Idrottsplats, som användes för under samma tid som Idrottsplatsen för ett antal matcher. En fjärde arena, Slottsskogsvallen, har aldrig varit den officiella hemmaarenan men har ändå använts många gånger för IFK Göteborgs hemmamatcher.


Idrottsplatsen förföll på grund av dåligt ledarskap och en dålig ekonomi under 1910-talet och ett beslut fattades om att totalrenovera arenan med hjälp av sponsorer och utomstående finansiering. Arbetet med den nya arenan började 1915 och man använde samma grund som Idrottsplatsen stått på. Den nya stadion, som från början kallades Ullervi men som senare bytte namn till Ullevi och ännu senare till Gamla Ullevi invigdes 1916. Gamla Ullevi stod som hemmaarena ända fram till 1958 när Nya Ullevi, som byggdes för Världsmästerskapet i fotboll 1958, invigdes.


I IFK Göteborgs ungdomslag medverkar spelare under 19 år. Laget spelar både i Tipselit och Juniorallsvenskan. Ordförande är Stig Lundström och tränare är Eijlert Björkman. Laget grundades 4 oktober 1904.


Sexton av de följande spelarna har antingen blivit utvalda för "Bästa IFK-laget genom tiderna" år 2004 av läsarna i Göteborgs-Posten eller blivit invalda i "Drömlaget" som presenterades i klubbens officiella 100-årsjubileumsbok som publicerades 2004. Två av spelarna har även blivit utvalda efter att ha spelat med landslaget mer än 90 gånger. Årtalen inom parentes visar året de debuterade i laget.


Kristallkulan är ett pris som GT varje år delar ut, till enligt dem årets bästa fotbollsspelare i Västsverige.


IFK Göteborg hade tidigare aldrig bedrivit någon dam- eller flickverksamhet, då man den 26 augusti 2007 startade en fotbollsskola för flickor födda åren 2000 och 2001.






Gunnebo Slott

Gunnebo slott är beläget i nordöstra delen av Mölndals kommun i Fässbergs socken, mellan Mölndal och Pixbo.


Det ligger nära Rådasjön och Stensjön. Gunnebos historia kan följas tillbaka till 1397, då namnet för första gången uppträder på en storgård med tillhörande kvarn. Sedan dess har gården varit i kunglig, kyrklig och frälse ägo.


Den 18 december 1963 förklarades Gunnebo slott som byggnadsminne (enligt 1960 års byggnadsminneslag). Huvudbyggnaden, trädgårdsanläggningarna, parken och ett större friluftsområde, registrerades som byggnadsminnesmärke och skyddades som naturreservat redan 1949 enligt lagen av den 12 juli 1942.


Gunnebo slott och trädgårdar ägs av Mölndals kommun sedan 1949 och förvaltas av Gunnebo Slott och Trädgårdar AB.


Namnet kan spåras i de skriftliga källorna till Gunnobodher 1397, vidare Gunnerbo 1533, Gunnebodh 1609 och Gunnebo 1881. Förleden Gunne- anses komma av det fornsvenska kvinnonamnet Gunna eller det likväl fornsvenska mansnamnet Gunne. Befolkningen kallades här i äldre tider (1659) för Gunneboer.


Gunnebo uppfördes som sommarvilla av en icke-adlig familj och bör i den meningen inte kallas för slott. Ordet slott gällde ursprungligen alla kungliga byggnader, men i slutet av 1800-talet började stora herrgårdar att kallas för slott. Gunnebo kallades redan under tillkomstperioden för det lilla fagra träslottet och man skrev, att träbyggnaden är som ett litet slott.


1929 började ägarinnan Hilda Sparre att marknadsföra Gunnebo som ett slott och sedan dess har det av tradition kallats så. Dagens verksamhet vid Gunnebo drivs av Gunnebo slott och trädgårdar.


Huset är uppfört i slutet av 1700-talet i italiensk-fransk stil och är byggt i trä furu och gran från norra och mellersta Sverige. Motsvarande praktbyggen i Europa uppfördes främst i sten på den tiden. Den norra fasaden har fyra kolonner i fasaden och den södra fasaden har en monumental trappanläggning mot södra stilträdgården.


Huvudbyggnaden är på 900m2 och har 25 rum, där 11 rum finns i paradvåningen och 11 rum finns på övervåningen. Källarplanet hyser ekonomiavdelning med kök och förrådsutrymmen. I huvudvåningen finns makarna Halls bostadssviter, matsal samt den stora salongen. Den övre våningen består främst av gästrum. Därutöver sträcker sig en vindsvåning över hela byggnaden. Gunnebo är ett uttryck för tidig nyklassicism i sin arkitektur, den fasta inredningen och möblerna.


Frånsett huvudbyggnaden är samtlig övrig bebyggelse på Gunnebo tillkommen senare. Flertalet byggnader har rekonstruerats de båda flyglarna, drivhuset och tjänstefolksbostaden (nuvarande kaffehus och krog) uppfördes under 1990- och 2000-talet och ligger på samma plats som de ursprungliga 1700-talsbyggnaderna. Arrendatorsbostaden Solbacken uppfördes vid lantgården under 1800-talet och hyser idag administrativa lokaler. Sedan slutet av 2013 pågår rekonstruktionen av Gunnebos rikt utsmyckade orangeri. Ytterligare några byggnader återstår att återuppföra innan 1700-talets anläggning är helt återställd, som exempelvis ett litet eremitage vid norra tvärskeppet.


Gården Gunnebo förekommer under medeltiden i förteckningar över Skara domprosteris egendomar, men övergick 1396 i kronans egendom. 1582 överlät Johan III gården till sin kusin Erik Gustavsson Stenbock, men redan 1599 drog hertig Karl in gården till kronan. 1609 förlänas dock Erik Gustavsson Stenbocks änka, Malin Sture, Gunnebo. Gården går sedan i arv inom Stenbockska ätten fram till 1711, då manufaktören Hans Coopman erhöll Gunnebo. Efter dennes död tog hans söner över egendomen och sålde den 1774 till packhusinspektören Joakim Ulrik af Ditmer. Redan fyra år senare sålde af Ditmer Gunnebo till handelsmannen John Hall d.ä. för 4 500 riksdaler.


Det nuvarande Gunnebo uppfördes av den förmögne köpmannen John Hall d.ä.. Hall lät den dåvarande stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, omdana egendomen och skapa byggnader, möblemang och trädgårdar. Merparten av Carlbergs originalritningar till Gunnebo finns bevarade på Röhsska museet.


Carlberg hade kommit hem från en lång resa i Europa och var inspirerad av italienaren Andrea Palladios (1508–1580) representativa villor med symmetrisk planlösning och monumentala fasader, som bröt mot renässansens harmonilära och bebådade barocken.


Carlberg gjorde ett utförligt arbete och ritade slottet med trädgårdar och yttre anläggningar som exempelvis tjänstefolksbyggnaden, Orangeriet, Eremitaget och Drivhuset. Därutöver ritade han hela inredningen från möbler och statyer och kakelugnar till mönstringen i parkettgolven och blomkrukor. I den anslutande engelska parken fick landskapet träda fram i organiska former.


Stommen till slottet restes 1784 och 1796 kunde familjen Hall intaga sin första middag där, men först runt 1800 var det färdigbyggt.


Innan alla planer för Gunnebo var förverkligade avled John Hall 1802. Sonen John Hall d.y. ärvde Gunnebo och efter några år av vanvård, började anläggningen förfalla. 1807 gick John Hall d.y.:s handelshus i konkurs. 1828 såldes inredningen på auktion. Fastigheten var då sedan några år begärd i kvarstad. 1832, två år efter John Hall d.y.:s död, såldes Gunnebo på auktion till den förmögne slaktarmästaren Johan Carlsson. Carlsson ägde även landeriet Götaberg vid nuvarande Vasakyrkan i Göteborg. Han sålde stora delar av slottets inventarier: möbler, skulpturer och antikviteter. Genom att sälja koppartaket fick han igen hela den köpesumma han hade erlagt för slottet. Carlssons handlande har gått under benämningen Gunnebos förnedring. 1833 brann slottets flygelbyggnader ned.


1838 sålde Carlsson Gunnebo för 16 666 riksdaler till John Barclay och dennes hustru Martina Lamberg. Barclay var en av många britter, som flyttade till Sverige omkring sekelskiftet 1800. Under den stora koleraepidemin 1861–1862 gick Barclay, hans hustru och en son bort inom loppet av ett par månader. James Alexander Gibson, gift med Barclays dotter, blev ägare till Gunnebo, sedan han löst ut de övriga i familjen Barclay. Gibson sålde snart Gunnebo till apotekaren Arthur Cavalli, som med tre söner ägde stället till 1888.


Wilhelm Denninghoff köpte Gunnebo 1888 för 90 000 kr. På slottet bosatte sig dennes nygifta dotter Hilda och hennes make friherre Carl Sparre. På Gunnebo föddes parets två barn, Britta (1890–1963) och Margareta (1900–1985).


Wilhelm Denninghof lät uppföra en ny byggnad på Gunnebos marker, Villa Denninghof vid Rådasjön, där han bosatte sig med sin hustru efter dess färdigställande 1898. Villan bytte senare namn till Slottsviken och fungerade under en tid som värdshus och pensionat.


Wilhelm Denninghof stod som ägare till Gunnebo fram till sin död 1905 och efter det tog hans hustru Jeanna över som ägare fram till sin död. Familjen Sparre blev således ägare först 1922.


Familjen Sparre återförde den forna glansen till Gunnebo och höll ofta stora fester i byggnaden. Båda döttrarnas bröllopsfester hölls på slottet. De kvarvarande byggnaderna rustades upp och parken började återställas.


Carl Sparre dog 1917 och Hilda Sparre kom att bo kvar på Gunnebo fram till sin död 1948. 1946 begärde hon att Gunnebo skulle förklaras som byggnadsminnesmärke. Hon testamenterade Gunnebo till sina båda döttrar. Dessa beslöt att sälja fastigheten till Mölndals stad, vilket skedde 1 juli 1949. Dottern Margareta var den siste av Sparreätten att lämna slottet, i början av 1950.


En genomgripande renovering gjordes under 1950-talet under ledning av Göran Axel-Nilsson och Stig Roth, museichefer på Röhsska Museet respektive Göteborgs historiska museum. Anläggningen invigdes av Gustaf VI Adolf 16 maj 1952 och öppnades för allmänheten två dagar senare. Huvuddelen av inredningen nytillverkades efter originalritningarna. Med hjälp av inventarieförteckningar lyckades man spåra upp ett fåtal möbler och andra inredningsdetaljer, som hade skingrats vid ägarbyten och skiften. Genom åren har fler originalmöbler köpts in och åter placerats i sina ursprungliga rum.


Trappanläggningen i trä hade förfallit på grund av röta och revs redan på 1800-talet. 1960 återuppbyggdes trappan, denna gång i cement och sten. Renoveringarna av Gunnebo slott kompletterades med ett nytt tak på 1960-talet.


Mellan 1996 och 2001 har ett omfattande restaureringsprojekt – Åter till 1700-talet – bedrivits för totalt 35 miljoner kronor. Stilparken har renoverats, köksträdgården har rekonstruerats, tjänstefolksbyggnaden och flyglarna är återuppbyggda efter Carlbergs ritningar och drivhuset har byggts upp efter en gammal teckning av J.A. Beijer. 2002 renoverades blyfrisen på slottet utanför projektet. Den 18 september 2003 invigdes Gunnebo av kronprinsessan Victoria som kulturreservat, det första i Västra Götalands län. Slottet återfick på 1990-talet även den gråa färg som tros vara den ursprungliga. Dessförinnan hade det under en period varit gulmålat.


Den 2 december 2013 invigdes projektet med att återuppföra orangeriet med en ceremoni vid byggplatsen. Ett återskapande av byggnaden var möjlig, då arkitekt Carl Wilhelm Carlbergs ritningar över orangeriet finns bevarade i original. Inför återskapandet av orangeriet gjordes omfattande förstudier kring byggnadens ornamentik och utformning, genom de bevarade ritningarna och annan dokumentation från tiden. Byggnationen utförs med gamla hantverksmetoder och byggarbetsplatsen är en bas för inspiration och forskning 2013–18. Detta skulle fullborda anläggningen enligt arkitekten Carl Wilhelm Carlberg och byggherren John Halls intentioner.


Gunnebo slott har genom åren besökts av bland annat kung Gustav III, bildhuggaren Johan Tobias Sergel, den sydamerikanske frihetskämpen Francisco de Miranda (1787), Mary Wollstonecraft och Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes dotter, Madame Royale Marie Theresia Charlotte.


Författarinnan Sophie Elkan besökte Gunnebo ett flertal gånger när hon skrev sin roman om John Hall d.y. Hon besökte även huset tillsammans med Selma Lagerlöf. Skådespelaren Anders de Wahl var en flitig gäst hos familjen Sparre. Slottet fick även besök av Gustaf V, prins Eugen och förtattarinnan Birgit Th. Sparre under Sparretiden.


I juni 2001 besöktes slottet av gäster vid EU-toppmötet i Göteborg, bland annat USA:s dåvarande president George W Bush, Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson samt Europeiska kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi.


Kronprinsessan Victoria invigde Gunnebo kulturreservat 2003 och prins Daniel besökte Gunnebo våren 2011 under kronprinsparets resa till sitt hertigdöme Västergötland.


1899 utkom Sophie Elkans roman John Hall, en historia från det gamla Göteborg, som handlar om familjen Hall på Gunnebo. 1916 spelades stumfilmen Kärleken segrar in på Gunnebo. I ett avsnitt i andra säsongen av dramaserien Gynekologen i Askim utspelar sig ett bröllop på Gunnebo slott. Serien sändes 2011.


Slottet kan beses invändigt vid guidade turer. Slottet anordnar flera musik- och kulturevenemang och är en viktig del av Mölndals och Göteborgs kulturliv. Slottet har även ett kaffehus och krog samt en butik.


I samverkan med föreningen Westgiöta Gustavianer anordnades under ett flertal år ett slottsspel som var ett av Sveriges främsta och mest heltäckande 1700-talsarrangemang.


Varje sommar sedan 2002 anordnas en sommarteater i slottsparken, där exempelvis Claes Malmberg, Lasse Brandeby, Ulla Skoog, Kent Andersson, Hanna Lindblad, Claes Månsson och Ulf Brunnberg har medverkat.






Disney on Ice

Disney on Ice är en is-föreställning som kommer till Sverige varje år. Musse och Mimmi är två återkommande figurer som medverkar. Alla är utklädda till Disneyfigurer och utövar konståkning inför publik. Bland showerna som spelats finns bland annat 3 Jungle Adventures, Princess Classics, 100 Years of magic. Från början hette showen Disney World of Ice.


Under september 2014 kommer Disney On Ice att presentera den nya showen Disney On Ice presents Frozen baserad på Disneys stora succéfilm Frost.






Lena Philipsson

Lena Philipsson, Det Gör Ont på Spotify

Lena 20 År

Det Gör Ont

Lena Philipsson, Jag är ingen älskling på Spotify

Jag är ingen älskling

Jag är ingen älskling

Lena Philipsson, Han jobbar i affär på Spotify

Lena 20 År

Han jobbar i affär

Lena Philipsson (som artist ofta kallad Lena Ph), född Maria Magdalena Filipsson 19 januari 1966 i Vetlanda, Jönköpings län (Småland), är en svensk popsångerska, låtskrivare, pianist och programledare.


Lena Philipsson växte upp som mellanbarn med två syskon i en musikalisk och konstnärlig familj i Vetlanda. Föräldrarna Göran och Kerstin Philipsson (fadern valde att stava namnet Filipsson med Ph) spelade trummor respektive var sångerska i gruppen The Happenings i sina yngre dagar och dottern Lena varvade ett stort intresse för musik och sömnad med planer på att utbilda sig till arkitekt. Efter Mogärdeskolan gick hon teknisk linje på gymnasiet . Som tonåring var hon med i gruppen Jupiters kratrar.


Hon deltog som 16-åring 1982 i en svensk variant av TV-programmet New Faces, Barnens dags talangjakt Nya ansikten, där hon vann den svenska riksfinalen med en egenskriven låt. Hon kom med i en musikal i Norrköping och fick spela in en singel. Hennes karriär som sångerska startade med singeln Boy/You Open My Eyes 1984. Philipsson arbetade på Byggnadskontoret i Vetlanda kommun, när hon slog igenom med "Kärleken är evig" vid Melodifestivalen 1986. Melodin slutade på andra plats och gick in på Svensktoppen, varpå arkitektplanerna lades på hyllan.


I en omröstning utsågs hon och skådespelaren Sven Wollter 1987 till "Sveriges sexigaste kvinna/man" och deltog båda i ett ironiskt utmanande inslag i SVT:s Jacobs stege samma år, där hon sjöng "Teach Me Tiger", samt också den egna låten "I`m a Fool". Hon fick kontrakt med Bert Karlssons skivbolag Mariann Grammofon. De första åren var hennes musik av det lättare slaget men hennes repertoar breddades i och med samarbetet med låtskrivaren Torgny Söderberg, en viktig person i hennes musikliv. Då hon släppte albumet My Name 1989 sålde det i 130 000 exemplar på två månader.


Singlarna Standing in My Rain kom som nummer tre på Trackslistan och Why som nummer två. Singeln The Escape landade på plats 16 på Trackslistan och visades på ZTV och hon framförde den på Grammisgalan. 1991 reste hon på sommarturné med Rocktåget, och senare under samma år hade hon en egen uppmärksammad krogshow på Hamburger Börs i Stockholm, Lena Ph Agent 006. Showen byggde på hennes skiva A Woman's Gotta Do What a Woman's Gotta Do, där hon gör parodi likt en kvinnlig James Bond. Låten "006" därifrån låg som nummer fyra på Trackslistan. Samma år prydde hon ett av tre frimärken i en speciell musikserie; de övriga föreställde Roxette och Jerry Williams.


Efter att främst ha gjort sig känd som popsångerska spelade Philipsson in dance-albumet Fantasy 1993. Det blev dock inte samma kommersiella framgång som hennes storsäljande album från 1989 och 1991. Under 2000–2002 gjorde hon succé med sin krogshow på Rondo i Göteborg och Hamburger Börs i Stockholm.


Philipsson tog efter tre försök under 1980-talet sitt bidrag till seger i Melodifestivalen 2004, "Det gör ont" med text och musik av Orup. Till den internationella finalen i Eurovision Song Contest försågs låten med den engelskspråkiga titeln "It Hurts" och hon kammade hem en delad femteplats för Sveriges räkning. Inför tävlingen debatterades hennes "utmanande" scenshow, där hon utmanande dansade med mikrofonstativet. "Det gör ont" låg länge i topp på de svenska försäljningslistorna och det efterföljande albumet Det gör ont en stund på natten men inget på dan hade sålt dubbel platinaskiva (över 120 000 exemplar) och sågs som hennes comeback. Sommaren 2004 gjorde hon succé tillsammans med Magnus Uggla, Robert Gustafsson, Cecilia Frode och Johan Rheborg i showturnén Tältprojektet. Sommaren 2005 åkte Philipsson tillsammans med Magnus Uggla och Darin Zanyar ut på en turné som omfattade hela Sverige. Den 26 oktober 2005 släpptes albumet Jag ångrar ingenting, albumet har totalt sålts i över 60 000 exemplar. Efter att ha varit programledare för Melodifestivalen 2006 åkte hon ut på festivalturné i mitten av 2006, väl mottagen av såväl fans som kritikerkåren.


Senare under 2006 avled hennes far och hon arbetade därför inte så mycket. Hon gjorde ett uppmärksammat framträdande i Sveriges Televisions 50-årsjubileum, där hon sjöng "snuskiga" versioner av kända barnvisor, bland annat kallade hon sina bröst för "Humle och Dumle". Dagen därpå blev det stora löpsedlar i kvällspressen.


Den 26 januari 2007 hade hon och Orup premiär på sin gemensamma show, Lena+Orup på Chinateatern i Stockholm. Den fick strålande recensioner och spelades året ut, med i princip alla föreställningar utsålda. Våren 2008 flyttade showen till Rondo i Göteborg med tv-inspelning, följt turné genom Sverige under hösten 2008. Turnén startade i Löfbergs Lila Arena, Karlstad 3 oktober och avslutades i Conventum i Örebro 6 december. En ny singel med dem båda, Nu när du gått, släpptes digitalt den 22 september 2008, och det gemensamma albumet Dubbel den 12 november 2008.


I oktober 2010 gjorde Lena Philipsson kritikerrosad konsert med Sveriges Radios symfoniorkester i Berwaldhallen under namnet Svenska stjärnor.


I januari 2011 meddelades det om hennes övergång från skivbolaget Sony Music till Universal Music Group. Första singeln där, Idiot kom i början av februari, skriven och inspelad av Magnus Lidehäll (Afasi & Filthy, Maskinen). Philipsson gjorde även comeback i Melodifestivalen 2011, denna gång som mellanakt i Linköping 19 februari. Hon hade då även spelat in videoklipps tillsammans med skådespelaren Peter Stormare för Melodifestivalen.


Under hösten/vintern 2011 firade Philipsson 25 år som artist med Min Drömshow på Cirkus i Stockholm. Showen fortsatte på Rondo i Göteborg, hösten 2012


Lena Philipsson släppte 2012 albumet "Världen snurrar". Bland låtskrivarna finner man Veronica Maggio, Christian Falk och Vanessa Falk, Kaah, Magnus Lidehäll, Markus Krunegård och Mange Schmidt.


Från hösten 2013 till våren 2014 spelade hon den ena spöksystern, Giljotina, i en ny version av musikalen Spök på Cirkus tillsammans med bland andra Måns Zelmerlöw, Loa Falkman och Sussie Eriksson.


Utöver att framföra egna låtar har Lena Philipsson även skrivit sånger åt andra artister. "Tvillingsjäl" framfördes av Pernilla Wahlgren i Melodifestivalen 1991 (oplacerad) och "Det svär jag på" (tillsammans med Torgny Söderberg) framförd av Arvingarna som kom på tredje plats i Melodifestivalen 1999. Tillsammans med Torgny Söderberg är hon även upphovsman till "Kärleksikonen", som skrevs som ett bidrag till Melodifestivalen, men då den inte kom med istället fick en viktig roll i filmen Livet är en schlager där den framförs av Regina Lund.


Utöver medverkan i ett otal tv- och radioprogram som artist har Philipsson även medverkat i underhållningsprogram som Gäster med gester och emellanåt gästspelat som programledare. I början av 2006 stod hon som programledare för Melodifestivalen, vilket var tredje gången, då hon var programledare för Melodifestivalen 2000 (tillsammans med nio andra kända ansikten), och för en av deltävlingarna i Melodifestivalen 2003 tillsammans med Charlotte Perrelli och Mark Levengood. I Melodifestivalen 2006 var hon ensam programledare för samtliga delfinaler samt den stora finalen.


I november 2005 sände TV4 programmet Mitt namn är Lena Philipsson. 2011 var Philipsson en av deltagarna i Så mycket bättre i TV4. Där sjöng hon "Sensuella Isabella" (Tomas Ledin), "Jag klär av mig naken" (Eva Dahlgren), "The Botten Is Nådd" (Timbuktu), "Life" (E-Type), "Live Tomorrow" (Laleh) och "Vem kan man lita på?" (Mikael Wiehe). Samtliga gick in på iTunes topplista.


I januari 2013 hade programmet Konstkuppen premiär på SVT1 med Philipsson som programledare, som hjälpte sex av Sveriges främsta konstnärer med uppdraget att skapa konstverk som skulle göra avtryck i var sin stad. I februari samma år sände SVT hyllningsprogrammet En helkväll med Lena Philipsson med Lena Philipsson på scen tillsammans med hennes inbjudna gästartister Carola och Darin.


Lena Philipsson har använt en rad varianter av sitt namn officiellt på sina skivor. Allra första singeln släpptes under artistnamnet Lea. Därefter användes Lena Philipsson fram tills hon lanserades internationellt med ett s mindre: Lena Philipson. När hon därpå återvände till att sjunga på svenska drev man med detta, och stavade hennes namn med tre s på skivomslaget: Lena Philipssson. På skivorna som släpptes i samband med hennes krogshow 006 kallade hon sig på skiva för Lena Ph, vilket också ofta sedan dess används i massmedia etc.


Hon var åren 1993–2001 gift med regissören Måns Herngren och de fick två barn tillsammans. Åren 2004–2008 var hon tillsammans med programledaren Martin Björk och 2010–2012 var hon gift med Per Holknekt, en av grundarna av klädmärket Odd Molly. Den 2 juli 2012 begärde de gemensam skilsmässa efter Holknekts stort medialt uppmärksammade otrohetsaffär.


Lena PH var en av Robert Gustafssons rollkaraktärer i I manegen med Glenn Killing. Hon var med i panelen i SVT:s musikprogram Inför Eurovision Song Contest 2003, 2008, 2010 och 2012.


I slutet av 1980-talet och under 1990-talet uppmärksammades ofta Philipssons intresse för att sy och designa sina egna kläder. Detta skämtades också om i I manegen med Glenn Killing.


Även Lena Philipssons mamma Kerstin Filipsson har varit verksam som sångerska och finns representerad i Stora Schlagerboken samt återutgiven i Stora Schlagerboxen (volym 2).






Arvingarna

Arvingarna, Eloise på Spotify

Eloise

Eloise

Arvingarna, Semester på Spotify

Semester

Semester

Arvingarna, Kung i stan (The Wanderer) på Spotify

All Included

Kung i stan (The Wanderer)

Arvingarna är ett svenskt dansband från Partille utanför Göteborg som bildades 1989 och som deltagit i den svenska Melodifestivalen 1993, 1995, 1999, och 2002. De framförde 1993 bidraget Eloise, som vann, och fick därmed representera Sverige i Eurovision Song Contest 1993, där bidraget slutade på sjunde plats. År 1999 sjöng de bidraget Det svär jag på och under framträdandet fungerade inte Casper Janebrinks mikrofon, varför gruppen fick framföra sitt bidrag på nytt och då med fungerande mikrofoner.


Maj 2009 medverkade Lasseman på Streaplers 50-års Jubileumsshow live på Liseberg där han bland annat sjöng låten "Bara femton år" och spelade akustisk gitarr på låten "Jag har en dröm".


Tommy Carlsson (född 7 augusti 1968) är trummis och sångare. Han är äldre bror till Kim Carlsson och son till Hasse Carlsson, sångare i Flamingokvintetten.


Casper Janebrink (född 2 januari 1970) är basist och sångare. Han sjöng bland annat låten "Eloise", vinnare i Melodifestivalen 1993. Han är son till Dennis Janebrink, basist i Flamingokvintetten. Han har även en halvbror, Christopher Janebrink, som spelar trummor i det svenska dansbandet Glennartz.


















Bob Hund

Bob Hund, Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss på Spotify

Jag rear ut min själ

Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss

Bob Hund, Hjärtskärande rätt (feat. Silja Sol) på Spotify

Hjerteskjærende rett

Hjärtskärande rätt (feat. Silja Sol)

Bob Hund, Blommor på brinnande fartyg på Spotify

Blommor på brinnande fartyg

Blommor på brinnande fartyg

Bob hund, av bandet skrivet bob hund, är ett svenskt indierockband bildat 1991 av Jonas Jonasson, Mats Hellquist och Thomas Öberg i Stockholm. Efter ungefär ett halvår hade bandet utökats med Conny Nimmersjö, Johnny Essing och Mats Andersson. 1993 skrev bandet kontrakt med skivbolaget Silence Records och samma år gav bandet ut sin första EP. Bandets första fullängdsalbum kom 1994 och med det tredje albumet Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! från 1998 fick bandet sitt genombrott för en bredare publik.


Bandet har vid ett flertal tillfällen har kallats för Sveriges bästa liveband. Bob hunds nämnda inspirationer är Philemon Arthur and the Dung, Velvet Underground, Gun Club, Kraftwerk, Pixies, Captain Beefheart, Taurus II och svensk punk.


Under hösten 1991 gick bandet in för musiken på allvar och tre spelningar ordnades. Bob hunds första spelning ägde rum 27 september i en replokal på Torkel Knutssonsgatan i Stockholm. Det var mest familj och vänner som var närvarande under spelningen. Mats Andersson var ännu inte full medlem i bandet, så under spelningen hade man en trummaskin i bakgrunden. Bob hund hade under tiden gjort klart sin första demokassett som senare skulle kallas Edvin Medvind. Fler spelningar ordnades under våren 1992 och då hade man skaffat sig en fast trummis, Mats Andersson. En av spelningarna var på en klubb som hette Hannas Källare. På Hannas krog arbetade vid den tiden DJ:n Marcus Törncrantz som senare kom att bli Bob hunds manager. Bob hunds spelningar var oftast i Stockholm, men 1993 hade de sin första spelning utanför Stockholm. Detta var i Lund på Smålands nation. Ingen i Bob hund hade körkort vid denna tidpunkt så deras roadie var Magnus Carlson som senare skulle bilda Weeping Willows.


Övrig tid ägnades åt turnéer och festivalspelningar. Bob hund gjorde till och med en turné på Stockholms gymnasieskolor. Det blev nio konserter på nio olika gymnasier. Efter 7 månader utan en enda konsert gav Bob hund ut sin första singel, Istället för musik: förvirring. Den fick stor uppmärksamhet i radio och tog sig in på Topp 20 på singellistan och Trackslistan, och videon visades flitigt på både MTV och ZTV. Under hösten 1996 efter all framgång med singeln släpptes Bob hunds andra album Omslag: Martin Kann. Albumet blev en stor kritikerframgång. Efter skivsläppet kom en mängd nomineringar. Thomas Öberg fick en grammis för årets textförfattare. Omslaget, signerat Martin Kann, fick ett Guldägg (reklambranschens motsvarighet till Grammis). I oktober släpptes singeln Düsseldorf, en låt från Omslag: Martin Kann. Bob hund uppträdde samma år i tv-programmet Sen kväll med Luuk med singeln Düsseldorf. Blur började uppmärksamma Bob hund i engelska tidningar. Gitarristen i Blur, Graham Coxon, skickade förfrågningar om att få spela med Bob hund. Bob hund tackade nej till erbjudandet och i stället ägnades sommaren åt en framgångsrik Kalasturné, ett omkringresande turnépaket med Weeping Willows, Bob hund och Whale. I slutet av 1997 släppte Bob hunds en ny singel, en cover av Pere Ubus låt Final Solution. Detta trots att Bob hund tidigare angett att de aldrig skulle göra covers. Den svenska översättningen av låten blev Ett fall och en lösning. Arbetstiteln var först En slutgiltig lösning. Singeln hamnade på Topp 20 på singellistan i Sverige, och den blev också gruppens genombrott i Norge. Diskussioner hade redan pågått angående att starta ett engelskspråkigt band, Bergman Rock. Dock var det Bob hund som gällde ännu ett tag.


År 2000 började inte bra för Bob hund och Bergman Rock. Sex av bandets gitarrer och två basar blev stulna. Tillsammans var instrumenten värda 115 000 kronor. Bergman Rock hade redan spelat in 12 låtar som skulle fungera som en demo till olika utländska skivbolag. En tur till USA var också planerad under mars månad. Bergman Rock skulle uppträda i Austin, Texas den 16 mars på festivalen South by Southwest. Stölden tog ännu hårdare än vad bandet trodde och Bergman Rock fick ställa in alla sina konserter under våren 2000. Till slut fick man tillbaka tre gitarrer som hade hittats i ett soprum i Solna. Bergman Rock bokade en spelning i London den 26 april på klubben The Scala. Samma månad släppte Bergman Rock sin första singel Help the band på internet. Aftonbladets krönikör Håkan Steen skrev i en spalt om den nya singeln: Man undrade, för att inte säga tvivlade. Kunde Bob hund vara lika fantastiska på engelska? Det kan de. Trots den stora uppmärksamheten kring Bergman Rock gjorde Bob hund några spelningar under sommaren. Den ena konserten var på Hultsfredsfestivalen, på Hawaiiscenen. Hela konserten filmades och direktsändes av ZTV.


Den 6 juli 2013 anordnade Bob hund en endagsfestival i Folkets Hamn, Helsingborg, där de auktionerade ut gamla instrument och andra saker som legat kvar i deras gamla replokal. På festivalen kunde besökare äta bob hund-korv, dricka bob hund-öl samt bob hund-vin. Bob hund själva spelade inte, men samtliga medlemmar stod och spelade skivor i varsitt hörn. Det enda band som spelade på festivalen var Kometen kommer.


















Kevin Hart

Kevin Hart, Does This Make Me Gay? på Spotify

Seriously Funny

Does This Make Me Gay?

Kevin Hart, My Biggest Fear på Spotify

Seriously Funny

My Biggest Fear

Kevin Hart, UFC Fighters på Spotify

Seriously Funny

UFC Fighters

Kevin Hart, född 6 juli 1979 i Philadelphia, Pennsylvania, är en amerikansk skådespelare, producent och komiker. Hart började sin amatörkarriär genom att vinna flera tävlingar på komediklubbar i New England. Han slog igenom år 2000 då han fick rollen av Judd Apatow för en återkommande roll på TV-serien Undeclare. Serien varade bara i ett år, men han fick snart andra roller i filmer som Paper soldiers (2002), Scary moovie (2003), Soul Plane (2004) och Little Fockers (2010). Hans komedi rykte fortsatte att växa till följd av hans första stand up album I'm a Grown Little Man (2008) och medverkade i filmerna Think Like a Man (2012), Grudge Match (2013), Ride Along (2014) och About Last Night (2014). Han släppte även två till komedously Funny år 2010 och Laugh at my Pain år 2011. För nuläget är han med i Real Husbands of Hollywood där han spelar som sig själv.














Northlane

Northlane, Quantum Flux på Spotify

Singularity

Quantum Flux

Northlane, Rot på Spotify

Rot

Rot

Northlane, Obelisk på Spotify

Node

Obelisk







Roxette

Roxette, It Must Have Been Love (Christmas For The Broken-Hearted) på Spotify

Pearls Of Passion

It Must Have Been Love (Christmas For The Broken-Hearted)

Roxette, Listen To Your Heart på Spotify

Look Sharp! (2009 Version)

Listen To Your Heart

Roxette, How Do You Do! på Spotify

Tourism [2009 Version]

How Do You Do!

Roxette är en svensk popduo som bildades 1986 och består av Per Gessle och Marie Fredriksson. Roxette har sålt 75 miljoner skivor världen över och har haft fyra singelettor på Billboardlistan i USA: The Look, Listen to Your Heart, It Must Have Been Love och Joyride.


Roxette hade störst framgång under tiden 1989–1992 då de bland annat gjorde en världsturné kallad "Join the Joyride World Tour" 1991–1992. De genomförde även en världsturné 1994–1995 vid namn "Crash! Boom! Bang! World Tour". Efter det slutade duon uppträda live under några år, men 2001 åkte de på en 26 spelningar lång europaturné kallad "Room Service Tour". 2002 drabbades sångerskan Marie Fredriksson av en hjärntumör och Roxette tvingades därför till en ofrivillig paus i flera år. 2009 återförenades dock duon på scen då Roxette deltog i Night of the Proms. 2014-2016 firar bandet sitt 30-årsjubileum med en lång världsturné med utsålda arenor runt om i världen som kallas XXX - the 30th anniversary tour.


År 1986 bildade Per Gessle och Marie Fredriksson duon Roxette. I juli samma år kom deras första singel Neverending Love som blev en stor hit i radioprogrammet Sommartoppen. I oktober 1986 släpptes deras debutalbum Pearls of Passion. Någon internationell uppmärksamhet fick Roxette inte med debuten. Den 19 oktober 1988 släppte de albumet Look Sharp! som även det blev en stor framgång i Sverige, utan att göra något avtryck internationellt. Men när den hemvändande utbytesstudenten Dean Cushman tog med sig Look Sharp!-albumet till radiostationen KDWB i Minnesota och bad dem att spela den startade en kedja av händelser som skulle ge Roxette ett osannolikt snabbt internationellt genombrott. Sedan KDWB spelat albumets första låt - The Look - blev låten omedelbart en favorit bland lyssnarna. Därefter spred den sig till ett flertal andra radiostationer i USA och snart låg Roxette högt på radiolistorna. En pikant detalj i sammanhanget är att låten skickades mellan radiostationerna via rullbandskopior eftersom Roxette höll på att slå igenom utan att ha någon skiva ute i USA – deras amerikanska skivbolag EMI hade nämligen tackat nej till att ge ut Look Sharp!. Men när det stod klart att Roxette hade en storhit på gång gavs både singeln The Look och albumet Look Sharp! ut i expressfart och den 29 mars 1989 toppade Roxette Billboards Hot 100-lista med The Look - första gången en svensk grupp hade gjort det sedan Abba med Dancing Queen 1977.


På toppen av sin popularitet gav Roxette 1991 ut sitt tredje album Joyride och gav sig ut på den årslånga världsturnén "Join The Joyride World Tour 1991–1992", som bland annat befäste deras långlivade popularitet i Sydamerika. De följde upp med ytterligare en världsturné, Crash! Boom! Bang! World Tour 1994–1995, då de som andra västerländska popgrupp efter Wham! gav en konsert i det då kulturellt isolerade Kina. Efter en paus från skivinspelningar och turnéer kom ”comebackalbumet” Have A Nice Day med ett mer elektroniskt och uppdaterat sound 1999, vilket två år senare följdes av albumet Room Service och en Europaturné.


Den 18 juni 2010 spelade Roxette The Look på festföreställningen för kronprinsessan Victoria och hennes fästman Daniel Westling, vilket var deras första riktiga framträdande i Sverige sedan 2001. På sensommaren samma år gjordes sex festivalspelningar i Sverige, Norge, Danmark och Ryssland för att se om Roxette åter var redo för de stora scenerna. Spelningarna gick såpass bra att Roxette ansåg sig vara redo för en mer omfattande comeback på världsarenan. Den 14 augusti 2010 skulle Roxette spelat på Anderstorps motorbana i Småland. Spelningen blev flyttad till Brottet i Halmstad, men på grund av stor åtgång av biljetter blev konserten ännu en gång flyttad till Marknadsplatsen i Halmstad.


Från februari 2011 till september 2012 åkte de ut på en turné som ursprungligen bara skulle ha varat i några månader, men som på grund av det oväntat stora publiktrycket byggdes på och till slut döptes till The Neverending Tour. När finalen nåddes i Mexico City hade Roxette spelat för mer än 1,5 miljoner människor i 46 länder. Samtidigt hade de gett ut två nya album: Charm School 2011 och Travelling 2012. Roxettes historia och oväntade återkomst dokumenterades 2013 i biografin Roxette – den osannolika resan tur och retur av författaren Sven Lindström, som 2007 även kom ut med biografin Att vara Per Gessle. Comebackturnén dokumenterades i filmen Roxette Live: Travelling The World, som gavs ut vintern 2013.






RAW comedy club

Raw Comedy är ett svenskt varumärke för ståuppkomik som omfattar bland annat en ståupp-klubb, bokningar av internationella komiker, en tv-serie och återkommande turnéer. RAW Comedy grundades år 2004 av Mårten Andersson. På Hilton i Stockholm är ett av deras roligaste skämt att några i publiken får stå upp hela showen, snacka om äkta standup. Först till kvarn säger de till dem som trodde att de skulle få sitta ner på en standup.


RAW comedy club grundades 2004 av Mårten Andersson som en stand up-klubb på krogen Wirströms i Gamla stan i Stockholm. På premiärkvällen medverkade Johan Glans, Magnus Betnér, Måns Möller, Thomas Järvheden och Mårten Andersson.


2008 gick Sony Music Entertainment Sweden AB in som delägare och affärsområdet ”RAW comedy” startades. Andersson fick titeln ”Head of comedy” för Sony Music i Sverige. Samma år producerade RAW comedy de två första säsongerna av TV-programmet ”RAW comedy club” för Kanal 5.


RAW comedy producerade sina första stand up-special för SVT år 2009. Nästföljande år producerades flera turnéer med internationella komiker bland andra Dylan Moran och Eddie Izzard. Under våren 2009 skrev Andersson kontrakt med komikern Sean Banan och släppte kort därefter singeln ”Skaka rumpa".


Mårten Andersson avslutade samarbetet med Sony Music Entertainment Sweden AB 2011 och blev ensam ägare av verksamheten. Under året spelades den femte säsongen av TV-programmet ”RAW comedy club” in för Kanal 5 och RAW comedy club startade en stand up-klubb i Örebro.


Stand up-klubben bytte lokaler till Hilton Stockholm Slussen under 2012. Under våren åkte RAW ut på Sverigeturné med Mårten Andersson, Marika Carlsson, Kodjo Akolor, Messiah Hallberg, Måns Möller och Filip Schultz. På hösten genomfördes en turné med Kristoffer Appelquist, Marika Carlsson, Mårten Andersson, den amerikanska komikern Reginald D Hunter samt humorgruppen The Axis of Awesome.


Programmet som bygger på ståuppkomik blandar scenföreställningen med intervjuer bakom kulisserna. Bland andra har Johan Glans, Martin Soneby, Thomas Järvheden, Mårten Andersson och Magnus Betner medverkat. Även ett flertal internationella komiker har medverkat. Programmet koncentrerar sig på "rå komedi", där komikerna får prata om vad som helst.


Varje program inleds med en sekvens där en kortväxt man, spelad av Johan Neumann, skrattar tills han exploderar och i och med detta formar programmets logotyp.










Emil Jensen

Emil Jensen, Så får du mig ändå på Spotify

Emil Jensen

Så får du mig ändå

Emil Jensen, Inte Vackrast I Världen på Spotify

300 eMIL

Inte Vackrast I Världen

Emil Jensen, Hör dåligt fattar trögt på Spotify

Emil Jensen

Hör dåligt fattar trögt

Anders Emil Jensen, född 19 oktober 1974 i Hjärup, Skåne, är en svensk artist, skådespelare och estradpoet, bosatt i Stockholm och Malmö.


Jensen har släppt fem album och två ljudböcker. På scen blandar han musik med mellansnack där han blandar lyrik och komik. Som liveartist har han turnerat med sina föreställningar i Sverige och norra Europa och spelat på bland annat Dramaten och Peace & Love-festivalen


I sina framträdanden varvar Emil Jensen sin musik med att prata om ämnen som mänskliga rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling, ofta på ett komiskt vis.


Jensen skriver också krönikor i ett flertal tidningar och Sveriges radio, där han även ibland har gjort sitt eget program, "Mellansnack med Emil Jensen i P1. 2008 långfilmsdebuterade han som skådespelare i Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell som blev det årets Oscarsbidrag.


Sina första två skivor spelade Jensen in med Johan T Karlsson från Familjen som producent, de två senare med Lars Halapi.


Våren 2013 spelade Jensen in sin femte skiva I det nya landet, med Tobias Fröberg som producent. Det är hans mest politiska skiva hittills; han ser ett samhälle "där klyftorna ökar markant, både i Sverige och världen, inte bara ekonomiskt utan också vad gäller vem som har ordet och får uttrycka sig". Föreställningen I det nya landet har varit uppskattad av både kritikerna och publiken.


Däremellan har Jensen också släppt två ljudböcker med de mellansnack som blivit lite av hans signum som artist. Jensen körar även på Familjens Det snurrar i min skalle och 2011 resulterade deras återkommande samarbeten i singeln Nyår.


2007 genomförde Emil Jensen hela sin sommarturné per cykel, som en manifestation för hållbar utveckling. Det blev 300 mil med gitarren på ryggen genom Sverige på allt från Arvikafestivalen till Hultsfredsfestivalen, Malmö, Göteborg och Stockholm. Premiären hölls på taket på Kulturhuset, Stockholm och turnén ledde också till dokumentärfilmen 300 eMIL som gick på biograferna hösten 2008.


2009 fick Emil Jensen ta emot Björn Afzelius-priset med motiveringen "att han i ord och ton med brinnande engagemang, knivskarp humor och på blodigt allvar granskar människa och samhälle, djur och miljö och deras inbördes samspel". Han har också tagit emot Stig Sjödinpriset år 2007, Region Skåne Miljöpris 2010, och Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris år 2011 med motiveringen: "Emil Jensens texter och musik kännetecknas av ett skenbart spontant uttryck, lekfullt och träffsäkert. Men bakom ridån av humor finns ett stort allvar och ett uppriktigt samhällsengagemang. I sitt skapande ställer han sig på de svagas och utsattas sida i kampen mot fördomar, hyckleri och maktmissbruk. Emil Jensen är en mångsidig konstnär som med sin personliga berättelse speglar vår tid."






West of Eden

West of Eden, Glenntown på Spotify

Glenntown

Glenntown

West of Eden, River Fowey på Spotify

Songs from Twisting River

River Fowey

West of Eden, Safe Crossing på Spotify

Safe Crossing

Safe Crossing

West of Eden bildades 1995. Deras repertoar består till största del av egna låtar med influenser från irländsk och skotsk folkmusik. Karakteristiskt för ljudbilden är fiol, dragspel och whistles (irländska flöjter). Efter att i början ha varit mer orienterade mot pop sorterar de numera under genren folkrock. De har förutom i Sverige turnerat på Irland samt i Belgien och Nederländerna. Gruppens sångare och huvudsakliga låtskrivare är paret Jenny och Martin Schaub.


Celtic Christmas

Celtic Christmas, Celtic Christmas på Spotify

Celtic Christmas

Celtic Christmas

Celtic Christmas, What Child is This (Greensleeves Celtic Christmas Music)) på Spotify

Celtic Christmas

What Child is This (Greensleeves Celtic Christmas Music))

Celtic Christmas, Sonata Pathetique på Spotify

Celtic Christmas

Sonata Pathetique







David Batra

David Batra, SD på Spotify

Det här var ju tråkigt

SD

David Batra, Vi öppnar plötsligt i september på Spotify

Det här var ju tråkigt

Vi öppnar plötsligt i september

David Batra, Skånsk indier på Spotify

Det här var ju tråkigt

Skånsk indier

David Chandra Batra, född 29 november 1972 i Lund, är en svensk ståuppkomiker och skådespelare.


Batra, född och uppvuxen i Lund till en svensk mamma och en pappa med indisk härkomst, gick under sin gymnasietid på Spyken i Lund och utbildade sig därefter till civilekonom. Sin debut som ståuppkomiker gjorde han i oktober 1994 på hotell Kramer i Malmö. Karriär gjorde han med TV-programmen Räkfrossa och Kvarteret Skatan med bland andra Johan Glans. Det senare är ett sketchprogram som utspelas bland de udda människorna i ett förortskvarter.


Han deltar ofta i radioprogrammet På minuten som den fjärde panelmedlemmen. Våren 2008 ledde han SVT:s humorprogram Morgonsoffan tillsammans med Petra Mede. Sommaren 2008 var han sommarvärd i Sveriges Radios Sommar och berättade om ofrivillig barnlöshet och sina och fruns försök att skaffa barn. 2015 var det dags igen för att sommarprata.


Han är sedan 2002 gift med Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. Tillsammans har de en dotter.






Carl-Einar Häckner

Carl-Einar Häckner, Livet på landet på Spotify

Skärvor

Livet på landet

Carl-Einar Häckner, Rymdraket på Spotify

Skärvor

Rymdraket

Carl-Einar Häckner, Laga livet med lim på Spotify

Skärvor

Laga livet med lim

Carl-Einar Fredrik Richard Häckner, även Charlie Häckner, född 8 oktober 1969 i Alafors strax norr om Göteborg, är en svensk trollkarl, komiker, sångare och författare.


Häckner har sedan 1997 spelat årliga varietéer på Liseberg i Göteborg, där olika akrobater, lindansare och andra artister brukar medverka.


Carl-Einar Häckner växte upp i Gårdsten, Göteborg. Häckner började trolla vid sex års ålder efter att ha fått en trollerilåda i present. När han var elva år gammal gjorde han sina första uppträdanden. En vän som har agerat mentor för honom är Max Milton.


Han läste ekonomi i gymnasiet, men lämnade den banan helt för att istället försörja sig inom illusionism. Under åren har han satt upp ett flertal föreställningar över hela landet, och på senare år även utomlands. Dessutom har han medverkat i ett antal film- och TV-serier, bland annat i långfilmen Petri tårar och tv-serien Herbert & Robert (uppföljare till Albert & Herbert) samt gett ut fyra skivor.


I flera år arbetade Carl-Einar i barnprogrammet Björnes magasin där han ofta fick trolla för Björne.


Häckner kan ett partytrick som består av att han snortar in en kondom i näsan och får ut den genom munnen. Det är dock inte belagt om han kan göra det omvända, alltså från munnen till näsan.














Ulf Lundell

Ulf Lundell, Öppna landskap på Spotify

Öppna Landskap 7595

Öppna landskap

Ulf Lundell, (Oh La La) Jag Vill Ha Dej på Spotify

Öppna Landskap 7595

(Oh La La) Jag Vill Ha Dej

Ulf Lundell, Kärleken förde oss samman på Spotify

Öppna Landskap 7595

Kärleken förde oss samman

Ulf Gerhard Lundell, född 20 november 1949 i Stockholm, är en svensk musiker, författare och konstnär. År 1975 debuterade Lundell med LP:n Vargmåne. År 1976 släpptes hans första roman, Jack. Därefter har han varit mycket produktiv med ett kontinuerligt flöde av skivor och böcker. På 1980-talet slog Lundell igenom stort med låten "Öppna landskap", en låt som föreslogs som ny nationalsång och spelades senare av vaktparaden.


Lundell har influerats av musiker som Bruce Springsteen, Bob Dylan, Neil Young och författare som Jack Kerouac, Allen Ginsberg och andra från beatnikrörelsen. Han har även haft stort inflytande på den svenska musikscenen, bland annat på singer-songwriters som till exempel Lars Winnerbäck, David Urwitz, Rolf Carlsson och Tomas Andersson Wij.


Ulf Lundells far var smidesarbetaren Gerhard Lundell och modern Ingrid (född Lindström) arbetade bland annat som skolmåltidsbiträde och sömmerska. Familjen bodde först på Södermalm i Stockholm men flyttade 1960 till Saltsjö-Boo, öster om Stockholm. Vid tio års ålder fick han sin första gitarr. Lundell har en två år äldre syster som heter Inger, vars pojkvän lärde honom hans första ackord. Under åren 1967 till 1975 hade Lundell en mängd diversearbeten, bland annat som brevbärare och sjukhusanställd. Under dessa år skrev han låtar och dikter som han skickade in till både skivbolag och bokförlag.


Den 12 september 1980 släppte Lundell skivan Längre inåt landet som spelades in i England. Skivan innehåller bland annat låtar som "Glad igen" och "Stackars Jack". Den sistnämnda var en kommentar på kritiken Lundell fick för att människor influerats av levernet i hans debutroman Jack. Två år senare 1982 släppte Lundell skivan Kär och galen som innehöll hans mest välkända alster, sången "Öppna landskap". Den gjorde honom till en av Sveriges största artister och sålde fyra gånger platina. Andra låtar som blev populära från Kär och galen var titelspåret "Kär och galen" och "När jag kysser havet".


Hösten 2008 turnerade Lundell för första gången på över två år och släppte även sin första studioskiva på tre år. Under turnépremiären i Gävle berättade Lundell att han skulle sluta turnera. Turnén fortsatte 2009 med en på våren och en på sommaren. I samband med dessa erkände han att han ljög och inte kommer sluta turnera. Han har förklarat att han håller på att ta avsked från artistkarriären, men att det är ett långt avsked. 2010 släppte Lundell en ny bok, En öppen vinter, även innehållande en skiva med 11 nyskrivna låtar.


Hösten 2008 turnerade Lundell för första gången på över två år och släppte även sin första studioskiva på tre år. Under turnépremiären i Gävle berättade Lundell att han skulle sluta turnera. Turnén fortsatte 2009 med en på våren och en på sommaren. I samband med dessa erkände han att han ljög och inte kommer sluta turnera. Han har förklarat att han håller på att ta avsked från artistkarriären, men att det är ett långt avsked. 2010 släppte Lundell en ny bok, En öppen vinter, även innehållande en skiva med 11 nyskrivna låtar.


Lundell gifte sig första gången 1977 med Barbro Zackrisson och var 1989-1992 gift med Fredrika Gunnarsdotter Stjärne. Han har tre barn i det första äktenskapet - däribland journalisten Sanna Lundell - och ett i det andra. Under mitten av 1990-talet var han tillsammans med poeten Isabella Nerman och under en period under 2000-talet var han sambo med Ulrika Rickfors, som är systerdotter till Mikael Rickfors. Den 7 mars 2014 gifte sig Ulf Lundell med Sofia Möller.






Lamagaia

Lamagaia, Space Normal Speed på Spotify

Space Normal Speed / Seabass

Space Normal Speed

Lamagaia, Seabass på Spotify

Space Normal Speed / Seabass

Seabass







































Räfven

Räfven, Båsmarsch på Spotify

Välkommen till Räfvbygden

Båsmarsch

Räfven, Dagsländor och hö på Spotify

Välkommen till Räfvbygden

Dagsländor och hö

Räfven, Dårbalen på Spotify

Välkommen till Räfvbygden

Dårbalen

Räfven är en svensk musikgrupp som bildades som gatumusikgrupp 2003 i samband med demonstrationerna mot Irakkriget. Gruppen spelar egenkomponerad musik influerad av östeuropeisk folkmusik och klezmertradition. Räfven har sedan starten turnerat i Sverige och Europa samt varit på fem turnéer i Japan där gruppen har sin största publik.


Under Musikhjälpen 2015 slog Räfven världsrekord genom att under ett dygn spela i tolv olika städer.










Joe Lynn Turner

Joe Lynn Turner, Dreaming (Tell Me) på Spotify

Odyssey

Dreaming (Tell Me)

Joe Lynn Turner, Nothing Else Matters på Spotify

Metallica The Ultimate Tribute Album

Nothing Else Matters

Joe Lynn Turner, Rockin' Around The Xmas Tree på Spotify

We Wish You a Metal Xmas.. (..And A Headbanging New Year)

Rockin' Around The Xmas Tree

Joseph Linquito eller Joe Lynn Turner, född 2 augusti 1951 i Hackensack, New Jersey, USA, är en amerikansk sångare, känd bland annat som medlem i grupperna Fandango, Rainbow och Deep Purple.


Turner började sin karriär i bandet Fandango i slutet av 70-talet men fick sedermera sitt internationella genombrott när han ersatte Graham Bonnet som sångare i Rainbow 1980. Han medverkade på skivorna Difficult to Cure, Straight Between the Eyes och Bent Out of Shape innan gruppen upplöstes år 1984. Året därpå solodebuterade han med albumet Rescue You.


1988 ersatte Turner Mark Boals som sångare i Yngwie Malmsteens band och medverkade också på dennes album Odyssey som bl.a. innehöll världshiten "Heaven tonight". År 1989 lämnade han Yngwie Malmsteen för att bli sångare i Deep Purple där han medverkade på deras album Slaves & Masters (1990). Turner lämnade bandet strax efteråt då Ian Gillan återvände till gruppen. Turner var inaktiv stora delar av 90-talet men har släppt soloskivor med jämna mellanrum. 2001 slog sig Turner ihop med Glenn Hughes och släppte två studioskivor under namnen HTP (Hughes Turner Project) och HTP2. Skivorna blev uppskattade av kritikerna och sågs som en nytändning för de båda veteranerna. På de två HTP skivorna medverkar den svenske gitarristen JJ Marsh, som även skrivit de flesta av låtarna tillsammans med Hughes och Turner. 2005 återförenades Turner kortvarigt med Ritchie Blackmore då han medverkade på Blackmore's Nights skiva The Village Lanterne.


2006 släpptes plattan Sunstorm med Turner på sång och ett kompband bestående av musiker ifrån bl.a. Pink Cream 69. Plattan innehöll melodiös AOR, dels överblivna låtar ifrån Turners tid i Deep Purple, dels nyskrivet material. Plattan blev hyllad som en återgång till det klassiska Rainbow-soundet och fansen menade att det var den bästa plattan Turner medverkat på sedan guldåren på 80-talet. 2009 släpptes uppföljaren House Of Dreams.


Tillsammans med gamla medlemmar ur Rainbow så bildade Turner bandet Over the Rainbow (musikgrupp) 2009 för en turné.
De spelade på 2009 års upplaga av Sweden Rock Festival. Sommaren 2012 spelade han även på musikfestivalen Golden Times i Degerfors med Legends Voices of Rock.










Sam Outlaw

Sam Outlaw, Keep It Interesting på Spotify

Angeleno

Keep It Interesting

Sam Outlaw, Ghost Town på Spotify

Angeleno

Ghost Town

Sam Outlaw, Love Her For A While på Spotify

Angeleno

Love Her For A While











Daniel Lemma

Daniel Lemma, If I Used To Love You på Spotify

Morning Train

If I Used To Love You

Daniel Lemma, Haze på Spotify

Morning Train

Haze

Daniel Lemma, Morning Train på Spotify

Morning Train

Morning Train

Daniel Lemma Eriksson, tidigare Daniel Eriksson, född 12 oktober 1970 i Etiopien, är en svensk sångare och låtskrivare.


Lemma växte upp i Nyhamnsläge i Höganäs kommun i Skåne. Han flyttade i sena tonåren till Göteborg, där han började spela på klubbar och barer. Lemma ingick i mitten av 1990-talet i gruppen Mo Blues som 1997 gav ut skivan For the Road (Prophone Records). Lemma flyttade kort därefter till New York där han kontrakterades av (och spelade in en skiva för) Pallas Records. Skivan kom på grund av en rättslig tvist dock aldrig att ges ut. Tiden i New York kom dock att vara nyttig för Lemma, då han fick tillfälle att slipa sitt uttryck på stadens klubbar och musikställen. Kort efter att Lemma återvänt till Sverige fick han sitt musikaliska genombrott med filmmusiken till Josef Fares film Jalla! Jalla! och skivan Morning Train (2001). Såväl albumet som singeln If I Used To Love You sålde guld och grammisnominerades.


Lemma har släppt tre skivor på Dextra/Warner Music – Morning Train (2001), Meeting at the building (2003) och Dreamers and Fools (2005) – samt två skivor på egna etiketten Dextra Music, Somebody on Your Side ( 2007) och Rebound (2009).


Han har dessutom skrivit musik till ett flertal andra artister, filmer och teater. Bland annat skrev han musiken till Fares film Kopps och ledmotivet till Othman Karims film Om Sara.


Lemma sjöng även sången "Changing the world". som var den officiella lägersången till det stora scoutlägret 22:a världsjamboreen.


Lemmas musik är starkt förankrad i en amerikansk rootstradition, med tydliga inslag av blues, gospel och soul. Lemma har själv i intervjuer betonat influenserna från äldre amerikansk folkmusik och sångare som Leadbelly och Frank Stokes, men även artister som Chuck Berry och James Brown och Bob Dylan.






Guns N´ Roses

Guns N' Roses är ett amerikanskt hårdrocksband som bildades i Los Angeles 1985. Den klassiska uppsättningen av bandet bestod av sångaren Axl Rose, gitarristerna Slash och Izzy Stradlin, basisten Duff McKagan, samt trummisen Steven Adler. Den nuvarande uppsättningen består av; Rose, Slash, McKagan, keyboardisterna Dizzy Reed och Melissa Reese, gitarristen Richard Fortus, samt trummisen Frank Ferrer. Gruppen har givit ut sex studioalbum, som sammanlagt sålt i över 100 miljoner exemplar världen över – vilket gör att gruppen är ett av de bäst säljande banden genom tiderna.


Ett år efter att Guns N' Roses debutalbum Appetite for Destruction (1987) givits ut, gick den upp som etta på Billboard 200 – mycket tack vare succén med singeln "Sweet Child o' Mine" som är bandets enda att nå förstaplatsen på Billboard Hot 100. Albumet har sålt i över 28 miljoner exemplar världen över varav 18 miljoner i USA, vilket gör att det är det bäst säljande debutalbumet någonsin i USA. Debutalbumet följdes av G N' R Lies (1988) som nådde plats två på Billboard 200. Tvillingalbumen Use Your Illusion I och Use Your Illusion II (1991) debuterade på plats två och ett på Billboard 200 och har tillsammans sålt i över 35 miljoner exemplar, varav 14 miljoner bara i USA. Coveralbumet "The Spaghetti Incident?" (1993) var gruppens sista med Slash och McKagan. Efter att ha arbetat i över ett decennium, och med en mängd medlemsbyten, gav Guns N' Roses ut det efterlängtade albumet Chinese Democracy (2008), som uppskattas ha kostat runt 14 miljoner dollar att producera och därmed är det dyraste albumet som någonsin producerats. Albumet gick in som nummer tre på Billboard 200 men sålde mindre än förväntat, trots ett mestadels positivt mottagande. 2016 återvände både Slash och McKagan till bandet.


År 2012 valdes den klassiska uppsättningen av bandet in i Rock and Roll Hall of Fame, tillsammans med de senare medlemmarna Reed och trummisen Matt Sorum. Axl Rose dök aldrig upp på ceremonin och gruppen gick istället upp på scenen med Myles Kennedy som sångare, känd från bandet Alter Bridge och som tidigare också arbetat med Slash. Bland bandets hitlåtar kan nämnas: "Welcome to the Jungle", "Sweet Child o' Mine", "Paradise City", "Don't Cry", "November Rain", och "Civil War".


1984 bodde Hollywood Rose-medlemmen Izzy Stradlin tillsammans med L.A. Guns-medlemmen Tracii Guns. När L.A. Guns behövde en ny sångare föreslog Stradlin sångaren från Hollywood Rose - Axl Rose. Guns N' Roses bildades i mars 1985 av Rose och gitarristen Stradlin från Hollywood Rose, tillsammans med gitarristen Tracii Guns, basisten Ole Beich och trummisen Rob Gardner från L.A. Guns. Namnet uppkom då man slog ihop namnen på de båda grupperna. Andra namn som föreslogs var "Heads of Amazon" och "AIDS". Kort därefter – efter endast två eller tre konserter – sparkades Beich och ersattes av Duff McKagan. Kort därefter lämnade Guns gruppen efter en dispyt med Rose, och ersattes av Slash. Även Gardner lämnade sedan bandet och ersattes av Steven Adler. Stradlin, som var barndomskamrat med Rose, hade tidigare spelat med Slash i Hollywood Rose, medan Slash tidigare spelat med McKagan och Adler i Road Crew.


I juni 1985, endast fyra dagar efter att gruppen stabiliserats, for bandet ut på en kort oorganiserad turné vid USA:s västkust – från Sacramento, Kalifornien till McKagans hemstad Seattle, Washington. Den så kallade "Hell Tour" cementerade Guns N' Roses första stabila uppsättning, och McKagan kommenterade senare turnén: "Denna resa satte en ny riktlinje för vad vi var kapabla att göra, vad vi kunde och skulle sätta oss i för att nå våra mål som ett band."


Guns N' Roses började få uppmärksamhet från stora skivbolag när man oftare och oftare spelade på klubbscenerna i Hollywood – framförallt på The Troubadour och The Roxy. I mars 1986 skrev gruppen på för Geffen Records och fick en förskottsbetalning på 75 000 dollar. I december samma år gav de ut en EP med fyra låtar, Live ?!*@ Like a Suicide, för att hålla intresset kring bandet vid liv under tiden de drog sig bort från klubbscenerna för att arbeta i studion. EP:n innehöll Rose Tattoos låt "Nice Boys" och "Mama Kin" av Aerosmith, tillsammans med de två egenskrivna låtarna "Reckless Life" och "Move to the City". EP:n utgavs för att vara en liveinspelning, men de fyra låtarna var demoinspelningar som blivit dubbade med publik i bakgrunden. 10 000 exemplar av Live ?!*@ Like a Suicide gavs ut av UZI Suicide via Geffen.


Guns N' Roses debutalbum Appetite for Destruction gavs ut den 21 juli 1987. Albumomslaget fick ändras efter att originaldesignen av Robert Williams ansågs vara för kontroversiell. Det nya omslaget gjordes av Andy Engell, baserat på en design av tatueraren Bill White Jr., som designat konstverket för en tatuering som Rose skaffat sig föregående år. På omslaget var de fem bandmedlemmarna avbildade som dödskallar på ett kors.


I USA gavs "Welcome to the Jungle" ut som albumets första singel tillsammans med en musikvideo. I nästan ett års tid gick försäljningen av albumet och singeln trögt. Men Geffens grundare, David Geffen, övertygade MTV att spela "Welcome to the Jungle" på nätterna. Till en början spelades videon endast en gång på söndagsnätterna, men heavy metal- och hårdrocksfans lade märke till videon och började ofta önska låten. Låten skrevs i Seattle, om Los Angeles, och musikvideon spelades in i New York. Enligt Rose är låten inspirerad av ett möte han och en vän hade med en hemlös man då de klev av en buss till New York. Mannen försökte skrämma de båda, och skrek: "You know where you are? You're in the jungle baby; you're gonna die!" Låten var 1988 med i filmen Dödsspelet, där flera bandmedlemmar hade cameoroller.


Texten till albumets nästa singel, "Sweet Child o' Mine", skrevs som en dikt av Rose till hans dåvarande flickvän Erin Everly – Don Everlys dotter. Då låten spelades mycket på radio och musikvideon fick mycket speltid på MTV, blev "Sweet Child o' Mine" en stor hit under sommaren 1988 och blev bandets första – och enda låt – att nå plats ett på Billboard 100. Slash sade senare: "Jag hatade den låten passionerat jättelänge, och den visade sig bli vår största hit, så det visar hur mycket jag vet." Låten gavs ut i Japan som en del av EP:n Live from the Jungle, som också innehöll ett antal låtar från ett liveframträdande i London 1987, vilken var bandets första konsert utanför USA.


Efter succén med "Sweet Child o' Mine", återutgavs "Welcome to the Jungle" som singel och nådde plats sju i USA. Under tiden som "Paradise City" givits ut och nått plats fem i USA, hade Appetite for Destruction nått förstaplatsen på Billboard 200. Albumet har sålt i över 30 miljoner exemplar, varav 18 miljoner i USA, vilket gör albumet till det bäst säljande debutalbumet genom tiderna i USA.


Guns N' Roses gav sig ut på en omfattande turné för debutalbumet, den 16 månader långa Appetite For Destruction Tour. Förutom konserter som huvudakt i både Europa och USA, agerade gruppen förband åt The Cult, Mötley Crüe, och Alice Cooper i Nordamerika under den andra halvan av 1987. 1987 bröt Adler handen i ett slagsmål och ersattes temporärt under åtta konserter av Cinderellas trummis Fred Coury. McKagan missade en konsert i maj 1988 då han skulle gifta sig; Kid Chaos från The Cult ersatte. Det efterföljande året var bandet huvudakt under turnéer i USA, Japan och Australien, och var förband åt Iron Maiden och Aerosmith i Nordamerika. Tim Collin, Aerosmiths dåvarande manager, sade: "Under slutet av turnén var Guns N' Roses enorma. De bara exploderade i princip. Vi blev alla förbannade när Rolling Stone dök upp och skulle göra ett reportage om Aerosmith, men det slutade med att Guns N' Roses hamnade på tidningens omslag. Plötsligt var förbandet större än vad vi var."


Guns N' Roses nästa album, G N' R Lies, gavs ut i november 1988. Den innehöll låtarna från EP:n Live ?!*@ Like A Suicide och fyra nya akustiska låtar. "Patience" var den enda singeln att ges ut från albumet, och nådde plats fyra i USA, medan albumet tog sig till plats två på Billboard 200. Rose fick mycket kritik för låten "One in a Million" och anklagades för rasism och homofobi. Rose förnekade att han skulle vara rasist och försvarade texten med att "det är ett ord för att beskriva någon som är jobbig i ens liv, ett problem. Ordet nigger behöver nödvändigtvis inte betyda svart." Han medgav dock senare att han använt ordet som en förolämpning mot svarta människor som hade försökt råna honom. Som svar på anklagelserna om homofobi, uppgav Rose att han ansåg sig "pro-heterosexuell" och skyllde detta på "dåliga erfarenheter" med homosexuella män.


Gruppens konserter på slutet av 1980-talet var ofta inte bara händelserika för bandets framträdande. Under en konsert i Atlanta i november 1987 anföll Rose en vakt och hölls kvar backstage av polisen, medan bandet spelade med en roddare som sångare. Under två konserter i augusti 1988 blev det nästan upplopp. Samma månad spelade Guns N' Roses på festivalen Monsters of Rock, där två fans krossades till döds under bandets spelning. Under den första av fyra konserter då gruppen var förband till The Rolling Stones i oktober 1989, meddelade Rose att dessa konserter skulle komma att bli Guns N' Roses sista om inte vissa av bandets medlemmar slutade "dancing with Mr. Brownstone" – en referens till deras låt "Mr. Brownstone" som handlar om heroin. Händelser som dessa bidrog till att Guns N' Roses kallades "Världens farligaste band".


"Doug Goldstein kallade in mig på kontoret drygt två veckor senare. Han ville att jag skulle skriva på några kontrakt. Jag fick veta att varje gång jag tog heroin skulle bandet bötfälla mig på 2 000 dollar. Det var en hel hög med papper, med färgade gem överallt där jag skulle signera. Vad dessa kontrakt faktiskt betydde var att bandet betalade mig 2 000 dollar för att lämna bandet. De tog mina royalties, alla mina låtskrivarkredits. De tyckte inte om mig längre och ville bara ha mig väck. Det var därför jag lämnade in en stämningsansökan - för att få allt det där tillbaka."


1990 återvände Guns N' Roses till studion för att påbörja sina hittills mest ambitiösa inspelningar. Adler sparkades från bandet på grund av sina drogproblem, men fick snart återvända till gruppen efter att ha skrivit på ett kontrakt där han lovade att sluta ta droger. Under inspelningen av "Civil War" underpresterade Adler på grund av sina besvär med kokain- och heroinberoende – på grund av detta tvingades bandet att nästan ta 30 tagningar av låten. Alder hävde vid denna tidpunkt att han blivit sjuk efter att ha tagit medel för att bli kvitt sitt beroende. Adler sparkades den 11 juli 1990, och lämnade senare in en stämningsansökan mot bandet.


Till den vakanta positionen som trummis övervägde bandet att rekrytera bland andra Martin Chambers från The Pretenders och Adam Maples från Sea Hags. Den gick dock till Matt Sorum till slut, som tidigare spelat med The Cult. Vid denna tidpunkt sade Slash att det var Sorum som räddade bandet från ett uppbrott.


I en intervju fick Stradlin frågan om Guns N' Roses gått från att vara ett rock 'n' roll-band till ett heavy metal-band efter bytet av trummis, han svarade: "Ja, en stor skillnad musikaliskt. Den första gången jag insåg vad Steve gjorde för bandet var när han bröt handen i Michigan. Försökte slå igenom en vägg och slog sönder handen. Så Fred Coury kom in från Cinderella för konserten i Houston. Fred spelade tekniskt bra och stabilt, men låtarna lät hemskt. De var skrivna med Steve som trummis och hans swingkänsla var det som gav låtarna sin känsla. När det försvann, var det bara... otroligt, konstig. Ingenting fungerade." Ett par månader tidigare blev keyboardisten Dizzy Reed bandets sjätte medlem. Reed hade tidigare spelat med Sorum i Johnny Crash. Bandet avskedade sin manager, Alan Niven, och ersatte honom med Doug Goldstein i maj 1991. Enligt en artikel i Rolling Stone, tvingade Rose fram avskedandet av Niven (trots att flera av bandmedlemmarna ville ha honom kvar) genom att vägra att färdigställa albumen tills han var ersatt.


Då bandet hade tillräckligt med musik för två album, gavs Use Your Illusion I och Use Your Illusion II ut den 17 september 1991. Denna taktik lönade sig då de båda albumen gick in som nummer ett och två på Billboard 200. Guns N' Roses var den enda gruppen att uppnå detta tills rapparen Nelly gjorde samma sak, drygt 13 år senare. Under den första försäljningsveckan sålde albumen i 770 000 (II) respektive 685 000 (I) exemplar. Albumen tillbringade 108 veckor vardera på Billboardlistan. Gruppen spelade in ett flertal musikvideor till albumen, bland annat "Don't Cry", "November Rain" och "Estranged" – som var några av de dyraste musikvideorna som någonsin spelats in. Balladen "November Rain" tog sig in på plats tre på Billboard Hot 100 och med sin längd på 8:57, är låten den längsta som någonsin tagit sig in på topp 10 i USA. "November Rain" blev också den mest önskade videon på MTV och vann en VMA för bästa filmfotografi. Under prisutdelningen framförde gruppen låten tillsammans med Elton John på piano.


Innan albumet givits ut gav Guns N' Roses sig ut på den 28 månader långa Use Your Illusion World Tour. Den blev känd för både de finansiella framgångarna och många kontroversiella incidenter som inträffade på konserterna. Över sju miljoner människor såg de 92 konserter man gjord i totalt 27 länder. Turnén anses vara den "längsta turnén i rockhistorien".


Många av de framgångsrika konserterna under turnén överskuggades ofta av upplopp i pressen, sena starter, och Roses mellansnack. Medan bandets föregående problem med droger och alkohol verkade vara under kontroll, blev Rose ofta irriterad på slapphänt säkerhet kring konserterna, ljudproblem, och bootleging under konserterna. Han använde också mellansnacken för politiska uttalanden eller repliker mot musikkritiker eller kändisrivaler.


Den 2 juli 1991, under en konsert på Riverport Amphitheater utanför Saint Louis, upptäckte Rose ett fan som stod och filmade konserten under låten "Rocket Queen". Efter att ha bett säkerhetsvakterna att ta kameran beslutade sig Rose för att själv ta kameran. Han hoppade ner i publiken och tacklade personen i fråga. Han konfronterade honom innan han angrep honom fysiskt. Efter att ha tagit sig upp på scenen igen sade han: "ja, tack vare den kassa säkerheten, så går jag hem!", och kastade sedan mikrofonen i golvet medan han stormade av scenen. Den arga publiken började ett upplopp och dussintals personer skadades. Allting filmades av Robert John, som dokumenterade hela turnén. Rose blev efterlyst av polisen för anstiftan av upploppet, men polisen kunde inte arrestera honom tills nästan ett år senare, eftersom bandet sedan for utomlands för att fortsätta turnén. Anmälningar gjordes mot Rose, men en domare slog fast att han inte hade hetsat till upploppet. I sitt försvar, sade Rose att Guns N 'Roses säkerhetsteam hade gjort fyra separata förfrågningar till arenans säkerhetspersonal att avlägsna kameran, vilka alla ignorerades, och att andra medlemmar i bandet hade blivit träffade av flaskor från publiken, då säkerhetspersonalen vägrat att genomdriva en dryckesgräns. Som ett resultat av detta, innehöll Use Your Illusion-skivorna en dold text mitt i tack-delen: "Fuck You, St. Louis!"


Stradlin lämnade bandet abrupt den 7 november 1991, efter att ett nytt upplopp nästan startats under en konsert i Tyskland. Varför Stradlin lämnade bandet var en kombination av Roses beteende, hans vanskötsel av bandet, och svårigheter att vistas med Slash, Sorum och McKagan då han nyligen blivit nykter och deras fortsatta alkohol- och drogmissbruk. Stradlin sade senare: "Så snart jag blivit drogfri ställde jag mig själv frågan 'är detta allt?' jag var trött på det; jag behövde hoppa av." Slash om att hitta en ersättare till Stradlin: "När Izzy lämnade, insåg vi att vi behövde hitta en ny gitarrist inom tre veckor, eller ställa in en hel del spelningar. Jag hade ett papper med runt 30 kandidater listade. Duff letade runt och Axl hade några planer, men ingen kändes rätt. Ett tag såg det ut som att Dave Navarro från Jane's Addiction skulle ansluta, men han kunde hålla ihop det, så det skedde aldrig." Stradlin ersattes så småningom av Gilby Clarke från Los Angeles som, enligt Slash, räddade bandet.


Under många konserter under turnén presenterade Rose Clarke, varpå Slash och Clarke spelade en cover av The Rolling Stones låt "Wild Horses". I slutet av 1991 lade gruppen till flera musiker till turnén – en blåssektion och flera körare. Under turnén bröt Clarke armen i en motorcykelolycka 1992 och ersattes under flera veckor temporärt av den förre gitarristen Izzy Stradlin.


I april 1992 framförde gruppen två låtar under The Freddie Mercury Tribute Concert, på Wembley Stadium. Aktivistgruppen ACT UP krävde att Guns N' Roses skulle tas bort från programmet, på grund av den kontroversiella låten "One in a Million", och uppmanade senare övriga artister att undvika gruppen, och publiken att bua ut dem. Queenmedlemmarna ogillade aktivisterna och gitarristen Brian May sade: "Medlemmar av drottningen ogillade aktivister, med gitarristen Brian May anger "Folk verkar så blinda. Förstår de inte att bara det faktumet att Guns N' Roses är här är det största ställningstagandet man kan få?" Slash spelade senare "Tie Your Mother Down" med de kvarvarande medlemmarna av Queen, tillsammans med Def Leppards sångare Joe Elliot, medan Rose framförde "We Will Rock You" och sjöng en duett med Elton John på "Bohemian Rhapsody". När gruppen senare återvände till USA för den andra delen av turnén, agerade Brian May förband. Rose ville till en början att grungebandet Nirvana skulle vara förband, men frontmannen Kurt Cobain vägrade.


Senare under året turnerade Guns N' Roses tillsammans med det amerikanska metalbandet Metallica, och hade Faith No More, Motörhead och Body Count som förband. Under en konsert på Stade Olympique i Montréal i augusti 1992 drabbades Metallicas frontman James Hetfield av andra gradens brännskador på händerna och ansikte efter strul med pyrotekniken. Metallica tvingades avbryta konserten, men lovade att komma tillbaka till Montréal vid ett annat tillfälle. Efter en lång försening, under vilken publiken blev alltmer rastlös, äntrade Guns N' Roses scenen. Men på grund av den korta tiden mellan seten hann inte scenteknikerna avstämma monitorerna tillräckligt, vilket resulterade i att medlemmarna i bandet inte kunna höra sig själva. Dessutom hävdade Rose att han hade ont i halsen, vilket gjorde att bandet lämnade scenen tidigare än väntat. Detta ledde till ett nytt upplopp, med tre poliser och tio åskådare skadade. Polisen gjorde åtminstone ett dussin gripanden i samband med händelsen.


Olyckan med Hetfield finns med i filmen A Year and a Half in the Life of Metallica. I filmen hånar också Hetfield Rose och gör narr av honom då han läser hans personliga rider för turnén. Rose replikerade under en senare konsert och kallade Hetfield för rasist efter att han tagit bort Body Count som förband under turnén, och kallade honom också för en "dum liten kuksugare" samtidigt som han hånade resten av bandet. I en dokumentär på VH1 sade Metallicas trummis Lars Ulrich att gruppen "inte kunde relatera till Axl och hans attityd". Andra medlemmar av Metallica och Rose själv, sade att de båda banden "aldrig riktigt gick ihop".


Use Your Illusion Tour avslutades den 17 juli 1993 i Buenos Aires, Argentina. Turnén satte publikrekord och varade i 28 månader, och 194 konserter spelades. Konserten i Buenos Aires var den sista gången som Sorum och Clarke spelade live med Rose. Det var också sista gången Slash spelade med Rose fram tills han återvände till gruppen 2016 – drygt 23 år senare. I mitten av samma år, löstes den tidigare trummisen Steven Adlers stämning mot bandet utanför domstolen: Adler fick en betalning på 2 250 000 dollar och 15% royalty på låtar som han spelade på.


Den 23 november 1993 gav Guns N' Roses ut coverskivan "The Spaghetti Incident?" med punk- och glamrocklåtar. Izzy Stradlins inspelade gitarrdelar ersattes av Gilby Clarke. Många av låtarna spelades in under samma sessioner som de båda föregående albumen, som ursprungligen var tänkt att vara tre eller fyra album. Till en början var tanken att bandet skulle släppa en EP med covers 1992 eller 1993, men man beslutade sig senare för att göra ett fullängdsalbum och spelade därför in fler låtar. Basisten Duff McKagan sjunger på flera av albumets spår och Hanoi Rocks frontman Michael Monroe medverkar som gästsångare på "Ain't It Fun". Slash beskrev inspelningen av albumet som "spontan och omålad". Albumets titel är ett internt skämt som refererar till ett matkrig som inträffade mellan Axl Rose och Steven Adler. Under sin stämningsansökan mot bandet, beskrev Adlers advokat matkriget som "the Spaghetti Incident". Detta förklarades av trummisen Matt Sorum i en intervju 1994 med Much Music och bekräftades av Slash i sin självbiografi, Slash.


Albumet innehåller en gömd låt – en cover av Charles Mansons "Look at Your Game, Girl". Låten hölls hemlig och skickades inte ut till recensenter innan utgivningen av albumet. Managern Doug Goldstein sade: "det finns ett gömt spår på albumet, men Axl vill att den talar för sig själv" och att "den spelades inte in för kritikerna eller någon annan. Det var en bonus för fansen". Rose hävdade att "anledningen till att vi inte listade den låten på vårt album var för att vi ville tona ned den. Vi ger inte Charles Manson någon kredit på albumet; den är som ett dolt bonusspår". Bandet övervägde att ta bort låten från nya pressningar av albumet, och David Geffen sade i en telefonintervju: "Jag hoppas att om Axl Rose hade insett hur kränkande människor skulle uppfatta detta, så skulle han aldrig ha spelat in låten i från första början. Det faktum att Charles Manson skulle tjäna pengar baserat på berömmelse för att ha begått ett av 1900-talets mest fruktansvärda brott är otänkbart för mig". Slash nämnde att låten spelades in med "klar naiv och oskyldig svart humor från vår del". Rose meddelade att han skulle donera alla royalties från låten till en ideell miljöorganisation. Slash uppgav att gruppen hade för avsikt att ta bort låten, innan de bestämde sig för att behålla den när de fått veta att royalties från låten skulle doneras till Bartek Frykowski, son till Wojciech Frykowski, ett av Mansons offer under Tate-morden. Geffen Records släppte ett uttalande där de meddelade att deras andel av royalties skulle doneras till Doris Tate Crime Victims Bureau. Flera år senare, sade Rose att låten skulle tas bort från nya pressningar av albumet, samtidigt som han hävdade att kritiker och media hade misstolkat hans intresse för Manson. Rose kan ses bära en Manson-tröja i videon till "Estranged" och under en konsert i Milton Keynes, England, 1993. Rose förklarade att han bar tröjan för att "försöka göra ett uttalande" eftersom "en massa människor gillar att få mig att se ut som onda och galna killen. Tyvärr, jag är inte den killen. Jag är inte alls som honom." Trots påståendet att låten skulle tas bort så finns "Look at Your Game, Girl" fortfarande med på pressningar av albumet.


Albumet gick in som nummer fyra på Billboard 200 och sålde under första försäljningsveckan över 190 000 exemplar. Trots att "The Spaghetti Incident?" till en börjans sågs som en succé, lyckades det inte matcha försäljningen av Illusion-albumen, och utgivningen av albumet ledde till ökad spänning inom bandet.


Vid intervjuer med medlemmar av gruppen mellan 1994 och 1996 verkade det som att bandet sporadiskt började skriva och spela in nytt material, varav merparten, enligt Slash, hade skrivits av Rose. Rose påstod dock motsatsen i ett öppet brev på Guns N 'Roses officiella webbplats 2008, och sade att albumet mestadels var ett "Slash-album" och att han knappt fick bidra till albumet. 1996 sade Matt Sorum att bandet hade sju inspelade låtar, och ytterligare sju låtar som man arbetade med, och att man ämnade att ge ut ett album med tio eller tolv låtar under våren 1997. Sorum sade också att Slash's Snakepits debutalbum It's Five O'Clock Somewhere "kunde ha blivit ett Guns N' Roses album, men Axl tyckte inte att det var tillräckligt bra."


I maj 1994 sade Gilby Clarke i en intervju att det inte fanns något nytt Guns N' Roses-album och tillade: "Vi började arbeta på ett, men det skrotades." Om denna tid sade Rose: "vi behövde fortfarande samarbetet i bandet som en helhet för att skriva de bästa låtarna. Inget av detta hände dock och det är anledningen till att materialet fick skrotas." Rose berättade i en intervju 2012 med USA Today att han inte skrev någon musik "i år" i mitten av 1990-talet på grund av kritik från bandmedlemmarna Slash och Duff McKagan, liksom hans före detta fästmö Stephanie Seymour.


I januari 1994 invald Rose Elton John i Rock and Roll Hall of Fame och framförde senare, samma kväll, en duett med Bruce Springsteen på en cover av The Beatles låt "Come Together". Detta var Roses sista offentliga framförande på sex år. 1994 medverkade också samtliga medlemmar i bandet på Gilby Clarkes debutalbum Pawnshop Guitars.


I december 1994 släppte Guns N' Roses en cover The Rolling Stones låt "Sympathy for the Devil". Låten återfinns i filmerna En vampyrs bekännelser och Ondskans spår och gavs också ut separat som singel. Inspelningen är den sista med Slash, Duff McKagan och Matt Sorum. Låten innehöll också Roses barndomsvän Paul Tobias på kompgitarr. Tobias medverkan på låten och i bandet skapade spänningar och enligt uppgift hade Slash både "kreativa och personliga meningsskillnader" med Tobias. I en intervju 2001 avslöjade Slash att han hade berättat för sin bandkamrater i september 1996 att "jag kommer att konfrontera detta. Antingen försvinner Paul, eller ".


Gilby Clarkes kontrakt förnyades inte och han fanns inte kvar i bandet 1995. Slash uppgav i sin bok att Rose sparkade Clarke utan att rådfråga någon och hävdade att Clark bara "inhyrd". Clarke var inte inblandad i inspelningen av "Sympathy for the Devil", och sade "jag visste att det var slutet, då ingen berättade om det för mig. Officiellt så var jag med i bandet på den tiden, och de gjorde låten utan mig". Clarke sade också att Rose kommit fram till honom och sagt "hey, njut av din sista show" innan den sista konserten på Use Your Illusion Tour. Clarke stämde senare bandet då de använt en karaktär som liknade Clarke i ett flipperspel.


Inspelningen av "Sympathy for the Devil", samt spänningar mellan Slash och Rose ledde till att Slash officiellt lämnade bandet i oktober 1996. Rose skickade ett fax där han meddelade MTV om Slash avhopp, vilket Slash svarade med: "Axl och jag har inte kunnat komma överens angående Guns N' Roses under en tid. Vi försökte att samarbeta, men nu är jag är inte längre med i bandet." Han sade också "Axl's hela vision stil, vad gäller hans medverkan i Guns N' Roses, är helt annorlunda mot min. Jag vill bara spela gitarr, skriva ett bra riff, gå ut och spela, i motsats till att presentera en image."


Slash ersattes av Nine Inch Nails turnémedlem Robin Finck, i januari 1997. Finck tecknade ett tvåårigt avtal med bandet i augusti 1997, vilket gjorde honom till en officiell medlem. Finck rekommenderades av Sorum till Rose ett år tidigare som en eventuell andra gitarrist för att komplimentera Slash. Slash avgång följdes kort därefter av Matt Sorum i april 1997. Sorum sparkades av Rose efter att gräl om Tobias medverkan i bandet. Sorum kallade senare Tobias för "Guns N 'Roses Yoko Ono". McKagan var den sista av den klassiska "Appetite for Destruction"-eran att lämna gruppen, då han avgick som basist i augusti 1997. McKagan hade nyligen blev pappa och skrev om hans beslut att lämna bandet i sin självbiografi: "Guns hade betalat hyra på studios i tre år nu-från 1994 till 1997-och hade fortfarande inte en enda låt. Hela operationen var så oberäknelig att det inte kändes som att det passade med mina förhoppningar om föräldraskap och stabilitet. McKagan ersattes senare samma år av Tommy Stinson, som tidigare varit medlem i The Replacements. En faktisk upplösning av Guns N' Roses förekom aldrig då nya medlemmar anslöt då de gamla lämnade. Enligt uppgift köpte Rose de fullständiga rättigheterna till Guns N' Roses namn 1997. Slash hävdade han och bandmedlemmarna tvingades att överlämna namnet: "Axl vägrade att gå på scenen en kväll under Use Your Illusion Tour 1992, om inte bandet undertecknade att ge bort rättigheterna till bandnamnet. Tyvärr så tecknade vi det. Jag trodde inte att han skulle gå på scenen annars". Rose förnekade påståendet: "har aldrig hänt, helt påhittat, villfarelse och fantasi. Inte en enda ensam tråd av sanning i det."


Rose provspelade flera potentiella bandmedlemmar, däribland Chris Vrenna, Zakk Wylde, Dave Abbruzzese och Michael Bland. Rolling Stone rapporterade i april 1997 att den dåvarande uppsättningen av Guns N 'Roses bestod av Rose, McKagan, Tobias, Finck & Vrenna. Josh Freese anlitades till slut för att ersätta Sorum och gick med i bandet under sommaren 1997. I slutet av 1998 hade en ny version av Guns N' Roses dykt upp: sångaren Axl Rose, basisten Tommy Stinson, trummisen Josh Freese, gitarristerna Robin Finck och Paul Tobias, keyboardisten Dizzy Reed, samt multiinstrumentalisten Chris Pitman.


I november 1999 släppte Geffen Live Era '87-'93, en samling av liveframträdanden från olika konserter under Appetite for Destruction och Use Your Illusion Tour. Den tidigare gitarristen Slash beskrev urvalet av låtar på albumet som en "mycket ömsesidig ansträngning".


Det nya Guns N' Roses-albumet hade enligt uppgift varit på gång sedan 1994, med Rose som den enda kvarvarande originalmedlemmen. Moby rapporterades vara Guns N' Roses producent 1997, och hans arbete beskrevs av källor som "annorlunda från det sound du känner igen... definitivt elektroniskt influerad." Mike Clink, som tidigare producerat samtliga av Guns N' Roses album meddelades också som producent i maj 1997. I april 1998 ersattes Moby av Youth, och albumet var fortfarande inte färdigskrivet. I juli 1998 antydde journalisten Neil Strauss att ett "electronicainfluerat" album av en ny uppsättning av Guns N' Roses skulle komma att ges ut 1999. Rolling Stone uppgav att skivbolaget planerade att släppa albumet i slutet av 1999. I augusti 1999 hade bandet spelat in över 30 låtar till albumet, som vid denna tidpunkt hade arbetstiteln 2000 Intentions. I september 1999 ersättes Youth av producenten Sean Beaven.


I november 1999, under en intervju med Kurt Loder för MTV, sa Rose att han hade gjort en nyinspelning av Appetite for Destruction med den nya uppsättningen av bandet, bortsett från två låtar som han hade ersatt med "Patience" och "You Could Be Mine". Under intervjun, meddelade Rose att titeln på den kommande albumet var Chinese Democracy och sade: "det finns en hel del kinesiska demokratirörelser, och det är något som det pratas mycket om, och det är något som kommer att vara trevligt att se. Det kan också vara ett ironiskt uttalande. Jag vet inte, jag gillar hur det låter." Rose nämnde också albumet skulle innehålla "många olika sound. Det finns några tunga låtar, det finns en hel del aggressiva låtar, men de är alla i olika stilar och olika sound. Det är verkligen en smältdegel." Managern Doug Goldstein uppgav i november 1999 att inspelningarna var "nästan färdiga" och att albumet skulle ges ut någon gång under 2000.


I november 1999 släppte bandet en ny låt, "Oh My God", som var med på soundtracket till filmen End of Days. På låten återfanns också Dave Navarro samt Gary Sunshine, Roses personliga gitarrlärare. Rose hävdade att de tidigare medlemmarna Duff McKagan och Matt Sorum "misslyckades med att se potentialen" av låten och hade inget intresse av att spela in eller spela låten.


I augusti 1999 lämnade gitarristen Robin Finck bandet för att turnera med hans tidigare band, Nine Inch Nails. I mars 2000 ersattes Finck av avantgarde-gitarristen Brian Carroll, mer känd som Buckethead. Samma månad lämnade Freese bandet och ersattes av Bryan Mantia, som tidigare spelat i Primus. Mantia hade tidigare arbetat med Buckethead i flera olika band, bland annat Praxis. Finck återvände till bandet i slutet av 2000, för att komplettera Buckethead på gitarr. Under 2000 arbetade Queen-gitarristen Brian May och den tidigare Queen-producenten Roy Thomas Baker med bandet. Då albumet nästan slutförts i mitten av 2000, övertygade Baker Rose om att spela in hela albumet på nytt, vilket försenade albumet ytterligare.


I en intervju med Rolling Stone i februari 2000, spelade Rose flera låtar av det kommande albumet till ett antal reportrar, bland annat "Chinese Democracy", "Catcher in the Rye", "I.R.S.", "The Blues", "There Was a Time" och "Oklahoma".


Rose nämnde att en del av förseningen av det nya albumet var att han "utbildade sig inom den teknologi som har kommit att definiera rock" och tillade: "det är som från början, att lära sig att jobba med något, och inte vilja att det bara är något som du gjorde på en dator." Rolling Stone beskrev albumet som "Led Zeppelins "Physical Graffiti" remixad av Back och Trent Reznor. Rose sade också att kostnaden för albumet inte skulle bli att för stor då inspelningarna gjordes för flera album, inklusive ett album som är mer "industriell och electronicainfluerad än Chinese Democracy". Vid denna tidpunkt hade albumet haft flera olika producenter, däribland Youth, Moby, Mike Clink, Roy Thomas Baker, Eric Caudieux och Sean Beavan – som vid tillfället producerade albumet. Albumet hade blivit ominspelat flera gånger med olika musiker och producenter. I en intervju 2001 beskrev Rose albumet som att den innehöll "alla typer av stilar, många influenser som blues, inblandat i låtarna" och att det "inte är industriellt".


Åtta år efter den senaste konserten av Guns N' Roses gjorde bandet två framträdande i januari 2001 – en i Las Vegas och en på Rock in Rio i Rio de Janeiro. Bandet spelade en blandad repertoar av låtar från tidigare album samt låtar från det då outgivna albumet Chinese Democracy. Under konserten på Rock in Rio gjorde Rose följande uttalande angående gruppens tidigare medlemmar: "Jag vet att många av er är besvikna över att några av de personer som ni lärt känna och älska inte kan vara med oss här i dag. Oavsett vad ni har hört eller läst så har folk arbetat mycket hårt (mina gamla vänner) för att göra allt de kunnat för att jag inte ska vara här i dag. Jag är lika sårad och besviken som ni att, till skillnad från Oasis, vi inte kunde hitta ett sätt så att alla kom överens."


I slutet av 2001 gjorde gruppen ytterligare konserter i Las Vegas. Den tidigare gitarristen Slash hävdade han försökte gå på en av dessa konserter, men blev avvisad vid dörren av vakter. 2001 lämnade Paul Tobias bandet och ersattes av Richard Fortus, som tidigare varit medlem i The Psychedelic Furs och Love Spit Love. Producenten Roy Thomas Baker fick sparken i februari 2002. I juni 2002 meddelade den amerikanska nättidningen Drudge Report att Chinese Democracy planerades ges ut den 2 september 2002.


I augusti 2002 var bandet huvudakt under festivaler och konserter i Asien och Europa, bland annat på Pukkelpop, Summer Sonic Festival, samt Reading- och Leedsfestivalerna. På MTV Video Music Awards den 29 augusti 2002, avslutade Guns N' Roses ceremonin med ett överraskningset på tre låtar: "Welcome to the Jungle", "Madagascar" och "Paradise City".


I november 2002 påbörjades bandets första turné i Nordamerika sedan 1993, med CKY och Mix Master Mike som förband. Öppningskonserten i Vancouver ställdes dock in då Rose inte dykt upp. Enligt bandets ledning berodde detta på att "Axls flyg från LA hade försenats av mekaniska problem". Ett upplopp följde och turnén fick ett medelmåttigt mottagande. Vissa konserter sålde dåligt medan konserter i större städer, såsom New York, sålde slut på bara några minuter. På grund av ett andra upplopp av fans i Philadelphia – då bandet återigen inte dykt upp – ställde turnépromotorn Clear Channel in resten av turnén. Rose sade senare under 2006: "det finns skäl till att jag inte har talat mer om som har varit extremt komplicerat och som än idag bakom kulisserna inte har lösts juridiskt och som möjligen hade kunnat äventyra Guns N' Roses framtid. Rose bad sedan om ursäkt till staden Philadelphia när gruppen spelade där 2012 och tillade: "Jag säger inte att jag är oskyldig".


Bandet hade därefter ett uppehåll tills de hade planerat att spela på Rock in Rio i Lissabon i maj 2004. Gruppen ställde dock in konserten då Buckethead lämnade bandet i mars samma år. Enligt uppgift lämnade Buckethead bandet på grund av "oförmåga att slutföra ett album eller turné". Rose hävdade att "bandet satts i en ohållbar situation av gitarristen Buckethead och hans olägliga avgång. Under sin tid med bandet har Buckethead varit inkonsekvent och oberäknelig i både sitt beteende och engagemang, trots att han skrivit på ett kontrakt, vilket skapat osäkerhet och förvirring och gjort det praktiskt taget omöjligt att gå vidare med inspelning, repetitioner och planer att spela live med tillförsikt. Hans livsstil har gjort det omöjligt för ens hans närmaste vänner att överhuvudtaget ha någon form av kommunikation med honom."


Samma månad gav Geffen ut Greatest Hits då bandet misslyckats med att ge ut ett nytt studioalbum under en period på över tio år. Slash, McKagan och Rose försökte stoppa utgivningen då det släpptes utan tillstånd från vare sig de dåvarande eller tidigare bandmedlemmarna. Albumet gavs ut ändå och certifierades med platina tre gånger i USA. McKagan, Slash och Rose försök också, förgäves, att förhindra utgivningen av albumet The Roots of Guns N' Roses.


2005 tog Geffen bort Chinese Democracy från dess utgivningsschema och slutade finansiera albumet, med motiveringen: "efter att ha överskridit alla budgeterade och godkända inspelningskostnader med miljontals dollar, är det Mr. Roses skyldighet att finansiera och slutföra albumet, inte Geffens." Vid samma tidsperiod sade gruppens manager, Merck Mercuriadis, att "Chinese Democracy-albumet är mycket nära att slutföras". Enligt en artikel från 2005 av The New York Times påstods Rose ha spenderat 13 miljoner dollar i studion på albumet. Mercuriadis släppte därefter ett uttalande och förnekade påståenden som gjorts i artikel och sade att tidningens källor inte hade varit med i projektet på "sex till nio år".


I februari 2006 läckte demoversioner av låtarna "Better", "Catcher in the Rye", "I.R.S." och "There Was a Time" på internet via en fansida. Bandets ledning begärde att alla länkar till MP3-filer och att alla texter till låtarna skulle tas bort från forum och hemsidor. Trots detta började radiostationer lägga till "I.R.S." till spellistor.


Gitarristen Ron "Bumblefoot" Thal provspelade för bandet 2004, efter en rekommendation från gitarristen Joe Satriani, men tackade nej till bandet. Thal anslöt sedan officiellt till Guns N' Roses 2006, då han ersatte Buckethead. Thal livedebuterade med bandet på Hammerstein Ballroom i New York den 12 maj 2006 – gruppens första konsert på över tre år. Bandet spelade fem uppvärmningkonserter i september innan den nordamerikanska turnén påbörjades officiellt. Turnéns första konsert hölls den 24 oktober 2006 i Miami. Trummisen Frank Ferrer ersatte Bryan Mantia som lämnade bandet för att vara med sin fru och sitt nyfödda barn. Ferrer hade tidigare spelat med Fortus i Psychedelic Furs och Love Spit Love. Samtidigt som turnén pågick så var låten "Better" med i en internetannons för Harley-Davidson i oktober 2006. Keyboardisten Dizzy Reed påstod att denna utgivning var ett misstag då två versioner gjorts: en "experimentell version" med en demo av "Better", och en med "Paradise City". Annonsen med "Better" blev felmärkt och laddades upp på internet under en dag innan den byttes ut av den avsedda annonsen med "Paradise City". Samma månad publicerade Rolling Stone en artikel och avslöjande att Andy Wallace skulle mixa albumet. I november 2006 ställdes två konserter in – i Portland och Maine. Rose bad senare om ursäkt i ett uttalande: "vi har valt att ta den offentliga smällen för dessa händelser för att få en ny chans på framtiden med ett nytt album."


I december 2006 meddelade Rose i ett öppet brev till fansen att Mercuriadis sparkats som bandets manager. Han meddelade också att de fyra sista datumen på turnén skulle ställas in så att bandet istället kunde fokusera efterproduktionen av Chinese Democracy. I samma brev rapporterade han också att 6 mars 2007 var satt som ett preliminärt utgivningsdatum för albumet.


Den 23 februari 2007 meddelade Del James att inspelningenprocessen av Chinese Democracy var klar och att bandet nu påbörjat mixningen av albumet: "efter vissa förseningar och svårigheter med schemaläggningen, verkar saker och ting rulla framåt." Samtidigt visade det sig att det preliminära utgivningsdatumet, 6 mars, skulle vara omöjligt att uppnå och albumet hade återigen inget planerat utgivningsdatum. I en intervju i december 2007 hävdade Sebastian Bach att Rose hade planerat att släppa albumet till julen 2007: "jag vet att Axl var mycket seriös om att ge ut något före jul. Han pratade med mig om det. Han talade om att färdigställa text .." Bach sade också att albumets fördröjning kunde vara på grund av affärsproblem: "jag tror att det finns en hel del affärs-skit pågår med honom. Det är inte så lätt. Det är lite mer komplicerat än folk tror..."


I februari 2007 läckte den "färdiga" versionen av "Better" på nätet, och fick positiva recensioner. Den 4 maj 2007 läckte ytterligare tre spår från Chinese Democracy; en uppdaterad version av "I.R.S.", "The Blues" och titelspåret. Samtliga låtar hade tidigare spelats live. 2007 inledde Guns N' Roses Chinese Democracy World Tour i Mexiko i juni, följt av konserter i Australien och Japan. Låtarna "Nice Boys" och "Don't Cry" (som en del av ett instrumentalt solo av Bumblefoot) spelades för första gången sedan Use Your Illusion Tour. Turnén avslutades på tjugoårsdagen av lanseringen av Appetite for Destruction, i Osaka.


I januari 2008 började rykten florera om att Chinese Democracy hade överlämnats till Geffen Records, men hade försenats på grund av att skivbolaget och Rose inte kunde komma överens om marknadsföringen av albumet. Även Eddie Trunk hävdade att Geffen kanske hade albumet: "jag har hört att den nya GNR-CD:n faktiskt är klar, men dröjsmålet med utgivningen beror inte bandet, utan skivbolaget. Det finns så mycket pengar bundet i detta album, att i dagsläget kommer det att vara nästintill omöjligt att vara lönsamt, vilket innebär att skivbolaget kanske vill sälja det men inte kan hitta en köpare, eftersom ingen köper skivor längre. Problem kanske inte är Axl den här gången och kan hålla CD:n i limbo i fler år framöver. Förhoppningsvis löser det sig." I en intervju i februari 2008 uppgav dock Roses manager, Beta Lebeis, att bandet är "i förhandlingar" med skivbolaget och att albumet färdigställdes under julen 2007.


Den 26 mars 2008 meddelade Dr Pepper att man skulle ge alla i USA - förutom bandets tidigare gitarrister Slash och Buckethead - en gratis burk Dr Pepper om bandet gav ut Chinese Democracy innan årets slut. Rose sade att han var "förvånad och väldigt glad" om tillkännagivandet, och tillade: "då en del av Bucketheads inspelningar är med på vår skiva, ska jag dela min Dr Pepper med honom." Då Guns N' Roses tillkännagav ett utgivningsdatum i november 2008, meddelade Tony Jacobs, Dr Peppers vice president för marknadsföring, att man under 24 timmar under söndagen den 23 november kunde lämna in en kupong för att få en gratis läsk. På grund av "tung volym" på Dr Peppers webbplats under hela dagen, var det omöjligt att lämna in en kupong. Den 27 mars 2008, dagen efter Dr Peppers tillkännagivande, meddelade bandet att de hade anställt ett nytt management – lett av Irving Azoff och Andy Gould. Bandet fördömde senare Dr Pepper för dess misslyckade kampanj. I ett brev till Dr Pepper, skrev Axl Roses advokat, Alan Gutman, "det inlösningsprogram ert företag klumpigt genomfört för detta erbjudande var en ren katastrof som lurat konsumenterna och, i fansens ögon, förstört utgivningen av Chinese Democracy." Advokaten krävde också att företaget skulle be om ursäkt på en helsida i The Wall Street Journal, USA Today, New York Times och The Los Angeles Times. I en intervju 2009 uppgav Rose att han uttryckligen sagt tills hans advokater att detta var en icke-fråga, och togs på sängen då dessa handlingar genomfördes, och tyckte att de istället borde fokusera på skivsläppet.


Under april 2008 tilltog rykten om att albumet snart skulle komma att ges ut, nio spår som påstods vara från Chinese Democracy läckte ut på en webbplats den 19 juni 2008, men tog snabbt bort. Sex av dessa spår hade tidigare läckt ut i någon form, medan tre av låtarna var nya. Den 14 juli 2008 meddelade Harmonix, i samband med MTV Games, att en ny låt från Chinese Democracy – "Shackler's Revenge" – skulle ges ut på det nya spelet Rock Band 2. Hela albumet gavs till slut ut till spelet som nedladdningsbart innehåll i april 2009. Låten "If the World" hade premiär den 10 oktober 2008, då den spelades under eftertexterna i Body of Lies av Ridley Scott.


I slutet av augusti rapporterade både Rolling Stone och Billboard om lanseringen av albumet, och uppgav 25 november som utgivningsdatum. Detta bekräftades slutligen den 22 oktober av bandets management och skivbolaget i ett gemensamt pressmeddelande. Chinese Democracy, bandets sjätte studioalbum och dess första sedan "The Spaghetti Incident?" från 1993, släpptes den 22 november 2008 i Europa och Australien, den 23 november i Nordamerika, och den 24 november 2008 i Storbritannien. Albumet kostade uppskattningsvis 14 miljoner dollar att producera, vilket gör den till det dyraste rockalbumet någonsin i musikhistorien. Det debuterade på Billboard 200 på plats tre men sålde mindre än förväntat, trots allmänt positivt mottagande från kritiker. Flera dagar före det officiella utgivningsdatumet gav bandet ut hela Chinese Democracy på gruppens Myspace. Albumet steamades över 3 miljoner gånger och slog därmed rekord på Myspace för det mest streamade albumet någonsin.


I en telefonintervju med Kurt Loder 1999, sade Rose att han och det då nya bandet hade spelat in tillräckligt med material för ett dubbelalbum. I ett informellt samtal med Rolling Stone i februari 2006, sade Rose att bandet hade 32 låtar som de arbetade med. Rose uppgav på ett flertal webbforum i december 2008 arbetstitlar på låtar för ett eventuellt framtida album. Bland dessa titlar nämndes: "Elvis Presley and the Monster of Soul" ("Soul Monster", tidigare känd som "Leave Me Alone"), "Atlas Shrugged", "Seven", "The General", "Thyme", "Ides of March", "Berlin" (tidigare "Oklahoma"), "Zodiac", "Quick Song", och "Down by the Ocean" (som skrevs tillsammans med Izzy Stradlin). Han nämnde också att bryggan i "Soul Monster" som bandets "mest Black Sabbath-ögonblick", och sade att det är "den elakaste delen jag någonsin har sjungit hittills." I en intervju 2007, sade Roses nära vän Sebastian Bach att "The General" hade ett väldigt "tungt" sound med "skrikande sång" och sade också att den var uppföljaren till "Estranged" som gavs ut på Use Your Illusion II. Bach påstod också att Chinese Democracy skulle vara den första delen i en trilogi av nya album, och att Rose hade sagt till honom det tredje, ännu obetitlade, albumet var planerat till 2012. 2001 var den ursprungliga planen för Chinese Democracy att spela in två album, ge ut Chinese Democracy, turnera i ett eller två år, och därefter ge ut ett andra album utan att behöva återvända till studion.


Den 6 februari 2009 gav Rose sin första intervju på nio år när han satte sig ner med Jonathan Cohen från Billboard. Rose sade att det inte fanns någon chans att han aldrig skulle gå med på en återförening med Slash: "Det som är klart är att en av oss två kommer att dö innan en återförening, och hur tråkigt, fult eller olyckligt folk ser det, så är det så det är. Dessa beslut gjordes för länge sedan och upprepades år efter år av en man." Rose var dock öppen för att åter arbeta med Stradlin och McKagan – "jag skulle kunna göra en låt eller så på sidan med Izzy eller ha med honom ut igen. Jag är inte så bekväm med att göra någonting med mer än en av mina alumner. Kanske något med Duff "


I mars 2009 meddelade bandet att DJ Ashba ersatt Robin Finck, som återvänt till Nine Inch Nails. Ashba hade tidigare spelat med gruppens tidigare trummis Steven Adler i Bulletboys 1998. Guns N' Roses headlineade Reading- och Leedsfestivalerna 2010. I Reading äntrade Guns N' Roses scenen 58 minuter för sent, och på grund av ett utegångsförbud var bandet tvingade att avsluta konserten vid midnatt. Bandet hann därför inte slutföra sin konsert, men försökte ändå att spela "Better" och "Paradise City" utan förstärkning, medan publiken sjöng med. Rose sade till sina fans att gruppen inte skulle komma att spela på Leeds Festival, i protest. Men två dagar senare spelade bandet, trots allt, på Leeds Festival – 30 minuter försenade. Till följd av detta ströks flera extranummer och Rose sade till publiken: "Vi kommer hit för att spela för er, men polisen och arrangörerna vill knulla oss i röven. Vi skulle vilja spela några fler låtar för er men vi spelar bara en."


Under en konsert den 1 september, i Dublin, var bandet över en timme försenade. Rose stoppade bandet i mitten av den andra låten, "Welcome to the Jungle" efter att flera flaskor kastats på scenen, och varnade publiken: "en mer flaska och vi åker hem. Det är upp till er. Vi skulle vilja stanna. Vi vill stanna. Vi vill ha lite kul." Efter att ytterligare en flaska kastats lämnade bandet scenen under konsertens fjärde låt. Konserten återupptogs drygt en halvtimma senare. Den 14 oktober 2010 gästade den tidigare basisten Duff McKagan bandet, och stod på scenen med gruppen första gången sedan han lämnade bandet. Han spelade fyra låtar med gruppen – "You Could Be Mine", "Nice Boys", "Knockin' on Heaven's Door" och "Patience". Framträdandet sades vara "nåt som bara hände" då Rose och McKagan stötte ihop när råkade bo på samma hotell. McKagan gästade senare Guns N' Roses under två konserter i Seattle i december 2011, och var också förband med Loaded. Guns N' Roses spelade på Rock in Rio 4 den 2 oktober 2011 under kraftigt regn, och spelade "Estranged" för första gången sedan 1993. Gitarristen Bumblefoot uppgav att på grund av förhållandena, var det den "värsta konsert han någonsin varit med om". Två månader senare, under en konsert i Nashville spelade också "Civil War" för första gången på arton år.


Den 7 december 2011 meddelades det att den klassiska sättningen av Guns N' Roses skulle bli invald i Rock and Roll Hall of Fame and Museum tillsammans med ett flertal andra akter, däribland Red Hot Chili Peppers och The Faces. I en kommentar på Twitter, uttalade sig Rose: "Jag skulle vilja tacka Rock N' Roll Hall of Fame och våra fans. Detta är er seger". Han kommenterade induktionen under en intervju, och sade "jag vet inte vad det innebär i form av mig med det gamla bandet och den gamla uppsättningen", "..." Om vi skulle bli inbjudna så vet jag inte vad de skulle kräva av mig. Det är uppe i luften." Slash kommenterade också: "Jag har ingen aning om hur det är tänkt att gå till. Om Axl, Duff, Izzy och jag själv börjar kommunicera, kan det gå en väg. Om vi inte gör det, så vet bara Gud."


I början av 2012 tillkännagav bandet Up Close and Personal Tour, med konserter i USA och Europa. Turnén var mer avskalad i jämförelse med föregående Chinese Democracy World Tour. Alla konserter i nordamerika ägde rum på mindre klubbar och all pyroteknik hade tagits bort. Den europeiska delen av turnén påbörjades ungefär en månad efter bandets induktion i Rock and Roll Hall of Fame. Gitarristen DJ Ashba pratade om en potentiell uppföljare av Chinese Democracy i en intervju 2012 och sade: "Jag har skrivit och demo:at omkring 12 låtar, tror jag. har hört några av dem och några av dem han har ännu inte . Men jag tror att när vi får lite ledigt, kommer vi förhoppningsvis träffas allihopa och pussla ihop vad vi tror kommer bli nästa bästa grej."


Den 11 april 2012 släppte Rose ett öppet brev till "The Rock and Roll Hall of Fame, Guns N 'Roses Fans och till den det anbelangar", och skrev att han inte skulle delta i induktionen. Han meddelade: "Jag avstår respektfullt min induktion som en medlem av Guns N' Roses till Rock and Roll Hall of Fame" och kallade det en "komplicerad och besvärlig situation." Efter ceremonin, gav Rose ett uttalande på bandets Facebook där han bad om ursäkt till staden Cleveland (där ceremonin ägde rum) och specificerade sina skäl till varför han inte deltog: "jag vet och förstår fortfarande inte exakt vad är eller hur eller varför det inbringar pengar, var pengarna tar vägen, vem som väljer väljarna, och varför någon i denna styrelse beslutar om vem, av alla artister i världen som har bidragit till denna genre, officiellt är tillräckligt "rock" för att vara med i ?"


Den 14 april 2012, återförenades de före detta Guns N' Roses medlemmarna Slash, Duff McKagan, Gilby Clarke, Steven Adler och Matt Sorum på Rock and Roll Hall of Fame.Gruppen framförde "Mr. Brownstone", "Sweet Child o' Mine", och "Paradise City" med Alter Bridges och Slashs bands vokalist Myles Kennedy, i Roses frånvaro. Slash nämnde i en intervju att "när allt kommer omkring så tror jag inte att någon av oss ville vara en del av detta till en början, och trodde inte att någon av oss skulle gå. Det var en nagel i alla – ja, åtminstone en nagel i mitt öga – eftersom jag var upptagen med andra saker. När det slutligen var dags hade Axl dragit sig ur i sista minuten." I samma intervju, pratade Slash om utsikterna för en återförening: "det är inte något jag vill älta. Jag tycker inte ens om att yttra mig, eftersom det slutar med citat som ibland förvärrar problemet. Jag har andra saker som pågår. Jag är mycket, mycket stolt – oändligt stolt – över allt bandet stod för och allt som har skett med det." Slash sade senare, i juli 2012, att " kommer aldrig återförenas". I en senare intervju uppgav den tidigare trummisen Steven Adler att Matt Sorum inte skulle delta i en eventuell återförening, såvida inte Adler själv var inblandad.


I juni 2012 meddelade Richard Fortus att bandet inte skulle spela några fler datum för "Up Close and Personal Tour", då bandmedlemmarna hoppades på att tillbringa mer tid i studion i hopp om att slutföra kommande album i slutet av året. Izzy Stradlin gästade återigen bandet för en överraskning konsert till ett bröllop i Saint-Tropez, Frankrike i juli 2012. Samma månad turnerade bandet i Israel för första gången sedan 1992. NME rapporterade samma år att bandets vakter hade fått i uppdrag av Guns N' Roses ledning att inte släppa in någon som bar en t-shirt med Slash på.


Den 13 augusti 2012 meddelade bandet ett antal konserter i Las Vegas med titeln "Appetite for Democracy", och firade 25-årsjubileumet av bandets debutalbum, Appetite for Destruction, och den fyraårsjumbieumet av albumet Chinese Democracy. Gruppens konsert den 21 november samma år, i Las Vegas spelades in i 3D, och visades på biografer 2014 innan det gavs ut som Appetite for Democracy 3D den 1 juli 2014. I oktober 2012 nämnde Rose att uppföljaren till Chinese Democracy inte skulle ta lika lång tid att ge ut, och sade: "Alla killarna skriver, och vi spelade in en massa låtar genom åren. Vi kommer att räkna ut vad vi mår bäst av. Chinese gjordes styckevis med en person här och en där vid olika tidpunkter." Samma månad spelade Guns N' Roses en akustisk konsert på Neil Youngs Bridge School Benefit. Konserten sågades av kritiker, och Rose hävdade att halsfluss hade försvårat hans sång.


I augusti 2013 läckte en ny låt, "Going Down", ut på nätet. På låten sjunger basisten Tommy Stinson, medan Rose körar. Bumblefoot bekräftade, via Twitter, att låten var legitim.


I början av 2014 inledde bandet en sydamerikansk turné, med konserter i Brasilien och även Portugal. Under ett flertal konserter vikarierade den tidigare basisten Duff McKagan för Stinson, som hade tidigare turnéåtaganden med The Replacements. Gruppen spelade på Revolver Golden Gods-ceremonin, med McKagan på bas, den 24 april 2014. Under ceremonin tilldelades Rose 'Ronnie James Dio Lifetime Achievement Award'. Efter showen upprepade Fortus att bandet arbetade på material och nämnde möjligheten att ny musik skulle komma att ges ut under följande år. Mellan den 21 maj och den 7 juni 2014, återvände bandet till Las Vegas för nya konserter på The Joint, under titeln "No Trickery! An Evening of Destruction". Rose kommenterade gruppens kommande planer i en intervju i juni 2014: "Vi spelade in en massa saker innan Chinese gavs ut. Vi har arbetat mer med några av de sakerna och vi har skrivit en del nya saker. Men i grunden, har vi vad jag kallar den andra halvan av Chinese. Det är redan inspelat. Dessutom så har vi ett remixalbum v låtarna från Chinese. Det har gjorts ett tag också. Men efter Vegas, kommer vi allvarligt att börja titta på vad vi ska göra i detta avseende."


I juli 2014 sade Reed att nästa album var "nästa klart", och tillade att det "bara är en fråga om att plocka ut vilka låtar som kommer att vara med" och att bandet hade en "jävla massa låtar, tillräckligt för ett till album, eller två". Senare samma månad, sade Fortus att bandet jobbar med nytt material och tar en paus från att turnera. Ett år senare nämnde Fortus en potentiell turné för 2016, och sade att nästa album "borde vara ute" vid den tidpunkten. Reed svarade med: "När kommer den släppas? Vi vet inte än. Endast Axl vet, och han är mycket hemlighetsfull. Ha tålamod."


Den 27 juli 2015 lämnade gitarristen DJ Ashba bandet, med hänvisning till sina åtaganden gentemot sin familj och sitt andra band, Sixx: A.M.. I ett uttalande sade Ashba: "Jag har nått en punkt i mitt liv där jag känner att det är dags att ägna mig åt mitt band Sixx: A.M., min fantastiska hustru och familj, och alla de nya äventyr som framtiden har att ge". Ett antal dagar senare, rapporterade journalisten Gary Graff att en källa inom bandet sagt att Bumblefoot lämnat Guns N' Roses turnén 2014. Inga officiella uttalanden från vare sig Thal eller bandet har gjorts kring detta. Därefter lämnade Tommy Stinson bandet, av personliga skäl som höll honom oförmögen att turnera. Frank Ferrer klargjorde bandets status i mitten av 2015: "Guns existerar fortfarande... det finns en hel del saker på gång... allt går framåt."


Den 29 december 2015 rapporterade Billboard att Slash skulle återvända till bandet och att en "återförenad" konstellation skulle komma att vara huvudakt på Coachella 2016. Rose skulle ha medverkat på Jimmy Kimmel Live! den följande veckan för att prata om bandets framtid, men hans medverkan ställdes in på grund av "oförutsedda omständigheter". Guns N 'Roses meddelades officiellt som headliner av Coachella den 4 januari 2016, och radiostationen KROQ rapporterade att Slash och McKagan återvänt till bandet. Detta bekräftades kort därefter av Coachellafestivalen via ett pressmeddelande. Den 25 mars samma år tillkännagav bandet en nordamerikansk turné – Not in This Lifetime... Tour – där gruppen besökte 21 städer. En uppvärmningskonsert ägde rum den 1 april på Troubadour i Los Angeles, och tillkännagavs på morgonen samma dag. Melissa Reese, som tidigare arbetat med gruppens förra trummis Bryan Mantia, ersatte Chris Pitman som lämnat gruppen. Under denna konsert, föll Rose och bröt foten. Rose fick Dave Grohls specialgjorda tron som Grohl använt under ett flertal konserter efter att han brutit benet. Bandets första schemalagda konserter med Slash och McKagan ägde rum på den då nyöppnade T-Mobile Arena i Las Vegas den 8 och 9 april 2016.


Under konserten på Coachella den 16 april 2016, gästades gruppen av AC/DC:s gitarrist Angus Young på två låtar: "Whole Lotta Rosie" och "Riff Raff". Den 6 och 9 juli 2016, i Cincinatti och Nashville, gästade bandets originaltrummis Steven Adler gruppen på låtarna "Out ta Get Me" och "My Michelle". Detta var första gången sedan 1990 som Adler spelade med gruppen. Därefter nådde turnén Latinamerika i oktober och november, där Adler återigen gästade gruppen: denna gång under två konserter i Buenos Aires. Bandet kommer att inleda 2017 med konserter i Asien och Oceanien, innan man i slutet av maj tar turnén till Europa.






Sofia Karlsson

Sofia Karlsson, O helga natt på Spotify

Stjärnenätter (Sånger om julen)

O helga natt

Sofia Karlsson, Så Mörk Är Natten I Midvintertid på Spotify

Jul I Folkton

Så Mörk Är Natten I Midvintertid

Sofia Karlsson, Dalarna från ovan på Spotify

Regnet faller utan oss

Dalarna från ovan











Oktoberfest

Oktoberfest (i lokalt talspråk även Wiesn) är en stor ölfestival, som hålls i slutet av september och början av oktober varje år i den tyska staden München i Bayern. Oktoberfest arrangerades första gången år 1810 och anses numera vara världens största folkfest.


Festligheterna pågår under sexton dagar före den första söndagen i oktober på Theresienwiese, som förr var en äng. År 2010 pågick oktoberfesten en dag längre än vanligt, nämligen till den 4 oktober. Detta har beslutats i samband med att festen firade 200-årsjubileum år 2010. Med anledning av festen bryggs ett särskilt oktoberfestöl. Ölet, som serveras i en typ av enliterskannor som kallas Maß, är bärnstensfärgat, och smakrikt. Det får bara tillverkas av lokala bryggerier i München. Ölutskänkningen sker i särskilda tält som rymmer upp till tiotusen gäster och kan ta två månader att resa.


Under Oktoberfest bär kvinnor traditionellt Dirndl medan männen traditionellt bär Lederhosen, vilket fortfarande är vanligt förekommande.


Oktoberfestens ursprung är den bayerske prinsen Ludvigs (sedermera Ludvig I av Bayern) bröllop med prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen, vilket ägde rum den 12 oktober 1810. Fem dagar senare, den 17 oktober, firades giftermålet med en stor offentlig hästkapplöpning på den plats som döpts till Theresienwiese efter den nya prinsessan (efter detta namn kallas festen i folkmun även die Wiesn eller – dock felaktigt – Wiesn). Kapplöpningen blev en återkommande tradition även om Napoleonkrigen innebar att den ställdes in 1813. Från 1819 övertog staden München formellt ansvaret för arrangemangen och beslöt att de skulle vara årligen återkommande. Med åren ändrades nöjesutbudet från de ursprungliga kapplöpningarna till mer nöjesfältsartade attraktioner som kägelbanor, klätterställningar och dansbanor. Även om Oktoberfesten numera främst förknippas med öl var det först 1880 som stadens myndigheter tillät ölutskänkning i anslutning till festen. Inom några få år hade uppresandet av tillfälliga ölhallar blivit en av festens största attraktioner.


Oktoberfest (i lokalt talspråk även Wiesn) är en stor ölfestival, som hålls i slutet av september och början av oktober varje år i den tyska staden München i Bayern. Oktoberfest arrangerades första gången år 1810 och anses numera vara världens största folkfest.


Festligheterna pågår under sexton dagar före den första söndagen i oktober på Theresienwiese, som förr var en äng. År 2010 pågick oktoberfesten en dag längre än vanligt, nämligen till den 4 oktober. Detta har beslutats i samband med att festen firade 200-årsjubileum år 2010. Med anledning av festen bryggs ett särskilt oktoberfestöl. Ölet, som serveras i en typ av enliterskannor som kallas Maß, är bärnstensfärgat, och smakrikt. Det får bara tillverkas av lokala bryggerier i München. Ölutskänkningen sker i särskilda tält som rymmer upp till tiotusen gäster och kan ta två månader att resa.


Under Oktoberfest bär kvinnor traditionellt Dirndl medan männen traditionellt bär Lederhosen, vilket fortfarande är vanligt förekommande.


Oktoberfestens ursprung är den bayerske prinsen Ludvigs (sedermera Ludvig I av Bayern) bröllop med prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen, vilket ägde rum den 12 oktober 1810. Fem dagar senare, den 17 oktober, firades giftermålet med en stor offentlig hästkapplöpning på den plats som döpts till Theresienwiese efter den nya prinsessan (efter detta namn kallas festen i folkmun även die Wiesn eller – dock felaktigt – Wiesn). Kapplöpningen blev en återkommande tradition även om Napoleonkrigen innebar att den ställdes in 1813. Från 1819 övertog staden München formellt ansvaret för arrangemangen och beslöt att de skulle vara årligen återkommande. Med åren ändrades nöjesutbudet från de ursprungliga kapplöpningarna till mer nöjesfältsartade attraktioner som kägelbanor, klätterställningar och dansbanor. Även om Oktoberfesten numera främst förknippas med öl var det först 1880 som stadens myndigheter tillät ölutskänkning i anslutning till festen. Inom några få år hade uppresandet av tillfälliga ölhallar blivit en av festens största attraktioner.


Yttre omständigheter har tvingat München att ställa in Oktoberfesten vissa år, däribland 1854 (på grund av grasserande kolera), 1866 (preussisk-österrikiska kriget), 1870 (fransk-tyska kriget), 1873 (kolera igen), 1914–18 (första världskriget), 1923–24 (den kraftiga inflationen) och 1939–45 (andra världskriget). Åren närmast efter de båda världskrigen firades festen också endast i en mindre skala som så kallad Herbstfest (höstfest, höstfestival). Sedan 1950 har festen dock åter kunnat hållas utan avbrott.


Den 26 september 1980 exploderade en bomb vid huvudingången och dödade 13 personer. Därtill skadades över 200 varav 68 svårt.


Till Oktoberfest reser de sex Münchenbryggerierna Spaten-Franziskaner, Augustiner, Paulaner, Hacker-Pschorr, Hofbräu och Löwenbräu totalt 14 stora och 15 mindre festtält. . Totalt på området finns det omkring 100 000 sittplatser. När det är mycket folk på området stängs tälten för besökare av säkerhetsskäl. Normalt sker detta på kvällstid men under helgen även dagtid. Löwenbrau är största tält


Under festen finns det på området ett särskilt sjukhus för att omhänderta skadade och berusade människor. Därtill finns en tysk och italiensk polisstation (eftersom det är så många italienare) samt en brandstation. Den kommunala trafiken är intensifierad för att klara belastningen genom att tunnelbanan kör varannan minut. På perrongen står säkerhetsvakter och ibland måste den mest utsatta stationen (Theresienwiese) stängas.


Den största Oktoberfest utanför Tyskland hålls i städerna Kitchener och Waterloo i Ontario i Kanada. Dessa två städer har en stor befolkning med tyskt ursprung och festen lockar dit runt en miljon besökare varje år. Den brasilianska tyskättade staden Blumenau håller årligen en Oktoberfest med runt 700 000 besökare. Även den Oktoberfest som hålls i Cincinnati i Ohio i USA är betydande. År 2002 kom över en halv miljon besökare till stadens Oktoberfest. Sedan 1991 har en stor Oktoberfest hållits i Hong Kong.


Centraleuropas enda kvarvarande loppcirkus uppträder sedan 1948 på Oktoberfest. I en episod av TV-serien Simpsons introduceras en fiktiv skotsk variant, som kallas Scotchtoberfest.






Dan Hylander

Dan Hylander, Skuggor i skymningen på Spotify

Om änglar och sjakaler

Skuggor i skymningen

Dan Hylander, Svart kaffe på Spotify

Om änglar och sjakaler

Svart kaffe

Dan Hylander, Farväl till Katalonien på Spotify

September

Farväl till Katalonien

Dan Owe Michael Hylander, född 21 juni 1954 i Malmö, är en svensk låtskrivare, sångare och gitarrist. Han har samarbetat bland annat med Py Bäckman och via duons gemensamma kompband Raj Montana Band. Det kommersiella genombrottet kom i början av 1980-talet. På senare år har han gjort solokarriär med nybildade kompband, förutom enstaka återföreningar av Raj Montana Band.


Hylander fick 1984 Rockbjörnen som årets bästa manliga artist. Året innan hade han, Py Bäckman och Raj Montana Band belönats som bästa svenska band. Sedan 2007 är Dan Hylander bosatt i Bolivia.


Hylander debuterade redan år 1962 som tomtenisse i Julkalendern Storskogens tomtefamilj. Under 1970-talet bildade han rockgruppen Raj Montana Band som kom att utveckla sig till hans och Py Bäckmans gemensamma kompband. Han medverkade 1977 till bildandet av skivbolaget Amalthea.


1978 släpptes debutalbumet Raj Montana Band, som blev en stor kritikerframgång vilket också gällde för uppföljaren Döende oskuld. Den senare innehöll bland annat sånger som "Höst", numera klassisk i hans repertoar, samt Mikael Wiehes översättning av Bob Dylans "Percy's Song" – "Min älskade stod inför rätten idag".


Den första stora kommersiella framgången kom med albumet September 1981, innehållande sånger som "Farväl till Katalonien" och "Solregn", den senare tillägnad den avlidne amerikanske musikern Lowell George. Året därpå fick han sin första guldskiva för albumet Bella notte, en liveskiva innehållande mestadels nya sånger. Däribland titelspåret och singeln "I minnen". 1983 kom nästa guldskiva med Calypso, innehållande sånger som "Vykort, vykort", "21/3" och "Vildrosor och tistlar"'.


Nästa album, ...om änglar o sjakaler (1984), blev hans hittills största framgång och första platinaskiva. "Skuggor i skymningen" och "Svart kaffe" var även stora singelhits. Samma år turnerade han och Py med Raj Montana Band inför rekordpubliker i folkparker och ishallar. Redan 1983 hade de bestämt sig för att splittra bandet efter turnéerna 1984, vilket också blev fallet. Med på dessa avslutningsturnéer var även, som körsångerskor, Anne-Lie Rydé och Tove Naess. De fyra avslutningskonserterna på Göta Lejon och Stockholms Konserthus dokumenterades av Sveriges Television och på dubbelalbumet Tele-Gram Långt Farväl.


Hylander medverkade också 1985 på ANC-galan mot apartheid, tillsammans med den dåvarande svenska rockeliten och ett tillfälligt återförenat Raj Montana Band. Året därpå turnerade han i Zambia och Zimbabwe med bland annat Peps Persson och Py Bäckman.


1986 startade han sitt nya kompband Kosmonaut och släppte albumet Kung av onsdag, som visserligen sålde mindre än föregående studioalbum men likväl blev en guldskiva. Singeln "Älskade främling" låg även på Sommartoppen. Med nästa skiva, Cafe Sorgenfri (1988), påbörjade Hylander ett artistiskt nytänkande som resulterade i lysande recensioner men minskad publik framgång. Trots en mindre hit med singelspåret "Bara en man" blev albumet hans första som inte sålde guld sedan 1981. Samma öde drabbade 1990 Lycklig måne, som dock delvis var en återgång till ett mera klassiskt rockformat. Låten "Varje gång hon går förbi" har dock genom åren blivit en stor favorit i Hylanders liverepertoar.


1991 kontrakterades Hylander av Sony som släppte samlingsalbumet Deja vu. Denna innehöll bland annt tre nyinspelade spår med Raj Montana Band, däribland Hylanders översättning av Bob Dylans "My Back Pages" kallad "Jag var mycket äldre då (än någonsin igen)".


1992 presenterades så storproduktionen Kejsaren är naken, som var ett stort avsteg från hans tidigare alster. Albumet var betydligt mindre rockigt och visade på influenser från Steely Dan, Joni Mitchell och Keith Jarrett. Den blev också hans sämst säljande skiva sedan debuten. Trots en viss omvärdering på senare år framstår den fortfarande som väl överambitiös. "Mamma tro mig" finns dock fortfarande kvar i Hylanders konsertrepertoar och har vuxit ut till ett nummer där bandmusikerna tillåts att improvisera fritt.


1994 släpptes den betydligt mera avskalade Dan Hylander, som var en återgång till hans traditionella melodier och harmonik. Den sålde dock inte bra nog för att övertyga Sony om att förnya hans skivkontrakt.


Under senare delen av 1990-talet övergick Hylander med stor framgång till att skriva musik åt och producera andra artister. Totta Näslund hade startat ett soloprojekt och Hylander producerade och skrev låtarna på hans första album Totta, och senare även flera av låtarna på Totta 2, Totta 3 och Totta 4 (Duetterna). Den senare innehöll duetter med bland andra Marie Fredriksson, Sanne Salomonsen, Jenny Silver (Öhlund), Louise Hoffsten, Sharon Dyall och Kajsa Grytt. Samtliga dessa album producerade han själv.


1997 återförenades Raj Montana Band tillfälligt. Det blev en turné och ett samlingsalbum med ett antal nya låtar.


På Tomas Ledins skiva Med vidöppna fönster från 2004 är låtarna skrivna och producerade av Dan Hylander och Tomas Ledin tillsammans. Dessutom har han producerat skivor åt bland andra Billy Bremner från Rockpile och Sylvia Vrethammar. Som låtskrivare har hans sånger framförts och/eller spelats in av artister som Thorsten Flinck, Totta Näslund, Kal P Dal, Sven-Ingvars, Tomas Ledin, Larz-Kristerz, Christina Lindberg, Niels Jensen och Björn Skifs.


1997 återförenades Dan, Py, Anne-Lie, Tove och Raj Montana Band för en framgångsrik sommarturné. Samtidigt släppte EMI samlingsalbumet Hits innehållande sex nya sånger. Den nådde försäljningslistans plats 13.


2007 lämnade Hylander Sverige och flyttade till Riberalta i nordöstra Bolivia. Han vistas dock fortsatt under vissa perioder i Sverige.


Hösten 2009 satte Dan Hylander samman sitt första band på drygt 20 år – bandnamn: Orkester – och turnerade flitigt och framgångsrikt. Den 16 mars 2011 släpptes skivan Den försenade mannen som CD och vinyl och nådde plats 4 på svenska försäljningslistan. Detta var hans bästa listplacering sedan "Kung av onsdag" 1986. Albumet var hans första i eget namn på 17 år.


I november 2011 kompletterades inspelningarna till live-CD/DVD:n Förscenad som sedan släpptes 21 mars 2012.


Som textförfattare använde Dan Hylander till en början aldrig rim. Han ändrade dock detta i och med albumet Kejsaren är naken 1992.


Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band fick en Rockbjörn som bästa svenska band 1983. Dan Hylander fick en Rockbjörn som bästa manliga artist 1984.


Fasta musiker i Raj Montana Band under dess stora framgångar 1980-1984 och vid återföreningen 1997










Pussy Riot

Pussy Riot, Wont Get Fooled Again på Spotify

Pussy Riot - Wont Get Fooled Again

Wont Get Fooled Again

Pussy Riot, Smells Like Teen Spirit på Spotify

Pussy Riot - Wont Get Fooled Again

Smells Like Teen Spirit

Pussy Riot, Blitzkreig Bop på Spotify

Pussy Riot - Wont Get Fooled Again

Blitzkreig Bop

Pussy Riot är en feministisk rysk punkgrupp, konstnärskollektiv, aktivistgrupp och performancekollektiv.


Bandet bestod från början av 11 kvinnliga medlemmar i åldrarna 20-33 år. De genomför ofta aktioner med spontanspelningar och genom musiken försöker de belysa frågor om yttrandefrihet och jämställdhet, ofta med en tydlig kritik mot Rysslands president Vladimir Putin.


Sommaren 2012 dömdes tre av medlemmarna till två års fängelse för huliganism efter att utan kyrkans medgivande ha genomfört ett regimkritiskt performance framför ett altare i Kristus Frälsarens katedral i Moskva i februari. Domaren menade att de drivits av hat och fientlighet mot troende samt att deras framträdande varit blasfemiskt. Spelningen i Frälsarkatedralen var enligt bandet själva ett försök att visa kopplingen mellan Putin och ledarna i den rysk-ortodoxa kyrkan.


Fallet väckte internationell uppmärksamhet och många kulturarbetare, såväl ryska som internationella, ställde sig på Pussy Riots sida och menade att åtalet strider mot yttrandefriheten. Bland de mer namnkunniga artister som uttalade sitt stöd för Pussy Riot fanns Paul McCartney, Björk, Madonna och Red Hot Chili Peppers.


















Frölunda Indians

Frölunda HC, även Frölunda Indians, tidigare Västra Frölunda HC, är en ishockeyklubb från Göteborg.


Västra Frölunda IF bildades 1930, och tog upp ishockey i sitt program 1944. Ishockeylaget utgjorde ishockeysektionen i Västra Frölunda IF fram till 1984 då sektionen knoppades av och blev en egen förening med namnet Västra Frölunda HC. Klubben hade då ett klubbmärke med de gamla färgerna vitt och grönt samt VF i rött, idag är märket utbytt mot en indian.


Klubben spelar i Svenska hockeyligan (SHL, tidigare Elitserien). Inför säsongen 1995/1996 antogs smeknamnet Indians, en: indianer, som syftar på att laget under de framgångsrika åren på 1960-talet kallades för "Vilda västern". Man ville dock inte ha ett namn som syftade på cowboys eller eldvapen utan antog då i stället Indians.


Frölunda har genom åren spelat i gröna eller vita tröjor. I samband med att man började kalla sig Frölunda Indians bytte man till att spela i röda tröjor hemma och vita borta. Säsongerna 2007/2008 och 2008/2009 spelade laget i röda tröjor hemma lördagar och helgdagar och i gröna tröjor hemma på vardagar. Från och med säsongen 2009/2010 spelar Indians återigen med enbart röda tröjor på hemmaplan.


Efter en längre tid utanför den högsta hockeyserien inledde Frölunda 1990-talet med sin återkomst till Elitserien säsongen 1989/1990. Conny Evensson, tränaren som fört upp laget, lämnade dock inför den första Elitseriesäsongen och de inledande 1990-talsåren var skakiga med bland annat en tur till kvalserien 1991, där man mötte Team Boro HC och Rögle BK och Mölndal Hockey.


Leif Boork ledde klubben ett par säsonger innan Lasse Falk tog över och införde den så kallade 1-3-1-hockeyn, vilket han fick mycket kritik för utanför Göteborg. Falk förde klubben till sin fjärde SM-final säsongen 1995/1996, där Luleå HF dock blev för svåra. Finländaren Christian Ruuttu bidrog starkt till framgångarna, men även spelare som Marko Jantunen och Peter Berndtsson dominerade matcherna.


Resten av 1990-talet blev dock svajigare för indianerna. Ruuttu försvann redan efter en säsong och även Falk sökte nya utmaningar efter något år. Ersättarna lyckades inte alltid så väl, de lovande juniorerna hade svårt blomma ut till storstjärnor och mot slutet av 1990-talet fick klubben ekonomiska problem då Skatteverket började granska Frölundas affärer med den ökände affärsmannen Frank Abagnale.


Inför säsongen 2004/2005 firade laget 60-årsjubileum och samtidigt 20-årsjubileum som fristående klubb. I samband med detta tog klubben namnet Frölunda HC utan förledet Västra.


Frölunda tog sitt senaste SM-guld säsongen 2004/2005, säsongen då de flesta elitserielag var förstärkta med lockoutade NHL-spelare. Den säsongen hade Frölunda sju spelare i svenska landslaget, tre spelare i finska landslaget samt en spelare i schweiziska landslaget. Utöver detta tackade tre spelare nej till landslagsspel. Dessutom var Frölundas andretränare Janne Karlson uttagen som assisterande coach i svenska landslaget. Notabelt är också att Frölunda Indians toppade Eurohockey.nets klubbranking säsongen 2004/2005.


Den 6 april 2006 blev Frölunda historiskt, då man som första lag i ett SM-slutspel vände ett underläge med 1-3 i matcher till seger med 4-3, vilket hände i semifinalserien mot Linköpings HC. Säsongen slutade emellertid med finalförlust mot Färjestad BK, efter 2-4 i matcher.


I samband med den andra finalmatchen mot Färjestad 2006 blev Ronnie Sundin 11 april 2006 den mesta spelaren med sin 685:e match i frölundatröjan.


Inledningen av säsongen 2006/2007 präglades av flera motgångar för Frölunda, och klubben låg länge på kvalserieplats. Lösningen blev att klubbledningen avsatte den tidigare tränaren Stephan "Lillis" Lundh och ersatte honom med Per Bäckman från Västerås Hockey. Strax efter sade andretränaren Calle Johansson upp sig och han ersattes av Benny Westblom. Frölunda slutade i den tätaste av samtliga elitserier på nionde plats, två poäng från en slutspelplats och tre poäng från ett nervöst kval. Det var första gången sedan säsongen 1994/1995 som Frölunda missade SM-slutspel. Denna säsong värvade man också rekordmånga spelare under pågående säsong. Dessa var Jere Myllyniemi (Philadelphia Flyers), Henrik Malmström (Brynäs IF), Sean Bergenheim (Lokomotiv Yaroslav), Magnus Kahnberg (St. Louis Blues), Ari Vallin (Florida Panthers) och Oscar Ackeström (Linköpings HC). Av dessa är det bara Kahnberg och Ackeström som spelar i klubben säsongen 2007/2008. Den 6 december 2008 gjorde Niklas Andersson två mål mot Södertälje SK och slog då Patric Carnbäcks målrekord i Frölunda, som var på 216 mål.


Säsongen 2011/2012 har Frölunda Indians gjort en stor rensning av sin trupp. Man har på ett sätt försökt föryngra laget genom att satsa på yngre talanger samt satsat mer på hemvändare, exempel som Magnus Kahnberg, Jari Tolsa och Fredrik Pettersson. Trotjänare som Niklas Andersson valde att sluta och Tomi Kallio fick inte förlängt kontrakt.


Frölunda Indianss ungdomssektion är en av Sveriges främsta. Under 2000- talet har U-16, J-18 och J-20-lagen vunnit i princip allt som går att vinna. Frölunda har producerat väldigt många talanger på toppnivå under 2000-talet. Bland andra:


Backar
5 Jan-Axel Alavaara • 6 Tom Koivisto • 7 Antti-Jussi Niemi • 8 Arto Tukio • 23 Ronnie Sundin • 44 Sami Salo • 55 Christian Bäckman


Anfallare
9 Daniel Alfredsson • 11 Magnus Kahnberg • 12 Peter Högardh • 19 Jari Tolsa • 20 Joel Lundqvist • 21 Loui Eriksson • 22 Jonas Esbjörs • 24 Niklas Andersson • 26 Samuel Påhlsson • 28 Martin Plüss • 30 Jonas Johnson • 31 Per-Johan Axelsson • 58 Jens Karlsson • 71 Tomi Kallio






BROLLE

BROLLE, Det är hon på Spotify

Ett hjärta som glöder, som en gång brann

Det är hon

BROLLE, Jag Är Född I En Liten By (I Ett Av Världens Hörn) på Spotify

Best Of

Jag Är Född I En Liten By (I Ett Av Världens Hörn)

BROLLE, The King på Spotify

The King

The King

Brolle, tidigare Brolle Jr, artistnamn för Kjell Junior Wallmark, född 10 november 1981 i Inbyn utanför Boden, är en svensk musiker. Eftersom hans far också heter Kjell, började hans äldre systrar kalla honom för Lillebror vilket så småningom utvecklades till Brolle Jr. Sedan dess har han hetat det, även i skolan. Numera kallar han sig enbart för Brolle i musiksammanhang.


Han upptäcktes i Kanal 5:s talangjakt Popstars 2001 och släppte därefter debutsingeln Playing with fire. År 2002 blev han utsedd till "Årets norrbottning" för att ha satt hemkommunen på kartan. Dessutom nominerades han till det en Grammis i tre kategorier, "Årets nykomling", "Årets pop/rock manlig" och "Årets låt”, samt till flera andra priser, bland andra Rockbjörnen, NRJ Awards och Swedish Hit Music Award. Brolle gick på Naturbruksgymnasiet i Kalix, på jakt- och naturguideprogrammet.


Under uppväxten spelade Brolle biljard och det var i biljardhallen som musikintresset tog fart. Han hade spelningar på olika klubbar och auktioner i Norrland och sjöng ofta Elvis-, Cornelis Vreeswijk- och Dan Andersson-sånger.


Under 2008 deltog Brolle i TV4:s program Körslaget med en kör från Boden. Brolles lag slutade på andra plats i tävlingen.


Under hösten 2008 medverkade Brolle i musikalen Footloose på Wallmans Intiman i Stockholm. Han tog över rollen som "badboy" Tommy efter Måns Zelmerlöw. Våren 2009 spelade han Buddy Holly i The Buddy Holly Musical på Göta Lejon i Stockholm och på sommaren turnerade han med Diggiloo-turnén.


Under hösten 2010 deltog Brolle i showen "Ladies Night" på 18 platser i Sverige. Han deltog också i julshowen "On Stage". Brolle valdes av tidningen "Veckorevyn" till "Sveriges sexigaste man 2010".


År 2011 deltog han i Melodifestivalen med låten "7 Days and 7 Nights", där han gick vidare till final. Han kom på sista plats, med totalt 29 poäng.






Hitta oss på Facebook Hitta oss på Google Plus Hitta oss på Twitter