Få inspiration till evenemang i hela Sverige!

Vet du inte vad du ska göra framöver? Vill du hitta nya artister du inte visste fanns?
Nu väljer vi ut några slumpmässiga låtar/filmer här nedan på artister/event som kommer att uppträda framöver!

Klicka runt och lyssna/titta. Uppdatera sidan för att få 60 nya artister att lyssna på! Klicka på namet för att se spelaschema.

Metallica

Metallica, Enter Sandman på Spotify

Metallica

Enter Sandman

Metallica, Nothing Else Matters på Spotify

Metallica

Nothing Else Matters

Metallica, Master Of Puppets på Spotify

Master Of Puppets

Master Of Puppets

Metallica är ett amerikanskt heavy metalband, grundat den 28 oktober 1981 i Los Angeles i Kalifornien i USA. Bandet har sålt över 110 miljoner album världen över, varav 58 miljoner i USA, och räknas som det mest inflytelserika bandet i sin genre. Tillsammans med Megadeth, Slayer och Anthrax räknas Metallica till The Big Four of Thrash. Debutalbumet Kill 'Em All gavs ut år 1983. De samarbetade med Lou Reed på albumet Lulu som gavs ut 2011.


Metallica bildades som ett garageband i Los Angeles den 28 oktober 1981. Bandet bestod då av dansken Lars Ulrich (trummor) och amerikanen James Hetfield (sång och gitarr). Hetfield kom i kontakt med Ulrich genom en tidning vid namn "Recycler" där Ulrich hade lagt ut en annons. Även basisten Ron McGovney var med från början. Namnet "Metallica" hade sin bakgrund i att en vän till Ulrich skulle startat ett fanzine och valde mellan att kalla det "Metallica" eller "Metal Mania". Ulrichs åsikt var att "Metal Mania" passade bättre för ett fanzine och han tog sedan namnet "Metallica" för sitt nystartade band. Då bandet behövde ytterligare en gitarrist satte Ulrich in en annons i en lokal nyhetstidning. Dave Mustaine svarade på annonsen och efter en provspelning blev han medlem i gruppen. Metallica gjorde sin första spelning i Anaheim i Kalifornien, den 14 mars 1982. På sin första konsert spelade bandet sina egna låtar "Hit the Lights" och "Jump in the Fire" samt covers på låtar av bland andra Diamond Head och Savage.


I början av 1982 släppte Metallica en första demoinspelning vilket ledde till att de fick agera förband åt Saxon på klubben "Whiskey A Go Go" i Los Angeles. Spelningen den 27 mars innehöll framför allt covers av låtar från olika NWOBHM-band, men också Dave Mustaines nya låt "Metal Militia". Metallica anlitade ytterligare en gitarrist, Damien C. Philips (eg. Brad Parker) inför sin spelning på Consert Factory i Costa Mesa 23 april samma år. Ännu en ny låt, The Mechanix framfördes under denna kväll. Detta blev dock det enda framträdandet med Philips som därefter lämnade bandet.


Alkoholrelaterade problem innebar samarbetssvårigheter mellan Dave Mustaine och övriga medlemmar vilket ledde till att bandet avskedade Mustaine mitt under västkust-turnén. Han gjorde sin sista spelning med bandet 9 april 1983 i Brooklyn i New york. Mustaine repade sig dock snabbt och bildade snart thrash metal-bandet Megadeth. Kirk Hammett, tidigare i Exodus, anlitades därefter som gitarrist och hans första spelning med bandet skedde redan den 16 april på "The Showplace" i Denver i New Jersey. Under kvällen spelade också bland andra black metal-bandet Venom.


Inför inspelningen av sitt tredje album hade Metallica valt att återvända till Köpenhamn och Sweet Silence Studios. Master of Puppets spelades in under tre månader och gavs ut av Elektra i februari 1986. Albumet innehåller många kända låtar till exempel "Battery", "Master of Puppets", "Welcome Home (Sanitarium)", "Disposable Heroes", "Damage Inc." och instrumentallåten "Orion" som man ofta förknippar med Cliff Burton. Med detta album kom också Metallicas riktiga genombrott och det blev det första thrash-albumet att placera sig på amerikanska Billboard Top 100-listan. Lanseringen stöddes av en USA-turné som förband till Ozzy Osbourne. En Europaturné genomfördes tillsammans med Anthrax. På väg från en konsert i Stockholm mot Köpenhamn den 27 september, åkte turnébussen av den isiga vägen i närheten av Ljungby och Cliff Burton kastades ur bussen och dog omedelbart.


I juni samma år utgavs albumet St. Anger som gick in på första plats på Billboard-listan med 416 000 sålda album första veckan. I Storbritannien la den sig som trea på försäljningslistan medan den i de skandinaviska länderna landade på första plats. Albumet fick ljummen kritik och blev bland annat kritiserat för att ha inslag av så kallade nu-metal. Efter albumsläppet gav sig Metallica ut på turné, Madly In Anger With the World, vilken höll på till november 2003. Trots kritiken mot det senaste albumet fyllde Metallica arenorna runt om i Europa med exempelvis 46 000 besökare på Olympiastadion i Helsingfors, Finland, och framträdandet på "Rock in Rio"-festivalen i Lissabon, Portugal, sändes live över tevekanaler i 45 olika länder.


Sommaren 2011 genomfördes fler gemensamma konserter med The Big Four of Thrash, bland annat som en del av Sonispherefestivalen i England 8 juli, och i Frankrike 9 juli. The Big Four uppträdde även 23 april i Kalifornien, USA, i Tyskland 2 juli, Sverige 3 juli och Italien 6 juli 2011. I juni 2011 tillkännagav Metallica och Lou Reed att de inlett ett samarbete och att det gemensamma albumet Lulu släpps 31 oktober. I september publicerades låtlista och omslagsbild på den gemensamma sajten loureedmetallica.com. I oktober bekräftade Robert Trujillo att Metallica hade börjat skriva på sitt nya album. Lars Ulrich har sagt i en intervju att albumet släpps tidigt 2015.


2012 skapade bildade bandet Blackened Recordings somt köpt alla rättigheter till sina tidigare inspelningar. Skivbolaget har ännu inte gett ut någon skiva.






Teddybears

Teddybears, Cobrastyle på Spotify

Fresh

Cobrastyle

Teddybears, Yours to Keep på Spotify

Rock 'n' Roll Highschool

Yours to Keep

Teddybears, Sunshine på Spotify

Sunshine

Sunshine

Teddybears, tidigare Teddybears Sthlm eller Teddybears STHLM, är en svensk musikgrupp bestående av Patrik Arve, Joakim Åhlund och Klas Åhlund. Deras musik har inslag av både rock, synth och TV-spelsmusik. Låten Move Over med Teddybears är med i spelet Driv3r.


Teddybears bildades som ett grindcoreband 1991 av Patrik Arve och Joakim Åhlund med Glenn Sundell på trummor, under namnet Skull. Namnet byttes till Teddybears STHLM efter att Joakim Åhlunds bror Klas Åhlund tillkommit. Efter två hardcore-betonade album, You Are Teddybears (1993) och I Can't Believe It's Teddybears STHLM (1996) bytte man på Rock'n'Roll Highschool stil till ett electronicabaserat rocksound. På albumet medverkade gästartister som Eagle-Eye Cherry, Daddy Boastin' och Thomas Rusiak. Albumet innebar bandets genombrott och på Grammisgalan 2000 utsågs man till årets pop/rock-grupp och Rock'n'Roll Highschool till årets album. Man medverkade också på Thomas Rusiaks låt Hiphopper, en cover på Teddybears Punkrocker.


2004 gavs albumet Fresh ut, med bland annat låten Cobrastyle inspelad med Mad Cobra. Under en konsert samma år var dansbandet Torgny Melins förband åt Teddybears, då de gjorde dansbandstolkningar av några av bandets låtar. Framträdandet blev succé och ledde till att Torgny Melins 2006 gav ut ett helt album med Teddybears-tolkningar, kallat Dansbander.


Den 12 september 2006 gav Teddybears ut sitt första album för den amerikanska marknaden, Soft Machine, under det förkortade namnet Teddybears. Första singeln var Punkrocker, en ny version av deras gamla hit som i den nya versionen sjungs av Iggy Pop. De turnerade och spelade bland annat på Coachellafestivalen 2007.


2008 medverkade de i The Late Show with David Letterman och framförde låten Cobrastyle tillsammans med Robyn.


Den 22 januari 2010 öppnade Teddybears P3 Guldgalan i Scandinavium med att premiärspela låten Rocket Scientist. Den 24 mars samma ut gavs albumet Devil's Music ut.


Den 11 juli 2011 gavs EP:n No More Michael Jackson ut. Den har ett betydligt tyngre och mer elektroniskt sound, mer likt Klas Åhlunds produktion till Robyns Body Talk-serie.


Den 16 maj 2014 återförenades bandet för en exklusiv spelning på Vans sponsorfest i Stockholm. Bandet spelade "Ahead of My Time" och "Punkrocker" samtidigt som man delade ut Vans-produkter till publiken. Den 9 aug samma år uppträdde de även på Sommarkrysset från Gröna Lund.






Battle Beast

Battle Beast, Touch in the Night på Spotify

Unholy Savior

Touch in the Night

Battle Beast, Lionheart på Spotify

Unholy Savior

Lionheart

Battle Beast, I Want The World... And Everything In It på Spotify

Unholy Savior

I Want The World... And Everything In It







Weeping Willows

Weeping Willows, The Burden på Spotify

Fear & Love

The Burden

Weeping Willows, Blue And Alone på Spotify

Broken Promise Land

Blue And Alone

Weeping Willows, Touch Me på Spotify

Into The Light

Touch Me











Eddie Meduza

Eddie Meduza, Midsommarnatt på Spotify

You Ain't My Friend

Midsommarnatt

Eddie Meduza, Mera brännvin på Spotify

Eddie Meduzas Samlade Verk

Mera brännvin

Eddie Meduza, Epa-traktorn på Spotify

Eddie Meduzas Samlade Verk

Epa-traktorn

Errol Leonard Norstedt, artistnamn Eddie Meduza, född 17 juni 1948 i Örgryte församling, Göteborg, död 17 januari 2002 i Nöbbele utanför Växjö, var en svensk kompositör, textförfattare, musiker, komiker, sångare och multiinstrumentalist. Bland de instrument Norstedt spelade var gitarr, elbas, saxofon, dragspel och piano.


Norstedt föddes i Örgryte, Göteborg, men kom tidigt till Gislaved i Småland. Han var son till Mary Pettersson och Stig Norstedt. Han hade fyra syskon, varav samtliga har olika fäder. Hans barndom präglades av alkoholiserade föräldrar och ständiga flyttar. När Norstedt var 13 år hade han bott på 30 olika ställen, bland annat i Mellerud och i Båraryd. Han blev mobbad i skolan och misshandlad av sin styvfar.


Norstedt drömde tidigt om att bli musiker och köpte sin första gitarr som 15-åring. På 1960-talet spelade han i flera olika band, bland annat Pack of Losers, ett coverband från Tidaholm som inte rönte några större framgångar. Under början av 1970-talet förvandlades de till dansbandet Anders Norstedts orkester. Innan Norstedt försökte sig på en egen karriär försörjde han sig under senare delen av 1970-talet som låtskrivare till andra dansband, såsom Streaplers, Trio me' Bumba och Tommy Elfs.


Sin första egna skiva släppte han 1975. Det självbetitlade albumet Errol sålde dock sämre än förväntat och fick därför ingen uppföljare. 1976, året efter albumfloppen, kunde man finna hans annonser i herrtidningarna Lektyr och FIB Aktuellt för kassetten Mannen utan hjärna, utgiven under pseudonymen E. Hitler & Luftwaffe. Omslag och kassett kopierade han hemma och inspelningen sköttes på hans egen utrustning. Han drog dock snabbt tillbaka kassetten då han ångrade en av låtarna och gav istället året efter ut kassetten E Hilter & Luftkaffe nr 1, som snart följdes av Nr 2.


Efter att ett tag inofficiellt ha kallat sig Eddie Nowels (en medveten "försvenskning" av "Knowles", för att han skulle kunna behålla sina initialer) fick han idén till sitt artistnamn Eddie Meduza från ett naturprogram om maneter (se: Medusa (zoologi)). CBS Records AB kontrakterade honom 1979 för albumet Eddie Meduza & The Roaring Cadillacs med en femtonårig John Norum på gitarr. Skivan blev en succé, men Norstedt fortsatte trots detta att ge ut kassetter på egen hand under sin pseudonym E. Hitler.


Hösten 1981 åtalades Errol Norstedt för rattfylleri och dömdes till en månads fängelse, som skulle avtjänas på Skänningeanstalten i september 1982. Efter bara fyra dagar fick han diagnosen "nervsammanbrott" och överfördes istället till Falbygdsklinikerna i Falköping där han fick vård under den resterande strafftiden. Nervsammanbrottet var dock simulerat och bara ett sätt att slippa fängelset.


Norstedt var alkoholiserad men försökte flera gånger sluta dricka. Under turnén Griståget tillsammans med Svullo 1993 kollapsade Norstedt och fick diagnosen kammarhypertrofi (förstorat hjärta). Norstedt ändrade livsföring omedelbart, slutade att dricka och började träna. Trots detta fick Norstedt flera återfall i sin alkoholism och 2002 avled Norstedt av en hjärtinfarkt. Sonen Anders Norstedt har berättat att askan efter fadern sommaren 2003 spreds utanför Rossö i Kosterfjorden, en mil söder om Strömstad.


Eddie Meduza var mycket produktiv och skrev fram till sin död över 900 olika visor och sketcher fördelat på nästan 90 album och kassetter. Mycket har dock inte getts ut då han var både självkritisk och frikostig med sitt material och sägs ha delat ut kassetter med outgivet som presenter till fans. De första kassetterna är idag åtråvärda samlarobjekt.


Det var först efter sin död som han började porträtteras på ett mer seriöst sätt i medierna genom flera inslag i P1, P3, radiodokumentärer (Mera brännvin) och har till viss del också fått upprättelse som artist och humorist. Den 3 februari 2010 hade Eleganten från vidderna - Filmen om Eddie Meduza premiär på biografen Roy under Göteborg International Filmfestival, en film som tagit nära två år att göra. I författaren Per Hagmans bok Vänner för livet är Eddie Meduza med som huvudpersonen Eriks farbror, en helt igenom fiktiv figur.


Norstedt gjorde sig framför allt känd inom raggarrocken med låtar som "Mera brännvin" och "Volvo" men skrev även mer seriösa rocklåtar som till exempel "Leader of the rockers", "Goin' back to Oklahoma" och "Honey B". Norstedt skrev också seriös pop-/rockmusik för sig själv eller andra artister, ofta dansband som till exempel Trio me' Bumba, Saints, Max Fenders och Streaplers. Bland låtarna kan nämnas "Tretton år", "Eleganten ifrån vidderna", "Ingen plockar en maskros", "Midsommarnatt" och "Evert". Många av Norstedts verk nådde också Svensktoppen, dock oftast med andra artister och grupper. Några exempel är "Evert" (med Matz-Ztefanz med Lailaz), "Så bjud upp till nästa dans" (Beatmakers med Boris) och "Ute på vischan" (med Lasse Stefanz).


Under pseudonymen E. Hitler fick Norstedt utlopp för sin mest obscena humor, sin musikaliska experimentlusta och sina samhällskritiska texter, vilka passade illa ihop med varumärket Eddie Meduza. Bland dessa verk märks "Den runkande spårvagnschauffören", "Slicka en fitta", "Vresa upp fetta" och "Fruntimmer sa en ha å knulla mä". En del paralleller kan här dras till schlagerkompositören Johnny Bode och med könsrockgrupper som Onkel Kånkel and his kånkelbär med flera.


Norstedt spelade många instrument. På sina kassetter, som han gjorde i sin egen studio, "Studio Ronka", spelade han med mycket få undantag alla instrument själv och gjorde dessutom själv alla vokala insatser, både på kassett och på skiva.


Norstedts texter präglas av ett antal teman som ofta återkommer: Sexuell frustration (till exempel "Nu har min mage blivit stor", "Runkeball", "Vresa upp fetta, kärringajävel" m.fl.), Fylleri (ofta med en ambivalent inställning där fylleriets baksidor beskrivs ingående, se till exempel "Julesång", "Alla tiders fyllekalas", "Mera Brännvin"), och politikerförakt (speciellt mot socialdemokratin och dess ledare, se till exempel "Såssialdemokraterna", "Göran Persson i mitt rövhål", "Hoppla lilla åsna", "Kliar mig i röven", men även mot nykterhetsivrare som centerpartisten Torsten Bengtson, exempelvis "Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder"). Vidare han en stor mängd sketcher på temat "den enkle mannen mot samhället" där den enskilde sätter sig upp (och vinner) mot myndigheter eller överklass (i "Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder" så förekommer verserna "och systemet det var öppet, trots att det va' lördag... och man kunde andas, utan att bli häktad". Se även "Eleganten ifrån vidderna"). Norstedt använde också ofta sina texter för att slå tillbaka på de journalister som skrev ner hans skivor eller konserter, framförallt var Mats Olsson en av de som ofta förekom i hans texter (lyssna till "Kuken står på Mats Olsson", "Mats Olsson runkar kuken", "Mats Olsson är en jävla bög", "Jag vill ha en Grammis", "Jävla Journalist"). Även Bert Karlsson har av något oklar anledning "drabbats" av Meduzas texter, i "Bert Karlsson är ett svin". Bert Karlsson äger numera Meduzas upphovsrättigheter, och efter hans död lovade Karlsson att arvingarna skulle få del av hans royalties.


Därtill författade han en mängd visor som troligen var ämnade som ren underhållning ("Porrfavor (Compangeros)", "Tvättmaskinen", "Epatraktorn" mfl) och ett stort antal visor på klassiska raggarteman som bilar och kvinnor. Norstedt gjorde också ett flertal försök att skriva seriös rock 'n' roll med låtar som "Red haired Lisa", "Rocky Rocky", "The Man in the sky" m.fl. Han skrev även ballader som "If I'm a fool", "Anytime at all", "Love's on the run" m.fl.


Trots Norstedts kyliga relation till musikrecensenter har många av hans låtar tagit sig till Svensktoppen med andra artister.


Börje Lundin är ett av Eddie Meduzas många alter egon. Under namnet Börje Lundin framför han ett antal av sina låtar, bland annat "Min epatraktor", "Världens bäste chaufför", "Ute på vischan" och "Börjes funderingar". Framför allt förekommer Börje på de två kassetterna "Börje Lundins kräftkalas" samt "Börje Lundins julafton" men även på LP-utgåvor som "Garagetaper" och "West a fool away".


Om figuren Börje kan konstateras att han lever på en gård någonstans "ute på vischan" i Västergötland. Han bor tillsammans med sin bror Sven Lundin. Återkommande besökare hos bröderna är deras kamrat Ljungbacka-Erik och Lisa, en kvinna vars relation till de övriga är oklar förutom att den är av sexuell natur. Enligt obekräftade påståenden talar Börje Lundin den dialekt som förekommer runt Tidaholm i Västergötland. Börje säger själv att han aldrig gått i skola, han är inte speciellt allmänbildad, är väldigt dålig på engelska, han ägnar sig flitigt åt hembränning, vansinneskörning med trimmad epatraktor, tidelag och andra suspekta verksamheter, men skäms inte alls för något av detta! Han kan sägas utgöra sinnebilden av en rå, obildad och oborstad bonnläpp. Han har ett hett humör och tar gärna till nävarna när argumenten tryter, vilket de ofta gör med tanke på hans intellektuella nivå...


Sven Lundin är Börjes korkade bror och förekommer på Norstedts kassetter tillsammans med brodern och deras ständigt besökande kamrat Ljungbacka-Erik.


Sven är helt klart sin brors underhuggare. Han har en väldig respekt för denne, och tar ofta order från honom om vad han ska göra. Ofta med svaret "Ja det ska jag göra Börje, det ska jag göra!" Men ibland visar han missnöje med att bli behandlad som en bifigur... Han pratar extremt släpig och bred dialekt, låter smått efterbliven på rösten ibland (kanske därför han blir behandlad som sådan av sin bror?) Han är dock mycket tekniskt kunnig när det gäller bilar. Han är också mycket bättre på engelska än sin bror och får faktiskt hjälpa och tillrättavisa honom ibland när denne inte vet hur något uttalas eller vad det betyder.


Ljungbacka-Erik är en figur som förekom mycket på Norstedts kassetter, tillsammans med sina kumpaner bröderna Börje och Sven Lundin. Dessa tre personer fanns i många av Eddie Meduzas övriga plattor.


Ett Ljungbacken ligger mellan Tidaholm och Velinga. Eventuellt bor bröderna Lundin just i Velinga, som är en av flera platser i Tidaholms kommun som figurerar i Meduzas texter.


Ljungbacken, som han ofta bara kallas, är skämtaren och humoristen i gänget, och underhåller ofta de andra med skämt, monologer, episoder ur sitt liv, och dråpliga kommentarer, vilket Börje och Sven skrattar hjärtligt åt!


Ljungbacken har även haft en kort karriär som stå-uppare. Han är något av Svens "idol", för det bästa denne vet är när Ljungbacken kommer och hälsar på och skämtar och berättar saker. Om Ljungbacken inte har någon poäng i sina skämt (vilket är mycket vanligt) slänger han in ett "roewa("röva")" , varvid Sven, Börje och Ljungbacken själv gapskrattar.


Ljungbacken verkar vara den "minst korkade" av de tre och inte lika bonnig och simpel som Börje och Sven, och skrattar ofta gott åt deras okunnighet.


Han är väldigt smal och "skinntorr" (enligt honom själv) men tål ändå mycket mer alkohol än både Börje och Sven... Övriga intressen och färdigheter han besitter är hembränning och spela dragspel.


Greve von Boegroeff är en fiktiv homosexuell skånsk greve. Boegroeff är mest känd för låtar så som "Jag är bög", "Ta mig i röven, pojkar" och "Sug mig mina drängar" med flera. Adelssläkten von Boegroeff påstås härstamma från Ryssland.


E. Hitler (ibland "E.Hitler & Luftwaffe") var den pseudonym som Eddie Meduza använde för att släppa ut de mest knäppa samhällskritiska och snuskiga texterna. Med sin musikaliska experimentlusta släppte han ut ur sitt huvud bland annat låtarna: "Slicka en fitta", "Vresa upp fetta" och "Fruntimmer sa en ha å knulla mä". På kassettbandet där Eddie Meduza och E. Hitler satt och snackade (Dubbelidioterna) och spelade låtar beskrivs de som ovänner. En lustighet från denna är låten "Carolas Pattar", som är helt instrumental. Från början höll han isär E. Hilter från Eddie Meduza. E. Hitler släppte kassetter med snuskiga låtar och galna sketcher, medan Eddie Meduza var hans pseudonym på LP-skivor med något seriösare musik för den bredare publiken.


Till skillnad från de andra pseudonymerna som Eddie fantiserade ihop, har E. Hitler ingen bostad någonstans i verkligheten. Börje, Sven och Ljungbacken bor i Västergötland, Bob Lewis i "Average in Arkansas" och Greve Von Boegroeff i Skåne, medan E. Hitler verkar ha bott enbart i Eddies huvud. Han pratar dock ofta om att han bor i ett "Residens" på en äng, uppe på en höjd, omgärdat av skog, med en grusgång fram till porten. I sitt residens har han en studio där han spelar in sina dinga kassetter, och nere i källaren brukar han ha vilda fester med Luftwaffe och sina övriga gäster och vänner. En av hans favorithobbyer är att slå ner kronofogdar och andra fordringsägare som kommer hem till honom för att kräva pengar av honom.


E. Hitler finns med på ett antal av Norstedts kassetter, från 1976-1979 och på E. Hitler På Dansrotundan (1987). E. Hitler har även en imaginär bror, A. Hilter. OBS att Norstedt här har kastat om "l" och "t" för att likheten med A Hitler inte skall bli för tydlig.


Bob Lewis är en pseudonym påhittad av Norstedt tillsammans med teknikern Patrik Tibell. Bob Lewis medverkar på Eddie Meduzas sista studioalbum Scoop från 2001. Med ett klingande svengelskt uttal tror han att han kan sjunga som Elvis Presley fast han inte kan det, men gör ändå sitt bästa. Figuren lär vara bosatt i "Average in Arkansas" (med uttalet Akan-saw). Bob Lewis var den sista kända pseudonymfiguren som Eddie Meduza hittade på innan han dog år 2002.


E. Hitlers kompgrupp, vänner, hantlangare och "gäng" som sägs bestå av 13 personer, varav endast 4 omnämns med namn och sägs kunna spela instrument.


Heter egentligen Jan-Åke Fröjd och var en av Norstedts vänner. Framträdde bland annat i de filmer som Norstedt producerade under tidigt 1990-tal. Finns även en låt på Eddie Meduzas tredje album Garagetaper som heter "Smällphete Sigges hode". Smällphete Sigge framträder även själv på flera av Norstedts kassetter i följande låtar och sketcher:


En figur som förekommer i diverse kassettband med Norstedt. Efraim Barkbit har vunnit världsmästerskapen i att prata skit i Uculele i Moçambique 1977 samt har en fruktansvärd röv, som en hel ladugårdsvägg. Han behärskar även den svåra konsten att spela musik på rövhålet.


Förekommer för första gången '76 på kassetten E. Hitler & Luftwaffe - Mannen Utan Hjärna med låtarna "Negerjävel" och "Ta å klipp dig". Figurens namn är troligtvis inspirerad av kompositören Roger Wallis namn.


Föreståndare för en handelsbod som förekommer i flera av Norstedts låtar. Hakan bedriver sin näringsverksamhet i Målilla i Småland. En av de produkter som tillhandahålls i handelsboden är gröna termosar.


Storvuxen, våldsam och korkad. Meddelar sig mest genom att vråla och grymta och hota med stryk! Ledare för Luftwaffe, som är E. Hitlers hantlangare, vänner och "gäng" och kompgrupp, mm. Den ende person som E Hitler är rädd för och inte vågar säga emot. Dock är Frisse ganska korkad och lätt att lura, till exempel genom att säga åt honom att slå sig själv i huvudet.


Norstedts första album släppt under artistnamnet Eddie Meduza, blev sågat av många musikrecensenter. Journalisterna Per Bjurman och Mats Olsson har båda kritiserat Norstedts musik. De två har också som hämnd fått låtar tillägnade sig på Eddies kassetter. Norstedt var under hela sin livstid svartlistad och dödskallemärkt, och fick inte spelas i Sveriges radio. Kultur- och musikjournalister sågade ständigt hans skivor och konserter, och avfärdade honom som lägsta formen av buskis och ett skämt. Upprörda politiker, nykterister och religiösa försökte stoppa och förbjuda honom från att uppträda. Norstedt uttryckte ofta en frustration över detta. Att han släppt flera skivor med seriös musik samt med rocklåtar på engelska, tycktes helt komma i skuggan av hans burleska produktion. Han fick ständigt dras med stämpeln att han enbart sjöng om brudar, brännvin och bilar. Norstedt kände sig orättvist behandlad av media, tidningar, recensenter och kom mer och mer att se sig som ett "missförstått geni". "Det spelar ingen roll vad jag gör, de sågar mig ändå" har han uppgett i flera intervjuer.


Denna biografiska artikel om en svensk musiker behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.






Klara Zimmergren

Klara Zimmergren, folkbokförd Klara Elisabet Simmergren, född 16 februari 1967 i Norrköping, är en svensk komiker, skådespelare och programledare i radio och TV. Hon är kanske främst känd från humorduon Mia och Klara.


Klara Zimmergren tillbringade sina första år i Norrköping och flyttade sedan tillsammans med sin mor och en äldre syster till Mölndal. Hennes far var organist inom Svenska kyrkan i Norrköping och farfadern pastor inom Alliansmissionen i Småland. Hon har studerat en tvåårig medielinje på Biskops-Arnös folkhögskola och är även utbildad manusförfattare.


Hon har bland annat medverkat i radioprogrammen Bossanova, Roll on och P3 Apelsin. Zimmergren lärde känna Mia Skäringer 1997 när de de gjorde radioprogrammet Bossanova i P3. Det resulterade i en krogshow i Göteborg och sedan Roll on i P3.


Hösten 2007 skapade hon, tillsammans med Mia Skäringer, humorserien Mia och Klara som sändes i SVT. Den baserad på deras eget material som tidigare sänts i Sveriges Radio P3 som radioprogrammet Roll on. Från och med hösten 2009 är hon programledare för SVT-programmet Djursjukhuset och från 2012 även för djurprogrammet Bästa vännen. Under 2010 var hon domare i Vi i femman i både Sveriges Radio P4 och SVT Barnkanalen.


2011 agerade Zimmergren speakerröst åt Naturskyddsföreningens kampanj mot konsumtionen av jätteräkor och var tillsammans med Daniel Adams-Ray resande reporter i Etiopien åt insamlingsprogrammet Musikhjälpen.






Israel Nash

Israel Nash, Willow på Spotify

Israel Nash's Silver Season

Willow

Israel Nash, Woman At The Well på Spotify

Israel Nash's Rain Plans

Woman At The Well

Israel Nash, Parlour Song på Spotify

Israel Nash's Silver Season

Parlour Song







Carl-Einar Häckner

Carl-Einar Häckner, Livet på landet på Spotify

Skärvor

Livet på landet

Carl-Einar Häckner, Rymdraket på Spotify

Skärvor

Rymdraket

Carl-Einar Häckner, Laga livet med lim på Spotify

Skärvor

Laga livet med lim

Carl-Einar Fredrik Richard Häckner, även Charlie Häckner, född 8 oktober 1969 i Alafors strax norr om Göteborg, är en svensk trollkarl, komiker, sångare och författare.


Häckner har sedan 1997 spelat årliga varietéer på Liseberg i Göteborg, där olika akrobater, lindansare och andra artister brukar medverka.


Carl-Einar Häckner växte upp i Gårdsten, Göteborg. Häckner började trolla vid sex års ålder efter att ha fått en trollerilåda i present. När han var elva år gammal gjorde han sina första uppträdanden. En vän som har agerat mentor för honom är Max Milton.


Han läste ekonomi i gymnasiet, men lämnade den banan helt för att istället försörja sig inom illusionism. Under åren har han satt upp ett flertal föreställningar över hela landet, och på senare år även utomlands. Dessutom har han medverkat i ett antal film- och TV-serier, bland annat i långfilmen Petri tårar och tv-serien Herbert & Robert (uppföljare till Albert & Herbert) samt gett ut fyra skivor.


I flera år arbetade Carl-Einar i barnprogrammet Björnes magasin där han ofta fick trolla för Björne.


Häckner kan ett partytrick som består av att han snortar in en kondom i näsan och får ut den genom munnen. Det är dock inte belagt om han kan göra det omvända, alltså från munnen till näsan.






ABBA

ABBA, Dancing Queen på Spotify

Arrival

Dancing Queen

ABBA, Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight) på Spotify

Voulez-Vous

Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)

ABBA, The Winner Takes It All på Spotify

Super Trouper

The Winner Takes It All

Abba (ofta skrivet ABBA och som logotyp ????) var en svensk popgrupp, som gav ut musik mellan 1972 och 1983. De fem första singelskivorna och det första albumet gavs ut under artistnamnet Björn & Benny, Agnetha & Frida innan gruppnamnet Abba formades av medlemmarnas initialer 1974.


Abba bestod av två gifta par: Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog samt Benny Andersson och Anni-Frid "Frida" Lyngstad. Under hela gruppens karriär skrevs musik och text av Benny och Björn, och fram till 1977 ibland tillsammans med gruppens manager, Stikkan Anderson.


Gruppens första album var Ring ring 1973 och deras sista album var The Visitors, som kom ut 1981. Det stora internationella genombrottet kom i Eurovision Song Contest 1974, där gruppen framförde det vinnande bidraget Waterloo.


Medlemmarnas äktenskap brast 1979 respektive 1981, och gruppen gjorde sin sista studioinspelning hösten 1982. Därefter tog gruppen en paus för att arbeta med andra projekt; Andersson och Ulvaeus med musikalen Chess, medan Fältskog och Lyngstad gjorde soloprojekt. "Pausen" blev långvarig och gruppen kom aldrig att återsamlas i studion. Vid endast ett tillfälle har gruppen samlats för att sjunga framför tv-kameror; i Lasse Holmqvists program Här är ditt liv med Stikkan Anderson 1986.


2014 hade gruppen sålt 400 miljoner skivor och är därmed Sveriges mest framgångsrika musikexport genom tiderna. Abba blev den första popgruppen från Kontinentaleuropa/Norden att under en längre tid nå större framgångar i den engelskspråkiga världen.


Gruppmedlemmarna hade redan under 1960-talet haft musikaliska framgångar på varsitt håll; Benny Andersson med Hep Stars, Björn Ulvaeus med Hootenanny Singers och Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som soloartister. Andersson och Ulvaeus arbetade tillsammans som musikproducenter och låtskrivare vid Stikkan Andersons skivbolag Polar Music före Abbatiden, bland annat för Ted Gärdestad och Hootenanny Singers.


1969 gav Andersson och Ulvaeus ut sin första gemensamma singel "She's My Kind of Girl" under artistnamnet Björn & Benny. Detta var dock inte den första låt som de skrev tillsammans. De träffades redan 1966 och skrev sånger som "Isn't It Easy To Say" och "A Flower in My Garden", vilka båda spelades in av Hep Stars. En av låtskrivarduons stora framgångar var "Language of Love" 1971, som bland annat spelades in av den franska artisten Françoise Hardy.


Ulvaeus och Fältskog samt Andersson och Lyngstad träffades vid ungefär samma tid och blev två par. Musikproducenterna och låtskrivarna Ulvaeus/Andersson tog med sina sjungande flickvänner till studioinspelningar för Björn & Benny-låtar samt för andra artister. Den första inspelning som det är säkerställt att samtliga fyra personer medverkar på är Björn & Benny-singeln "Hej gamle man!" 1970, som låg tio veckor på Svensktoppen. De två paren uppträdde på scen första gången tillsammans den 1 november 1970 på Restaurang Trädgårn i Göteborg under namnet Festfolket (alternativt Fästfolket och Två gånger fästfolk). Den 13 december 1970 syntes kvartetten även i TV-programmet Five Minutes Saloon, där de framförde sin version av "California, Here I Come" från 1921.


1972 kom de första singelskivorna där alla samtliga fyra Abbamedlemmarna medverkade på skivomslaget, under gruppnamnet Björn & Benny, Agnetha & Frida. Den första singel som släpptes under detta namn var "People Need Love". I USA lanserades gruppens tre första singlar av Playboy Records under namnet Björn & Benny (with Svenska flicka).


Gruppen deltog under namnet Björn & Benny, Agnetha & Frida i Melodifestivalen 1973 med tävlingsbidraget "Ring ring (bara du slog en signal)". Låten slutade på en tredjeplats, men detta hindrade inte gruppen från att få sin första större försäljningsframgång. Eftersom Agnetha Fältskog födde barn strax därefter ersattes hon tillfälligt av Inger Brundin - bland annat under en promotionsturné i Västtyskland, Österrike, Nederländerna och Belgien. Singeln blev etta i Sverige och Belgien och låg dessutom inom topp fem i Österrike, Nederländerna, Norge och Sydafrika.


En ännu större framgång skulle komma året därpå då gruppen, med det förkortade namnet Abba, framförde "Waterloo" vid Eurovision Song Contest i Brighton, Storbritannien, den 6 april 1974. Efter omröstningen stod bidraget som vinnare - det första för Sverige. Vinsten banade väg för gruppens framgångsrika internationella karriär. "Waterloo" blev, förutom i Sverige, listetta i flera europeiska länder. Låten blev även en hit i USA där den som bäst klättrade till sjätteplatsen på Billboardlistan.


Med koreografi av Graham Tainton och scenkläder av Owe Sandström lyckades gruppen skaffa sig uppmärksamhet inte bara för musiken.


Gruppens tidiga storhetstid inföll under svenska proggens och musikrörelsens 1970-tal och den form av musik som Abba spelade ansågs kontroversiell i dåtidens kulturradikala kretsar i Sverige, där det fanns en utbredd misstro mot "kommersiell pop". När Sverige 1975 skulle arrangera Eurovision Song Contest bildades därför en så kallad "antikommersiell folkfront" med stöd av bland annat Kulturrådet, kulturnämnden i Stockholms stad, producentföreningen på Sveriges Radio och olika musikerorganisationer. Abbas glammiga image stod i djup kontrast till den musikvåg som var tongivande i Sverige och i Ulf Dagebys låt "Doin' the omoralisk schlagerfestival" från 1975 hånas gruppen för sina plastkläder.


Efter "Waterloo" dröjde det ett och ett halvt år till nästa framgång, då gruppen fick en hit med SOS. Låten låg som bäst på sjätte plats på den brittiska listan, och på femtonde plats i USA. En version med svensk text gjordes året därpå till Agnetha Fältskogs soloskiva "Elva kvinnor i ett hus". Innan "SOS" hade gruppen släppt en rad singlar som inte nådde någon större framgång på hitlistorna i Storbritannien och USA, men som klättrade på listor i andra länder; "Honey, Honey" (2:a i Västtyskland), "So Long" (3:a i Österrike) och "I Do, I Do, I Do, I Do, I Do" (1:a i Australien och Nya Zeeland). De två förstnämnda singlarna klättrade på listorna i samband med gruppens första Europaturné 1974-75. Efter "SOS" släpptes singeln "Mamma Mia" som lyckades klättra till förstaplatsen i Storbritannien, vilket stärkte gruppens status där.


År 1976 var Abba en av världens mest populära musikgrupper, med låtar som "Fernando", "Knowing Me, Knowing You", "Money, Money, Money" och "Dancing Queen". Den sistnämnda lyckades klättra till förstaplatsen på Billboardlistan i USA våren 1977. Vid lanseringen av "Dancing Queen" fick Abba en synnerligen exklusiv draghjälp; den 18 juni 1976 framförde gruppen den då nya låten i en tv-sänd gala tillägnad kung Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath, som dagen efter skulle bli Sveriges drottning.


Mellan 1974 och 1980 kom gruppen att ha nio singelettor på Englandslistan och en i USA. Abba var på toppen av sin karriär vid en tid då europeisk popmusik skattades högt i USA. Intresset för Abba kulminerade i USA samtidigt som punk och new wave ökade i popularitet i Europa. Gruppen var också populär i östra Europa trots den kommunistiska diktaturen. Abba gästade tv-shower i såväl Polen som Östtyskland. Gruppens första världsturné tog dem genom Europa och Australien, där gruppen var oerhört populära, 1977 och dokumenterades i långfilmen ABBA – The Movie, som fick biopremiär i december samma år. Under första halvan av 1978 gjorde gruppen en promotionsturné i USA, där singeln "Take a Chance on Me" klättrade till tredje plats.


Eftersom medlemmarna hade svårt att förena karriären med privatlivet, upplevde gruppen en hel del slitningar. Ulvaeus och Fältskog ansökte om skilsmässa i början av 1979.


Ända från början uppmärksammades Abba för musikens speciella ljudbild. Arkitekten bakom detta sound var ljudtekniker Michael B Tretow, som hade hämtat inspiration från Phil Spectors inspelningsteknik. Soundet utvecklades under långa studiosessioner. Enligt Tretow bestod en del av processen att lägga två likadana spår, till exempel Fältskogs och Lyngstads sång, bredvid varandra i mixen med någon hundradels sekunds förskjutning, så att det blev en fylligare upplevelse. Tretow var ljudtekniker på samtliga av gruppens inspelningar.


Ytterligare en viktig aspekt var de musiker som arbetade med gruppen. Andersson och Ulvaeus använde i stor uträckning samma studiomusiker under hela Abbatiden, däribland gitarristerna Lasse Wellander och Janne Schaffer, basisten Rutger Gunnarsson samt trummisen Ola Brunkert. På grund av de komplicerade ljudbilder som Andersson, Ulvaeus och Tretow eftersträvade blev studiosessionerna slitsamma för musikerna. Studiomusikerna medföljde även gruppen på flertalet turnéer där de återskapade mycket av studiosoundet.


1978 byggdes Polar Studios på Kungsholmen i Stockholm, där gruppen kom att göra alla sina resterande inspelningar, med undantaget för "Voulez-Vous" som delvis spelades in i Miami, USA 1979. Innan dess hade gruppen bokat in sig i olika studior över skilda delar av Stockholm och undantagsvis utanför huvudstadsregionen.


Hösten 1979 turnerade gruppen i Europa, USA och Kanada. Våren 1980 fortsatte turnén till Japan, vilket skulle bli deras sista konsertturné. Under 1980 släpptes två singlar som blev gruppens sista ettor på brittiska singellistan: "The Winner Takes It All" och "Super Trouper".


Gruppens sista album blev The Visitors, som utkom i slutet av 1981. Det var det första albumet i världen som trycktes på CD-format, men Billy Joels 52nd Street fick förtur ut till skivhandeln.


Anledningen till albumets mörka texter och dystra sound förklarar Anni-Frid Lyngstad i Carl-Magnus Palms bok ABBA - människorna och musiken: "När man har gått igenom en separation, som vi ju allihop hade gjort då, så påverkar det förstås atmosfären i studion. Den glädje som alltid fanns i våra sånger, även om sången i sig själv var sorgsen, var borta. Vi hade glidit ifrån varandra som människor, och den samhörighet som alltid hade varit en del av våra inspelningar fanns inte kvar längre." Även skivomslaget är mörkt och dystert. Fotografiet togs i Julius Kronbergs ateljé på Skansen i Stockholm efter att albumdesignern Rune Söderqvist fått idén om att skivtitelns besökare kunde vara änglar samt att låten "Like an Angel Passing Through My Room" skulle finnas med på albumet. Han kom att tänka på Kronbergs många änglamotiv och bestämde att fotot skulle tas i Kronbergs ateljé. Fotografiet domineras av Kronbergs tavla föreställande Eros. Fotografiet togs sent på hösten 1981 och ateljén var ouppvärmd.


Under första halvan av 1982 var gruppens inriktning att spela in ytterligare ett album och tre låtar spelades in: "I am the City" (utgiven först 1993, på samlingsalbumet More ABBA Gold – More ABBA Hits), "You Owe Me One" (B-sida på sista singeln) och "Just Like That" (än idag outgiven i sin helhet). Arbetet med albumet stoppades för att i stället inriktas på att släppa ett samlingsalbum, The Singles: The First Ten Years, med de mest säljande singlarna de senaste tio åren, plus två nya låtar som släpptes som singlar: "The Day Before You Came" och "Under Attack". Den förra var gruppens sista inspelning medan den sistnämnda blev gruppens sista singel i februari 1983.


Sista gången Abba uppträdde tillsammans under sin faktiska karriär var den 11 december 1982, då de medverkade i brittiska TV-programmet Late, Late Breakfast Show via satellit från Stockholm. I början av 1983 beslöt gruppen att ta en paus. Gruppen upplöstes inte formellt – istället blev pausen längre än vad någon kunnat ana.


Gruppen gjorde en tillfällig återförening i januari 1986 för att inför tv-kameror sjunga "Tivedshambo" i SVT:s program Här är ditt liv. Dock har de fyra aldrig spelat in musik tillsammans efter 1982.


Efter att gruppen slutade spela in sånger tillsammans har Benny Andersson och Björn Ulvaeus skapat musikalerna Chess (tillsammans med Tim Rice) och Kristina från Duvemåla. De var också delaktiga i arbetet med musikalen Mamma Mia!, baserad på gruppens musik. Andersson har även arbetat som låtskrivare och musikproducent för bland annat Gemini, Orsa spelmän, Ainbusk Singers och Josefin Nilsson. Sedan år 2000 har han haft stora framgångar i Sverige med Benny Anderssons orkester.


Anni-Frid Lyngstad har släppt tre soloalbum: Something's Going On 1982, Shine 1984, och Djupa andetag 1996. Hon har även sjungit duett med exempelvis Phil Collins, Ratata, Marie Fredriksson och Filippa Giordani.


Agnetha Fältskog har givit ut fem egna soloalbum, 1983, 1985, 1988, 2004 och 2013. Hon har även varit skådespelare i långfilmen Raskenstam från 1982. Hon har sjungit duett med bland annat Peter Cetera, Tomas Ledin, Ola Håkansson och Gary Barlow.


Intresset för Abba återuppväcktes i början av 1990-talet. År 1992 gav synthpopgruppen Erasure ut en EP med covers på fyra Abbalåtar, ABBA-esque, och i London startades en discorevivalklubb som spelade en av gruppens låtar varje timme. Samlingsalbumet ABBA Gold – Greatest Hits gavs ut strax därefter, och den kom att bli det mest sålda albumet i Storbritannien under 1990-talet. Skivan, och dess uppföljare More ABBA Gold – More ABBA Hits, sålde i stora upplagor i hela världen. I slutet av 1990-talet kom samtliga gruppens album åter ut i CD-format med ljudet restaurerat under ledning av Michael B. Tretow. Han satte även ihop medleyt ABBA Undeleted till utgivningen av CD-boxen Thank You For The Music 1994.


Önskemål om tillfälliga comebacker har avvisats av samtliga medlemmar. År 2000 tackade gruppmedlemmarna nej till ett erbjudande om en miljard dollar för en återföreningsturné.


År 2005 släppte Madonna sin låt Hung Up där hon har samplat gruppens låt Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight) från 1979. Låten blev en stor internationell framgång och toppade listorna i över 20 länder. Det är, jämte hiphopgruppen The Fugees Rumble in the Jungle, enda gången som låtskrivarna Andersson/Ulvaeus givit tillstånd att sampla en Abbainspelning.


Musikalen Mamma Mia! hade premiär på Prince Edwards Theatre i Londons West End den 6 april 1999, 25 år efter gruppens vinst i Eurovision Song Contest. Musikalen har manus av Catherine Johnson och baseras på gruppens låtar och har sedan dess spelats över hela världen och översatts till flertalet språk. Andersson och Ulvaeus har varit inblandade i arbetet med musikalen. Filmen Mamma Mia! baseras på musikalen och sattes upp på biografer 2008. Vid den svenska galapremiären på biografen Rival (ägd av Benny Andersson) den 4 juli 2008 var flera av filmens skådespelare, samt även alla de fyra Abbamedlemmarna, samlade. Detta var det första publika gemensamma framträdandet av alla fyra gruppmedlemmar sedan 1986.


I maj 2013 öppnades ABBA - The Museum på Djurgården i Stockholm. Sexton månader senare hade museet besökts av en halv miljon besökare. I januari 2016 öppnade nästa steg i Mamma Mia!-historien, då Mamma Mia! The Party öppnade på Gröna Lund i Stockholm. Vid premiären medverkade samtliga fyra Abbamedlemmar.


Den 5 juni 2016 arrangerade Andersson och Ulvaeus en privat fest på Berns salonger i Stockholm för att fira att det var för 50 år sedan, den 5 juni 1966, som de träffats för första gången. Vid ett tillfälle under festen stod hela Abba-kvartetten samtidigt på scen och sjöng "The Way Old Friends Do".


Abba var en av pionjärerna när det gäller musikvideor. De gjorde sina första videor långt före MTVs tid (MTV startade 1981 i USA).


"Waterloo" var den första musikvideon gruppen gjorde. Detta skedde i samarbete med regissör Lasse Hallström. Videon filmades i juli 1974 och samtidigt filmade man även en video till "Ring ring". Hallström var ett naturligt val för gruppen då han redan på 1960-talet hade filmat musikarrangemang för SVT. Samarbetet med Hallström fortsatte och han regisserade alla utom de två sista av Abbas musikvideor ("The Day Before You Came" och "Under Attack", vilka regisserades av Kjell Sundvall och Kjell-Åke Andersson).


Lasse Hallströms sätt att göra musikvideor kom att bli stilbildande; hans filmning av närbilder av medlemmarna i profil och en face användes i flertalet av gruppens musikvideor.


Gruppen använde sällan skådespelare i sina musikvideor, men två undantag är "When I Kissed the Teacher" där Magnus Härenstam figurerar som lärare och "The Day Before You Came" där Jonas Bergström spelar Agnetha Fältskogs förälskelse.


Lasse Hallström regisserade ABBA – The Movie 1977 som en semi-dokumentär där tittaren ges en inblick i gruppens turné i Australien tidigare samma år. I filmatiseringen av musikalen Mamma Mia! från 2008 syns Andersson och Ulvaeus som statister. Likaså i den 2004 producerade kortfilmen The Last Video Ever medverkar alla fyra gruppmedlemmar som statister, medan gruppens musik framförs av dockor. Bland skådespelarna märks Loa Falkman, Rik Mayall, Sissela Kyle och Robert Gustafsson.


Flertalet av gruppens låtar förekommer i de australiska filmerna Muriels bröllop och Priscilla – öknens drottning (bägge från 1994). Gruppens musik har även förekommit i flera svenska och utländska långfilmer; Tillsammans (2000) av Lukas Moodysson och Spike Lees Summer of Sam (1999) är två exempel. I Änglagård av Colin Nutley hörs låten "Mamma Mia" i en bilstereo, "Does Your Mother Know" spelas i Johnny English där Rowan Atkinson mimar till sången. Även i filmen Morgan Pålsson - världsreporter används gruppens musik och Abba nämns ofta i filmen. I Göta kanal från 1981 lyssnar kronofogden på "Money, Money, Money". I The Martian från 2015 med Matt Damon spelas "Waterloo" vid ett avgörande tillfälle i filmen.


Abbamuseet (formellt engelska: ABBA the Museum) är ett museum över Abba beläget vid Djurgårdsvägen 68 på Djurgården i Stockholm. Museet är huvudattraktionen i Swedish Music Hall of Fame som finns på samma adress. Huset började uppföras våren 2012 efter ritningar av Johan Celsing Arkitektkontor. Närheten till Liljevalchs konsthall från 1916 ställde höga krav på utformningen.


I samma byggnad ligger ett hotell som öppnade i april 2013 och museet den 7 maj 2013. Museet disponerar inre delen av bottenvåningen och källarvåningen medan hotellet nyttjar de övriga våningsplanen.


På museet kan man besöka en rekonstruktion av Polarstudion, där Abba spelade in sina låtar från 1978. Det finns ett piano som är sammankopplat med ett piano i Benny Anderssons studio. När Andersson spelar i sin studio, börjar museets piano att självspela. På museet finns även en samling originalföremål från vinsten i Eurovision Song Contest 1974 och vidare genom gruppens hela karriär. Vid urval, sammanställningen och presentation av utställningsföremålen engagerade sig Björn Ulvaeus aktivt. I anslutning till museet finns en museishop och en restaurang som hör till Melody Hotel.


Abba gjorde inspelningar på andra språk än engelska, för att nå framgångar i olika språkterritorier. Det främsta exemplet är albumet Gracias Por La Música från 1980, då Fältskog och Lyngstad tillsammans med ljudtekniker Michael B. Tretow återvände till gruppens äldre inspelningar för att lägga på ny sång med spansk text. Samtliga inspelningar som listas nedan är av Abba, där inget annat anges.






Simon & Garfunkel

Simon & Garfunkel, The Sound of Silence på Spotify

The Graduate

The Sound of Silence

Simon & Garfunkel, Mrs. Robinson på Spotify

Bookends

Mrs. Robinson

Simon & Garfunkel, The Boxer på Spotify

Bridge Over Troubled Water

The Boxer

Simon & Garfunkel var en amerikansk folk-rock-duo som bildades i New York år 1964 och bestod av sångarna Paul Simon och Art Garfunkel, båda födda 1941. Simon & Garfunkel kom att bli en av de populäraste grupperna som spelades in på 1960-talet. Paul Simon var den som skrev låtarna. Båda sjöng och de producerade skivorna tillsammans med producenten Roy Halee.


Paul Simon och Art Garfunkel träffades första gången 1953 under en skoluppsättning av Alice i Underlandet när de var elva år. De bodde då i stadsdelen Queens i New York. 1957 skrev de och spelade in singeln "Hey, Schoolgirl" under namnet Tom & Jerry på skivbolaget BIG som ägdes av Sid Prosen. Simon kallade sig Jerry Landis, eftersom han vid den tiden dejtade en tjej som hette Sue Landis, och Garfunkel Tom Graph (från Graph Paper som han använde för att rita på). Musikaliskt var deras stora förebilder duon The Everly Brothers. Singeln sålde 150.000 exemplar och nådde 49:e plats på Billboard-listan. 23 november 1957 uppträdde de på amerikansk TV i musikprogrammet American Bandstand iklädda röda jackor.


Men de efterföljande singlarna floppade och båda återvände till sina studier. Garfunkel studerade matematik på Columbia University medan Simon valde engelsk litteratur som ämne. Efter att de slagit igenom som Simon & Garfunkel gavs Tom & Jerry-materialet ut 1966 på LP:n Simon & Garfunkel på skivetiketterna Allegro (UK) och Pickwick (US), vilka dock drogs tillbaka efter kort tid efter påtryckningar från Simon och Garfunkel. Dessa låtar har även i modern tid återutgivits på CD både som bootlegs och legitima utgåvor. Dessutom har många tidigare outgivna låtar inspelade 1959 - 1964 givits ut på diverse CD-album, de flesta bara med Simon.


Efter en provspelning för producenten Tom Wilson 1964, som då också producerade Bob Dylan, fick duon kontrakt med skivbolaget Columbia. Albumet Wednesday Morning, 3 AM spelades in, men sålde dåligt. Simon åkte till England och spelade på pubar och klubbar. Han spelade där dessutom in soloalbumet The Paul Simon Song Book 1965. Garfunkel fortsatte sina arkitektstudier.


När två lokala radiostationer i Florida och Boston började få önskningar från lyssnare om att få höra sången "The Sound of Silence" från LP:n lät Tom Wilson spela in 12-strängad gitarr, bas och trummor på den akustiska versionen av sången och skivbolaget gav ut den som singel. När den nådde förstaplatsen i december 1965 återförenades Simon & Garfunkel för att snabbt spela in albumet Sounds of Silence som gavs ut i januari efterföljande år. Duon spelade även in en ny version av "I Am a Rock" som ursprungligen funnits med på Simons soloalbum och den blev en hit 1966.


Senare samma år följde det mer genomproducerade albumet Parsley, Sage, Rosemary and Thyme som bland annat innehöll "Homeward Bound", "Scarborough Fair" och "The 59th Street Bridge Song (Feelin' Groovy)".


Den 16 juni 1967 framträdde duon på Monterey Pop Festival. De avslutade den festivalens första dag av tre genom att spela låtarna "Homeward Bound", "At The Zoo", "The 59th Street Bridge Song (Feelin' Groovy)", "For Emily, Whenever I May Find Her", "The Sound of Silence", "Benedictus" samt "Punky's Dilemma"


Soundtracket till filmen Mandomsprovet 1968 gjorde Simon & Garfunkel till superstjärnor, trots att soundtracket i huvudsak bestod av redan utgivna låtar. Den nyskrivna "Mrs Robinson" (ursprungligen betitlad "Mrs Roosevelt") från filmen hamnade istället på duons fjärde skiva Bookends som kom ut i nära anslutning till filmen. Den 15 juni 1968, samtidigt som "Mrs Robinson" låg etta på amerikanska singellistan, intog Simon & Garfunkel också de tre översta placeringarna på den amerikanska album-listan med soundtracket och sina två senaste album (dessutom låg Sounds of Silence på 27:e plats och Wednesday Morning, 3 AM på 163:e).


Under 1969 pågick inspelningen av duons nästkommande album Bridge over Troubled Water. Ett smakprov från albumet gavs ut redan i april 1969 när singeln "The Boxer/Baby Driver" gavs ut. Inspelningen av albumet försenades, delvis beroende på att Garfunkel befann sig i Mexiko för att spela in filmen Moment 22. Olika åsikter om musikalisk inriktning ledde till motsättningar mellan de båda gruppmedlemmarna. Albumet Bridge over Troubled Water, som gavs ut i februari 1970, blev ändå deras största försäljningssuccé. Förutom titelspåret gjorde singlarna "Cecilia" och "El Condor Pasa (If I Could)" bra ifrån sig på hitlistorna. Albumet placerade sig överst såväl på den amerikanska Billboard-listan som den engelska albumlistan, liksom i flera andra länder. På englandslistan låg albumet etta i totalt 41 veckor (under en 18 månader lång period) och albumet var där det mest sålda såväl 1970 som 1971. Efter en påföljande turné i USA och Europa splittrades dock duon och de båda inriktade sig på sina respektive solokarriärer.


Under följande år återförenades Simon & Garfunkel flera gånger i olika sammanhang. I juni 1972 gav de en konsert i Madison Square Garden till stöd för den demokratiske presidentkandidaten George McGovern. 1975 spelade de in sången "My Little Town" som hamnade både på Simons skiva Still Crazy After All These Years och Garfunkels Breakaway. 18 oktober 1975 uppträdde de också tillsammans i det andra avsnittet någonsin av TV-programmet Saturday Night Live, där de tillsammans sjöng "The Boxer", "Scarborough Fair" och den nya låten "My Little Town". 1978 spelade de tillsammans med James Taylor in Sam Cooke-låten "(What A) Wonderful World", vilken återfinns på Garfunkel-albumet Watermark.


Den 19 september 1981 gav de en gratiskonsert i Central Park i New York inför cirka 400 000 människor, vilket året efter resulterade i det storsäljande dubbelalbumet The Concert in Central Park. De turnerade i Europa sommaren 1982 och besökte bland annat Stockholm 6 juni. 1983 turnerade duon i USA där flera nya låtar från ett kommande album framfördes. På grund av nya motsättningar skrinlades dock albumet och gavs istället ut som Paul Simons soloskiva Hearts and Bones hösten 1983.


17 januari 1990 invaldes Simon and Garfunkel i Rock and Roll Hall of Fame. Vid detta till tillfälle framfördes "El Condor Pasa (If I Could)", "Bridge Over Troubled Water" och "Goodnight Sweetheart".


Hösten 1993 gav de 21 konserter i New York, men samarbetet dem emellan var ansträngt och det skulle dröja tio år innan de stod på scenen tillsammans igen.


Vid den amerikanska Grammy-galan 2003 återförenades de för en Lifetime Achievement Award. Då sjöng de "The Sound of Silence". Under oktober/november samma år genomförde de en 40 konserter lång turné över hela USA som sågs av sammanlagt över en halv miljon människor.


Under juni/juli 2004 turnerade de på nytt i USA (21 konserter) och Europa (12 konserter). De besökte bland annat Globen i Stockholm 25 juli och 31 juli hölls en gratiskonsert utomhus bredvid Colosseum i Rom bevittnad av 600.000 åskådare. Under samtliga konserter 2003 och 2004 medverkade The Everly Brothers som särskilda gäster. Sommaren 2004 lanserades dessutom i en radiointervju den första nya Simon & Garfunkel-låten på 29 år; "Citizen of the Planet". Låten gavs senare ut som ett extraspår på Old Friends - Live On Stage.


Den 20 september 2005 uppträdde Simon & Garfunkel på nytt tillsammans. Då gällde det en stödgala i Madison Square Garden för de som drabbats av Orkanen Katrina. De framförde låtarna "Bridge over Troubled Water" (tillsammans med Aaron Neville), "Homeward Bound" och "Mrs. Robinson". Hela denna konsert (med många andra artister) gavs ut på dvd i augusti 2006.


När Beacon Theatre i New York öppnade på nytt 13 februari 2009 efter att ha varit stängd under en sju månader lång restaurering, var Paul Simon den förste som gav konsert där. Efter en 90 minuter lång föreställning sa Simon: "Mina damer och herrar, min gamle vän Art Garfunkel." Därefter sjöng Simon & Garfunkel "The Sound of Silence", "The Boxer" och avslutade kvällen med "Old Friends".


13 juni 2009 återförenades duon för en turné i Nya Zeeland (2 konserter), Australien (9 konserter) och den avslutades i Japan 18 juli (6 konserter). Dessa konserter var huvudsak en upprepning av turnéerna från 2003 och 2004 gällande låtar och spelordning. The Everly Brothers medverkade dock inte denna igång, istället framförde Paul Simon och Art Garfunkel några låtar var från sina respektive solokarriärer.


Den 29 oktober firade Simon & Garfunkel Rock & Roll Hall Of Fame's 25-årsjubileum tillsammans med Bruce Springsteen, Crosby, Stills & Nash, Stevie Wonder, Eric Clapton, Aretha Franklin, Metallica och U2. Det var en tvåkvällars konsert på Madison Square Garden.


2010 uppträdde duon på New Orleans Jazz Festival, men den redan annonserade sommarturnén i Kanada och USA ställdes in efter att Garfunkel fått problem med stämbandet och ordinerades vila från all sång tills vidare. Art Garfunkel har dock uttalat sig i den amerikanska musiktidningen Rolling Stone att han hoppas kunna återvända till Simon & Garfunkel under 2011.


2011 - 41 år efter storsäljande albumet Bridge Over Troubled Water gavs ut - gav skivbolaget Columbia Records ut en 40-årsjubileumsutgåva av albumet som innehöll den nyinspelade dokumentären The Harmony Game - The Making of Bridge Over Troubled Water. I filmen intervjuas Paul Simon, Art Garfunkel, Roy Halee och flera av de musiker som medverkar på albumet.


Alltsedan återföreningen 2003 verkar vänskapen mellan Simon och Garfunkel numera stå på mera fast grund. Ibland rapporteras om att de har bevistat någon baseballmatch ihop eller ätit lunch tillsammans.


Fotnot: Samtliga fem studioalbum är sedan 2001 utgivna med remastrat ljud på CD och med bonusspår.






Lisa Nilsson

Lisa Nilsson, Innan vi faller på Spotify

Innan vi faller

Innan vi faller

Lisa Nilsson, Himlen Runt Hörnet på Spotify

Samlade Sånger 1992 - 2003

Himlen Runt Hörnet

Lisa Nilsson, Varje Gång Jag Ser Dig på Spotify

Samlade Sånger 1992 - 2003

Varje Gång Jag Ser Dig

My Lisa Karolina Nilsson, född 13 augusti 1970 i Tyresö i Stockholms län, är en svensk sångerska.


Nilsson fick ett stort genombrott med sitt tredje album Himlen runt hörnet 1992. Hon är dotter till Birgit Bokö och Gösta Nilsson, som nu är gift med Monica Borrfors. Nilsson var gift med musikern Henrik Janson 1998–2002.


Vid elva års ålder började Nilsson på Lasse Kühlers dansskola. Hon gick gymnasiet på danslinjen i Uppsala och började därefter på Balettakademins yrkesdansarlinje. Hon var med i gruppen Stage Four tillsammans med Peter Jöback, Andreas Lundstedt och Lizette Pålsson. Via en talangjakt – hon vann 1987 talangtävlingen Stjärnskott – fick Nilsson vara med i Bosse Larssons TV-program Lörda' me' Larssons som sändes i september 1988. Hon fick kontrakt med skivbolagsdirektören Billy Butt på skivbolaget Little Big Apple. Hon deltog även i Melodifestivalen 1989 med låten Du och slutade på fjärde plats. Samma år släpptes duetten Aquarius 1999. Singeln Who's That Boy låg tre veckor på Trackslistan 1990. Nilssons två första skivor var på engelska trots att Butt tyckte att hon skulle sjunga på svenska. Nilsson fick mycket bra kritik för sin röst men de anonyma poplåtarna på engelska fick dålig kritik.


1991 skrevs nytt skivkontrakt med Diesel Music AB, ett nystartat independent-skivbolag startat av Torbjörn Sten, Mauro Scocco och Johan Ekelund. Vintern och våren 1992 spelades hennes genombrottsplatta Himlen runt hörnet in i legendariska Polarstudion i Stockholm. Johan Ekelund var producent och Mauro Scocco låtskrivare. När skivan släpptes fick den 3 getingar i Expressen och tidningens musikrecensent Måns Ivarsson skrev att: "Här växer Lisa med inramningen och slår för första gången fram som en brännande personlighet."


Skivan blev en stor kommersiell framgång i hela Norden och sålde i 450 000 exemplar. Singeln Himlen runt hörnet blev den mest spelade i P3 första halvåret 1992. Singeln Varje gång jag ser dig kom på femte plats. 1993 belönades Nilsson med tre grammisar och Scocco och Ekelund fick en vardera. Sommaren 1992 turnerade hon tillsammans med Tomas Ledin och Eva Dahlgren i turnén Rocktåget.


1994 spelades låtarna från Himlen runt hörnet in på engelska, ommixade av producenten Magnus Frykberg. Det engelskspråkiga albumet Ticket to Heaven släpptes 1995.


I slutet av 1993 inleddes arbetet med nästa album, Till Morelia, och även det producerat av Johan Ekelund och med låtar av Mauro Scocco och Peter LeMarc. När albumet släpptes 1995 jämfördes det med Nilssons genombrottsalbum Himlen runt hörnet. Kritikern Stefan Malmqvist kallade musiken på plattan för amerikansk mjuksoul och ansåg att en del av Mauro Scoccos texter var plattityder och klichéer. I Aftonbladet ansåg Anders Hvidfeldt att Nilsson än en gång gjort en imponerande platta och att skivan var ett hantverk in i minsta detalj. I Göteborgs-Posten ansåg Gabriel Byström att Scoccos texter inte var särskilt intressanta och att slutresultatet var bra men inte häpnadsväckande. Skivan hamnade på andra plats på Tom Hjeltes innelista i Aftonbladet. Skivan sålde i sammanlagt 250 000 exemplar.


Efter Till Morelia ville Nilsson utforska sin egen kreativitet. Vid sidan av låtskrivande gjorde hon ett antal framträdanden där hon fokuserade mer på jazzen. Hon spelade 1996 in låten "Those Who Were" på danske jazzbasisten Niels Henning Ørstedt Pedersens skiva med samma namn, sjöng Nat King Coles "Unforgettable" på prins Bertils begravning 1997, turnerade i Danmark både med DR Big Band och DR Underholdningsorkestret och gjorde Frank Sinatra-konserter med Svante Thuresson. Hon spelade även in en duett med operasångerskan Montserrat Caballé – låten "Friends Again" av Mauro Scocco.


2000 kom Viva. Skivan gavs ut i hela Norden. Även denna skiva var producerad av Johan Ekelund. Nilsson hade själv skrivit texter och, ihop med maken Henrik, musiken till de flesta av låtarna. Där fanns bland annat "Sanna ögonblick" från filmen med samma namn, till vilken paret skrev filmmusiken. Viva innehåller, vid sidan av låtar som "Långsamt" och "Viola", även en låt av Stephen Simmonds, "Tror på dig", som blev en av skivans mest omtyckta låtar.


Sommaren 2000 gav sig Nilsson ut på turnén Karavan tillsammans med Staffan Hellstrand och Thomas di Leva. Nilsson turnerade också i Danmark och Finland. 2001 vann hon åter en Grammis som bästa kvinnliga pop- eller rockartist för skivan Viva.


Nilsson skrev själv egna texter och producerade det följande albumet, Små rum, men hon skrev musiken ihop med sin make. I studion medverkade också Esbjörn Svenssons Trio och Stockholm Session Strings. Texterna är mycket personliga, handlar oftast om kärlek och Nilsson skrev texterna under flera års tid. Idén om ett samarbete mellan Nilsson och Esbjörn Svenssons Trio kom när de 1998 spelade in Telegram för fullmånen för hyllningsalbumet (för Cornelis Vreeswijk) Den flygande holländaren 2. Små rum släpptes i november 2001. Skivrecensenterna gav albumet ett blandat mottagande. I Aftonbladet ansåg Markus Larsson att texterna var ljumma och att Nilsson hade en bit kvar till den nödvändiga skärpan. I Borås Tidning ansåg Stefan Eklund att Nilssons texter var bättre än på Viva. I Östersunds-Posten ansåg Bengt Ola Mattsson att Nilssons texter bar på ett arv från svenska visartister som Jan Johansson, Lars Bagge, Olle Adolphson och Beppe Wolgers samt att hennes röst passade bättre för detta slag av vispop än soulmusiken.


2002 hade Nilsson en mindre roll i Colin Nutleys långfilm Paradiset, där hon spelar Rebecka Björkstig, en kvinna som leder en stiftelse för misshandlade kvinnor. Samma år hade hon en gästroll i komediserien Cleo. Nilsson har förklarat att hon kan tänka sig fler roller men att hon inte vill bli skådespelare.


Efter utgivningen av samlingsskivan Samlade sånger 1992-2003 turnerade Nilsson, och därefter reste hon våren 2004 till Brasilien för några veckors semester. I Rio de Janeiro lärde hon känna en grupp brasilianska musiker och hemfärden sköts upp gång på gång tills hon stannade i ett par månaders tid. I Brasilien lyssnade hon på kända brasilianska låtar från 1960- och 1970-talen. Låtarna i musikstilen tropicalia översatte hon till svenska och med hjälp av gitarristen Joâo Castilho kunde hon bilda ett band som följde med Nilsson på en miniturné i Sverige på våren 2005. Låtarna, översatta till svenska, spelades in i studio i Brasilien i början av 2006.


I Aftonbladet skrev recensenten Markus Larsson att skivan var "tam, lagom, grå, trist och pretentiös". Malin Henrikson i Hallands Nyheter tyckte att det var kompetent utfört men att det borde ha svängt mer. Efter skivsläppet hösten 2006 gav sig Nilsson ut på en liten turné i Sverige tillsammans med det brasilianska bandet Banda Beleza.


"Hon förvaltar de kända brasilianska låtarna med omsorg utan att hennes egna personliga stil försvinner. Däri sitter styrkan. Hon kallar skivan för ett kärleksprojekt och det märks. Värmen för de brasilianska melodierna och poesin är tydlig. Lisa Nilsson levererar nyans, nerv, närvaro och står för produktionen. Låtarna har spelats in med flera brasilianska musiker i Rio och gästas av stora namn som flöjtisten Carlos Malta och cellisten Jaques Morelenbaum (som producerat Caetano Veloso, Badi Assad och Marizas senaste skivor." skrev den brasilianska musikexperten Åsa Da Silva Veghed i Svenska Dagbladet.


2002 spelade Nilsson en biroll i Colin Nutleys långfilm Paradiset. 2008 spelade hon den kvinnliga huvudrollen i den svensk-tyska långfilmen Ett enklare liv.


2012 gjorde hon huvudrollen som Diana i Broadway-musikalen Next To Normal på Stockholms stadsteater; musikteater om psykisk sjukdom och hur den påverkar en familj.


År 1997–2002 var hon gift med musikern Henrik Janson. Tillsammans med musikern och trädgårdsmästaren Niklas Medin har hon två döttrar, födda 2007 och 2011.










Mando Diao

Mando Diao, Strövtåg i hembygden på Spotify

Infruset

Strövtåg i hembygden

Mando Diao, Dance With Somebody - Radio Version på Spotify

Dance With Somebody

Dance With Somebody - Radio Version

Mando Diao, Down in the Past på Spotify

Hurricane Bar

Down in the Past

Mando Diao är ett svenskt band från Borlänge. Det består av Björn Dixgård (sång, gitarr), Carl-Johan "C-J" Fogelklou (bas), Jens Siverstedt (gitarr), Patrik "Patso" Heikinpieti (trummor) och Daniel Haglund (klaviatur). Bland de tidigare medlemmarna finns Gustaf Norén, Mats Björke och Samuel Giers.


Två av Gustaf Noréns bröder, Victor och Carl Norén, spelade tidigare i Borlängebandet Sugarplum Fairy.


Mando Diao bildades i Borlänge av Björn Dixgård och originalsättningens keyboardspelare Daniel Haglund, under namnet Butler. 1996 träffades Dixgård och Gustaf Norén på en fest där de båda satt uppe hela natten och diskuterade Beatles. Med det gemensamma intresset i åtanke var det knappast en överraskning att Gustaf snart bjöds in till bandet. De spelade, under en tid, på olika klubbar i Borlänge med olika uppsättningar på bas och trummor, fram tills de började bli mer accepterade i hemstaden.


Gruppen började uppmärksammas även i Stockholm, och rykten om skivbolagsintressen uppstod. Björn och Gustaf, som nu skrev bandets samtliga låtar, insåg att man var tvungna att plocka in några permanenta medlemmar även på övriga instrument. Genom gemensamma bekanta fick de kontakt med Samuel Giers, från Gagnef strax utanför Borlänge, och han kände i sin tur den på musikgymnasium utbildade basisten Carl-Johan Fogelklou från Sigtuna. Efter att de hade fått lyssna på en demo av "And I Don't Know" (Från The Braley Geshgore Demo och senare även utgiven på Sheepdog EP år 2003) bestämde de sig för att gå med i bandet.


År 2002 fick Mando Diao skivkontrakt med EMI och samma år släpptes Motown Blood på EP. Denna release fick stor uppmärksamhet bland musikkrönikörer och andra. Succén fortsatte och Mando blev inbjudna att spela på Kalasturnén tillsammans med etablerade band som Thåström, Kent och The Hellacopters. Medlemmarna i Mando Diao stod efter turnén för ett antal uppmärksammade citat, där Gustaf och Björn sågade Kent rakt av och bland annat kallade dem för "ett trött dansband". Detta satte ton för ett långvarigt ordkrig i svensk press mellan Mando och Kent. Efter den framgångsrika turnén släppte Mando Diao sitt debutalbum, Bring 'em In.


Efter Bring 'em In fick Mando Diao även sitt internationella genombrott. Skivan släpptes i Japan, och blev stor succé. Därför blev det nödvändigt för bandet att ägna hela 2003 åt turnerande. Under den här tiden skapade Björn Dixgård stora rubriker då han hamnade i bråk med Sveriges Radio P3:s programledare Agnes-Lo Åkerlind, något som slutade med handgemäng. Till slut tvingades Björn att be om ursäkt.


År 2004 inleddes i studion, då gruppen skulle spela in sitt andra album Hurricane Bar. Studion låg i ett slott i södra England, och skivan producerades av Richard Rainey, som tidigare bland annat arbetat med U2. Detta album blev även Mando Diaos genombrott i Tyskland och under sommaren 2005 följde turnéer och bland annat spelning på Hultsfredsfestivalen. 2006 spelade Mando in albumet Ode to Ochrasy tillsammans med producenten Patrik Heikinpieti och Björn Olsson och skivan släpptes i Sverige den 6 september 2006. Den 26 augusti 2006 framträdde Mando Diao för första gången i stor TV i Sommarkrysset (TV4) med "Long before rock 'n' roll".


Vid en spelning i Umeå 27 januari 2007 kollapsade golvet efter femton minuters spelning. Sammanlagt 27 personer skadades.


Under sommaren 2007 tillkännagav bandet att en ny skiva, producerad av Björn Olsson, Never Seen The Light Of Day var färdiginspelad. Skivan släpptes den 24 oktober 2007 i Europa och Japan. Den första singeln från skivan heter "If I Don't Live Today, Then I Might Be Here Tomorrow", som kom ut den 24 september 2007. Den andra singeln är titelspåret "Never Seen The Light Of Day" följd av "Train On Fire"


Den 3 november 2008 hade bandet en spelning i Los Angeles, som senare släpptes på en DVD-skiva med albumet The Malevolence of Mando Diao.


Första singeln från albumet Give Me Fire var "Dance with Somebody" och släpptes i iTunes Store den 19 december 2008. Den 13 februari 2009 släpptes slutligen albumet, som hade producerats av bandet och The Salazar Brothers (Salla och Masse).


I maj 2009 blev "Gloria" nästa singel från Give Me Fire. Låten började som en hit på radioprogrammet Tracks i P3 under våren och sommaren. Senare släpptes "Gloria" i en Bassflow Remix och under hösten började fler kommersiella radiostationer i Sverige spela låten som växte till en stor hit för Mando Diao.


I april 2011 fick Samuel Giers sparken som bandets trummis. Senare, 2014 lämnade även Mats Björke bandet och arbetar med egna produktioner och som producent mm.


I september 2012 sjöng bandet för första gången på svenska på sin tolkning av Gustaf Frödings Strövtåg i hembygden.


Under senare år har bandet lagt till blåsare under sina konserter. Stadiga medarbetare har varit Nils Janson, trumpet och Nils Berg, saxofon, kända som "Nils und Nils". Även Per "Ruskträsk" Johansson har bidragit med saxofonspel på ett flertal turnéer.


Även Dixgårds partner och frontman Gustaf Norén lämnade bandet i slutet av maj 2015. Han berättade om uppbrytningen i talkshowen Breaking News med Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Norén har andra planer för sin musikkarriär.


21 juli 2016 gjorde bandet en spelning på Dalhalla friluftsteater där de gamla Mando-medlemmarna Samuel Giers och Mats Björke deltog.






Tower Of Power

Tower Of Power, What Is Hip? på Spotify

Tower Of Power

What Is Hip?

Tower Of Power, Diggin' On James Brown på Spotify

Soul With A Capital "S" - The Best Of Tower Of Power

Diggin' On James Brown

Tower Of Power, Soul With A Capital 'S' på Spotify

Soul With A Capital "S" - The Best Of Tower Of Power

Soul With A Capital 'S'

Tower of Power är ett amerikanskt soul/funk-band, bildat i Oakland, Kalifornien 1968, av saxofonisterna och låtskrivarna Emilio Castillo och Stephen "Doc" Kupka (The Funky Doctor).


Tower of Power slog igenom 1973 med albumet Tower of Power, där låtar som "Soul Vaccination" och "What Is Hip?" förekom. Skivan följdes året efter upp med albumen "Back To Oakland" och "Urban Renewal". Tower of Power var aktiva och turnerade under hela 1970-talet, men på 1980-talet drabbades bandet av en del motgångar, till exempel drogproblem. I början av 1990-talet var Castillo & C:o dock tillbaka igen, och började åter att turnera runt om i världen, vilket de fortfarande gör.


Många musiker har varit med i Tower of Power, bland annat funk-trummisen David Garibaldi, basisten Francis 'Rocco' Prestia och sångaren Lenny Williams. David och Rocco var båda borta från bandet ett par år, men har på senare tid återvänt. Det typiska för Tower of Power är deras stora blåssektion, två tenorsaxar, två trumpeter och en barytonsax.






Cory Henry

Cory Henry, Seven på Spotify

Gotcha Now Doc

Seven

Cory Henry, Donna Lee på Spotify

Gotcha Now Doc

Donna Lee

Cory Henry, Green Dolphin Street på Spotify

Gotcha Now Doc

Green Dolphin Street







Roffe Wikström

Roffe Wikström, Herdinna, herdinna på Spotify

Starka band

Herdinna, herdinna

Rolf "Roffe" Julius Wikström, född 5 april 1949 i Stockholm, är en svensk bluessångare, gitarrist och låtskrivare. Han har en fil.kand. i kulturgeografi, nationalekonomi och ekonomisk historia.


Wikström växte upp under enkla i förhållanden i Stockholm där fem familjemedlemmar delade på en etta nära Hammarby IP. Första gången han hörde blues var när han 1961 såg ett TV-program med den amerikanske pianisten och sångaren Champion Jack Dupree. Ungefär samtidigt lånade Wikström en gitarr av en av sina morbrödrar och började att öva på solon han hört på radion. När familjen hade en TV-reparatör hemma påtalade denne att gitarren Wikström spelade på var ostämd. Wikström hade alltså lärt sig instrumentet på ett felaktigt sätt, vilket var möjligt eftersom han vid denna tidpunkt enbart spelade melodier och inga ackord. Efter att gitarren hade blivit stämd lärde han sig ackord och noter från en lärobok i musik han fått i skolan. En tid senare köpte han sin första egna gitarr, en Fenton Veil, och därefter en halvakustisk Levin 325. Han pluggade in den i en batteridriven radio som därmed blev förstärkare.


1970 spelade Wikström gitarr på Underground Failures debutalbum. Wikström fick ett första genombrott i gruppen Slim's Blues Gang, som leddes av Per "Slim" Notini. 1971 släppte gruppen albumet The Blues Ain't Strange på Sonet Records. Han spelade också på John Holms singel Svarte kungen/Nales blås. Under namnet Cool Hambone singeldebuterade Wikström 1972 med I'm So Tired of It/Supervisor Blues, utgiven på det mindre skivbolaget Tibet-46. Trots sina blott två låtar hade skivan en speltid på över fjorton minuter, vilket var ovanligt för en singel. 1972 spelade han på Ola Magnells singel Påtalåten och John Holms album Sordin, 1973 medverkade han på Risken Finns' självbetitlade album Risken Finns och året efter på Kjell Höglunds Baskervilles hund och Göran Perssons Hundliv.


Han var också med i gruppen Löpande bandet från och med 1972, där han kom med som repetitör och gitarrist. Wikström hade blivit ombedd att tonsätta texter till den politiska sånggrupp som senare blev Löpande Bandet. Gruppen gav ut albumet Nån gång måste man landa... 1974 men hade då redan splittrats eftersom Wikström var missnöjd med den tid som gruppen tog på sig att repa in nya låtar. Under första halvan av 1975 arbetade Wikström på Länsstyrelsens regionalekonomiska enhet men när arbetet upphörde satsade han heltid på musiken. Debutalbumet som soloartist, Sjung svenska folk, utkom i februari 1975 på skivbolaget Ljudspår. Han spelade också gitarr på Kjell Höglunds Hjärtat sitter till vänster.


1976 bildade han bandet Rolf Wikströms Hjärtslag som skulle komma att fungera som Wikströms kompband. Tillsammans släppte de skivorna Hjärtslag (1977), Jävla måndag (1978) och Den åttonde dagen (1979) innan sjuttiotalet var över. Wikström medverkade 1979 även som gitarrist och producent på Lasse Tennanders Längst därinne är himlen ändå röd.


1980 utgavs två album Digitalis och Känns det igen. Wikström medverkade även på Turids album Tistlar från tundran (1980) och Charles Browns livealbum I'm Gonna Push On. Därefter följde albumen Magaza Stomp (1981), Bluesman (1983), Bortom synd och skam (1984), Blås ut mitt månljus (1986), Det här är mitt liv (1988) och Mitt hjärta är ditt (1989). På det sistnämnda tolkande han texter av poeten Nils Ferlin och skivan kom att bli en försäljningsmässig framgång.


1990 utkom Som ett fladdrande ljus, följt av Blues är allt jag har (1992), samlingsalbumet Som vattnet flyter i floden 1972–1992 (1993), Mississippi (1994) och ...din längtans blå anemone 1996. Det sistnämnda var likt 1989 års Mitt hjärta är ditt ett album där Wikström tolkade Nils Ferlin-låtar och precis som första albumet blev ...din längtans blå anemone en försäljningsframgång. Albumet följdes av Himlen är blå (1996) och Starka band (1998).


Det första albumet att ges ut på 2000-talet var 2001 års Allting förändras, vilket följdes av samlingsalbumet Allt är gjort av plåt (2002), livealbumet 2 kvällar på Fasching (2002), Blues (2003), Det brustna hjärtat (2005) samt ytterligare ett livealbum, Live 2005.


Efter flera år utan skivsläpp kom 2011 Istället för tystnad. Skivan nådde en nittondeplats på den svenska albumlistan.


I slutet av 70-talet användes Rolf Wikströms kompband Hjärtslag som turnéband i Skandinavien för gästande amerikanska bluesartister, bland andra Albert Collins, Charles Brown och Roy Brown. Åren 2002-2006 backades han av Blue Hammer. Det nuvarande kompbandet (2010) består av Jonatan Stenson (gitarr), Niklas Medin (klaviaturer), Tommy Cassemar (bas), samt Peter "Korre" Korhonen (trummor).














MAGMA

MAGMA, Udu Wudu på Spotify

Trilogy

Udu Wudu

MAGMA, DE Futura på Spotify

Trilogy

DE Futura

MAGMA, Spiritual (Negro Song) på Spotify

Trilogy

Spiritual (Negro Song)







Robyn

Robyn, Do It Again på Spotify

Do It Again

Do It Again

Robyn, Show Me Love - Radio Version på Spotify

Robyn Is Here

Show Me Love - Radio Version

Robyn, Dancing On My Own på Spotify

Body Talk

Dancing On My Own

Robin Miriam Carlsson, mer känd under sitt artistnamn Robyn, född 12 juni 1979 i Stockholm, är en svensk popsångare och låtskrivare.


Robyn föddes 1979 som dotter till regissören Wilhelm Carlsson och skådespelerskan Maria Ericson. Hon studerade vid Eriksdalsskolan på Södermalm. Robyn växte upp i ett kringresande teatersällskap, Teater Schahrazad. Vid nio års ålder hade Robyn en statistroll i Peter Stormares uppsättning av August Strindbergs Kronbruden på Dramaten. År 1989 medverkade hon med sin röst till Miranda i den animerade filmen Resan till Melonia. Vid tolv års ålder med sjöng Robyn in en svensk översättning av Lilla sportspegelns tidigare signaturmelodi You Can Always Be Number One (Sport Goofy Anthem), i översättningen Du kan alltid bli nummer ett, som sedan tjänstgjorde som ny titelmelodi. Under 1990 gjorde hon sitt första tv-framträdande i programmet Söndagsöppet. Efter bara tre dagar i gymnasieskolan hoppade hon av för att koncentrera sig på popmusiken.


Hon upptäcktes av sångerskan Meja Beckman vid en spelning med Legacy of Sound när hon i en paus sjöng en egen låt om föräldrarnas skilsmässa. År 1995 släpptes debutsingeln You've Got That Somethin'. Senare samma år kom den stora genombrottssingeln Do You Really Want Me (Show Respect), och debutalbumet Robyn Is Here släpptes i Sverige. För detta nominerades hon till tre grammisar men vann ingen. Under 1997 lanserades Robyn i USA. Här släpptes singlarna Do You Know (What It Takes), Show Me Love samt Do You Really Want Me (Show Respect). Två av singlarna blev topp tio-hits på Billboard Hot 100 och albumet sålde i cirka 1,5 miljoner exemplar i USA. Samma år skrev hon även låten Du gör mig hel igen, låten framfördes sedan av Cajsalisa Ejemyr vid Melodifestivalen 1997 och hamnade på fjärde plats. Den 17 maj 1999 släpptes uppföljaren My Truth, men hennes amerikanska skivbolag RCA ville inte släppa det i USA då skivan, enligt dem, saknade hitlåtar. I Sverige sålde skivan 80 000 exemplar.


Efter släppet av sitt andra album ägnade sig Robyn åt annat än musik. År 1999 blev hon Unicef-ambassadör och besökte bland annat Kenya och Tanzania. Hon arbetade med detta under två års tid. Hennes uppdrag gick ut på att dra uppmärksamhet till Unicef och vad barnfonden försöker göra världen över. I sin egenskap av ambassadör talade Robyn gärna om vikten av ansvar.


År 2000 utsågs Robyn till årets Karamelodiktstipendiat, och tilldelades därmed en stor strut med godis och 20 000 SEK av Povel Ramel. I november 2002 släpptes hennes tredje skiva Don't Stop the Music, innehållande bland annat hiten "Keep This Fire Burning", och singeln "O Baby", som blev 2003 års femte mest spelade låt i svensk radio. Don't Stop The Music sålde platina (60 000) i Sverige. Hennes sommarturné 2003 var en av årets mest hyllade.


Efter Darin Zanyars andraplats i TV4:s Idol 2004 släpptes hans debutsingel "Money for Nothing", skriven av Robyn.


År 2004 lämnade Robyn skivbolaget Jive Records för att istället starta det egna bolaget Konichiwa Records, bland annat för att de hade olika uppfattningar kring låten "Who's That Girl" som Robyn gjorde tillsammans med The Knife.


Under 2004 startade Robyn ett eget skivbolag, Konichiwa Records, som endast ska ge ut hennes egen musik. I slutet av mars 2005 släpptes Robyns nya singel "Be Mine!" i Sverige och hennes fjärde album, Robyn, släpptes i slutet av april samma år. Den första singeln från plattan, "Be Mine!" blev snart etta på Trackslistan. Robyns andra singel från albumet "Who's That Girl", gick in på nionde plats i sin första vecka på Sommartoppen. År 2006 tilldelades hon Gunilla Arhéns Förebildspris.


Den 14 augusti 2007 hamnade Robyns låt "With Every Heartbeat", som är gjord tillsammans med Kleerup, på brittiska singellistans prestigefyllda förstaplats. Låten gick därmed om Timbalands låt "The Way I Are", som tidigare innehade förstaplats. Efter en vecka blev Kanye Wests låt "Stronger" ny etta, men Robyn sålde endast 67 stycken färre exemplar.


I januari 2008 medverkade Robyn i det brittiska musikfrågeprogrammet Never Mind The Buzzcocks. Hon gästade även i maj samma år Late Show with David Letterman där hon framförde "Cobrastyle" av Teddybears. Under samma vår medverkade hon på Snoop Doggs singel "Sensual Seduction". Robyn var under hösten 2008 förband åt Madonna vid flertalet av hennes konserter i Europa och den 7 januari, 2009, vann Robyn en grammis för årets live-akt.


Robyn uppträdde med Salem Al Fakir (alias Damien Adore), Spank Rock och Staygold på P3 Guld-galan 2010, med låten Backseat, skriven av Al Fakir. Hon gjorde turnén All Hearts Tour tillsammans med Kelis 2010.


År 2014 deltog hon med en låt "U Should Know Better (Carli & Savage Skulls Remix)" till albumet F! som var Feministiskt initiativs valskiva inför Riksdagsvalet 2014.


Under 2010 släppte Robyn tre fullängdsskivor kallade Body Talk-serien. De två första innehöll endast nya låtar, medan den sista var en samling av 10 låtar från de tidigare skivorna tillsammans med 5 nya låtar. För den som redan hade köpt de två tidigare skivorna släpptes en EP med endast de nya låtarna. Den första delen, Body Talk Pt. 1, släpptes den 14 juni 2010 och föregicks av den ledande singeln Dancing on My Own som blev Robyns första listetta i Sverige. Den blev 3:a på USA:s Billboard Hot Dance Club Songs-lista och 8:a på brittiska singellistan. Den 16 augusti 2010 släppte Robyn singeln Hang with Me från albumet Body Talk Pt. 2, som senare släpptes den 6 september 2010. Hang with Me är en danceversion av den akustiska låten som fanns med på Body Talk Pt. 1. Inför det sista albumet, Body Talk, släpptes singeln Indestructible, som är en popigare version av en akustisk version som fanns med på Body Talk Pt. 2. Singeln Indestructible släpptes den 1 november 2010 och albumet Body Talk den 22 november 2010.


Robyn blev år 2010 utsedd till Årets svensk av tidskriften Fokus med motiveringen "Robin Carlsson (Robyn) har på sitt egensinniga sätt och med ett medvetet konstnärskap visat att det går att nå populärmusikens högsta höjder utan att vara ytlig. Genom att ge ut sina skivor på sitt eget skivbolag visar hon prov på stort entreprenörskap och kan därigenom behålla makten över den egna kreativa processen. I alla sina egenskaper blir hon en förebild för såväl unga tjejer och killar som för vuxna kvinnor och män".


Robyn är bosatt i Liljeholmen i Stockholm och var i flera år förlovad med konstnären och kampsportaren Olof Inger. Sedan 2011 har hon en relation med Max Vitali, bror till skådespelaren Vera Vitali. Han har regisserat flera av Robyns musikvideor.






Cirkus Cirkör

Cirkus Cirkör är en av världens ledande aktörer inom nycirkus. Cirkus Cirkör har turnerat runt om i världen med en rad nycirkusföreställningar och events. De har också grundat utbildningar för nycirkusartister på gymnasie- och högskolenivå.


Cirkus Cirkör startade som en fri nycirkusgrupp i Stockholm 1995. Gruppen bildades av Tilde Björfors och Cirkus Cirkör var en av Sveriges första nycirkusgrupper, inspirerade av bland annat kanadensiska Cirque de Soleil.


1997 grundades Cirkuspiloterna, en eftergymnasial utbildning för cirkusartister och år 2000 startades ett nycirkusprogram på S:t Botvids Gymnasium, som idag är en gymnasial spetsutbildning med riksintag. 2005 var Cirkus Cirkör med och grundade ett gymnasieprogram i vinterakrobatik i Åre och i Östersund.


Cirkus Cirkörs har turnerat med en rad föreställningar, flera av föreställningarna har producerats i samarbete med andra grupper. Ett urval av Cirkus Cirkörs föreställningar:












Bob Dylan

Bob Dylan, Like a Rolling Stone på Spotify

Highway 61 Revisited

Like a Rolling Stone

Bob Dylan, Knockin' on Heaven's Door - Remastered på Spotify

Pat Garrett & Billy The Kid (Soundtrack From The Motion Picture) (Remastered)

Knockin' on Heaven's Door - Remastered

Bob Dylan, The Times They Are A-Changin' på Spotify

The Times They Are A-Changin'

The Times They Are A-Changin'

Bob Dylan, född Robert Allen Zimmerman den 24 maj 1941 i Duluth, Minnesota, är en amerikansk singer-songwriter, författare, regissör, poet, gitarrist, keyboardist samt munspelare, vid senare tid programledare i radio. Dylan har varit en frontfigur inom populärmusik i närmare femtio år, ofta beskriven som en levande legend inom rockmusiken.


Många av Dylans mest prisade låtar kommer från 1960-talet, då han kom att bli en förgrundsfigur i USA och han ansågs av många skildra en hel generation. Några av hans sånger, såsom "Blowin' in the Wind" och "The Times They Are a-Changin'", blev ledmotiv till den amerikanska antikrigs- och medborgarrättsrörelsen. Många av Dylans tidiga texter behandlade politiska frågor, samhällskritik, filosofi och litterära influenser, och trotsade dåvarande konventioner inom popmusiken och vände sig mycket till motkulturen. Medan han utvecklade och personifierade musikstilar, har han visat tillgivenhet till många traditioner inom amerikansk sång, från folkmusik och country/blues till gospel, rock'n'roll och rockabilly, till engelsk, skotsk och irländsk folkmusik, även jazz och swing.


Dylan uppträder med sin gitarr, keyboard och sitt munspel. Uppbackad av en varierande sättning av musiker, har han turnerat oavbrutet sedan slutet av 1980-talet, i vilket som har kallats för "Never Ending Tour". Han har även spelat tillsammans med andra stora artister.


Dylans första album Bob Dylan släpptes 1962, som följdes sedan av många prisade album som The Freewheelin' Bob Dylan (1963), Highway 61 Revisited (1965), Blonde on Blonde (1966), Blood on the Tracks (1975), Oh Mercy (1989) och Time Out of Mind (1997).


Dylan tog medvetet upp arvet efter Woody Guthrie. Han besökte dennes dödsbädd och lovade då att föra Guthries gärning vidare. Folkmusik och arbetarsånger som Joe Hills inspirerade honom tidigt, men också franska poeter som Arthur Rimbaud reflekteras i hans texter.


Dylans musik bestod i början mest av politiska och sociala protestsånger, till exempel "A Hard Rain's a-Gonna Fall" och nämnda "The Times They Are a-Changin'". Denna "revolutionära period" följdes av en mer surrealistisk period i mitten av 1960-talet, då hans texter var kryptiska och ironiska. Under denna period släppte han singeln "Like a Rolling Stone" som med sin längd och text blev en milstolpe inom populärmusiken. Dylans musik blev senare mer inåtvänd, med delvis religiösa texter. Dylan har haft två framträdande religiösa perioder, först en kristen, sedan en judisk.


Bob Dylan föddes som Robert Zimmerman i staden Duluth, Minnesota men strax innan han fyllde sex år och efter att hans far fått polio flyttade familjen till den närliggande staden Hibbing, Minnesota där han sedan växte upp. Familjen Zimmerman var judisk och deras förfäder hade utvandrat från Ryssland, Ukraina, Litauen och Turkiet.


När Bob Dylan var åtta-nio år började han spela på familjens piano. Därefter lärde han sig att spela munspel och gitarr. Mycket av hans ungdomstid gick åt till att lyssna på radio där han tog in stationer som sände blues, country och tidig rock'n'roll. Han började uppträda i mitten av 1950-talet och var medlem i ett flertal band under sin tid i high school.


1959 började han studera på universitetet i Minneapolis. I samma veva tog hans intresse för folkmusik fart. Det var också nu han började presentera sig som Bob Dylan. Var han fått namnet ifrån finns det flera historier om. Vissa menar att det är inspirerat av poeten Dylan Thomas. År 2004 skrev han själv om hur han valde namnet i sin bok Memoarer, första delen.


Sin första skivinspelning gjorde han som munspelare åt Harry Belafonte 1961. Året därpå gavs hans första egna självbetitlade album ut på Columbia. Det bestod mestadels av covers på andras verk och traditionella sånger, men två egna låtar fanns med. Han spelade samtidigt in lite material för det mindre kända skivbolaget Broadside under pseudonymen Blind Boy Grunt. Vid tiden då nästa album, The Freewheelin' Bob Dylan släpptes hade han gjort sitt namn känt inom folkmusikkretsar, och det albumet var också hans första att ta sig in på billboardlistan. På det albumet kan man hitta en av hans mest kända sånger, "Blowin' in the Wind". Albumet var fyllt av ilska och protestsånger, särskilt mot krig. "Blowin' in the Wind" var också en hit, fast i Peter, Paul and Marys version.


Samma år som ovan nämnda album släpptes, 1963, hade Dylans intresse för de mänskliga rättigheterna ökat markant. Han uppträdde bland annat på marschen genom Washington, där Martin Luther King gav sitt berömda tal, "I Have a Dream". Man kunde också tydligt märka hans intresse för ämnet på det nästföljande albumet, The Times They Are a-Changin' 1964 där han tydligt tar avstånd från rasism och orättvisor. Sångerna behandlar också andra utsatta personer som gruvarbetare. De är mycket cyniska. Dylan kom aldrig att vara så politisk igen. Titelspåret var en stor hit i Storbritannien. Redan nästa album Another Side of Bob Dylan 1964 visade (som titeln antyder) en mer varm och romantisk sida av Bob Dylan. Sångerna var också något av en kritik mot den så omhuldade bilden av "den idealistiske Dylan", vilket framför allt låten "My Back Pages" var ett tydligt exempel på. Dylan sade själv två år senare: "-Där finns inga fingerpekande sånger. De skivor jag gjort, jag står bakom dem, men jag vill inte skriva åt folk längre. Du vet, vara en talesperson".


En musikalisk utvidgning kom för Dylan med 1965 års album, Bringing It All Back Home. Här bytte Dylan delvis ut den akustiska gitarren mot elgitarr och rockband, samt presenterade svårtydda och symboliska texter som "Subterranean Homesick Blues" och "Maggie's Farm". Han bevarade samtidigt sitt gamla sound då ena sidan bestod av akustiska låtar, till exempel "Mr. Tambourine Man" som blev en mycket stor hit i The Byrds version. Albumet markerar också början på den period då Dylan skrev sina mest surrealistiska låtar (1965-1966). Under april - maj 1965 gjorde Dylan en brittisk turné, under stort medialt och publikt bifall (se Bob Dylan UK Tour 1965). Publikens välvilliga hållning kom dock av sig då han gjorde sitt första elektriska liveframträdande på Newport Folk Festival. Han buades av scenen. Det finns två förklaringar till detta, en "romantiserad" förklaring och en annan betydligt modernare:


Det året släpptes singeln "Like a Rolling Stone" vilken blev en stor hit, och även banbrytande i och med att en singel sällan varade i mer än tre minuter medan den här låten var dubbelt så lång. "Like a Rolling Stone" brukar ofta hamna på en hög placering när det görs listor på bästa rocklåtarna, eller låtar över huvud taget. Den kom bland annat etta på just Rolling stone magazines lista över de 500 bästa låtarna, den lista görs dock om lite då och då. Albumet Highway 61 Revisited som släpptes nära inpå byggde starkt på det sound "Like a Rolling Stone" har. På hösten samma år släpptes singeln "Positively 4th Street" vilken också blev en hit då den nådde en sjundeplats på Billboardlistan. Det blev också hans första singel som tog sig in på svenska Tio i topp. Låtens text har dubbla innebörder: Antagligen sjunger han ett elakt avsked till sina gamla folkmusik-fans, eller så är han bara oerhört spydig mot en gammal flickvän.


Den 22 november 1965 gifte sig Dylan med den före detta modellen Sara Lownds. Två månader senare fick de sitt första barn.


På våren 1966 var Dylan i Nashville och spelade in ett av sina mest prisade album, dubbelalbumet Blonde on Blonde, vilken släpptes i maj samma år. Nästan alla låtar på albumet skrevs i studion och spelades in kort efter att de var skrivna. Det albumet gav honom också två stora hitsinglar med "Rainy Day Women No. 12 & 35" och "I Want You". Gruppen Manfred Mann hade också en hit med låten "Just Like a Woman" från det albumet, fast deras version är mer känd i Europa. Något före och efter att denna LP släpptes gav sig Dylan även ut på en omfattande världsturné i april - maj 1966. Denna så kallade Bob Dylan World Tour 1966 (den hade egentligen inget officiellt namn) präglades delvis av publikens reaktioner på hans nya elektriska stil. Efter den skulle Dylan dock inte komma att turnera på åtta år.


Den 29 juli 1966 kraschade Bob Dylan med sin motorcykel nära hemmet i Woodstock, New York efter att bromsarna gett vika. Dylan fick vila upp sig ett tag innan han återigen kunde börja spela in och skriva nytt material. Denna händelse fick honom också att upphöra med sitt hektiska artistliv, och musiken han gjorde följande år kom att bli mer avslappnad och tillbakalutad. De första inspelningarna han gjorde efter olyckan var med gruppen The Hawks (som senare bytte namn till The Band), men dessa alster gavs inte ut officiellt förrän 1975 under namnet The Basement Tapes i en omdiskuterad utgåva. Några hävdar att Robbie Robertsons, The Bands låtskrivare och gitarrist, urval av låtar var dåligt.


I december 1967 lanserades Dylans nästa album John Wesley Harding, och det bröt totalt mot tidigare blues och folkrock-influerade album. Det här albumet var lugnt, med spartanska musikarrangemang och textmässigt starkt influerat av kristendom och bibeln. Albumet stack också ut genom att det inte var ett dugg psykedeliskt, vilket många album som spelades in under "the summer of love" 1967 var. På albumet fanns "All Along the Watchtower" vilken blev en hit i Jimi Hendrix radikalt omarbetade version 1968. Dylan har nämnt att han tycker den versionen är den definitiva.


Dylan avslutade 1960-talet med att ge ut albumet Nashville Skyline vilket var ett fullfjädrat countryalbum med både lap steel- och pedal steel-gitarrer. Låtarna på albumet var också mer personliga och direkta, till skillnad från de kryptiska låtarna från 1960-talets mitt. Det gav honom också hitsingeln "Lay Lady Lay" vilken blev en av hans största pophits. Den var en stor hit i bland annat Sverige. Även "I Threw It All Away" nådde viss framgång som singel. 1969 gav sin enda mer traditionella konsert då han tillsammans med The Band framträdde på festivalen på Isle of Wight 31 augusti 1969. Dylans nya musikaliska inriktning märktes tydligt vid detta framträdande.


1970 hade Bob Dylan tröttnat på all uppmärksamhet och bestämde sig för att ge ut ett album som kritiker helt enkelt inte kunde gilla eller förstå sig på. Resultat var dubbel-LP:n Self Portrait vilken bestod av många covers och en del instrumentala spår. Omslagsbilden visade ett självporträtt målat av Dylan. Skivan sågades av nästan alla samtida musikkritiker. Nästa album New Morning togs dock emot bättre. Det albumet utvecklade musiken från de två tidigare albumen John Wesley Harding och Nashville Skyline. Albumet innehöll "If Not for You" som blev en populär coverlåt.


1972 påbörjade han en skådespelarkarriär när han var med i westernfilmen Pat Garrett & Billy the Kid som han också skrev musiken till. Han hade ingen stor roll utan fanns mest med för att framföra musik. Soundtracket gav världen "Knockin' on Heaven's Door" vilken sedan ett flertal artister gjort egna versioner på. Låten blev egentligen hans sista riktigt stora singelhit och var också hans största hit på Tio i topp i Sverige. 1973 tog hans kontrakt med Columbia slut och han började istället spela in för Asylum Records. Hans gamla bolag släppte sent samma år det kontroversiella albumet Dylan med inspelningar som gjorts under tillkomsten av främst New Morning några år tidigare och förkastats av honom själv. Dylan sade i en intervju 1974; "De skulle inte användas, jag trodde det var väl införstått. De spelades bara in som uppvärmning".


Det första albumet för Asylum blev Planet Waves som spelades in med the Band. Där fanns en av hans mest kända låtar, "Forever Young". Han turnerade sedan med the Band i den mycket uppmärksammade (och inkomstbringande) Bob Dylan and The Band 1974 Tour och det resulterade i ett livealbum kallat Before the Flood.


Blood on the Tracks släpptes 1975, nu åter igen på Columbia Records och sångerna på det albumet behandlade till stor del hans pågående skilsmässa med Sara Lownds. Dylan själv förstod inte hur folk kunde gilla albumet eftersom det behandlade sådan smärta. Det nådde toppen på Billboards albumlista. Efter den korta turnén med The Band i januari - februari 1974 inledde Dylan under hösten 1975 en mer omfattande amerikansk turné under namnet Rolling Thunder Revue. Den pågick under oktober - december innan man pausade för att senare åter turnera under våren, bland annat i sydstaterna. 1976 släpptes Desire, där låten Hurricane, som blev en stor hit, fanns med. Låten handlade om den svarte boxaren Rubin Carter och hans frihet (eller ej). 1978 lanserades dubbelalbumet At Budokan inspelat live i Japan. Flera av Dylans äldre kompositioner omarbetades kraftigt och skivan delade kritikerna. Robert Christgau avfärdade skivan även om han tyckte att kompositionerna trots allt "var starka nog för behandlingen", medan Janet Maslin som skrev för Rolling Stone tyckte att inspelningarna befriade Dylan från originalens "ok". Street Legal släpptes senare samma år och de flesta kritiker gav tummen upp för albumet. Albumet utmärktes av storskaliga musikarrangemang. Det många klagade på var ett mycket dåligt ljud. Efter det här albumet skulle Dylans musik ändra riktning. Han påbörjade sin kristna period 1979 med albumet Slow Train Coming som fortfarande är en av de mest sålda kristna skivor någonsin. Skivan innehöll singelhiten "Gotta Serve Somebody".


Även hans tidiga 1980-tal dominerades av musik med starkt kristen prägel. Ytterligare två kristna album, Saved och Shot of Love lanserades innan han 1983 släppte Infidels som trots många bibliska referenser är mindre religiöst präglat. Det albumet ses ofta som ett av hans starkaste album från 1980-talet. En låt som också spelades in under sessionerna för det albumet var "Blind Willie McTell" som kommit att ses som en av hans bästa 1980-talskompositioner. Dylan har sporadiskt spelat låten på konsert så sent som 2015.


Resten av hans album från samma decennium har ofta beskrivits som ojämna, men på nästan varje album brukar åtminstone en klassisk Dylan-sång finnas. 1985 års album Empire Burlesque var kanske det som mest närmade sig 1980-talets syntpoptrend. Skivan innehöll den moderata singelhiten "Tight Connection to My Heart". De två efterföljande skivorna Knocked Out Loaded och Down in the Groove var blandade affärer med många coverlåtar blandade med egna och samskrivna lättviktigare låtar. Kritiker har pekat på det förra albumets långa komposition "Brownsville Girl" och det senares "Silvio" som höjdpunkter på annars ointressanta skivor. De sålde heller inte särkilt bra. 1989 släpptes livealbumet Dylan & The Dead som var inspelat live tillsammans med The Grateful Dead. Albumet sågades av kritikerna. Robert Christgau menade att albumet bara var ett försök till att tjäna pengar på gamla meriter, och Stephen Thomas Erlewine har i en senare recension kallat det för båda artisters sämsta album.


Dylan gifte sig på nytt med sin trogna bakgrundssångerska Carolyn Dennis 1985. De fick en dotter, Desiree året därpå. De skilde sig i oktober 1992.


1988 startade Dylan det han kallar "Never Ending Tour" vilken fortfarande pågår. Samma år valdes han in i Rock and Roll Hall of Fame. 1989 släppte han hyllade albumet Oh Mercy samtidigt som han var med i kortlivade supergruppen Traveling Wilburys.


1990-talet var blandat för Dylan. Han spelade in en del material och började även måla på heltid. 1993 släppte han det traditionella folkalbumet World Gone Wrong och 1997 albumet Time Out of Mind vilket var det första på länge där alla låtar var egna original. "Love Sick" är antagligen den mest kända låten från det albumet. Hans nästa album Love and Theft utkom 11 september 2001 och är ett album som representerar den värld av kaos som blev extra tydligt efter just elfte september-attackerna. Musikaliskt utforskar skivan ett brett spektrum av amerikansk populärmusik, allt från blues till rockabilly, som brukar gå under termen americana. Dylans kommande skivor under 2000-talet och 2010-talet kom också att präglas av detta.


I oktober 2004 utgavs Dylans självbiografi, Memoarer. Första delen, som är den första av tre planerade böcker. I boken beskriver han det tidiga 1960-talet, men skriver väldigt litet om mitten av detta decennium, då han var som mest berömd. I slutet av boken beskriver Dylan passionerat om när han först hörde låten Pirate Jenny av Brecht/Weill, samt när han först hörde inspelningar av Robert Johnson. I dessa avsnitt ger Dylan en vink om den process som kom att skapa hans låtskrivande. Boken följdes år 2005 av dokumentärfilmen No Direction Home som täcker större delen av hans karriär mellan 1961 och 1966.


I maj 2006 debuterade Dylan som radio-DJ för Theme Time Radio Hour, ett radioprogram som sändes varje vecka av XM Satellite Radio och senare även av BBC Radio. Varje program hade ett speciellt tema, som exempelvis "Blommor", "Tårar", "Bibeln", "Rich man/Poor man". Musiken som Dylan presenterade i programmen bestod till stor del av såväl kända som obskyra amerikanska låtar från 1930- till 1950-talet, men han spelade även låtar av artister som Blur, Prince, Billy Bragg & Wilco, Mary Gauthier och The Streets. Radioprogrammet blev snabbt uppskattat av fans och kritiker för Dylans sätt att förmedla sin breda musiksmak kryddat med en säregen humor. Radioprogrammet avslutades 2009.


Dylan spelade i februari 2006 in nytt material i studio med sitt turnéband, vilket resulterade i albumet Modern Times. Albumet som utgavs i slutet av augusti 2006 blev listetta i USA och andra länder.


I mars 2009 publicerade tidningen Rolling Stone nyheten att Bob Dylan hade spelat in ett nytt album; i artikeln ryktades det om att musikerna bakom var Dylans turnéband plus David Hidalgo, Los Lobos dragspelsman. Albumet, med titeln Together Through Life, släpptes den 28 april 2009. Under ett samtal med musikjournalisten Bill Flanagan publicerat på Bob Dylans officiella webbplats, berättade Dylan att den nya skivan är starkt influerad av ljudet på Chess Records och Sun Records. Han sade att skapandet av skivan började när den franska regissören Olivier Dahan frågade honom om han ville skriva en låt till sin nya road movie My Own Love Song, och sedan "tog skivan ungefär sin egen riktning" Han skrev låtarna tillsammans med Robert Hunter.


Samma år släppte Dylan också ett album med traditionell julmusik, Christmas in the Heart. Intäkterna gick till välgörenhetsorganisationerna Feeding America och Världslivsmedelsprogrammet.


Under 2010-talet har Dylan fortsatt med årliga turnéer, främst i Europa och USA, men även andra delar av världen. 2012 lanserades studioalbumet Tempest vars texter var mörkare än på de album han släppte under 2000-talet. Samma år mottog han Frihetsmedaljen av president Barack Obama. Ett flertal album med tidigare svårtillgängliga Dylan-inspelningar har också lanserats. The Bootleg Series Vol. 10 innehåller inspelningar från den kontroversiella perioden då Dylan släppte Self Portrait, och The Bootleg Series Vol. 11 gjorde slutligen alla kända "Basement"-inspelningar Dylan gjorde 1967 tillsammans med The Band tillgängliga för den breda publiken.


I februari 2015 släppte han albumet Shadows in the Night. Albumet innehåller kompositioner från 1923-1963 med det gemensamt att alla vid något tillfälle spelats in av Frank Sinatra. Dylan sade att han länge velat spela in ett sådant album, och "gräva upp dessa låtar från graven och låta dagsljuset skina på dem igen".


Bob Dylan gifte sig med Shirley Noznisky även känd som Sara Lownds den 22 november 1965. De fick fyra barn tillsammans; Jesse (född 1966), Anna (född 1967), Jakob (född 1969) och Samuel (född 1971). De adopterade också Maria (född 1962) från Lownds tidigare äktenskap. Jesse Dylan är regissör och affärsman, Samuel är fotograf och Jakob är sångare och gitarrist i The Wallflowers. Paret skiljde sig den 29 juni 1977.


I juni 1985 gifte sig Bob Dylan med sin trogna bakgrundssångerska Carolyn Dennis. Deras dotter, Desiree, föddes 31 januari 1986. Dennis och Dylan skiljde sig 1992.


Dylan växte upp i en judisk familj och blev Bar Mitzvah 1954. Vid 30-årsåldern åkte han till Israel och träffade rabbinen Meir Kahane, som grundat New York-baserade Jewish Defense League.


Under en period i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var Dylan en offentlig konvertit till kristendom. Han gick i bibelskola hos Kenn Gulliksen i Vineyard i Reseda, Kalifornien. 1984 började Dylan att ta avstånd från stämpeln av att vara pånyttfödd.


Under de senaste 20 åren har Dylan varit anhängare av Chabad Lubavitch-rörelsen. Han har även deltagit i privata judiska högtider.


Flera svenskar har framfört och spelat in översättningar av Bob Dylans sånger. Håkan Lahger, som skrivit boken Dylan - en kärlekshistoria, beskriver Totta Näslund som Sveriges främste Dylan-tolkare.


Totta Näslund har tillsammans med Mikael Wiehe gjort albumet Dylan som gavs ut postumt då Totta Näslund avled under produktionen av albumet. Mikael Wiehe har gett ut De ensligas allé (1982) och Dylan på svenska (2007) med Dylansånger som han själv tolkat.


"Tomorrow is a Long Time" översattes av Ulf Dageby i Nationalteatern och kallade låten för "Men bara om min älskade väntar". Den versionen har sedan framförts av flera andra artister, bland annat Joakim Thåström, Mikael Wiehe, Totta Näslund, Kjell Höglund och Titiyo.


"A Hard Rain's a-Gonna Fall" och "Just Like a Woman" översattes av Ulf Lundell till "Hårt regn" respektive "Precis som en kvinna" och gavs ut på skiva.


"Emotionally Yours" översattes till "Din innersta vän" av Rolf Carlsson och hans version finns på albumet Kyssar & guld (2009).


Dylans roman Tarantula översattes av Görgen Antonsson 1981 och gavs ut i tvåspråkig utgåva på bokförlaget Bakhåll 1999.


Paul McCartney / de baltiska staterna (1992) · Dizzy Gillespie / Witold Lutos?awski (1993) · Quincy Jones / Nikolaus Harnoncourt (1994) · Elton John / Mstislav Rostropovitj (1995) · Joni Mitchell / Pierre Boulez (1996) · Bruce Springsteen / Eric Ericson (1997) · Ray Charles / Ravi Shankar (1998) · Stevie Wonder / Iannis Xenakis (1999)


Bob Dylan / Isaac Stern (2000) · Burt Bacharach / Robert Moog / Karlheinz Stockhausen (2001) · Miriam Makeba / Sofia Gubaidulina (2002) · Keith Jarrett (2003) · B.B. King / György Ligeti (2004) · Gilberto Gil / Dietrich Fischer-Dieskau (2005) · Led Zeppelin / Valerij Gergijev (2006) · Sonny Rollins / Steve Reich (2007) · Pink Floyd / Renée Fleming (2008) · Peter Gabriel / José Antonio Abreu / El sistema (2009)


Björk / Ennio Morricone (2010) · Patti Smith / Kronos Quartet (2011) · Paul Simon / Yo-Yo Ma (2012) · Youssou N'Dour / Kaija Saariaho (2013) · Chuck Berry / Peter Sellars (2014) · Emmylou Harris / Evelyn Glennie (2015)














Ida Sand

Ida Sand, Ain't No Sunshine på Spotify

The Gospel Truth (Bonus Track Version)

Ain't No Sunshine

Ida Sand, Here Comes the Rain Again på Spotify

Meet Me Around Midnight

Here Comes the Rain Again

Ida Sand, Christmas Song på Spotify

Christmas with My Friends

Christmas Song











Millencolin

Millencolin, No Cigar på Spotify

Pennybridge Pioneers

No Cigar

Millencolin, Penguins & Polarbears på Spotify

Pennybridge Pioneers

Penguins & Polarbears

Millencolin, Sense & Sensibility på Spotify

True Brew

Sense & Sensibility

Millencolin är ett punkrockband från Örebro i Sverige, som grundades 1993. Debutalbumet Tiny Tunes, senare kallat Same Old Tunes, gavs ut 1994. Namnet Millencolin är taget från skateboardtricket melancholy (sad air).


Millencolin grundades under andra halvan av 1993 av Nikola Sarcevic, Mathias Färm och Erik Ohlsson. Fredrik Larzon kom med i bandet 1993. Bandet var ett av de första som kontrakterades av skivbolaget Burning Heart Records, då ett litet independent-bolag beläget i Fagersta. Innan Millencolin bildades spelade medlemmarna i band som Charles Hårfager, Seigmenn och Kung Pung.


1994 släpptes debutalbumet Tiny Tunes, men Warner Bros stämde då Burning Heart Records eftersom Tiny Toons (observera stavningsskillnaden) är ett registrerat varumärke tillhörande bolagsjätten. Omslaget och namnet på debutplattan ändrades därför till Same Old Tunes.


Millencolin deltar på ett album, som gavs ut 18 maj 2007, tillsammans med elva andra band, bland andra Weeping Willows, Backyard Babies, Moneybrother och Hellacopters. Skivan heter Ge fan i våra vatten och alla pengar går till fiskarna och deras vatten. Det är en välgörenhetsskiva som är gjord för att bevara de svenska fiskevattnen och förhindra att de förorenas.


Bandet släppte sitt åttonde album tidigt i andra kvartalet år 2008. Inspelningarna började den 26 oktober 2007 och skedde i Soundlab Studios i Örebro. Den nya skivan, Machine 15, kom ut i de europeiska skivbutikerna den 7 april. Producent på Machine 15 såväl som tidigare alstret Home from Home är Lou Giordano.


Millencolin har genomfört flera världs- och europaturnéer under åren, och detta har medfört att de har fans hela jorden runt. Nikola Sarcevic sjunger också solo och hans första album Lock-sport-krock kom ut i juli 2004. Mathias Färm är även sångare/gitarrist i bandet Franky Lee. Gitarristen Erik Ohlsson, född i Örebro 2 juli 1975, jobbar även som grafisk designer. Han har formgivit allt hos Millencolin, även omslaget till plattan Machine 15. Trummisen Fredrik Larzon spelar trummor i bandet Kvoteringen och har skivbolaget DeNihl Records.






Sanna Nielsen

Sanna Nielsen, Undo på Spotify

7

Undo

Sanna Nielsen, Utan dina andetag på Spotify

Vinternatten

Utan dina andetag

Sanna Nielsen, Empty Room på Spotify

Stronger (Bonus Version)

Empty Room

Sanna Viktoria Nielsen, född 27 november 1984 i Edenryd, Kristianstads län (nuvarande Skåne län), är en svensk pop- och tidigare dansbandssångare. Sanna Nielsen slog igenom 1996 som 11-åring med låten "Till en fågel". Hon har turnerat i stora delar av Sverige och har deltagit i Melodifestivalen sju gånger, en tävling som hon vann 2014 med låten "Undo". Hon representerade Sverige i Eurovision Song Contest 2014 i Köpenhamn, Danmark där hon från första semifinalen den 6 maj gick vidare och kom på tredje plats i finalen den 10 maj.


Nielsens musikkarriär började med talangjakter, den första som sjuåring 1992 i Olofström. 1994 deltog hon i en talangjakt i Kallinge och vann med låten "Can You Feel the Love Tonight". Nielsen uppträdde 1995 och 1996 med dansbandet Mats Elmes orkester och fick därigenom kontakt med TV-producenten Ragnar Dahlberg, som lät henne uppträda i ett avsnitt av Café Norrköping den 15 november 1996 när hon var 11 år gammal.


Den 11 maj 1996 tog hon sig direkt in på Svensktoppens andra plats med låten "Till en fågel", skriven av Bert Månson. När låten följande vecka blev etta var Sanna Nielsen den yngsta svenskan någonsin som legat etta på Svensktoppen.


I tv-programmet Skavlan berättade hon hur hon blev mobbad av sina skolkamrater under uppväxtåren i Bromölla för att hon tyckte om att sjunga. "Du ska inte tro att du är någonting", fick hon ofta höra.


I september 1996 utgavs Nielsens debutalbum Silvertoner. En skivrecensent jämförde Nielsen med en ung Carola Häggkvist eller Sissel Kyrkjebø.


Under de följande åren gav Nielsen ut ett julalbum Min önskejul (1997) och en singel, Time to Say Goodbye (1999). Under gymnasieskoltiden studerade hon på det estetiska programmet med musikinriktning på Heleneholmsgymnasiet i Malmö.


I december 2001 medverkade Nielsen för första gången i en stor julturné, då tillsammans med Christer Sjögren, Sten Nilsson och Charlotte Perrelli (då Nilsson). I mitten av 2002 turnerade hon med Roger Pontare och i december 2002 medverkade hon i en serie julkonserter med Kalle Moraeus och Tito Beltran. Nielsen var ute på julkonserter med Kalle Moraeus och Tito Beltran både 2003 och 2004.


I februari 2006 kom hennes andra regelrätta album, Nära mej, nära dej, med text och musik av Fredrik Kempe och Marcos Ubeda. I juli-augusti 2007 var hon ute på en turné, "Tre S", tillsammans med Shirley Clamp och Sonja Aldén., ett samarbete som de kommande åren även fortsatte, framför allt i juletider.


I april 2008 gavs albumet Stronger ut. I samband med detta gick Nielsen från att tidigare främst ha sjungit på svenska till att nu främst sjunga på engelska. I november samma år kom julalbumet Our Christmas tillsammans med Shirley Clamp och Sonja Aldén. Nielsen är i dag bosatt i stadsdelen Årsta i Stockholm tillsammans med gitarristen Joakim Ramsell.


I Melodifestivalen 2011 deltog Nielsen med låten "I'm in love" och kom till final. Hon gick även till final i Melodifestivalen 2014 med låten "Undo" från den andra deltävlingen i Linköping den 8 februari.


Den 8 mars 2014 vann Nielsen Melodifestivalen 2014 och representerade Sverige i Eurovision Song Contest 2014 i Köpenhamn, Danmark i den första semifinalen den 6 maj 2014. Flera bettingsajter hade Undo som en av favoriterna att vinna Eurovision-finalen. Efter semifinalen gick Sverige upp som etta och vinnarfavorit på oddsen. I finalen av Eurovision Song Contest i Köpenhamn kom hon trea.


Den 22 juni 2014 var Nielsen värd för Sommar i P1 där hon bland annat berättade om sina första år som sångare. I oktober 2014 medverkade hon i SVT:s Sommarpratarna.


Hösten 2014 musikaldebuterar Nielsen i den kvinnliga huvudrollen Lara i sverigepremiären av Doktor Zjivago på Malmö Opera.


2015 ledde hon tillsammans med Robin Paulsson Sveriges uttagning till Eurovision, Melodifestivalen.Hon kommenterade även Eurovision Song Contest 2015 tillsammans med Edward af Sillén.


Nielsen förlovade sig 2006 och bodde på Lidingö utanför Stockholm med sin dåvarande sambo. Numera är hon bosatt i Årsta söder om Stockholm med sambon Joakim Ramsell. Nielsen har fått sitt danska efternamn från sin farfar som var dansk och bodde i Århus.






Peter Jöback

Peter Jöback, En Helt Ny Värld på Spotify

Disney En Magisk Värld (The Magic of Disney)

En Helt Ny Värld

Peter Jöback, Guldet blev till sand på Spotify

Kristina från Duvemåla

Guldet blev till sand

Peter Jöback, Sommarens Sista Sång - Radio Edit på Spotify

Sommarens Sista Sång

Sommarens Sista Sång - Radio Edit

Peter Arne Jöback, född 4 juni 1971 i Stockholm, är en svensk sångare och artist. Han är son till sångerskan Monica Lind och sedan 2010 gift med Oscar Jöback.


Peter Jöback härstammar från Västra Ämtervik i Fryksdalen, Värmland, där han tillbringade många sommarlov i sin barndom, och från Östergötland.


Jöback utbildade sig vid Adolf Fredriks musikskola och Södra Latin i Stockholm, samt vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm på sångsolistlinjen. Den 11 december 1989 vann han talangtävlingen Talang 89 på Chinateatern genom att sjunga "Anthem" ur musikalen Chess. I Melodifestivalen 1990 slutade han dock näst sist med låten "En sensation". 1992 sjöng han duett med den svenska sångerskan Towe Jaarnek. Sången hette "More Than a Game" och var den officiella sången för Europamästerskapet i fotboll 1992.


År 2000 prövade han på en popkarriär med singeln "Higher" som blev den mest spelade svenska låt. Samma år blev han utnämnd till årets artist av NRJ och Tracks.


Två av Peter Jöbacks album bär titeln Det här är platsen (april 2004) och Storybook (2004). Hittillsvarande singlar är "Du har förlorat mer än jag" (april 2004) och "Sommarens sista sång" (augusti 2004). Peter Jöbacks album Flera sidor av samma man (2006) var Sveriges mest sålda album 2006.


Peter Jöbacks julalbum Jag kommer hem igen till jul släpptes 2002 och betraktas idag som en modern klassiker och har omnämnts som ”tidernas julskiva”. Under albumets tioårs jubelium släppte Jöback sin första bok med samma namn. Två av Jöbacks TV-sända konserter har blivit nominerade till Silverrosen på Montreux filmfestival


Under 2008 gav sig Jöback ut på turné tillsammans med Eva Dahlgren en omfattande sommarturné under namnet Himlen är inget tak. Tillsammans gjorde de även ett livealbum med samma namn till förmån för Röda Korset. Under samma år påbörjade Peter sitt engagemang i "World Childhood Foundation".


Jöback flyttade under 2009 till East Village i New York, under tiden där påbörjades inspelningen av albumet ”East Side Stories”, ett album fyllt av Jöbacks personliga favoriter ur den moderna låtskatten. Albumet spelades in i Woodstock, och innehåller duetter med bl.a som Sia Furler och B-52s Kate Pierson.


Den svenske filmaren Anders Hallberg följde Jöback i New York. Materialet blev till dokumentären Happy, Handsome and Unknown som sändes på NRK och SVT där tittarna fick följa Jöback i hans mer anonyma liv i New York.


Hösten 2011 släpptes Jöbacks franska album La vie, l'amour, la mort (Livet, kärleken, döden). Låtarna är en blandning av nyskrivna och klassiska franska sånger med specialöversättningar av Annika Norlin och Andreas Mattsson. En kortfilm spelades in under regi av Magnus Renfors där Jöback gestaltar sitt franska alter-ego, kortfilmen blev även den Grammisnominerad.


2012 visades Jöbacks TV-serie på SVT Med hjärtat som insats där tittarna fick följa Jöback i fotspåren av några av världens största musik-ikoner; Sinatra, Brel och Dietrich. Tre nyskrivna singlar av Andreas Mattson, Rebekka Karijord och Nina Kinert i produktion av Tobias Fröberg gavs ut i samband med serien. Serien sändes även på NRK och YTL.


Den 18 juni 2010 medverkade han vid Riksdagens galakonsert för kronprinsessan Victoria och Daniel Westling i Stockholms konserthus. Jöback var även en av gästerna på parets bröllop den 19 juni 2010. Jöback sjöng "The First Time I Ever Saw Your Face" på vigseln mellan prinsessan Madeleine och Chris O’Neill i juni 2013.


2013 blev Jöback första svenska artisten att uppträda på Radio City Music Hall under Tony Awards, då han tillsammans med Samantha Hill framförde titelspåret från "Phantom of the Opera".


Den 3 februari 2014 blev Jöback vald till "Årets artist" på QX Gaygala han framförde låten "Annars vore jag inte jag" på galan som sändes på TV4.


I maj 2014 gjorde Peter debut i Japan när han medverkade i den årliga upplagan av "Music Meets Symphony" på Tokyo Forum Hall.


I slutet av 2014 gjorde Peter tre exklusiva konserter i London. "An Evening with Peter Jöback" ägde rum på klassiska St James Theatre Studio den 3,4 och 5 november.


Jöback har deltagit två gånger i Melodifestivalen. I Melodifestivalen 1990 slutade han näst sist med låten "En sensation". Den 3 december 2009 avslöjades Jöback på Kulturnyheterna som den tredje jokern i Melodifestivalen 2010, med bidraget "Hollow", som är skriven av Fredrik Kempe samt Anders Hansson. Låten tävlade i den fjärde deltävlingen i Malmö den 27 februari 2010, där den gick som nummer två till finalen. I finalen den 13 mars i Globen kom Jöback på en nionde och (för andra gången) näst sista plats.


Jöback blev tidigt engagerad i flera teaterföreställningar, till exempel Sound of Music och Snövit. Karriären fortsatte med roller i Grease, Fame och Musical Express, innan genombrottet kom med rollen som Robert i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal Kristina från Duvemåla 1995. Med sitt stora nummer "Guldet blev till sand" låg han 110 veckor på Svensktoppen.


Sir Cameron Mackintosh var den som tog Jöback till West End i London för att spela Chris i Miss Saigon, som ledde till att Mackintosh valde honom att spela Michael i originaluppsättningen av The Witches of Eastwick, båda på Theatre Royal Drury Lane. Jöback spelade även Konferencier i Cabaret först i Danmark och sedan i Stockholm på Tyrol 2006 och på Rondo i Göteborg 2007, för den rollen fick Jöback sin andra guldmask, i den svenska uppsättningen var Jöback även konstnärlig producent.


Jöback medverkade i den svenska dubbningen av Disneyfilmen Aladdin 1992, där han bland annat sjöng en duett med Myrra Malmberg i låten "En helt ny värld", den svenskspråkiga versionen av "A Whole New World". 1995 gjorde Peter även rösten till Stinkie i Casper och 1999 gestaltade han rösten till "Stuart Little" in den svenska versionen av filmen med samma namn.


Mellan mars och september 2012 medverkade Jöback som fantomen i West End-uppsättningen av The Phantom of the Opera på Royal Albert Hall i London. Där blev han även presenterad som nästa Phantom. Den 29 april 2013 hade Jöback premiär som fantomen i Broadway-uppsättningen av samma musikal på The Majestic Theatre i New York.


Den 4 december hade Jöback premiär som Sweeney Todd i den svenska uppsättningen på Stadsteatern i Stockholm, där han spelade fram till 30 april 2014.


Den 11/9 2014 var premiären för musikalen Livet är en Schlager där Jöback gör en tolkning av transsexuella Candy Darling. Musikalen är sammansatt av Jonas Gardell och Fredrik Kempe och är baserad på Gardells film Livet är en Schlager från år 2000.


2010 gjorde Jöback en omfattande turné (48 platser) med trio i Skandinavien som avslutades på Hamburger Börs i Stockholm våren 2011. Det var andra gången Jöback huserade på Börsen, första gången var 1998 som den yngste artisten någonsin.


Tidigare 2010 gjorde Jöback, tillsammans med Helen Sjöholm och Radiosymfonikerna, en konsertföreställning av Sondheim-sånger i samband med dennes 80-årsdag.


Den 19 oktober 2012 hade Jöbacks turné under namnet I Love Musicals premiär i Scandinavium, Göteborg. Tillsammans med solisterna Ma-Anne Dionisio, Katy Treharne, James Greeme och Michael McCarthy sjöng de musikallåtar ur flertalet klassiska musikaler under ledning. Turnén hade fem stopp och tog sig även till Spectrum i Oslo. Den 27 september 2013 gav sig Jöback ut på en andra turné under namnet I Love Musicals - The Broadway Edition tillsammans med solisterna Helen Sjöholm, Gunilla Backman, Ma-Anne Dionisio, Norm Lewis och Scarlett Strallen. Turnén hade sju stopp och avslutades i Globen i Stockholm. Delar av konserten i Globen spelades in och sändes i TV4 samt i P4 Live under namnet Tillbaka från Broadway - en musikalkväll med Peter Jöback. Musikalerna följdes senare upp av ett album med titeln I Love Musicals - The Album som han spelat in med Stockholm Sinfoneitta under ledning av David White. Albumet innehåller musikalklassiker samt "Annars vore jag inte jag" skriven av Jonas Gardell och Fredrik Kempe.


Jöback är öppet bisexuell. "Jag har alltid varit attraherad av både män och kvinnor", sade han i TV-serien Det blir bättre i TV3 29 maj 2011. Han blev utsedd till "Årets homo" vid Gaygalan 2005.


Jöback berättade i Skavlan den 9 oktober 2009 att han som barn blev utsatt för sexuella övergrepp.


25 juni 2010 (midsommarafton) gifte sig Peter Jöback med sin sambo sedan 2004, Oscar Nilsson, på Cirkus i Stockholm. Tillsammans med ett lesbiskt par har de två döttrar.


() = Antal veckor på Top 60 Singel Hitlistan , Svensktoppen och Trackslistan står inom parentes.


() = Antal veckor på Top 60 Singel Hitlistan , Svensktoppen och Trackslistan står inom parentes.






Doug Seegers

Doug Seegers, Going Down To The River på Spotify

Livemusiken från Jills Veranda Nashville

Going Down To The River

Doug Seegers, Going Down To The River på Spotify

Going Down To The River

Going Down To The River

Doug Seegers, Boulder To Birmingham på Spotify

In Tandem

Boulder To Birmingham

Doug Seegers blev känd för svenska folket när han medverkade i TV-programmet Jills veranda den 5 mars 2014. Seegers, som vid tillfället var hemlös, satt på en parkbänk i Nashville när produktionsteamet från Eyeworks stötte på honom. Doug framförde sin låt "Going Down to the River" som Jill Johnson och Magnus Carlson gillade så pass mycket att de ville spela in låten i Johnny Cash gamla studio och bygga det sista avsnittet kring Doug, hans låt och bakgrund.


Doug Seegers fick stort genomslag efter sin medverkan i programmet. Seegers facebooksida gick från 200 fans till cirka 13 000 fans på ett dygn. Avsnittet var det mest delade på SVT Play fram till att det av rättighetsskäl togs bort. Låten "Going Down to the River" låg 1 på iTunes topplista i 12 dagar i sträck. Låten återfanns på albumet Livemusiken från Jills veranda, Nashville som placerade sig som 1 på Sverigetopplistan och som sålt guld. Ett skivkontrakt med Lionheart Music Group resulterade i utgivningen av hans debutalbum med samma namn som singeln, "Going Down to the River", och släpptes den 28 maj 2014. Albumet gästades av Emmylou Harris och Buddy Miller och producerades av Will Kimbrough. Albumet sålde guld (20 000 album) i början av augusti och har vid tre tillfällen nått första platsen på Sveriges officiella topplista (15 av hittills 18 veckor på topp 10).


Seegers bokades för 70 spelningar en första vända i Sverige sommaren 2014, bland annat på festivalen Stockholm Music & Arts.












Özz Nûjen

Özz Nûjen, När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden. på Spotify

Dålig stämning

När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden.

Özz Nûjen, Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut. på Spotify

Dålig stämning

Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut.

Özz Nûjen, Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung! på Spotify

Dålig stämning

Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung!

Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i 1,5 år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i ett och ett halvt år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”






Mia Skäringer

Maria Elisabeth "Mia" Skäringer Lazar, född Johansson 4 oktober 1976 i Kristinehamn, är en svensk skådespelare, manusförfattare och radioprofil. Hon ville bli skådespelare redan när hon var fyra år och var sedan aktiv på teatern i hemstaden Kristinehamn. Första tv-jobbet var på Sanning och konsekvens på ZTV som följdes av ett antal radioprogram med Klara Zimmergren. Skäringer och Zimmergren hade sedan det egna radioprogrammet Roll on som även blev omgjort till tv under namnet Mia och Klara. Programmet belönades med en Kristall för bästa humorprogram år 2008 och 2009.


Efter att ha skrivit krönikor och bloggar för tidningen Mama, släppte Skäringer boken Dyngkåt och hur helig som helst i augusti 2009. Sen 2010 spelar Skäringer huvudrollen Anna Svensson i tv-serien Solsidan och är också huvudperson i programmet Mia på Grötö.


När Skäringer var mindre var hon "ganska liten, rund och pojkflickig". När hon var fyra år ville hon bli skådespelare och var sedan aktiv på den lokala amatörteatern Thespis. Hon hade sedan ätstörningar från åttonde klass tills hon tog studenten och hade "jättesvårt att samla ihop" sig själv. 1993 bodde hon i Örebro i "ett hemskt område med människor som inte mådde så bra" och hon skolkade mycket från skolan under den tiden.


År 1995 började Skäringer skrivarskola på Öland och fick sedan ett jobb på ZTV. Hon var programledare för programmet Sanning och konsekvens som hon själv tyckte var ett "skitdåligt program". Ett år senare började hon meditera för att hon tyckte hon varit hård i sitt leverne genom att ha festat för mycket och låtit andra göra henne illa. 1997 var hon ståuppkomiker i programmet Släng dig i brunnen.


1997 medverkade Skäringer radioprogrammet Bossa Nova i Sveriges Radio P3 tillsammans med Klara Zimmergren. De var sedan med i Frank och Sommarsalva innan deras eget program Roll on började. Sista programmet sändes i januari 2007 och därefter började Skäringer och Zimmergren med arbetet att omvandla figurerna från Roll on till tv. Hösten 2007 sändes programmet Mia och Klara på SVT1 med åtta avsnitt. Premiäravsnittet sågs av drygt 610 000 tittare enligt MMS. Programmet blev en succé och under våren 2009 sändes Mia och Klara 2 med ungefär en miljon tittare varje avsnitt. Skäringer sade att Mia och Klara är en "protest mot att allt ska vara så kallt och ironiskt, snabbt och smart."


2008 och 2009 vann Mia och Klara bästa humorprogram på prisutdelningen Kristallen. På Gaygalan 2008 vann de pris för Årets duo. Skäringer och Zimmergren sade till Expressen i augusti 2009 att Mia och Klara 3 kommer spelas in för att sedan sändas våren 2011 på SVT.


"Boken handlar mest om kvinnoroller och föreställningar om sig själv. Titeln syftar på den där Hora eller Madonna-grejen, men man måste inte välja. Utan att försöka pracka på någon råd, så berättar jag till exempel om mitt dåliga mammasamvete och hur jag får relationen att funka. Men framför allt vill jag visa att man får vara svag och skör."


I augusti 2009 släppte Skäringer boken Dyngkåt och hur helig som helst där hon har skrivit ned sina "erfarenheter av skilsmässa, föräldraskap, dåligt samvete, prestationsångest och vacklande självförtroende." Boken är baserad på krönikor och bloggar som Skäringer skrivit i tidningen Mama.


Jessica Björkäng från litteratursajten Bokhora recenserade boken, och sa: "Det är svårt att inte älska Mia Skäringer. Nästan allt hon tar i blir till guld, även så, den för mig rätt så ointressanta, mammakrönikeboken." Gunilla Brodrej från Expressen gav boken en mer positiv recension, och sa: "Hon älskar sin familj så hon går sönder, men hon är rolig. Därför läser man vidare Hon är på min sida. Jag håller henne gärna i handen."


Från den 20 april till den 30 maj 2010 var Skäringer med i en föreställning baserad på boken. Hon pratade kort om föreställningen: "Drivkraften är nog någonstans en längtan efter att ge oss alla upprättelse. En önskan om att vi människor ska tycka mer om oss själva. Inte jämföra oss så mycket och tro att alla andra är så jävla mycket lyckligare".


Under våren 2009 spelade Skäringer in tv-serien Solsidan tillsammans med Felix Herngren, Johan Rheborg och Josephine Bornebusch. Skäringer sade att hon och Herngren "aldrig träffats tidigare, men hittade varandra så där klockrent som bara händer med vissa personer." Hon tycker att de har samma ton i deras skådespeleri och "funkar bra ihop". Solsidan hade premiär på TV4 den 29 januari 2010 och sändes efter den femte säsongen av Let's Dance. Premiäravsnittet sågs av 1,8 miljoner tittare. Serien fick ett positivt mottagande och i mars 2010 fick serien en till säsong. Ytterligare två säsonger har sedan spelats in och sänts på TV4.


2013 ledde Skäringer egna intervjuprogrammet Mia på Grötö. Den andra säsongen började sändas i januari 2014. Våren 2015 började humorprogrammet "Ack Värmland" sändas i TV4. Hon spelade huvudrollen i den som nagel- och fotvårdssalongsdelägaren Anette som bor i Molkom. Till hösten 2015 kommer hon medverka i dramaserien ”Ängelby”.


Den 22 juni 2015 fick Skäringer Lisebergsapplåden i samband med säsongspremiären av Lotta på Liseberg.






Ola Magnell

Ola Magnell, Påtalåten - Live på Spotify

Guldkorn

Påtalåten - Live

Ola Magnell, Kliff på Spotify

Nya Perspektiv

Kliff

Ola Magnell, Nya Perspektiv på Spotify

Nya Perspektiv

Nya Perspektiv

Nils Olaus Lennart Karl Magnell, känd som Ola Magnell, född 20 januari 1946 på Skälby gård i Kalmar, är en svensk sångare, låtskrivare och gitarrist. Han skivdebuterade 1974 med Påtalåtar, efter att året före lanserat sin "Påtalåten".


Magnell började sin karriär som textförfattare åt bland andra Siw Malmkvist och Lill Lindfors. Han brukar räknas till proggrörelsen, även om han inte tillhörde denna rörelses mest politiska gren. Han tillhörde också ett kommersiellt skivbolag, Metronome, för vilket han kritiserades av proggrörelsen. Textinnehållet i Magnells sånger var heller inte så "plakatpolitiska" som förväntades av musikrörelsens företrädare. Ordkonstnären Magnell drogs mer åt det existentiella och melankoliska hållet, men den vassa politiska kritiken var ändå närvarande.


Några av hans mer kända låtar är "Påtalåten" (1972), "Kliff" (1975), "Rulltrappan" (1977), "Tomma tunnor" (1981), "Trasten" (1983) och "Bruten vinge" (2003). Flera av sångerna har sjungits in av andra artister, bland annat på hyllningsalbumet Påtalåtar - en hyllning till Ola Magnell (2005). Albumet Nya perspektiv låg etta på den svenska albumlistan under två veckor våren 1976.


Ola Magnell är sedan många år sambo med översättaren Vera Lindh (född 1946), som är dotter till disponenten Robert J:son Lindh och Ruth, ogift Isberg, samt syster till musikern Björn J:son Lindh.












Laleh

Laleh, Some Die Young på Spotify

Sjung

Some Die Young

Laleh, Goliat på Spotify

Colors

Goliat

Laleh, Tusen bitar på Spotify

Tusen bitar

Tusen bitar

Laleh Pourkarim (persiska: ???? ???????), mer känd under artistnamnet Laleh, född 10 juni 1982 i Bandar-e Anzali i Iran, är en svensk musiker, sångerska, låtskrivare, producent och skådespelerska. Hon har bott i Sverige sedan 10 års ålder. Efter 2005 års debutalbum mottog hon tre Grammisar och fick ett antal priser som årets nykomling. 2011/2012 kom framträdanden i Så mycket bättre och det storsäljande albumet Sjung.


Lalehs musik spänner från visa till poprock, och bland inspirationskällorna märks Cornelis Vreeswijk, The Police och Cat Stevens.


Laleh Pourkarims familj lämnade Iran i augusti 1982, när hon var två månader gammal. Orsaken var att fadern Houshang Pourkarim (persiska: ?????_???????) var en känd socialt engagerad författare, konstnär och tidningsman. Hennes mor hette Atefe och drev tillsammans med sin man underjordiska tidningar.


Via Azerbajdzjan, Minsk, Berlin och Tidaholm hamnade de i Hammarkullen i Göteborg, där hon kom att studera på musikprogrammet vid Hvitfeldtska gymnasiet.


Familjen Pourkarim landade i vitryska Minsk, på Lalehs ettårsdag. I Sovjetunionen fick föräldrarna arbeta på fabrik, medan Laleh lärde sig ryska och i skolan fick gå på både klassiska konserter och cirkus.


När Laleh var nio år tvingades familjen flytta vidare, och Laleh tillbringade en tid i Berlin. 1991 kom de till Sverige, och via en flyktingförläggning i Tidaholm hamnade de i Göteborgsförorten Hammarkullen.


Hennes far dog i en kanotolycka i augusti 1994 då han gav sig ut för att hjälpa två kvinnor i en kanot som försvunnit runt en udde och som han trodde behövde assistans. Vid hans begravning närvarade enligt uppgift flera tusen personer.


Laleh Pourkarims musikintresse fortsatte i Sverige, där hon tillbringade många raster i musikrummet och testade alla instrumenten. I åttonde klass stod hon på scenen för första gången under en musiktävling. Det slutade med att hon vann tävlingen, började skriva egna låtar och ganska snart bildade olika egna band.


Under högstadiet i Göteborg spelade Pourkarim i olika band, och redan då fanns lockelsen att ta sig in i musikbranschen på allvar. Under tiden i Hammarkullen var hon bland annat inblandad i de expanderade arrangemangen kring Hammarkullekarnevalen. I gymnasiet studerade hon på musikprogrammet vid Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg.


Som 19-åring flyttade Pourkarim från sin familj och till Stockholm. Hon hade fått kontakt med Warner Music Sweden, när hon redan i flera års tid spelat live och börjat bli lokalt känd.. Laleh ville producera själv, vilket hon till slut fick. Hon blev erbjuden en källare i Hässelby Strand, där hon inredde sin egen studio och lärde sig hur man producerade från grunden.


Laleh Pourkarim började sin karriär som 18-årig skådespelerska i Josef Fares film Jalla! Jalla!, där hon spelade den unga invandrarflickan Yasmine. Trots uppmärksamheten har detta hittills (2014) varit Lalehs enda skådespelarinsats.


2005 lanserade hon sin musikkarriär under artistnamnet Laleh. Den 5 februari 2005 kom hennes första singel Invisible (My Song) av skivbolaget Warner Music Sweden. Singeln Live Tomorrow blev en stor hit, låg på Tracks-listans första plats under flera veckor och slog Tracks-rekord.


Debutplattan Laleh släpptes i mars samma år. Den innehåller fyra låtar på svenska, åtta på engelska och två på persiska. Flera av de svenska låtarna var mer visa än pop, och Pourkarim erkände villigt att hon hade hämtat mycket inspiration från Cornelis Vreeswijk.


Efter 2005 nominerades Laleh till en Grammis i sju kategorier (rekord för en soloartist) och kammade hem priset i tre: Årets svenska kvinnliga artist (och vann därmed över Robyn, Lena Philipsson, Amy Diamond och Anna Ternheim), Årets svenska nykomling och Årets producent. Hon belönades samma år även i två kategorier vid P3 Guld i Sveriges Radio P3. P3-lyssnarna utsåg henne till Årets kvinnliga artist och Årets nykomling.


Därefter turnerade hon med riksteaterföreställningen Vem har lurat barnen, en blandning av poesi, musik och teater som Laleh producerade ihop med poeten Kalle Haglund. Föreställningen kom till av en slump, efter att Haglund och Laleh 2005 båda bjudits in att uppträda på Södra teatern (vid säsongsavslutningen av Riksteatern Jam) och Laleh föreslagit att de skulle uppträda tillsammans – för skojs skull. Av det uppträdandet blev det så småningom en föreställning på en timme.


År 2006 gav Laleh ut sitt andra album Prinsessor, där en av låtarna hette "Det är vi som bestämmer (Vem har lurat alla barnen?)", inspirerat av ovanstående riksteaterföreställning. Den balladliknande "Call on Me" var en av singlarna från albumet.


Ett år senare gjorde hon låten "Snö" till den svenska storfilmen Arn. Stråkarrangemangen till "Snö" gjordes i London tillsammans med London Symphony Orchestra.


2007 och 2008 bodde Laleh i Norrland. Hon reste till Skellefteå i samband med inspelningen av en video och "blev kvar".


Efter sina tidiga musikframgångar och den uppmärksamhet de förde med sig, fick hon nog av storstadsmentaliteten och karriärhetsen. Så de två åren i Västerbotten var ett sätt att få frid och kunna utforska en ny miljö. Laleh kände sig trygg i sitt musikskapande men ville kunna hålla sig borta från premiärer och galor.


När Lalehs tredje album Me and Simon släpptes 2009 innehöll den flera motiv hämtade från sina två västerbottniska år. Hennes vandringar utmed Bottenviken inspirerade till sången "Bjurö klubb". Dessutom innehöll albumet den Arn-bekanta "Snö".


År 2011 medverkade hon i säsong två av Så mycket bättre på TV4, där hennes stillsamma tolkningar av de andra programdeltagarnas låtar uppmärksammades stort både i programmet och via låtförsäljning på Internet.


År 2012 gav hon ut albumet Sjung, som nådde nr 1 på Sverigetopplistan och sålde i minst 70 000 exemplar. Albumet hade en extraskiva med låttolkningarna från Så mycket bättre. Hon ägnade därefter en stor del av 2012 åt turnerande, inklusive en framgångsrik vårturné.


Den 16 oktober 2013 gav Laleh ut sitt femte album, Colors. I intervjuer inför albumet sa hon att hon här utmanat sig själv extra mycket som låtskrivare och producent. Hon ville göra en mer enhetlig skiva som inte spretade lika mycket som vid tidigare albumproduktioner, och själv var hon medveten om att alla fans kanske inte gillade att musiken därmed blivit rakare. Titellåten "Colors" handlar textmässigt om "meningen med allt", och hon erkände att hon på senare tid inspirerats av den snarlike sökaren Cat Stevens.


Laleh kunde dock inte marknadsföra albumet så som hon tänkt. Tre dagar efter albumutgivningen gick hennes mor Atefe bort, och stora delar av promotionplanerna fick ställas in.


Laleh deltog både 2012 och 2014 i Allsång på Skansen. Vid framträdandet 15 juli 2014 fick hon en egen timme efter den ordinarie programavslutningen, under rubriken "Allsångsscenen är din". Det var tredje året som SVT arrangerade den här allsångsförlängningen, som vigs åt folkkära artister som programledningen vill uppmärksamma och hylla. 2012 ägnades timmen åt Tomas Ledin och 2013 åt Håkan Hellström. Laleh bjöd (i likhet med sina båda föregångare) in gästartister för att komplettera sitt eget sjungande och spelande. Eva Dahlgren och Laleh sjöng duett på "Ängeln i rummet", en låt som Laleh 2011 gjorde en coverversion på i Så mycket bättre.


Laleh är en del av låtskrivarkollektivet "Wolf Cousins" som är startat av Max Martin, Shellback och Julius Peterson. Som låtskrivare och producent har hon bland annat skrivit musik åt Tori Kellys debutalbum "Unbreakable Smile" (2015) och Ellie Gouldings tredje studioalbum.


Laleh växte upp med klassisk musik, balett och cirkusmusik. När hon flyttade västerut fastnade hon i stället för The Police, som hon tyckte hade den rätta blandningen av punk, reggae och jazz.


I hennes låtar på engelska låter hon sig till stor del inspireras av bland andra The Police, med deras reggaeinspirerade new wave-rock. Hennes svenska låtar är ofta lekfulla visor, och hon erkänner villigt sin stora beundran för Cornelis Vreeswijk:


Hon har också nämnt Kate Bush, David Bowie och Bob Dylan, åtminstone som skapande och kreativa musiker. För varje skiva utvecklar hon in stil och blir mer fri från sina begränsningar som producent, hävdar hon.


Laleh har ett socialt engagemang, delvis präglat av sin bakgrund som invandrare i ett antal länder. Hennes albumdebut innehöll låtar om förorten och bostadsköer, och själv anser hon att alla människor har en god sida. Som barn berättade hennes far Houshang en saga för henne, en saga om en man som sitter en kväll runt elden och muttrar för sig själv:


Den berättelsen om människors oförmåga att förstå andra människor inspirerade Laleh till låten "Samuel". Däremot vill hon inte bli inplacerad i ett fack och har irriterats över den "sossestämpel" som vissa satt på henne.


Medan Laleh säger att hon fått det fantasifulla, kreativa och viljan att utmana från sin far, har hennes mor Atefe lärt henne vikten att vara självständig. Som liten klädde Laleh ut sig till prinsessa, för att vänta på den räddande prisen. Svaret från Atefe var: "Nej, Laleh, det är du som är prinsen, du räddar dig själv."


De egenskaperna visade sig när Laleh som ganska oprövad musiker ville producera sitt debutalbum på egen hand.


Trots att Laleh sjunger på engelska i de flesta av sina låtar, har hon tidigare inte marknadsfört sig internationellt. Flera av hennes singlar har dock blivit listframgångar i Norge och Danmark.


I mars 2012 gjorde den norska artisten Frida Amundsen en coverversion på Lalehs "Some Die Young" som hon tillägnade offren för massakern på Utøya. Detta uppmärksammade Lalehs originalversion som sedan i sex veckor låg på norska singellistans första plats. Laleh medverkade i juli samma år på den nationella minneskonserten till minne av Utøyas offer, och hon deltog sedan även på 2012 års Nobelkonsert i Oslo.


Laleh var i början av 2014 bosatt i Tullinge i Botkyrka kommun, men hon flyttade under året till Los Angeles, USA. Den långa USA-vistelsen hänger ihop med hennes arbete att försöka lansera sin musik för USA-marknaden, samt skriva och producera musik för andra artister. Hon skrev och producerade 2015 tre låtar på Demi Lovatos album Confident.


Musikvideor har producerats till ett antal av Lalehs singellåtar. Därutöver har hon medverkat i ett antal TV-sändningar, som ofta varit inspelningar av konserter.


Hösten 2014 hade dokumentärfilmen Jag är inte beredd att dö än premiär på bio. Filmen, som regisserats av Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm, är ett 75 minuter långt personporträtt där Lalehs musik, bakgrund, relation till sin mamma (som gick bort hösten 2013) och tankar kring liv och skapande tar stor plats. Filmscenerna är inspelade under två års tid.










Petter

Petter, Kul på vägen på Spotify

Kul på vägen

Kul på vägen

Petter, Leva & dö på Spotify

Leva & dö

Leva & dö

Petter, Håll om mig på Spotify

Början på allt

Håll om mig















The Violators

The Violators, Live Fast Die Young på Spotify

The No Future Years

Live Fast Die Young

The Violators, Summer of '81 på Spotify

No Future Singles Collection

Summer of '81

The Violators, Summer of '81 på Spotify

The No Future Years

Summer of '81



Kurt Vile

Kurt Vile, Pretty Pimpin på Spotify

Pretty Pimpin

Pretty Pimpin

Kurt Vile, Wakin on a Pretty Day på Spotify

Wakin On A Pretty Daze

Wakin on a Pretty Day

Kurt Vile, Baby’s Arms på Spotify

Smoke Ring For My Halo

Baby’s Arms

Kurt Samuel Vile, född 3 januari 1980, är en amerikansk sångare, gitarrist och producent som är bäst känd för sin solokarriär med kompbandet the Violators. Han var också med och bildade indierockbandet The War on Drugs med Adam Granduciel 2005. Vile valde dock att lämna bandet 2008 efter de släppte studioalbumet Wagonwheel Blues, han är dock med och spelar elektrisk gitarr i sångerna "Best Night" och "It's Your Destiny" på The War on Drugs andra studioalbum Slave Ambient, som släpptes 2011.


Hans största inspiratörer till sin musik är Bob Dylan, Pavement, Bruce Springsteen, Neil Young, Tom Petty och John Fahey.






Kamasi Washington

Kamasi Washington, Change of the Guard på Spotify

The Epic

Change of the Guard

Kamasi Washington, Askim på Spotify

The Epic

Askim

Kamasi Washington, Isabelle på Spotify

The Epic

Isabelle







Bob Hund

Bob Hund, Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss på Spotify

Jag rear ut min själ

Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss

Bob Hund, Hjärtskärande rätt (feat. Silja Sol) på Spotify

Hjerteskjærende rett

Hjärtskärande rätt (feat. Silja Sol)

Bob Hund, Blommor på brinnande fartyg på Spotify

Blommor på brinnande fartyg

Blommor på brinnande fartyg

Bob hund, av bandet skrivet bob hund, är ett svenskt indierockband bildat 1991 av Jonas Jonasson, Mats Hellquist och Thomas Öberg i Stockholm. Efter ungefär ett halvår hade bandet utökats med Conny Nimmersjö, Johnny Essing och Mats Andersson. 1993 skrev bandet kontrakt med skivbolaget Silence Records och samma år gav bandet ut sin första EP. Bandets första fullängdsalbum kom 1994 och med det tredje albumet Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! från 1998 fick bandet sitt genombrott för en bredare publik.


Bandet har vid ett flertal tillfällen har kallats för Sveriges bästa liveband. Bob hunds nämnda inspirationer är Philemon Arthur and the Dung, Velvet Underground, Gun Club, Kraftwerk, Pixies, Captain Beefheart, Taurus II och svensk punk.


Under hösten 1991 gick bandet in för musiken på allvar och tre spelningar ordnades. Bob hunds första spelning ägde rum 27 september i en replokal på Torkel Knutssonsgatan i Stockholm. Det var mest familj och vänner som var närvarande under spelningen. Mats Andersson var ännu inte full medlem i bandet, så under spelningen hade man en trummaskin i bakgrunden. Bob hund hade under tiden gjort klart sin första demokassett som senare skulle kallas Edvin Medvind. Fler spelningar ordnades under våren 1992 och då hade man skaffat sig en fast trummis, Mats Andersson. En av spelningarna var på en klubb som hette Hannas Källare. På Hannas krog arbetade vid den tiden DJ:n Marcus Törncrantz som senare kom att bli Bob hunds manager. Bob hunds spelningar var oftast i Stockholm, men 1993 hade de sin första spelning utanför Stockholm. Detta var i Lund på Smålands nation. Ingen i Bob hund hade körkort vid denna tidpunkt så deras roadie var Magnus Carlson som senare skulle bilda Weeping Willows.


Övrig tid ägnades åt turnéer och festivalspelningar. Bob hund gjorde till och med en turné på Stockholms gymnasieskolor. Det blev nio konserter på nio olika gymnasier. Efter 7 månader utan en enda konsert gav Bob hund ut sin första singel, Istället för musik: förvirring. Den fick stor uppmärksamhet i radio och tog sig in på Topp 20 på singellistan och Trackslistan, och videon visades flitigt på både MTV och ZTV. Under hösten 1996 efter all framgång med singeln släpptes Bob hunds andra album Omslag: Martin Kann. Albumet blev en stor kritikerframgång. Efter skivsläppet kom en mängd nomineringar. Thomas Öberg fick en grammis för årets textförfattare. Omslaget, signerat Martin Kann, fick ett Guldägg (reklambranschens motsvarighet till Grammis). I oktober släpptes singeln Düsseldorf, en låt från Omslag: Martin Kann. Bob hund uppträdde samma år i tv-programmet Sen kväll med Luuk med singeln Düsseldorf. Blur började uppmärksamma Bob hund i engelska tidningar. Gitarristen i Blur, Graham Coxon, skickade förfrågningar om att få spela med Bob hund. Bob hund tackade nej till erbjudandet och i stället ägnades sommaren åt en framgångsrik Kalasturné, ett omkringresande turnépaket med Weeping Willows, Bob hund och Whale. I slutet av 1997 släppte Bob hunds en ny singel, en cover av Pere Ubus låt Final Solution. Detta trots att Bob hund tidigare angett att de aldrig skulle göra covers. Den svenska översättningen av låten blev Ett fall och en lösning. Arbetstiteln var först En slutgiltig lösning. Singeln hamnade på Topp 20 på singellistan i Sverige, och den blev också gruppens genombrott i Norge. Diskussioner hade redan pågått angående att starta ett engelskspråkigt band, Bergman Rock. Dock var det Bob hund som gällde ännu ett tag.


År 2000 började inte bra för Bob hund och Bergman Rock. Sex av bandets gitarrer och två basar blev stulna. Tillsammans var instrumenten värda 115 000 kronor. Bergman Rock hade redan spelat in 12 låtar som skulle fungera som en demo till olika utländska skivbolag. En tur till USA var också planerad under mars månad. Bergman Rock skulle uppträda i Austin, Texas den 16 mars på festivalen South by Southwest. Stölden tog ännu hårdare än vad bandet trodde och Bergman Rock fick ställa in alla sina konserter under våren 2000. Till slut fick man tillbaka tre gitarrer som hade hittats i ett soprum i Solna. Bergman Rock bokade en spelning i London den 26 april på klubben The Scala. Samma månad släppte Bergman Rock sin första singel Help the band på internet. Aftonbladets krönikör Håkan Steen skrev i en spalt om den nya singeln: Man undrade, för att inte säga tvivlade. Kunde Bob hund vara lika fantastiska på engelska? Det kan de. Trots den stora uppmärksamheten kring Bergman Rock gjorde Bob hund några spelningar under sommaren. Den ena konserten var på Hultsfredsfestivalen, på Hawaiiscenen. Hela konserten filmades och direktsändes av ZTV.


Den 6 juli 2013 anordnade Bob hund en endagsfestival i Folkets Hamn, Helsingborg, där de auktionerade ut gamla instrument och andra saker som legat kvar i deras gamla replokal. På festivalen kunde besökare äta bob hund-korv, dricka bob hund-öl samt bob hund-vin. Bob hund själva spelade inte, men samtliga medlemmar stod och spelade skivor i varsitt hörn. Det enda band som spelade på festivalen var Kometen kommer.














Matz Bladhs

Matz Bladhs, Vem får följa dig hem på Spotify

Gobitar 2006

Vem får följa dig hem

Matz Bladhs, Tårar faller för dig på Spotify

Hem igen

Tårar faller för dig

Matz Bladhs, Det du gör med mig på Spotify

Leende dansmusik 2013

Det du gör med mig

Matz Bladhs är ett dansband i Falkenberg, Sverige , bildat 1968 som Jean Thorgny's innan man bytte namn vid nyår 1968-1969 vid en spelning i Laholm. Anledningen till namnbytet var att bandet skulle ge ut sin första skiva inför ett stort orkesterforum i Falkenberg 1969. I mitten av 1970-talet köptes den första orkesterbussen in, och 1999 gjorde bandet sin 5000:e spelning sedan starten . Några av bandets mest berömda låtar är Ljus och värme, en svenskspråkig cover på Lys og varme, "Senorita", "Aj aj aj (Jag svävar i det blå)" samt Vid Silverforsens strand. Länge gick bandets albumserie under namnet Leende dansmusik.


Bandet består av Lars-Olof Karlsson (gitarr och sång), Conny Nilsson (sång), Sören Kenstam (trummor), Niclas Olén (klaviatur) och Håkan Nordling (saxofon, tvärflöjt, gitarr).



Denna artikel om en musikgrupp behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.






Carola

Carola, Fångad av en stormvind - Swedish Version på Spotify

Hits

Fångad av en stormvind - Swedish Version

Carola, Tommy tycker om mig på Spotify

Steg För Steg

Tommy tycker om mig

Carola, Sjung Halleluja (Och Prisa Gud) på Spotify

Så Mycket Bättre - Tolkningarna (EP)

Sjung Halleluja (Och Prisa Gud)







Klabbes Bank

Klabbes Bank, Berlin på Spotify

Protect the Forest

Berlin

Klabbes Bank, Utveckling på Spotify

Z

Utveckling

Klabbes Bank, Dalarna på Spotify

Protect the Forest

Dalarna

Klabbes bank är en svensk musikgrupp ledd av keyboardisten Klas-Henrik Hörngren. Klabbes bank började 2002 som ett jazzband men musiken har med åren utvecklats och blivit alltmer genreöverskridande. Idag kan bandets musik beskrivas som en salig blandning av rock, pop, electronica, jazz och fri improvisationsmusik.


Bandets senaste skiva Protect the Forest blev 2013 både nominerad till en Grammis och ett manifestpris i kategorin årets jazz.






Caroline af Ugglas

Caroline af Ugglas, Vargsången på Spotify

Älskade barnsånger och sagor från Barnkammarboken - Vol. 3

Vargsången

Caroline af Ugglas, Snälla snälla på Spotify

Så gör jag det igen

Snälla snälla

Caroline af Ugglas, Vi blundar på Spotify

Så gör jag det igen

Vi blundar

Caroline Thérèse af Ugglas Liljedahl, född 7 april 1972 i Bromma, Stockholm, är en svensk konstnär, pop- och soulsångare samt körledare.. Hon har två barn tillsammans med Heinz Liljedahl. Caroline af Ugglas tillhör den friherrliga ätten af Ugglas.


Caroline af Ugglas är dotter till direktören Carl af Ugglas och logopeden och konsertsångerskan Yvonne af Ugglas, född Franke. Hon växte upp i Bromma i västra Stockholm och flyttade senare med föräldrarna till Djursholm. Hon gick humanistisk linje vid Danderyds gymnasium tillsammans med bland annat Sunil Munshi. Numera bor hon i Kungsängen. Hon studerade vid Calle Flygare Teaterskola och har arbetat som taltränare och sånglärare.


Det första albumet av af Ugglas fick namn efter en av hennes hundar, Ida Blue. Det andra albumet, Mrs. Boring, skrev hon tillsammans med maken, producenten Heinz Liljedahl. Hon har även levt tillsammans med mediakonsulten Henrik Kumlin. Tillsammans med medlemmarna i The Nomads bildade hon senare gruppen Twiggs. På Stefan Sundströms album Fabler från Bällingebro medverkade hon tillsammans med maken som körledare för 638 sångare.


Den 24 februari 2007 tävlade hon i deltävling 4 i Melodifestivalen 2007 som sändes från Gävle. Låten hon sjöng var Tror på dig som slutade på sjätte plats, utslagen. Den 7 februari 2009 tävlade hon i deltävling 1 i Melodifestivalen 2009 som sändes från Göteborg med låten Snälla, snälla. Låten gick inte direkt vidare utan föll i duellen mot Emilia; däremot gick hon vidare till andra chansen den 7 mars där låten var en av de två som gick vidare till finalen. I finalen slutade låten på en andraplats efter vinnaren Malena Ernman. Den 16 februari 2013 tävlade hon i deltävling 3 i Melodifestivalen 2013 som sändes från Skellefteå. Låten hette Hon har inte och var en av favoriterna. Hon kom till andra chansen den 2 mars och slutade sexa, fjortonde plats i hela tävlingen.


Caroline af Ugglas deltog i programserien Så ska det låta den 19 januari 2007, 24 april 2009 och den 29 april 2011. Hon har även tillägnats ett avsnitt av Copycat Singers som sändes 2012. Den 5 juli 2000 talade af Ugglas i Sveriges Radios program Sommar i P1. I par med Göran Hägg vann hon 2006-2007 års säsong av den populära TV-tävlingen På spåret. Säsongen därpå åkte Göran Hägg och Caroline af Ugglas ut i gruppspelet med en sista plats i gruppen. Hon är även upphovsmakare till amerikanska Clash of the Choirs vars koncept försvenskades 2008 i Körslaget. af Ugglas har skrivit en svensk version av en John Lennon-låt med titeln "Vi blundar".






Stefan Sundström

Stefan Sundström, Alla ska sova för nu är det natt på Spotify

Barn På Nytt

Alla ska sova för nu är det natt

Stefan Sundström, Har någon sett Sabina på Spotify

Fisk i en skål

Har någon sett Sabina

Stefan Sundström, Alla ska i jorden på Spotify

Ingenting har hänt

Alla ska i jorden

Stefan Sundström, född 11 juni 1960 i Högdalen i Stockholm, är en svensk låtskrivare, trubadur och rockartist.


Sundström växte upp i Högdalen och Farsta i södra Stockholm. Efter avbrutna gymnasiestudier (vårdlinjen) och arbete bland annat på barnbyn Skå spelade Sundström i olika band som Pekåkå, Trots, KSMB, Fuck Off och Läppstars, och slog igenom med bandet Apache (senare Weeping Willows) (1988–1994).


Sen gick jag på muggen och gjorde mitt tarv Satt och tänkte på Sveriges musikaliska arv...
Ville supa och sjunga Dan Andersson
Men jag vet ingen som kan hela versen


1991, i sången ”Vals till Evert Tåb”, presenterar sig Sundström som ensam upprätthållare av den stolta svenska vistraditionen. Som en sådan har han många gånger blivit uppskattad och belönad.


I sina låtar kombinerar han röjig rock med innehållsrika texter och täta referenser till kulturarvet: Taube och Dan Andersson men också Bellman, Alice Tegnér, Astrid Lindgren och Ulf Dageby. Precis som Vreeswijk har han ett persongalleri av udda typer och sköna damer: Jan Banan, Sabina, Marguerite, Gubben Grå. Hans texter är vardagsrealistiska och kommenterar både det svenska kultur- och samhällsklimatet i stort och det trassliga livet för ungdomar i yngre medelålder.


Men Amors pilar föll som regn över en smal madrass, du hade ingen säng
Det är klart att vi låg kvar
och det är klart att det blev barn
Nu har vi dubbelsäng och ingen tid att ligga kvar


Stefans Sundström är gift med Karin Renberg, som har spelat gitarr i hans band; makarna har tillsammans döttrarna Vanja och Miranda. Han spelade huvudrollen i filmen Svenska hjältar 1996 och medverkade i teveserien Eva & Adam från 1998, regisserad av Johan Unenge och Måns Gahrton, där han spelade musiklärare. Teveserien utvecklades och blev en långfilm 2001 med namnet Eva & Adam – fyra födelsedagar och ett fiasko.


Hans krönikor i ETC samlades i boken "Om mjölkens symbolvärde – och andra betraktelser" (2004)


På sin första coverskiva valde han att lyfta fram visor av Allan Edwall som sällan blivit tolkad tidigare och som framför allt är ihågkommen som skådespelare och teaterdirektör.


Stefan Sundström medverkade i radioprogrammet Kossornas planet i Sveriges Radio som har en tyngdpunkt mot miljöfrågor. Förutom att vara en av programledarna skrev han signaturmelodierna som under säsongerna 2008–2010 var olika för varje program.


Hösten 2010 gavs hyllningsskivan Andra spelar Sundström ut för att fira att han fyller "femtio år som mänska och trettio år som artist". På skivan tolkar bland andra Miss Li, Lars Winnerbäck och Ola Magnell Stefan Sundströms låtar.


Han medverkade i Sveriges Televisions barnprogram Stefans matlåtar där han och kocken Karolina Sparring åkte runt till olika kök och lagade mat med barn. Som namnet antyder skrev Stefan Sundström en låt som framfördes i varje program.














Kevin Morby

Kevin Morby, Parade på Spotify

Still Life

Parade

Kevin Morby, Cut Me Down på Spotify

Singing Saw

Cut Me Down

Kevin Morby, I Have Been to the Mountain på Spotify

Singing Saw

I Have Been to the Mountain











Angel Haze

Angel Haze, Werkin' Girls på Spotify

New York EP

Werkin' Girls

Angel Haze, Moonrise Kingdom på Spotify

Back to the Woods

Moonrise Kingdom

Angel Haze, Weapon (Bastille Vs. Angel Haze Vs. F*U*G*Z Vs. Braque) på Spotify

VS. (Other People’s Heartache, Pt. III)

Weapon (Bastille Vs. Angel Haze Vs. F*U*G*Z Vs. Braque)

Raykeea Angel Wilson, känd under artistnamnet Angel Haze, född 10 juli 1992 i Detroit, Michigan, är en amerikansk rap-artist.


Angel Haze släppte sitt debutalbum Dirty Gold i december 2013 och blev nominerad till BBCs lista Sound of 2013 som rankar den mest lovande nya artisten.






Peter Apelgren

Ulf Peter Apelgren, född 13 februari 1959 i Johanneberg i Göteborg, är en svensk komiker och konstnär.



Peter Apelgren har bland annat arbetat på Sveriges Radio P3 med humorprogrammet Rally som bland annat gjorde sig kända för parodier av aktuell musik. Som komiker är han känd för att improvisera och det är oftast denna teknik han använder när han medverkar i olika program. I Kanal Lokal Göteborgs humorprogram Lycka till (ca 2006 - 2008) gjorde han med eget material parodier på olika vardagssituationer. Själva programmet var i stort inspelat hemma i bostaden, medan sketcherna ofta var inspelade i närområdet. Han gjorde 2005 en julshow på Restaurang Trädgårn i Göteborg, Cabaretfantomen på taket. Han deltog i invigningen av Friidrotts-EM 2006 på Götaplatsen, där han på ett fåtal minuter skapade en egen version av en tavla av Picasso. Tillsammans med Hélène Benno vann Apelgren tv-programmet På spåret 2011.






Uncle Acid & The Deadbeats

Uncle Acid & The Deadbeats, I'll Cut You Down på Spotify

Blood Lust

I'll Cut You Down

Uncle Acid & The Deadbeats, Death's Door på Spotify

Blood Lust

Death's Door

Uncle Acid & The Deadbeats, Over And Over Again på Spotify

Blood Lust

Over And Over Again







Little Jinder

Little Jinder, Sommarnatt på Spotify

Sommarnatt

Sommarnatt

Little Jinder, Vita Bergens klockor på Spotify

Little Jinder

Vita Bergens klockor

Little Jinder, Random folk på Spotify

Little Jinder

Random folk

Astrid Maria Josefine Jinder, känd under artistnamnet Little Jinder, ursprungligen Stove, född 20 februari 1988 i Skarpnäcks församling i Stockholms län, är en svensk popartist.


Little Jinder är dotter till Björn Stove och Åsa Jinder samt dotterdotter till Curt Einar Jinder. Hon skivdebuterade i augusti 2008 med EPn Polyhedron, som i mars 2009 följdes upp med Youth Blood 12", båda utgivna på det amerikanska skivbolaget Trouble & Bass. Därefter har hon turnerat och spelat i både Europa och USA.


2011 spelade hon på ett flertal ställen under Winter Music Conferance i Miami, bl.a. Ultra Music Festival samt på Coachella tillsammans med dubstep-artisten 12th Planet som står bakom en framgångsrik remix på Youth Blood.


Hon har bott i England där hon studerat på Liverpool Institute for Performing Arts, som ägs av Paul McCartney. Hon medverkade våren 2010 i panelen i Radio Stockholms program Bäst i test.


2013 bytte hon språk från engelska till svenska när hennes nästa singel Shh släpptes i november. Den följdes upp under 2014 med singlarna Ful och tråkig tjej samt Inga E som vi E (med Melo).


I slutet av augusti 2014 kom hennes dittills största hit Vita Bergens klockor som är ett samarbete med Rebecca & Fiona.


26 november 2014 släpptes hennes första svenskspråkiga album, Little Jinder och den 13 december uppträdde hon tillsammans med Julia Spada i Musikhjälpen med låten "Nåt e väldigt fel".



Denna biografiska artikel om en svensk musiker behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.






Hitta oss på Facebook