Mer information
Vasas Flora och Fauna
Luleå
Kulturens Hus - Loungen Vån 5fredag, 18 september 2015 kl:22:00
Vasas Flora och fauna. Något så udda och säreget som finlandssvensk vemodspop på svenska med Vasa-dialekt. Bevisligen också något som slår an en sträng hos såväl recensenter, publik och artistkollegor. Släppet av debutalbumet ”Släkt med Lotta Svärd” firades med en fullsatt konsert på Scalateatern och har fått idel hyllningar. Den 18 september kommer de till Kulturens hus.
Indepopbandet Vasas flora och fauna bröt ny mark när de 2012 släppte låtarna Nog var han en vän och Di tror int när jag säger. Det var första gången det gjorts popmusik på österbottnisk dialekt. Beslutet att skriva på dialekt styrde också låtarnas tema när debutalbumet ”Släkt med Lotta Svärd” tog form.
Österbottniska Vasa översköljdes under 90-talet av hardcore- vågen från Umeå, som ligger bara några mil bort på andra sidan Kvarken. På båda sidor lämnade den efter sig ett stort antal vilsna själar, vars vrede mot normalkulturen och etablissemanget hade varit stark i tonåren, men som i vuxen ålder inte längre var klädsam. Mattias Björkas härstammar från denna de inställda upprorens tid. Tillsammans med pianisten Iiris Viljanen har han skrivit låtar som på särpräglad Vasadialekt berättar om frustration som inte vill lägga sig, om karaktärssvaghet och misslyckanden, och sedan lite om tröst.
Resultatet blev något så ovanligt som ett glänsande svenskspråkigt popalbum som egentligen inte är svenskt över huvud taget. En samling sånger som är stillsamt vardagsrealistisk pianopop full av melodisk värme, underskruvad humor och bultande vemod. Vasas flora och fauna sjunger om motorvägen Riksåttan, pappersbron, bokhandeln Gros, och kvarkenfärjan. En del av en Vasa-vardag som kan bli exotisk fiktion för någon utifrån, men som samtidigt slår an en personlig och nära ton. För vad är mer nära och personligt än det där vanliga?
Eller också kan man säga det som artistkollegan Jens Lekman:
Vasas flora och fauna är en vinterhärjad växt, den vackraste blomman på den österbottniska prärien. Det här är den mest rörande pop på svenska jag hört på flera år
Indepopbandet Vasas flora och fauna bröt ny mark när de 2012 släppte låtarna Nog var han en vän och Di tror int när jag säger. Det var första gången det gjorts popmusik på österbottnisk dialekt. Beslutet att skriva på dialekt styrde också låtarnas tema när debutalbumet ”Släkt med Lotta Svärd” tog form.
Österbottniska Vasa översköljdes under 90-talet av hardcore- vågen från Umeå, som ligger bara några mil bort på andra sidan Kvarken. På båda sidor lämnade den efter sig ett stort antal vilsna själar, vars vrede mot normalkulturen och etablissemanget hade varit stark i tonåren, men som i vuxen ålder inte längre var klädsam. Mattias Björkas härstammar från denna de inställda upprorens tid. Tillsammans med pianisten Iiris Viljanen har han skrivit låtar som på särpräglad Vasadialekt berättar om frustration som inte vill lägga sig, om karaktärssvaghet och misslyckanden, och sedan lite om tröst.
Resultatet blev något så ovanligt som ett glänsande svenskspråkigt popalbum som egentligen inte är svenskt över huvud taget. En samling sånger som är stillsamt vardagsrealistisk pianopop full av melodisk värme, underskruvad humor och bultande vemod. Vasas flora och fauna sjunger om motorvägen Riksåttan, pappersbron, bokhandeln Gros, och kvarkenfärjan. En del av en Vasa-vardag som kan bli exotisk fiktion för någon utifrån, men som samtidigt slår an en personlig och nära ton. För vad är mer nära och personligt än det där vanliga?
Eller också kan man säga det som artistkollegan Jens Lekman:
Vasas flora och fauna är en vinterhärjad växt, den vackraste blomman på den österbottniska prärien. Det här är den mest rörande pop på svenska jag hört på flera år
Datum / Tid
fredag, 18 september 2015 kl: 22:00Plats
Luleå, Kulturens Hus - Loungen Vån 5Karta (Google)
Typ
MusikKostnad
100kr
