Evenemang i Norrköping

“David Chandra Batra, född 29 november 1972 i Lund, är en svensk ståuppkomiker och skådespelare.


Batra, född och uppvuxen i Lund till en svensk mamma och en pappa med indisk härkomst, gick under sin gymnasietid på Spyken i Lund och utbildade sig därefter till civilekonom. Sin debut som ståuppkomiker gjorde han i oktober 1994 på hotell Kramer i Malmö. Karriär gjorde han med TV-programmen Räkfrossa och Kvarteret Skatan med bland andra Johan Glans. Det senare är ett sketchprogram som utspelas bland de udda människorna i ett förortskvarter.


Han deltar ofta i radioprogrammet På minuten som den fjärde panelmedlemmen. Våren 2008 ledde han SVT:s humorprogram Morgonsoffan tillsammans med Petra Mede. Sommaren 2008 var han sommarvärd i Sveriges Radios Sommar och berättade om ofrivillig barnlöshet och sina och fruns försök att skaffa barn. 2015 var det dags igen för att sommarprata.


Han är sedan 2002 gift med Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. Tillsammans har de en dotter.”

“Jill Anna Maria Werner Johnson, folkbokförd Johnsson, född 24 maj 1973 i Ängelholm, är en svensk countrysångerska och låtskrivare.


Jill Johnson är född och uppvuxen i Ängelholm. Som 12-åring antogs hon som vokalist i en countrygrupp, Tomboola Band, som turnerade i Danmark och Norge. Hon debuterade på en countrygala i Danmark vid 14 års ålder. 1986 medverkade hon även i Barnens dags talangjakt, nya ansikten. Några år senare fick hon ett svenskt skivkontrakt som aldrig ledde till några större framgångar. Hon sjöng även på två låtar med dansbandet Jan Andys. Som 20-åring sjöng hon covers med ett band från Helsingborg då hon fick ett skivkontrakt med danska EMI, där samarbetet med den danske producenten Paul Bruun 1996 resulterade i hennes debutalbum Sugartree. Titelspåret blev en hitlåt i Danmark, och albumet gick in på första plats på danska topplistan.


1996 spelade hon in melodin "Kommer tid, kommer vår" i duett med Jan Johansen, och den blev en stor radiohit i Sverige. Med den fick hon för första gången in en melodi på Svensktoppen, och de två for ut på folkparksturné.


1997 uppträdde hon som gästartist med sången ”Hakuna matata” från Disneyfilmen Lejonkungen i TV-programmet Småstjärnorna.


Det stora genombrottet kom med vinsten i den svenska Melodifestivalen 1998, där hon deltog med låten ”Kärleken är”, som vann över melodier från då etablerade artister som Nanne Grönvall och Myrra Malmberg, och slutade på 10:e plats i Eurovision Song Contest 1998. Sångtexten var inspirerad av stämningen efter det att prinsessan Diana omkom i en bilolycka i Frankrike den 31 augusti 1997, vilket fick viss uppmärksamhet i brittisk media. Den 10 maj 1998 släpptes hennes andra album, När hela världen ser på, och en framgångsrik turné följde.


I mitten av 1999 for Jill Johnson till Los Angeles för att skaffa material till sitt kommande album. I Sverige arbetade hon med Andreas Carlsson (som senare utsågs till "ASCAP Writer of the Year 2000"), berömd för att ligga bakom flera hitlåtar, bland annat "That's the Way It Is" av Celine Dion.


Den 30 november 2000 släpptes hennes tredje album, Daughter of Eve, med låtar som "Daughter of Eve" och "Secrets of My Life" och albumet fick bra kritik. Under andra halvan av år 2000 började hon tillsammans med låtskrivare utveckla sina idéer, till ett mer "eget" sound. Hon skaffade sig senare förlagskontrakt i Nashville, Scott Bagget, och 2002 resulterade det i albumet Good Girl. Samma år fick Jill Johnson även ta emot en platinaskiva i Danmark för soundtracket "Promise to Love Me", till den danska filmen Den eneste ene. Danmark är ett land där hon erhållit stor popularitet.


Även om vinnarmelodin i Melodifestivalen 1998, "Kärleken är", var en pop-schlager-ballad är Johnson i första hand en countryartist, vilket märktes 2003 då hon igen deltog i den svenska Melodifestivalen, denna gång med den countryinfluerade pop-schlagerlåten "Crazy in Love". Bidraget slutade på fjärde plats i finalen i Globen, men blev en stor hitlåt, bland annat på Svensktoppen där reglerna ändrats just 2003, så att det tidigare kravet på sång på svenska slopats till förmån för sång på valfritt språk. Den låg också på flera andra radiolistor. Under åren efter det har hon turnerat och spelat in nytt material. Hon har flera gånger rest till den för countrymusik berömda orten Nashville.


I april 2003 släpptes samlingen Discography, med de 20 mest önskade melodierna sedan skivdebuten 1996. Albumet sålde guld på ett par månader, och Jill Johnson mottog även en Grammis för detta album i den 2003 inrättade kategorin "Årets schlager/dansband".


I mitten av 2003 for hon ut på turnén En tokkär turné, som drog mycket folk och fick bra kritik. Nästa framgång blev "Rhapsody in Rock" på Nya Ullevi inför 43 000 personer den 9 augusti 2003. Senare under 2003 for hon till Nashville för att färdigställa albumet Roots and Wings, som släpptes den 26 november 2003. Med sig på den sista resan inför albumsläppet hade hon ett filmteam, som gjorde en dokumentär om Jill Johnson som sändes i TV4 i januari 2004. Albumet fick bra kritik, och sålde guld på mindre än två veckor och platina kort därefter. DVD:n The making of Roots and Wings släpptes vid samma tidpunkt, på vilken tittaren får se från inspelningarna i Nashville.


I april och maj 2004 åkte Johnson och hennes musiker runt på unpluggedturnèn Roots and Wings i konserthus runt om i Sverige. Mycket publik kom, och de fick bra kritik för mixen av country och anekdoter från Nashville. I mitten av 2004 medverkade hon i Robert Wells turné Rhapsody in Rock. Samma år spelade hon även in melodin "Last Thing on My Mind" i en duett med Ronan Keating, och den blev populär i radio.


Senare under 2004 hade Disneyfilmen Home on the Range premiär i Sverige under titeln Kogänget och Jill Johnson sjöng då de svenskspråkiga versionerna av sångerna "Little Patch of Heaven" (som "Mitt paradis på Jorden") och "Will the Sun Ever Shine Again?" (som "Ska det nånsin bli sol igen?").


2005 var hon tillsammans med Mark Levengood programledare för finalen av Melodifestivalen 2005 i Globen. Den 23 mars 2005 släppte hon albumet Being Who You Are, som snabbt sålde guld och singlarna "God Bless a Girl in Love", "A Little Bit More" och "Baby You're Mine" låg länge högt på såväl singellistan som "Music Control". I mitten av 2005, med start den 1 juli i Skellefteå, genomförde hon en turné på 18 platser runtom i Sverige. I december 2005 släppte hon julalbumet The Christmas in You, som spelats in med musiker i Nashville. Albumet innehöll både nyskrivna melodier och hennes egna favoriter. I samband med detta gjorde hon en egen julshow i "Hasses Lada" i Båstad, samt var TV4:s så kallade "julartist" detta år.


År 2006 spelade hon sig själv i långfilmen Heartbreak Hotel av Colin Nutley, och i samband med det släpptes även EP:n med samma namn. I mitten av 2006 for hon ut på turnén Rocktåget med Thomas Ledin och Andreas Johnson.


Den 25 oktober 2006 släppte hon albumet The Woman I've Become, som inledde samarbetet med Nashvilleproducenten Nathan Chapman och hans musiker. Flera låtar skrevs av och med kvinnor, där vardagliga händelser ofta låg till grund för sångtexterna. Inom Nashvilles musikliv var intresset för albumet stort, bland annat medverkade Buddy Miller, Rebecca Lynn Howard, Lauren Lucas, Stephanie Chapman och Pat Mc Laughlin som körsångare. "Cowboy Up" blev första singel ut. En annan låt på albumet hon skrev, "Too Late to Be Drinkin'", har senare fått en text på svenska av Chris Andersen, "För sent för ett glas", som spelats in av dansbandet Sannex.


Den 28 november 2007 släppte hon Music Row, ett coveralbum inspelat i Nashville. Albumet, som sålde guld i Sverige, innehöll tre duetter: "Why'd You Come in Here Looking Like That" med Nina Persson, "Tumbling Dice" med Kim Carnes och "To Know Him is to Love Him" med Lisa Miskovsky. Första singel ut, och den stora hitlåten från albumet, var dock "Angel of the Morning". I samband med albumets utgivning turnerade hon också.


Den 28 oktober 2008 släppte hon albumet Baby Blue Paper, som också det följdes av konsertturné, Baby Blue Paper Unplugged Tour 2009, i början av 2009. Den 28 oktober 2009 släppte hon coveralbumet Music Row II, som följdes av konsertturné 2010. Den 27 oktober 2010 släppte hon samlingsboxalbumet The Well-Known And Some Other Favourite Stories. Den 28 september 2011 släpptes albumet Flirting with Disaster som följs av en konsertturné under våren 2012. 2011 släppte hon även julalbumet Välkommen jul, samt medverkade i SVT:s Luciafirande den 13 december där hon framförde sångerna "Away in a Manger" och "I väntan på julen" ("Greensleeves").


Under sommaren 2012 genomfördes en liten "Sommer Set Tour" baserad på föregående album, men även med nya låtar från kommande album. Den 7 november 2012 släpptes 17:e albumet A Woman Can Change Her Mind. Under våren 2013 gjorde Jill Johnson 8 exklusiva spelningar på åtta specifika orter. I januari 2014 hade Jill Johnsson premiär på sin första egna krogshow Jill på Hamburger Börs i Stockholm. Vid samma tid, i början av 2014, sändes den programserien Jills veranda på SVT> De sex programmen var inspelade i Nashville med Jill som värdinna och svenska artister som gäster. Hon vann Kristallen 2014 som "årets kvinnliga programledare".


Jill Johnson är sedan 21 augusti 1999 gift med musikern Håkan Werner och bor i Vänga i Fristad utanför Borås. Makarna har tillsammans döttrarna Havanna (född 2004) och Bonnie Lee (född 2010).”

“The Refreshments spelade under de första åren av sin karriär huvudsakligen covers av rock'n'roll-låtar. Bandet hette fram till 1991 The King-Cats. De släppte 1995 sitt första album Both Rock'n'Roll som följdes av Trouble Boys 1997, båda producerade av Billy Bremner som även varit fast medlem i bandet under några år.


Basisten och sångaren Joakim Arnell skriver huvuddelen av bandets låtar. Sedan pianisten och sångaren Johan Blohm anslutit sig till gruppen ingår även en del countrylåtar i repertoaren. Några av bandets största hits är Miss You Miss Belinda och One Dance, One Rose, One Kiss. År 2003 släpptes det storsäljande julalbumet Rock'n'Roll X-Mas. The Refreshments har även arbetat med Dave Edmunds, vilket bland annat resulterat i livealbumet A Pile of Rock. Bandet deltog i Melodifestivalen 2014 med låten Hallelujah, och kom på en femteplats i den andra deltävlingen i Linköping.”

“Pernilla Nina Elisabet Wahlgren, född 24 december 1967 i Gustavsberg, är en svensk sångerska, skådespelare och programledare.


Pernilla Wahlgren kommer från en välkänd kulturfamilj tillhörande släkten Wahlgren från Småland och är dotter till skådespelarna Christina Schollin och Hans Wahlgren och syster till skådespelarna/artisterna Niclas Wahlgren och Linus Wahlgren. Hon har även en tredje bror, Peter Wahlgren, som är bankman. Hon är barnbarn till skådespelarna Ivar Wahlgren och Nina Scenna. Sedan barnsben har hon ägnat sig åt både skådespeleri, sång och allehanda medverkan i medier.


Wahlgrens första större framträdande var vid fyra års ålder när hon spelade mot sin mamma i TV-pjäsen Den längsta dagen. Hon gick på Adolf Fredriks musikskola och var med på Saltsjöbadens teater. Hon tog även danslektioner hos Lasse Kühler. Hon fick 11 år gammal 1979 titelrollen i musikalen Annie på Folkan. Efter medverkan i Lille prinsen på Saltsjöbadens teater var hon 1982 med i musikalen Sound of Music, där hon spelade dottern Louisa von Trapp. Efter att ha spelat Annika i musikalen Pippi Långstrump på samma teater 1982 övertog hon Siw Malmkvists roll som Pippi de sista två föreställningarna. På Folkan hade hon även roller i Karlsson på taket, Mio min Mio, Snövit och Ringens hemlighet.


Wahlgren har medverkat i en rad av Stockholms privatteatrars komedier, såsom exempelvis Bosse Parneviks Parneviks Cirkusparty, Spanska flugan och Bubbel Trubbel. Bland musikaler kan till exempel nämnas Annie get your gun, Grease, Trollkarlen från Oz, Cats och Nils Karlsson Pyssling. 2007 medverkade Wahlgren åter i Sound of Music och 2009 i farsen Bruden som visste för lite på Fjäderholmsteatern. En sjungande änglavarelse spelade hon i Priscilla, Queen of the Desert på Göta Lejon 2013.


Två gånger har hon tilldelats teaterpriset Guldmasken – 1999 för Charleys tant på Intiman och 2002 för Kärlek & lavemang på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.


Hon delade rollista med sin mamma i Ingmar Bergmans storfilm Fanny och Alexander (1982), där hon spelade en liten biroll som spöksynen av ett dött barn. Större roller fick hon i film- och tv-produktioner som Ormens väg på hälleberget i regi av Bo Widerberg 1986 och SVT-serien Snoken 1995. Hennes röst kan man höra i mängder av olika tecknade filmer och TV-serier. Som exempel kan nämnas Svampbob Fyrkant, där hon dubbar ekorren Sandy, Karin, Fru Puff och Pearls, samt rösterna till bland andra Misty, Melody och Delia Ketchum i flera av Pokémons filmer. Hon gjorde också rösten till Uni-Kitty i Lego filmen 2014.


Bland tidig TV-medverkan fanns Nygammalt 1983 och Razzel i oktober 1984, där hon framförde sin debutsingel "Nu har det tänt". Hon blev därpå programledare för Sveriges Televisions jullovsprogram Morgonstjärnan 1985 och medverkade i det populära barnprogrammet Solstollarna 1987. Hon fortsatte som programledare för TV-programmen Scenen är din, Söndagsöppet, Småstjärnorna och Baby Boom. Hon fick också stor framgång med barnprogrammet Nicke & Nilla tillsammans med sin bror Niclas. Det samarbetet resulterade i flera säsonger av barnprogram i TV4, två guldsäljande CD-album, konsertturnéer och teaterföreställningar.


Pernilla Wahlgren har gett ut ett flertal skivor sedan den första, Pernilla Wahlgren (1985), och hon har medverkat i Melodifestivalen några gånger. Under andra hälften av 1980-talet genomfördes sommarturnéer och skivinspelningar. Bland annat uppmärksammades låtar som "Svindlande affärer" och "I Need Your Love".


I augusti 2006 släpptes popalbumet Beautiful Day, där första singeln "Talking To An Angel" sålde guld och låten "Come Inside My World" blev titelmelodi till TV4:s stora nöjessatsning Förkväll. Hon förhandlade med Stock Aitken Waterman om att spela in en singel för en internationell satsning, men det hela rann ut i sanden. I juni 2007 medverkade hon för första gången i TV-programmet Allsång på Skansen, där hon tillsammans med sonen Benjamin gjorde ett shownummer. Pernilla har gjort flera julkonserter, turnerat med musikshowen Diggiloo samt haft sångshower på svenska chartermål såsom Kanarieöarna.


I Melodifestivalen 1985 kom hon på fjärde plats med "Piccadilly Circus", en låt som sedan blivit som en följeslagare i hennes sångkarriär. Vid framträdandet bar hon ett smycke av strass, som kom att jämföras med den preussiska tapperhetsmedaljen Järnkorset, vilket ledde till anklagelser i kvällspressen och TV-programmet Svar direkt om nazism. Wahlgren deltog igen i Melodifestivalen 1991 med bidraget "Tvillingsjäl", skriven av Lena Philipsson. I tävlingen var både hennes och Carola Häggkvists bidrag segertippade. Tvillingsjäl åkte dock ut i första omgången av juryomröstningen. Tävlingen vanns senare av Carola Häggkvist.


Pernilla Wahlgren kom tillsammans med Jan Johansen på andra plats i Melodifestivalen 2003 med låten "Let Your Spirit Fly". Hon tävlade i Melodifestivalen 2010 med låten "Jag vill om du vågar" i Malmös delfinal den 27 februari. Via andra chansen den 6 mars gick hon, samt även Jessica Andersson, vidare till finalen i Globen 13 mars. I finalen slutade hon denna gång på sista plats med 12 poäng.


Hon ställde återigen upp i Melodifestivalen 2013 som en del av den nybildade gruppen Swedish House Wives tillsammans med artisterna Jenny Silver och Hanna Hedlund. I tävlingens andra deltävling hamnade de på sjätte plats med sin melodi "On Top of the World".


Wahlgren har gjort reklam för bland annat hårfärgningsmedlet Garnier Nutrisse, tandtråden Plackers och klädföretaget Sisters. Vid två tillfällen, år 2001 och år 2002, har hon halvt vikt ut sig i tidningen Café; andra gången i samband med att hon blev vald till Sveriges sexigaste kvinna.


År 1985 träffade hon Emilio Ingrosso, som hon var gift med mellan 1993 och 2002. De har tre barn: Oliver, (född 30 december 1989), Bianca (född 30 december 1994) och Benjamin (född 14 september 1997). Wahlgren har också en son med Joachim Lennholm som heter Theodor Wahlgren.”

“Seinabo Sey, född 7 oktober 1990 i Adolf Fredriks församling i Stockholm, är en svensk sångare. Hon slog igenom med låten "Younger". Remixen av den norske discjockeyn Kygo hamnade på en första plats på VG-listan.


Seinabo Sey är uppväxt i Gambia, Halmstad och Stockholm. Hon är dotter till Maudo Sey och Madeleine Sundqvist. Fadern var musiker med en framgångsrik karriär i Gambia. Hon är även halvsyster till sångerskan Fatima Bramme-Sey och radioprataren Amie Bramme Sey.


I årskurs 5 började hon i en musikklass i Halmstad och när hon var 15 år flyttade Seinabo Sey till Stockholm för att läsa soulinriktningen på estetiska programmet vid Fryshusets gymnasium.


I tjugoårsåldern började hon arbeta och turnera med Maskinen och Oskar Linnros. Hon gästsjöng även på låtar med hiphopartister som Stor, Linda Pira och Looptroop Rockers. Efter att Sey börjat arbeta med producenten Magnus Lidehäll släpptes debutsingeln "Younger", som följdes av "Hard Time". Singlarna, som beskrevs som soulpop, fick mycket uppmärksamhet och under 2014 uppträdde hon på Grammisgalan 2014 och Allsång på Skansen. I oktober 2014 släpptes EP:n For Madeleine tillägnad och namngiven efter Seys mor. EP:n är producerad av Magnus Lidehäll och skriven av bland andra Salem Al Fakir, Oskar Linnros och Vincent Pontare tillsammans med Sey själv. Samma månad uppträdde hon på Dramaten i Stockholm. I mars 2015 släpptes EP:n For Maudo tillägnad och namngiven efter Seys far. 23 oktober 2015 släpps Pretend vilket blir Seinabo Seys första fullängdsalbum. Albumet släpps på Universal.”

“Amparo adopterades till Sverige från Cali i Colombia vid fem månaders ålder och växte upp på Lidingö. Redan som barn uppmärksammades hon för sin sång och började vid 10-årsäldern vid Adolf Fredriks musikklasser. Efter gymnasiet turnerade hon Sverige runt tillsammans med Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. Hon har studerat vid flera folkhögskolor och vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Redan under gymnasietiden fick hon erbjudanden om skivkontrakt men tackade nej, då hon inte kände sig redo och hade för många inre frågor att reda ut om sin identitet och adoptionsbakgrund och funderade på att utbilda sig till jurist för att arbeta med kvinnorättsfrågor i stället. Genom en slump upptäckte hennes biologiska mor en bild på henne i en adoptionsartikel i en colombiansk tidning och så återfann de varandra efter många år. Efter en återföreningsresa till ursprungsfamiljen kände hon sig reda att på allvar satsa på en musikkarriär och anmälde sig till TV4:s talangprogram X Factor Sverige 2012, varigenom hon blev synlig för en bredare publik.


Hon har efterhand rört sig alltmer mot jazz och soulmusik men sjunger inom många olika musikstilar, såsom i punkduon STRIKE, i tolvmannabandet Combo De La Musica och i det kvinnliga musikkollektivet Femtastic. Hon har också sjungit i sitt Kristin Amparo Band och Lakitty samt tillsammans med bland andra Cleo, Nina Persson och Charlotte Perelli. Stor framgång väckte samarbetet med Albin med listhiten "Din soldat" sommaren 2014 och John de Sohn med "Dance Our Tears Away", som förutom listframgångar också är signaturmelodi till TV4:s Let's Dance. Sommaren 2014 blev hon tämligen unik med att uppträda i Allsång på Skansen två gånger samma sommar, med Albin och i ett senare program med John de Sohn. Samma sommar uppträdde hon med Albin på Pridefestivalen, med John de Sohn på Världens barn-galan i SVT den 3 oktober 2014 och i Så ska det låta 2015 tillsammans med Jasmine Kara.


Hon var en av nyckelpersonerna för den stora musikutbytessatsningen KWAAO mellan Sverige och Sydafrika 2013.


När Kristin Amparo deltog i Melodifestivalen 2015 var det ett tydligt steg att framträda som soloartist. Med "I See You" – skriven tillsammans med Fredrik Kempe och David Kreuger – gick hon till Andra chansen men blev utslagen i röstningsduellen mot Hasse Andersson. Den kritikerrosade låten tillbringade två veckor på Sverigetopplistan och nådde som bäst plats 40.


Amparo fick 2009 Alice Babs jazzstipendium för "innerliga tolkningar och djärv improvisationskonst över ett brett stilistiskt spektrum".”

“Sven-Bertil Gunnar Evert Taube, född 24 november 1934 i Stockholm, är en svensk skådespelare och sångare, bosatt i London i Storbritannien.


Efter studier vid Beskowska skolan i Stockholm – där Taube aldrig avlade studentexamen – fortsatte han sina studier 1953 vid Cherry Lawn School i Connecticut i USA, där han tog examen 1954. I USA spelade han även in sin första LP-skiva Swedish Folk Songs & Ballads 1954, för Asc Records & Ethnic Folkways på Manhattan År 1956 reste Taube till Madrid för gitarrstudier för Quentin Esquimbre Han tog teaterlektioner vid Witzanskys teaterskola i Stockholm 1958 och blev antagen till Dramatens elevskola 1959. På Dramaten debuterade Taube i Gisslan 1960 och medverkade i pjäser som bland annat Hamlet, Romeo och Julia, Svejk i andra världskriget, Å vilket härligt krig och Klas Klättermus.


Som bosatt i London har Taube också gjort insatser inom brittisk teater, bland annat som prins Albert i musikalen I and Albert (1972), Versjinin i Tre systrar på Royal Exchange i Manchester 1984 och enmansföreställningen Doktor Glas som spelades både i England, Danmark och Sverige. Han medverkade även i ett avsnitt av den brittiska tv-serien Herrskap och tjänstefolk (Upstairs, Downstairs).


Sven-Bertil Taube var 1958-62 gift med skådespelerskan Inger Åhman; i detta äktenskap föddes 1960 sonen Jesper Taube. År 1975 gifte han sig med skådespelerskan och regissören Ann Zacharias men de skildes samma år. Tillsammans har de dottern Sascha Zacharias, född 1979. Sedan 1985 är han gift med dansösen Mikaela Rydén; makarna har sonen Felix Taube, född 1994. Han är även far till Ann-Charlotte Taube, född 1965 i ett förhållande med journalisten Gunilla Thorgren.”

“Linda Pira växte upp i Hässelby i västra Stockholm. Hennes mor Zulima och far Kjell träffades i Colombia där han bodde i 15 år och drev barer. I samband med hennes födelse flyttade paret till Sverige. Pira gick gymnasiet på sånglinjen på Fryshuset där hon studerade tillsammans med artister som Lykke Li, Näääk och Sebbe Staxx.


Pira uppmärksammades hösten 2012 när hon gästade Stor i låten "Rom och Kush". Under sommaren 2013 släppte hon dubbelsingeln "Bang Bang/Bäng Bäng". I slutet av året släppte hon EP:n Matriarken, genom Redline Records med The Salazar Brothers som producenter.


En dokumentär, Linda Pira – som du inte visste om, släpptes också på SVT Play i sex avsnitt. Dokumentären är producerad av Anneli Kustfält och Agnes-Lo Åkerlind. Åkerlind beskrev Pira med orden "Hon är eftertänksam och rationell, politisk samtidigt som hon inte är det, kicksökare och soft. Hon är en förebild men gör bara sin egen grej. Dessutom verkar hon i en bransch där vi av kvinnligt kön är underrepresenterade och det intresserar mig."


I mars 2014 gick remixen av "Knäpper mina fingrar" in på Digilistan. På låten medverkar endast kvinnliga artister: Linda Pira, Rawda, Vanessa Falk, Julia Spada, Joy, Sep, Rosh, Kumba och Cleo. Några månader senare, samarbetade hon med Dani M på låtarna "Shu katt" och "Överlever allt".


Vid P3 Guld-galan 2015 vann Pira i kategorierna "Årets låt" ("Knäpper mina fingrar - remix") och "Årets hiphop/soul".”

“Astrid Maria Josefine Jinder, känd under artistnamnet Little Jinder, ursprungligen Stove, född 20 februari 1988 i Skarpnäcks församling i Stockholms län, är en svensk popartist.


Little Jinder är dotter till Björn Stove och Åsa Jinder samt dotterdotter till Curt Einar Jinder. Hon skivdebuterade i augusti 2008 med EPn Polyhedron, som i mars 2009 följdes upp med Youth Blood 12", båda utgivna på det amerikanska skivbolaget Trouble & Bass. Därefter har hon turnerat och spelat i både Europa och USA.


2011 spelade hon på ett flertal ställen under Winter Music Conferance i Miami, bl.a. Ultra Music Festival samt på Coachella tillsammans med dubstep-artisten 12th Planet som står bakom en framgångsrik remix på Youth Blood.


Hon har bott i England där hon studerat på Liverpool Institute for Performing Arts, som ägs av Paul McCartney. Hon medverkade våren 2010 i panelen i Radio Stockholms program Bäst i test.


2013 bytte hon språk från engelska till svenska när hennes nästa singel Shh släpptes i november. Den följdes upp under 2014 med singlarna Ful och tråkig tjej samt Inga E som vi E (med Melo).


I slutet av augusti 2014 kom hennes dittills största hit Vita Bergens klockor som är ett samarbete med Rebecca & Fiona.


26 november 2014 släpptes hennes första svenskspråkiga album, Little Jinder och den 13 december uppträdde hon tillsammans med Julia Spada i Musikhjälpen med låten "Nåt e väldigt fel".



Denna biografiska artikel om en svensk musiker behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.”

“Georg ”Jojje” Wadenius, född 4 maj 1945 i Stockholm, är en svensk gitarrist, basist, kompositör, arrangör, musikproducent och sångare. Han är känd bland annat för att ha spelat i den amerikanska gruppen Blood, Sweat & Tears. Bland många och mest i Sverige är han ändå mest känd för att ha sjungit barnvisor under 1970-talet. År 1969 kom Goda' goda', hans första barnskiva med Barbro Lindgrens texter. Uppföljaren kom sju år senare, 1978, Puss, puss, sant, sant också med Lindgrens texter. År 1999 återkom Wadenius till barnvisorna och gav ut skivan Zzoppa då med texter av Kenneth Gärdestad.


Under 2000-talets första hälft har Wadenius bott i USA men kommit till Sverige och Norge flera gånger om året, där han arbetat som solist med olika storband, och undervisat. Numera bor han mestadels i Oslo där han äger sin inspelningsstudio, Stable Studio, tillsammans med Leif Johansen. Han har också en kvartett tillsammans med Magnus Lindgren, Fredrik Jonsson och Jonas Holgersson, under namnet Jojje Wadenius Band, som spelar jazz och funk. 2004 gav de ut skivan Interloop tillsammans. Han har också gjort turnéer och skivinspelningar med Pugh Rogefeldt och Janne ”Loffe” Carlsson. Den senaste skivan som de gjorde tillsammans utkom 2008.


Han turnerar med olika artister såsom Helen Sjöholm och Martin Östergren, Per Myrberg, Kirsten Bråten Berg, Arild Andersen och Paolo Vinaccia. Han framträder också ofta gärna som trubadur med sina barnvisor. Som studiomusiker har han gjort några uppmärksammade inhopp med Backstreet Boys (Show Me the Meaning of Being Lonely) och Kent (Sverige).


Wadenius har även fått Guitar People Prize samt Olle Widestrand-priset för sina insatser som musiker och kompositör.



Denna biografiska artikel om en svensk musiker behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.”

“Adolphson–Falk är en svensk synthpopgrupp med Tomas Adolphson (musik, sång) och Anders Falk (text, musik, sång) som huvudmedlemmar.


Efter att ha träffats under värnplikten på FRA 1968 började Tomas Adolphson och Anders Falk samarbeta musikaliskt. Duon släppte under sjuttiotalet ett par singlar och LP:n Nattexpressen samt medverkade i Melodifestivalen 1979 med bidraget "Tillsammans". Gruppens stora genomslag kom i radioprogrammet Eldorado 1981 med singeln "Blinkar blå" som ett år senare följdes av LP:n Med rymden i blodet. Gruppen fick även en hit med julsången "Mer jul" 1984 där bland annat ljud från Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul hördes i bakgrunden. Av stor betydelse för gruppens framgångsrika elektroniska sound var Greg FitzPatrick (klaviatur) och Dagge Lundquist (mixning), vilka båda kan betraktas som medlemmar av gruppen, samt deras producent Lars-Göran "LG" Nilsson.


Texterna på Med rymden i blodet (1982), kretsar i stor utsträckning kring radioteknik, astronomi och människans samhörighet med kosmos. Med åren har det tekniskt/naturvetenskapliga temat tonats ner till förmån för vardagsnära betraktelser över människans tillvaro. De senaste åren har Magnus "Mankan" Marcks flitigt medverkat på kontrabas vid deras spelningar.


Albumet From here to eternity (1983) var en engelsk version av Med rymden i blodet. Låten Waves in the air (Bärande våg) användes som signaturmelodi för programmet Sweden Calling DX-ers på Radio Sweden International, Sveriges Radios utlandsprogram på kortvåg.”

“Folk och rövare i Kamomilla stad (norsk originaltitel: Folk og røvere i Kardemomme by) är en barnbok från 1955 av den norska barnboksförfattaren Thorbjørn Egner.


Boken handlar om den avlägsna och fridfulla fiktiva staden Kamomilla och dess invånare. Någon biltrafik förekommer inte i staden, men däremot finns en spårvagnslinje, som tar en minut att åka med. Spårvagnsresan är gratis, och alla passagerare bjuds på kakor under färden. De enda karaktärerna som skapar större trubbel är de tre rövarna Kasper, Jesper och Jonatan som bor utanför staden med sitt tama lejon, och brukar stjäla saker de behöver, även om de inte är speciellt elaka. I slutet blir rövarna arresterade av polismyndigheterna, men behandlas väl i fängelset av den vänlige poliskonstapeln Bastian och hans fru, och till slut blir de dagens hjältar då de släcker en brand i tornet i staden, där den gamle mannen Tobias bor. Efter detta blir de genast frisläppta och påbörjar sina nya, laglydiga, liv. Kasper blir brandsoldat, Jesper blir cirkusdirektör och Jonathan blir stadens bagare.”

“Christian Kjellvander, född 13 maj 1976 i Malmö, är en svensk musiker och låtskrivare. Kjellvanders musik sorteras under country- och rockgenrerna. Han var tidigare frontfigur i bandet Loosegoats, men har efter bandets uppbrott inlett en solokarriär. Han har också givit ut ett album tillsammans med sin numera avlidne bror Gustaf Kjellvander under namnet Songs of Soil. Några av hans stora influenser är Neil Young och Townes Van Zandt.


Christian Kjellvander föddes den 13 maj 1976. Vid sex års ålder flyttade han med sin familj till Seattle i USA, där föräldrarna livnärde sig på att sälja mahognybåtar, något som inte gick särskilt bra enligt Kjellvander själv. Han återkom till Sverige och Mörkö 1992 som 15-åring. Idag är han bosatt i det f.d. missionshuset i Österåker, Vingåkers kommun. Han har sommaren 2014 framfört en konsert i Österåkers kyrka tillsammans med sin hustru Karla-Thérèse Kjellvander.


Kjellvander har i en intervju sagt att han är less på att berätta om sitt ursprung och uttrycker vidare att "ibland får jag känslan att jag anses mer trovärdig som låtskrivare bara för att jag som barn besökte Disneyland i Los Angeles i stället för Disneyland i Paris".


1994 är Kjellvander med och bildar bandet Loosegoats. Bandet släppte sin sista skiva 2001 och därefter inledde Kjellvander en solokarriär.


1997 dör Christian Kjellvanders pappa. Händelsen, och relationen till pappan behandlas bl.a. i låten "Stum Mountain Man", på Loosegoats-skivan Plains, Plateaus and Mountains från 1999 och "Jesus" från Songs of Soil-skivan The Painted Trees of Ghostwood.


2000 samarbetar Christian med brodern Gustaf Kjellvander under namnet Songs of Soil, vilket resulterade i albumet The Painted Trees of Ghostwood, som gavs ut samma år. Från skivan släpptes även singeln Heather Bend.


Christian berättar att tanken på att göra en skiva tillsammans hade funnits i flera år. När de båda bröderna fick tid över från sina andra projekt förverkligades planerna: "Jag hade tre låtar, Gustaf hade tre och så skrev vi fem till. Sen bara gjorde vi det...". Albumet spelades in under tio dagar i ett missionshus i Sebbarp, Skåne. Skivan mottogs väl.


2002 kom Kjellvanders solodebut, Songs From a Two-Room Chapel, som blev hyllad bland kritiker och grammisnominerades. I november korades Kjellvander till "band of the week" av MTVE.com. Skivan åtföljdes av ett flitigt turnerande, såväl i Sverige som i Europa.


Från albumet släpptes singlarna Homeward Rolling Soldier och Oh Night, innehållande uteslutande låtar från albumet. Vinylutgåvan av albumet, som dock släpptes först 2004, innehöll även en 7"-singel som följde med som bonus till de 500 första utgåvorna. Singeln innehöll två covers, Neil Youngs "Over and Over" och Townes Van Zandts "Waitin' Around to Die".


2003 släpptes samlingsskivan Introducing the Past, som består både av material från Kjellvanders solokarriär och de tidigare bandkonstellationerna, Loosegoats och Songs of Soil. I anslutning till skivan släpptes singeln Portugal, vilken även inkluderades på nämnda samlingsskiva. På hösten samma år turnerade Kjellvander tillsammans med Nicolai Dunger.


Efter två års tystnad släpptes Kjellvander 2005 sitt andra soloalbum, Faya. Skivan är mer nedtonad och mindre hitbetonad än sin föregångare, Songs From a Two-Room Chapel, och Kjellvander själv har sagt "att han ville sålla bland sina fans". Skivan markerade även ett avslut för Kjellvander själv i bearbetningen av dennes bortgångne far.


Från skivan släpptes två singlar, Drunken Hands och Drag the Dirt In, där den förstnämnda förutom titelspåret även innehöll en cover på Townes Van Zandts "For the Sake of the Song".


2005 och 2006 turnerade Kjellvander flitigt och var bl.a. förband till Lars Winnerbäck och Lloyd Cole.


2007 släpptes Kjellvanders tredje soloskiva, I Saw Her From Here/I Saw Here From Her. Albumet kretsar kring temat kärlek och var, enligt Kjellvander själv, "en naturlig reaktion på skivan innan". Skivan fick ett gott mottagande. Albumet tilldelades priset i kategorin singer/songwriter på Manifestgalan. I anslutning till skivan gav sig Kjellvander ut på Sverigeturné tillsammans med Kristofer Åström. Den 10 november medverkade Christian i TV-programmet Babben & Co, där han framförde en akustisk version av låten "Two Souls".


2008 agerade Kjellvander förband åt Leonard Cohen på dennes Sverigeturné, något som Kjellvander beskrev som "otroligt smickrande". Samma år gjorde Kjellvander en s.k. vardagsrumsturné i USA tillsammans med sin fru, Karla-Thérèse Kjellvander. Han medverkade även på samlingsskivan Mission Hall Sessions, med låtarna "Two Souls" och Townes Van Zandt-covern "If I Needed You".


2009 återförenades Kjellvander med sitt gamla band Loosegoats för att göra tre exklusiva spelningar. Under dessa framfördes inga låtar från Kjellvanders soloskivor.


Den 10 november 2010 släpptes Kjellvanders fjärde soloalbum, The Rough and Rynge. Skivan, som inte minst utmärker sig för sin akustiska ljudbild, spelades in på Rynge slott mellan 25 och 28 juli 2010. Kjellvander själv agerade producent. Skivan mottogs mycket väl.


Den 18 juni 2011 avled Christian Kjellvanders bror Gustaf Kjellvander oväntat i sömnen. Christian Kjellvander kommenterade händelsen såhär: "Gustaf var en otroligt vital människa. Man föds med en viss vikt och livet går ut på att sprida denna vikt omkring sig, för att slutligen lätta mot det oundvikliga. De han berörde blev på något vis bättre människor. Han gav och gav i rask takt och spred så mycket värme att jag inte vet hur vi ska klara oss utan den".


I januari 2012 meddelades det att Kjellvander ska återförenas med det gamla bandet Loosegoats. En ny skiva är inspelad och planeras att ges ut i april 2012.”

“Jessica Elisabeth Andersson, född Arvidsson 27 oktober 1973 i Spånga församling i Stockholm, är en svensk sångare, som slog igenom i dokusåpan Fame Factory.


Andersson är uppvuxen i Spånga, Hagfors, Lidköping och Skövde, och är sedan 1997 bosatt i Trollhättan. Hon var gift med sångaren Rickard Andersson 1994–1996 och har en son, Liam, född 29 oktober 2002, tillsammans med sin förra sambo, musikern Jonas Erixon.


Andersson utgjorde tillsammans med Magnus Bäcklund duon Fame, som Bert Karlsson satte ihop som en följd av medverkan i Fame Factory 2002, där hon medverkade höggravid. Duon tävlade bland annat i Melodifestivalen 2003 och 2004 och vann den svenska tävlingen 2003.


Innan Andersson blev känd i TV-sammanhang jobbade hon bland annat som sångerska i krogshowen Svensk Schlager i Trollhättan. Hon har även arbetat som fotomodell, bland annat i tidningen Café. Hon utsågs till Sveriges sexigaste kvinna år 2003.


Andersson var med som gästartist i Junior Eurovision Song Contest 2006. Under hösten 2007 och våren 2008 spelade hon den kvinnliga huvudrollen i musikalen Little Shop of Horrors, som sattes upp på Halmstads Teater, en roll hon också tilldelades Guldmasken för.


Hon har fått en plats i Trollhättans Park of Fame, då hon hösten 2009 blev utvald av folket som en "Trollhättan-legend".


Ända sedan starten 2003 har hon under många somrar varit en återkommande deltagare i Diggiloo-turnén.


Jessica Andersson har givit ut en självbiografi, När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var, om sin komplicerade uppväxt och om vägen till framgång, skriven i samarbete med Lena Katarina Swanberg. Boken kom ut den 21 april 2009. I januari 2012 var hon även huvudperson i ett avsnitt av TV 3:s dokumentärserie Livet blir bättre, där hon talade om den svåra barndomen med missbrukande förälder, fosterhemsplacering etc och hennes barndomsdröm att någon gång få bli sångerska och medverka i Melodifestivalen.”

“Sauk fick sitt genombrott i "Tillfälligt avbrott" som var ett inslag i satirprogrammet Lorry i början av 1990-talet, där hans ofta återkommande uttryck "Det är mycket nu..." och rollfiguren Doktor Dengroth med uttalandet "Jag är skeptisk" blev bevingade. Han har även spelat Carl Hamilton i filmen Vendetta och TV-filmen Tribunal. Sauk sågs 2006 tillsammans med Kjell Bergqvist i föreställningen I huvudet på Bergqvist & Sauk. 2010 deltog han som tävlande i Let's Dance där han slutade på en femte plats.


2009 engagerade sig Sauk i IPRED- och fildelningsdebatten där han i en debatt med Christian Engström likställde fildelning med stöld.”

“Sophie Christina Zelmani, född Edkvist12 februari 1972 i Stockholm, är en svensk sångerska och låtskrivare.


Zelmani kom att börja med musikaliskt skapande efter det att hennes far dog när hon var 14 år gammal, vilket med hennes egna ord "vände upp-och-ner på hennes värld". Efter att hon hade skrivit en låt om händelsen tyckte hon att det kändes bättre, och fortsatte därför sedan med det. Zelmanis styvfar lärde henne senare att spela gitarr. Vägen till musikindustrin kom när hon arbetade som praktikant i en musikstudio där hon fick spela in ett par demos som hon skickade till olika skivbolag. Det hamnade bland annat hos Sony Music, vilka var först med att erbjuda henne skivkontrakt. Hon bytte till sin morfars ryska efternamn Zelmani.


1995 släpptes Zelmanis självbetitlade debutalbum, Sophie Zelmani, som tillsammans med singeln Always You lade grunden för hennes första nationella succé.


Hon har samarbetat med gitarristen och producenten Lars Halapi ända sedan starten av sin karriär och skapar oftast skivorna i dennes studio på Österlen. Hon skriver normalt med engelska texter, eftersom hon känner det svårt att uttrycka sig med svenska texter, något hon dock gärna önskar kunna pröva på småningom.


Sophie Zelmanis musik kretsar kring hennes lågmälda röst och akustiska gitarr. Till hennes influenser hör bland andra Bob Dylan och Leonard Cohen. Hon har även spelat in en cover på Bob Dylans Most of the Time, som finns med i soundtracket till Masked and Anonymous.


Zelmani har även uppmärksammats för sin scenskräck och ovilja till att vara med i media och föredrar att uttrycka sig genom musiken och inte att prata mer än nödvändigt. När hon i samband med sitt genombrott i mitten av 1990-talet intervjuades i SVT av journalisten Tomas Tengby, ska hon enligt myten "bara ha uttalat två ord under hela intervjun". Detta är något överdrivet – hon svarade på alla frågor men aldrig längre än med en mening.”