Att “Autofiction” är Suedes punk-album borde inte komma som någon överraskning med tanke på hur det skapades. Skivan flödar av den sorts ymniga energi som är bekant för alla som sett bandet live de senaste åren.

När Suede började repa in sina mest slagkraftiga låtar från karriären, bestämde de sig för att gå “back to basics” och bli ett ‘nytt’ band. I ett enda drag tog de sig tillbaka till sitt ursprung, för att återigen tänka som ett nytt, oupptäckt band från London. Tillsammans gick Brett Anderson, Mat Osman, Simon Gilbert, Richard Oakes och Neil Codling till en rep-studio i övergivna Kings Cross, satte upp sin utrustning, ställde reglagen och börja spela.

LYSSNA PÅ AUTOFICTION

Efter den postreformatoriska albumtrilogin som cementerade Suedes rykte inte bara som ett band som förändrade 90-talets musikaliska landskap för alltid, utan också som en dynamisk kreativ kraft, var önskan att gå in i den "fjärde fasen" av Suedes existens med en skiva som, enligt Brett Anderson som citerar 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, skulle vara "otäck, brutal och kort".

Med “The Blue Hour”, som kom 2018 och visade upp bandets hittills mest experimentella sida, med spoken word och instrumentalpartier, kände Suede att de hade tagit det till vägs ände. “We didn´t want to make increasingly cerebral music,”, säger Brett Anderson och fortsätter: “‘The Blue Hour’ is a little more wilfully obscure, which is brilliant as it gives you somewhere to come back from.” De ville också komponera en reaktion på “The Blue Hour” lika tydlig som övergången från storslagna “Dog Man Star” till “Coming Up”. Och efter två kritikerrosade dokumentärer, Mike Christines “The Insatiable Ones” och BBC Fours “Rock Family Trees”, greatest hits-turnéer och firandet av 30-årsjubileet för debutsingeln “The Drowners” bestämde Suede att det var dags att blicka framåt. Med sitt nionde album ville bandet skapa något som motsvarade känslan av kraften från en livespelning, något de kände att de inte lyckats med under sin trettioåriga karriär.

“There´s a weird inertia in the studio, so often it becomes about the microscopic, the technicality and the musicality, and I really wanted to push that out of the way”, förklarar Brett Anderson. “It was an attempt to get all of the shit and the noise and the naivety of being a live band, and try and capture that.”

Bandet pratar ofta entusiastiskt om de nästan rituella energier som existerar mellan bandet och publiken under deras spelningar. Mat Osman beskriver det som “masshallucinering” och Brett Anderson som “a license for insanity, this moment of primal connection”.

För att försöka fånga något av denna oheliga magi planerade Suede initialt att arrangera spelningar under fejkat namn - Osman skämtade till och med om att anmäla sig till “Battle Of The Bands”-tävlingar - eller att bjuda in fans till studion och hamra igenom ett set med outgivet material och samtidigt spela in allt. Omständigheter ledde dock till ändrade planer och albumplanerna skrinlades medan nytt material tog form.

Richard Oakes skapade mycket av materialet till “Night Thoughts” och “The Blue Hour” tillsammans med Brett, där materialet sedan färdigställdes runt köksbordet hemma hos Neil Codling. “Autofiction” är en återgång till att arbeta ensam. Richard Oakes säger att hans mål fortfarande - och som alltid - varit att försöka hitta material som skulle tända sångarens kreativa eld.

"By now Neil and I know instinctively what is going to inspire Brett, and what he´s going to hate”, berättar Richard Oakes.

Från hans solitära sittningar kom “She Still Leads Me On”, ett spår som omformade hur “Autofiction” skulle kunna låta. En vacker sång skriven från Brett till sin bortgångna mor och ett vågat öppningsspår för ett album. Osman beskriver den som "sprudlande" - och som Oakes säger; "When Suede do exuberant it tends to be more towards the primal. The world had just stopped and yet we were able to write something joyous and hopeful".

Med “Shadow Self” och “Turn Off Your Brain And Yell” som ytterligare resultat från dessa ensamma sittningar gick bandet in i The Kinks Studio Konk i norra London tillsammans med sin långvarige samarbetspartner Ed Buller som producent.

- “We went back to Ed because we wanted to get close to that early sound of the band when we were less sophisticated with recording, and he´s totally used to that,” säger Osman. "He has this enthusiasm if he´s really into something, and gets all these energetic ideas.” Oakes lägger till: “To have him get excited about songs like “15 Again” and “She Still Leads Me On” in the way that he was when he first heard “Beautiful Ones” is fantastic".

Suede spelade inte, som de brukar, till click tracks i studion. Istället försökte de få sessionerna att bli så “live” som möjligt. De försökte föreställa sig att de gjorde en spelning där, som Oakes säger: "if you made a mistake you wouldn´t stop and say ´hang on, can we try this again?´ you´d just plough on".

Resultatet är en livfullhet som känns rå och full av krispig energi. “She Still Leads Me On” slutar med ett mycket snabbare BPM än den började, “That Boy On The Stage” slingrar sig enligt klassisk Suede-maner, “Shadow Self” drivs av en basgång olik något annat vi hört från dem. Det är en häftig, optimistisk skiva som - även om den kanske inte låter som de vilda tidiga singlarna för 30 år sedan - verkligen har mycket av samma hungriga energi. Richard Oakes är entusiastisk över hur Simon Gilbert drev detta.

– "Drumming is an instinctive, euphoric thing for him, he has to be able to feel. He´s a punk at heart and he loves everything direct, he plays with his body and his heart”.

Studions lätt klaustrofobiska intimitet gjorde att det ursprungliga målet att spela in live till slut kändes uppnått.

“The songs are quite thrashy so they´re just exciting to play,” säger Osman, “sometimes when you´re recording songs become like a puzzle to be solved, and it never felt like that, it was about getting the best performance of it. It´s a very physical record – the last couple have been quite cerebral and emotional and this one is a blast of noise. Every few years you want that thrill of making an up-beat, rock & roll record."

“Night Thoughts” och “The Blue Hour” gräver i ångesten och oron som följer med att bli förälder. “Autofiction” är, som titeln anspelar, en av Brett Andersons mest personliga skivor någonsin.

När han nu reflekterar säger Brett Anderson att processen att skriva de hyllade memoarerna “Coal Black Mornings” och “Afternoons With The Blinds Drawn” hjälpte honom att få ett perspektiv på sig själv som artist och sångare i allmänhetens ögon.

“Afternoons With The Blinds Drawn was very much about exploring the Brett Anderson persona, and recognising it,”, säger han. “I found it fascinating to write because I was delving into a lot of the things like that that I possibly hadn´t confronted at the time.”

Han avslöjar också att han under flera år varit ovillig att erkänna att det fanns en sådan persona, fram tills han kunde ta avstånd från den.

“It was really interesting finding out about all these mental mechanisms that happen when you´re in a band,” säger Brett. “I tried to write it as a really honest critique of what happened to me going through that machinery of fame.”

Allt detta har blödit rakt in i texterna till “Autofiction”, där Anderson konfronterar kampen med att ha uppnått ett halvt århundrade.

“I´ve found my fifties quite hard so far, I don´t feel young any more, I have a lot more hang-ups,” erkänner han. ”I don´t want to get into some sort of victim nonsense, but the 50s feel like quite a change from the 40s. I still felt young in my 40s and I suppose I wanted to explore some of that anxiety. Songs like ‘Personality Disorder’ and ‘Shadow Self’, they´re looking into the darker side of what it is to be a 50-year-old person.”

Om “The Drowners” för trettio år sedan var en skramlig hyllning till tvetydig sexualitet och “skavig” ungdom, låter “Autfiction”:s brottande med en annan sida av livet inte mindre vital.

“It does feel like a new page to me,” säger Brett Anderson. “I always thought of the first three records as a trilogy in a way, and the last three too. Autofiction has a natural freshness, it´s where we want to be.” Och där Suede vill vara är på ett sätt samma plats som de var när de började för 30 år sedan – en grupp människor som lever på den råa känslan av att skapa musik tillsammans i ett rum.

“When we were rehearsing and writing this record and playing things like ‘15 Again’ it was this sheer, physical rush. It reminded me of (tidiga Suede B-sidan) ‘Painted People’ or something, that thing where you´re hanging on for dear life,” säger Mat Osman. “There´s a lot to be said for every now and then just resetting yourself, and reminding yourself what is so great about being in a band.”