Medverkande
Marie Öhrn och Daniel Kyhlén.
Fotograf Johan Bergmark
Vad är så speciellt med de franske sångerna från 1950, 60 och 70-talet?
Och vad gör sångerna så aktuella igen?
Den franska vistraditionen är för Marie släkt med tango, flamenco, blues, fado .
Sångaren sjunger ut vardagliga funderingar om kärlek, minnen, längtan, åldrande, drömmar till vindlande, berörande melodier. Låtskrivare som Barbara, Brassens och Brel uppträdde från början på caféer och barer mitt bland åhörarna för att sjungande samtala om… ja, livet.
Marie:
När jag som ung sjöng några av de här låtarna hade jag ingen tanke på att de hade en dimension av livets gång, av åldrande. Jag var 30 år och sjöng ”De gamla älskandes visa” och mindes mina tonår.
Och nu? I livets andra ände?
Orkar jag ta emot en ny kärlek? som i sången om den magiska kärleken?
Eller med galghumor fantisera om min begravning?
Flera av låtarna skrevs strax efter andra världskriget, under kalla kriget och den pågående politiska konflikten mellan Frankrike och Algeriet.
Nu i en tid av politisk spänning och krig i Europa sjunger jag igen om vardagen, om drömmarna, om kärleken och livets krumbukter. Jag märker att när de berättelserna möter publiken, då händer något i rummet, vi får kraft. IGEN!
Föreställningen är en del av Ö2scenkonst residens.
Ö2scenkonst stöds av Stockholms stad. Kulturrådet och är i samarbete med Abf Stockholm.