Mer information
Widowspeak | Hus 7
Stockholm
Hus 7lördag, 5 december 2026 kl:20:00
Band: WidowspeakLördag 5 decemberVenue: Hus 7Insläpp 20.00Live från ca 21.00Åldersgräns: 18+, läs mer om åldersgräns: https://slakthusen.se/aldersgr
Ett album som heter “Roses” skulle handla om romantiska gester. Genom de tio låtar som utgör Widowspeaks sjunde och senaste skiva fångas intima rum och kärlekens olika stadier genom ett nostalgiskt, lätt dimmigt filter. Ljus brinner i rött glas medan älskande kommer nära varandra i en läderklädd båssoffa. Kändisporträtt blickar ner som änglar i en restaurang. På andra håll pressas nejlikor i en svart bok och dansare drar varandra tätt intill. Widowspeak är ett band som leker med stora känslor utan att bli alltför självhögtidliga. Sötman, till och med det lite fåniga, i en utdragen förälskelsefas som blir lika alltuppslukande som en kioskpocket. Bilar och deras förare fungerar som ett sätt att tala om medberoende. Och gammal kärlek nöts in, mjuk som en gammal t-shirt. Om musik kan vara både naturalistisk och noir, mättad och frodig, så är det Widowspeak. De är ett band som vet hur man sätter en scen.
De här låtarna använder intima ögonblick för att tala om djupare hjärtesorger: rastlösheten som är inneboende i det moderna livet, att gå och vänta på att något ska hända. Eller känslan av att inte riktigt passa in i rollen man spelar i sitt eget liv. “Roses” må vara Widowspeaks mest romantiska album, men det är också deras mest realistiska: scenen byggs inte upp med dramatiska gester utan med bakgrund av vardagens små detaljer och upprepningar. Små iakttagelser före, under och efter arbetet: ritualen att hälla upp vatten åt gäster, att bli förkyld på sin lediga dag. Att dagdrömma om att vinna på lotto, eller kanske inse att man redan har vunnit. Här blir kärleken ett sätt att tala om vad som driver oss, och Widowspeak antyder att den kan vara hela poängen. Ljuset som lyser upp dagens, livets, mörka hörn. En anledning att fortsätta trots smärtan den kan orsaka. Som titelspåret säger: Alla törnen kommer inte att sticka dig, men du känner fortfarande det första. Och nu odlar du inte rosor eftersom den där fortfarande gör ont… Jag vill vara den.
Widowspeak är ett av de mest produktiva och hårt arbetande banden som finns, ständigt bubblande strax under ytan. Molly Hamilton och Robert Earl Thomas utgör kärnan i gruppen och dess låtskrivare, och de har slipat sitt sound under sexton år och en imponerande jämn katalog. Mycket har hänt under den tiden: för dem, för alla. Som ett av många band som växte fram ur en blomstrande musikscen i New York började de med att släpa utrustning mellan numera nedlagda spelställen (Glasslands, Cake Shop, 285 Kent, Death By Audio, för att nämna några) och sin replokal i Monster Island Basement (nu en Trader Joe’s). Topparna och dalarna i en lång karriär innebär kaotiska perioder som kringresande musiker tvärs över Nordamerika, flygspelningar till São Paulo eller Guadalajara, och sju veckor långa Europaturneer… och sedan år av stillestånd däremellan, där man reflekterar över kraften i att långsamt bygga upp ett konstnärskap. Widowspeak är numera ett gift par som arbetar med vanliga jobb under sina lugnare perioder. Robert är snickare, Molly servitris.
Kanske har tiden gett Widowspeak förmågan att växa långsamt; “Roses” är obeskuret och vackrare för det – lite vildvuxet när det sträcker sin nya tillväxt åt alla håll. Redan från de inledande ackorden i “The Hook” hör man hur långt de har kommit: vägen ligger öppen, himlen klarnar. Bandet känns avslappnat och tar sig tid. De spelade in albumet i januari förra året i Old Carpet Factory på den grekiska ön Hydra: en studio i ett gammalt hus inbäddat i byns branta kullar. Där är det stilla på vintern, när turisterna har åkt hem. Långvariga turnemedlemmar Willy Muse, John Andrews och Noah Bond medverkar här som musiker. “Roses” togs sedan hem och finslipades långsamt och varsamt, innan det skickligt mixades av Alex Farrar i Drop of Sun Studios och mastrades av Greg Obis i Chicago Mastering.
“Roses” är Widowspeak när de är som bäst, med tydliga influenser som alltid funnits där. Här finns drömpop och powerpop, lite Stones, kanske lite Petty, öppna och långsamma ballader med en ton som för tankarna till ett roadhouse-band ur en Lynch-film… Kanske hör man REM, Yo La Tengo eller Cat Power. Lite Neil Young i Hamiltons referenser till att arbeta på diner. Magin i bandet är, som alltid, samspelet mellan Molly och Robert i deras två huvudroller: hennes långsamma, texturrika röst och hans kroppsliga gitarrspel. Och som producent fångar Robert den flyktiga magin i ett band som hittar en låt i studion: något som fortfarande bär spår av direktheten i Mollys röstanteckningar och de täta gitarrvävarna i demon. Verktygens råa märken är fortfarande synliga, bruset får vara kvar.
“Kan inte hålla för hårt, då har jag inget kvar, som en karamell smälter i din hand.” När albumets avslutande spår “Hourglass” reflekterar över hur flyktigt allt är, illustrerar det det mest sanna med Widowspeak. I grunden är deras...
Ett album som heter “Roses” skulle handla om romantiska gester. Genom de tio låtar som utgör Widowspeaks sjunde och senaste skiva fångas intima rum och kärlekens olika stadier genom ett nostalgiskt, lätt dimmigt filter. Ljus brinner i rött glas medan älskande kommer nära varandra i en läderklädd båssoffa. Kändisporträtt blickar ner som änglar i en restaurang. På andra håll pressas nejlikor i en svart bok och dansare drar varandra tätt intill. Widowspeak är ett band som leker med stora känslor utan att bli alltför självhögtidliga. Sötman, till och med det lite fåniga, i en utdragen förälskelsefas som blir lika alltuppslukande som en kioskpocket. Bilar och deras förare fungerar som ett sätt att tala om medberoende. Och gammal kärlek nöts in, mjuk som en gammal t-shirt. Om musik kan vara både naturalistisk och noir, mättad och frodig, så är det Widowspeak. De är ett band som vet hur man sätter en scen.
De här låtarna använder intima ögonblick för att tala om djupare hjärtesorger: rastlösheten som är inneboende i det moderna livet, att gå och vänta på att något ska hända. Eller känslan av att inte riktigt passa in i rollen man spelar i sitt eget liv. “Roses” må vara Widowspeaks mest romantiska album, men det är också deras mest realistiska: scenen byggs inte upp med dramatiska gester utan med bakgrund av vardagens små detaljer och upprepningar. Små iakttagelser före, under och efter arbetet: ritualen att hälla upp vatten åt gäster, att bli förkyld på sin lediga dag. Att dagdrömma om att vinna på lotto, eller kanske inse att man redan har vunnit. Här blir kärleken ett sätt att tala om vad som driver oss, och Widowspeak antyder att den kan vara hela poängen. Ljuset som lyser upp dagens, livets, mörka hörn. En anledning att fortsätta trots smärtan den kan orsaka. Som titelspåret säger: Alla törnen kommer inte att sticka dig, men du känner fortfarande det första. Och nu odlar du inte rosor eftersom den där fortfarande gör ont… Jag vill vara den.
Widowspeak är ett av de mest produktiva och hårt arbetande banden som finns, ständigt bubblande strax under ytan. Molly Hamilton och Robert Earl Thomas utgör kärnan i gruppen och dess låtskrivare, och de har slipat sitt sound under sexton år och en imponerande jämn katalog. Mycket har hänt under den tiden: för dem, för alla. Som ett av många band som växte fram ur en blomstrande musikscen i New York började de med att släpa utrustning mellan numera nedlagda spelställen (Glasslands, Cake Shop, 285 Kent, Death By Audio, för att nämna några) och sin replokal i Monster Island Basement (nu en Trader Joe’s). Topparna och dalarna i en lång karriär innebär kaotiska perioder som kringresande musiker tvärs över Nordamerika, flygspelningar till São Paulo eller Guadalajara, och sju veckor långa Europaturneer… och sedan år av stillestånd däremellan, där man reflekterar över kraften i att långsamt bygga upp ett konstnärskap. Widowspeak är numera ett gift par som arbetar med vanliga jobb under sina lugnare perioder. Robert är snickare, Molly servitris.
Kanske har tiden gett Widowspeak förmågan att växa långsamt; “Roses” är obeskuret och vackrare för det – lite vildvuxet när det sträcker sin nya tillväxt åt alla håll. Redan från de inledande ackorden i “The Hook” hör man hur långt de har kommit: vägen ligger öppen, himlen klarnar. Bandet känns avslappnat och tar sig tid. De spelade in albumet i januari förra året i Old Carpet Factory på den grekiska ön Hydra: en studio i ett gammalt hus inbäddat i byns branta kullar. Där är det stilla på vintern, när turisterna har åkt hem. Långvariga turnemedlemmar Willy Muse, John Andrews och Noah Bond medverkar här som musiker. “Roses” togs sedan hem och finslipades långsamt och varsamt, innan det skickligt mixades av Alex Farrar i Drop of Sun Studios och mastrades av Greg Obis i Chicago Mastering.
“Roses” är Widowspeak när de är som bäst, med tydliga influenser som alltid funnits där. Här finns drömpop och powerpop, lite Stones, kanske lite Petty, öppna och långsamma ballader med en ton som för tankarna till ett roadhouse-band ur en Lynch-film… Kanske hör man REM, Yo La Tengo eller Cat Power. Lite Neil Young i Hamiltons referenser till att arbeta på diner. Magin i bandet är, som alltid, samspelet mellan Molly och Robert i deras två huvudroller: hennes långsamma, texturrika röst och hans kroppsliga gitarrspel. Och som producent fångar Robert den flyktiga magin i ett band som hittar en låt i studion: något som fortfarande bär spår av direktheten i Mollys röstanteckningar och de täta gitarrvävarna i demon. Verktygens råa märken är fortfarande synliga, bruset får vara kvar.
“Kan inte hålla för hårt, då har jag inget kvar, som en karamell smälter i din hand.” När albumets avslutande spår “Hourglass” reflekterar över hur flyktigt allt är, illustrerar det det mest sanna med Widowspeak. I grunden är deras...
