Mer information
Weeping Willows
Stockholm
Terrassenonsdag, 20 augusti 2014 kl:19:30
Weeping Willows sommarkonserter på Terrassen har kommit att bli något av en tradition och den 20 augusti står bandet på denna klassiska scen igen.
Sju år efter â?Fear & Loveâ? är de äntligen tillbaka med ett nytt album. Det tar bara några sekunder av inledande â?The World is Far Awayâ? innan det är uppenbart att det funnits ett tomrum på den svenska musikscenen. Någonting har saknats. Men nu är ordningen återställd igen.
â?The Time Has Comeâ? innehåller allt det som gjorde att så många tog bandet till sina hjärtan när de debuterade med â?Broken Promise Landâ? 1997. Weeping Willows vågade vara allvarliga när det fortfarande ansågs fult att sjunga dramatiska låtar om olycklig kärlek. I en tid då ironin regerade införde de nyskilda medlemmarna en regel som sa att den som log på scenen fick böta. Det var inte sällsynt att gruppen framförde sina vemodiga melodier från ett storslaget och stråkförstärkt 1960-tal inför en gråtande publik. Återkomsten inleddes egentligen redan 2011. Det var då Magnus Carlson själv, i sann DIYanda, bokade några spelningar och märkte att intresset var betydligt större än någon kunnat förutse. En handfull gigs utvecklades till ett hundratal konserter med en hängiven publik. â?? Fastän vi inte synts någonstans på ganska många år hade vi en stor publik var vi än åkte. Då kände vi att det fanns en viss power, att vi har en katalog och en publik, säger Magnus Carlson. Sångaren har under åren som gått bland annat spelat in två grammisnominerade jazzskivor tillsammans med The Moon Ray Quintet. Samtidigt har trummisen och huvudsaklige låtskrivaren Anders Hernestam spelat med både Lars Winnerbäck (i vars kompband även gitarristen Ola Nyström ingår) och Thåström medan Niko Röhlcke framför allt gjort musik till film och teater. Men hela tiden har Weeping Willows funnits där, ständigt närvarande. När de nu återvänder till skivdiskarna är det med en knippe låtar som omedelbart känns som klassiker. Här finns till exempel â?Lovers Never Say Goodbyeâ?, en countryfärgad duett med Anna Ternheim som andas samma självklara tidlöshet och starka känslor som alltid präglat gruppen.
I dag har bandet, som ursprungligen bestod av sju personer, skalats ned till en kvartett. Det pånyttfödda gänget har på â?The Time Has Comeâ? sökt sig tillbaka till de första två skivornas stråkarr (återigen signerade Pål Svenre) och även valt att göra inspelningen i Atlantis-studion, liksom då med Janne Hansson vid kontrollbordet. Jazzmusikerna Goran KajfeÅ¡ och Johan Berthling bjöds in som producenter och bollplank. Med musikaliska bakgrunder som skiljer sig markant från medlemmarnas såg de till att stämningen i studion aldrig blev för tillrättalagd eller bekväm. För det här handlar inte om nostalgi. Det här är Stockholm och Sverige 2014, inte ett eko från en avlägsen tid och plats.
Och Weeping Willows berör, som de alltid har gjort.
Sju år efter â?Fear & Loveâ? är de äntligen tillbaka med ett nytt album. Det tar bara några sekunder av inledande â?The World is Far Awayâ? innan det är uppenbart att det funnits ett tomrum på den svenska musikscenen. Någonting har saknats. Men nu är ordningen återställd igen.
â?The Time Has Comeâ? innehåller allt det som gjorde att så många tog bandet till sina hjärtan när de debuterade med â?Broken Promise Landâ? 1997. Weeping Willows vågade vara allvarliga när det fortfarande ansågs fult att sjunga dramatiska låtar om olycklig kärlek. I en tid då ironin regerade införde de nyskilda medlemmarna en regel som sa att den som log på scenen fick böta. Det var inte sällsynt att gruppen framförde sina vemodiga melodier från ett storslaget och stråkförstärkt 1960-tal inför en gråtande publik. Återkomsten inleddes egentligen redan 2011. Det var då Magnus Carlson själv, i sann DIYanda, bokade några spelningar och märkte att intresset var betydligt större än någon kunnat förutse. En handfull gigs utvecklades till ett hundratal konserter med en hängiven publik. â?? Fastän vi inte synts någonstans på ganska många år hade vi en stor publik var vi än åkte. Då kände vi att det fanns en viss power, att vi har en katalog och en publik, säger Magnus Carlson. Sångaren har under åren som gått bland annat spelat in två grammisnominerade jazzskivor tillsammans med The Moon Ray Quintet. Samtidigt har trummisen och huvudsaklige låtskrivaren Anders Hernestam spelat med både Lars Winnerbäck (i vars kompband även gitarristen Ola Nyström ingår) och Thåström medan Niko Röhlcke framför allt gjort musik till film och teater. Men hela tiden har Weeping Willows funnits där, ständigt närvarande. När de nu återvänder till skivdiskarna är det med en knippe låtar som omedelbart känns som klassiker. Här finns till exempel â?Lovers Never Say Goodbyeâ?, en countryfärgad duett med Anna Ternheim som andas samma självklara tidlöshet och starka känslor som alltid präglat gruppen.
I dag har bandet, som ursprungligen bestod av sju personer, skalats ned till en kvartett. Det pånyttfödda gänget har på â?The Time Has Comeâ? sökt sig tillbaka till de första två skivornas stråkarr (återigen signerade Pål Svenre) och även valt att göra inspelningen i Atlantis-studion, liksom då med Janne Hansson vid kontrollbordet. Jazzmusikerna Goran KajfeÅ¡ och Johan Berthling bjöds in som producenter och bollplank. Med musikaliska bakgrunder som skiljer sig markant från medlemmarnas såg de till att stämningen i studion aldrig blev för tillrättalagd eller bekväm. För det här handlar inte om nostalgi. Det här är Stockholm och Sverige 2014, inte ett eko från en avlägsen tid och plats.
Och Weeping Willows berör, som de alltid har gjort.
