Få inspiration till evenemang i Stockholm!


Vet du inte vad du ska göra i Stockholm? Behöver du inspiration och kanske hitta nya artister du inte visste fanns?
Då är du på rätt sida! Nu väljer vi ut några slumpmässiga låtar/filmer här nedan på artister/event som kommer i Stockholm framöver.

Klicka runt och lyssna/titta. Uppdatera sidan för att få mer inspiration och klicka på namnet för att se nästa evenemang här i Stockholm.

Klicka här för inspiration för hela Sverige

Lisa Nilsson

Lisa Nilsson, Innan vi faller på Spotify

Innan vi faller

Innan vi faller

Lisa Nilsson, Himlen Runt Hörnet på Spotify

Samlade Sånger 1992 - 2003

Himlen Runt Hörnet

Lisa Nilsson, Varje Gång Jag Ser Dig på Spotify

Samlade Sånger 1992 - 2003

Varje Gång Jag Ser Dig

My Lisa Karolina Nilsson, född 13 augusti 1970 i Tyresö i Stockholms län, är en svensk sångerska.


Nilsson fick ett stort genombrott med sitt tredje album Himlen runt hörnet 1992. Hon är dotter till Birgit Bokö och Gösta Nilsson, som nu är gift med Monica Borrfors. Nilsson var gift med musikern Henrik Janson 1998–2002.


Vid elva års ålder började Nilsson på Lasse Kühlers dansskola. Hon gick gymnasiet på danslinjen i Uppsala och började därefter på Balettakademins yrkesdansarlinje. Hon var med i gruppen Stage Four tillsammans med Peter Jöback, Andreas Lundstedt och Lizette Pålsson. Via en talangjakt – hon vann 1987 talangtävlingen Stjärnskott – fick Nilsson vara med i Bosse Larssons TV-program Lörda' me' Larssons som sändes i september 1988. Hon fick kontrakt med skivbolagsdirektören Billy Butt på skivbolaget Little Big Apple. Hon deltog även i Melodifestivalen 1989 med låten Du och slutade på fjärde plats. Samma år släpptes duetten Aquarius 1999. Singeln Who's That Boy låg tre veckor på Trackslistan 1990. Nilssons två första skivor var på engelska trots att Butt tyckte att hon skulle sjunga på svenska. Nilsson fick mycket bra kritik för sin röst men de anonyma poplåtarna på engelska fick dålig kritik.


1991 skrevs nytt skivkontrakt med Diesel Music AB, ett nystartat independent-skivbolag startat av Torbjörn Sten, Mauro Scocco och Johan Ekelund. Vintern och våren 1992 spelades hennes genombrottsplatta Himlen runt hörnet in i legendariska Polarstudion i Stockholm. Johan Ekelund var producent och Mauro Scocco låtskrivare. När skivan släpptes fick den 3 getingar i Expressen och tidningens musikrecensent Måns Ivarsson skrev att: "Här växer Lisa med inramningen och slår för första gången fram som en brännande personlighet."


Skivan blev en stor kommersiell framgång i hela Norden och sålde i 450 000 exemplar. Singeln Himlen runt hörnet blev den mest spelade i P3 första halvåret 1992. Singeln Varje gång jag ser dig kom på femte plats. 1993 belönades Nilsson med tre grammisar och Scocco och Ekelund fick en vardera. Sommaren 1992 turnerade hon tillsammans med Tomas Ledin och Eva Dahlgren i turnén Rocktåget.


1994 spelades låtarna från Himlen runt hörnet in på engelska, ommixade av producenten Magnus Frykberg. Det engelskspråkiga albumet Ticket to Heaven släpptes 1995.


I slutet av 1993 inleddes arbetet med nästa album, Till Morelia, och även det producerat av Johan Ekelund och med låtar av Mauro Scocco och Peter LeMarc. När albumet släpptes 1995 jämfördes det med Nilssons genombrottsalbum Himlen runt hörnet. Kritikern Stefan Malmqvist kallade musiken på plattan för amerikansk mjuksoul och ansåg att en del av Mauro Scoccos texter var plattityder och klichéer. I Aftonbladet ansåg Anders Hvidfeldt att Nilsson än en gång gjort en imponerande platta och att skivan var ett hantverk in i minsta detalj. I Göteborgs-Posten ansåg Gabriel Byström att Scoccos texter inte var särskilt intressanta och att slutresultatet var bra men inte häpnadsväckande. Skivan hamnade på andra plats på Tom Hjeltes innelista i Aftonbladet. Skivan sålde i sammanlagt 250 000 exemplar.


Efter Till Morelia ville Nilsson utforska sin egen kreativitet. Vid sidan av låtskrivande gjorde hon ett antal framträdanden där hon fokuserade mer på jazzen. Hon spelade 1996 in låten "Those Who Were" på danske jazzbasisten Niels Henning Ørstedt Pedersens skiva med samma namn, sjöng Nat King Coles "Unforgettable" på prins Bertils begravning 1997, turnerade i Danmark både med DR Big Band och DR Underholdningsorkestret och gjorde Frank Sinatra-konserter med Svante Thuresson. Hon spelade även in en duett med operasångerskan Montserrat Caballé – låten "Friends Again" av Mauro Scocco.


2000 kom Viva. Skivan gavs ut i hela Norden. Även denna skiva var producerad av Johan Ekelund. Nilsson hade själv skrivit texter och, ihop med maken Henrik, musiken till de flesta av låtarna. Där fanns bland annat "Sanna ögonblick" från filmen med samma namn, till vilken paret skrev filmmusiken. Viva innehåller, vid sidan av låtar som "Långsamt" och "Viola", även en låt av Stephen Simmonds, "Tror på dig", som blev en av skivans mest omtyckta låtar.


Sommaren 2000 gav sig Nilsson ut på turnén Karavan tillsammans med Staffan Hellstrand och Thomas di Leva. Nilsson turnerade också i Danmark och Finland. 2001 vann hon åter en Grammis som bästa kvinnliga pop- eller rockartist för skivan Viva.


Nilsson skrev själv egna texter och producerade det följande albumet, Små rum, men hon skrev musiken ihop med sin make. I studion medverkade också Esbjörn Svenssons Trio och Stockholm Session Strings. Texterna är mycket personliga, handlar oftast om kärlek och Nilsson skrev texterna under flera års tid. Idén om ett samarbete mellan Nilsson och Esbjörn Svenssons Trio kom när de 1998 spelade in Telegram för fullmånen för hyllningsalbumet (för Cornelis Vreeswijk) Den flygande holländaren 2. Små rum släpptes i november 2001. Skivrecensenterna gav albumet ett blandat mottagande. I Aftonbladet ansåg Markus Larsson att texterna var ljumma och att Nilsson hade en bit kvar till den nödvändiga skärpan. I Borås Tidning ansåg Stefan Eklund att Nilssons texter var bättre än på Viva. I Östersunds-Posten ansåg Bengt Ola Mattsson att Nilssons texter bar på ett arv från svenska visartister som Jan Johansson, Lars Bagge, Olle Adolphson och Beppe Wolgers samt att hennes röst passade bättre för detta slag av vispop än soulmusiken.


2002 hade Nilsson en mindre roll i Colin Nutleys långfilm Paradiset, där hon spelar Rebecka Björkstig, en kvinna som leder en stiftelse för misshandlade kvinnor. Samma år hade hon en gästroll i komediserien Cleo. Nilsson har förklarat att hon kan tänka sig fler roller men att hon inte vill bli skådespelare.


Efter utgivningen av samlingsskivan Samlade sånger 1992-2003 turnerade Nilsson, och därefter reste hon våren 2004 till Brasilien för några veckors semester. I Rio de Janeiro lärde hon känna en grupp brasilianska musiker och hemfärden sköts upp gång på gång tills hon stannade i ett par månaders tid. I Brasilien lyssnade hon på kända brasilianska låtar från 1960- och 1970-talen. Låtarna i musikstilen tropicalia översatte hon till svenska och med hjälp av gitarristen Joâo Castilho kunde hon bilda ett band som följde med Nilsson på en miniturné i Sverige på våren 2005. Låtarna, översatta till svenska, spelades in i studio i Brasilien i början av 2006.


I Aftonbladet skrev recensenten Markus Larsson att skivan var "tam, lagom, grå, trist och pretentiös". Malin Henrikson i Hallands Nyheter tyckte att det var kompetent utfört men att det borde ha svängt mer. Efter skivsläppet hösten 2006 gav sig Nilsson ut på en liten turné i Sverige tillsammans med det brasilianska bandet Banda Beleza.


"Hon förvaltar de kända brasilianska låtarna med omsorg utan att hennes egna personliga stil försvinner. Däri sitter styrkan. Hon kallar skivan för ett kärleksprojekt och det märks. Värmen för de brasilianska melodierna och poesin är tydlig. Lisa Nilsson levererar nyans, nerv, närvaro och står för produktionen. Låtarna har spelats in med flera brasilianska musiker i Rio och gästas av stora namn som flöjtisten Carlos Malta och cellisten Jaques Morelenbaum (som producerat Caetano Veloso, Badi Assad och Marizas senaste skivor." skrev den brasilianska musikexperten Åsa Da Silva Veghed i Svenska Dagbladet.


2002 spelade Nilsson en biroll i Colin Nutleys långfilm Paradiset. 2008 spelade hon den kvinnliga huvudrollen i den svensk-tyska långfilmen Ett enklare liv.


2012 gjorde hon huvudrollen som Diana i Broadway-musikalen Next To Normal på Stockholms stadsteater; musikteater om psykisk sjukdom och hur den påverkar en familj.


År 1997–2002 var hon gift med musikern Henrik Janson. Tillsammans med musikern och trädgårdsmästaren Niklas Medin har hon två döttrar, födda 2007 och 2011.












Robin Paulsson

Robin Paulsson, född 28 december 1983 i Åkarp, är en svensk ståuppkomiker, manusförfattare och programledare.


Han har även medverkat i Stockholm Live samt i radioprogrammen Deluxe och Hej Domstol. 2003 fick han utmärkelsen "Roligast i Skåne" på P3:s humorfestival och 2004 valdes han till årets nykomling på Svenska Stand-Up-galan. Paulsson har även skrivit manus till Kvarteret Skatan och Extra allt. Han medverkade även i TV4:s Parlamentet, 2010-2011, i både det blåa och röda partiet.


Förutom att han dessutom ligger bakom manuset till Time Out har han även medverkat i programmet en gång, och med jämna mellanrum medverkar han även i TV3:s humorprogram Extra Extra, som leds av Måns Möller. Han har under 2007 även deltagit i programmet Tack gode gud på TV4. Samma år nominerades han både till Aftonbladets TV-pris och Kristallen, de svenska TV-bolagens gemensamma TV-pris.














Pernilla Wahlgren

Pernilla Wahlgren, Jag vill om du vågar på Spotify

Jag vill om du vågar

Jag vill om du vågar

Pernilla Wahlgren, Picadilly Circus på Spotify

Pernilla Wahlgren

Picadilly Circus

Pernilla Wahlgren, Let Your Spirit Fly på Spotify

X My Heart

Let Your Spirit Fly

Pernilla Nina Elisabet Wahlgren, född 24 december 1967 i Gustavsberg, är en svensk sångerska, skådespelare och programledare.


Pernilla Wahlgren kommer från en välkänd kulturfamilj tillhörande släkten Wahlgren från Småland och är dotter till skådespelarna Christina Schollin och Hans Wahlgren och syster till skådespelarna/artisterna Niclas Wahlgren och Linus Wahlgren. Hon har även en tredje bror, Peter Wahlgren, som är bankman. Hon är barnbarn till skådespelarna Ivar Wahlgren och Nina Scenna. Sedan barnsben har hon ägnat sig åt både skådespeleri, sång och allehanda medverkan i medier.


Wahlgrens första större framträdande var vid fyra års ålder när hon spelade mot sin mamma i TV-pjäsen Den längsta dagen. Hon gick på Adolf Fredriks musikskola och var med på Saltsjöbadens teater. Hon tog även danslektioner hos Lasse Kühler. Hon fick 11 år gammal 1979 titelrollen i musikalen Annie på Folkan. Efter medverkan i Lille prinsen på Saltsjöbadens teater var hon 1982 med i musikalen Sound of Music, där hon spelade dottern Louisa von Trapp. Efter att ha spelat Annika i musikalen Pippi Långstrump på samma teater 1982 övertog hon Siw Malmkvists roll som Pippi de sista två föreställningarna. På Folkan hade hon även roller i Karlsson på taket, Mio min Mio, Snövit och Ringens hemlighet.


Wahlgren har medverkat i en rad av Stockholms privatteatrars komedier, såsom exempelvis Bosse Parneviks Parneviks Cirkusparty, Spanska flugan och Bubbel Trubbel. Bland musikaler kan till exempel nämnas Annie get your gun, Grease, Trollkarlen från Oz, Cats och Nils Karlsson Pyssling. 2007 medverkade Wahlgren åter i Sound of Music och 2009 i farsen Bruden som visste för lite på Fjäderholmsteatern. En sjungande änglavarelse spelade hon i Priscilla, Queen of the Desert på Göta Lejon 2013.


Två gånger har hon tilldelats teaterpriset Guldmasken – 1999 för Charleys tant på Intiman och 2002 för Kärlek & lavemang på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.


Hon delade rollista med sin mamma i Ingmar Bergmans storfilm Fanny och Alexander (1982), där hon spelade en liten biroll som spöksynen av ett dött barn. Större roller fick hon i film- och tv-produktioner som Ormens väg på hälleberget i regi av Bo Widerberg 1986 och SVT-serien Snoken 1995. Hennes röst kan man höra i mängder av olika tecknade filmer och TV-serier. Som exempel kan nämnas Svampbob Fyrkant, där hon dubbar ekorren Sandy, Karin, Fru Puff och Pearls, samt rösterna till bland andra Misty, Melody och Delia Ketchum i flera av Pokémons filmer. Hon gjorde också rösten till Uni-Kitty i Lego filmen 2014.


Bland tidig TV-medverkan fanns Nygammalt 1983 och Razzel i oktober 1984, där hon framförde sin debutsingel "Nu har det tänt". Hon blev därpå programledare för Sveriges Televisions jullovsprogram Morgonstjärnan 1985 och medverkade i det populära barnprogrammet Solstollarna 1987. Hon fortsatte som programledare för TV-programmen Scenen är din, Söndagsöppet, Småstjärnorna och Baby Boom. Hon fick också stor framgång med barnprogrammet Nicke & Nilla tillsammans med sin bror Niclas. Det samarbetet resulterade i flera säsonger av barnprogram i TV4, två guldsäljande CD-album, konsertturnéer och teaterföreställningar.


Pernilla Wahlgren har gett ut ett flertal skivor sedan den första, Pernilla Wahlgren (1985), och hon har medverkat i Melodifestivalen några gånger. Under andra hälften av 1980-talet genomfördes sommarturnéer och skivinspelningar. Bland annat uppmärksammades låtar som "Svindlande affärer" och "I Need Your Love".


I augusti 2006 släpptes popalbumet Beautiful Day, där första singeln "Talking To An Angel" sålde guld och låten "Come Inside My World" blev titelmelodi till TV4:s stora nöjessatsning Förkväll. Hon förhandlade med Stock Aitken Waterman om att spela in en singel för en internationell satsning, men det hela rann ut i sanden. I juni 2007 medverkade hon för första gången i TV-programmet Allsång på Skansen, där hon tillsammans med sonen Benjamin gjorde ett shownummer. Pernilla har gjort flera julkonserter, turnerat med musikshowen Diggiloo samt haft sångshower på svenska chartermål såsom Kanarieöarna.


I Melodifestivalen 1985 kom hon på fjärde plats med "Piccadilly Circus", en låt som sedan blivit som en följeslagare i hennes sångkarriär. Vid framträdandet bar hon ett smycke av strass, som kom att jämföras med den preussiska tapperhetsmedaljen Järnkorset, vilket ledde till anklagelser i kvällspressen och TV-programmet Svar direkt om nazism. Wahlgren deltog igen i Melodifestivalen 1991 med bidraget "Tvillingsjäl", skriven av Lena Philipsson. I tävlingen var både hennes och Carola Häggkvists bidrag segertippade. Tvillingsjäl åkte dock ut i första omgången av juryomröstningen. Tävlingen vanns senare av Carola Häggkvist.


Pernilla Wahlgren kom tillsammans med Jan Johansen på andra plats i Melodifestivalen 2003 med låten "Let Your Spirit Fly". Hon tävlade i Melodifestivalen 2010 med låten "Jag vill om du vågar" i Malmös delfinal den 27 februari. Via andra chansen den 6 mars gick hon, samt även Jessica Andersson, vidare till finalen i Globen 13 mars. I finalen slutade hon denna gång på sista plats med 12 poäng.


Hon ställde återigen upp i Melodifestivalen 2013 som en del av den nybildade gruppen Swedish House Wives tillsammans med artisterna Jenny Silver och Hanna Hedlund. I tävlingens andra deltävling hamnade de på sjätte plats med sin melodi "On Top of the World".


Wahlgren har gjort reklam för bland annat hårfärgningsmedlet Garnier Nutrisse, tandtråden Plackers och klädföretaget Sisters. Vid två tillfällen, år 2001 och år 2002, har hon halvt vikt ut sig i tidningen Café; andra gången i samband med att hon blev vald till Sveriges sexigaste kvinna.


År 1985 träffade hon Emilio Ingrosso, som hon var gift med mellan 1993 och 2002. De har tre barn: Oliver, (född 30 december 1989), Bianca (född 30 december 1994) och Benjamin (född 14 september 1997). Wahlgren har också en son med Joachim Lennholm som heter Theodor Wahlgren.






Sofia Karlsson

Sofia Karlsson, O helga natt på Spotify

Stjärnenätter (Sånger om julen)

O helga natt

Sofia Karlsson, Så Mörk Är Natten I Midvintertid på Spotify

Jul I Folkton

Så Mörk Är Natten I Midvintertid

Sofia Karlsson, Dalarna från ovan på Spotify

Regnet faller utan oss

Dalarna från ovan



Martin Hederos

Martin Hederos, O helga natt på Spotify

Stjärnenätter (Sånger om julen)

O helga natt

Martin Hederos, Aldrig för sent på Spotify

Aldrig för sent

Aldrig för sent

Martin Hederos, Jul jul jul på Spotify

Stjärnenätter (Sånger om julen)

Jul jul jul







Bo Kaspers Orkester

Bo Kaspers Orkester, Sommaren på Spotify

Sommaren

Sommaren

Bo Kaspers Orkester, I samma bil på Spotify

Så mycket Bo Kaspers Orkester

I samma bil

Bo Kaspers Orkester, Semester på Spotify

I Centrum

Semester

Bo Kaspers orkester (BKO) är en svensk pop- och rockgrupp med starka influenser av jazz, bildad 1991. Bandet består av sångaren och gitarristen Bo Sundström, basisten Michael Malmgren, trummisen Fredrik Dahl samt Mats Schubert på piano, klaviatur och gitarr. Gitarristen Lars Halapi var medlem i gruppen fram till 1996. Bo Kaspers orkester debuterade 1993 med albumet Söndag i sängen, och har sedan dess givit ut ytterligare nio album. 2009 hade bandet sålt över en miljon skivor. En av gruppens mest kända låtar är "I samma bil".


Bo Kaspers orkester räknas som ett av Sveriges och Nordens mest hyllade liveband och bäst säljande artister. Genren som man skapat brukar beskrivas som lätt sofistikerad med en blandning av pop, rock, jazz och latinamerikansk musik med svårmod i texter som skildrar vardag och relationer i en modern storstadsmiljö. 1998 vann de en Grammis för 'Årets artist'.












Craft

Craft, Again på Spotify

White Noise and Black Metal

Again

Craft, Fuck the Universe på Spotify

Fuck the Universe

Fuck the Universe

Craft, The Cosmic Sphere Falls på Spotify

White Noise and Black Metal

The Cosmic Sphere Falls











BK Häcken

BK Häcken, BKH, bildad 2 augusti 1940, är en svensk fotbollsklubb från Hisingen i Göteborg. Klubben har utöver fotboll för herrar och damer även bowling på programmet. BK Häcken spelar i Allsvenskan säsongen 2015.


BK Häcken arrangerar ungdomsturneringen Gothia Cup årligen, vilket genererar pengar till föreningen och gör Häcken till en av de mest ekonomiskt välmående föreningarna inom svensk elitfotboll.


BK Häcken grundades 1940 av några unga män som ville spela fotboll, bland dem Sven-Agne Larsson. Först skulle föreningen kalla sig BK Kick, men det var upptaget så istället döptes föreningen efter den häck man spelade bakom. Under 40-talet vann laget sex raka seriesegrar och klättrade snabbt i seriesystemet. 1951 uppmärksammades Häcken på riksplanet då laget vann dåvarande division 3 och gick upp i en serie där man skulle få möta lag som IFK Malmö, Halmstads BK, Kalmar FF och Landskrona BoIS. Inför premiären i division 2 diskuterade föreningen om man skulle spela sina hemmamatcher på Ullevi eller Rambergsvallen. Valet föll på Rambergsvallen.


1960 invigdes klubbhuset Häckenborg. Tio år senare, 1970, åkte Häcken ned i division 5, men laget vann serien 1971 och tog sig upp i fyran direkt. Kenneth Nyhlén, som fortfarande är klubbens meste målskytt, gjorde 45 av Häckens 122 mål under säsongen.


1975 firade klubben 35-årsjubileum. Den hade då närmare 700 medlemmar, och under jubileumsåret arrangerade klubben den första upplagan av ungdomsturneringen Gothia Cup, ett evenemang som skulle få stor betydelse för BK Häcken. I premiärupplagan deltog 275 lag.


1977 vann BK Häcken sin division 3-serie och fick kvala till division 2. Laget lottades mot IK Brage, Motala AIF och Degerfors IF, och lyckades säkra avancemang genom en 2-1-seger mot Degerfors på neutral plan, i Uddevalla.


Säsongen därpå, 1982, lyckades Häcken till sist nå den högsta serien, efter ett kvalspel där laget besegrade IFK Norrköping i det avgörande dubbelmötet. Efter avancemanget meddelade tränaren Agne Simonsson att han skulle lämna klubben.


Häcken debuterade i allsvenskan 1983 med Reine Almqvist som ny tränare. Laget, som gjorde sitt första allsvenska mål genom Peter Madsen, föll dock raskt ur. Comebacken skulle låta vänta på sig i tio år.


Föreningen gjorde sin bästa säsong i allsvenskan ditintills 1993 när laget placerade sig på sjätteplats, en ovanligt förtjänstfull prestation av en nykomling. Uppvaknandet blev emellertid bryskt, säsongen 1994 slutade med degradering.


Säsongen 1998 var BK Häcken åter uppe i Allsvenskan, men slutade på 13:e plats och föll ur serien.


Säsongen 2000 var Häcken tillbaka i Allsvenskan, denna gång med en ung Kim Källström som det stora utropstecknet i laget. Laget placerade sig på 12:e plats och tvingades därmed försvara sin allsvenska plats i kvalspel mot Mjällby AIF. 2–3 på bortaplan följdes av 3-2 hemma och efter straffläggning blev det 9–8 sammanlagt. Säsongen 2001 slutade Häcken dock på 13:e plats och flyttades således ner till Superettan.


Häcken gjorde återigen comeback i allsvenskan 2005. Klubben hade den här gången storsatsat och gjort storvärvningar i form av Teddy Lucic och Stig Töfting. Därtill hade man redan ett starkt lag som dominerat i Superettan 2004 med profiler som skyttekungen Dioh Williams och Jimmy Dixon. Innan säsongen anställdes en ny sportchef, Carl Fhager, som blev klubbens nya ansikte utåt. Till säsongen 2006 hade skyttekungen Hans Berggren värvats från IF Elfsborg. BK Häcken slutade 2006 på tolfte plats, vilket innebar nedflyttningskval där BK Häcken förlorade båda matcherna mot IF Brommapojkarna och föll ur Allsvenskan.


BK Häcken slutade tvåa i Superettan 2008, och kvalificerade sig därmed för spel i Allsvenskan 2009. Säsongen blev en succé då BK Häcken gjorde sin bästa säsong någonsin då man slutade på en femte plats.


BK Häcken slutade på åttonde plats i allsvenskan Allsvenskan 2010 och är därmed klara för den tredje säsongen i rad i högsta serien.


BK Häcken slutade på en sjätte plats i allsvenskan Allsvenskan 2011 med sina 49 poäng och därmed redo för fjärde raka säsongen i Allsvenskan.


Säsongen 2012 blev den bästa hittills för Häcken i Allsvenskan. Laget slutade tvåa i tabellen och tog därmed det som brukar kallas Stora silvret. Häcken gjorde flest mål av alla lag, sammanlagt 67, vilket var 18 fler än Malmö FF, som kom trea. Häckens Waris Majeed vann skytteligan med 23 mål, varav 5 gjordes i hemmamatchen mot IFK Norrköping den 16 maj.


Efter Stora silvret 2012 tillhörde Häcken favoriterna 2013. Skyttekungen Waris Majeed var nu flyktad till Ryssland och hade ersatts av Moestafa El Kabir. Premiärmatchen, derbyt mot IFK Göteborg, flyttades till Ullevi och förlorades med 0-3. Nye El Kabir bidrog till en början med gott målskytte men skadades sedan. Säsongen blev en missräkning och laget slutade först på tionde plats.


Säsongen 2014 slutade Häcken på femte plats i Allsvenskan. Samtliga hemmamatcher spelades på Gamla Ullevi eftersom Rambergsvallen byggdes om under säsongen. Den temporära flytten från Hisingen medförde ett kännbart publiktapp; publiksnittet 2,820 innebar ett rejält tapp från de tre föregående säsongerna (4,105 2013, 4,348 2012 och 3,249 2011). Säsongen blev likväl en framgång då klubben blev svenska mästare för såväl U-21 som U-19.


Häckens främsta framgång i Svenska cupen noterades 1989/1990 då laget nådde finalen på Gamla Ullevi. Laget förlorade dock finalen mot Djurgården med 1-4. Säsongen 2009 var Häcken nära en ny final. I semifinalen på Råsunda svarade Vinícius Lopes för en sen kvittering mot AIK och gav sedan Hisingslaget ledningen i förlängningen. Stockholmslaget kvitterade dock och sedan avgjorde Markus Jonsson för stockholmarna i förlängningens sista minut.


Häcken spelar sina hemmamatcher på Bravida Arena på Hisingen. Arenan byggdes 2015 och har en kapacitet för 7000 åskådare. Bravida Arena ligger på samma ställe där föregångaren Rambergsvallen låg.


Enstaka hemmamatcher har spelats på Ullevi (bl.a. allsvenska kvalet mot Elfsborg 1981, derbyt mot IFK 2013 och matcher i samband med Gothia Cup) och på Heden (i samband med Gothia Cup).






Amason

Amason, Ålen på Spotify

Ålen

Ålen

Amason, Kelly på Spotify

Sky City

Kelly

Amason, Went to War på Spotify

Sky City

Went to War











Fatboy

Fatboy är ett svenskt rockabillyband.


Fatboy började 1995 som ett hobbyband där medlemmarna träffades för att laga mat samt spela musiken de älskade, rockabilly och country. Åren gick och bandets ambitioner växte efter att ha agerat kompband åt amerikanska musiker på turné i Europa och flera påstötningar om att de borde göra en egen skiva. 2004 släpptes så debuten Steelhearted och Fatboy har sedan dess givit ett hundratal konserter i hela Norden, släppt ett Grammisnominerat album till, In My Bones, och hösten 2010 släpptes deras tredje album Overdrive vilket gick in på #10 platsen på svenska albumlistan.






RAW comedy club

Raw Comedy är ett svenskt varumärke för ståuppkomik som omfattar bland annat en ståupp-klubb, bokningar av internationella komiker, en tv-serie och återkommande turnéer. RAW Comedy grundades år 2004 av Mårten Andersson. På Hilton i Stockholm är ett av deras roligaste skämt att några i publiken får stå upp hela showen, snacka om äkta standup. Först till kvarn säger de till dem som trodde att de skulle få sitta ner på en standup.


RAW comedy club grundades 2004 av Mårten Andersson som en stand up-klubb på krogen Wirströms i Gamla stan i Stockholm. På premiärkvällen medverkade Johan Glans, Magnus Betnér, Måns Möller, Thomas Järvheden och Mårten Andersson.


2008 gick Sony Music Entertainment Sweden AB in som delägare och affärsområdet ”RAW comedy” startades. Andersson fick titeln ”Head of comedy” för Sony Music i Sverige. Samma år producerade RAW comedy de två första säsongerna av TV-programmet ”RAW comedy club” för Kanal 5.


RAW comedy producerade sina första stand up-special för SVT år 2009. Nästföljande år producerades flera turnéer med internationella komiker bland andra Dylan Moran och Eddie Izzard. Under våren 2009 skrev Andersson kontrakt med komikern Sean Banan och släppte kort därefter singeln ”Skaka rumpa".


Mårten Andersson avslutade samarbetet med Sony Music Entertainment Sweden AB 2011 och blev ensam ägare av verksamheten. Under året spelades den femte säsongen av TV-programmet ”RAW comedy club” in för Kanal 5 och RAW comedy club startade en stand up-klubb i Örebro.


Stand up-klubben bytte lokaler till Hilton Stockholm Slussen under 2012. Under våren åkte RAW ut på Sverigeturné med Mårten Andersson, Marika Carlsson, Kodjo Akolor, Messiah Hallberg, Måns Möller och Filip Schultz. På hösten genomfördes en turné med Kristoffer Appelquist, Marika Carlsson, Mårten Andersson, den amerikanska komikern Reginald D Hunter samt humorgruppen The Axis of Awesome.


Programmet som bygger på ståuppkomik blandar scenföreställningen med intervjuer bakom kulisserna. Bland andra har Johan Glans, Martin Soneby, Thomas Järvheden, Mårten Andersson och Magnus Betner medverkat. Även ett flertal internationella komiker har medverkat. Programmet koncentrerar sig på "rå komedi", där komikerna får prata om vad som helst.


Varje program inleds med en sekvens där en kortväxt man, spelad av Johan Neumann, skrattar tills han exploderar och i och med detta formar programmets logotyp.














Immanuel Gospel

Immanuel Gospel, Ou Sen på Spotify

Ou Sen

Ou Sen

Immanuel Gospel, grundad 1991, är en svensk gospelkör från Stockholm. Körledare (1991-2010) var Åsa Wännström. Ny körledare (2011- ) är Nina Lundgren Tellander. Kören består av ca 40 sångare och har bland annat uppträtt på Grammisgalan, Humorgalan, Världens barn-galan, Fotbollsgalan, och gjort flertalet framträdanden i Sommarkrysset och Nyhetsmorgon TV4.
















David Batra

David Batra, SD på Spotify

Det här var ju tråkigt

SD

David Batra, Vi öppnar plötsligt i september på Spotify

Det här var ju tråkigt

Vi öppnar plötsligt i september

David Batra, Skånsk indier på Spotify

Det här var ju tråkigt

Skånsk indier

David Chandra Batra, född 29 november 1972 i Lund, är en svensk ståuppkomiker och skådespelare.


Batra, född och uppvuxen i Lund till en svensk mamma och en pappa med indisk härkomst, gick under sin gymnasietid på Spyken i Lund och utbildade sig därefter till civilekonom. Sin debut som ståuppkomiker gjorde han i oktober 1994 på hotell Kramer i Malmö. Karriär gjorde han med TV-programmen Räkfrossa och Kvarteret Skatan med bland andra Johan Glans. Det senare är ett sketchprogram som utspelas bland de udda människorna i ett förortskvarter.


Han deltar ofta i radioprogrammet På minuten som den fjärde panelmedlemmen. Våren 2008 ledde han SVT:s humorprogram Morgonsoffan tillsammans med Petra Mede. Sommaren 2008 var han sommarvärd i Sveriges Radios Sommar och berättade om ofrivillig barnlöshet och sina och fruns försök att skaffa barn. 2015 var det dags igen för att sommarprata.


Han är sedan 2002 gift med Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. Tillsammans har de en dotter.






Björn Rosenström

Björn Rosenström, Raggarrock, Pojkarna Som Busar på Spotify

Låtar Som Är Sådär

Raggarrock, Pojkarna Som Busar

Björn Rosenström, En Gång Är Ingen Gång på Spotify

Pop På Svenska

En Gång Är Ingen Gång

Björn Rosenström, Ragnar på Spotify

Låtar Som Är Sådär

Ragnar

Björn Rosenström, född 8 augusti 1970 i stadsdelen Tynnered i Göteborg, bosatt i Bollebygd, är en svensk låtskrivare som tidigare också har uppträtt som trubadur. Numera har han Det Jävla Bandet med sig under konserterna och på de senaste skivorna. I Det Jävla Bandet spelar även hans bror Markus Lindvall.


Förutom att Rosenström är låtskrivare och artist är han också jurist; han har en jur.kand.-examen från Handelshögskolan i Göteborg. Rosenström läste juridik 1991-1996, samtidigt var han aktivt engagerad i högskolans pubverksamhet där han snabbt blev känd för sina ironiska och humoristiska visor som han framförde på gitarr på olika fester. Han säger själv att han är den personen som gillar att studera andra, speciellt i pubmiljöer bland fulla människor.


När Björn Rosenström var klar med studierna år 1996, gick han till en skivstudio tillsammans med sin bror Jonas och började spela in plattan "Låtar som är sådär". Skivan tog bara en och en halv dag att göra. Rosenström tryckte upp 1000 exemplar av skivorna som han sålde i sin gamla högskolas pub och bokhandel.


Jonas Rosenström var en hörnsten i Rosenström Musik och medlem i Det Jävla bandet fram till våren 2011 då han valde att satsa på en ny karriär. I juni 2015 släpptes det senaste albumet "tuff pipa"






Anna Stadling

Anna Stadling, Som en bro över mörka vatten på Spotify

Farväl

Som en bro över mörka vatten

Anna Stadling, Bättre dagar på Spotify

Av timmarna som gick utan dig minns jag nästan ingenting

Bättre dagar

Anna Stadling, Älskar dig på Spotify

Av timmarna som gick utan dig minns jag nästan ingenting

Älskar dig

Anna Stadling född 11 juli 1970 i Sundsvall, är en svensk musiker. Hon körar och spelar gitarr i musikgruppen Hovet (som har varit Lars Winnerbäcks kompband). Hon har även spelat med Staffan Hellstrand och körat på flera av hans skivor. Hon har även gjort två album med Idde Schultz, Vägar hem (2006). Hon har noterats för listframgångar i Sverige.


Anna Stadling medverkar som bakgrundssångerska på metodistpastorn Tomas Boströms CD Mitt gömda jag från 2009. Denna CD består av Boströms tolkningar av Leonard Cohens sånger på svenska. Med Rolf Carlsson gjorde hon duetten Jag vill inte säga mera på CD:n "Kyssar & guld" 2009. Det är en översättning av "I don't want to talk about it" som Rod Stewart hade en stor hit med.














Magnus Carlsson

Magnus Carlsson, Möt mig i Gamla Stan på Spotify

Gamla Stan

Möt mig i Gamla Stan

Magnus Carlsson, Det gåtfulla folket på Spotify

Barnkammarboken - Alla Sånger

Det gåtfulla folket

Magnus Carlsson, Live Forever på Spotify

Live Forever - The Album (Deluxe Edition)

Live Forever



Barbados

Barbados, Kom hem på Spotify

Best Of Barbados 1994-2004

Kom hem

Barbados, Sextiotalsmedley på Spotify

Belinda

Sextiotalsmedley

Barbados, Grand Hotel på Spotify

Best Of Barbados 1994-2004

Grand Hotel







Ezra Furman

Ezra Furman, My Zero på Spotify

Day of the Dog

My Zero

Ezra Furman, Lousy Connection på Spotify

Perpetual Motion People

Lousy Connection

Ezra Furman, Wobbly på Spotify

Perpetual Motion People

Wobbly







Sanna Nielsen

Sanna Nielsen, Undo på Spotify

7

Undo

Sanna Nielsen, Utan dina andetag på Spotify

Vinternatten

Utan dina andetag

Sanna Nielsen, Empty Room på Spotify

Stronger (Bonus Version)

Empty Room

Sanna Viktoria Nielsen, född 27 november 1984 i Edenryd, Kristianstads län (nuvarande Skåne län), är en svensk pop- och tidigare dansbandssångare. Sanna Nielsen slog igenom 1996 som 11-åring med låten "Till en fågel". Hon har turnerat i stora delar av Sverige och har deltagit i Melodifestivalen sju gånger, en tävling som hon vann 2014 med låten "Undo". Hon representerade Sverige i Eurovision Song Contest 2014 i Köpenhamn, Danmark där hon från första semifinalen den 6 maj gick vidare och kom på tredje plats i finalen den 10 maj.


Nielsens musikkarriär började med talangjakter, den första som sjuåring 1992 i Olofström. 1994 deltog hon i en talangjakt i Kallinge och vann med låten "Can You Feel the Love Tonight". Nielsen uppträdde 1995 och 1996 med dansbandet Mats Elmes orkester och fick därigenom kontakt med TV-producenten Ragnar Dahlberg, som lät henne uppträda i ett avsnitt av Café Norrköping den 15 november 1996 när hon var 11 år gammal.


Den 11 maj 1996 tog hon sig direkt in på Svensktoppens andra plats med låten "Till en fågel", skriven av Bert Månson. När låten följande vecka blev etta var Sanna Nielsen den yngsta svenskan någonsin som legat etta på Svensktoppen.


I tv-programmet Skavlan berättade hon hur hon blev mobbad av sina skolkamrater under uppväxtåren i Bromölla för att hon tyckte om att sjunga. "Du ska inte tro att du är någonting", fick hon ofta höra.


I september 1996 utgavs Nielsens debutalbum Silvertoner. En skivrecensent jämförde Nielsen med en ung Carola Häggkvist eller Sissel Kyrkjebø.


Under de följande åren gav Nielsen ut ett julalbum Min önskejul (1997) och en singel, Time to Say Goodbye (1999). Under gymnasieskoltiden studerade hon på det estetiska programmet med musikinriktning på Heleneholmsgymnasiet i Malmö.


I december 2001 medverkade Nielsen för första gången i en stor julturné, då tillsammans med Christer Sjögren, Sten Nilsson och Charlotte Perrelli (då Nilsson). I mitten av 2002 turnerade hon med Roger Pontare och i december 2002 medverkade hon i en serie julkonserter med Kalle Moraeus och Tito Beltran. Nielsen var ute på julkonserter med Kalle Moraeus och Tito Beltran både 2003 och 2004.


I februari 2006 kom hennes andra regelrätta album, Nära mej, nära dej, med text och musik av Fredrik Kempe och Marcos Ubeda. I juli-augusti 2007 var hon ute på en turné, "Tre S", tillsammans med Shirley Clamp och Sonja Aldén., ett samarbete som de kommande åren även fortsatte, framför allt i juletider.


I april 2008 gavs albumet Stronger ut. I samband med detta gick Nielsen från att tidigare främst ha sjungit på svenska till att nu främst sjunga på engelska. I november samma år kom julalbumet Our Christmas tillsammans med Shirley Clamp och Sonja Aldén. Nielsen är i dag bosatt i stadsdelen Årsta i Stockholm tillsammans med gitarristen Joakim Ramsell.


I Melodifestivalen 2011 deltog Nielsen med låten "I'm in love" och kom till final. Hon gick även till final i Melodifestivalen 2014 med låten "Undo" från den andra deltävlingen i Linköping den 8 februari.


Den 8 mars 2014 vann Nielsen Melodifestivalen 2014 och representerade Sverige i Eurovision Song Contest 2014 i Köpenhamn, Danmark i den första semifinalen den 6 maj 2014. Flera bettingsajter hade Undo som en av favoriterna att vinna Eurovision-finalen. Efter semifinalen gick Sverige upp som etta och vinnarfavorit på oddsen. I finalen av Eurovision Song Contest i Köpenhamn kom hon trea.


Den 22 juni 2014 var Nielsen värd för Sommar i P1 där hon bland annat berättade om sina första år som sångare. I oktober 2014 medverkade hon i SVT:s Sommarpratarna.


Hösten 2014 musikaldebuterar Nielsen i den kvinnliga huvudrollen Lara i sverigepremiären av Doktor Zjivago på Malmö Opera.


2015 ledde hon tillsammans med Robin Paulsson Sveriges uttagning till Eurovision, Melodifestivalen.Hon kommenterade även Eurovision Song Contest 2015 tillsammans med Edward af Sillén.


Nielsen förlovade sig 2006 och bodde på Lidingö utanför Stockholm med sin dåvarande sambo. Numera är hon bosatt i Årsta söder om Stockholm med sambon Joakim Ramsell. Nielsen har fått sitt danska efternamn från sin farfar som var dansk och bodde i Århus.














Bruce Springsteen

Bruce Springsteen, Dancing In the Dark på Spotify

Born In The U.S.A.

Dancing In the Dark

Bruce Springsteen, Born in the U.S.A. på Spotify

Born In The U.S.A.

Born in the U.S.A.

Bruce Springsteen, Born to Run på Spotify

Born To Run

Born to Run

Bruce Frederick Joseph Springsteen, även kallad The Boss, född den 23 september 1949 i Long Branch i New Jersey, är en amerikansk rockmusiker, sångare, gitarrist och låtskrivare.


Springsteen har gett ut 25 album som sålts i över 120 miljoner exemplar, och de flesta har blivit kritikerrosade med ett par undantag i början av 1990-talet. Han har under sina turnéer för det mesta spelat tillsammans med bandet E Street Band men han har även turnerat ensam och med andra musiker. Springsteen har i sina låttexter tagit pulsen på det amerikanska samhället och visat på dess svagheter, där de utsatta människor som hamnat på baksidan av den amerikanska drömmen sällan kan ta sig ur sitt elände. En del låtar handlar även om hans egen uppväxt i New Jersey och om brusten kärlek. Låtarna har en stor variation mellan glada rocklåtar och vemodiga och nedstämda ballader. Bland hans utmärkelser finns en Oscar (1993), Polarpriset (1997) och en plats i Rock and Roll Hall of Fame (1999).


Bruce Springsteen föddes på Monmouth Memorial Hospital i Long Branch i New Jersey och växte upp i Freehold i en amerikansk arbetarklassfamilj tillsammans med fadern Douglas, modern Adele Zirilli och systrarna Virginia och Pamela. Fadern arbetade som bussförare och modern som sekreterare. Springsteen blev uppfostrad som katolik.


Springsteen gifte sig den 13 maj 1985 med fotomodellen och skådespelerskan Julianne Phillips och skilde sig 1989. Den 8 juni 1991 gifte han om sig med Patti Scialfa, en av medlemmarna i E Street Band, efter att de varit tillsammans i tre år. Tillsammans med Patti Scialfa har han barnen Evan James (son, född 25 juli 1990), Jessica Rae (dotter, född 30 december 1991) och Sam Ryan (son, född 5 januari 1994). Jessica är en hästhoppare som är med i världsrankingen, och som representerat USA i sporten.


Springsteen fick sina tidiga musikaliska influenser från psykedelisk rock och Motown, bland annat från Sam and Dave.


Efter high school flyttade Springsteen till New York för att försöka slå igenom med folkmusik. När inte det lyckades återvände han till Asbury Park i New Jersey, där han spelade med The Castiles (1965–1968), The Earth (1968–1969), Steel Mill (1969–1971) och Dr Zoom And The Sonic Boom (1971). Och när han blev inkallad till att tjänstgöra i Vietnamkriget ska han tagit avstånd från detta genom att antyda psykiska problem. Hans pappa hade svårt att acceptera detta och det tog flera år att förlåta sin son för att inte göra sin plikt för landet.


1971 bildade han The Bruce Springsteen Band som han spelade med till 1972, och 1974 bildades Bruce Springsteen & The E Street Band.


1973 gav Springsteen ut två album, Greetings From Asbury Park, N.J. och The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle. Skivorna blev kritikerrosade och The Wild, The Innocent... utsågs till "Årets bästa album" av musiktidningen Rolling Stone. Efter en konsert den 9 maj 1974 i Boston i Massachusetts, fällde The Real Paper-krönikören Jon Landau det klassiska uttalandet Jag såg rockens framtid och dess namn är Bruce Springsteen.


Trots att de två första skivorna blev kritikerrosade sålde de inte i någon större omfattning. I januari 1975 gav sig bandet ut på turné och två månader senare gick de in i studion för att spela in albumet Born to Run. Springsteen fick problem redan med den första låten de spelade in, "Thunder Road", så han kallade in Jon Landau som fick ge synpunkter på låten. Springsteen tog till sig synpunkterna och Jon Landau var sedan med och producerade hela skivan. Ett långt samarbete med Jon Landau hade därmed inletts och Landau blev slutligen Springsteens manager och skivproducent.


Born to Run blev Bruce Springsteens stora genombrott. Den 27 oktober 1975 hamnade han på Time Magazines och Newsweeks förstasidor. Samarbetet mellan Springsteens och Landau sågs dock inte med blida ögon av hans dåvarande manager Mike Appel på skivbolaget CBS. Appel hävdade att han ägde rättigheterna till Bruce Springsteens låtar. Under den tvist som följde fick inte Springsteen spela in skivor. Istället turnerade han i princip oavbrutet i två år. När det väl löste sig gick han in i studion igen och påbörjade arbetet med ett nytt album.


1978 släpptes albumet Darkness on the Edge of Town. Albumet var mörkare än Born to Run och Bruce Springsteen sjöng om familjeförhållanden och orättvisor. Hans politiska och livsfilosofiska åsikter speglas i de flesta av låttexterna och många fans anser att detta är Springsteens genom tiderna bästa album. Låtar som "Badlands" och "The Promised Land" är två av de mest spelade låtarna på hans konserter de följande decennierna. Den efterföljande turnén begränsade sig till USA och Kanada. Bruce blev känd för sina energiska konserter och drog fulla hus var han än spelade.


The River släpptes 1980 och med det vände sig Springsteen till den breda massan. "Hungry Heart" blev hans första stora hitsingel och det sägs att Springsteen skrev låten för The Ramones men att Jon Landau övertalade honom att behålla den för sig själv. Rocklåtarna blev mer renodlade och detta fortsatte även på albumet Born in the U.S.A. 1984 som blev hans största försäljningsframgång. Titellåten "Born in the U.S.A." var en samhällskritisk skildring av USA och Vietnamkriget, vilket missförstods av president Ronald Reagan som använde låten i sin valkampanj. "Dancing in the Dark" blev den största hiten på albumet och i videon till låten dansar Courteney Cox med Springsteen. Detta inslag använde han sig av på den efterföljande turnén när en ung flicka på varje konsert fick komma upp på scenen för att dansa med honom.


Mellan The River och Born in the U.S.A. släpptes Nebraska 1982, ett soloalbum där han endast ackompanjerades av gitarr och munspel. Albumet fick positiv kritik, men han gav sig inte ut på turné förrän Born in the U.S.A. hade släppts.


Trippel-CD:n (fem lp-skivor) Bruce Springsteen & E Street Band Live 1975-1985 blev en summering av Springsteens karriär så långt. Liveskivan speglade några av de egenskaper som var specifika för hans konserter; de stora variationerna i låtarna, svängningarna mellan vemodiga ballader och häftiga rocklåtar, samklangen med publiken, de långa, personliga talen mellan låtarna om bland annat hans relation till sin far, och den instrumentala kraften hos E Street Band.


1984 kom Patti Scialfa med i E Street Band och 1985 gifte Bruce sig med Julianne Phillips. Dessa två kvinnor är de som haft störst betydelse för hans privata liv. Äktenskapet med Phillips kom i gungning i ett tidigt skede och 1987 släpptes albumet Tunnel of Love som till stor del handlar om relationer mellan män och kvinnor. Under Tunnel of Love turnén blev Springsteen & Scialfa ett par. Någonting som uppmärksammades väl i media eftersom Springsteen och Phillips då ännu inte hade gått ut med att dom separerat.


1985 deltog han även i låten "We are the World" som var en del av välgörenhetsprojektet USA for Africa där han bland annat sjunger en duett med Stevie Wonder.


Springsteen upplöste E Street Band 1989 och började en period med olika kompband både på skivor och på turnéer. 1992 släppte han två album samtidigt, Human Touch och Lucky Town. Många fans anser att det är de två svagaste skivorna Bruce har gett ut och försäljningssiffrorna var måttliga. De enda medlemmarna från E Street Band som medverkade på dessa album var Roy Bittan ,som medverkade till att skriva musiken på ett antal låtar på de båda albumen, och Patti Scialfa.


Springsteen tog till sig fansens besvikelse vilket han gav uttryck för när han blev invald i Rock and Roll Hall of Fame 1999. Han passade då också på att tacka sin far med en tydlig anspelning på albumen Human Touch och Lucky Town.


En konsert i MTVs serie Unplugged gavs ut på skiva. Unplugged-idén är ursprungligen att spela in akustiska konserter med band som annars är "elektriska", men då detta koncept i Springsteens fall inte skulle vara särskilt unikt gjorde han istället tvärtom; skivan fick helt enkelt namnet (MTV) Plugged och är en intim och varm inspelning med klubbkänsla, och innehåller flera livetolkningar som inte finns på andra skivor förutom den just då aktuella repertoaren från Lucky Town/Human Touch.


1995 återförenades E Street Band för inspelningen av extramaterial på albumet Greatest Hits. Inspelningen dokumenterades på DVD:n Blood Brothers. Strax därefter släppte Springsteen The Ghost of Tom Joad, ett akustiskt soloalbum som inte mottogs av kritikerna lika positivt som hans första soloalbum Nebraska.


1998 gavs en föraning om en återförening av E Street Band när albumet Tracks släpptes, ett album med fyra CD-skivor. Året efter släpptes 18 Tracks. 1999 kom den officiella återföreningen av E Street Band och de gav sig ut på en stor världsturné som varade i över ett år och avslutades med tio utsålda konserter i Madison Square Garden i New York. Turnén resulterade i en TV-inspelad konsert med tillhörande DVD och album som släpptes 2001, Live in New York City.


2002 släppte Springsteen sitt första album med E Street Band på 18 år, The Rising, som producerades av Brendan O'Brien. Albumet, som till största delen var en reflektion över 11 september-attackerna, rosades av såväl kritiker som fans och betraktades som Springsteens "återkomst". Titellåten "The Rising" spelades mycket i radio och albumet blev hans bäst säljande på 15 år. En stor turné inleddes och även om hans popularitet hade sjunkit på många ställen i USA behöll han fortfarande greppet om fansen efter kusterna. Bland annat satte han försäljningsrekord när han spelade tio utsålda konserter på utomhusarenan Giants Stadium i New Jersey.


Under dessa konserter tackade Bruce alla fans som kommit långväga och som besökte flera av konserterna. Den sista konserten avslutade han med "Jersey Girl", en låt av Tom Waits som är mycket populär i New Jersey. Risingturnén avslutades med tre utsålda konserter på Shea Stadium i New York. Springsteen blev av med sin poliseskort efter den andra kvällen sedan han spelat "American Skin (41 Shots)", en låt som skrevs efter en verklig händelse då polisen sköt en svart man. Bob Dylan var överraskningsgäst på konserten och de båda framförde låten Highway 61 Revisited tillsammans.


Under 2000-talet har Bruce Springsteen varit en ambassadör för New Jersey och för att åter ge liv åt Asbury Park. Han har hållit årliga julkonserter där för att bland annat stödja den lokala affärsrörelsen och organisationer i området. Konserterna är för det mesta riktade till de gamla trogna fansen som känner till hans tidiga låtar som till exempel "E Street Shuffle" och "Thundercrack", låtar som yngre fans inte alltid känner igen. Före sina turnéer repeterar han och bandet ofta i Asbury Park och hans mest trogna fans brukar samlas utanför för att lyssna på vad som kan bli en kommande konsert.


Vid Grammygalan 2003 spelade Springsteen The Clashs "London Calling" tillsammans med Elvis Costello, Steve Van Zandt och Dave Grohl för att hedra Joe Strummer. Springsteen och Clash betraktades under en period som rivaler om att ge ut de största skivboxarna när dubbel-LP:n The River och trippel-LP:n Sandinista! släpptes.


2004 offentliggjorde Springsteen att han och E Street Band skulle delta i den politiska Vote for Change-turnén tillsammans med John Fogerty, Dixie Chicks, R.E.M., Jurassic 5 och andra musiker. Alla konserter skulle hållas i stater som utgjorde tungan på vågen i det kommande valet för att stödja MoveOn.org och uppmana människor att rösta mot George W. Bush. Den sista konserten hölls i Washington, D.C. med många av artisterna tillsammans. Flera dagar senare höll Springsteen en liknande konsert i New Jersey när opinionsundersökningar hade visat att rösterna var väldigt jämnt fördelade. Medan Springsteen tidigare hade spelat för saker han trodde på, som till exempel mot kärnkraft, för vietnamveteraner, Amnesty International var detta första gången han spelade för att stödja en presidentkandidat, vilket ledde till både negativa och positiva omdömen. Hans låt "No Surrender" blev John Kerrys kampanjsång, men kampanjen blev ändå inte lyckosam för Kerry som förlorade valet.


Springsteens album Devils & Dust släpptes 26 april 2005 och spelades in utan E Street Band. Det är ett lågmält och till stora delar akustiskt album i samma anda som Nebraska och The Ghost of Tom Joad men det är fler instrument med. En del av materialet skrevs nästan tio år tidigare under, eller strax efter, Tom Joad-turnén. Springsteen hade framfört en del av låtarna tidigare men de hade aldrig släppts på skiva.


I samband med att albumet släpptes gav sig Springsteen ut på en soloturné. De flesta konserterna såldes ut på kort tid. Till skillnad från sin soloturné på 1990-talet spelade han på denna turné flera instrument, bland annat piano, elpiano, pumporgel, banjo, elgitarr, akustisk gitarr och munspel. Under en del låtar använde han sig även av synthesizer som spelades av en tekniker bakom scenen. Under turnén spelade han bland annat "Reason to Believe", "The Promised Land" och Suicides "Dream Baby Dream".


2006 kom Springsteen med We Shall Overcome: The Seeger Sessions, ett coveralbum i en helt annan stil än tidigare album. På albumet tolkar Springsteen gospel, folkmusik och blueslåtar från olika kompositörer men huvudsakligen den vänsterpolitiskt aktiva folkmusikern Pete Seeger. På albumet medverkar endast Soozie Tyrell och Patti Scialfa från E Street Band. Albumet är även olikt Springsteens andra album på så sätt att det till stor del är inspelat i informell form, ungefär som en "jam". Albumet har överlag fått mycket bra kritik, och Springsteen har med albumet hittat nya lyssnare, kanske på bekostnad av en del gamla fans. Albumet har dock sålt till guldplatta i USA med över 600 000 sålda exemplar.


Även i samband med detta album begav sig Springsteen ut på turné; Bruce Springsteen with The Seeger Sessions Band Tour. Turnén startade i april 2006 i Asbury Park och inkluderade USA och Europa. I samband med höstturnén gavs en ny version av albumet We Shall Overcome: The Seeger Sessions ut; American Land Edition. Albumet innehåller, förutom de låtar som ingår i We Shall Overcome: The Seeger Sessions även fem extraspår, extra videoinnehåll, dokumentärinnehåll med mera.


Både 2007 och 2009 släpptes nyinspelade studioalbum med E Street Band, Magic och Working on a Dream. I slutet av 2010 släpptes albumet The Promise, en sammanställning av tidigare outgivna låtar från Darkness on the Edge of Town. Springsteens 17:e studioalbum, Wrecking Ball, gavs ut 2012.


Springsteens första steg mot en egen stil, under 1960-talets slut, togs med Bob Dylan och folkmusikvågen som förebild. Han lanserades också från början som singer/songwriter, den etikett som skivindustrin ville sälja skivor med i kölvattnet av Dylans succéer. Springsteen har hela tiden haft en bärande lyrik som ligger nära Dylans, och berättelsen om hans musikaliska utveckling är berättelsen om hans berättelser, inte om musiken som bär fram dem. Däremot dröjde det två decennier efter skivkontraktet innan han släppte bandet; Springsteen förblev länge i allt väsentligt trogen elektrisk musik och fullstort band. De två första skivornas stundom kaotiska musik ersattes på Born to Run med en enklare, mer slagkraftig R&B. Det var fortfarande lyriken som bar musiken, men den fick här ett helt annat stöd av bandet som då hade fått sin mogna form i och med att Max Weinberg tagit plats och gett slagverket ett annat driv, och i och med att gitarr, saxofon och keyboard drev gemensamt istället för den tidigare friare estetiken.


Darkness on the Edge of Town och The River renodlade samma musikstil, även om Springsteen hade fått större självförtroende i sitt budskap och framförande. Born to Runs "Magic Rat" och mystiska hjältar på dammiga vägar byttes på Darkness on the Edge of Town mot ett anonymt "jag" som söker mörkret. På The River var självbiografin och förankringen i det liv Springsteen växt upp med helt öppen; "Independence Day" om uppbrottet och brytningen med fadern, och titellåten The River om besvikelse över att drömmar dör med tiden, likaväl som den bejakande Hungry Heart, är alla enkla att förstå och tro på. Born in the USA var på så sätt slutprodukten på den delen av Springsteens karriär - renare linjer, tydligare låtuppbyggnad och mer lättförståeliga (vissa skulle säga banalare) texter. I någon mån var historierna på skivan en aning mer konstruerade men det uppvägdes delvis av att bandet och musiken fortfarande kunde slipas ett steg till.


Nebraska utgjorde, redan innan Born in the USA, en början på Springsteens väg mot en röst efter att han uttömt de historier som växt upp tillsammans med honom. På den akustiska skivan sökte han ett berättarsätt som kunde bära även de historier som var på ett helt annat sätt uppdiktade. The Ghost of Tom Joad var en fortsättning på samma sökande efter en ny röst.


På The Rising behövde Springsteen inte längre dikta, historierna kom återigen spontant ur känslorna efter World Trade Center-attacken. Samtidigt knöt han där ihop sitt ursprungliga berättarsätt med den röst han sökt på Nebraska och Tom Joad. Efter The Rising hade också ett erkännande inför berättarröstens och budskapets vikt blivit tydligare. 2006 släpptes en skiva med Pete Seeger-tolkningar, åtföljt av en turné.


Springsteen betraktas sällan som någon särskilt driven instrumentalist. De enda instrument han själv använder sig av är gitarr, munspel och ibland piano (undantaget Devils and Dust-turnén, där han spelade åtskilliga andra instrument). Med E Street Band har i allmänhet bandets gitarrister, Steven Van Zandt och Nils Lofgren, större instrumentalt ansvar än Springsteen själv, som koncentrerar sig på sången. Trots det kan man notera att han har en ganska unik gitarrstil, kännetecknad av monotona, drivande solon. Solopartier är dock inte någon viktig del i Springsteens musik, snarare är det arrangerade harmonipartier. Med E Street Band på scen bärs detta i huvudsak av saxofonisten Clarence Clemons och förstegitarristen, i andra hand av keyboard (Roy Bittan, Danny Federici).


Springsteen fick tidigt rykte om sig som extrem live-artist, framför allt genom de långa konserterna. Hans andra framträdande utanför Nordamerika var i Konserthuset i Stockholm på turnén efter Born to Run. Konserten blev snabbt mytomspunnen och många historier berättas om den - en av dem berättar om hur Springsteen som ville ut och göra ett fjärde extranummer stoppades av Max Weinberg som höll upp sina blödande händer. En musikkritiker har reflekterat att om alla som påstår att de var där verkligen hade varit det skulle inte ens tio konserthus ha räckt till.


Ett tidigt framträdande drag i Springsteens konserter var långa monologer eller berättelser, ofta personliga och ofta improviserade och ibland i dialog med publiken.


Från och med Born in the USA-turnén blev Springsteen en av de stora artisterna som så gott som uteslutande framträdde på idrottsarenor utomhus. Senare sökte sig Springsteen själv i någon mån tillbaka till mindre format.


Trots mycket långa turnéer som av nödvändighet går till stor del på rutin har Springsteen vägrat överge idén att varje konsert ska vara unik. Inför Born in the USA-turnén ska bandet ha repeterat in över 100 låtar, och Springsteen själv förberedde sig med intensiv konditions- och styrketräning.


Under The Rising-turnén spelade Springsteen sammanlagt 152 olika låtar, varav endast 8 låtar var gemensamma för samtliga konserter.


Springsteen använder sig aldrig av förband. Istället brukar det spelas vad han själv kallar "Walk-in music" innan konserterna börjar, det vill säga låtar av andra artister som han väljer ut ska spelas. Springsteen själv var 1973 förband åt jazzpopgruppen Chicago där Chicagos team skruvade ner volymen och stängde av videoskärmarna. Resultatet blev att Bruces musik endast hördes som en svag krusning på långt håll. På grund av dessa arbetsförhållanden förklarade han managern Mike Appel att han aldrig mer skulle vara statist i något annat bands superstjärneturné. Han svor därefter att aldrig göra om det och att aldrig utsätta någon annan för det. Under turnén till "Ghost Of Tom Joad" plattan så använde han sig av artisten John Wesley Harding två gånger som förband, men har också varit allt


Springsteens musik har i viss mån tolkats även av andra musiker. Manfred Mann's Earth Band fick en hit med "Blinded By the Light" (från Springsteens första skiva) 1976. Bandet fick även hits med "For You" och "Spirit in the Night".


Nästa större Springsteenhit av en annan artist blev Patti Smiths inspelning av "Because the Night" på hennes album Easter 1978. Smith och Springsteen skrev låten tillsammans.


Efter att Springsteen blivit en megastjärna började allt fler av hans låtar att dyka upp i andra artisters repertoar. En av de mest uppmärksammade covers av Springsteen-låtar hittills blev Johnny Cashs inspelning av "Johnny 99" 1983. Även Pointer Sisters version av "Fire" samt Natalie Coles version av "Pink Cadillac" är bland de mer kända coverversionerna.


Ronald Reagans försök att utnyttja den otroliga popularitet Springsteen åtnjöt med Born in the USA, och Springsteens åtföljande offentliga dementi av eventuella Reagan-sympatier var inte det första steget i Springsteens omvärldsengagemang, han hade tidigare bland annat engagerat sig på scen i kärnkraftsfrågan. Senare har han allt mer gjort sin röst hörd i olika frågor och tar ofta upp diskussioner på sin webbsida - kontroversen om Dixie Chicks är ett exempel, då Springsteen tog countrygruppen i försvar efter att de blivit hårt kritiserade för ett kritiskt uttalande om USA:s dåvarande president George W. Bush. Inför presidentvalet i USA 2004 tog Springsteen för första gången även officiellt ställning i en valrörelse då han med Vote for Change-turnén försökte förmå folk att rösta mot den sittande presidenten George W. Bush, vilket dock inte hindrade Bush från att gå segrande ur valet.


I samband med orkanen Katrina i augusti 2005 hörde Springsteen till dem som kritiserade Bushs adminisitration för att inte ha agerat i tillräcklig utsträckning. Med The Seeger Sessions Band spelade han in låten "How Can a Poor Man Stand Such Times and Live", ursprungligen skriven efter börskraschen 1929, med tre nyskrivna verser om katastrofen i New Orleans.


Den 22 juli 2012 spelade Bruce Springsteen tillsammans med Steven Van Zandt vid minneskonserten för offren i terrorattentaten i Norge 2011. Låten som spelades var en akustisk version av "We Shall Overcome".


Någon antikommersiell inställning kan man inte tala om i Springsteens fall, men däremot en klar avsaknad av kommersialisering. Han har konsekvent avstått från att låta filmer använda hans musik som säljande soundtrack. Musiken i Philadelphia och Dead Man Walking är undantag, där musiken är särskilt skriven för filmen.


En liknande inställning har Springsteen till musikvideo - videon ska helst inte försöka "berätta om" textens budskap på nytt sätt (Springsteen anser att sången är tillräcklig i sig själv), och han vill heller inte lägga in en helt ny handling ovanpå den som finns i själva sången. Därför har Springsteen tämligen konsekvent föredragit liveföreställningar, även om han ursprungligen inte gillade att det var studioversioner av låtarna som hördes, i kontrast med konsertbilderna. I musikvideon till Brilliant Disguise och senare i den prisbelönade Streets of Philadelphia använder Springsteen en teknik särskilt utvecklad med detta i åtanke; det är inspelningen som hörs på skivan som faktiskt visas i videon, inspelad med dold mikrofon.


Springsteens fans har hela tiden varit en speciell grupp. Han rör sig inte i några kulturella extremer och friar inte till något mode eller vädjar till tonårsuppror - därför är anhängarna också trogna långt efter att de liksom sin idol uppnått medelåldern. Springsteen har också arbetat hårt för att förtjäna denna aktning, med ovanligt långa konserter (uppemot tre timmar, ibland längre) och långa turnéer.


Ända tills efter Born in the USA fanns inga officiella live-inspelningar att tillgå för fans, vilket sörjdes särskilt eftersom det allmänt ansågs att konserterna var av så hög klass. En stor bootleg-industri växte också upp, där inte bara inspelningar av i stort sett varje konsert kunde köpas, utan ibland också inspelningar av repetitioner eller stulna studioband. När Tracks kom ut var åtskilliga av de "tidigare icke utgivna" låtarna i själva verket välkända bland många fans.


Springsteens smeknamn bland fansen, The Boss (jämför "The King" - Elvis), är väl etablerat. Han hittade själv på smeknamnet då han 1971 tillsammans med bland andra Garry Tallent, Danny Federici och Steve Van Zandt spelade Monopol med hemmagjorda regler som innefattade mutor i form av godis mellan deltagarna. Han gjorde det så framgångsrikt att gav sig själv smeknamnet The Boss. Enligt honom själv är dock den verkliga anledningen till smeknamnet att han var den som efter spelningarna delade ut gaget till de övriga bandmedlemmarna, som därför kallade honom The Boss.


Springsteen själv gillade inte att smeknamnet nådde allmänheten i början på 1970-talet, då han ansåg att endast en mindre krets av band och vänner hade rätt att kalla honom det. Senare i karriären har han accepterat det och smeknamnet förekommer ofta i samband med recensioner och konserter. Han har själv många gånger jämfört sin stjärnstatus med hur han själv som ung såg på Elvis och berättat om sitt och Steve Van Zandts försök att få träffa Elvis.


Fansen har också en särskild gimmick som bara hörs på Springsteen-konserter: publiken ropar unisont ett långt, utdraget "Bru-u-u-u-ce", vilket på en annan konsert skulle tas som buande.


¹ Antal olika låtar som Springsteen har spelat under turnéerna. ² Spellistor saknas för en del konserter, varför antalet är osäkert.


Paul McCartney / de baltiska staterna (1992) · Dizzy Gillespie / Witold Lutos?awski (1993) · Quincy Jones / Nikolaus Harnoncourt (1994) · Elton John / Mstislav Rostropovitj (1995) · Joni Mitchell / Pierre Boulez (1996) · Bruce Springsteen / Eric Ericson (1997) · Ray Charles / Ravi Shankar (1998) · Stevie Wonder / Iannis Xenakis (1999)


Bob Dylan / Isaac Stern (2000) · Burt Bacharach / Robert Moog / Karlheinz Stockhausen (2001) · Miriam Makeba / Sofija Gubajdulina (2002) · Keith Jarrett (2003) · B.B. King / György Ligeti (2004) · Gilberto Gil / Dietrich Fischer-Dieskau (2005) · Led Zeppelin / Valerij Gergijev (2006) · Sonny Rollins / Steve Reich (2007) · Pink Floyd / Renée Fleming (2008) · Peter Gabriel / José Antonio Abreu / El sistema (2009)


Björk / Ennio Morricone (2010) · Patti Smith / Kronos Quartet (2011) · Paul Simon / Yo-Yo Ma (2012) · Youssou N'Dour / Kaija Saariaho (2013) · Chuck Berry / Peter Sellars (2014) · Emmylou Harris / Evelyn Glennie (2015) · Max Martin / Cecilia Bartoli (2016)


















Mattias Alkberg

Mattias Alkberg, Tjugonde på Spotify

Tjugonde

Tjugonde

Mattias Alkberg, Skända flaggan på Spotify

Mattias Alkbergs begravning

Skända flaggan

Mattias Alkberg, I spenaten på Spotify

Personer

I spenaten











Bill Bailey

Mark "Bill" Bailey, född 24 februari, 1964 i Bath, Somerset är en engelsk ståuppkomiker, skådespelare och musiker. Han medverkade i tv-serien "Black Books" (Böcker) med Dylan Moran och Tamsin Greig. Han kallar sig själv för en "förvirrad hippie". SVT visade hans föreställning Part Troll i februari 2007. Den spelades in på Hammersmith Apollo 2004 under hans turné och sågs totalt av mer än 80 000 besökare. Det som skiljer honom från många andra ståuppkomiker är att han blandar musik och humor. Under showen spelar han på ett antal olika instrument samtidigt som han väver in komiska poänger. Några av instrumenten är piano, gitarr, keyboard och theremin.






Cirkus Cirkör

Cirkus Cirkör är en av världens ledande aktörer inom nycirkus. Cirkus Cirkör har turnerat runt om i världen med en rad nycirkusföreställningar och events. De har också grundat utbildningar för nycirkusartister på gymnasie- och högskolenivå.


Cirkus Cirkör startade som en fri nycirkusgrupp i Stockholm 1995. Gruppen bildades av Tilde Björfors och Cirkus Cirkör var en av Sveriges första nycirkusgrupper, inspirerade av bland annat kanadensiska Cirque de Soleil.


1997 grundades Cirkuspiloterna, en eftergymnasial utbildning för cirkusartister och år 2000 startades ett nycirkusprogram på S:t Botvids Gymnasium, som idag är en gymnasial spetsutbildning med riksintag. 2005 var Cirkus Cirkör med och grundade ett gymnasieprogram i vinterakrobatik i Åre och i Östersund.


Cirkus Cirkörs har turnerat med en rad föreställningar, flera av föreställningarna har producerats i samarbete med andra grupper. Ett urval av Cirkus Cirkörs föreställningar:






Mårten Andersson

Han slog igenom i radioprogrammet Pippirull i Sveriges Radio P3 med sina kontroversiella imitationer av bland annat Mikael Persbrandt, Dr Alban, Bengt Magnusson och Peter Antoine. Andersson är idag främst standup-komiker och tillhör den svenska stand-up scenen. Andersson driver sedan 1999 bolaget Knakelibrak Produktion AB och sedan 2004 standup-bolaget Raw Comedy, med en klubb i Stockholm där svenska och internationella komiker uppträder. Andersson gjorde sin debut i Melodifestivalsammanhang år 2012 som låtskrivare till låten "Sean den förste Banan", framförd av just Sean Banan.


Redan som barn drömde Andersson om att jobba inom media, som tolvåring ville han bli sportreporter. Något som förverkligades efter avslutade journaliststudier på Kalix folkhögskola (med inriktning på radio) fick han jobb direkt på SR, Radiosportens lokalredaktion där han bland annat refererade fotboll.


Samma år, då Mårten Andersson var 19 år gammal, fick han jobb som ungdomsreporter på Sveriges radio P3:s Signal. Knappt ett år senare blev han rekryterad av den relativt nystartade tv-kanalen ZTV. Där jobbade Andersson som framför allt programledare och reporter men även som redaktör och producent. Arbetskamraterna hette bland annat Henrik Schyffert, Amanda Rydman, Kristian Luuk, Olle Sarri och Per Sinding-Larsen. Mårten Andersson stannade på ZTV i fyra år.


1998 började Andersson som programledare på TV 3 och var bland annat nyhetsankare för TV 3-sporten. Under de tre åren på TV 3 jobbade han parallellt på P3. Denna gång med samhällssatiriska programmet Pippirull. Andersson har senare sagt att han länge hade känt ett sug att skriva humor och att han i Pippirull fick ett kvitto på att han kunde det. Hans imitationer av Dr Alban och Mikael Persbrandt blev publikfavoriter och han valdes år 2001 ”Till årets manliga komiker” av tidningen Café och skivan ”Det e stabilt” Grammis-nominerades. I samband med Pippirull började även Mårten Andersson att uppträda som ståuppkomiker. Debuten skedde på Norra Brunn år 2000 och sedan dess har hans fokus legat på humor och underhållning.


Andersson var inspirerad av den stand up han hade sett i England som ofta hade en råare, elakare ton än den svenska. När han 2004 grundade sin egen stand up-klubb: RAW comedy club ville han att komikerna själva skulle få sätta ribban för hur rå humorn skulle få vara. RAW comedy club har idag breddat verksamheten och omfattar både stand up-klubb, tv-program, turnéer, management och bokningar av internationella komiker.


Andersson har medverkat i flertalet underhållningsprogram, t.ex. Extra Extra, Fredag hela veckan, Stockholm Live, Babben & Co och Let's dance.










Janne Schaffer

Janne Schaffer, Norrland på Spotify

Med betoning på ljus

Norrland

Janne Schaffer, The Reason på Spotify

För kärlekens skull - Svenska artister hyllar Ted Gärdestad

The Reason

Janne Schaffer, Brusa högre lilla å - Live på Spotify

Bonusplatta - 2010

Brusa högre lilla å - Live

Jan Erik Tage "Janne" Schaffer, född 24 september 1945 i Stockholm, är en svensk gitarrist och kompositör. Han är en av Sveriges mest ansedda elgitarrister. Han uppträder såväl som solist som gitarrist åt andra artister, både på scen och som studiomusiker. Han förekommer på cirka 5000 inspelningar. Han har under sin karriär hunnit med uppdrag för bland andra ABBA, Toto och Bob Marley samt för en uppsjö av svenska artister, bland andra Björn J:son Lindh och Ted Gärdestad. Dessutom har han haft en solokarrär.


Schaffer är son till Tage Schaffer och uppvuxen i Blackeberg i Stockholm. Han försökte sig på piano under skoltiden, men nådde ingen framgång. Det var först när han bytte till gitarr som han på allvar började utvecklas musikaliskt. Sin första gitarr tillverkade han i träslöjden i skolan. Det första bandet bildade han redan under skoltiden med kamrater från Blackeberg. Han var tillsammans med bland andra Ted Åström medlem i The Sleepstones och senare Attractions. Han spelade under 1960-talet även med artister som Gunnar Wiklund och Björn Skifs. Det ledde till arbete med än större artister, och han förekom som gitarrist på såväl Ted Gärdestads som Abbas skivor.


1973 påbörjade han sin solokarriär och även samarbetet med Björn J:son Lindh, ett samarbete som fortgick ända till den sistnämndes död i december 2013. Schaffer har varit medlem i flera grupper, såsom Hörselmat som han startade 1973 tillsammans med J:son Lindh. Han har även varit med i grupperna Grapes of Wrath, Pop Workshop, Dynamite Brass, Opus III, Svenska Löd AB!, Baltik, Ablution, Mads Vinding Group, Midnattsensemblen Paramount, Ralph Lundsten And The Andromeda All Stars och Harlequin. 1980 bildade Schaffer Electric Banana Band tillsammans med Lasse Åberg och Klasse Möllberg, där han komponerade melodier till Åbergs texter. Gruppen rönte enorma framgångar med låtar som "Banankontakt", "Olyckans sång" och "Zwampen". Många av gruppens låtar handlar om miljö och natur. Schaffer har haft ett engagemang i miljöfrågor sedan 1960-talet, då han skrev en uppsats om Rachel Carsons bok Tyst vår. Han har också medverkat som sig själv i en reklamfilm för Gevalia 2010.


Janne Schaffer är liksom andra gitarrister (Angus Young till exempel) känd för att uttrycka sig genom att grimasera när han spelar. I Schaffers fall sker detta genom att han rör tungan på ett karakteristiskt sätt.


Den elgitarr som Schaffer primärt använder är en Larrivée med EMG single coil pickuper. En annan berömd gitarr ur Janne Schaffers samling är en Gibson Les Paul från 1959 som bland annat kan höras på den första soloplattan. I förstärkarväg är det Peavey som används mest.






Cleo

Cleo, 240 ft Alina Devecerski på Spotify

240 ft Alina Devecerski

240 ft Alina Devecerski

Cleo, UÅ på Spotify

Cleo, Kär & Galen på Spotify

Vem E Han

Kär & Galen







Özz Nûjen

Özz Nûjen, När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden. på Spotify

Dålig stämning

När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden.

Özz Nûjen, Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut. på Spotify

Dålig stämning

Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut.

Özz Nûjen, Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung! på Spotify

Dålig stämning

Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung!

Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i 1,5 år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i ett och ett halvt år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”






Anna Ternheim

Anna Ternheim, Shoreline - Radio Version på Spotify

Shoreline

Shoreline - Radio Version

Anna Ternheim, The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss) på Spotify

The Night Visitor

The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss)

Anna Ternheim, Still A Beautiful Day på Spotify

Still A Beautiful Day

Still A Beautiful Day

Anna Alexandra Ternheim, född 31 maj 1978 i Sollentuna, är en svensk musiker, pianist, gitarrist, sångerska och låtskrivare.


Anna Ternheim är dotter till Claes och Britta Ternheim. Hon började uppträda och sjunga redan som 10-åring.


Anna Ternheim utgav 2004 sitt första album Somebody Outside från vilket hon även släppte singlarna To Be Gone, My Secret och Shoreline som alla har varit framgångsrika på Trackslistan. Den sistnämnda var en cover på en låt med Broder Daniel och låg med på en EP med samma namn med ytterligare fyra covers. Albumet släpptes i två versioner: en begränsad upplaga bestående av en bonus-cd med akustiska versioner av många låtar.


2005 belönades Ternheim både med P3 Guld-pris i kategorin Bästa Nykomling och med en Grammis som "Bästa Nykomling". 27 september 2006 släpptes hennes andra album, Separation Road, producerat av Andreas Dahlbäck. Även detta album gavs ut som en dubbel med en Naked-version. Hon fick då en hit med första singeln Girl Laying Down som sen följdes upp med Today Is a Good Day. 2007 fick hon P3 Guld-priset för bästa kvinnliga artist. Dessutom belönades hon samma år med två Grammisar, Bästa kvinnliga artist och Bästa textförfattare. Våren samma år släpptes Lovers Dream som tredje singel på EP:n Lovers Dream & More Music for Psychotic Lovers med tre nya spår samt titelspåret, som var omgjord till en duett med Fyfe Dangerfield från det engelska bandet Guillemots.


Under 2007 släpptes hennes debutalbum även i Tyskland, Frankrike, Spanien, Nederländerna, Belgien, Schweiz, Österrike och Italien.


Hennes tredje album Leaving on a Mayday spelades in med Björn Yttling som producent och har därför en lite annorlunda ljudbild. Första singeln från albumet, What Have I Done, är en av hennes största listframgångar hittills.


Den 28 oktober 2011 släppte Ternheim sitt fjärde album, The Night Visitor. Albumet är inspelat i Nashville i USA.


















Al Pitcher

Al Pitcher, Tjeeeenare på Spotify

THE BEST OF FIKA AND PÅTÅR

Tjeeeenare

Al Pitcher, Kort tag på Spotify

THE BEST OF FIKA AND PÅTÅR

Kort tag

Al Pitcher, Jaaccch mo a Leva på Spotify

THE BEST OF FIKA AND PÅTÅR

Jaaccch mo a Leva







Refused

Refused, New Noise på Spotify

The E.P. Compilation

New Noise

Refused, Elektra på Spotify

Freedom

Elektra

Refused, Servants Of Death på Spotify

Freedom

Servants Of Death

Refused är ett svenskt hardcoreband från Umeå som existerade främst 1992–1998 men har återförenats för ett antal spelningar världen över under 2012.


Bandet bildades i Umeå i januari 1992 med Dennis Lyxzén, David Sandström, Henrik Jansson, Pär Jaktholm och Jonas Lidgren som medlemmar. De blev omtalade för sina revolutionära texter som främst handlade om marxism, djurrätt och så kallat straight edge, ett liv fritt från alkohol och andra droger.


De släppte sin första demo Refused 1992, som följdes av ytterligare en demo, Operation Headfirst, släppt samma år. 1993 utkom bandets debut-EP, This Is the New Deal.


Refused släppte debutalbumet This Just Might Be... the Truth 1994. Skivan utgavs av Startrec i Sverige och We Bite i USA och innehöll totalt tolv låtar. Allmusic.com gav betyget 4/5 och skrev att albumet etablerade Refused som ett formidabelt, om inte ledande, hardcore-band i 1990-talets hardcore-scen. I anslutning till albumet släpptes EP-skivan Pump the Brakes, vilken innehöll två låtar från albumet samt två tidigare outgivna spår.


Lite senare samma år utkom EP:n Everlasting. Skivan gavs ut av Startrec i Sverige, We Bite i Tyskland samt av Equal Vision Records i USA. Everlasting innehöll sju låtar och utmärktes av ett mer utpräglat metalsound än tidigare alster. De politiska texterna var dock lika närvarande som tidigare. Allmusics recensent Vincent Jeffries gav betyget 3/5 och menade att vissa av låtarna var jämförbara med den, som han såg det, bästa amerikanska hardcoremusiken. Titelspåret "Everlasting" fanns även med på Desperate Fight Records-samlingen Straight Edge as Fuck I.


Refused grammisnominerades i kategorin "Årets hårdrock" 1995. Samma år medverkade bandet på flera samlingsskivor, däribland Prince-covern "Let's Go Crazy" på samlingen Purple Pain (Dolores Recordings), med "Cheap" på Straight Edge as Fuck II (Desperate Fight Records) och "Hate Breeds Hate" på Cheap Shots Vol. 1 (Burning Heart Records). Den sistnämnda var en låt tagen från debut-EP:n This Is the New Deal. En split-EP tillsammans med Randy, Refused Loves Randy, utgavs också, där de två banden tolkade varandras låtar. Skivan utgavs av Startrec.


Refuseds andra fullängdare Songs to Fan the Flames of Discontent utgavs i juni 1996, i Sverige av Startrec och i USA av Victory Records. Skivan utmärkts av ett mer metalinspirerat sound än dess föregångare. Allmusics recensent menade att skivan i vissa låtar ligger nära death metal.


Senare samma år släpptes EP-skivan Rather Be Dead på Startrec. Skivan innehåller en låt från Songs to Fan the Flames of Discontent ("Rather Be Dead"), samt fyra tidigare outgivna låtar. Bland dessa återfinns låten "Jag äter inte mina vänner", en låt skriven av Thomas Di Leva och framförd tillsammans med Refused samt The Prodigy-covern "Voodoo People". Samma år bidrog Refused även med en cover på The Misfits-låten "Bullet" till hyllningsskivan Children in Heat (Hellbound Heart Recordings).


Den 9 februari 1998 släpptes Refuseds tredje studioalbum, The Shape of Punk to Come. Skivan markerade en tydlig förändring i bandets musikaliska inriktning, där bandets tidigare hardcore- och metalsound nu sammanförts med andra musikstilar som jazz, electronica, pop och rock. Bandets sångare kommenterade albumet på följande vis "Vi har valt att intellektualisera vår musik så mycket det bara går. På rent teoretisk basis har vi suttit och planerat fram de bästa låtarna. Jobbat utifrån teorier istället för riff". Gitarristen Jon Brännström beskrev skivan som "Refused möter The Prodigy".


Skivan släpptes av Burning Heart Records i Europa och av Epitaph Records i USA. Den hyllades av kritikerna när den kom ut. Tidningen Terrorizer gav skivan högsta betyg (5/5) och Allmusic.com 4,5/5. I Sverige gav Dagensskiva.com betyget 8/10 och beskrev albumet som "en skiva som var så långt ifrån punk att den blev sjukt mycket punk." The Shape of Punk to Come hamnade på en trettonde plats på tidningen Kerrang!s lista över de femtio mest inflytelserika albumen genom tiderna.


Hösten 1998 befann sig Refused på USA-turné. Den 6 oktober spelade de i Harrisonburg, Virginia och fyra låtar in i konserten stormade polisen lokalen. Uppretade grannar hade tidigare under kvällen tillkallat polis flera gånger då de upplevde konserten som störande. När Refused börjat spela fick polisen nog av arrangörernas brutna löften om att avbryta tillställningen och beslutade att upplösa den. När Refused började spela låten "Rather Be Dead" dök polismännen upp i lokalen och precis när Lyxzén skulle börja sjunga refrängen drogs kontakterna till förstärkarna ut. Bandet tvingades lämna scenen medan publiken skrek "rather be alive" (textutdrag ur låten "Rather Be Dead"), vilket man fortsatte med under en dryg halvtimme efter det att strömmen hade brutits.


En vecka efter den avbrutna konserten i Harrisonburg skickades ett pressmeddelande kallat Refused Are Fucking Dead ut till den svenska pressen där bandet förklarade att de hade upplösts. I detta krävde medlemmarna att pressen skulle bränna alla kort på bandet för att de skulle "slippa bli torterade med minnen av en svunnen tid". Meddelandet avslutades med orden "Refused är döda - länge leve Refused". Bandet svor även att aldrig mer spela tillsammans. I pressmeddelandet står även att bandet upplösts redan den 26 september 1998 i Atlanta, Georgia, men att spelningen i Harrisonburg var ett sista försök att "bryta den linjära tidslinje som det moderna produktionssättet påtvingat oss".


I en intervju sade gitarristen Kristofer Steen att bandets andra gitarrist Jon Brännström efter Atlanta-spelningen sagt att han inte kunde hantera turnerandet längre och att bandet därefter haft ett stort gräl. Vissa menar att uppbrottet berodde på en konflikt mellan Lyxzén och resten av bandet.


2011 spelade det amerikanska thrash metal-bandet Anthrax in Refuseds största hit "New Noise" till sitt studioalbum Worship Music.


Umeå kommuns kulturhuvudstadsutskott har planer på att låta återkomponera musik från The Shape of Punk to Come som en del av Kulturhuvudstadsåret 2014.


Bandets ena gitarrist Kristofer Steen är nu regissör och gjorde dokumentären Refused Are Fucking Dead där man får följa bandet under deras sista turné. Dokumentären släpptes 2006 på DVD på Burning Heart Records.


Dennis Lyxzén och David Sandström spelade tillsammans i hardcorebandet AC4 från 2008 fram till och med 2011 då Sandström fick sparken.


I januari 2012 meddelades att Refused tillfälligt kommer att återförenas för ett begränsat antal spelningar under året. Via den officiella hemsidan meddelades speltillfällen, däribland Coachella Music & Arts Festival 13 och 20 april, samt Way Out West 9–11 augusti. Lyxzén kallade det själv inte för en återförening och lät meddela att han snart skulle återgå till sina andra projekt AC4 och Invasionen.


Den 29 februari 2012 gjorde bandet en spelning på Scharinska i Umeå, vilket utgjorde starten på deras återföreningsturné.


Till slut blev det en världsturné med 84 konserter, däribland Rock am Ring, Ruisrock, Roskilde Festival, Groezrock, Download Festival, Rock for People, Primavera Sound, Hellfest, Fuji Rock Festival, Øyafestivalen och Pukkelpop. Bandets framträdande hyllades av både press och kollegor som Duff McKagan.


De sista spelningarna ägde rum i Umeå, först en officiell avslutning den 15 december, följt av ytterligare en hemlig spelning inför 300 inbjudna vänner tidigt på morgonen den 16.


Refused belönades efter turnén med Manifestgalans pris för Årets live. Den 22 februari 2013 fick bandet ta emot Regeringens hederspris för musikexport. Under tacktalet kallade de regeringens politik för fientlig för kulturarbetare och sade Det är ganska fräckt egentligen att dela ut ett pris till något de håller på att slå sönder. Mottagandet av priset orsakade viss kritik både inom bandet och från en riksdagsledamot.


I en ny upplaga som turnerar 2015 ingår förre Nymphet Noodlers- och The Soundtrack of Our Lives-gitarristen Mattias Bärjed i sättningen.


















Petter

Petter, Kul på vägen på Spotify

Kul på vägen

Kul på vägen

Petter, Leva & dö på Spotify

Leva & dö

Leva & dö

Petter, Håll om mig på Spotify

Början på allt

Håll om mig







Måns Möller

Måns Möller, Söta du på Spotify

Musikalen - Livet är en schlager

Söta du

Måns Möller, Fredagsmys på Spotify

Måns Möller Standup

Fredagsmys

Måns Möller, Redbull & viagra på Spotify

Måns Möller Standup

Redbull & viagra

Första stora föreställningen var publiksuccén Jävla 70-talister tillsammans med Johan Glans, David Batra och Thomas Järvheden. Föreställningen spelades på Berns i Stockholm och delar av det sändes i sista omgången av SVT:s Släng dig i brunnen.


Sedan gjorde Möller showen Bröderna Graaf tillsammans med Magnus Betnér och Thomas Järvheden. Därefter gjorde samma komiker sketcher i kanal 5:s mansmagasin Y-front (TV-program). Möller medverkade sedan i en panel, som kom med korta reflektioner, i Söndagsöppet. Sedan följde uppträdande i TV4:s Time out, där Martin Timell var programledare.


Detta ledde till fler uppdrag och medverkan i tv-program som till exempel När & Fjärran, Tack gode gud och Fråga Olle. Vid samma tidpunkt drogs standup comedy-programmet Stockholm Live igång.


Mellan 2006 och 2008 var Möller programledare i TV3:s panelhumorprogram Extra! Extra! och under hösten 2009 respektive 2010 för Cirkus Möller som sändes efter fredagsfinalerna av Idol på TV4. Programidén bygger på inspelade sketcher med flera kända komiker (bland andra Petra Mede och David Batra) kombinerat med att programledaren själv utför skämt av olika aktuella slag inför en studiopublik. Många inslag ackompanjeras av Stephen Simmonds band. Under våren 2010 turnerade Möller landet runt med scenversionen av Cirkus Möller.


Hösten 2010 uppträdde Möller tillsammans med Martin Stenmarck, Brolle och Andreas Johnson med föreställningen Ladies Night.


Möller är delägare i komikeragenturen Roa Produktion tillsammans med Johan Glans, David Batra, Hasse Brontén, Thomas Järvheden och Özz Nûjen. ROA är grundare till, samt producent av, sommarturnén Sunny Standup som har satts upp varje sommar sedan 2009.














Mark Lanegan

Mark Lanegan, Snake Song på Spotify

Hawk

Snake Song

Mark Lanegan, Come Undone på Spotify

Hawk

Come Undone

Mark Lanegan, Harvest Home på Spotify

Phantom Radio (Deluxe Version)

Harvest Home

Mark Lanegan, född 25 november 1964 i Ellensburg, Washington, USA, är en amerikansk sångare och låtskrivare. Han har sjungit i grupper som Screaming Trees, Mad Season, Queens of the Stone Age, The Twilight Singers, Soulsavers och The Gutter Twins och har även gett ut ett antal soloalbum. Han har även spelat in flera album med den skotska sångerskan Isobel Campbell (tidigare i Belle & Sebastian).














Hitta oss på Facebook