Få inspiration till evenemang i Stockholm!


Vet du inte vad du ska göra i Stockholm? Behöver du inspiration och kanske hitta nya artister du inte visste fanns?
Då är du på rätt sida! Nu väljer vi ut några slumpmässiga låtar/filmer här nedan på artister/event som kommer i Stockholm framöver.

Klicka runt och lyssna/titta. Uppdatera sidan för att få mer inspiration och klicka på namnet för att se nästa evenemang här i Stockholm.

Klicka här för inspiration för hela Sverige

Magnus Uggla

Magnus Uggla, Kung för en dag på Spotify

Uggla Box

Kung för en dag

Magnus Uggla, Jag och min far på Spotify

Allt som ni gör kan jag göra så mycket bättre

Jag och min far

Magnus Uggla, Dansar aldrig nykter på Spotify

Uggla Box

Dansar aldrig nykter

Per Allan Magnus Claësson Uggla, född 18 juni 1954 i Engelbrekts församling på Östermalm i Stockholm, är en svensk artist och författare av samtidssatiriska sångtexter. Han slog igenom med låten "Varning på stan" 1977 och har totalt givit ut 17 studioalbum.


Magnus Uggla tillhör den svenska adliga ätten Uggla, med nummer 100 på Riddarhuset. Han är son till patenträttsrådet Claës Uggla (1916–2000) och musikdirektören Madeleine Thiel (född 1920), dotter till kompositören och filmproducenten Olof Thiel och barnbarn till bankmannen och konstsamlaren Ernest Thiel. Modern är kusin med Povel Ramels änka Susanna Ramel. Magnus Uggla växte upp med sina två äldre bröder Gabriel (född 1944) och Johan (1951–1998).


Magnus Uggla är sedan 1990 gift med Louise Uggla. Tillsammans har de barnen Agnes (född 1990) och Ruben (född 1996). Uggla har också dottern Emelie (född 1979) från ett tidigare förhållande med fotomodellen Ann Furelid.


Uggla startade sitt första band 1968 med sina grannar i Nacka. Namnet på bandet var JUSO, vilket var en förkortning av medlemmarnas efternamn. JUSO spelade hårdrock med influenser av bland annat Black Sabbath. Bandet gjorde en handfull misslyckade spelningar på ungdomsgårdar i Stockholm. En gång bad ungdomsgårdsledaren dem att sluta spela, de skulle få fullt betalt ändå. JUSO splittrades när Ugglas föräldrar skilde sig och han flyttade till innerstaden med sin far. Resten av bandet startade dock nytt, men under namnet Alexander Lucas och var under en tid framgångsrika i Stockholm.


Ugglas tidiga musik visade på starka influenser av engelsk punk och rock med inslag av synthpop och symfonirock. Han debuterade 1975 med albumet Om Bobbo Viking. Efter att ha sett The Clash på Gröna Lund gick han hem och skrev en ny skiva som skulle bli hans stora genombrott. År 1977 släppte Uggla albumet Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt, vilket föranledde Kaj Kindvall att i radioprogrammet Poporama kalla honom "Sveriges första punkrockare". Detta var dock en etikett som Uggla själv tog avstånd ifrån. Året efter, 1978, spelades en ny skiva in. Succén med de båda albumen ledde till att han tillsammans med några andra musiker 1979 bildade bandet Magnus Uggla Band och de ställde upp i den svenska Melodifestivalen 1979 med melodin "Johnny the Rocker", där bidraget dock slutade sist med 22 poäng.


Mellan åren 1977 och 1979 samt 1981 försökte han slå igenom på den internationella marknaden med engelska översättningar på låtarna "Hallå" ("Hello"), "Varning på stan" ("Hit the Girls on the Run"), "Vittring" ("Everything You Do"), "Asfaltbarn" ("Concrete Kid"), "Vår tid 1977" ("Body Love"), "Jag vill inte tillbaks" ("Ain't About to Go Back") och "Skandal bjotis" ("Scandal Beauties"). Singlarna släpptes i Storbritannien, Spanien, Tyskland och USA men sålde inget vidare.


Under 1980-talet utvecklades Ugglas musik mot pop. Med albumet Välkommen till folkhemmet (1983) tog Uggla in satiren i musiktexterna, vilket kom att bli hans kännemärke. År 1991 tilldelades Uggla Karamelodiktstipendiet av sin mors kusins make Povel Ramel och medverkade senare i dennes revy Knäpp igen. Under 2000-talet har Uggla återgått till en mer rockig framtoning. Han gjorde den officiella VM-låten "Vi ska till VM" för fotbolls-VM 2002. Under 2001 turnerade Uggla med The Ark och Håkan Hellström och i mitten av 2005 turnerade han tillsammans med Lena Philipsson och Darin Zanyar. År 2006 tolkade han kupletter av sin förebild Karl Gerhard med albumtiteln Ett bedårande barn av sin tid.


Magnus Uggla deltog i Melodifestivalen 2007, med bidraget "För kung och fosterland", som gick vidare till andra chansen, men missade att ta sig till finalen i Globen i duellen mot Sonja Aldéns "För att du finns". År 2008 medverkade Uggla i en egen tv-serie där han och hans gitarrist samt kapellmästare, Martin Hedström, åkte runt i Sverige och letade medlemmar till sitt rockband. Serien hette Var fan är mitt band?, och visades i SVT1 åtta fredagar i rad under perioden 4 april-23 maj 2008. År 2009 kom uppföljaren Var fan är min revy? där han istället letade efter folk till sin revy.


2012 deltog Uggla som coach i TV-programmet The Voice Sverige tillsammans med Carola Häggkvist, Petter och Ola Salo. Samma år medverkade han i TV-programmet Så mycket bättre.


Under hösten 2013 och våren 2014 uppträdde Uggla med den specialskrivna krogshowen Magnus den store på Rondo i Göteborg.


Magnus Uggla studerade vid Calle Flygare Teaterskola i mitten av 1970-talet, men blev ganska snabbt relegerad efter att ha försovit sig och kommit bakfull till en generalrepetition. År 1977 fick han en biroll i Jonas Cornells film Bluff Stop där han spelade den skoltrötta grabben Vincent. 1983 spelade han en roll som den homosexuelle klubbägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands film G - som i gemenskap. År 1985 spelade han en biroll som butiksägaren Schyll i Hasse Alfredsons Falsk som vatten.


Sedan dröjde det ända till år 2000 då Uggla spelade sig själv som psykiatriker i Stockholmsfilmen Sex, lögner och videovåld. Uggla har också ställt upp i många radio- och teaterpjäser, bland annat i Tiggarens opera (1999) tillsammans med bland andra Sven-Bertil Taube. Under hösten och vintern 2008 var Uggla även aktuell i revyn Uggla, Rheborg, Ulveson som spelades på Cirkus i Stockholm.






Christian Kjellvander

Christian Kjellvander, Poppies and Peonies på Spotify

I saw Her From Here/From Here I Saw Her

Poppies and Peonies

Christian Kjellvander, The Trip på Spotify

The Pitcher

The Trip

Christian Kjellvander, Homeward Rolling Soldier på Spotify

Songs from a two-room chapel

Homeward Rolling Soldier

Christian Kjellvander, född 13 maj 1976 i Malmö, är en svensk musiker och låtskrivare. Kjellvanders musik sorteras under country- och rockgenrerna. Han var tidigare frontfigur i bandet Loosegoats, men har efter bandets uppbrott inlett en solokarriär. Han har också givit ut ett album tillsammans med sin numera avlidne bror Gustaf Kjellvander under namnet Songs of Soil. Några av hans stora influenser är Neil Young och Townes Van Zandt.


Christian Kjellvander föddes den 13 maj 1976. Vid sex års ålder flyttade han med sin familj till Seattle i USA, där föräldrarna livnärde sig på att sälja mahognybåtar, något som inte gick särskilt bra enligt Kjellvander själv. Han återkom till Sverige och Mörkö 1992 som 15-åring. Idag är han bosatt i det f.d. missionshuset i Österåker, Vingåkers kommun. Han har sommaren 2014 framfört en konsert i Österåkers kyrka tillsammans med sin hustru Karla-Thérèse Kjellvander.


Kjellvander har i en intervju sagt att han är less på att berätta om sitt ursprung och uttrycker vidare att "ibland får jag känslan att jag anses mer trovärdig som låtskrivare bara för att jag som barn besökte Disneyland i Los Angeles i stället för Disneyland i Paris".


1994 är Kjellvander med och bildar bandet Loosegoats. Bandet släppte sin sista skiva 2001 och därefter inledde Kjellvander en solokarriär.


1997 dör Christian Kjellvanders pappa. Händelsen, och relationen till pappan behandlas bl.a. i låten "Stum Mountain Man", på Loosegoats-skivan Plains, Plateaus and Mountains från 1999 och "Jesus" från Songs of Soil-skivan The Painted Trees of Ghostwood.


2000 samarbetar Christian med brodern Gustaf Kjellvander under namnet Songs of Soil, vilket resulterade i albumet The Painted Trees of Ghostwood, som gavs ut samma år. Från skivan släpptes även singeln Heather Bend.


Christian berättar att tanken på att göra en skiva tillsammans hade funnits i flera år. När de båda bröderna fick tid över från sina andra projekt förverkligades planerna: "Jag hade tre låtar, Gustaf hade tre och så skrev vi fem till. Sen bara gjorde vi det...". Albumet spelades in under tio dagar i ett missionshus i Sebbarp, Skåne. Skivan mottogs väl.


2002 kom Kjellvanders solodebut, Songs From a Two-Room Chapel, som blev hyllad bland kritiker och grammisnominerades. I november korades Kjellvander till "band of the week" av MTVE.com. Skivan åtföljdes av ett flitigt turnerande, såväl i Sverige som i Europa.


Från albumet släpptes singlarna Homeward Rolling Soldier och Oh Night, innehållande uteslutande låtar från albumet. Vinylutgåvan av albumet, som dock släpptes först 2004, innehöll även en 7"-singel som följde med som bonus till de 500 första utgåvorna. Singeln innehöll två covers, Neil Youngs "Over and Over" och Townes Van Zandts "Waitin' Around to Die".


2003 släpptes samlingsskivan Introducing the Past, som består både av material från Kjellvanders solokarriär och de tidigare bandkonstellationerna, Loosegoats och Songs of Soil. I anslutning till skivan släpptes singeln Portugal, vilken även inkluderades på nämnda samlingsskiva. På hösten samma år turnerade Kjellvander tillsammans med Nicolai Dunger.


Efter två års tystnad släpptes Kjellvander 2005 sitt andra soloalbum, Faya. Skivan är mer nedtonad och mindre hitbetonad än sin föregångare, Songs From a Two-Room Chapel, och Kjellvander själv har sagt "att han ville sålla bland sina fans". Skivan markerade även ett avslut för Kjellvander själv i bearbetningen av dennes bortgångne far.


Från skivan släpptes två singlar, Drunken Hands och Drag the Dirt In, där den förstnämnda förutom titelspåret även innehöll en cover på Townes Van Zandts "For the Sake of the Song".


2005 och 2006 turnerade Kjellvander flitigt och var bl.a. förband till Lars Winnerbäck och Lloyd Cole.


2007 släpptes Kjellvanders tredje soloskiva, I Saw Her From Here/I Saw Here From Her. Albumet kretsar kring temat kärlek och var, enligt Kjellvander själv, "en naturlig reaktion på skivan innan". Skivan fick ett gott mottagande. Albumet tilldelades priset i kategorin singer/songwriter på Manifestgalan. I anslutning till skivan gav sig Kjellvander ut på Sverigeturné tillsammans med Kristofer Åström. Den 10 november medverkade Christian i TV-programmet Babben & Co, där han framförde en akustisk version av låten "Two Souls".


2008 agerade Kjellvander förband åt Leonard Cohen på dennes Sverigeturné, något som Kjellvander beskrev som "otroligt smickrande". Samma år gjorde Kjellvander en s.k. vardagsrumsturné i USA tillsammans med sin fru, Karla-Thérèse Kjellvander. Han medverkade även på samlingsskivan Mission Hall Sessions, med låtarna "Two Souls" och Townes Van Zandt-covern "If I Needed You".


2009 återförenades Kjellvander med sitt gamla band Loosegoats för att göra tre exklusiva spelningar. Under dessa framfördes inga låtar från Kjellvanders soloskivor.


Den 10 november 2010 släpptes Kjellvanders fjärde soloalbum, The Rough and Rynge. Skivan, som inte minst utmärker sig för sin akustiska ljudbild, spelades in på Rynge slott mellan 25 och 28 juli 2010. Kjellvander själv agerade producent. Skivan mottogs mycket väl.


Den 18 juni 2011 avled Christian Kjellvanders bror Gustaf Kjellvander oväntat i sömnen. Christian Kjellvander kommenterade händelsen såhär: "Gustaf var en otroligt vital människa. Man föds med en viss vikt och livet går ut på att sprida denna vikt omkring sig, för att slutligen lätta mot det oundvikliga. De han berörde blev på något vis bättre människor. Han gav och gav i rask takt och spred så mycket värme att jag inte vet hur vi ska klara oss utan den".


I januari 2012 meddelades det att Kjellvander ska återförenas med det gamla bandet Loosegoats. En ny skiva är inspelad och planeras att ges ut i april 2012.






Jill Johnson

Jill Johnson, Oh, vilken härlig dag på Spotify

The Well-known And Some Other Favourite Stories

Oh, vilken härlig dag

Jill Johnson, Going Down To The River på Spotify

Livemusiken från Jills Veranda Nashville

Going Down To The River

Jill Johnson, Kärleken är på Spotify

Discography

Kärleken är

Jill Anna Maria Werner Johnson, folkbokförd Johnsson, född 24 maj 1973 i Ängelholm, är en svensk countrysångerska och låtskrivare.


Jill Johnson är född och uppvuxen i Ängelholm. Som 12-åring antogs hon som vokalist i en countrygrupp, Tomboola Band, som turnerade i Danmark och Norge. Hon debuterade på en countrygala i Danmark vid 14 års ålder. 1986 medverkade hon även i Barnens dags talangjakt, nya ansikten. Några år senare fick hon ett svenskt skivkontrakt som aldrig ledde till några större framgångar. Hon sjöng även på två låtar med dansbandet Jan Andys. Som 20-åring sjöng hon covers med ett band från Helsingborg då hon fick ett skivkontrakt med danska EMI, där samarbetet med den danske producenten Paul Bruun 1996 resulterade i hennes debutalbum Sugartree. Titelspåret blev en hitlåt i Danmark, och albumet gick in på första plats på danska topplistan.


1996 spelade hon in melodin "Kommer tid, kommer vår" i duett med Jan Johansen, och den blev en stor radiohit i Sverige. Med den fick hon för första gången in en melodi på Svensktoppen, och de två for ut på folkparksturné.


1997 uppträdde hon som gästartist med sången ”Hakuna matata” från Disneyfilmen Lejonkungen i TV-programmet Småstjärnorna.


Det stora genombrottet kom med vinsten i den svenska Melodifestivalen 1998, där hon deltog med låten ”Kärleken är”, som vann över melodier från då etablerade artister som Nanne Grönvall och Myrra Malmberg, och slutade på 10:e plats i Eurovision Song Contest 1998. Sångtexten var inspirerad av stämningen efter det att prinsessan Diana omkom i en bilolycka i Frankrike den 31 augusti 1997, vilket fick viss uppmärksamhet i brittisk media. Den 10 maj 1998 släpptes hennes andra album, När hela världen ser på, och en framgångsrik turné följde.


I mitten av 1999 for Jill Johnson till Los Angeles för att skaffa material till sitt kommande album. I Sverige arbetade hon med Andreas Carlsson (som senare utsågs till "ASCAP Writer of the Year 2000"), berömd för att ligga bakom flera hitlåtar, bland annat "That's the Way It Is" av Celine Dion.


Den 30 november 2000 släpptes hennes tredje album, Daughter of Eve, med låtar som "Daughter of Eve" och "Secrets of My Life" och albumet fick bra kritik. Under andra halvan av år 2000 började hon tillsammans med låtskrivare utveckla sina idéer, till ett mer "eget" sound. Hon skaffade sig senare förlagskontrakt i Nashville, Scott Bagget, och 2002 resulterade det i albumet Good Girl. Samma år fick Jill Johnson även ta emot en platinaskiva i Danmark för soundtracket "Promise to Love Me", till den danska filmen Den eneste ene. Danmark är ett land där hon erhållit stor popularitet.


Även om vinnarmelodin i Melodifestivalen 1998, "Kärleken är", var en pop-schlager-ballad är Johnson i första hand en countryartist, vilket märktes 2003 då hon igen deltog i den svenska Melodifestivalen, denna gång med den countryinfluerade pop-schlagerlåten "Crazy in Love". Bidraget slutade på fjärde plats i finalen i Globen, men blev en stor hitlåt, bland annat på Svensktoppen där reglerna ändrats just 2003, så att det tidigare kravet på sång på svenska slopats till förmån för sång på valfritt språk. Den låg också på flera andra radiolistor. Under åren efter det har hon turnerat och spelat in nytt material. Hon har flera gånger rest till den för countrymusik berömda orten Nashville.


I april 2003 släpptes samlingen Discography, med de 20 mest önskade melodierna sedan skivdebuten 1996. Albumet sålde guld på ett par månader, och Jill Johnson mottog även en Grammis för detta album i den 2003 inrättade kategorin "Årets schlager/dansband".


I mitten av 2003 for hon ut på turnén En tokkär turné, som drog mycket folk och fick bra kritik. Nästa framgång blev "Rhapsody in Rock" på Nya Ullevi inför 43 000 personer den 9 augusti 2003. Senare under 2003 for hon till Nashville för att färdigställa albumet Roots and Wings, som släpptes den 26 november 2003. Med sig på den sista resan inför albumsläppet hade hon ett filmteam, som gjorde en dokumentär om Jill Johnson som sändes i TV4 i januari 2004. Albumet fick bra kritik, och sålde guld på mindre än två veckor och platina kort därefter. DVD:n The making of Roots and Wings släpptes vid samma tidpunkt, på vilken tittaren får se från inspelningarna i Nashville.


I april och maj 2004 åkte Johnson och hennes musiker runt på unpluggedturnèn Roots and Wings i konserthus runt om i Sverige. Mycket publik kom, och de fick bra kritik för mixen av country och anekdoter från Nashville. I mitten av 2004 medverkade hon i Robert Wells turné Rhapsody in Rock. Samma år spelade hon även in melodin "Last Thing on My Mind" i en duett med Ronan Keating, och den blev populär i radio.


Senare under 2004 hade Disneyfilmen Home on the Range premiär i Sverige under titeln Kogänget och Jill Johnson sjöng då de svenskspråkiga versionerna av sångerna "Little Patch of Heaven" (som "Mitt paradis på Jorden") och "Will the Sun Ever Shine Again?" (som "Ska det nånsin bli sol igen?").


2005 var hon tillsammans med Mark Levengood programledare för finalen av Melodifestivalen 2005 i Globen. Den 23 mars 2005 släppte hon albumet Being Who You Are, som snabbt sålde guld och singlarna "God Bless a Girl in Love", "A Little Bit More" och "Baby You're Mine" låg länge högt på såväl singellistan som "Music Control". I mitten av 2005, med start den 1 juli i Skellefteå, genomförde hon en turné på 18 platser runtom i Sverige. I december 2005 släppte hon julalbumet The Christmas in You, som spelats in med musiker i Nashville. Albumet innehöll både nyskrivna melodier och hennes egna favoriter. I samband med detta gjorde hon en egen julshow i "Hasses Lada" i Båstad, samt var TV4:s så kallade "julartist" detta år.


År 2006 spelade hon sig själv i långfilmen Heartbreak Hotel av Colin Nutley, och i samband med det släpptes även EP:n med samma namn. I mitten av 2006 for hon ut på turnén Rocktåget med Thomas Ledin och Andreas Johnson.


Den 25 oktober 2006 släppte hon albumet The Woman I've Become, som inledde samarbetet med Nashvilleproducenten Nathan Chapman och hans musiker. Flera låtar skrevs av och med kvinnor, där vardagliga händelser ofta låg till grund för sångtexterna. Inom Nashvilles musikliv var intresset för albumet stort, bland annat medverkade Buddy Miller, Rebecca Lynn Howard, Lauren Lucas, Stephanie Chapman och Pat Mc Laughlin som körsångare. "Cowboy Up" blev första singel ut. En annan låt på albumet hon skrev, "Too Late to Be Drinkin'", har senare fått en text på svenska av Chris Andersen, "För sent för ett glas", som spelats in av dansbandet Sannex.


Den 28 november 2007 släppte hon Music Row, ett coveralbum inspelat i Nashville. Albumet, som sålde guld i Sverige, innehöll tre duetter: "Why'd You Come in Here Looking Like That" med Nina Persson, "Tumbling Dice" med Kim Carnes och "To Know Him is to Love Him" med Lisa Miskovsky. Första singel ut, och den stora hitlåten från albumet, var dock "Angel of the Morning". I samband med albumets utgivning turnerade hon också.


Den 28 oktober 2008 släppte hon albumet Baby Blue Paper, som också det följdes av konsertturné, Baby Blue Paper Unplugged Tour 2009, i början av 2009. Den 28 oktober 2009 släppte hon coveralbumet Music Row II, som följdes av konsertturné 2010. Den 27 oktober 2010 släppte hon samlingsboxalbumet The Well-Known And Some Other Favourite Stories. Den 28 september 2011 släpptes albumet Flirting with Disaster som följs av en konsertturné under våren 2012. 2011 släppte hon även julalbumet Välkommen jul, samt medverkade i SVT:s Luciafirande den 13 december där hon framförde sångerna "Away in a Manger" och "I väntan på julen" ("Greensleeves").


Under sommaren 2012 genomfördes en liten "Sommer Set Tour" baserad på föregående album, men även med nya låtar från kommande album. Den 7 november 2012 släpptes 17:e albumet A Woman Can Change Her Mind. Under våren 2013 gjorde Jill Johnson 8 exklusiva spelningar på åtta specifika orter. I januari 2014 hade Jill Johnsson premiär på sin första egna krogshow Jill på Hamburger Börs i Stockholm. Vid samma tid, i början av 2014, sändes den programserien Jills veranda på SVT> De sex programmen var inspelade i Nashville med Jill som värdinna och svenska artister som gäster. Hon vann Kristallen 2014 som "årets kvinnliga programledare".


Jill Johnson är sedan 21 augusti 1999 gift med musikern Håkan Werner och bor i Vänga i Fristad utanför Borås. Makarna har tillsammans döttrarna Havanna (född 2004) och Bonnie Lee (född 2010).






ABBA

ABBA, Dancing Queen på Spotify

Arrival

Dancing Queen

ABBA, Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight) på Spotify

Voulez-Vous

Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)

ABBA, The Winner Takes It All på Spotify

Super Trouper

The Winner Takes It All

Abba (ofta skrivet ABBA och som logotyp ????) var en svensk popgrupp, som gav ut musik mellan 1972 och 1983. De fem första singelskivorna och det första albumet gavs ut under artistnamnet Björn & Benny, Agnetha & Frida innan gruppnamnet Abba formades av medlemmarnas initialer 1974.


Abba bestod av två gifta par: Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog samt Benny Andersson och Anni-Frid "Frida" Lyngstad. Under hela gruppens karriär skrevs musik och text av Benny och Björn, och fram till 1977 ibland tillsammans med gruppens manager, Stikkan Anderson.


Gruppens första album var Ring ring 1973 och deras sista album var The Visitors, som kom ut 1981. Det stora internationella genombrottet kom i Eurovision Song Contest 1974, där gruppen framförde det vinnande bidraget Waterloo.


Medlemmarnas äktenskap brast 1979 respektive 1981, och gruppen gjorde sin sista studioinspelning hösten 1982. Därefter tog gruppen en paus för att arbeta med andra projekt; Andersson och Ulvaeus med musikalen Chess, medan Fältskog och Lyngstad gjorde soloprojekt. "Pausen" blev långvarig och gruppen kom aldrig att återsamlas i studion. Vid endast ett tillfälle har gruppen samlats för att sjunga framför tv-kameror; i Lasse Holmqvists program Här är ditt liv med Stikkan Anderson 1986.


2014 hade gruppen sålt 400 miljoner skivor och är därmed Sveriges mest framgångsrika musikexport genom tiderna. Abba blev den första popgruppen från Kontinentaleuropa/Norden att under en längre tid nå större framgångar i den engelskspråkiga världen.


Gruppmedlemmarna hade redan under 1960-talet haft musikaliska framgångar på varsitt håll; Benny Andersson med Hep Stars, Björn Ulvaeus med Hootenanny Singers och Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som soloartister. Andersson och Ulvaeus arbetade tillsammans som musikproducenter och låtskrivare vid Stikkan Andersons skivbolag Polar Music före Abbatiden, bland annat för Ted Gärdestad och Hootenanny Singers.


1969 gav Andersson och Ulvaeus ut sin första gemensamma singel "She's My Kind of Girl" under artistnamnet Björn & Benny. Detta var dock inte den första låt som de skrev tillsammans. De träffades redan 1966 och skrev sånger som "Isn't It Easy To Say" och "A Flower in My Garden", vilka båda spelades in av Hep Stars. En av låtskrivarduons stora framgångar var "Language of Love" 1971, som bland annat spelades in av den franska artisten Françoise Hardy.


Ulvaeus och Fältskog samt Andersson och Lyngstad träffades vid ungefär samma tid och blev två par. Musikproducenterna och låtskrivarna Ulvaeus/Andersson tog med sina sjungande flickvänner till studioinspelningar för Björn & Benny-låtar samt för andra artister. Den första inspelning som det är säkerställt att samtliga fyra personer medverkar på är Björn & Benny-singeln "Hej gamle man!" 1970, som låg tio veckor på Svensktoppen. De två paren uppträdde på scen första gången tillsammans den 1 november 1970 på Restaurang Trädgårn i Göteborg under namnet Festfolket (alternativt Fästfolket och Två gånger fästfolk). Den 13 december 1970 syntes kvartetten även i TV-programmet Five Minutes Saloon, där de framförde sin version av "California, Here I Come" från 1921.


1972 kom de första singelskivorna där alla samtliga fyra Abbamedlemmarna medverkade på skivomslaget, under gruppnamnet Björn & Benny, Agnetha & Frida. Den första singel som släpptes under detta namn var "People Need Love". I USA lanserades gruppens tre första singlar av Playboy Records under namnet Björn & Benny (with Svenska flicka).


Gruppen deltog under namnet Björn & Benny, Agnetha & Frida i Melodifestivalen 1973 med tävlingsbidraget "Ring ring (bara du slog en signal)". Låten slutade på en tredjeplats, men detta hindrade inte gruppen från att få sin första större försäljningsframgång. Eftersom Agnetha Fältskog födde barn strax därefter ersattes hon tillfälligt av Inger Brundin - bland annat under en promotionsturné i Västtyskland, Österrike, Nederländerna och Belgien. Singeln blev etta i Sverige och Belgien och låg dessutom inom topp fem i Österrike, Nederländerna, Norge och Sydafrika.


En ännu större framgång skulle komma året därpå då gruppen, med det förkortade namnet Abba, framförde "Waterloo" vid Eurovision Song Contest i Brighton, Storbritannien, den 6 april 1974. Efter omröstningen stod bidraget som vinnare - det första för Sverige. Vinsten banade väg för gruppens framgångsrika internationella karriär. "Waterloo" blev, förutom i Sverige, listetta i flera europeiska länder. Låten blev även en hit i USA där den som bäst klättrade till sjätteplatsen på Billboardlistan.


Med koreografi av Graham Tainton och scenkläder av Owe Sandström lyckades gruppen skaffa sig uppmärksamhet inte bara för musiken.


Gruppens tidiga storhetstid inföll under svenska proggens och musikrörelsens 1970-tal och den form av musik som Abba spelade ansågs kontroversiell i dåtidens kulturradikala kretsar i Sverige, där det fanns en utbredd misstro mot "kommersiell pop". När Sverige 1975 skulle arrangera Eurovision Song Contest bildades därför en så kallad "antikommersiell folkfront" med stöd av bland annat Kulturrådet, kulturnämnden i Stockholms stad, producentföreningen på Sveriges Radio och olika musikerorganisationer. Abbas glammiga image stod i djup kontrast till den musikvåg som var tongivande i Sverige och i Ulf Dagebys låt "Doin' the omoralisk schlagerfestival" från 1975 hånas gruppen för sina plastkläder.


Efter "Waterloo" dröjde det ett och ett halvt år till nästa framgång, då gruppen fick en hit med SOS. Låten låg som bäst på sjätte plats på den brittiska listan, och på femtonde plats i USA. En version med svensk text gjordes året därpå till Agnetha Fältskogs soloskiva "Elva kvinnor i ett hus". Innan "SOS" hade gruppen släppt en rad singlar som inte nådde någon större framgång på hitlistorna i Storbritannien och USA, men som klättrade på listor i andra länder; "Honey, Honey" (2:a i Västtyskland), "So Long" (3:a i Österrike) och "I Do, I Do, I Do, I Do, I Do" (1:a i Australien och Nya Zeeland). De två förstnämnda singlarna klättrade på listorna i samband med gruppens första Europaturné 1974-75. Efter "SOS" släpptes singeln "Mamma Mia" som lyckades klättra till förstaplatsen i Storbritannien, vilket stärkte gruppens status där.


År 1976 var Abba en av världens mest populära musikgrupper, med låtar som "Fernando", "Knowing Me, Knowing You", "Money, Money, Money" och "Dancing Queen". Den sistnämnda lyckades klättra till förstaplatsen på Billboardlistan i USA våren 1977. Vid lanseringen av "Dancing Queen" fick Abba en synnerligen exklusiv draghjälp; den 18 juni 1976 framförde gruppen den då nya låten i en tv-sänd gala tillägnad kung Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath, som dagen efter skulle bli Sveriges drottning.


Mellan 1974 och 1980 kom gruppen att ha nio singelettor på Englandslistan och en i USA. Abba var på toppen av sin karriär vid en tid då europeisk popmusik skattades högt i USA. Intresset för Abba kulminerade i USA samtidigt som punk och new wave ökade i popularitet i Europa. Gruppen var också populär i östra Europa trots den kommunistiska diktaturen. Abba gästade tv-shower i såväl Polen som Östtyskland. Gruppens första världsturné tog dem genom Europa och Australien, där gruppen var oerhört populära, 1977 och dokumenterades i långfilmen ABBA – The Movie, som fick biopremiär i december samma år. Under första halvan av 1978 gjorde gruppen en promotionsturné i USA, där singeln "Take a Chance on Me" klättrade till tredje plats.


Eftersom medlemmarna hade svårt att förena karriären med privatlivet, upplevde gruppen en hel del slitningar. Ulvaeus och Fältskog ansökte om skilsmässa i början av 1979.


Ända från början uppmärksammades Abba för musikens speciella ljudbild. Arkitekten bakom detta sound var ljudtekniker Michael B Tretow, som hade hämtat inspiration från Phil Spectors inspelningsteknik. Soundet utvecklades under långa studiosessioner. Enligt Tretow bestod en del av processen att lägga två likadana spår, till exempel Fältskogs och Lyngstads sång, bredvid varandra i mixen med någon hundradels sekunds förskjutning, så att det blev en fylligare upplevelse. Tretow var ljudtekniker på samtliga av gruppens inspelningar.


Ytterligare en viktig aspekt var de musiker som arbetade med gruppen. Andersson och Ulvaeus använde i stor uträckning samma studiomusiker under hela Abbatiden, däribland gitarristerna Lasse Wellander och Janne Schaffer, basisten Rutger Gunnarsson samt trummisen Ola Brunkert. På grund av de komplicerade ljudbilder som Andersson, Ulvaeus och Tretow eftersträvade blev studiosessionerna slitsamma för musikerna. Studiomusikerna medföljde även gruppen på flertalet turnéer där de återskapade mycket av studiosoundet.


1978 byggdes Polar Studios på Kungsholmen i Stockholm, där gruppen kom att göra alla sina resterande inspelningar, med undantaget för "Voulez-Vous" som delvis spelades in i Miami, USA 1979. Innan dess hade gruppen bokat in sig i olika studior över skilda delar av Stockholm och undantagsvis utanför huvudstadsregionen.


Hösten 1979 turnerade gruppen i Europa, USA och Kanada. Våren 1980 fortsatte turnén till Japan, vilket skulle bli deras sista konsertturné. Under 1980 släpptes två singlar som blev gruppens sista ettor på brittiska singellistan: "The Winner Takes It All" och "Super Trouper".


Gruppens sista album blev The Visitors, som utkom i slutet av 1981. Det var det första albumet i världen som trycktes på CD-format, men Billy Joels 52nd Street fick förtur ut till skivhandeln.


Anledningen till albumets mörka texter och dystra sound förklarar Anni-Frid Lyngstad i Carl-Magnus Palms bok ABBA - människorna och musiken: "När man har gått igenom en separation, som vi ju allihop hade gjort då, så påverkar det förstås atmosfären i studion. Den glädje som alltid fanns i våra sånger, även om sången i sig själv var sorgsen, var borta. Vi hade glidit ifrån varandra som människor, och den samhörighet som alltid hade varit en del av våra inspelningar fanns inte kvar längre." Även skivomslaget är mörkt och dystert. Fotografiet togs i Julius Kronbergs ateljé på Skansen i Stockholm efter att albumdesignern Rune Söderqvist fått idén om att skivtitelns besökare kunde vara änglar samt att låten "Like an Angel Passing Through My Room" skulle finnas med på albumet. Han kom att tänka på Kronbergs många änglamotiv och bestämde att fotot skulle tas i Kronbergs ateljé. Fotografiet domineras av Kronbergs tavla föreställande Eros. Fotografiet togs sent på hösten 1981 och ateljén var ouppvärmd.


Under första halvan av 1982 var gruppens inriktning att spela in ytterligare ett album och tre låtar spelades in: "I am the City" (utgiven först 1993, på samlingsalbumet More ABBA Gold – More ABBA Hits), "You Owe Me One" (B-sida på sista singeln) och "Just Like That" (än idag outgiven i sin helhet). Arbetet med albumet stoppades för att i stället inriktas på att släppa ett samlingsalbum, The Singles: The First Ten Years, med de mest säljande singlarna de senaste tio åren, plus två nya låtar som släpptes som singlar: "The Day Before You Came" och "Under Attack". Den förra var gruppens sista inspelning medan den sistnämnda blev gruppens sista singel i februari 1983.


Sista gången Abba uppträdde tillsammans under sin faktiska karriär var den 11 december 1982, då de medverkade i brittiska TV-programmet Late, Late Breakfast Show via satellit från Stockholm. I början av 1983 beslöt gruppen att ta en paus. Gruppen upplöstes inte formellt – istället blev pausen längre än vad någon kunnat ana.


Gruppen gjorde en tillfällig återförening i januari 1986 för att inför tv-kameror sjunga "Tivedshambo" i SVT:s program Här är ditt liv. Dock har de fyra aldrig spelat in musik tillsammans efter 1982.


Efter att gruppen slutade spela in sånger tillsammans har Benny Andersson och Björn Ulvaeus skapat musikalerna Chess (tillsammans med Tim Rice) och Kristina från Duvemåla. De var också delaktiga i arbetet med musikalen Mamma Mia!, baserad på gruppens musik. Andersson har även arbetat som låtskrivare och musikproducent för bland annat Gemini, Orsa spelmän, Ainbusk Singers och Josefin Nilsson. Sedan år 2000 har han haft stora framgångar i Sverige med Benny Anderssons orkester.


Anni-Frid Lyngstad har släppt tre soloalbum: Something's Going On 1982, Shine 1984, och Djupa andetag 1996. Hon har även sjungit duett med exempelvis Phil Collins, Ratata, Marie Fredriksson och Filippa Giordani.


Agnetha Fältskog har givit ut fem egna soloalbum, 1983, 1985, 1988, 2004 och 2013. Hon har även varit skådespelare i långfilmen Raskenstam från 1982. Hon har sjungit duett med bland annat Peter Cetera, Tomas Ledin, Ola Håkansson och Gary Barlow.


Intresset för Abba återuppväcktes i början av 1990-talet. År 1992 gav synthpopgruppen Erasure ut en EP med covers på fyra Abbalåtar, ABBA-esque, och i London startades en discorevivalklubb som spelade en av gruppens låtar varje timme. Samlingsalbumet ABBA Gold – Greatest Hits gavs ut strax därefter, och den kom att bli det mest sålda albumet i Storbritannien under 1990-talet. Skivan, och dess uppföljare More ABBA Gold – More ABBA Hits, sålde i stora upplagor i hela världen. I slutet av 1990-talet kom samtliga gruppens album åter ut i CD-format med ljudet restaurerat under ledning av Michael B. Tretow. Han satte även ihop medleyt ABBA Undeleted till utgivningen av CD-boxen Thank You For The Music 1994.


Önskemål om tillfälliga comebacker har avvisats av samtliga medlemmar. År 2000 tackade gruppmedlemmarna nej till ett erbjudande om en miljard dollar för en återföreningsturné.


År 2005 släppte Madonna sin låt Hung Up där hon har samplat gruppens låt Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight) från 1979. Låten blev en stor internationell framgång och toppade listorna i över 20 länder. Det är, jämte hiphopgruppen The Fugees Rumble in the Jungle, enda gången som låtskrivarna Andersson/Ulvaeus givit tillstånd att sampla en Abbainspelning.


Musikalen Mamma Mia! hade premiär på Prince Edwards Theatre i Londons West End den 6 april 1999, 25 år efter gruppens vinst i Eurovision Song Contest. Musikalen har manus av Catherine Johnson och baseras på gruppens låtar och har sedan dess spelats över hela världen och översatts till flertalet språk. Andersson och Ulvaeus har varit inblandade i arbetet med musikalen. Filmen Mamma Mia! baseras på musikalen och sattes upp på biografer 2008. Vid den svenska galapremiären på biografen Rival (ägd av Benny Andersson) den 4 juli 2008 var flera av filmens skådespelare, samt även alla de fyra Abbamedlemmarna, samlade. Detta var det första publika gemensamma framträdandet av alla fyra gruppmedlemmar sedan 1986.


I maj 2013 öppnades ABBA - The Museum på Djurgården i Stockholm. Sexton månader senare hade museet besökts av en halv miljon besökare. I januari 2016 öppnade nästa steg i Mamma Mia!-historien, då Mamma Mia! The Party öppnade på Gröna Lund i Stockholm. Vid premiären medverkade samtliga fyra Abbamedlemmar.


Den 5 juni 2016 arrangerade Andersson och Ulvaeus en privat fest på Berns salonger i Stockholm för att fira att det var för 50 år sedan, den 5 juni 1966, som de träffats för första gången. Vid ett tillfälle under festen stod hela Abba-kvartetten samtidigt på scen och sjöng "The Way Old Friends Do".


Abba var en av pionjärerna när det gäller musikvideor. De gjorde sina första videor långt före MTVs tid (MTV startade 1981 i USA).


"Waterloo" var den första musikvideon gruppen gjorde. Detta skedde i samarbete med regissör Lasse Hallström. Videon filmades i juli 1974 och samtidigt filmade man även en video till "Ring ring". Hallström var ett naturligt val för gruppen då han redan på 1960-talet hade filmat musikarrangemang för SVT. Samarbetet med Hallström fortsatte och han regisserade alla utom de två sista av Abbas musikvideor ("The Day Before You Came" och "Under Attack", vilka regisserades av Kjell Sundvall och Kjell-Åke Andersson).


Lasse Hallströms sätt att göra musikvideor kom att bli stilbildande; hans filmning av närbilder av medlemmarna i profil och en face användes i flertalet av gruppens musikvideor.


Gruppen använde sällan skådespelare i sina musikvideor, men två undantag är "When I Kissed the Teacher" där Magnus Härenstam figurerar som lärare och "The Day Before You Came" där Jonas Bergström spelar Agnetha Fältskogs förälskelse.


Lasse Hallström regisserade ABBA – The Movie 1977 som en semi-dokumentär där tittaren ges en inblick i gruppens turné i Australien tidigare samma år. I filmatiseringen av musikalen Mamma Mia! från 2008 syns Andersson och Ulvaeus som statister. Likaså i den 2004 producerade kortfilmen The Last Video Ever medverkar alla fyra gruppmedlemmar som statister, medan gruppens musik framförs av dockor. Bland skådespelarna märks Loa Falkman, Rik Mayall, Sissela Kyle och Robert Gustafsson.


Flertalet av gruppens låtar förekommer i de australiska filmerna Muriels bröllop och Priscilla – öknens drottning (bägge från 1994). Gruppens musik har även förekommit i flera svenska och utländska långfilmer; Tillsammans (2000) av Lukas Moodysson och Spike Lees Summer of Sam (1999) är två exempel. I Änglagård av Colin Nutley hörs låten "Mamma Mia" i en bilstereo, "Does Your Mother Know" spelas i Johnny English där Rowan Atkinson mimar till sången. Även i filmen Morgan Pålsson - världsreporter används gruppens musik och Abba nämns ofta i filmen. I Göta kanal från 1981 lyssnar kronofogden på "Money, Money, Money". I The Martian från 2015 med Matt Damon spelas "Waterloo" vid ett avgörande tillfälle i filmen.


Abbamuseet (formellt engelska: ABBA the Museum) är ett museum över Abba beläget vid Djurgårdsvägen 68 på Djurgården i Stockholm. Museet är huvudattraktionen i Swedish Music Hall of Fame som finns på samma adress. Huset började uppföras våren 2012 efter ritningar av Johan Celsing Arkitektkontor. Närheten till Liljevalchs konsthall från 1916 ställde höga krav på utformningen.


I samma byggnad ligger ett hotell som öppnade i april 2013 och museet den 7 maj 2013. Museet disponerar inre delen av bottenvåningen och källarvåningen medan hotellet nyttjar de övriga våningsplanen.


På museet kan man besöka en rekonstruktion av Polarstudion, där Abba spelade in sina låtar från 1978. Det finns ett piano som är sammankopplat med ett piano i Benny Anderssons studio. När Andersson spelar i sin studio, börjar museets piano att självspela. På museet finns även en samling originalföremål från vinsten i Eurovision Song Contest 1974 och vidare genom gruppens hela karriär. Vid urval, sammanställningen och presentation av utställningsföremålen engagerade sig Björn Ulvaeus aktivt. I anslutning till museet finns en museishop och en restaurang som hör till Melody Hotel.


Abba gjorde inspelningar på andra språk än engelska, för att nå framgångar i olika språkterritorier. Det främsta exemplet är albumet Gracias Por La Música från 1980, då Fältskog och Lyngstad tillsammans med ljudtekniker Michael B. Tretow återvände till gruppens äldre inspelningar för att lägga på ny sång med spansk text. Samtliga inspelningar som listas nedan är av Abba, där inget annat anges.






Özz Nûjen

Özz Nûjen, När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden. på Spotify

Dålig stämning

När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden.

Özz Nûjen, Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut. på Spotify

Dålig stämning

Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut.

Özz Nûjen, Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung! på Spotify

Dålig stämning

Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung!

Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i 1,5 år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i ett och ett halvt år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Måns Möller

Måns Möller, Söta du på Spotify

Musikalen - Livet är en schlager

Söta du

Måns Möller, Fredagsmys på Spotify

Måns Möller Standup

Fredagsmys

Måns Möller, Redbull & viagra på Spotify

Måns Möller Standup

Redbull & viagra

Första stora föreställningen var publiksuccén Jävla 70-talister tillsammans med Johan Glans, David Batra och Thomas Järvheden. Föreställningen spelades på Berns i Stockholm och delar av det sändes i sista omgången av SVT:s Släng dig i brunnen.


Sedan gjorde Möller showen Bröderna Graaf tillsammans med Magnus Betnér och Thomas Järvheden. Därefter gjorde samma komiker sketcher i kanal 5:s mansmagasin Y-front (TV-program). Möller medverkade sedan i en panel, som kom med korta reflektioner, i Söndagsöppet. Sedan följde uppträdande i TV4:s Time out, där Martin Timell var programledare.


Detta ledde till fler uppdrag och medverkan i tv-program som till exempel När & Fjärran, Tack gode gud och Fråga Olle. Vid samma tidpunkt drogs standup comedy-programmet Stockholm Live igång.


Mellan 2006 och 2008 var Möller programledare i TV3:s panelhumorprogram Extra! Extra! och under hösten 2009 respektive 2010 för Cirkus Möller som sändes efter fredagsfinalerna av Idol på TV4. Programidén bygger på inspelade sketcher med flera kända komiker (bland andra Petra Mede och David Batra) kombinerat med att programledaren själv utför skämt av olika aktuella slag inför en studiopublik. Många inslag ackompanjeras av Stephen Simmonds band. Under våren 2010 turnerade Möller landet runt med scenversionen av Cirkus Möller.


Hösten 2010 uppträdde Möller tillsammans med Martin Stenmarck, Brolle och Andreas Johnson med föreställningen Ladies Night.


Möller är delägare i komikeragenturen Roa Produktion tillsammans med Johan Glans, David Batra, Hasse Brontén, Thomas Järvheden och Özz Nûjen. ROA är grundare till, samt producent av, sommarturnén Sunny Standup som har satts upp varje sommar sedan 2009.




















Jonas Lundqvist

Jonas Lundqvist, Pengar på fickan på Spotify

Pengar på fickan

Pengar på fickan

Jonas Lundqvist, Den som ser havet på Spotify

Den som ser havet

Den som ser havet

Jonas Lundqvist, Vissa nätter på Spotify

Vissa nätter

Vissa nätter



















Peter Jöback

Peter Jöback, En Helt Ny Värld på Spotify

Disney En Magisk Värld (The Magic of Disney)

En Helt Ny Värld

Peter Jöback, Guldet blev till sand på Spotify

Kristina från Duvemåla

Guldet blev till sand

Peter Jöback, Sommarens Sista Sång - Radio Edit på Spotify

Sommarens Sista Sång

Sommarens Sista Sång - Radio Edit

Peter Arne Jöback, född 4 juni 1971 i Stockholm, är en svensk sångare och artist. Han är son till sångerskan Monica Lind och sedan 2010 gift med Oscar Jöback.


Peter Jöback härstammar från Västra Ämtervik i Fryksdalen, Värmland, där han tillbringade många sommarlov i sin barndom, och från Östergötland.


Jöback utbildade sig vid Adolf Fredriks musikskola och Södra Latin i Stockholm, samt vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm på sångsolistlinjen. Den 11 december 1989 vann han talangtävlingen Talang 89 på Chinateatern genom att sjunga "Anthem" ur musikalen Chess. I Melodifestivalen 1990 slutade han dock näst sist med låten "En sensation". 1992 sjöng han duett med den svenska sångerskan Towe Jaarnek. Sången hette "More Than a Game" och var den officiella sången för Europamästerskapet i fotboll 1992.


År 2000 prövade han på en popkarriär med singeln "Higher" som blev den mest spelade svenska låt. Samma år blev han utnämnd till årets artist av NRJ och Tracks.


Två av Peter Jöbacks album bär titeln Det här är platsen (april 2004) och Storybook (2004). Hittillsvarande singlar är "Du har förlorat mer än jag" (april 2004) och "Sommarens sista sång" (augusti 2004). Peter Jöbacks album Flera sidor av samma man (2006) var Sveriges mest sålda album 2006.


Peter Jöbacks julalbum Jag kommer hem igen till jul släpptes 2002 och betraktas idag som en modern klassiker och har omnämnts som ”tidernas julskiva”. Under albumets tioårs jubelium släppte Jöback sin första bok med samma namn. Två av Jöbacks TV-sända konserter har blivit nominerade till Silverrosen på Montreux filmfestival


Under 2008 gav sig Jöback ut på turné tillsammans med Eva Dahlgren en omfattande sommarturné under namnet Himlen är inget tak. Tillsammans gjorde de även ett livealbum med samma namn till förmån för Röda Korset. Under samma år påbörjade Peter sitt engagemang i "World Childhood Foundation".


Jöback flyttade under 2009 till East Village i New York, under tiden där påbörjades inspelningen av albumet ”East Side Stories”, ett album fyllt av Jöbacks personliga favoriter ur den moderna låtskatten. Albumet spelades in i Woodstock, och innehåller duetter med bl.a som Sia Furler och B-52s Kate Pierson.


Den svenske filmaren Anders Hallberg följde Jöback i New York. Materialet blev till dokumentären Happy, Handsome and Unknown som sändes på NRK och SVT där tittarna fick följa Jöback i hans mer anonyma liv i New York.


Hösten 2011 släpptes Jöbacks franska album La vie, l'amour, la mort (Livet, kärleken, döden). Låtarna är en blandning av nyskrivna och klassiska franska sånger med specialöversättningar av Annika Norlin och Andreas Mattsson. En kortfilm spelades in under regi av Magnus Renfors där Jöback gestaltar sitt franska alter-ego, kortfilmen blev även den Grammisnominerad.


2012 visades Jöbacks TV-serie på SVT Med hjärtat som insats där tittarna fick följa Jöback i fotspåren av några av världens största musik-ikoner; Sinatra, Brel och Dietrich. Tre nyskrivna singlar av Andreas Mattson, Rebekka Karijord och Nina Kinert i produktion av Tobias Fröberg gavs ut i samband med serien. Serien sändes även på NRK och YTL.


Den 18 juni 2010 medverkade han vid Riksdagens galakonsert för kronprinsessan Victoria och Daniel Westling i Stockholms konserthus. Jöback var även en av gästerna på parets bröllop den 19 juni 2010. Jöback sjöng "The First Time I Ever Saw Your Face" på vigseln mellan prinsessan Madeleine och Chris O’Neill i juni 2013.


2013 blev Jöback första svenska artisten att uppträda på Radio City Music Hall under Tony Awards, då han tillsammans med Samantha Hill framförde titelspåret från "Phantom of the Opera".


Den 3 februari 2014 blev Jöback vald till "Årets artist" på QX Gaygala han framförde låten "Annars vore jag inte jag" på galan som sändes på TV4.


I maj 2014 gjorde Peter debut i Japan när han medverkade i den årliga upplagan av "Music Meets Symphony" på Tokyo Forum Hall.


I slutet av 2014 gjorde Peter tre exklusiva konserter i London. "An Evening with Peter Jöback" ägde rum på klassiska St James Theatre Studio den 3,4 och 5 november.


Jöback har deltagit två gånger i Melodifestivalen. I Melodifestivalen 1990 slutade han näst sist med låten "En sensation". Den 3 december 2009 avslöjades Jöback på Kulturnyheterna som den tredje jokern i Melodifestivalen 2010, med bidraget "Hollow", som är skriven av Fredrik Kempe samt Anders Hansson. Låten tävlade i den fjärde deltävlingen i Malmö den 27 februari 2010, där den gick som nummer två till finalen. I finalen den 13 mars i Globen kom Jöback på en nionde och (för andra gången) näst sista plats.


Jöback blev tidigt engagerad i flera teaterföreställningar, till exempel Sound of Music och Snövit. Karriären fortsatte med roller i Grease, Fame och Musical Express, innan genombrottet kom med rollen som Robert i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal Kristina från Duvemåla 1995. Med sitt stora nummer "Guldet blev till sand" låg han 110 veckor på Svensktoppen.


Sir Cameron Mackintosh var den som tog Jöback till West End i London för att spela Chris i Miss Saigon, som ledde till att Mackintosh valde honom att spela Michael i originaluppsättningen av The Witches of Eastwick, båda på Theatre Royal Drury Lane. Jöback spelade även Konferencier i Cabaret först i Danmark och sedan i Stockholm på Tyrol 2006 och på Rondo i Göteborg 2007, för den rollen fick Jöback sin andra guldmask, i den svenska uppsättningen var Jöback även konstnärlig producent.


Jöback medverkade i den svenska dubbningen av Disneyfilmen Aladdin 1992, där han bland annat sjöng en duett med Myrra Malmberg i låten "En helt ny värld", den svenskspråkiga versionen av "A Whole New World". 1995 gjorde Peter även rösten till Stinkie i Casper och 1999 gestaltade han rösten till "Stuart Little" in den svenska versionen av filmen med samma namn.


Mellan mars och september 2012 medverkade Jöback som fantomen i West End-uppsättningen av The Phantom of the Opera på Royal Albert Hall i London. Där blev han även presenterad som nästa Phantom. Den 29 april 2013 hade Jöback premiär som fantomen i Broadway-uppsättningen av samma musikal på The Majestic Theatre i New York.


Den 4 december hade Jöback premiär som Sweeney Todd i den svenska uppsättningen på Stadsteatern i Stockholm, där han spelade fram till 30 april 2014.


Den 11/9 2014 var premiären för musikalen Livet är en Schlager där Jöback gör en tolkning av transsexuella Candy Darling. Musikalen är sammansatt av Jonas Gardell och Fredrik Kempe och är baserad på Gardells film Livet är en Schlager från år 2000.


2010 gjorde Jöback en omfattande turné (48 platser) med trio i Skandinavien som avslutades på Hamburger Börs i Stockholm våren 2011. Det var andra gången Jöback huserade på Börsen, första gången var 1998 som den yngste artisten någonsin.


Tidigare 2010 gjorde Jöback, tillsammans med Helen Sjöholm och Radiosymfonikerna, en konsertföreställning av Sondheim-sånger i samband med dennes 80-årsdag.


Den 19 oktober 2012 hade Jöbacks turné under namnet I Love Musicals premiär i Scandinavium, Göteborg. Tillsammans med solisterna Ma-Anne Dionisio, Katy Treharne, James Greeme och Michael McCarthy sjöng de musikallåtar ur flertalet klassiska musikaler under ledning. Turnén hade fem stopp och tog sig även till Spectrum i Oslo. Den 27 september 2013 gav sig Jöback ut på en andra turné under namnet I Love Musicals - The Broadway Edition tillsammans med solisterna Helen Sjöholm, Gunilla Backman, Ma-Anne Dionisio, Norm Lewis och Scarlett Strallen. Turnén hade sju stopp och avslutades i Globen i Stockholm. Delar av konserten i Globen spelades in och sändes i TV4 samt i P4 Live under namnet Tillbaka från Broadway - en musikalkväll med Peter Jöback. Musikalerna följdes senare upp av ett album med titeln I Love Musicals - The Album som han spelat in med Stockholm Sinfoneitta under ledning av David White. Albumet innehåller musikalklassiker samt "Annars vore jag inte jag" skriven av Jonas Gardell och Fredrik Kempe.


Jöback är öppet bisexuell. "Jag har alltid varit attraherad av både män och kvinnor", sade han i TV-serien Det blir bättre i TV3 29 maj 2011. Han blev utsedd till "Årets homo" vid Gaygalan 2005.


Jöback berättade i Skavlan den 9 oktober 2009 att han som barn blev utsatt för sexuella övergrepp.


25 juni 2010 (midsommarafton) gifte sig Peter Jöback med sin sambo sedan 2004, Oscar Nilsson, på Cirkus i Stockholm. Tillsammans med ett lesbiskt par har de två döttrar.


() = Antal veckor på Top 60 Singel Hitlistan , Svensktoppen och Trackslistan står inom parentes.


() = Antal veckor på Top 60 Singel Hitlistan , Svensktoppen och Trackslistan står inom parentes.






















Daniel Karlsson trio

Daniel Karlsson trio, Cousin Cuisine på Spotify

Fusion for Fish

Cousin Cuisine

Daniel Karlsson trio, Fusion for Fish på Spotify

Fusion for Fish

Fusion for Fish

Daniel Karlsson trio, Route 222 på Spotify

Fusion for Fish

Route 222



















Ed Sheeran

Ed Sheeran, Perfect på Spotify

÷ (Deluxe)

Perfect

Ed Sheeran, Shape of You på Spotify

÷ (Deluxe)

Shape of You

Ed Sheeran, Galway Girl på Spotify

÷ (Deluxe)

Galway Girl















Mattias Alkberg

Mattias Alkberg, Tjugonde på Spotify

Tjugonde

Tjugonde

Mattias Alkberg, Skända flaggan på Spotify

Mattias Alkbergs begravning

Skända flaggan

Mattias Alkberg, I spenaten på Spotify

Personer

I spenaten











Walter Trout

Walter Trout, Pray For Rain på Spotify

Blues for the Modern Daze

Pray For Rain

Walter Trout, Saw My Mama Cryin på Spotify

Blues for the Modern Daze

Saw My Mama Cryin

Walter Trout, The Bottom of the River på Spotify

The Blues Came Callin'

The Bottom of the River

Walter Trout, född 1951 i Ocean City, New Jersey, USA, är en amerikansk gitarrist och sångare inom bluesgenren. I mars 2014 blev det känt, att han är drabbad av sjukdom, och inväntar en levertransplantation.


Walter Trout spelade bland annat med banden Canned Heat och John Mayall's Bluesbreakers innan han 1989 bildade sitt eget Walter Trout Band, vilket senare bytt namn via Walter Trout and the Free Radicals till nuvarande Walter Trout and the Radicals.










Cirkus Cirkör

Cirkus Cirkör är en av världens ledande aktörer inom nycirkus. Cirkus Cirkör har turnerat runt om i världen med en rad nycirkusföreställningar och events. De har också grundat utbildningar för nycirkusartister på gymnasie- och högskolenivå.


Cirkus Cirkör startade som en fri nycirkusgrupp i Stockholm 1995. Gruppen bildades av Tilde Björfors och Cirkus Cirkör var en av Sveriges första nycirkusgrupper, inspirerade av bland annat kanadensiska Cirque de Soleil.


1997 grundades Cirkuspiloterna, en eftergymnasial utbildning för cirkusartister och år 2000 startades ett nycirkusprogram på S:t Botvids Gymnasium, som idag är en gymnasial spetsutbildning med riksintag. 2005 var Cirkus Cirkör med och grundade ett gymnasieprogram i vinterakrobatik i Åre och i Östersund.


Cirkus Cirkörs har turnerat med en rad föreställningar, flera av föreställningarna har producerats i samarbete med andra grupper. Ett urval av Cirkus Cirkörs föreställningar:














Eric Gadd

Eric Gadd, The Right Way på Spotify

Gaddamn - The Ultimate Collection

The Right Way

Eric Gadd, Vi kommer aldrig att förlora på Spotify

Melodifestivalen 2013

Vi kommer aldrig att förlora

Eric Gadd, Do You Believe In Me - Radio Edit på Spotify

Svensk sommar

Do You Believe In Me - Radio Edit

Eric Gadd, egentligen Carl Erik Gudmund Sojdelius, född 31 juli 1965 i Uppsala, är en svensk sångare och låtskrivare.


Gadd föddes i Uppsala men växte upp först i Visby på Gotland och flyttade sen som nioåring med familjen till Vallentuna utanför Stockholm där han tillbringade resten av sina uppväxtår. Han debuterade i eget namn med albumet Hello (1987) och singeln "Ett ensamt hjärta". Känd i vidare kretsar blev han två år senare med albumet Hurra du lever - Pang du är död, ett starkt Prince-influerat men ändå personligt knippe sånger med hårt sväng och stark teatral auktoritet. Han har sedan dess varit en av de starkaste profilerna på den svenska soulmusikscenen. 1991 släppte han den engelskspråkiga skivan Do You Believe in Gadd?, och han höll sig därefter till att skriva låtar på engelska, ända fram till 2008 då han återgick till svenska texter på albumet Stockholm står kvar men jag ligger.


Eric Gadd tävlade i den första deltävlingen i Melodifestivalen 2013 den 2 februari 2013 med bidraget "Vi kommer aldrig att förlora". Detta bidrag skrev han tillsammans med Thomas Stenström och Jacob Olofsson. Bidraget tog sig vidare till Andra chansen och slutade där på åttonde och sista plats. Låten testades på Svensktoppen den 10 mars samma år men kom inte in på listan.






Clas Yngström & Sky High

Clas Yngström & Sky High, I Ain't Beggin' på Spotify

Freezin Hot

I Ain't Beggin'

Clas Yngström & Sky High, Don´t Move på Spotify

Sky Highlights

Don´t Move

Clas Yngström & Sky High, You Got Me Hooked på Spotify

Sky Highlights

You Got Me Hooked











Blacknuss

Blacknuss, Last Night a DJ Saved My Life - C&J Mix på Spotify

Gold (A Decade of Soul, Jazz & R'n'b)

Last Night a DJ Saved My Life - C&J Mix

Blacknuss, Dinah på Spotify

Gold (A Decade of Soul, Jazz & R'n'b)

Dinah

Blacknuss, Thinking of You på Spotify

Gold (A Decade of Soul, Jazz & R'n'b)

Thinking of You

Blacknuss är ett svenskt musikkollektiv som har sina rötter i en jazzklubb i Stockholm. Musikstilen var från början mestadels jazz och funk, men har på senare tid gått mer åt soul och r&b-hållet. Medlemmarna har varierat mycket under åren, men trummisen Martin Jonsson har varit med hela tiden.


Blacknuss hade 1994 hittar med låtarna "It Should Have Been You", "Last Night A DJ Saved My Life" och senare 1996 med låten "Dinah".










Leon Bridges

Leon Bridges, Smooth Sailin' på Spotify

Coming Home

Smooth Sailin'

Leon Bridges, Coming Home på Spotify

Coming Home

Coming Home

Leon Bridges, Better Man på Spotify

Coming Home

Better Man







RAW comedy club

Raw Comedy är ett svenskt varumärke för ståuppkomik som omfattar bland annat en ståupp-klubb, bokningar av internationella komiker, en tv-serie och återkommande turnéer. RAW Comedy grundades år 2004 av Mårten Andersson. På Hilton i Stockholm är ett av deras roligaste skämt att några i publiken får stå upp hela showen, snacka om äkta standup. Först till kvarn säger de till dem som trodde att de skulle få sitta ner på en standup.


RAW comedy club grundades 2004 av Mårten Andersson som en stand up-klubb på krogen Wirströms i Gamla stan i Stockholm. På premiärkvällen medverkade Johan Glans, Magnus Betnér, Måns Möller, Thomas Järvheden och Mårten Andersson.


2008 gick Sony Music Entertainment Sweden AB in som delägare och affärsområdet ”RAW comedy” startades. Andersson fick titeln ”Head of comedy” för Sony Music i Sverige. Samma år producerade RAW comedy de två första säsongerna av TV-programmet ”RAW comedy club” för Kanal 5.


RAW comedy producerade sina första stand up-special för SVT år 2009. Nästföljande år producerades flera turnéer med internationella komiker bland andra Dylan Moran och Eddie Izzard. Under våren 2009 skrev Andersson kontrakt med komikern Sean Banan och släppte kort därefter singeln ”Skaka rumpa".


Mårten Andersson avslutade samarbetet med Sony Music Entertainment Sweden AB 2011 och blev ensam ägare av verksamheten. Under året spelades den femte säsongen av TV-programmet ”RAW comedy club” in för Kanal 5 och RAW comedy club startade en stand up-klubb i Örebro.


Stand up-klubben bytte lokaler till Hilton Stockholm Slussen under 2012. Under våren åkte RAW ut på Sverigeturné med Mårten Andersson, Marika Carlsson, Kodjo Akolor, Messiah Hallberg, Måns Möller och Filip Schultz. På hösten genomfördes en turné med Kristoffer Appelquist, Marika Carlsson, Mårten Andersson, den amerikanska komikern Reginald D Hunter samt humorgruppen The Axis of Awesome.


Programmet som bygger på ståuppkomik blandar scenföreställningen med intervjuer bakom kulisserna. Bland andra har Johan Glans, Martin Soneby, Thomas Järvheden, Mårten Andersson och Magnus Betner medverkat. Även ett flertal internationella komiker har medverkat. Programmet koncentrerar sig på "rå komedi", där komikerna får prata om vad som helst.


Varje program inleds med en sekvens där en kortväxt man, spelad av Johan Neumann, skrattar tills han exploderar och i och med detta formar programmets logotyp.


















































Pugh Rogefeldt

Pugh Rogefeldt, Små lätta moln på Spotify

Pugh Rogefeldt 22

Små lätta moln

Pugh Rogefeldt, Små lätta moln - Live på Spotify

Pughs Bästa

Små lätta moln - Live

Pugh Rogefeldt, Vandrar i ett regn på Spotify

Pugh Rogefeldt 22

Vandrar i ett regn

Anders Sture Torbjörn "Pugh" Rogefeldt, född 2 mars 1947 i Västerås, är en svensk sångare, gitarrist och låtskrivare.


Han debuterade med det grammisvinnande albumet Ja, dä ä dä 1969, vilket var banbrytande då det var ett av de första rockalbumen på svenska. Skivan spelades in tillsammans med Jojje Wadenius och Janne "Loffe" Carlsson. Flera framgångsrika album följde på 1970-talet. 1978 tävlade han i Melodifestivalen med låten "Nattmara", som slutade på tredje plats. På 1980-talet släppte han några mindre framgångsrika album. 1990 bildade han rockbandet Grymlings vilka utgav två kommersiellt mycket framgångsrika album, det första innehållandes Rogefeldts hitlåt "Mitt bästa för dig". Efter ett uppehåll från musiken återvände han 1999 med countryalbumet Maraton. 2008 återförandes han med Wadenius och Carlsson på albumet Vinn hjärta vinn.


2012 medverkade han i TV-programmet Så mycket bättre och 2013 utkom hans självbiografi 73: Från Stora gatan 51 till Hog Farm.


Rogefeldt växte upp i ett arbetarhem i Västerås. Fadern Ivar Rogefeldt var byggnadsmålare och har av Pugh Rogefeldt beskrivits som temperamentsfull på arbetet, men tystlåten i hemmet; han har också beskrivits som respektfull gentemot familjen och yrkesstolt. Modern Signe Rogefeldt var hemmafru, men ströarbetade även som servitris. I kontrast till faderns tystlåtenhet var hon mer pratglad och extrovert; hon var också kulturellt intresserad. Tillsammans fick de tre söner: Olle, Torbjörn och Ingemar. Föräldrarna kom senare att skiljas efter att yngste brodern Ingemar flyttat hemifrån.


Rogefeldt gick i Skepparbackens skola i Västerås, som av honom själv har beskrivits som ett "sterilt uppfostringsläger". Klassläraren i mellanstadiet har han kallat en "gammal häxa" då hon sade till Rogefeldt att han var för mager och lat för att bli någonting. Han har också kallat sin skoltid för ett "stans första sociala experiment" då ungdomar från olika sociala klasser gick i samma skola.


Som barn sjöng han först i söndagsskolans kör, vilken han upplevde som tråkig, och därefter i en gosskör. I gosskören kände han för första gången "musikalisk glädje". Han kom i kontakt med musik på skiva via familjens radiogrammofon, däribland Ludvig van Beethovens "Ödessymfonin" och Duke Ellingtons "Do Digga Do". Lite senare kom han i kontakt med The Everly Brothers' musik, vilken gjorde honom "hypnotiserad". Han lyssnade även mycket till The Beatles The Rolling Stones och The Kinks.


I tonåren spelade Rogefeldt i banden Mersey Sect och Blues Band. De var aktiva under ett par år och Rogefeldt sjöng och spelade kompgitarr. Bland annat spelades covers som The Whos "My Generation", "Susie Q" i The Rolling Stones version och Little Richards "Tutti Frutti" och "Lucille". I bandet Mersey Sect började han skriva texter på svenska, vilket senare kom att utmärka hans musik.


Då Rogefeldt var 19 år träffade han Yvonne som han gifte sig med 1968. Paret fick tre barn: Michael 1966, Paul 1968 och Kim 1970.


I vuxen ålder arbetade han som målare och vid sidan av detta sysslade han med musiken. Han spelade in sina låtar på en Tandberg-bandspelare. Han valde ut tre av dessa som han skickade till olika skivbolag. Det enda som hörde av sig var Metronome, vars producent Anders Burman lät meddela att man omedelbart ville spela in ett album. Rogefeldt gjorde vid tidpunkten militärtjänstgöring i Strängnäs och nekades permission för att göra inspelningen. Detta ledde till att Rogefeldt rymde från det militära med påföljden att han blev dömd till tre månaders fängelse (som han dock avtjänade efter att debutalbumet getts ut).


Det var även i mötet med Burman som artistnamnet Pugh föddes. När Burman frågade Rogefeldt vad han hade tänkt sig för artistnamn kom Rogefeldt av en slump att tänka på en konstnär han kände, Pug Karlsson. Burman gillade namnet och artistnamnet var därmed fött.


Rogefeldt debuterade i november 1968 med singeln Haru vart på cirkus. Albumdebuten kom 1969 med Ja, dä ä dä, producerat av Burman, som han arbetade med också på många av sina kommande album. Därtill medverkade gitarristen och basisten Jojje Wadenius och trummisen Janne "Loffe" Carlsson. Även Michael B. Tretow fanns med som tekniker. Albumet innehåller flera av Rogefeldts mest kända kompositioner såsom "Här kommer natten" (även utgiven som singel 1969), "Små lätta moln" och Bertolt Brecht-tolkningen "Surabaya Johnny". Albumet belönades med en Grammis för bästa debutpopulärproduktion 1970.


Albumet väckte sensation för att det var ett av de första rockalbumen på svenska. Rogefeldts sångstil var också utmärkande där han drog på vokaler och använde språket på ett sätt som inte gjorts tidigare i Sverige. Texterna hade ofta en naivistisk ton och innehöll direktöversättningar från amerikansk och engelsk pop. Till exempel var låten "Här kommer natten" en sådan av Thems "Here Comes the Night". Ja, dä ä dä väckte också uppmärksamhet för dess psykedeliska rock. Genom albumet banade Rogefeldt väg för andra rockband att också sjunga på svenska. Pugh Rogefeldt tävlade som kompositör i Melodifestivalen 1969 med låten "Sommarflicka" som Svante Thuresson framförde.


Debuten följdes av Pughish (1970), även detta med Wadenius och Loffe Carlsson som medmusiker och Burman som producent. Pughish hade samma symbiotiska rock som debuten och influenser från funk, jazz, folkmusik, bluesrock och till och med barnlåtar kunde skönjas. Från albumet släpptes singeln Föräldralåten.


På nästa album, 1972 års Hollywood, hade samarbetet med Wadenius och Loffe Carlsson brutits. I deras ställe medverkade många andra musiker på skivan, däribland Kenny Håkansson och Lasse Wellander på gitarr, Göran Lagerberg på bas Jan Bandel på trummor. Även Bernt Staf och Kisa Magnusson gästade skivan på sång. Producent var precis som på de två första albumen Anders Burman. Samma år utgavs två singlar tillsammans med Nature, En gång tog jag tåget bort och Slavsång.


1973 släpptes Pugh on the Rocks, ett coveralbum där Rogefeldt tolkar bland andra Alice Tegnérs "Bä, bä, vita lamm", Chuck Berrys "Reelin' and Rockin'" och Arthur Crudups "That's All Right". Burman var producent och medverkade gjorde även bland andra Janne Schaffer, Peps Persson och Christer Eklund.


Året efter bildade han bandet Rainrock där hans bror Ingemar Rogefeldt spelade gitarr, Bo Frölander trummor och Roger Pettersson bas. Med det nya bandet utvecklade Rogefeldt ett hårdare rocksound och övergav delvis den lekfullhet som präglat de tidiga albumen. Med det nya bandet utgav han 1974 skivan Bolla och rulla. Albumet producerades av Burman och innehöll välkända låtar som "Hog Farm" och "Dinga linga Lena", den senare även släppt som singel samma år. Rogefeldt gick nu in i sin kommersiellt sett mest framgångsrika period ditintills och fick för detta utstå kritik från proggrörelsen. Rogefeldt har senare kommenterat rörelsen med orden "Proggarna tog så väldigt allvarligt på allting. Det fanns så mycket regler om hur musiken skulle låta och vad texterna skulle handla om. Jag förstod det aldrig. Det var som en sekt."


Under tre veckor i slutet av 1974 var Rogefeldt och Rainrock ute på en inomhusturné tillsammans med Ola Magnell och Janne Lucas Persson under namnet Ett steg till. Tre av konserterna från den 1–3 december sammanställdes till livealbumet Ett steg till, vilken utkom 1975 som en dubbel-LP. Skivan innehöll flera nya låtar från Rogefeldt, däribland "Vandrar i ett regn". Under konserterna framfördes även klassiska stycken av Persson. Skivan sålde i över 100 000 exemplar.


På nästa album, 1977 års Bamalama, bytte Rogefeldt delvis musikalisk inriktning. Albumet var influerat av country och r&b och spelades delvis in i Muscle Shoals Sounds Studio i Alabama, USA. På albumet samarbetade Rogefeldt återigen med Wadenius. Även Marie Bergman och Björn J:son Lindh medverkade på skivan. Producent var Anders Burman. Bland låtmaterialet återfinns bland annat "Vår kommunale man", en tolkning av Woody Guthries "Vigilante Man". Albumet nådde en åttondeplats på den svenska albumlistan.


Rogefeldt ställde upp i Melodifestivalen 1978 med låten "Nattmara", vilken slutade på en delad tredjeplats med 85 poäng. Låten blev framgångsrik och toppade Svensktoppen under två veckor 1978. Den utgavs också som singel, både på svenska och engelska (med titeln "Night Creeper"). Den svenska versionen tog sig in på den svenska singellistan med en andraplats som bästa placering. Låten utgavs inte på något studioalbum, men finns med på 1978 års samlingsalbum Pugh 1968–1978.


1978 utgavs också albumet Attityder, producerat av Anders Berglund och Rogefeldt. Berglund medverkade också som musiker tillsammans med bland andra Roger Palm och Johan Stengård. Därtill gästsjöng bland andra Marie Bergman, Maritza Horn och Mats Ronander på albumet. Albumet blev ingen succé och nådde endast 34:e plats på den svenska albumlistan. Skivans enda singel, Solenergi, tog sig inte in på singellistan.


Rogefeldt bytte under tidigt 1980-tal skivbolag från Metronome till EMI. Han upplöste även kompbandet Rainrock. Första albumet på nya bolaget blev 1981 års Het. Skivan producerades av Bengt Palmers och kompades av en uppsättning nya musiker, däribland Hempo Hildén. Skivan nådde en sjätteplats på albumlistan. Första singeln Stockholm nådde en tiondeplats på singellistan, medan den andra, Tuggummit, inte tog sig in på listorna. På skivan finns också låten "Aftonfalken" skriven tillsammans med Ulf Lundell. Riki Sorsa skulle senare översätta låten till finska och engelska. Året efter utgavs singeln Pop o twist, vilken floppade.


1980-talet kom att bli en nedgång kommersiellt för Rogefeldt och han utgav flera album som inte motsvarade tidigare framgångar. 1983 kom Face, vilket endast innehöll låtar på engelska. Face nådde 39:e plats på den svenska albumlistan, men stannade dock bara i en vecka. Ingen av låtarna släpptes som singel.


Framgången uteblev även med nästa album, 1985 års Hammarhjärta, som inte alls tog sig in på listorna. Albumet var inspirerat av asatro, vilket gjorde att Rogefeldt blev misstagen för att vara nazist. På skivan hade Rogefeldt återförenats med det tidigare kompbandet Rainrock. Anders Burman hade också återvänt som producent.


1986 kom det självbetitlade albumet Pugh Rogefeldt. Skivan producerades av Anders Burman och Tomas Ledin. Alla låtar skrevs av Rogefeldt och spelades in i Polar Studios. Flera etablerade artister medverkade, däribland Björn Skifs, Anna-Carin Larsson och Ledin. Från skivan utgavs singeln Två lika är ett, vilken inte tog sig in på listorna. Albumet som helhet nådde 47:e plats på albumlistan.


Efter detta följde ett par års tystnad innan Rogefeldt 1988 bidrog med två låtar till Cornelis Vreeswijk-hyllningsalbumet Den flygande holländaren. 1989 medverkade han på Eldkvarns turné Cirkus Broadway. I oktober samma år återförenades han med Ola Magnell, Janne Lucas Persson och Rainrock, vilka han turnerat tillsammans med 1974. Bandet spelade på Melody Electric Café i Stockholm och framförde skivan Ett steg till från början till slut med undantag av låtarna "Långt ute på landet" och "Jesus". Samma år släpptes samlingsalbumet Pugh's klassiker och singeln En ny rebell i byn, vilken sjöngs tillsammans med Mikael Rickfors. Låten låg fyra veckor på Svensktoppen med en sjätteplats som bästa placering.


1990 bildade Rogefeldt bandet Grymlings tillsammans med Göran Lagerberg, Mikael Rickfors och Magnus Lindberg. Sommaren samma år spelade gruppen in sitt debutalbum Grymlings, vilket kom att bli en försäljningsmässig succé med 170 000 sålda album. Skivans stora hit blev låten "Mitt bästa för dig", skriven av Rogefeldt. Den låg 23 veckor på Svensktoppen 1990–1991, 14 av dessa på förstaplatsen. Även skivans andra singel "Där gullvivan blommar", skriven av Rogefeldt tillsammans med Rickfors, blev framgångsrik och tillbringade 22 veckor på listan med en andraplats som bästa placering.


Samtidigt som Svensktoppsframgångarna med Grymlings pågick släppte Rogefeldt sitt första studioalbum på fem år, Människors hantverk (1991). Skivan producerades av Lasse Lindbom och Rogefeldt. Flera etablerade artister medverkade, däribland nyckelharpisten Åsa Jinder, musikgruppen The Boppers och Lasse Englund. Trots goda recensioner sålde skivan dåligt. Den nådde en artondeplats på albumlistan. Från skivan släpptes låtarna "Snart kommer det en vind", "Ingenting för ingenting", "Bröllopsklockor" och "Det är aldrig för sent" som singlar. "Snart kommer det en vind" blev en hit och låg bland annat på Svensktoppens förstaplats 1990. "Bröllopsklockor" låg en tid på Svensktoppen 1992. Övriga singlar nådde inte någon listplacering. Samma år utgavs också samlingsalbumet Aftonfalken.


Grymlings följde upp debuten med ytterligare ett framgångsrikt album, Grymlings II, 1992. Albumet hamnade som bäst på 11:e plats på albumlistan. Skivans första singel En glädjesång låg två veckor Svensktoppen. Framgången med Grymlings gjorde att Rogefeldt kunde flytta ut på landet och ta en paus från musiken. Uppehållet skulle komma att vara i sju år. Under uppehållet utgavs två samlingsalbum: Bilder (1993) och 22 (1994).


Han återkom 1999 med albumet Maraton, vilket fick bra kritik. Skivan hade ett tydligt countrysound och bland andra Joakim Thåström medverkar, med sång på Woody Guthrie-tolkningen "Vår kommunale man". Låten "Gammeldags tro" blev en hit på Svensktoppen, med en andraplats som främsta merit. Per Gessle spelade tramporgel på detta spår. Samma år gästade Rogefeldt ett spår på Petters album Bananrepubliken.


Efter Maraton blev det återigen tyst från Rogefeldt. 2000 utkom samlingsalbumet Guldkorn följt av ytterligare en samling 2003, Pughs bästa. 2003 släpptes också samlingsboxen Pugh, en box om fyra CD-skivor med totalt 75 låtar. Flera av dessa var tidigare outgivna och medföljde gjorde även ett 68 sidor långt texthäfte där Rogefeldt med flera beskriver hans karriär. Boxen vann en grammis i den öppna kategorin.


2004 uppträdde han som förband åt Gyllene Tider på deras 25-årsturné. Han utgav också samlingsalbumet Guldgruvan – kuriosa 1968–2002 som till hälften bestod av tidigare outgivet material. Året efter gav han ut skivan Opluggad Pugh där han tolkade en del av sina tidigare utgivna låtar. Stefan Sundström och Laleh Pourkarim medverkade med sång och The Ark–trummisen Sylvester Schlegel spelade trummor. Ytterligare ett samlingsalbum utgavs samma år, Klassiker.


Efter att inte ha spelat tillsammans sedan 1970 återförenades Rogefeldt 2006 med Jojje Wadenius och Janne "Loffe" Carlsson för en serie konserter. Detta ledde i sin tur till att gruppen började planera en skiva tillsammans. Rogefeldt skrev låtar i sitt hem på Gotland under sex veckor och resultatet blev 2008 års album Vinn hjärta vinn, producerat av Martin Axén från The Ark. Musikaliskt var skivan en tillbakagång till det rocksound som präglade Rogefeldts tidigaste skivor.


Under 2012 medverkade Rogefeldt i TV4:s program Så mycket bättre. Den 29 oktober utgavs samlingsalbumet Dä va då dä, vilket hamnade på en fjärdeplacering på den svenska albumlistan.


1 januari 2013 utkom en EP med låtarna från Så mycket bättre, Tolkningarna. 2013 utgavs även den självbiografiska boken 73.










Roger Waters

Roger Waters, Déjà Vu på Spotify

Is This The Life We Really Want?

Déjà Vu

Roger Waters, The Last Refugee på Spotify

Is This The Life We Really Want?

The Last Refugee

Roger Waters, Picture That på Spotify

Is This The Life We Really Want?

Picture That

George Roger Waters, född 6 september 1943 i Great Bookham nära Leatherhead, Surrey, är en brittisk basist, sångare och låtskrivare.


Waters är mest känd från sin tid som medlem av rockbandet Pink Floyd från starten 1965 fram till 1983 samt år 2005. Förutom att spela bas skrev han många kompositioner till gruppens album och var en av bandets sångare. Han har även gjort en solokarriär.


Waters föddes 1943 i närheten av den lilla staden Leatherhead men växte upp i Cambridge. När Roger bara var fem månader gammal dog hans far i ett slag i den italienska staden Anzio under andra världskriget. Avsaknaden av sin far har genomsyrat en ganska stor del av Waters musik och märks främst på Pink Floyd-skivan The Final Cut (1983) och på låten "When the Tigers Broke Free" som var med i filmatiseringen av Pink Floyds rockopera The Wall.


Roger gick på samma skola som Syd Barrett under många år och David Gilmour gick på en skola som låg på samma gata . Nick Mason och Richard Wright träffade han under sin tid på universitetet. Som ung var Roger mycket intresserad av (och duktig i) idrott, speciellt simning. När han var 15 år gammal var han ordförande i en organisation för avvecklandet av kärnkraften.


Tillsammans med Syd Barrett, Nick Mason och Richard Wright bildade Waters Pink Floyd 1965. Även om Barrett i början skrev de flesta låtarna skrev Roger "Take Up Thy Stethoscope and Walk" på debut-LP:n The Piper at the Gates of Dawn från 1967.


Efter att gruppen nådde mer och mer framgång började Barretts mentala och fysiska hälsa göra det omöjligt för honom att leda bandet och Waters tog mer och mer över rollen som låtskrivare och sångare tillsammans med David Gilmour som hade gått med i bandet för att avlasta och senare ersätta Barrett.


1970 samarbetade Waters med kompositören Ron Geesin (som samarbetat med Pink Floyd på albumet Atom Heart Mother samma år) och skrev ett soundtrack kallat Music from ”the Body”.


Waters tog nu mer och mer över den kreativa rollen i Pink Floyd och hans idéer om att göra konceptalbum resulterade i The Dark Side of the Moon och Wish You Were Here. Han hade även ett finger med i spelet på i princip alla låttexter som skrevs och de övriga medlemmarna började mer och mer rikta in sig på att skriva musiken. Till en början fungerade detta bra, de övriga medlemmarna tyckte att Waters var en utmärkt textförfattare och fann sig i situationen. Efter 1975 års Wish You Were Here började dock harmonin minska. På 1977 års Animals saknas bidrag från Mason och Wright nästan totalt medan Gilmour endast krediteras på låten "Dogs". På 1979 års dubbelskiva The Wall står de övriga bandmedlemmarna endast med som upphovsman på tre av tjugosex låtar ("Young Lust", "Run Like Hell" och "Comfortably Numb". På alla dessa står dock även Waters med som upphovsman). En fjärde låt, "The Trial", skrev Waters tillsammans med producenten Bob Ezrin. Under inspelandet av The Wall blev de inre stridigheterna i bandet så stora att Waters sparkade Richard Wright men de behöll honom på den efterföljande turnén. Ironiskt nog var Wright den enda som gjorde en ekonomisk vinst på turnén eftersom han hade en fast lön medan de övriga fick dela på de extremt höga turnékostnaderna. Waters står som upphovsman (ensam eller tillsammans med någon annan) på 80 % av bandets låtar, vilket till stor del beror på alla sångtexter han skrev till gruppen.


Den sista skivan med Waters – Gilmour – Mason som Pink Floyd släpptes 1983. The Final Cut kan dock närmast betraktas som ett soloalbum av Waters ”framfört av Pink Floyd”, som det står på albumets baksida. Skivan är ett konceptalbum som tar upp Waters avsky mot krig och saknaden efter sin far. Gilmour försökte förgäves skjuta upp inspelningen av skivan eftersom han själv inte hade skrivit något material men eftersom Waters kände så starkt för temat och texterna var så personliga spelades det in ändå. Det sägs att Waters erbjöd de övriga att ge ut albumet som ett soloalbum men de andra skulle inte ha velat det. Nick Mason dementerar dock det påståendet i sin bok Inside Out: A Personal History of Pink Floyd.


Vanligtvis spelade Waters bas i Pink Floyd men han har även spelat elgitarr på några låtar (till exempel på "Pigs (Three Different Ones)" och "Sheep" från albumet Animals). Dessutom har han ofta spelat akustisk gitarr live, både med Pink Floyd och solo. Detta har han främst gjort på låtar från The Final Cut och på "Shine On You Crazy Diamond".


1985 tillkännagav Waters att Pink Floyd hade splittrats. Efter brytningen med Pink Floyd ville Mason och Gilmour fortsätta använda namnet Pink Floyd på sin grupp, något som Waters inte var speciellt nöjd med och det resulterade i stämningar och smutskastningar i tidningarna. Waters ansåg att eftersom det nya bandet saknade tre av de fyra originalmedlemmarna (Waters, Barrett och Wright) kunde det omöjligt fortsätta kalla sig Pink Floyd. Ett annat argument han använde var att han skrivit en stor majoritet av de låtar bandet framfört sedan Barrett hoppat av. Gilmour och Mason fick senare rättigheten att använda Pink Floyd som namn och man fick även rättigheter till en stor del av bandets låtar. Waters behöll dock hela The Final Cut och samtliga utom tre låtar på The Wall, dessutom behöll han rättigheten till Pink Floyd-grisen som använts bland annat under konserter och på omslaget till Animals.


Efter brytningen med Pink Floyd har Waters fortsatt med en solokarriär och bland annat gett ut tre konceptalbum, ett filmsoundtrack och en opera. Även om han inte sålt lika många skivor som under tiden i Pink Floyd har han stundtals fortsatt fått mycket god kritik.


Den första soloskivan, The Pros and Cons of Hitch Hiking från 1984, är ett konceptalbum som handlar om en man som drömmer fram på småtimmarna. Skivan utspelar sig mellan klockan 4.30 och 5.11 på morgonen och spelas upp i realtid och behandlar drömmarna mannen har. Bland de musiker som backade upp Waters på skivan finns den legendariska gitarristen Eric Clapton (Clapton deltog även under vissa konserter) och jazzsaxofonisten David Sanborn. Musiken och låtarna skrevs samtidigt som Pink Floyds The Wall och Waters spelade upp både The Wall och Pros and Cons för medlemmarna men de valde att ge ut den förstnämnda. Skivan mottog blandad kritik. Kurt Loder på tidningen Rolling Stone beskrev skivan som "strangely static, faintly hideous record...Waters sounds like the kind of guy who'd bring Hershey bars and nylons along on a first date" medan Mike DeGagne på All Music Guide gav skivan fyra stjärnor av fem och hyllade albumet för dess "ingenious symbolism and his brilliant use of stream of consciousness within a subconscious realm".


1986 skrev Waters soundtracket till filmen Tryggare kan ingen vara. Bandet han spelade med kallades för The Bleeding Hearts Band och innehöll bland andra keyboardspelaren Paul Carrack. Bandet deltog även på hans uppkommande skiva Radio K.A.O.S. (men krediterades inte alltid så) som släpptes 1987. Även detta var ett konceptalbum som handlade om Billy som kan höra radiovågor i huvudet. Detta album sålde inte speciellt bra men en anledning kan vara att han konkurrerade med Pink Floyds senaste skiva A Momentary Lapse of Reason.


Efter Berlinmurens fall 1989 gjorde Waters en stor välgörenhetskonsert av The Wall på Potsdamer Platz i Berlin den 21 juli 1990. Konserten var en av de största i historien och besöktes av omkring 300 000 åskådare och kunde ses av över 500 miljoner tv-tittare världen över.


1992 släppte Waters konceptalbumet Amused to Death som handlade om tv:s korrupta natur. Skivan är den bäst bemötta skivan hittills i Waters solokarriär. Albumet jämfördes av kritikerna med Pink Floyds storsäljare The Wall och innehöll hitsingeln "What God Wants, Part 1" som nådde nummer 4 på "mainstream rock" listorna. Waters gästades på skivan av legendariska gitarristen Jeff Beck.


1999 gav sig Waters ut på en stor världsturné, kallad In the Flesh. Han spelade både solomaterial och låtar från Pink Floyd-tiden och biljetterna var så efterfrågade att han turnerade i hela tre år. En av konserterna släpptes på CD och DVD och kallades kort och gott In the Flesh: Live.


Under 2004 tillkännagav Miramax Films att en uppsättning av The Wall skulle komma på Broadway. Förutom originallåtarna från The Wall kommer även låtar från Dark Side of the Moon, Wish You Were Here och andra Floydalbum finnas med. Waters skall spela en stor roll i produktionen. Den första maj 2004 premiärspelades ouvertyren från Waters opera Ça Ira i Maltas huvudstad Valletta inför utökningen av den europeiska unionen. Operan skulle dock inte bli helt färdig på ungefär ett år.


I september 2004 släppte Waters två nya låtar, "To Kill the Child" och "Leaving Beirut", på Internet. Båda låtarna behandlade 2003 års invasion av Irak. Waters sa själv att han hade skrivit låtarna direkt när USA gick in i Irak men att han väntat med att släppa dem tills nu för att de förhoppningsvis skulle hjälpa till att få bort George W. Bush från makten vid presidentvalet samma år. I låtarna kritiserar han både Bush och Storbritanniens Tony Blair. Efter tsunamikatastrofen 2004 framförde Waters "Wish You Were Here" tillsammans med Eric Clapton på en välgörenhetskonsert.


På Live 8 galan 2005 återförenades Waters med de övriga i Pink Floyd och gjorde en 23 minuter lång spelning i London som inkluderade låtarna "Speak to Me/Breathe", "Money", "Wish You Were Here" och "Comfortably Numb". Återföreningen var dock bara en engångshändelse. Waters sa kort efter konserten trots att det var en positiv upplevelse att spela med Pink Floyd igen var chansen liten att återföreningen skulle fortsätta. Hans och Gilmours musikaliska och ideologiska motsättningar var för stora. Gilmour kände inte heller för en fortsättning och beskrev en eventuell turné som "att ha sex med min exfru igen".


För tillfället jobbar Waters på två nya album varat ett, med arbetsnamnet Heartland, kan komma att släppas under 2007. Två låtar som möjligtvis kan komma med är "Each Small Candle" som finns med på In the Flesh Live och "Flickering Flame" från kompilationen Flickering Flame: The Solo Years Vol. 1. Det andra albumet kommer att ha temat kärlek och en möjlig låt på det albumet är "Woman" som kunde höras under sound check på In the Flesh-turnén.


I februari 2005 annonserade Waters på sin webbplats att operan Ça Ira äntligen var färdig efter 16 års arbete. Den släpptes på CD och DVD den 27 september samma år. Originaltexten, som utspelar sig under den franska revolutionen, skrevs på franska av den nu avlidna Étienne Roda-Gil och Waters har sedan 1997 omarbetat libretton till engelska.


Under sommaren 2006 turnerade han i Europa och under hösten i Nordamerika på sin The Dark Side Of the Moon Live Tour. Som en del av setlistan framför han hela Pink Floyds kanske mest klassiska album The Dark Side of the Moon. Turnén förväntas bli lika framgångsrik som In the Flesh-turnén var och en andra omgång av turnén startar 2007 när han skall besöka Australien, Asien, Europa, Sydamerika och Nordamerika fram till juni. På turnén har Nick Mason deltagit på några spelningar och även Rickard Wright har varit inbjuden men han har avböjt för att istället arbeta på soloprojekt.


Han bidrog i mars 2007 med en låt till soundtracket till filmen The Last Mimzy. Skriven tillsammans med film-kompositören och tidigare Oscar-vinnaren Howard Shore, producerad av Grammy-vinnaren James Guthrie. Waters låt, Hello (I Love You), ligger som soundtrack under eftertexterna ("the credits"). Waters kommenterade om dess utveckling: "I think together we've come up with a song that captures the themes of the movie – the clash between humanity's best and worst instincts, and how a child's innocence can win the day"


Under september 2010 till september 2013 turnerade Roger Waters med sin turné The Wall Live. Det var första gången sedan The Wall live in Berlin 1990 som hela The Wall satts upp som föreställning. :The Wall Live, concert tour






Stefan Sauk

Sauk fick sitt genombrott i "Tillfälligt avbrott" som var ett inslag i satirprogrammet Lorry i början av 1990-talet, där hans ofta återkommande uttryck "Det är mycket nu..." och rollfiguren Doktor Dengroth med uttalandet "Jag är skeptisk" blev bevingade. Han har även spelat Carl Hamilton i filmen Vendetta och TV-filmen Tribunal. Sauk sågs 2006 tillsammans med Kjell Bergqvist i föreställningen I huvudet på Bergqvist & Sauk. 2010 deltog han som tävlande i Let's Dance där han slutade på en femte plats.


2009 engagerade sig Sauk i IPRED- och fildelningsdebatten där han i en debatt med Christian Engström likställde fildelning med stöld.






Kustbandet

Kustbandet, Tishomingo Blues på Spotify

Blue Rhythm Fantasy

Tishomingo Blues

Kustbandet, Rumba negro på Spotify

Blue Rhythm Fantasy

Rumba negro

Kustbandet, Georgia On My Mind på Spotify

Watch Out!

Georgia On My Mind

Kustbandet är en svensk jazzorkester som bildades 1962 i Årsta i Stockholm. Den bildades av klasskamraterna Christer "Cacka" Ekhé (då: Jansson) och Kenneth Arnström. Ursprungligen i traditionell New Orleans-stil, men allteftersom nya medlemmar tillkom i arrangerad 20-talsstil med Duke Ellington, Louis Armstrong, Luis Russell, Jelly Roll Morton med flera som förebilder.


Kustbandet spelade fram till mitten av 70-talet, då Arnström lämnade gruppen, utan skrivna arrangemang, och framträdanden och inspelningar under hans ledning kännetecknas av ett fritt förhållande till förebilderna med spontana infall, gags och stundtals modernistiskt improviserande. I och med att trumpetaren och arrangören Bent Persson kom med i Kustbandet effektiviserades repetitionerna och repertoaren utökades snabbare.


Kustbandet framträder på konserter, danstillställningar och festivaler och har turnerat i ett 20-tal länder. Uppmärksammade framträdanden under senare år har varit Nobelfesten (tre gånger under 1990-talet), den amerikanska radioshowen "A Prairie Home Companion" under ledning av Garrison Keillor samt "New Orleans Jazz & Heritage Festival".


Kustbandet tillkom i efterdyningarna av "kriget" mellan jazzens traditionalister och modernister. Med åren har dessa genrer suddats ut och stilar har blandats. Detta återspeglas också inom orkestern, som under större delen av sin karriär rört sig mellan flera av den tidiga jazzens stilar. "From Ragtime to Swing" är idag också rubriken på Kustbandets konserter, som är en exposé över det tidiga 1900-talets jazzhistoria: blues, ragtime, boogie woogie, Dixieland, hot, jazz, swing, gospel, och brass band-style med mera.


Orkestern, som sedan 1987 leds av trombonisten Jens "Jesse" Lindgren, har under åren spelat in ett antal LP-skivor och CD och turnerar årligen i Sverige och utomlands.














Al Pitcher

Al Pitcher, Tjeeeenare på Spotify

THE BEST OF FIKA AND PÅTÅR

Tjeeeenare

Al Pitcher, Kort tag på Spotify

THE BEST OF FIKA AND PÅTÅR

Kort tag

Al Pitcher, Jaaccch mo a Leva på Spotify

THE BEST OF FIKA AND PÅTÅR

Jaaccch mo a Leva















Jonas Gardell

Jonas Gardell, Aldrig ska jag sluta älska dig på Spotify

Nästan vackra

Aldrig ska jag sluta älska dig

Jonas Gardell, Nästan vackra på Spotify

Nästan vackra

Nästan vackra

Jonas Gardell, Du är inte ensam på Spotify

Nästan vackra

Du är inte ensam

Lars Jonas Holger Gardell, född 2 november 1963 i Täby, är en svensk författare, dramatiker, komiker och artist.


Gardell har vunnit flera priser, bland annat en Guldbagge för bästa manus till Pensionat Oskar, det svenska TV-priset Kristallen för serien De halvt dolda, Prix Futura för romanen En komikers uppväxt, Frödingstipendiet, Stora Svenska Talarpriset samt Tage Danielsson-priset 1996. Han promoverades 2007 till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet och 2013 till medicine hedersdoktor vid Linköpings universitet.


Jonas Gardell är son till professorn i socialpsykologi Bertil Gardell och psykologen Ingegärd Gardell, född Rasmussen. Han är bror till Mattias Gardell och Stina Gardell. Gardell växte upp i Enebyberg norr om Stockholm med föräldrar och tre syskon; han var själv näst yngst. Båda föräldrarna var psykologer och var uppmuntrande till att låta fantasin flöda hos sina barn.


Föräldrarna skilde sig när Jonas Gardell var ung och pappan lämnade familjen för sin karriär och en ny kvinna. Jonas Gardell har vid flera tillfällen sagt att hans far var en sådan människa som bara blivit älskad men aldrig älskat tillbaka. Skilsmässan tog Gardell hårt och han har i efterhand sagt att "den krasch min familj då gjorde kunde inga skyddsnät stå emot." Han vände sorgen utåt och började som 14-åring att tillbringa tid vid Klara norra kyrkogata i Stockholm, känt tillhåll för unga, manliga prostituerade. Det som han upplevde där fick honom att lova sig själv att aldrig bli ett offer, någon som kan ömkas.


Efter samhällsvetenskaplig gymnasieutbildning sökte sig Jonas Gardell till scenskolan som 18-åring, men när han fick reda på att han var den 500:e som skulle provspela för Hamlet såg han det som omöjligt. Han bestämde sig då för att bli konstnär och öppnade ett konstgalleri tillsammans med några vänner. Gardell levde på socialbidrag och arbetade som krokimodell. Samtidigt skrev Gardell noveller och dikter och 1985 utkom hans första roman Passionsspelet. Romanen handlar om hans homosexualitet, om att få vara den man är, och att kunna bli accepterad av andra och sig själv.


Den första långfilmen efter manus av Jonas Gardell, Pensionat Oskar, hade premiär 1995. Filmen fick hösten 1995 stora kritikerpriset vid Festival des Films du Monde i Montréal, och Gardell fick en Guldbagge för bästa manus. Gardell har även skrivit manus till filmen Livet är en schlager, från vilken låten "Aldrig ska jag sluta älska dig" blev en stor hit.


Som sig själv har Gardell medverkat i ett flertal svenska tv-program, såsom Stjärnorna på slottet, Så ska det låta, Doobidoo och Sommarkrysset.


Gardell växte upp i en kristen familj, inom baptistkyrkan. Han berättar ofta om hur hans mamma berättade för honom att Gud alltid älskar honom och att Han aldrig kommer att överge honom. Gardells tro är ett ofta återkommande tema i hans verk och han anger Bibeln som sin största inspirationskälla. Gardell utnämndes i december 2007 till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet med motiveringen:


Utnämningen väckte kritik från vissa teologer och två medlemmar av fakultetskollegiet reserverade sig mot beslutet.


Den 30 maj 2008 promoverades Jonas Gardell i Lunds domkyrka. Dagen innan höll han sin promotionsföreläsning "Bjuden till bords av Jesus" i den fullsatta Allhelgonakyrkan i Lund.


Den 17 maj 2013 promoverades Gardell till medicine hedersdoktor vid Linköpings universitet. Denna gång mötte en del av själva motiveringen, "för sin mångfasetterade beskrivning av ett mörkt kapitel i svensk medicinhistoria", viss kritik.


Gardell blev sambo med Mark Levengood 1986 och ingick registrerat partnerskap med denne 1995. År 2011 gifte sig Gardell och Levengood. Paret har två barn, sonen Amos (som Gardell har tillsammans med väninnan Ingeborg Svensson) och dottern Olga (som Levengood har tillsammans med Fanny Ambjörnsson).






Hitta oss på Facebook Hitta oss på Google Plus Hitta oss på Twitter