Få inspiration till evenemang i Uppsala!


Vet du inte vad du ska göra i Uppsala? Behöver du inspiration och kanske hitta nya artister du inte visste fanns?
Då är du på rätt sida! Nu väljer vi ut några slumpmässiga låtar/filmer här nedan på artister/event som kommer i Uppsala framöver.

Klicka runt och lyssna/titta. Uppdatera sidan för att få mer inspiration och klicka på namnet för att se nästa evenemang här i Uppsala.

Klicka här för inspiration för hela Sverige






Cristina Branco

Cristina Branco, Alfonsina Y El Mar på Spotify

Ulisses

Alfonsina Y El Mar

Cristina Branco, Fado Perdicão på Spotify

Murmúrios

Fado Perdicão

Cristina Branco, Sete Pedaços De Vento på Spotify

Ulisses

Sete Pedaços De Vento







Cordovas

Cordovas, All I Found på Spotify

Cordovas

All I Found

Cordovas, Southern Rain på Spotify

Cordovas

Southern Rain

Cordovas, Old Dog på Spotify

Cordovas

Old Dog







Lillasyster

Lillasyster, Umbrella på Spotify

Tala är silver skrika är guld

Umbrella

Lillasyster, Så jävla bra på Spotify

3

Så jävla bra

Lillasyster, Total panik på Spotify

3

Total panik







Bob Log III

Bob Log III, Log Bomb på Spotify

Log Bomb

Log Bomb

Bob Log III, Boob Scotch på Spotify

Log Bomb

Boob Scotch

Bob Log III, My Shit Is Perfect på Spotify

My Shit Is Perfect

My Shit Is Perfect







Lisa Ekdahl

Lisa Ekdahl, Vem vet? på Spotify

Lisa Ekdahl

Vem vet?

Lisa Ekdahl, Heavenly Shower på Spotify

Look To Your Own Heart

Heavenly Shower

Lisa Ekdahl, Öppna upp ditt fönster på Spotify

Lisa Ekdahl

Öppna upp ditt fönster

Lisa Ekdahl, född 29 juli 1971 i Stockholm, är en svensk sångare och låtskrivare. Hon är känd för låten "Vem vet" från 1994, och har släppt åtta album i eget namn samt två i samarbete med Peter Nordahl Trio.


Ekdahl växte upp i Mariefred med två systrar och föräldrarna som är kärnfysiker respektive förskollärare. Under sin gymnasietid gick hon på musiklinjen i Södertälje. När hon var 18 år flyttade hon till Stockholm där hon 1990 började sjunga med Peter Nordahls jazztrio och sedan medverkade på ett album med Toni Holgersson.


Hon fick därefter ett skivkontrakt med EMI. Hennes debutalbum Lisa Ekdahl från 1994, som innehöll hitlåten "Vem vet", blev en stor försäljningssuccé och belönades med tre Grammis och Rockbjörnen.


Ekdahl sjunger pop och jazz både på svenska och engelska. Med sin kombination av svensk vistradition och latino-jazz har Ekdahl hittat en personlig, ärlig och egen stil i svensk populärmusik.


Hon är vän med Lars Winnerbäck som utöver vänskapen hjälpt henne att producera två album (Olyckssyster och Pärlor av glas). Hon har även sjungit med honom i några av hans låtar. Hon uppträdde också tillsammans med honom i två låtar på konsert-DVD:n Live i Linköping, en upptagning av de två extrainsatta konserterna i Linköping år 2003.


Efter att ha bott i New York bestämde sig Lisa Ekdahl för att hon ville göra ett engelskt album, det första på nio år. Tillbaka i Sverige stängde hon därför in sig i sin hemmastudio i Stockholm och spelade in de nio egenhändigt skrivna sångerna på albumet Give Me That Slow Knowing Smile, som i Sverige släpptes den 8 april 2009. Under skivkontrakt med franska Sony Music lanserades albumet i hela 14 länder och under våren och sommaren samma år genomfördes också en europeisk turné, som avslutades med en konsert på Cirkus, Stockholm, den 16 december 2009.


Sju spår på albumet är producerade av Mathias Blomdahl, två av Tobias Fröberg. Studiolegendaren Ronny Lahti har mixat på Atlantis i Stockholm och albumet gästas av bland andra Ane Brun, Teitur, Vanna Rosenberg och Keren Ann.


Hon har en son (född 1994) tillsammans med bluessångaren Bill Öhrström och bor numera på Södermalm i Stockholm. Hon har tidigare varit gift med New Yorkaren Salvadore Poe/Paul DiBartolo, tidigare gitarrist i amerikanska 90-tals sleazerockbandet Spread Eagle.






Christian Kjellvander

Christian Kjellvander, Poppies and Peonies på Spotify

I saw Her From Here/From Here I Saw Her

Poppies and Peonies

Christian Kjellvander, The Trip på Spotify

The Pitcher

The Trip

Christian Kjellvander, Homeward Rolling Soldier på Spotify

Songs from a two-room chapel

Homeward Rolling Soldier

Christian Kjellvander, född 13 maj 1976 i Malmö, är en svensk musiker och låtskrivare. Kjellvanders musik sorteras under country- och rockgenrerna. Han var tidigare frontfigur i bandet Loosegoats, men har efter bandets uppbrott inlett en solokarriär. Han har också givit ut ett album tillsammans med sin numera avlidne bror Gustaf Kjellvander under namnet Songs of Soil. Några av hans stora influenser är Neil Young och Townes Van Zandt.


Christian Kjellvander föddes den 13 maj 1976. Vid sex års ålder flyttade han med sin familj till Seattle i USA, där föräldrarna livnärde sig på att sälja mahognybåtar, något som inte gick särskilt bra enligt Kjellvander själv. Han återkom till Sverige och Mörkö 1992 som 15-åring. Idag är han bosatt i det f.d. missionshuset i Österåker, Vingåkers kommun. Han har sommaren 2014 framfört en konsert i Österåkers kyrka tillsammans med sin hustru Karla-Thérèse Kjellvander.


Kjellvander har i en intervju sagt att han är less på att berätta om sitt ursprung och uttrycker vidare att "ibland får jag känslan att jag anses mer trovärdig som låtskrivare bara för att jag som barn besökte Disneyland i Los Angeles i stället för Disneyland i Paris".


1994 är Kjellvander med och bildar bandet Loosegoats. Bandet släppte sin sista skiva 2001 och därefter inledde Kjellvander en solokarriär.


1997 dör Christian Kjellvanders pappa. Händelsen, och relationen till pappan behandlas bl.a. i låten "Stum Mountain Man", på Loosegoats-skivan Plains, Plateaus and Mountains från 1999 och "Jesus" från Songs of Soil-skivan The Painted Trees of Ghostwood.


2000 samarbetar Christian med brodern Gustaf Kjellvander under namnet Songs of Soil, vilket resulterade i albumet The Painted Trees of Ghostwood, som gavs ut samma år. Från skivan släpptes även singeln Heather Bend.


Christian berättar att tanken på att göra en skiva tillsammans hade funnits i flera år. När de båda bröderna fick tid över från sina andra projekt förverkligades planerna: "Jag hade tre låtar, Gustaf hade tre och så skrev vi fem till. Sen bara gjorde vi det...". Albumet spelades in under tio dagar i ett missionshus i Sebbarp, Skåne. Skivan mottogs väl.


2002 kom Kjellvanders solodebut, Songs From a Two-Room Chapel, som blev hyllad bland kritiker och grammisnominerades. I november korades Kjellvander till "band of the week" av MTVE.com. Skivan åtföljdes av ett flitigt turnerande, såväl i Sverige som i Europa.


Från albumet släpptes singlarna Homeward Rolling Soldier och Oh Night, innehållande uteslutande låtar från albumet. Vinylutgåvan av albumet, som dock släpptes först 2004, innehöll även en 7"-singel som följde med som bonus till de 500 första utgåvorna. Singeln innehöll två covers, Neil Youngs "Over and Over" och Townes Van Zandts "Waitin' Around to Die".


2003 släpptes samlingsskivan Introducing the Past, som består både av material från Kjellvanders solokarriär och de tidigare bandkonstellationerna, Loosegoats och Songs of Soil. I anslutning till skivan släpptes singeln Portugal, vilken även inkluderades på nämnda samlingsskiva. På hösten samma år turnerade Kjellvander tillsammans med Nicolai Dunger.


Efter två års tystnad släpptes Kjellvander 2005 sitt andra soloalbum, Faya. Skivan är mer nedtonad och mindre hitbetonad än sin föregångare, Songs From a Two-Room Chapel, och Kjellvander själv har sagt "att han ville sålla bland sina fans". Skivan markerade även ett avslut för Kjellvander själv i bearbetningen av dennes bortgångne far.


Från skivan släpptes två singlar, Drunken Hands och Drag the Dirt In, där den förstnämnda förutom titelspåret även innehöll en cover på Townes Van Zandts "For the Sake of the Song".


2005 och 2006 turnerade Kjellvander flitigt och var bl.a. förband till Lars Winnerbäck och Lloyd Cole.


2007 släpptes Kjellvanders tredje soloskiva, I Saw Her From Here/I Saw Here From Her. Albumet kretsar kring temat kärlek och var, enligt Kjellvander själv, "en naturlig reaktion på skivan innan". Skivan fick ett gott mottagande. Albumet tilldelades priset i kategorin singer/songwriter på Manifestgalan. I anslutning till skivan gav sig Kjellvander ut på Sverigeturné tillsammans med Kristofer Åström. Den 10 november medverkade Christian i TV-programmet Babben & Co, där han framförde en akustisk version av låten "Two Souls".


2008 agerade Kjellvander förband åt Leonard Cohen på dennes Sverigeturné, något som Kjellvander beskrev som "otroligt smickrande". Samma år gjorde Kjellvander en s.k. vardagsrumsturné i USA tillsammans med sin fru, Karla-Thérèse Kjellvander. Han medverkade även på samlingsskivan Mission Hall Sessions, med låtarna "Two Souls" och Townes Van Zandt-covern "If I Needed You".


2009 återförenades Kjellvander med sitt gamla band Loosegoats för att göra tre exklusiva spelningar. Under dessa framfördes inga låtar från Kjellvanders soloskivor.


Den 10 november 2010 släpptes Kjellvanders fjärde soloalbum, The Rough and Rynge. Skivan, som inte minst utmärker sig för sin akustiska ljudbild, spelades in på Rynge slott mellan 25 och 28 juli 2010. Kjellvander själv agerade producent. Skivan mottogs mycket väl.


Den 18 juni 2011 avled Christian Kjellvanders bror Gustaf Kjellvander oväntat i sömnen. Christian Kjellvander kommenterade händelsen såhär: "Gustaf var en otroligt vital människa. Man föds med en viss vikt och livet går ut på att sprida denna vikt omkring sig, för att slutligen lätta mot det oundvikliga. De han berörde blev på något vis bättre människor. Han gav och gav i rask takt och spred så mycket värme att jag inte vet hur vi ska klara oss utan den".


I januari 2012 meddelades det att Kjellvander ska återförenas med det gamla bandet Loosegoats. En ny skiva är inspelad och planeras att ges ut i april 2012.






Torsson

Torsson, Det Spelades Bättre Boll på Spotify

Elmia - Jordbruksutställning

Det Spelades Bättre Boll

Torsson, Blodomloppet på Spotify

Lingonplockning

Blodomloppet

Torsson, Klippans Centrum på Spotify

Elmia - Jordbruksutställning

Klippans Centrum











Eric Gadd

Eric Gadd, The Right Way på Spotify

Gaddamn - The Ultimate Collection

The Right Way

Eric Gadd, Vi kommer aldrig att förlora på Spotify

Melodifestivalen 2013

Vi kommer aldrig att förlora

Eric Gadd, Do You Believe In Me - Radio Edit på Spotify

Svensk sommar

Do You Believe In Me - Radio Edit

Eric Gadd, egentligen Carl Erik Gudmund Sojdelius, född 31 juli 1965 i Uppsala, är en svensk sångare och låtskrivare.


Gadd föddes i Uppsala men växte upp först i Visby på Gotland och flyttade sen som nioåring med familjen till Vallentuna utanför Stockholm där han tillbringade resten av sina uppväxtår. Han debuterade i eget namn med albumet Hello (1987) och singeln "Ett ensamt hjärta". Känd i vidare kretsar blev han två år senare med albumet Hurra du lever - Pang du är död, ett starkt Prince-influerat men ändå personligt knippe sånger med hårt sväng och stark teatral auktoritet. Han har sedan dess varit en av de starkaste profilerna på den svenska soulmusikscenen. 1991 släppte han den engelskspråkiga skivan Do You Believe in Gadd?, och han höll sig därefter till att skriva låtar på engelska, ända fram till 2008 då han återgick till svenska texter på albumet Stockholm står kvar men jag ligger.


Eric Gadd tävlade i den första deltävlingen i Melodifestivalen 2013 den 2 februari 2013 med bidraget "Vi kommer aldrig att förlora". Detta bidrag skrev han tillsammans med Thomas Stenström och Jacob Olofsson. Bidraget tog sig vidare till Andra chansen och slutade där på åttonde och sista plats. Låten testades på Svensktoppen den 10 mars samma år men kom inte in på listan.






Graveyard

Graveyard, Hisingen Blues på Spotify

Hisingen Blues

Hisingen Blues

Graveyard, Ain't Fit To Live Here på Spotify

Hisingen Blues

Ain't Fit To Live Here

Graveyard, The Siren på Spotify

Hisingen Blues

The Siren

En kort period sedan bandet bildats spelades en tvåspårs demo in. De hade tre spelningar och började planera för ett fullängdsalbum. Samtidigt laddade de upp en del av sitt material på MySpace där Tony Presedo, grundare av TeePee Records upptäckte dem. Deras första album som spelades in av Don Ahlsterberg och fick namnet Graveyard. När skivan slutförts lämnade Truls Mörck bandet och ersattes av Jonatan Larocca-Ramm. Albumet släpptes den 18 september 2007. Debutalbumet fick på det hela taget god kritik. År 2008 uppträdde bandet på festivalen South by Southwest. Efter deras framträdande på South by Southwest presenterades bandet i Rolling Stone Magazines Fricke's Picks.


21 januari 2012 fick gruppen pris på P3 Guld-galan, för bästa rock/metal 2011. 14 februari 2012 fick de även en Grammis för Årets hårdrock 2011.






Zz Top

Zz Top, Sharp Dressed Man (2008 Remastered LP Version) på Spotify

Eliminator

Sharp Dressed Man (2008 Remastered LP Version)

Zz Top, La Grange - 2005 Remastered Version på Spotify

Tres Hombres [Expanded & Remastered]

La Grange - 2005 Remastered Version

Zz Top, Gimme All Your Lovin' på Spotify

Eliminator

Gimme All Your Lovin'

ZZ Top är ett amerikanskt rockband med blues- och boogie woogie-influenser, bildat i Houston i Texas 1970. Medlemmar är och har varit sedan starten: Billy Gibbons på gitarr och sång, Dusty Hill på elbas och sång, och Frank Beard på trummor och sång. Både Gibbons och Hill brukar spela på Gibson och Gretsch. Gruppen började som ett traditionellt bluesrock- och boogierockband, men på 1980-talet började de använda sig mer av syntar och musiken blev lite popigare och mer kommersiellt gångbar. På senare år har de någorlunda återvänt till sina rötter.


ZZ Top var tidiga med att utnyttja musikvideor och MTV-fenomenet, och nådde en bred publik med videotrilogin "Legs", "Gimme All Your Lovin'" och "Sharp Dressed Man" från albumet Eliminator (1983), som slog an en mer trallvänlig ton än de tidigare albumen. Albumet fick sitt namn och omslag från bilen Eliminator, en Hot Rod som ZZ Top låtit Boyd Coddington bygga utifrån en Ford av årsmodell 1933. Temat för de tre videorna var Eliminator-bilen och tuffa tjejer som hjälpte tafatta killar. Dessa nominerades i ett flertal kategorier i MTV Video Music Awards år 1984. "Legs" vann priset för bästa gruppvideo och "Sharp Dressed Man" vann priset för bästa regi.


Till Afterburner (1985) utnyttjade man i ännu högre grad syntar för att skapa ljudet, en teknik som man därefter började gå ifrån. Även Afterburner begåvades med några intressanta videor, framför allt till sången "Rough Boy" som nominerades i sex kategorier till MTV Video Music Awards år 1986 och där vann priset för bästa art direction. Även sången "Sleeping Bag" nominerades i två kategorier. I båda nämnda musikvideor ingår bilen Eliminator. Efteråt i musikvideon "Sleeping Bag" förstörs den av stora traktorer för att sedan återuppstå som rymdfärja, vars färd man senare får följa i "Rough Boy". Eliminator sågs för sista gången i "Rough Boy", men ZZ Tops intresse för bilar bestod. I slutet av 1980-talet lät de samme Boyd Coddington bygga CadZilla baserat på en Cadillac från 1949. Denna kan ses i videon till "My Head's in Mississippi" från albumet Recycler.


Gruppens senaste studioalbum släpptes 2012 efter ett uppehåll i utgivningen under 9 år. De har under hela 2000-talet turnerat.






Mustasch

Mustasch, Double Nature på Spotify

Double Nature

Double Nature

Mustasch, Thank You for the Demon på Spotify

Thank You for the Demon

Thank You for the Demon

Mustasch, Bring Me Everyone på Spotify

Latest Version Of The Truth

Bring Me Everyone







Erik Söderlind

Erik Söderlind, I händerna på livet på Spotify

I händerna på livet

I händerna på livet

Erik Söderlind, Jag kan se dig när på Spotify

Lundin, Carin: Smulor Och Parafraser

Jag kan se dig när

Erik Söderlind, Escaliers på Spotify

In the Moment

Escaliers

Erik Söderlind, född 13 maj 1981 i Kristianstad men uppvuxen i Linköping, är en svensk jazzgitarrist och kompositör som studerat vid Kungliga Musikhögskolan. Hans spelstil bottnar i en amerikansk tradition, med influenser från bland andra Wes Montgomery, George Benson och Grant Green.


Söderlind turnerar regelbundet internationellt och har spelat med artister som Magnus Lindgren, Jojje Wadenius, Nils Landgren, Viktoria Tolstoy, Barbara Hendricks och Frank Vignola.


Erik Söderlind fick sin första gitarr vid sex års ålder och lärde sig att spela genom att lyssna på klassiska bluesgitarrister som Eric Clapton och BB King. På inrådan av lärarna vid kommunala musikskolan i Linköping fortsatte han med sina gitarrstudier. Under gymnasieåren kom han i kontakt med jazzmusiken och beslöt sig för att satsa på jazz. Efter studier på musikhögskolan i Ingesund fortsatte han år 2001 till Kungliga Musikhögskolan.


Erik Söderlind spelar bland annat i gruppen The Beginners tillsammans med saxofonisten Andreas Gidlund. The Beginners gav hösten 2013 ut sin andra skiva, Two Years Later, där Söderlind tillsammans med Gidlund skrivit det mesta av materialet.    


Han ingår även i trion Django & Wes tillsammans med gitarristen Martin Widlund och basisten Robert Erlandsson. Under hösten 2014 gav gruppen ut skivan Tribute to Django Reinhardt and Wes Montgomery på eget förlag.


Erik Söderlind ger även ut skivor i eget namn. Hösten 2015 gav han ut sitt tredje soloalbum In the Moment i en konstellation där bland annat pianisten Calle Bagge, basisten Dan Berglund och trumslagaren Chris Montgomery ingår. På skivan medverkar artister som Lisa Nilsson, Svante Thuresson och amerikanske saxofonisten Eric Alexander. Lisa Nilsson har bidragit med egen text till en av Söderlinds kompositioner, I händerna på livet.










The Real Group

The Real Group, Att angöra en brygga på Spotify

Sommar

Att angöra en brygga

The Real Group, Kringsatt av fiender på Spotify

Ånger & Kamp

Kringsatt av fiender

The Real Group, ett liv för mig på Spotify

Ori:Ginal

ett liv för mig

The Real Group är en svensk a cappella-grupp (sånggrupp) bildad 1984 av fem före detta elever i Adolf Fredriks musikklasser.


The Real Group har förvaltat ett arv från grupper som Swingle Singers och King's Singers, men varit banbrytande genom att ha utvecklat en egen stil, framför allt genom medlemmarnas egna kompositioner och basen Anders Jalkéus speciella vokala bas- och trumkomp. Repertoaren är bred, från klassisk körmusik till visa, jazz och pop.


1993 deltog The Real Group tillsammans med Magnus Uggla, Johan Ulveson, Charlotte Strandberg, Wenche Myhre och Grynet Molvig i Povel Ramels Knäpp igen-revy. 2002 fick de Povel Ramels Karamelodiktstipendium.




















Peter Jöback

Peter Jöback, En Helt Ny Värld på Spotify

Disney En Magisk Värld (The Magic of Disney)

En Helt Ny Värld

Peter Jöback, Guldet blev till sand på Spotify

Kristina från Duvemåla

Guldet blev till sand

Peter Jöback, Sommarens Sista Sång - Radio Edit på Spotify

Sommarens Sista Sång

Sommarens Sista Sång - Radio Edit

Peter Arne Jöback, född 4 juni 1971 i Stockholm, är en svensk sångare och artist. Han är son till sångerskan Monica Lind och sedan 2010 gift med Oscar Jöback.


Peter Jöback härstammar från Västra Ämtervik i Fryksdalen, Värmland, där han tillbringade många sommarlov i sin barndom, och från Östergötland.


Jöback utbildade sig vid Adolf Fredriks musikskola och Södra Latin i Stockholm, samt vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm på sångsolistlinjen. Den 11 december 1989 vann han talangtävlingen Talang 89 på Chinateatern genom att sjunga "Anthem" ur musikalen Chess. I Melodifestivalen 1990 slutade han dock näst sist med låten "En sensation". 1992 sjöng han duett med den svenska sångerskan Towe Jaarnek. Sången hette "More Than a Game" och var den officiella sången för Europamästerskapet i fotboll 1992.


År 2000 prövade han på en popkarriär med singeln "Higher" som blev den mest spelade svenska låt. Samma år blev han utnämnd till årets artist av NRJ och Tracks.


Två av Peter Jöbacks album bär titeln Det här är platsen (april 2004) och Storybook (2004). Hittillsvarande singlar är "Du har förlorat mer än jag" (april 2004) och "Sommarens sista sång" (augusti 2004). Peter Jöbacks album Flera sidor av samma man (2006) var Sveriges mest sålda album 2006.


Peter Jöbacks julalbum Jag kommer hem igen till jul släpptes 2002 och betraktas idag som en modern klassiker och har omnämnts som ”tidernas julskiva”. Under albumets tioårs jubelium släppte Jöback sin första bok med samma namn. Två av Jöbacks TV-sända konserter har blivit nominerade till Silverrosen på Montreux filmfestival


Under 2008 gav sig Jöback ut på turné tillsammans med Eva Dahlgren en omfattande sommarturné under namnet Himlen är inget tak. Tillsammans gjorde de även ett livealbum med samma namn till förmån för Röda Korset. Under samma år påbörjade Peter sitt engagemang i "World Childhood Foundation".


Jöback flyttade under 2009 till East Village i New York, under tiden där påbörjades inspelningen av albumet ”East Side Stories”, ett album fyllt av Jöbacks personliga favoriter ur den moderna låtskatten. Albumet spelades in i Woodstock, och innehåller duetter med bl.a som Sia Furler och B-52s Kate Pierson.


Den svenske filmaren Anders Hallberg följde Jöback i New York. Materialet blev till dokumentären Happy, Handsome and Unknown som sändes på NRK och SVT där tittarna fick följa Jöback i hans mer anonyma liv i New York.


Hösten 2011 släpptes Jöbacks franska album La vie, l'amour, la mort (Livet, kärleken, döden). Låtarna är en blandning av nyskrivna och klassiska franska sånger med specialöversättningar av Annika Norlin och Andreas Mattsson. En kortfilm spelades in under regi av Magnus Renfors där Jöback gestaltar sitt franska alter-ego, kortfilmen blev även den Grammisnominerad.


2012 visades Jöbacks TV-serie på SVT Med hjärtat som insats där tittarna fick följa Jöback i fotspåren av några av världens största musik-ikoner; Sinatra, Brel och Dietrich. Tre nyskrivna singlar av Andreas Mattson, Rebekka Karijord och Nina Kinert i produktion av Tobias Fröberg gavs ut i samband med serien. Serien sändes även på NRK och YTL.


Den 18 juni 2010 medverkade han vid Riksdagens galakonsert för kronprinsessan Victoria och Daniel Westling i Stockholms konserthus. Jöback var även en av gästerna på parets bröllop den 19 juni 2010. Jöback sjöng "The First Time I Ever Saw Your Face" på vigseln mellan prinsessan Madeleine och Chris O’Neill i juni 2013.


2013 blev Jöback första svenska artisten att uppträda på Radio City Music Hall under Tony Awards, då han tillsammans med Samantha Hill framförde titelspåret från "Phantom of the Opera".


Den 3 februari 2014 blev Jöback vald till "Årets artist" på QX Gaygala han framförde låten "Annars vore jag inte jag" på galan som sändes på TV4.


I maj 2014 gjorde Peter debut i Japan när han medverkade i den årliga upplagan av "Music Meets Symphony" på Tokyo Forum Hall.


I slutet av 2014 gjorde Peter tre exklusiva konserter i London. "An Evening with Peter Jöback" ägde rum på klassiska St James Theatre Studio den 3,4 och 5 november.


Jöback har deltagit två gånger i Melodifestivalen. I Melodifestivalen 1990 slutade han näst sist med låten "En sensation". Den 3 december 2009 avslöjades Jöback på Kulturnyheterna som den tredje jokern i Melodifestivalen 2010, med bidraget "Hollow", som är skriven av Fredrik Kempe samt Anders Hansson. Låten tävlade i den fjärde deltävlingen i Malmö den 27 februari 2010, där den gick som nummer två till finalen. I finalen den 13 mars i Globen kom Jöback på en nionde och (för andra gången) näst sista plats.


Jöback blev tidigt engagerad i flera teaterföreställningar, till exempel Sound of Music och Snövit. Karriären fortsatte med roller i Grease, Fame och Musical Express, innan genombrottet kom med rollen som Robert i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal Kristina från Duvemåla 1995. Med sitt stora nummer "Guldet blev till sand" låg han 110 veckor på Svensktoppen.


Sir Cameron Mackintosh var den som tog Jöback till West End i London för att spela Chris i Miss Saigon, som ledde till att Mackintosh valde honom att spela Michael i originaluppsättningen av The Witches of Eastwick, båda på Theatre Royal Drury Lane. Jöback spelade även Konferencier i Cabaret först i Danmark och sedan i Stockholm på Tyrol 2006 och på Rondo i Göteborg 2007, för den rollen fick Jöback sin andra guldmask, i den svenska uppsättningen var Jöback även konstnärlig producent.


Jöback medverkade i den svenska dubbningen av Disneyfilmen Aladdin 1992, där han bland annat sjöng en duett med Myrra Malmberg i låten "En helt ny värld", den svenskspråkiga versionen av "A Whole New World". 1995 gjorde Peter även rösten till Stinkie i Casper och 1999 gestaltade han rösten till "Stuart Little" in den svenska versionen av filmen med samma namn.


Mellan mars och september 2012 medverkade Jöback som fantomen i West End-uppsättningen av The Phantom of the Opera på Royal Albert Hall i London. Där blev han även presenterad som nästa Phantom. Den 29 april 2013 hade Jöback premiär som fantomen i Broadway-uppsättningen av samma musikal på The Majestic Theatre i New York.


Den 4 december hade Jöback premiär som Sweeney Todd i den svenska uppsättningen på Stadsteatern i Stockholm, där han spelade fram till 30 april 2014.


Den 11/9 2014 var premiären för musikalen Livet är en Schlager där Jöback gör en tolkning av transsexuella Candy Darling. Musikalen är sammansatt av Jonas Gardell och Fredrik Kempe och är baserad på Gardells film Livet är en Schlager från år 2000.


2010 gjorde Jöback en omfattande turné (48 platser) med trio i Skandinavien som avslutades på Hamburger Börs i Stockholm våren 2011. Det var andra gången Jöback huserade på Börsen, första gången var 1998 som den yngste artisten någonsin.


Tidigare 2010 gjorde Jöback, tillsammans med Helen Sjöholm och Radiosymfonikerna, en konsertföreställning av Sondheim-sånger i samband med dennes 80-årsdag.


Den 19 oktober 2012 hade Jöbacks turné under namnet I Love Musicals premiär i Scandinavium, Göteborg. Tillsammans med solisterna Ma-Anne Dionisio, Katy Treharne, James Greeme och Michael McCarthy sjöng de musikallåtar ur flertalet klassiska musikaler under ledning. Turnén hade fem stopp och tog sig även till Spectrum i Oslo. Den 27 september 2013 gav sig Jöback ut på en andra turné under namnet I Love Musicals - The Broadway Edition tillsammans med solisterna Helen Sjöholm, Gunilla Backman, Ma-Anne Dionisio, Norm Lewis och Scarlett Strallen. Turnén hade sju stopp och avslutades i Globen i Stockholm. Delar av konserten i Globen spelades in och sändes i TV4 samt i P4 Live under namnet Tillbaka från Broadway - en musikalkväll med Peter Jöback. Musikalerna följdes senare upp av ett album med titeln I Love Musicals - The Album som han spelat in med Stockholm Sinfoneitta under ledning av David White. Albumet innehåller musikalklassiker samt "Annars vore jag inte jag" skriven av Jonas Gardell och Fredrik Kempe.


Jöback är öppet bisexuell. "Jag har alltid varit attraherad av både män och kvinnor", sade han i TV-serien Det blir bättre i TV3 29 maj 2011. Han blev utsedd till "Årets homo" vid Gaygalan 2005.


Jöback berättade i Skavlan den 9 oktober 2009 att han som barn blev utsatt för sexuella övergrepp.


25 juni 2010 (midsommarafton) gifte sig Peter Jöback med sin sambo sedan 2004, Oscar Nilsson, på Cirkus i Stockholm. Tillsammans med ett lesbiskt par har de två döttrar.


() = Antal veckor på Top 60 Singel Hitlistan , Svensktoppen och Trackslistan står inom parentes.


() = Antal veckor på Top 60 Singel Hitlistan , Svensktoppen och Trackslistan står inom parentes.






Pernilla Wahlgren

Pernilla Wahlgren, Jag vill om du vågar på Spotify

Jag vill om du vågar

Jag vill om du vågar

Pernilla Wahlgren, Picadilly Circus på Spotify

Pernilla Wahlgren

Picadilly Circus

Pernilla Wahlgren, Let Your Spirit Fly på Spotify

X My Heart

Let Your Spirit Fly

Pernilla Nina Elisabet Wahlgren, född 24 december 1967 i Gustavsberg, är en svensk sångerska, skådespelare och programledare.


Pernilla Wahlgren kommer från en välkänd kulturfamilj tillhörande släkten Wahlgren från Småland och är dotter till skådespelarna Christina Schollin och Hans Wahlgren och syster till skådespelarna/artisterna Niclas Wahlgren och Linus Wahlgren. Hon har även en tredje bror, Peter Wahlgren, som är bankman. Hon är barnbarn till skådespelarna Ivar Wahlgren och Nina Scenna. Sedan barnsben har hon ägnat sig åt både skådespeleri, sång och allehanda medverkan i medier.


Wahlgrens första större framträdande var vid fyra års ålder när hon spelade mot sin mamma i TV-pjäsen Den längsta dagen. Hon gick på Adolf Fredriks musikskola och var med på Saltsjöbadens teater. Hon tog även danslektioner hos Lasse Kühler. Hon fick 11 år gammal 1979 titelrollen i musikalen Annie på Folkan. Efter medverkan i Lille prinsen på Saltsjöbadens teater var hon 1982 med i musikalen Sound of Music, där hon spelade dottern Louisa von Trapp. Efter att ha spelat Annika i musikalen Pippi Långstrump på samma teater 1982 övertog hon Siw Malmkvists roll som Pippi de sista två föreställningarna. På Folkan hade hon även roller i Karlsson på taket, Mio min Mio, Snövit och Ringens hemlighet.


Wahlgren har medverkat i en rad av Stockholms privatteatrars komedier, såsom exempelvis Bosse Parneviks Parneviks Cirkusparty, Spanska flugan och Bubbel Trubbel. Bland musikaler kan till exempel nämnas Annie get your gun, Grease, Trollkarlen från Oz, Cats och Nils Karlsson Pyssling. 2007 medverkade Wahlgren åter i Sound of Music och 2009 i farsen Bruden som visste för lite på Fjäderholmsteatern. En sjungande änglavarelse spelade hon i Priscilla, Queen of the Desert på Göta Lejon 2013.


Två gånger har hon tilldelats teaterpriset Guldmasken – 1999 för Charleys tant på Intiman och 2002 för Kärlek & lavemang på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.


Hon delade rollista med sin mamma i Ingmar Bergmans storfilm Fanny och Alexander (1982), där hon spelade en liten biroll som spöksynen av ett dött barn. Större roller fick hon i film- och tv-produktioner som Ormens väg på hälleberget i regi av Bo Widerberg 1986 och SVT-serien Snoken 1995. Hennes röst kan man höra i mängder av olika tecknade filmer och TV-serier. Som exempel kan nämnas Svampbob Fyrkant, där hon dubbar ekorren Sandy, Karin, Fru Puff och Pearls, samt rösterna till bland andra Misty, Melody och Delia Ketchum i flera av Pokémons filmer. Hon gjorde också rösten till Uni-Kitty i Lego filmen 2014.


Bland tidig TV-medverkan fanns Nygammalt 1983 och Razzel i oktober 1984, där hon framförde sin debutsingel "Nu har det tänt". Hon blev därpå programledare för Sveriges Televisions jullovsprogram Morgonstjärnan 1985 och medverkade i det populära barnprogrammet Solstollarna 1987. Hon fortsatte som programledare för TV-programmen Scenen är din, Söndagsöppet, Småstjärnorna och Baby Boom. Hon fick också stor framgång med barnprogrammet Nicke & Nilla tillsammans med sin bror Niclas. Det samarbetet resulterade i flera säsonger av barnprogram i TV4, två guldsäljande CD-album, konsertturnéer och teaterföreställningar.


Pernilla Wahlgren har gett ut ett flertal skivor sedan den första, Pernilla Wahlgren (1985), och hon har medverkat i Melodifestivalen några gånger. Under andra hälften av 1980-talet genomfördes sommarturnéer och skivinspelningar. Bland annat uppmärksammades låtar som "Svindlande affärer" och "I Need Your Love".


I augusti 2006 släpptes popalbumet Beautiful Day, där första singeln "Talking To An Angel" sålde guld och låten "Come Inside My World" blev titelmelodi till TV4:s stora nöjessatsning Förkväll. Hon förhandlade med Stock Aitken Waterman om att spela in en singel för en internationell satsning, men det hela rann ut i sanden. I juni 2007 medverkade hon för första gången i TV-programmet Allsång på Skansen, där hon tillsammans med sonen Benjamin gjorde ett shownummer. Pernilla har gjort flera julkonserter, turnerat med musikshowen Diggiloo samt haft sångshower på svenska chartermål såsom Kanarieöarna.


I Melodifestivalen 1985 kom hon på fjärde plats med "Piccadilly Circus", en låt som sedan blivit som en följeslagare i hennes sångkarriär. Vid framträdandet bar hon ett smycke av strass, som kom att jämföras med den preussiska tapperhetsmedaljen Järnkorset, vilket ledde till anklagelser i kvällspressen och TV-programmet Svar direkt om nazism. Wahlgren deltog igen i Melodifestivalen 1991 med bidraget "Tvillingsjäl", skriven av Lena Philipsson. I tävlingen var både hennes och Carola Häggkvists bidrag segertippade. Tvillingsjäl åkte dock ut i första omgången av juryomröstningen. Tävlingen vanns senare av Carola Häggkvist.


Pernilla Wahlgren kom tillsammans med Jan Johansen på andra plats i Melodifestivalen 2003 med låten "Let Your Spirit Fly". Hon tävlade i Melodifestivalen 2010 med låten "Jag vill om du vågar" i Malmös delfinal den 27 februari. Via andra chansen den 6 mars gick hon, samt även Jessica Andersson, vidare till finalen i Globen 13 mars. I finalen slutade hon denna gång på sista plats med 12 poäng.


Hon ställde återigen upp i Melodifestivalen 2013 som en del av den nybildade gruppen Swedish House Wives tillsammans med artisterna Jenny Silver och Hanna Hedlund. I tävlingens andra deltävling hamnade de på sjätte plats med sin melodi "On Top of the World".


Wahlgren har gjort reklam för bland annat hårfärgningsmedlet Garnier Nutrisse, tandtråden Plackers och klädföretaget Sisters. Vid två tillfällen, år 2001 och år 2002, har hon halvt vikt ut sig i tidningen Café; andra gången i samband med att hon blev vald till Sveriges sexigaste kvinna.


År 1985 träffade hon Emilio Ingrosso, som hon var gift med mellan 1993 och 2002. De har tre barn: Oliver, (född 30 december 1989), Bianca (född 30 december 1994) och Benjamin (född 14 september 1997). Wahlgren har också en son med Joachim Lennholm som heter Theodor Wahlgren.






Backyard Babies

Backyard Babies, Minus Celsius på Spotify

Stockholm Syndrome

Minus Celsius

Backyard Babies, I'm On My Way to Save Your Rock 'n' Roll på Spotify

Four by Four

I'm On My Way to Save Your Rock 'n' Roll

Backyard Babies, Th1rt3en or Nothing på Spotify

Four by Four

Th1rt3en or Nothing

Backyard Babies är en svensk rockgrupp som bildades 1987 i Nässjö. Medlemmarna är Andreas "Dregen" Tyrone Svensson (sång och elgitarr), Johan Blomquist (bas), Peder Carlsson (trummor) och Nicke Borg (sång och gitarr).


Innan de tog namnet Backyard Babies hette de Tyrant, och innan dess hade de namnet Dead Silent. Än idag är "Dead Silent" insprejat på ett elskåp i Nässjö. Nicke Borg hade på den tiden fortfarande inte kommit med i bandet utan studerade bandet på avstånd. Sångaren hette då Tobias Fischer, men blev under 1990 sparkad av bandet, inte på grund av något större bråk utan helt enkelt att de upptäckt att de inte hade samma musiksmak. Fischer är numera etablerad professionell fotograf i Stockholm och har bland mycket annat fortsatt arbeta med Backyard Babies.


Backyard Babies har haft samma uppsättning bandmedlemmar sedan första fullängdsskivan, Diesel and Power, som kom 1994. Den var inspirerad av glamrock och sleazerock, och alla medlemmarna hade långt hår. 1998 kom deras andra studioalbum Total 13. Nu hade de övergett den glammiga stilen, klippt av sig håret, och musiken var snabbare, punkigare och argare.


År 2001 kom Making Enemies is Good, en skiva som andades mer hårdrock än Total 13. Inför Stockholm Syndrome, utgiven 2003, berättade Dregen att efter en glammig skiva, en punkskiva och en hårdrocksskiva var det dags för en "sjuhelvetes djävla rock'n'roll skiva". Den 12 april 2006 släppte de sin femte studioskiva, People Like People Like People Like Us. Den producerades av Nicke Andersson från The Hellacopters. Den 13 augusti 2008 släpptes albumet Backyard Babies, producerat av Jakob Hellner.


Flera samlingsskivor har också hunnits med. Först ut var Independent Days med alla låtar från Total 13 i remastrad version, samt några låtar som endast givits ut på singel, och några livelåtar. From Demos to Demons kom därnäst och innehåller bandets gamla demoinspelningar från 1987 till 1992. Safety Pin & Leopard Skin från 2002 är en korsning mellan en samlingsskiva och en liveskiva, med några livelåtar och några rariteter. Live Live in Paris är en liveskiva som kom 2005. De har även släppt en live-DVD, Live, och en DVD-dokumentär, Jetlag. Utöver det har de även givit ut en självbiografisk bok som heter Blod, svett och dårar.


Under senare år har Backyard Babies mer och mer glidit in mot rock'n'roll, vilket tydligt kan höras på skivan med namnet "Backyard Babies" (2008).


Under 2009 tillkännagav bandet att de skulle ta en paus efter 20 år på turné. Detta uppehåll varade i fem år. I maj 2014 tillkännagavs att de skulle börja skriva nytt material för en ny skiva. I oktober samma år tillkännagavs att deras första spelning blir på Sweden Rock Festival i början av juni 2015.






Özz Nûjen

Özz Nûjen, När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden. på Spotify

Dålig stämning

När vi var som svenskast. Svenskar i Afghanistan. Lumpen i Boden.

Özz Nûjen, Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut. på Spotify

Dålig stämning

Turkisk tortyr. Först Palmemordet och nu det här? Kurdisk astronaut.

Özz Nûjen, Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung! på Spotify

Dålig stämning

Nä nu är det kokta fläsket stekt! Alltid i opposition. Vår älskade kung!

Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i 1,5 år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”


Loran Özz Ceko Nûjen (/nu?en/), ursprungligen Özgür Gezgin, född 20 juni 1975 i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet, är en kurdisk-svensk ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.


Özz Nûjen flydde med familjen från Turkiet som åttaåring och kom senare till Sverige. Där växte han upp i Rinkeby utanför Stockholm. Han gick på Calle Flygare Teaterskola mellan 1997 och 1999.


Då han arbetade på Restaurang Engelen i Gamla stan, blev han stegvis involverad i restaurangens standupunderhållning med första egna försök i maj 1999 och kom efterhand att få ansvar för hela verksamheten där.


Nûjen ingick i många år i kollektivet Stockholm Comedy Klubb (STOCK) som stod bakom succéer som Stockholm Live, Standup på Tivoli, Bungy Comedy. Han blev också en drivande kraft bakom Svenska Stand up-galan, Standup Star (elitutbildningen i ståuppkomik) och Stockholm Comedy Festival. Han var även drivande bakom klubbkoncept som Standup istället för bio. Med gratis popcorn på Boulevardteatern, Skrattstock (landets största humorfestival som går av stapeln på samma dag som Stockholm Marathon), Standup på Bio (i samarbete med SF Bio), Standup på Fåfängan med mera.


År 2009 blev Nûjen partner i det komikerägda agent- och arrangörsbolaget Roa Produktion. Bland de andra delägarna finns David Batra, Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Johan Glans och Måns Möller.


Özz Nûjen hade premiär på sin första fullängdsshow, en 90 minuters soloshow med titeln Dålig stämning 15 februari 2012 på Cirkus i Stockholm som han sen turnerade med i ett och ett halvt år i Sverige. SVT köpte sedan showen och sände den 1 juni 2013 på SVT1.


Även hans andra fullängdsshow med titeln Statsminister Özz Nûjen premiär 14 mars 2014 blev en stor succé och SVT köpte även in den showen och sände den 24 juni 2014.


Han har medverkat i en rad teateruppsättningar på ett flertal scener genom åren. Hösten 2005 spelade han böneutropare i Tawfiq al-Hakims Sultanens hemlighet på Dramaten. Våren 2010 spelade Nûjen Puck i Shakespeares Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Han återvände till Uppsala Stadsteater hösten 2014 och var med i två pjäser: Goldonis Två herrars tjänare, där han spelade huvudrollen Truffaldino och Spindelkvinnans kyss, där han spelade den homosexuelle fången Molina. Han har också bland annat spelat Dario Fos Mistero Buffo tillsammans med Björn Granath 2010-11.


Nûjen studerade radioproducentlinjen på Dramatiska Institutet hösten 2002 - våren 2004. Han har arbetat som programledare för Morgonpasset i Sveriges Radio P3 2003-2005. Han ledde även Veteran-TV för Utbildningsradion i SVT1 ihop med Bobbo Krull. Dessa har även sänt radio tillsammans i Sveriges Radio P3-programmet Programmet som inte får heta Bögradio (2004) och uppföljaren som sändes under sommaren 2006, Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio. Han har varit sommarvärd i Sommar i P1 2002 och 2013. Under sommaren 2015 var han programledare i det populära programmet Ring så spelar vi .


Nûjen har medverkat i ett flertal svenska TV-serier, såsom Aspiranterna, Anna Holt – Polis, Tusenbröder, julkalendern Lasse-Majas detektivbyrå, Wallander – Skytten och Irene Huss. Som röstskådespelare har han gjort rösten till myggan Mooseblood i filmen Bee Movie (2007), och till duvan Vinnie i Bolt (2008).


Nûjen fick en stor biroll i den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (2011). Detta ledde till att han fick en av huvudrollerna i Lorenzo Gabrieles Comme chez soi (2011).


Det väckte stor uppmärksamhet då han under medverkan i SVT:s Skavlan 2013 uttalade sig om rasism, och norska NRK klippte bort kritiska ord om Fremskrittspartiet som censur, innan den norska sändningen.


Nûjen utsågs till Årets Republikan 2013 av Republikanska föreningen för att han med humor pekar på det orimliga i att det högsta offentliga ämbetet går i arv.


Han blev vald till Årets manlige komiker 2014 på Södra teatern 26 augusti 2014. Motiveringen var ”Med en utstrålning som försätter berg och en vilja att förändra världen är han branschens ledstjärna. Han har visat att han vill och kan leda nationen men vi hoppas han förgyller våra scener i många år framöver.”










Fatboy

Fatboy är ett svenskt rockabillyband.


Fatboy började 1995 som ett hobbyband där medlemmarna träffades för att laga mat samt spela musiken de älskade, rockabilly och country. Åren gick och bandets ambitioner växte efter att ha agerat kompband åt amerikanska musiker på turné i Europa och flera påstötningar om att de borde göra en egen skiva. 2004 släpptes så debuten Steelhearted och Fatboy har sedan dess givit ett hundratal konserter i hela Norden, släppt ett Grammisnominerat album till, In My Bones, och hösten 2010 släpptes deras tredje album Overdrive vilket gick in på #10 platsen på svenska albumlistan.










SHAN ATCI

SHAN ATCI, Toarulle på Spotify

Toarulle

Toarulle

Kagan Shan Atci, född 6 juli 1978 i Flemingsberg, är en svensk-kurdisk ståuppkomiker. Han medverkade i de två första säsongerna av Stockholm Live 2004 och 2005, men hoppade sedan av för att satsa på en egen ståuppshow.


Atci var våren 2005 programledare för den egna talkshowen Lobby på ZTV och var programledare för Melodifestivalen 2005, delfinalen i Göteborg, samt Lilla melodifestivalen 2005. Han medverkade också i humorprogrammet 100% tillsammans med Adam Alsing, Magnus Betnér, Kristoffer Appelquist och Marika Carlsson som sändes i början av året 2006 på TV4.


Atcis humor handlar ofta om hur det är att leva som invandrare i Sverige samt om skillnaderna mellan olika folkgrupper. Just nu är Shan aktuell med ny turné våren 2015.






Jan Johansen

Jan Johansen, Se på mig på Spotify

Johansen

Se på mig

Jan Johansen, Last Christmas på Spotify

En riktigt svensk jul

Last Christmas

Jan Johansen, You Can Change the World på Spotify

You Can Change the World

You Can Change the World

Jan Christian Johansen, född 9 januari 1966 i Stockholm, är en svensk sångare. Han spelar även trummor, keyboard, gitarr, bas och munspel. Han är son till jazzmusikern Egil Johansen.


Efter studier vid musiklinjen vid Framnäs folkhögskola började Johansen som sångare i coverbandet Off Duty. Bandet blev husband på Victoria och var ofta i Åre, Sälen på vintrarna och på Gotland på somrarna. De spelade in en skiva, Radio Rix Party Mix. O.D var husband i Tv-programmet "Direkt Från Berns". De kompade även artister som Jim Jidhed, Paulo Mendonca, Meja, Anki Bagger, Lili & Sussi m fl


År 1993 sjöng Johansen duett med Erika Norberg och låten Lost in Paradise som blev en hit och spelades ofta i radio det året. Det stora genombrottet kom i den svenska Melodifestivalen 1995 där han framförde bidraget Se på mig, som vann tävlingen och sedan slutade på tredje plats i Eurovision Song Contest 1995. Se på mig låg 15 veckor på Svensktoppens förstaplats och i 30 veckor totalt på listan. Debutalbumet Johansen sålde i närmare 160 000 exemplar. År 1996 spelade han in sången Kommer tid, kommer vår där han sjöng tillsammans med Jill Johnson.


År 1997 medverkade Johansen som Dodger i nydubbade versionen av Disneyfilmen Oliver & gänget när den släpptes på VHS.


År 1999 medverkade han under sex månader i en uppsättning i Oslo av musikalen Candle in the Wind, som är baserad på musik av Elton John. År 2000 medverkade han i TV-programmet Diggiloo tillsammans med Kim Kärnfalk, samt i TV-programmet Fångarna på fortet. Han har även medverkat i Så ska det låta vid fyra tillfällen.


Han deltog 2002 i den tv-sända galan ABBA - The Tribute, från Globen i Stockholm, och framförde där Take a Chance on Me. Han medverkade i Melodifestivalen 2001 med sången Ingenmansland, 2002 med Sista andetaget, samt 2003 med Let Your Spirit Fly som han sjöng tillsammans med Pernilla Wahlgren. Johansen skrev ett bidrag till Norsk Melodi Grand Prix 2001, med namnet Looking for Love som sjöngs av den norska artisten Rasmus Høgset. År 2003 deltog han i Sverigeturnén Cornelis i våra hjärtan, med bland annat Balladen om ett munspel och Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Under en paus i turnén reste Johansen med sin fru Pia till New York. Efter två dagar drabbades han av akuta magsmärtor och åkte in på sjukhus där man konstaterade brusten blindtarm. Den planerade fyradagarssemestern blev till två veckor på sjukhus. Johansen missade sex konserter på turnén.


28 september 2008 slutade Jan Johansen att dricka alkohol och har sedan dess levt nykter. Johansen har varit helt öppen med sina problem, men väntade ett år innan han nämnde det första gången i tidningen Må Bra för att hjälpa andra i samma situation. Johansen har också intervjuats om sina alkoholproblem i bl.a. Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Tidningen Land, Laura, Se & Hör, Kattis & Co, Fråga Doktorn i SVT, Förkväll, Efter Tio med Malou von Sivers och Nyhetsmorgon i Tv4.


Sedan våren 2011 arbetar Johansen tillsammans med journalisten Colette van Luik på en bok som handlar om hans drickande och karriär. Boken kommer bl.a. att handla om steget från att vara den som dricker mest, till att vara helnykter i nöjesindustrin. Boken beräknas komma ut i januari 2013 på Norstedts förlag.


Sommaren 2007 medverkade Johansen med turnén Diggiloo tillsammans med Lasse Holm, Charlotte Perrelli, Linda Bengtzing, Lotta Engberg, Thomas Petersson, Lasse Berghagen, Molly Sandén, Benjamin Wahlgren och Magnus Johansson.


Han turnerade 2008 med Ted Gärdestad-hyllningsturnén Sol, Vind & Vatten, tillsammans med Janne Schaffer, Johan Boding, Molly Sandén, Gunilla Backman.






Charlotte Perrelli

Charlotte Perrelli, Hero på Spotify

Hero

Hero

Charlotte Perrelli, Bröllopsvalsen på Spotify

Bröllopsvalsen

Bröllopsvalsen

Charlotte Perrelli, Evita: Don't Cry for Me Argentina (radio version) på Spotify

Don't Cry for Me Argentina

Evita: Don't Cry for Me Argentina (radio version)

Anna Jenny Charlotte Jensen Perrelli, född Nilsson den 7 oktober 1974 i Hovmantorp, är en svensk dansbands-, disco- och popsångerska vars låtar vid två tillfällen vunnit Melodifestivalen, 1999 och 2008. 1999 vann hennes låt dessutom Eurovision Song Contest vilket blev den fjärde gången ett svenskt bidrag tog hem vinsten. 2008 kom hennes låt på 18:e plats i samma tävling. Hon har även varit programledare för Melodifestivalen två gånger, dels i en deltävling i 2003, dels under hela festivalturnén 2004. Åren 2005, 2007 och 2009 var hon en av expertjuryns medlemmar i den nordiska samproduktionen Inför Eurovision Song Contest, och hon satt även med och bedömde artisterna under en fredagsfinal i Idol 2008. 2009, 2010 och 2011 var hon en av de tre jurymedlemmarna i Talang på TV4. Perrelli har spelat in åtta album och varit med i flera turnéer, TV-program och konserter. 2015 gifte hon sig med Anders Jensen och bytte efternamn till Jensen Perrelli.


Hon föddes i Hovmantorp, en tätort i Lessebo kommun i Kronobergs län och växte upp på Kåramålatorp strax söder om Hovmantorp.


1987 började Nilsson att sjunga med det lokala dansbandet Bengt-Ingvars i Hovmantorp, som blev Bengt-Ingvars med Charlotte, varefter hon flyttade till Växjö för vidare skolgång, där hon var sångerska i dansbandet Kendix från 1992 och i dansbandet Anders Engbergs 1994–1997. Då Björn Hedström från Anders Engbergs deltog i den svenska Melodifestivalen 1995, medverkade hon i bakgrundskören.


Genombrottet kom 1997 när hon lämnade Anders Engbergs för att bli sångerska i ett annat dansband, Wizex. 1998 var bandet nominerat till en Grammis i dansbandskategorin för albumet Mot nya mål. Sedan det av henne i Melodifestivalen 1999 framförda bidraget Tusen och en natt vunnit, deltog hon för Sverige i Eurovision Song Contest 1999, där låten framfördes på engelska med titeln Take Me to Your Heaven. Efter en jämn omröstning, där ledningen växlade mellan Sverige och Island, stod Sverige som segrare. Senare under 1999 lämnade hon Wizex för att göra solokarriär.


Som dansbandssångerska var hon även med och skrev sångtexter. På Wizex-albumet Mot nya mål 1998 försåg hon Heartbreak Express, ursprungligen inspelad av Dolly Parton 1982, med text på svenska, som blev En enkel biljett , och med Carl-Henry Kindbom på albumet Tusen och en natt av samma band. 1999 skrev hon låten Var är du nu? .


1999 lämnade hon Wizex och dansbandsgenren bakom sig, och som soloartist gled musiken alltmer över åt disco och pop. Samma år släppte hon sitt första soloalbum, betitlat Charlotte. Hon turnerade flitigt över hela Europa, samt Japan och Nya Zeeland. 2001 släppte hon sitt andra album Miss Jealousy, ett pop/rockalbum som bland annat innehöll 20-i-toppsingeln You Got Me Going Crazy, skriven av Mårten Sandén tillsammans med Johan Åberg och Paul Rein, de två sistnämnda berömda för sitt arbete med Christina Aguilera och Victoria Beckham. Sången blev senare debutsingel för den spanska sångerskan Natalia, vars spanskspråkiga version Vas a volverme 2002 sålde i över 200 000 exemplar i Spanien, rekord det året. Albumet innehöll även radiohiten Light of my Life.


2003 och 2004 var hon programledare för Melodifestivalen. I mitten av 2004 släppte hon albumet Gone Too Long, som innehöll låtar av flera av Sveriges samtida topproducenter, bland andra Jörgen Elofsson. Albumet innehöll bland annat hitlåtarna A Million Miles Away, Gone too Long och Broken Heart. Tillsammans med artister som Robert Wells och Jill Johnson for hon ut på turnén Rhapsody in Rock i mitten av året. Detta år var hon även programledare för musikprogrammet Super Troupers i TV4. 2006 spelade hon rollen som Belle i musikalen Skönheten och odjuret på Göta Lejon i Stockholm och den 8 augusti samma år var hon en av sommarvärdarna i Sveriges Radio P1 . Hon släppte 2006 även ett hyllningsalbum tillägnat Monica Zetterlund som hette I din röst.


2007 släpptes hennes två första singlar på svenska, Som du och Jag är tillbaks. De blev dock inga större hitlåtar. Den 11 december 2007 meddelades att hon skulle delta i Melodifestivalen 2008. Bidraget hette Hero och skrevs av Fredrik Kempe och Bobby Ljunggren. Låten direktkvalificerade sig från deltävlingen i Karlskrona till finalen i Globen den 15 mars 2008. Låten vann sedan finalen med 224 poäng, vilket var 18 poäng före balladen Empty Room, framförd av Sanna Nielsen, och fick därför representera Sverige i Eurovision Song Contest 2008 i Belgrad den 22 maj 2008. Detta blev andra gången Charlotte Perrelli representerar Sverige i den internationella finalen. Låten gick vidare från semifinalen till final (tack vare den nya regeln – jurygruppernas val, utan vilken den inte skulle gå vidare), där den två dagar senare slutade på 18:e plats.


Den 31 oktober 2008 var Perrelli gästdomare och coach till de kvarvarande deltagarna i Idol 2008. Perrelli har också varit domare i TV4:s Talang 2009 och 2010, samt medverkade samma år i SVT:s släktforskningsprogram Vem tror du att du är?. Åren 2005, 2007 och 2009 var hon en av expertjuryns medlemmar i den nordiska samproduktionen Inför Eurovision Song Contest, och hon satt även med och bedömde artisterna under en fredagsfinal i Idol 2008.


Den 9 juni 2010 utgavs singeln Mitt livs gemål tillsammans med Magnus Carlsson. Låten är tillägnad Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel och är skriven av Monica och Carl-Axel Dominique. Det var emellertid inte första gången de två sjöng duett – redan i början av 1990-talet spelade de två in en låt påtänkt till Melodifestivalen. I augusti, släppte Perrelli en träningsbok med titeln Kan jag kan du. Boken blev en stor framgång för henne, och en andra bok släpps 2012.


Under sommaren 2011 turnerade hon med Diggiloo. I november blev det klart att Perrelli åter skulle tävla i Melodifestivalen 2012, med låten The Girl, skriven av Fredrik Kempe. Bidraget tävlade i deltävlingen i Malmö, där hon gick vidare till den andra omgången av omröstningen, där hon dock blev hon utslagen av Danny Saucedo med bidraget Amazing och hamnade på en femteplats.


Hon håller också på att spela in ett nytt album i samband med Melodifestivalen 2012. Hösten 2012 spelade Perrelli huvudrollen som presidenthustrun Eva Perón i musikalen Evita på Malmö Opera och fick bejublad kritik.


27 september 2014 hade Charlotte återigen premiär som huvudrollsinnehavaren Eva Peron i musikalen Evita. Blev hyllad till skyarna och spelade hela hösten för fulla hus på Göta Lejon. Succén fortsatte och de förlängde spelperioden under hela våren.


Charlotte Perrelli var 2003–2008 gift med Nicola Ingrosso och de har två barn tillsammans. Hon har även en son, född 2013.


Perrellis syster, Caroline (Kina) Björck, född 1977, är modejournalist och stylist. 2015 gifte hon sig med Anders Jensen och bytte efternamn till Jensen Perrelli.


I oktober 2005 lanserade hon en hudvårdsserie kallad Perrelli by Charlotte Perrelli. Perrelli äger två bolag, Chanille AB och Chita Entertainment AB. Det ena företaget hanterar hennes underhållnings- och skivintäkter, det andra hennes reklamintäkter. 1997 gästspelade hon i rollen som gymtränaren Millan Svensson i såpoperan Vita lögner, som sändes i TV 3. Under 2010 har hon även utvecklat en serie kosttillskott, kallad Fit & Smart by Charlotte Perrelli






Albin Lee Meldau

Albin Lee Meldau, The Weight Is Gone på Spotify

About You

The Weight Is Gone

Albin Lee Meldau, About You på Spotify

About You

About You

Albin Lee Meldau, Lou Lou på Spotify

About You

Lou Lou

Albin Lee Meldau, född 8 februari 1988 i Göteborg, är en svensk sångare och låtskrivare. Han var tidigare en av två sångare i soulbandet The Magnolia, tillsammans med Arvid Nero.



Meldau fick först uppmärksamhet genom låten "Lou Lou", som under 2016 strömmades ca 10 miljoner gånger på Spotify. Låten tillhörde hans EP Lovers - EP, som han författade tillsammans med bland annat Björn Yttling från gruppen Peter Bjorn and John. Efter låtens succé tecknade Meldau ett skivbolagskontrakt hos Astralwerks, som släppte hans EP på nytt.



Under våren 2018 offentliggjorde Aftonbladet att Meldau kommer vara en av deltagarna i årets upplaga av Så mycket bättre.






Sophie Zelmani

Sophie Zelmani, If I Could på Spotify

I'm The Rain

If I Could

Sophie Zelmani, Going Home på Spotify

Sing And Dance

Going Home

Sophie Zelmani, By Your Side på Spotify

Everywhere

By Your Side

Sophie Christina Zelmani, född Edkvist12 februari 1972 i Stockholm, är en svensk sångerska och låtskrivare.


Zelmani kom att börja med musikaliskt skapande efter det att hennes far dog när hon var 14 år gammal, vilket med hennes egna ord "vände upp-och-ner på hennes värld". Efter att hon hade skrivit en låt om händelsen tyckte hon att det kändes bättre, och fortsatte därför sedan med det. Zelmanis styvfar lärde henne senare att spela gitarr. Vägen till musikindustrin kom när hon arbetade som praktikant i en musikstudio där hon fick spela in ett par demos som hon skickade till olika skivbolag. Det hamnade bland annat hos Sony Music, vilka var först med att erbjuda henne skivkontrakt. Hon bytte till sin morfars ryska efternamn Zelmani.


1995 släpptes Zelmanis självbetitlade debutalbum, Sophie Zelmani, som tillsammans med singeln Always You lade grunden för hennes första nationella succé.


Hon har samarbetat med gitarristen och producenten Lars Halapi ända sedan starten av sin karriär och skapar oftast skivorna i dennes studio på Österlen. Hon skriver normalt med engelska texter, eftersom hon känner det svårt att uttrycka sig med svenska texter, något hon dock gärna önskar kunna pröva på småningom.


Sophie Zelmanis musik kretsar kring hennes lågmälda röst och akustiska gitarr. Till hennes influenser hör bland andra Bob Dylan och Leonard Cohen. Hon har även spelat in en cover på Bob Dylans Most of the Time, som finns med i soundtracket till Masked and Anonymous.


Zelmani har även uppmärksammats för sin scenskräck och ovilja till att vara med i media och föredrar att uttrycka sig genom musiken och inte att prata mer än nödvändigt. När hon i samband med sitt genombrott i mitten av 1990-talet intervjuades i SVT av journalisten Tomas Tengby, ska hon enligt myten "bara ha uttalat två ord under hela intervjun". Detta är något överdrivet – hon svarade på alla frågor men aldrig längre än med en mening.






Jill Johnson

Jill Johnson, Oh, vilken härlig dag på Spotify

The Well-known And Some Other Favourite Stories

Oh, vilken härlig dag

Jill Johnson, Going Down To The River på Spotify

Livemusiken från Jills Veranda Nashville

Going Down To The River

Jill Johnson, Kärleken är på Spotify

Discography

Kärleken är

Jill Anna Maria Werner Johnson, folkbokförd Johnsson, född 24 maj 1973 i Ängelholm, är en svensk countrysångerska och låtskrivare.


Jill Johnson är född och uppvuxen i Ängelholm. Som 12-åring antogs hon som vokalist i en countrygrupp, Tomboola Band, som turnerade i Danmark och Norge. Hon debuterade på en countrygala i Danmark vid 14 års ålder. 1986 medverkade hon även i Barnens dags talangjakt, nya ansikten. Några år senare fick hon ett svenskt skivkontrakt som aldrig ledde till några större framgångar. Hon sjöng även på två låtar med dansbandet Jan Andys. Som 20-åring sjöng hon covers med ett band från Helsingborg då hon fick ett skivkontrakt med danska EMI, där samarbetet med den danske producenten Paul Bruun 1996 resulterade i hennes debutalbum Sugartree. Titelspåret blev en hitlåt i Danmark, och albumet gick in på första plats på danska topplistan.


1996 spelade hon in melodin "Kommer tid, kommer vår" i duett med Jan Johansen, och den blev en stor radiohit i Sverige. Med den fick hon för första gången in en melodi på Svensktoppen, och de två for ut på folkparksturné.


1997 uppträdde hon som gästartist med sången ”Hakuna matata” från Disneyfilmen Lejonkungen i TV-programmet Småstjärnorna.


Det stora genombrottet kom med vinsten i den svenska Melodifestivalen 1998, där hon deltog med låten ”Kärleken är”, som vann över melodier från då etablerade artister som Nanne Grönvall och Myrra Malmberg, och slutade på 10:e plats i Eurovision Song Contest 1998. Sångtexten var inspirerad av stämningen efter det att prinsessan Diana omkom i en bilolycka i Frankrike den 31 augusti 1997, vilket fick viss uppmärksamhet i brittisk media. Den 10 maj 1998 släpptes hennes andra album, När hela världen ser på, och en framgångsrik turné följde.


I mitten av 1999 for Jill Johnson till Los Angeles för att skaffa material till sitt kommande album. I Sverige arbetade hon med Andreas Carlsson (som senare utsågs till "ASCAP Writer of the Year 2000"), berömd för att ligga bakom flera hitlåtar, bland annat "That's the Way It Is" av Celine Dion.


Den 30 november 2000 släpptes hennes tredje album, Daughter of Eve, med låtar som "Daughter of Eve" och "Secrets of My Life" och albumet fick bra kritik. Under andra halvan av år 2000 började hon tillsammans med låtskrivare utveckla sina idéer, till ett mer "eget" sound. Hon skaffade sig senare förlagskontrakt i Nashville, Scott Bagget, och 2002 resulterade det i albumet Good Girl. Samma år fick Jill Johnson även ta emot en platinaskiva i Danmark för soundtracket "Promise to Love Me", till den danska filmen Den eneste ene. Danmark är ett land där hon erhållit stor popularitet.


Även om vinnarmelodin i Melodifestivalen 1998, "Kärleken är", var en pop-schlager-ballad är Johnson i första hand en countryartist, vilket märktes 2003 då hon igen deltog i den svenska Melodifestivalen, denna gång med den countryinfluerade pop-schlagerlåten "Crazy in Love". Bidraget slutade på fjärde plats i finalen i Globen, men blev en stor hitlåt, bland annat på Svensktoppen där reglerna ändrats just 2003, så att det tidigare kravet på sång på svenska slopats till förmån för sång på valfritt språk. Den låg också på flera andra radiolistor. Under åren efter det har hon turnerat och spelat in nytt material. Hon har flera gånger rest till den för countrymusik berömda orten Nashville.


I april 2003 släpptes samlingen Discography, med de 20 mest önskade melodierna sedan skivdebuten 1996. Albumet sålde guld på ett par månader, och Jill Johnson mottog även en Grammis för detta album i den 2003 inrättade kategorin "Årets schlager/dansband".


I mitten av 2003 for hon ut på turnén En tokkär turné, som drog mycket folk och fick bra kritik. Nästa framgång blev "Rhapsody in Rock" på Nya Ullevi inför 43 000 personer den 9 augusti 2003. Senare under 2003 for hon till Nashville för att färdigställa albumet Roots and Wings, som släpptes den 26 november 2003. Med sig på den sista resan inför albumsläppet hade hon ett filmteam, som gjorde en dokumentär om Jill Johnson som sändes i TV4 i januari 2004. Albumet fick bra kritik, och sålde guld på mindre än två veckor och platina kort därefter. DVD:n The making of Roots and Wings släpptes vid samma tidpunkt, på vilken tittaren får se från inspelningarna i Nashville.


I april och maj 2004 åkte Johnson och hennes musiker runt på unpluggedturnèn Roots and Wings i konserthus runt om i Sverige. Mycket publik kom, och de fick bra kritik för mixen av country och anekdoter från Nashville. I mitten av 2004 medverkade hon i Robert Wells turné Rhapsody in Rock. Samma år spelade hon även in melodin "Last Thing on My Mind" i en duett med Ronan Keating, och den blev populär i radio.


Senare under 2004 hade Disneyfilmen Home on the Range premiär i Sverige under titeln Kogänget och Jill Johnson sjöng då de svenskspråkiga versionerna av sångerna "Little Patch of Heaven" (som "Mitt paradis på Jorden") och "Will the Sun Ever Shine Again?" (som "Ska det nånsin bli sol igen?").


2005 var hon tillsammans med Mark Levengood programledare för finalen av Melodifestivalen 2005 i Globen. Den 23 mars 2005 släppte hon albumet Being Who You Are, som snabbt sålde guld och singlarna "God Bless a Girl in Love", "A Little Bit More" och "Baby You're Mine" låg länge högt på såväl singellistan som "Music Control". I mitten av 2005, med start den 1 juli i Skellefteå, genomförde hon en turné på 18 platser runtom i Sverige. I december 2005 släppte hon julalbumet The Christmas in You, som spelats in med musiker i Nashville. Albumet innehöll både nyskrivna melodier och hennes egna favoriter. I samband med detta gjorde hon en egen julshow i "Hasses Lada" i Båstad, samt var TV4:s så kallade "julartist" detta år.


År 2006 spelade hon sig själv i långfilmen Heartbreak Hotel av Colin Nutley, och i samband med det släpptes även EP:n med samma namn. I mitten av 2006 for hon ut på turnén Rocktåget med Thomas Ledin och Andreas Johnson.


Den 25 oktober 2006 släppte hon albumet The Woman I've Become, som inledde samarbetet med Nashvilleproducenten Nathan Chapman och hans musiker. Flera låtar skrevs av och med kvinnor, där vardagliga händelser ofta låg till grund för sångtexterna. Inom Nashvilles musikliv var intresset för albumet stort, bland annat medverkade Buddy Miller, Rebecca Lynn Howard, Lauren Lucas, Stephanie Chapman och Pat Mc Laughlin som körsångare. "Cowboy Up" blev första singel ut. En annan låt på albumet hon skrev, "Too Late to Be Drinkin'", har senare fått en text på svenska av Chris Andersen, "För sent för ett glas", som spelats in av dansbandet Sannex.


Den 28 november 2007 släppte hon Music Row, ett coveralbum inspelat i Nashville. Albumet, som sålde guld i Sverige, innehöll tre duetter: "Why'd You Come in Here Looking Like That" med Nina Persson, "Tumbling Dice" med Kim Carnes och "To Know Him is to Love Him" med Lisa Miskovsky. Första singel ut, och den stora hitlåten från albumet, var dock "Angel of the Morning". I samband med albumets utgivning turnerade hon också.


Den 28 oktober 2008 släppte hon albumet Baby Blue Paper, som också det följdes av konsertturné, Baby Blue Paper Unplugged Tour 2009, i början av 2009. Den 28 oktober 2009 släppte hon coveralbumet Music Row II, som följdes av konsertturné 2010. Den 27 oktober 2010 släppte hon samlingsboxalbumet The Well-Known And Some Other Favourite Stories. Den 28 september 2011 släpptes albumet Flirting with Disaster som följs av en konsertturné under våren 2012. 2011 släppte hon även julalbumet Välkommen jul, samt medverkade i SVT:s Luciafirande den 13 december där hon framförde sångerna "Away in a Manger" och "I väntan på julen" ("Greensleeves").


Under sommaren 2012 genomfördes en liten "Sommer Set Tour" baserad på föregående album, men även med nya låtar från kommande album. Den 7 november 2012 släpptes 17:e albumet A Woman Can Change Her Mind. Under våren 2013 gjorde Jill Johnson 8 exklusiva spelningar på åtta specifika orter. I januari 2014 hade Jill Johnsson premiär på sin första egna krogshow Jill på Hamburger Börs i Stockholm. Vid samma tid, i början av 2014, sändes den programserien Jills veranda på SVT> De sex programmen var inspelade i Nashville med Jill som värdinna och svenska artister som gäster. Hon vann Kristallen 2014 som "årets kvinnliga programledare".


Jill Johnson är sedan 21 augusti 1999 gift med musikern Håkan Werner och bor i Vänga i Fristad utanför Borås. Makarna har tillsammans döttrarna Havanna (född 2004) och Bonnie Lee (född 2010).






Adolphson & Falk

Adolphson & Falk, Mer jul på Spotify

Mer jul

Mer jul

Adolphson & Falk, Blinkar Blå på Spotify

Med Rymden I Blodet

Blinkar Blå

Adolphson & Falk, Bärande Våg på Spotify

Med Rymden I Blodet

Bärande Våg

Adolphson–Falk är en svensk synthpopgrupp med Tomas Adolphson (musik, sång) och Anders Falk (text, musik, sång) som huvudmedlemmar.


Efter att ha träffats under värnplikten på FRA 1968 började Tomas Adolphson och Anders Falk samarbeta musikaliskt. Duon släppte under sjuttiotalet ett par singlar och LP:n Nattexpressen samt medverkade i Melodifestivalen 1979 med bidraget "Tillsammans". Gruppens stora genomslag kom i radioprogrammet Eldorado 1981 med singeln "Blinkar blå" som ett år senare följdes av LP:n Med rymden i blodet. Gruppen fick även en hit med julsången "Mer jul" 1984 där bland annat ljud från Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul hördes i bakgrunden. Av stor betydelse för gruppens framgångsrika elektroniska sound var Greg FitzPatrick (klaviatur) och Dagge Lundquist (mixning), vilka båda kan betraktas som medlemmar av gruppen, samt deras producent Lars-Göran "LG" Nilsson.


Texterna på Med rymden i blodet (1982), kretsar i stor utsträckning kring radioteknik, astronomi och människans samhörighet med kosmos. Med åren har det tekniskt/naturvetenskapliga temat tonats ner till förmån för vardagsnära betraktelser över människans tillvaro. De senaste åren har Magnus "Mankan" Marcks flitigt medverkat på kontrabas vid deras spelningar.


Albumet From here to eternity (1983) var en engelsk version av Med rymden i blodet. Låten Waves in the air (Bärande våg) användes som signaturmelodi för programmet Sweden Calling DX-ers på Radio Sweden International, Sveriges Radios utlandsprogram på kortvåg.






The Tallest Man on Earth

The Tallest Man on Earth, The Gardener på Spotify

Shallow Grave

The Gardener

The Tallest Man on Earth, I Won't Be Found på Spotify

Shallow Grave

I Won't Be Found

The Tallest Man on Earth, Love Is All på Spotify

The Wild Hunt

Love Is All

Kristian Matsson, känd under artistnamnet The Tallest Man on Earth, född 30 april 1983, är en svensk singer-songwriter. Matsson är uppväxt i Leksand, och inledde sin solokarriär 2006 efter att tidigare ha varit sångare i indiebandet Montezumas. Hans musik har ibland jämförts med musik av Bob Dylan.


Han var tidigare gift med Amanda Hollingby Matsson även känd under artistnamnet Idiot Wind. Tillsammans har de bland annat skrivit musiken till långfilmen En gång om året.


Kristian Matsson föddes den 30 april 1983 och växte upp i Leksand i Dalarna. Innan han inledde sin solokarriär var han sångare i indiebandet Montezumas.


Matsson släppte sin första soloskiva, EP:n The Tallest Man on Earth, 2006. Skivan fick positiva recensioner.


Till en början ville inte Matsson låta sig fotograferas av journalister, utan ville "låta musiken tala för sig själv". Han har i efterhand kommenterat detta som naivt, men har också sagt att han inte trodde att karriären skulle bli så framgångsrik, han "skulle bara ut och spela litegrann".


2008 fick han ett genombrott utomlands med skivan Shallow Grave när den hyllades av sajten Pitchfork. Albumet ligger på plats 47 på Pitchforks lista över 2008 års bästa skivor. Skivan fick överlag väldigt bra recensioner. Han valdes som förband åt Bon Iver och turnerade sedan ensam i USA, Australien och Europa. Turnén med Bon Iver i synnerhet bidrog till att öka uppmärksamheten kring Matssons liveframträdanden och trots att han länge inte hade vare sig skivkontrakt eller distribution i USA så kom folk till konserterna.


Den 9 oktober 2009 besökte The Tallest Man on Earth Daytrotter-studion, där totalt fyra låtar spelades in, bland annat en cover på Bob Dylans "I Want You". Matsson har i en intervju sagt att han tycker att Dylans album Blonde on Blonde, där låten "I Want You" finns med, är den bästa skivan genom tiderna. I samma intervju säger han även att de som anser att han härmar Dylan aldrig har hört Roscoe Holcomb, "vi härmar båda den här mannen". Under en konsert på Södra teatern i Stockholm i december 2010 berättade Matsson hur mycket han stulit från Emmylou Harris, Feist och Cat Power, men tillade att det är det ingen som märker eftersom alla jämför honom med Dylan.


I april 2010 släpptes det andra albumet, The Wild Hunt. Inför skivan hade Matsson förhandlat med flera stora skivbolag men nobbat dessa då han inte gillade deras intentioner om att stöpa om hans musik i en mer kommersiell form. Till slut föll valet på det amerikanska skivbolaget Dead Oceans, ett bolag som enligt Matsson själv ger honom artistisk frihet: "de är musiknördar som jag själv".


Skivan mottogs väl. Singeln King of Spain, som förutom titelspåret även innehåller en cover på Paul Simons "Graceland" och det tidigare outgivna spåret "Where I Thought I Met the Angels", såldes exklusivt på den efterföljande Europaturnén. Under sensommaren och hösten 2010 åkte Matsson ut på turné i Nordamerika och Europa.


Albumet följdes av en EP, Sometimes the Blues is Just a Passing Bird, som även den fick goda recensioner. EP:n släpptes exklusivt för Itunes Store den 7 september, men kom senare även att utkomma på CD, LP och mp3, dock först den 8 november (9 november i USA). Skivan utgörs av fem låtar, alla skrivna efter The Wild Hunt. Av dessa märks inte minst låtarna "Like the Wheel", som utgjorde avslutningen på många spelningar under årets första hälft, och "The Dreamer", på vilken Matsson spelar elgitarr, något som inte har förekommit på tidigare inspelningar.


I anslutning till The Wild Hunt var The Tallest Man on Earth nominerad till flera priser. På Grammisgalan 2011 var han nominerad i kategorin "Årets manliga artist", men vinsten uteblev och gick istället till Håkan Hellström. Matsson var också nominerad i kategorin "Årets pop" på P3 Guld-galan 2011, men priset gick emellertid till gruppen This Is Head. I februari 2011 vann The Tallest Man on Earth priset i kategorin "Årets singer/songwriter" på Manifestgalan. Han var även nominerad i kategorin "Årets live", men där gick vinsten till Robyn.


Den 5 april 2011 medverkade Matsson i BBC:s program Later with Jools Holland där han framförde låtarna "King of Spain" och "Love Is All". I juni samma år återutgavs debut-EP:n The Tallest Man on Earth på vinyl, i vilken det tidigare outgivna spåret "In the Pockets" inkluderades. Den 12 juli släpptes singeln Weather of a Killing Kind som en del av projektet Adult Swim Singles Program.


I augusti 2011 rapporterades att Matsson arbetar med ett soundtrack till den kommande filmen En gång om året tillsammans med Idiot Wind. Filmen premiärvisades på Göteborgs filmfestival 29 januari 2012 och hade biopremiär 17 maj 2013.


Den 27 januari 2012 medverkade Matsson i TV-programmet På spåret. Där framförde han, backad av ett studioband, två coverlåtar: Thin Lizzys "Dancing in the Moonlight" och Cornelis Vreeswijks "En fattig trubadur". I februari samma år återutgavs singeln King of Spain som 12"-vinyl inför evenemanget Record Store Day. Skivan var limiterad till 2 000 exemplar.


Den 12 juni 2012 (11 juni i Storbritannien) släpptes The Tallest Man on Earths tredje studioalbum, There's No Leaving Now på Dead Oceans Records. Skivan spelades in av Matsson själv i hans hemmastudio i Dalarna under senare delen av 2011 och början av 2012. Skivan streamades på Dead Oceans hemsida en vecka innan dess officiella release.


I anslutning till skivan annonserades en sommarturné genom Europa och USA. Turnén inkluderade två sverigespelningar (på Södra teatern i Stockholm) samt ett uppträdande på Newport Folk Festival. Ytterligare en turné genomfördes i oktober 2012, på vilken Matsson endast spelade i Europa.


Den 28 januari 2013 medverkade Matsson på en stödkonsert för den amerikanske musikern Jason Molina, som saknade sjukförsäkring och därför var skuldsatt efter en sjukhusvistelse. Konserten ägde rum på Södra Teatern i Stockholm och förutom Matsson spelade även bland andra I'm Kingfisher och Idiot Wind.


The Tallest Man on Earths tredje studioalbum Dark Bird Is Home beräknas utkomma den 12 maj 2015 på Dead Oceans Records. Han har också flera festivalspelningar inbokade under sommaren 2015, bland annat på Roskildefestivalen.


Kritiker har jämfört The Tallest Man on Earth med Bob Dylan, både i termer av låtskrivande och sång. Matsson har i en intervju förklarat att han började lyssna på Dylan när han var 15 år och att detta ledde vidare till att han upptäckte Pete Seeger och Woody Guthrie. Matsson har dock sagt att han inte ser sin musik som en del av någon specifik tradition.


Matsson använder i sina låtar ofta öppen stämning, men också standardstämning i mindre utsträckning. I skolåldern spelade han klassisk gitarr, vilket han dock tröttnade på efterhand. I 20-årsåldern upptäckte han öppen stämning när han lyssnade på Nick Drake.










Glenn Miller Orchestra

Glenn Miller Orchestra, Sleigh Ride på Spotify

In the Christmas Mood

Sleigh Ride

Glenn Miller Orchestra, In The Mood på Spotify

Glenn Miller Orchestra (2 CD set)

In The Mood

Glenn Miller Orchestra, In The Mood på Spotify

In The Digital Mood

In The Mood







David Batra

David Batra, SD på Spotify

Det här var ju tråkigt

SD

David Batra, Vi öppnar plötsligt i september på Spotify

Det här var ju tråkigt

Vi öppnar plötsligt i september

David Batra, Skånsk indier på Spotify

Det här var ju tråkigt

Skånsk indier

David Chandra Batra, född 29 november 1972 i Lund, är en svensk ståuppkomiker och skådespelare.


Batra, född och uppvuxen i Lund till en svensk mamma och en pappa med indisk härkomst, gick under sin gymnasietid på Spyken i Lund och utbildade sig därefter till civilekonom. Sin debut som ståuppkomiker gjorde han i oktober 1994 på hotell Kramer i Malmö. Karriär gjorde han med TV-programmen Räkfrossa och Kvarteret Skatan med bland andra Johan Glans. Det senare är ett sketchprogram som utspelas bland de udda människorna i ett förortskvarter.


Han deltar ofta i radioprogrammet På minuten som den fjärde panelmedlemmen. Våren 2008 ledde han SVT:s humorprogram Morgonsoffan tillsammans med Petra Mede. Sommaren 2008 var han sommarvärd i Sveriges Radios Sommar och berättade om ofrivillig barnlöshet och sina och fruns försök att skaffa barn. 2015 var det dags igen för att sommarprata.


Han är sedan 2002 gift med Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. Tillsammans har de en dotter.






Eddie Meduza

Eddie Meduza, Midsommarnatt på Spotify

You Ain't My Friend

Midsommarnatt

Eddie Meduza, Mera brännvin på Spotify

Eddie Meduzas Samlade Verk

Mera brännvin

Eddie Meduza, Epa-traktorn på Spotify

Eddie Meduzas Samlade Verk

Epa-traktorn

Errol Leonard Norstedt, artistnamn Eddie Meduza, född 17 juni 1948 i Örgryte församling, Göteborg, död 17 januari 2002 i Nöbbele utanför Växjö, var en svensk kompositör, textförfattare, musiker, komiker, sångare och multiinstrumentalist. Bland de instrument Norstedt spelade var gitarr, elbas, saxofon, dragspel och piano.


Norstedt föddes i Örgryte, Göteborg, men kom tidigt till Gislaved i Småland. Han var son till Mary Pettersson och Stig Norstedt. Han hade fyra syskon, varav samtliga har olika fäder. Hans barndom präglades av alkoholiserade föräldrar och ständiga flyttar. När Norstedt var 13 år hade han bott på 30 olika ställen, bland annat i Mellerud och i Båraryd. Han blev mobbad i skolan och misshandlad av sin styvfar.


Norstedt drömde tidigt om att bli musiker och köpte sin första gitarr som 15-åring. På 1960-talet spelade han i flera olika band, bland annat Pack of Losers, ett coverband från Tidaholm som inte rönte några större framgångar. Under början av 1970-talet förvandlades de till dansbandet Anders Norstedts orkester. Innan Norstedt försökte sig på en egen karriär försörjde han sig under senare delen av 1970-talet som låtskrivare till andra dansband, såsom Streaplers, Trio me' Bumba och Tommy Elfs.


Sin första egna skiva släppte han 1975. Det självbetitlade albumet Errol sålde dock sämre än förväntat och fick därför ingen uppföljare. 1976, året efter albumfloppen, kunde man finna hans annonser i herrtidningarna Lektyr och FIB Aktuellt för kassetten Mannen utan hjärna, utgiven under pseudonymen E. Hitler & Luftwaffe. Omslag och kassett kopierade han hemma och inspelningen sköttes på hans egen utrustning. Han drog dock snabbt tillbaka kassetten då han ångrade en av låtarna och gav istället året efter ut kassetten E Hilter & Luftkaffe nr 1, som snart följdes av Nr 2.


Efter att ett tag inofficiellt ha kallat sig Eddie Nowels (en medveten "försvenskning" av "Knowles", för att han skulle kunna behålla sina initialer) fick han idén till sitt artistnamn Eddie Meduza från ett naturprogram om maneter (se: Medusa (zoologi)). CBS Records AB kontrakterade honom 1979 för albumet Eddie Meduza & The Roaring Cadillacs med en femtonårig John Norum på gitarr. Skivan blev en succé, men Norstedt fortsatte trots detta att ge ut kassetter på egen hand under sin pseudonym E. Hitler.


Hösten 1981 åtalades Errol Norstedt för rattfylleri och dömdes till en månads fängelse, som skulle avtjänas på Skänningeanstalten i september 1982. Efter bara fyra dagar fick han diagnosen "nervsammanbrott" och överfördes istället till Falbygdsklinikerna i Falköping där han fick vård under den resterande strafftiden. Nervsammanbrottet var dock simulerat och bara ett sätt att slippa fängelset.


Norstedt var alkoholiserad men försökte flera gånger sluta dricka. Under turnén Griståget tillsammans med Svullo 1993 kollapsade Norstedt och fick diagnosen kammarhypertrofi (förstorat hjärta). Norstedt ändrade livsföring omedelbart, slutade att dricka och började träna. Trots detta fick Norstedt flera återfall i sin alkoholism och 2002 avled Norstedt av en hjärtinfarkt. Sonen Anders Norstedt har berättat att askan efter fadern sommaren 2003 spreds utanför Rossö i Kosterfjorden, en mil söder om Strömstad.


Eddie Meduza var mycket produktiv och skrev fram till sin död över 900 olika visor och sketcher fördelat på nästan 90 album och kassetter. Mycket har dock inte getts ut då han var både självkritisk och frikostig med sitt material och sägs ha delat ut kassetter med outgivet som presenter till fans. De första kassetterna är idag åtråvärda samlarobjekt.


Det var först efter sin död som han började porträtteras på ett mer seriöst sätt i medierna genom flera inslag i P1, P3, radiodokumentärer (Mera brännvin) och har till viss del också fått upprättelse som artist och humorist. Den 3 februari 2010 hade Eleganten från vidderna - Filmen om Eddie Meduza premiär på biografen Roy under Göteborg International Filmfestival, en film som tagit nära två år att göra. I författaren Per Hagmans bok Vänner för livet är Eddie Meduza med som huvudpersonen Eriks farbror, en helt igenom fiktiv figur.


Norstedt gjorde sig framför allt känd inom raggarrocken med låtar som "Mera brännvin" och "Volvo" men skrev även mer seriösa rocklåtar som till exempel "Leader of the rockers", "Goin' back to Oklahoma" och "Honey B". Norstedt skrev också seriös pop-/rockmusik för sig själv eller andra artister, ofta dansband som till exempel Trio me' Bumba, Saints, Max Fenders och Streaplers. Bland låtarna kan nämnas "Tretton år", "Eleganten ifrån vidderna", "Ingen plockar en maskros", "Midsommarnatt" och "Evert". Många av Norstedts verk nådde också Svensktoppen, dock oftast med andra artister och grupper. Några exempel är "Evert" (med Matz-Ztefanz med Lailaz), "Så bjud upp till nästa dans" (Beatmakers med Boris) och "Ute på vischan" (med Lasse Stefanz).


Under pseudonymen E. Hitler fick Norstedt utlopp för sin mest obscena humor, sin musikaliska experimentlusta och sina samhällskritiska texter, vilka passade illa ihop med varumärket Eddie Meduza. Bland dessa verk märks "Den runkande spårvagnschauffören", "Slicka en fitta", "Vresa upp fetta" och "Fruntimmer sa en ha å knulla mä". En del paralleller kan här dras till schlagerkompositören Johnny Bode och med könsrockgrupper som Onkel Kånkel and his kånkelbär med flera.


Norstedt spelade många instrument. På sina kassetter, som han gjorde i sin egen studio, "Studio Ronka", spelade han med mycket få undantag alla instrument själv och gjorde dessutom själv alla vokala insatser, både på kassett och på skiva.


Norstedts texter präglas av ett antal teman som ofta återkommer: Sexuell frustration (till exempel "Nu har min mage blivit stor", "Runkeball", "Vresa upp fetta, kärringajävel" m.fl.), Fylleri (ofta med en ambivalent inställning där fylleriets baksidor beskrivs ingående, se till exempel "Julesång", "Alla tiders fyllekalas", "Mera Brännvin"), och politikerförakt (speciellt mot socialdemokratin och dess ledare, se till exempel "Såssialdemokraterna", "Göran Persson i mitt rövhål", "Hoppla lilla åsna", "Kliar mig i röven", men även mot nykterhetsivrare som centerpartisten Torsten Bengtson, exempelvis "Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder"). Vidare han en stor mängd sketcher på temat "den enkle mannen mot samhället" där den enskilde sätter sig upp (och vinner) mot myndigheter eller överklass (i "Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder" så förekommer verserna "och systemet det var öppet, trots att det va' lördag... och man kunde andas, utan att bli häktad". Se även "Eleganten ifrån vidderna"). Norstedt använde också ofta sina texter för att slå tillbaka på de journalister som skrev ner hans skivor eller konserter, framförallt var Mats Olsson en av de som ofta förekom i hans texter (lyssna till "Kuken står på Mats Olsson", "Mats Olsson runkar kuken", "Mats Olsson är en jävla bög", "Jag vill ha en Grammis", "Jävla Journalist"). Även Bert Karlsson har av något oklar anledning "drabbats" av Meduzas texter, i "Bert Karlsson är ett svin". Bert Karlsson äger numera Meduzas upphovsrättigheter, och efter hans död lovade Karlsson att arvingarna skulle få del av hans royalties.


Därtill författade han en mängd visor som troligen var ämnade som ren underhållning ("Porrfavor (Compangeros)", "Tvättmaskinen", "Epatraktorn" mfl) och ett stort antal visor på klassiska raggarteman som bilar och kvinnor. Norstedt gjorde också ett flertal försök att skriva seriös rock 'n' roll med låtar som "Red haired Lisa", "Rocky Rocky", "The Man in the sky" m.fl. Han skrev även ballader som "If I'm a fool", "Anytime at all", "Love's on the run" m.fl.


Trots Norstedts kyliga relation till musikrecensenter har många av hans låtar tagit sig till Svensktoppen med andra artister.


Börje Lundin är ett av Eddie Meduzas många alter egon. Under namnet Börje Lundin framför han ett antal av sina låtar, bland annat "Min epatraktor", "Världens bäste chaufför", "Ute på vischan" och "Börjes funderingar". Framför allt förekommer Börje på de två kassetterna "Börje Lundins kräftkalas" samt "Börje Lundins julafton" men även på LP-utgåvor som "Garagetaper" och "West a fool away".


Om figuren Börje kan konstateras att han lever på en gård någonstans "ute på vischan" i Västergötland. Han bor tillsammans med sin bror Sven Lundin. Återkommande besökare hos bröderna är deras kamrat Ljungbacka-Erik och Lisa, en kvinna vars relation till de övriga är oklar förutom att den är av sexuell natur. Enligt obekräftade påståenden talar Börje Lundin den dialekt som förekommer runt Tidaholm i Västergötland. Börje säger själv att han aldrig gått i skola, han är inte speciellt allmänbildad, är väldigt dålig på engelska, han ägnar sig flitigt åt hembränning, vansinneskörning med trimmad epatraktor, tidelag och andra suspekta verksamheter, men skäms inte alls för något av detta! Han kan sägas utgöra sinnebilden av en rå, obildad och oborstad bonnläpp. Han har ett hett humör och tar gärna till nävarna när argumenten tryter, vilket de ofta gör med tanke på hans intellektuella nivå...


Sven Lundin är Börjes korkade bror och förekommer på Norstedts kassetter tillsammans med brodern och deras ständigt besökande kamrat Ljungbacka-Erik.


Sven är helt klart sin brors underhuggare. Han har en väldig respekt för denne, och tar ofta order från honom om vad han ska göra. Ofta med svaret "Ja det ska jag göra Börje, det ska jag göra!" Men ibland visar han missnöje med att bli behandlad som en bifigur... Han pratar extremt släpig och bred dialekt, låter smått efterbliven på rösten ibland (kanske därför han blir behandlad som sådan av sin bror?) Han är dock mycket tekniskt kunnig när det gäller bilar. Han är också mycket bättre på engelska än sin bror och får faktiskt hjälpa och tillrättavisa honom ibland när denne inte vet hur något uttalas eller vad det betyder.


Ljungbacka-Erik är en figur som förekom mycket på Norstedts kassetter, tillsammans med sina kumpaner bröderna Börje och Sven Lundin. Dessa tre personer fanns i många av Eddie Meduzas övriga plattor.


Ett Ljungbacken ligger mellan Tidaholm och Velinga. Eventuellt bor bröderna Lundin just i Velinga, som är en av flera platser i Tidaholms kommun som figurerar i Meduzas texter.


Ljungbacken, som han ofta bara kallas, är skämtaren och humoristen i gänget, och underhåller ofta de andra med skämt, monologer, episoder ur sitt liv, och dråpliga kommentarer, vilket Börje och Sven skrattar hjärtligt åt!


Ljungbacken har även haft en kort karriär som stå-uppare. Han är något av Svens "idol", för det bästa denne vet är när Ljungbacken kommer och hälsar på och skämtar och berättar saker. Om Ljungbacken inte har någon poäng i sina skämt (vilket är mycket vanligt) slänger han in ett "roewa("röva")" , varvid Sven, Börje och Ljungbacken själv gapskrattar.


Ljungbacken verkar vara den "minst korkade" av de tre och inte lika bonnig och simpel som Börje och Sven, och skrattar ofta gott åt deras okunnighet.


Han är väldigt smal och "skinntorr" (enligt honom själv) men tål ändå mycket mer alkohol än både Börje och Sven... Övriga intressen och färdigheter han besitter är hembränning och spela dragspel.


Greve von Boegroeff är en fiktiv homosexuell skånsk greve. Boegroeff är mest känd för låtar så som "Jag är bög", "Ta mig i röven, pojkar" och "Sug mig mina drängar" med flera. Adelssläkten von Boegroeff påstås härstamma från Ryssland.


E. Hitler (ibland "E.Hitler & Luftwaffe") var den pseudonym som Eddie Meduza använde för att släppa ut de mest knäppa samhällskritiska och snuskiga texterna. Med sin musikaliska experimentlusta släppte han ut ur sitt huvud bland annat låtarna: "Slicka en fitta", "Vresa upp fetta" och "Fruntimmer sa en ha å knulla mä". På kassettbandet där Eddie Meduza och E. Hitler satt och snackade (Dubbelidioterna) och spelade låtar beskrivs de som ovänner. En lustighet från denna är låten "Carolas Pattar", som är helt instrumental. Från början höll han isär E. Hilter från Eddie Meduza. E. Hitler släppte kassetter med snuskiga låtar och galna sketcher, medan Eddie Meduza var hans pseudonym på LP-skivor med något seriösare musik för den bredare publiken.


Till skillnad från de andra pseudonymerna som Eddie fantiserade ihop, har E. Hitler ingen bostad någonstans i verkligheten. Börje, Sven och Ljungbacken bor i Västergötland, Bob Lewis i "Average in Arkansas" och Greve Von Boegroeff i Skåne, medan E. Hitler verkar ha bott enbart i Eddies huvud. Han pratar dock ofta om att han bor i ett "Residens" på en äng, uppe på en höjd, omgärdat av skog, med en grusgång fram till porten. I sitt residens har han en studio där han spelar in sina dinga kassetter, och nere i källaren brukar han ha vilda fester med Luftwaffe och sina övriga gäster och vänner. En av hans favorithobbyer är att slå ner kronofogdar och andra fordringsägare som kommer hem till honom för att kräva pengar av honom.


E. Hitler finns med på ett antal av Norstedts kassetter, från 1976-1979 och på E. Hitler På Dansrotundan (1987). E. Hitler har även en imaginär bror, A. Hilter. OBS att Norstedt här har kastat om "l" och "t" för att likheten med A Hitler inte skall bli för tydlig.


Bob Lewis är en pseudonym påhittad av Norstedt tillsammans med teknikern Patrik Tibell. Bob Lewis medverkar på Eddie Meduzas sista studioalbum Scoop från 2001. Med ett klingande svengelskt uttal tror han att han kan sjunga som Elvis Presley fast han inte kan det, men gör ändå sitt bästa. Figuren lär vara bosatt i "Average in Arkansas" (med uttalet Akan-saw). Bob Lewis var den sista kända pseudonymfiguren som Eddie Meduza hittade på innan han dog år 2002.


E. Hitlers kompgrupp, vänner, hantlangare och "gäng" som sägs bestå av 13 personer, varav endast 4 omnämns med namn och sägs kunna spela instrument.


Heter egentligen Jan-Åke Fröjd och var en av Norstedts vänner. Framträdde bland annat i de filmer som Norstedt producerade under tidigt 1990-tal. Finns även en låt på Eddie Meduzas tredje album Garagetaper som heter "Smällphete Sigges hode". Smällphete Sigge framträder även själv på flera av Norstedts kassetter i följande låtar och sketcher:


En figur som förekommer i diverse kassettband med Norstedt. Efraim Barkbit har vunnit världsmästerskapen i att prata skit i Uculele i Moçambique 1977 samt har en fruktansvärd röv, som en hel ladugårdsvägg. Han behärskar även den svåra konsten att spela musik på rövhålet.


Förekommer för första gången '76 på kassetten E. Hitler & Luftwaffe - Mannen Utan Hjärna med låtarna "Negerjävel" och "Ta å klipp dig". Figurens namn är troligtvis inspirerad av kompositören Roger Wallis namn.


Föreståndare för en handelsbod som förekommer i flera av Norstedts låtar. Hakan bedriver sin näringsverksamhet i Målilla i Småland. En av de produkter som tillhandahålls i handelsboden är gröna termosar.


Storvuxen, våldsam och korkad. Meddelar sig mest genom att vråla och grymta och hota med stryk! Ledare för Luftwaffe, som är E. Hitlers hantlangare, vänner och "gäng" och kompgrupp, mm. Den ende person som E Hitler är rädd för och inte vågar säga emot. Dock är Frisse ganska korkad och lätt att lura, till exempel genom att säga åt honom att slå sig själv i huvudet.


Norstedts första album släppt under artistnamnet Eddie Meduza, blev sågat av många musikrecensenter. Journalisterna Per Bjurman och Mats Olsson har båda kritiserat Norstedts musik. De två har också som hämnd fått låtar tillägnade sig på Eddies kassetter. Norstedt var under hela sin livstid svartlistad och dödskallemärkt, och fick inte spelas i Sveriges radio. Kultur- och musikjournalister sågade ständigt hans skivor och konserter, och avfärdade honom som lägsta formen av buskis och ett skämt. Upprörda politiker, nykterister och religiösa försökte stoppa och förbjuda honom från att uppträda. Norstedt uttryckte ofta en frustration över detta. Att han släppt flera skivor med seriös musik samt med rocklåtar på engelska, tycktes helt komma i skuggan av hans burleska produktion. Han fick ständigt dras med stämpeln att han enbart sjöng om brudar, brännvin och bilar. Norstedt kände sig orättvist behandlad av media, tidningar, recensenter och kom mer och mer att se sig som ett "missförstått geni". "Det spelar ingen roll vad jag gör, de sågar mig ändå" har han uppgett i flera intervjuer.


Denna biografiska artikel om en svensk musiker behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.






Titiyo

Titiyo, Taxi på Spotify

Taxi

Taxi

Titiyo, Come Along på Spotify

Come Along

Come Along

Titiyo, Själen av en vän på Spotify

Så mycket bättre - Tolkningarna

Själen av en vän

Titiyo Yambalu Felicia Jah, artistnamn Titiyo, född 23 juli 1967 i Stockholm och uppvuxen i Solna, är en svensk pop- och soulsångerska. Titiyos genombrott kom med 1989 års "Talking to the Man in the Moon", och hon har totalt vunnit fyra Grammisar.


Titiyo är dotter till musikern Ahmadu Jah (som kommer från Sierra Leone) och danslärarinnan Maylen Bergström. Hon är halvsyster till sångerskan Neneh Cherry (de har samma far). Tillsammans med Magnus Frykberg har hon en dotter. Frykberg och Titiyo separerade i slutet av 1990-talet. Hon är medlem av Långarydssläkten.


Musiker var för Titiyo inte ett självklart yrkesval, trots att hon växte upp med musiker omkring sig. Det var halvsystern Neneh Cherry som påverkade henne att trots allt satsa på en karriär som sångerska. Sommaren 1987 fick hon sitt första stora körjobb bakom Orup under Rock runt riket 1987-turnén. På Jakob Hellmans album ...och stora havet (1989) hörs Titiyo på körsång på spåret Avundsjuk på dej. Hon medverkade även samma år på singeln Din man med Eric Gadd samt på Johan Kindes första soloalbum.


1988 fick Titiyo skivkontrakt med nystartade skivbolaget Telegram. Hennes första singel, "Break My Heart (But Don't Waste My Time)", kom samma år. 1989 fick hon ett stort genombrott med hiten "Talking to the Man in the Moon" (6:e plats på svenska singellistan) som ledde till en Grammis som årets nykomling. 1990, året för den självbetitlade albumdebuten, belönades Titiyo med ytterligare en Grammis, nu som bästa kvinnliga pop/rockartist. Under 1990-talet etablerade Titiyo sig som en av de främsta svenska soulsångerskorna, och hon blev bland annat kallad för en svensk "Aretha Franklin". Titiyo sjöng på andra albumet även en cover på Franklins hitlåt "Never Let Me Go". Titiyos tre första skivor producerades av Magnus Frykberg.


Den tredje skivan, 1997 års Extended, gav Titiyo ytterligare en Grammis. På albumet hade Titiyo nu större kontroll över produktionen och låtskrivandet, och sången hade utvecklats från ren soul mot en mer blues-inspirerad känsla.


I slutet av 1990-talet uppträdde Titiyo på firmafester och sjöng i en reklamfilm för shampoot Finesse. Hon var även en av artisterna på Stockholms vattenfestival.


Med fjärde skivan, den mer rockinfluerade Come Along från 2001, arbetade hon ihop med Joakim Berg (Kent) och Peter Svensson (The Cardigans). Resultatet blev svenska och internationella framgångar med främst den flitigt spelade singeln "Come Along". Albumet sålde minst 80 000 exemplar i Sverige och gavs året efter även ut i USA.


2004 släppte Titiyo samlingsskivan Best of Titiyo. Första nya studioalbumet på sju år, det mörkare och electronica- och krautrockinspirerade Hidden, utkom 2008.


2010 bildade Titiyo tillsammans med Theodor Jensen duon Keep Company. De släppte 29 december 2010 skivan Keep Company.


Titiyo medverkade 2013 i den fjärde säsongen av TV4:s Så mycket bättre. Från programmet fick hon listplaceringar på Digilistan och Sverigetopplistan med sin tolkning av Ken Rings "Själen av en vän". Även hennes tolkningar av Nationalteaterns "Men bara om min älskade väntar" och Agnes "I Need You Now" gick in på Digilistan.


Juni 2014 släpptes singeln "Drottningen är tillbaka". Detta var Titiyos första skivutgåva på svenska. Singeln är en försmak på det kommande albumet som väntades ges ut i oktober 2014. Utgivningen blev dock fördröjd, och albumet gavs ett år försenat ut i oktober 2015. Titeln 13 Gården är taget från den gård i Solna där Titiyo tillbringade sin uppväxt.






Kristin Amparo

Kristin Amparo, I See You på Spotify

I See You

I See You

Kristin Amparo, I See You - Videsater Edit på Spotify

I See You

I See You - Videsater Edit

Kristin Amparo, Kär & Galen på Spotify

Vem E Han

Kär & Galen

Amparo adopterades till Sverige från Cali i Colombia vid fem månaders ålder och växte upp på Lidingö. Redan som barn uppmärksammades hon för sin sång och började vid 10-årsäldern vid Adolf Fredriks musikklasser. Efter gymnasiet turnerade hon Sverige runt tillsammans med Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. Hon har studerat vid flera folkhögskolor och vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Redan under gymnasietiden fick hon erbjudanden om skivkontrakt men tackade nej, då hon inte kände sig redo och hade för många inre frågor att reda ut om sin identitet och adoptionsbakgrund och funderade på att utbilda sig till jurist för att arbeta med kvinnorättsfrågor i stället. Genom en slump upptäckte hennes biologiska mor en bild på henne i en adoptionsartikel i en colombiansk tidning och så återfann de varandra efter många år. Efter en återföreningsresa till ursprungsfamiljen kände hon sig reda att på allvar satsa på en musikkarriär och anmälde sig till TV4:s talangprogram X Factor Sverige 2012, varigenom hon blev synlig för en bredare publik.


Hon har efterhand rört sig alltmer mot jazz och soulmusik men sjunger inom många olika musikstilar, såsom i punkduon STRIKE, i tolvmannabandet Combo De La Musica och i det kvinnliga musikkollektivet Femtastic. Hon har också sjungit i sitt Kristin Amparo Band och Lakitty samt tillsammans med bland andra Cleo, Nina Persson och Charlotte Perelli. Stor framgång väckte samarbetet med Albin med listhiten "Din soldat" sommaren 2014 och John de Sohn med "Dance Our Tears Away", som förutom listframgångar också är signaturmelodi till TV4:s Let's Dance. Sommaren 2014 blev hon tämligen unik med att uppträda i Allsång på Skansen två gånger samma sommar, med Albin och i ett senare program med John de Sohn. Samma sommar uppträdde hon med Albin på Pridefestivalen, med John de Sohn på Världens barn-galan i SVT den 3 oktober 2014 och i Så ska det låta 2015 tillsammans med Jasmine Kara.


Hon var en av nyckelpersonerna för den stora musikutbytessatsningen KWAAO mellan Sverige och Sydafrika 2013.


När Kristin Amparo deltog i Melodifestivalen 2015 var det ett tydligt steg att framträda som soloartist. Med "I See You" – skriven tillsammans med Fredrik Kempe och David Kreuger – gick hon till Andra chansen men blev utslagen i röstningsduellen mot Hasse Andersson. Den kritikerrosade låten tillbringade två veckor på Sverigetopplistan och nådde som bäst plats 40.


Amparo fick 2009 Alice Babs jazzstipendium för "innerliga tolkningar och djärv improvisationskonst över ett brett stilistiskt spektrum".






Linda Bengtzing

Linda Bengtzing, Jag ljuger så bra på Spotify

Ingenting att förlora

Jag ljuger så bra

Linda Bengtzing, Tio små indianer på Spotify

Barnkammarboken - Alla Sånger

Tio små indianer

Linda Bengtzing, E det fel på mej på Spotify

Min karusell - En samling

E det fel på mej

Linda Birgitta Bengtzing, född 13 mars 1974 i Gullspång, då i Skaraborgs län, är en svensk artist, pop- och schlagersångerska samt programledare.


Som 9-årig flicka bildade hon en sångduo tillsammans med en grannflicka, som uppträdde på bland annat Göta Kanal-festivalen och Sillens dag och Jordgubbens dag i Laxå.


Linda Bengtzing fick som tonåring 1986 spela in ett par singlar sedan hon vunnit en talangjakt på en restaurang i Arboga. Hon har senare arbetat på Wallmans i Stockholm och Oslo. Dessutom har hon varit programledare i TV4:s program Ordjakten och TV3:s Floor filler.


Vid 1990-talets mitt flyttade Linda Bengtzing till Stockholm, där hon under en tid arbetade som barnflicka och därefter blev halvtidsanställd som sångerska i ett dans- och coverband, medan hon under resterande halvtid arbetade hon som bokare och ekonomiansvarig för bandet.


År 2000 var hon med i TV4:s program Sikta mot stjärnorna som Lene i Aqua. Bengtzing blev känd för allmänheten genom sitt deltagande i Melodifestivalen 2005, där hon deltog med sången "Alla flickor".


Parallellt med förberedelserna inför Melodifestivalen 2005 deltog Bengtzing i Fame Factory. Från uttagningen i Göteborg kom hon till andra chansen och därifrån vidare till finalen. Där slutade låten på delad sista plats av 10 låtar, med totalt 15 poäng. Efter deltagandet i finalen har Linda Bengtzings bidrag spelats allt mer. Efter tre veckor (vecka 13) låg hon på artonde plats på "Sverige Topp 40-listan". Dessutom har hon legat på första plats i Rix FM:s topplista "Rix Topp 6 klockan 6".


Bengtzings första album Ingenting att förlora släpptes den 13 mars 2006. Hon deltog i den första deltävlingen i Melodifestivalen 2006 med sången "Jag ljuger så bra" – och ett klädbyte som blev så upphaussat att hon tappade texten till andra versen – och gick vidare till finalen i Globen, där hon hamnade på sjunde plats med totalt 56 poäng. Denna schlagerlåt blev en stor radiohit.


Bengtzing sjöng duett med svenske fotbollslegenden Glenn Hysén i TV4:s Rampfeber och de kom på en tredjeplats. Hon medverkade i TV4:s program Världens Humorkväll 1 maj 2006. Sommaren 2006 turnerade hon bland annat med Rix FM-turnén. Den 22 september 2006 gjorde hon musikaldebut i musikalen Rent, där hon spelade mot bland andra Linus Wahlgren.


Den 14 februari 2006 gick qx-galan av stapeln på Cirkus i Stockholm och Linda Bengtzing vann pris för "Årets låt" med "Jag ljuger så bra". Hon har också varit nominerad till två andra pris, "Årets schlager/dansband" på Grammisgalan och "Årets kvinnliga huvudroll" i musikal på Guldmaskgalan.


Våren 2007 släppte hon tillsammans med Markoolio singeln Värsta schlagern som det från början var tänkt att de skulle ställa upp i Melodifestivalen med. Sommaren 2007 deltog Bengtzing i Diggilooturnén. Bengtzing deltog i Melodifestivalen 2008 med låten "Hur svårt kan det va?" som blev tvåa i den fjärde deltävlingen (i Karlskrona), och gick därmed direkt vidare till final. Väl i final slutade bidraget på femte plats.


Bengtzing medverkade i TV4:s Körslaget, där hon ledde en kör från sin hemort Gullspång och slutade på fjärde plats. Hon deltog i firandet av kronprinsessan Victoria under dennas 31-årsdag.


Från 2005 fram till hösten 2007 var Bengtzing Skodas offentliga ansikte. Sedan hösten 2007 arbetar hon istället för Volvo.


Bengtzing medverkade i Diggilooturné 2008, och skulle gjort det 2009 också, men sen det kom ut att hon väntade barn under de mest intensiva repetitionerna.


I valrörelsen 2010 åkte Bengtzing runt och ledde allsång tillsammans med centerledaren Maud Olofsson.


Bengtzing var vikarie för Lotta Engberg i Bingolotto den 10 oktober 2010 då Engberg var på semester och var även det under två gånger i april 2011.


Den 26 februari medverkade Bengtzing i Melodifestivalen 2011 i Malmö med låten E det fel på mej, och hon tog sig direkt till final. I finalen den 12 mars fick Linda Bengtzing den minsta delen av rösterna från svenska folket, vilket resulterade i en sjundeplacering. I samband med finalen myntade Aftonbladets krönikör Markus Larsson uttrycket "Turbokycklingen". Detta syftade på hennes kycklinggula dress och rörlighet på scenen.


Bengtzing medverkade i Hovturnén http://www.hovturnen.se/hovturnen.php i aug 2012, tillsammans med Wille Crafoord, Christer Sandelin, Gunhild Carling, Marika Willstedt, Jonas Sjöblom och Olle Lindner.


Bengtzing tävlade en femte gång i Melodifestivalen 2014 nu med låten "Ta mig". Bidraget blev utslaget i den fjärde deltävlingen den 22 februari i Örnsköldsvik och för första gången tog hon sig inte till final.


Linda Bengtzing har under de senaste åren blivit en ikon på studentikosa fester i Stockholm. Det började med att en person skapade en dans till låten "Jag ljuger så bra". Detta blev en succé och har gjort att den och andra av hennes låtar återigen fyller dansgolven på framförallt KTH.










John Lindberg Trio

John Lindberg Trio, Runaway Train på Spotify

Made For Rock N Roll

Runaway Train

John Lindberg Trio, Drunksters på Spotify

Brand New Philosophy

Drunksters

John Lindberg Trio, Don’t Fade Away på Spotify

Made For Rock N Roll

Don’t Fade Away

John Lindberg Trio består av John Lindberg på sång och gitarr, Martin Engström på bas och Joakim Dunker på trummor. Bandet bildades 2004 av John, Joakim och Patrik Backlund som spelade bas vid det tillfället. Bandet är numera känt som John Lindberg Trio eller "JLT". Bandet har gett ut sju album och en singel och skriver merparten av musiken själva. Musiken är en blandning av Rockabilly, Country och Rock'n Roll. Bandet inspireras av Rockikoner såsom Elvis Presley och Chuck Berry, men tar även influenser från äldre Rythm'n Blues hjältar.






Ida Sand

Ida Sand, Ain't No Sunshine på Spotify

The Gospel Truth (Bonus Track Version)

Ain't No Sunshine

Ida Sand, Here Comes the Rain Again på Spotify

Meet Me Around Midnight

Here Comes the Rain Again

Ida Sand, Christmas Song på Spotify

Christmas with My Friends

Christmas Song







Lisa Miskovsky

Lisa Miskovsky, Why Start A Fire på Spotify

Umeå

Why Start A Fire

Lisa Miskovsky, Still Alive på Spotify

Still Alive (The Theme from Mirror's Edge) - The Remixes - EP (Bonus Track Version)

Still Alive

Lisa Miskovsky, Driving One Of Your Cars på Spotify

Lisa Miskovsky (Re-release)

Driving One Of Your Cars

Lisa Maria Miskovsky Sommer, född 9 mars 1975 i Holmsund utanför Umeå, är en svensk musiker och popsångerska. Hon har även aktivt ägnat sig åt idrott, bland annat snowboard och ishockey. Miskovsky har för sin musik vunnit minst en Grammis och fyra Rockbjörnar. Hon är syster till Carolina Miskovsky.


Miskovskys far kommer från Tjeckien och hennes mor från Finland. Fadern var kontrabasist och blev bekant med en finländska (Lisa Miskovskys blivande mor) under ett turnébesök i Helsingfors i början av 1970-talet. Hon föddes i västerbottniska Holmsund och bodde i byn Vännfors fram till årskurs 7 (gick i skola i Vännäsby). Som tolvåring flyttade familjen till Umeå, och Lisa Miskovsky gick därefter högstadiet på Grubbeskolan. Då hade hon redan uppmärksammats för sina egenkomponerade låtar. Under högstadietiden gjorde hon sin TV-debut i Café Umeå, där hon medverkade som del av rockbandet Lipstick (bestående av fyra tonårstjejer).


1993 började Lisa Miskovsky åka snowboard, samtidigt som hennes musikintresse ledde till piano- och gitarrträning. Senare skulle hon börja åka runt på olika musikspelningar. Detta skedde parallellt med snowboardkarriären, där hon bland annat kom att bli medlem av svenska snowboardlandslaget.


Debutalbumet Lisa Miskovsky kom ut den 25 april 2001. Miskovsky belönades 2002 med två Rockbjörnar, i kategorierna Årets svenska nykomling och Årets svenska kvinnliga artist. Hennes andra album, Fallingwater, släpptes i oktober 2003 och producerades av Joakim Berg i Kent. För detta album tilldelades hon priset för Årets kvinnliga artist på Grammisgalan 2004. Hon har även medverkat på In Flames album Come Clarity (låten "Dead End").


2006 tilldelades hon Norrlandsförbundets utmärkelse Olof Högbergplaketten för en populärmusikalisk kulturgärning med stor genomslagskraft. Året efter fick hon motta två nya Rockbjörnar, som Årets svenska kvinnliga artist och Årets svenska album.


År 2008 skrev och medverkade hon i låten "Still Alive" som är temalåten för det svenskproducerade spelet Mirror's Edge, som hade världspremiär 11 november samma år.


2012 medverkade hon för första gången i Melodifestivalen med låten "Why Start A Fire". Med låten gick hon direkt till final och hamnade där på nionde plats.


Förutom egen musik skriver Miskovsky även för andra artister. Bland annat har hon skrivit Backstreet Boys världshit Shape of My Heart.


Lisa Miskovsky har varit aktiv i flera idrotter, inte bara i snowboard. Bland annat har hon spelat ishockey i Björklövens damlag.


Miskovsky har starka band till Piteå sedan hon läste musik där. Hon hälsar på och spelar i staden regelbundet.


Hon gifte sig 2003 med den norske snowboardåkaren Marius Sommer. De har två barn ihop, födda 2007 och 2010, och bor i Umeå.






Hitta oss på Facebook