Daniel Romano sings like Adam Granduciel, plays guitar like a member of Thin Lizzy, and writes songs like Wilco at their power-poppiest, konstaterar Los Angeles-baserade kulturmagasinet FLOOD Magazine. Och visst är det så. Denne konstnärligt rastlöse Ontario-son är lika mycket en musikalisk kameleont på kompromisslösa jaktmarker som han är en rikt facetterad historieberättare.
TURNÉPLAN:
2017-10-24 Moriska Paviljongen, Malmö
2017-10-26 Nöjesfabriken, Karlstad
2017-10-27 Plan B, Tranås
2017-10-28 Konserthuset, Gävle
2017-10-29 Intiman, Västerås
2017-10-31 Debaser, Stockholm
2017-11-01 Pipeline, Sundsvall
2017-11-02 Jazzköket, Östersund
2017-11-03 Dora 3, Trondheim [eftermiddag]
2017-11-03 Avant Garden, Trondheim [kväll, UTSÅLT]
2017-11-04 USF Verftet Sardinen, Bergen
2017-11-05 Håndverkeren, Kristiansand
2017-11-06 John Dee, Oslo
2017-11-07 Pustervik, Göteborg
Inom loppet av ett par år har Daniel Romano gått från rollen som vår tids kanske främsta förvaltare av whiskeydränkt årgångscountry till att inta en chefsposition djupt rotad i det tidiga 70-talets intellektuellt stringenta popskola. Genom snillrik lekfullhet samt en obestridlig känsla för melodi och rytm lyckas han kombinera sitt intrikata kompositionstänk med ett hantverk lika direkt och drabbande som the Raspberries stämföring. Likt en musikaliskt pånyttfödd George Harrison under ”Alll things must pass”-tiden vet Daniel Romano dessutom exakt var han ska dra gränsen för att den omsorgsfullt och orkestralt kryddade ljudbilden ska förbli en storstilad fjäder i hatten.
I en tid då allsköns populärkulturella konnässörer har ett uppdämt behov av att sätta etiketter på allt som kommer i deras väg trampar Daniel Romano upp sin egen stig. I dag är han känd som ”the king of mosey”. En egenpåhittad term som syftar på ett konstnärskap lika föränderligt som ändlöst.
Eller som det kanadensiska musikmagasinet Exclaim! skriver: It would be hard to argue that Romano shouldnt be labeled as a genius, even if hes a mad one, constantly transforming lest he tire of his former self, always staying one step ahead. As anyone whos seen him perform live could tell you, you never really see the same version of Romano twice.”