Mer information
Toni Holgersson
Örebro
East Westfredag, 14 oktober 2016 kl:22:00
De sista åren har varit händelserika för Toni Holgersson. Han har fyllt 50, gift sig och flyttat till Öland.
– Tidigare har jag alltid sett Stockholm som hemma, men när jag nu kommer dit känns det bara som ett stort skyltfönster. Jag kan se på det men jag är inte en del av det. Jag trivs bättre i lugnet på Öland.
Han är också tillbaka som artist. Med kommande albumet Nordic Noir avslutar han den trilogi som påbörjades med de Grammis-nominerade Ibland kallar jag det kärlek (2010) och Sentimentalsjukhuset (2012). Precis som de tidigare skivorna är den producerad av sonen Dante Kinnunen.
Nordic Noir innehåller nio tolkningar av vispoeten Charlie Engstrands sånger. Toni upptäckte honom för tio år sedan och blev helt tagen.
– Charlie är en av Sveriges bästa låtskrivare. Han har ett underbart språk med helt egna metaforer. Han bygger något i det lilla. Texterna använder inga stora gester, men de öppnar dörrar i en.
Redan på Sentimentalsjukhuset fanns två av Engstrands sånger med. Upphovsmannen gästade releasekonserten och bodde då över hemma hos Toni. Han råkade glömma kvar några texter, bland dem en helt ny, Skorstensblick. När Toni sen flyttade till Öland följde texterna med.
Tiden gick. Sommaren 2015 började Toni känna lust att skriva nya låtar och avsluta trilogin. För att komma ur sina invanda låtskrivarmönster gav Dante honom några loopar att ha som utgångspunkt. På en resa mellan Stockholm och Öland hände det.
– Jag satt och lyssnade på en loop som Dante gjort utifrån nån gammal soul-låt. Plötsligt började jag sjunga texten till Skorstensblick till den melodin. Det var bara..."wow!".
En ny idé dök upp. Tankarna på en skiva med eget material skrotades.
– Jag vet att några av Charlies sånger kommer bli klassiska - om inte nu så om 15 eller 30 år. De är helt tidlösa. Men det är få som har hört dem. Precis innan jag skulle ha möte med skivbolaget om plattan ringde jag Charlie. Han hade nyss spelat i Bollnäs med bara fyra personer i publiken. Då kände jag ännu mer att ”jag måste göra det här!”
Tonis tolkningar låter dock väldigt annorlunda mot originalen. Med Charlies goda minne har han ändrat en del i melodierna för att göra dem mer Holgerssonska. Men också produktionen är en annan – även jämfört med hur Toni Holgersson själv brukar låta. Trilogin hålls ihop mycket av samarbetet mellan far och son, deras musikaliska likheter. Och olikheter.
– Ibland kallar jag det kärlek var ljudmässigt mycket på min akustiska planhalva. På Sentimentalsjukhuset möttes vi på mitten, och på den här skivan är det mer Dantes elektroniska ljudvärld som råder.
Det är ingen hemlighet att Toni Holgersson varit en frånvarande pappa. Men varken Toni eller Dante upplever att det påverkar arbetet.
– Vi älskar båda att diskutera och arbeta med musik. Där är vi de drömmare vi är. Och alla trista fakta som funnits i mitt liv med missbruk och svek mot närstående... de följer inte med in i det rummet. Det har de aldrig gjort. Vi lägger av oss det när vi börjar prata instrumentering, testa trumljud osv.
De gick igenom de utvalda låtarna tillsammans. Toni läste upp ackorden och Dante la in dem i sin dator. Sen åkte Toni hem och sonen gavs fria händer att bygga upp låtarna med beats och syntar. Vissa blev nästan helt färdiga, andra var mer skissartade.
Därefter följde två dagar i RMV Studio med veteranerna Lasse Englund, Martin Hederos och Johan Berthling. Här spelades några låtar in från grunden. Det gjordes också pålägg på det som Dante skapat hemma i datorn. Studiochefen Linn Fijal skötte tekniken. I ett hörn stod Benny Anderssons mytomspunna Yamaha GX-1 – ett rymdskepp till synthesizer tillverkad i några få exemplar. Dess säregna ljud kom att prägla ljudbilden starkt. Efteråt fortsatte Dante att bearbeta materialet på egen hand i hemmastudion. Adiam Feireiss och Anna Maria Espinosa gjorde känsliga sångpålägg. Resultatet har blivit en mycket egensinnig skiva. Beats och akustiska gitarrer. Modernt och samtidigt tidlöst.
– Tidigare har jag alltid sett Stockholm som hemma, men när jag nu kommer dit känns det bara som ett stort skyltfönster. Jag kan se på det men jag är inte en del av det. Jag trivs bättre i lugnet på Öland.
Han är också tillbaka som artist. Med kommande albumet Nordic Noir avslutar han den trilogi som påbörjades med de Grammis-nominerade Ibland kallar jag det kärlek (2010) och Sentimentalsjukhuset (2012). Precis som de tidigare skivorna är den producerad av sonen Dante Kinnunen.
Nordic Noir innehåller nio tolkningar av vispoeten Charlie Engstrands sånger. Toni upptäckte honom för tio år sedan och blev helt tagen.
– Charlie är en av Sveriges bästa låtskrivare. Han har ett underbart språk med helt egna metaforer. Han bygger något i det lilla. Texterna använder inga stora gester, men de öppnar dörrar i en.
Redan på Sentimentalsjukhuset fanns två av Engstrands sånger med. Upphovsmannen gästade releasekonserten och bodde då över hemma hos Toni. Han råkade glömma kvar några texter, bland dem en helt ny, Skorstensblick. När Toni sen flyttade till Öland följde texterna med.
Tiden gick. Sommaren 2015 började Toni känna lust att skriva nya låtar och avsluta trilogin. För att komma ur sina invanda låtskrivarmönster gav Dante honom några loopar att ha som utgångspunkt. På en resa mellan Stockholm och Öland hände det.
– Jag satt och lyssnade på en loop som Dante gjort utifrån nån gammal soul-låt. Plötsligt började jag sjunga texten till Skorstensblick till den melodin. Det var bara..."wow!".
En ny idé dök upp. Tankarna på en skiva med eget material skrotades.
– Jag vet att några av Charlies sånger kommer bli klassiska - om inte nu så om 15 eller 30 år. De är helt tidlösa. Men det är få som har hört dem. Precis innan jag skulle ha möte med skivbolaget om plattan ringde jag Charlie. Han hade nyss spelat i Bollnäs med bara fyra personer i publiken. Då kände jag ännu mer att ”jag måste göra det här!”
Tonis tolkningar låter dock väldigt annorlunda mot originalen. Med Charlies goda minne har han ändrat en del i melodierna för att göra dem mer Holgerssonska. Men också produktionen är en annan – även jämfört med hur Toni Holgersson själv brukar låta. Trilogin hålls ihop mycket av samarbetet mellan far och son, deras musikaliska likheter. Och olikheter.
– Ibland kallar jag det kärlek var ljudmässigt mycket på min akustiska planhalva. På Sentimentalsjukhuset möttes vi på mitten, och på den här skivan är det mer Dantes elektroniska ljudvärld som råder.
Det är ingen hemlighet att Toni Holgersson varit en frånvarande pappa. Men varken Toni eller Dante upplever att det påverkar arbetet.
– Vi älskar båda att diskutera och arbeta med musik. Där är vi de drömmare vi är. Och alla trista fakta som funnits i mitt liv med missbruk och svek mot närstående... de följer inte med in i det rummet. Det har de aldrig gjort. Vi lägger av oss det när vi börjar prata instrumentering, testa trumljud osv.
De gick igenom de utvalda låtarna tillsammans. Toni läste upp ackorden och Dante la in dem i sin dator. Sen åkte Toni hem och sonen gavs fria händer att bygga upp låtarna med beats och syntar. Vissa blev nästan helt färdiga, andra var mer skissartade.
Därefter följde två dagar i RMV Studio med veteranerna Lasse Englund, Martin Hederos och Johan Berthling. Här spelades några låtar in från grunden. Det gjordes också pålägg på det som Dante skapat hemma i datorn. Studiochefen Linn Fijal skötte tekniken. I ett hörn stod Benny Anderssons mytomspunna Yamaha GX-1 – ett rymdskepp till synthesizer tillverkad i några få exemplar. Dess säregna ljud kom att prägla ljudbilden starkt. Efteråt fortsatte Dante att bearbeta materialet på egen hand i hemmastudion. Adiam Feireiss och Anna Maria Espinosa gjorde känsliga sångpålägg. Resultatet har blivit en mycket egensinnig skiva. Beats och akustiska gitarrer. Modernt och samtidigt tidlöst.
