“Laibach är en musikgrupp från Slovenien, bildad i Trbovlje 1980, som spelar en blandning av synth, industrial, rock och techno.



Bandet bildades då Slovenien ännu inte var självständigt utan en del av Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Namnet Laibach är det tyska namnet på Sloveniens huvudstad Ljubljana.



Den förste sångaren, Tomaz Hostnik, begick självmord 1982. Den nuvarande sångaren heter Milan Fras.



Laibach är den musikaliska grenen av en sammanslutning av musiker, bildkonstnärer och skådespelare som samordnat sig enligt ett slags nationalitetsprincip under namnet NSK (Neue Slowenische Kunst). Densamma bedriver en halvironisk men oblyg nationalistisk propaganda och tvekar inte att använda sig av totalitär och fascistisk estetik i sina projekt. Detta var emellertid i första hand ett sätt att testa gränserna för Belgrads relativt liberala tolkning av den kommunistiska ideologin liksom ett sätt att synliggöra likheterna mellan olika typer av totalitära system. Sammanslutningen verkade inom ett forum för radikal undergroundkultur som under 1980-talet växte sig stark i det dåvarande Jugoslaviens storstäder, framför allt Ljubljana och Sarajevo, och även omfattade band som Borghesia och No Smoking.



Laibach lyckades definitivt i sina föresatser att skapa skandal och kontroverser i sitt hemland och de är alltjämt både ryktbara och ökända över hela Balkan. I övriga Europa har de emellertid bara lyckats slå i begränsade segment och subkulturer, som till exempel de skandinaviska syntharna. Etablerade medier har traditionellt betraktat gruppen som mer bisarr än provokativ.



Laibachs musik var inledningsvis mycket experimentell och svårtillgänglig; man blandade marschtakter med samplingar av politiska tal och folkmusik. Dock är bandet förmodligen mest känt för sina covers och tolkningar av poplåtar, vilka tillfogas en hård, militärisk ljudbild och i några fall översätts till tyska. Tanken med detta är att lyfta fram popmusikens massförförande drag och påvisa hur till synes banala textrader kan ges en obehaglig politisk laddning, en sorts ”förnyad folkmusik”, trogen fascisternas misstro mot det nya och med bilder av ett heroiskt förflutet som referenspunkt. År 2006 släpptes skivan Volk som innehöll tolkningar av olika länders nationalsånger.



Under senare år har Laibach tonat ner de fascistiska inslagen i såväl ljudprodukter som konserter. Bandet har även börjat ge intervjuer efter att inledningsvis varit ytterst hemlighetsfullt.



Laibach tillhör de främsta banden inom synth/EBM-genren och har förutom musiken även varit mycket inflytelserika i skapandet av denna genres säregna klädmode, estetik och scenografi.



I augusti 2015 fick Laibach som en av ytterst få musikgrupper från väst genomföra två konserter i Nordkorea. Konserterna filmades och utgör basen för dokumentärfilmen Liberation Day som gavs ut 2016.”